Utlåtande i anledning av motioner om vissa ändringar i den för Kopparbergs län gällande särlagstiftningen på fastighetsrättens område. Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 514 i första kammaren av herr Ewerlöf m. fl. och nr 606 i andra kammaren av herr Turesson och herr Persson i Tandö.
1961-05-18 · 17 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 16 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1961:26, Utlåtande i anledning av motioner om vissa ändringar i den för Kopparbergs län gällande särlagstiftningen på fastighetsrättens område. Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 514 i första kammaren av herr Ewerlöf m. fl. och nr 606 i andra kammaren av herr Turesson och herr Persson i Tandö.
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1961
1
Nr 26
Utlåtande i anledning av motioner om vissa ändringar i den för
Kopparbergs län gällande särlagstiftningen på fastighetsrättens
område.
Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 514 i första kammaren av herr Ewerlöf m. fl. och
nr 606 i andra kammaren av herr Turesson och herr Persson i Tandö.
I motionerna hemställes, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t hemställa
om förslag till vissa ändringar i den för Kopparbergs län gällande särlagstiftningen
på fastighetsrättens område. En närmare redogörelse för motionernas
innehåll och yrkanden lämnas nedan.
Över motionerna har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttranden från lantmäteristyrelsen samt häradshövdingarna
i Nedansiljans och Ovansiljans domsagor.
Gällande rätt
Inom vissa delar av Kopparbergs län, främst de norra och mellersta, råder
i många hänseenden särpräglade fastighetsförhållanden. Dessa förhållanden
— för vilka en utförlig redogörelse lämnats i dalautredningens betänkande
(SOU 1931: 19) — har framtvingat en numera ganska omfattande särlagstiftning
på fastighetsrättens område. Även om detta i och för sig kunde
vara önskvärt kan det icke komma i fråga att här lämna en tillnärmelsevis
fullständig redogörelse för denna lagstiftning. Den följande redogörelsen
begränsas därför till en redovisning av huvudlinjerna i lagstiftningen i fråga.
I de delar som direkt beröres av motionerna är framställningen avsedd all
vara mera fullständig.
Den utan tvekan viktigaste delen i särlugstiftningen för Kopparbergs län
på fastighetsrättens område utgöres av lagen den 17 juni 1932 med särskilda
bestämmelser om delning av jord d landet inom vissa delar av Kopparbergs
län (den s. k. datalagen). Denna lag ersatte lagen den 30 april 1925 rörande
vissa laga skiften inom de på bekostnad eller med understöd av staten storskiftade
delarna av Kopparbergs län (den s. k. provskifteslagen). Dalalagen
är tillämplig vid laga skifte som företages till rubbning av storskifte endast
inom nyssnämnda delar av länet, d. v. s. en stor del av Falu domsaga, nästan
hela Nedansiljans domsaga, en stor del av Ovansiljans domsaga samt delar
av Nås och Malungs domsaga. Inom de delar av länet, vilka faller Utom dala
llihang
till riksdagens protokoll 1961. 9 samt. 3 antl. Nr 26
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 dr 1961
lagens tillämplighetsområde (främst större delen av Hedemora och Västerbergslags
domsagor), är fastighetsförhållandena sådana att särbestämmelser
ej ansetts påkallade. Även inom dessa delar av länet råder dock i vissa hänseenden
särpräglade förhållanden. Så är fallet bl. a. inom den s. k. bergfrälsebygden,
som huvudsakligen omfattar vissa inom Falu domsaga belägna
områden.
Inom de på bekostnad eller med understöd av staten storskiftade delarna
av Kopparbergs län förekommer emellertid vissa byar, där efter avslutande
av storskifte men före tillkomsten av provskifteslagen år 1925 och dalalagen
år 1932 laga skifte till rubbning av storskifte ägt rum å heminägorna, antingen
ensamma eller jämte annan mark inom byn. Inom dessa byar — av
vilka de flesta är belägna inom Ore, Järna och Vänjans socknar — kan
alltså dalalagen icke tillämpas. Genom lagen den 4 juni 19A3 med särskilda
bestämmelser om äganderättsutredning och sammanläggning av fastigheter
inom vissa byar i Kopparbergs län (i fortsättningen benämnd endast 1943
års lag) har emellertid för dessa byar genomförts bestämmelser avsedda att
i viss utsträckning komplettera dalalagen.
Samtidigt med dalalagen tillkom lagen med särskilda bestämmelser om
lagfart inom vissa delar av Kopparbergs län (den s. k. särskilda lagfartslagen).
Genom en lagändring år 1943 gjordes lagen tillämplig även på förrättningar
enligt 1943 års lag.
Utöver den nu nämnda lagstiftningen finnes ytterligare speciallagstiftning,
bl. a. om jordregister och om förande av fastighetsbok samt om stämpelavgift
i vissa fall.
Den nu nämnda jorddelnings- och lagfartslagstiftningen upptager särbestämmelser
i främst två avseenden, nämligen dels rörande särskild äganderättsutredning
och rättsverkningar därav beträffande lagfart och dels i fråga
om vidgad möjlighet att verkställa sammanläggning av fastigheter.
I det förra avseendet stadgas i datalagen (6 §) att lantmätaren skall verkställa
noggrann utredning om äganderättsförhållandena inom samtliga till
byn hörande ägor. Kan därvid delägarens rätta andelstal inom hemman eller
del av hemman ej med säkerhet utrönas får frågan avgöras genom förening
mellan dem, vilkas rätt därav beröres, om det är uppenbart att rätt, som
tillkommer innehavare av fordran, varför säkerhet åtnjutes på grund avinteckning
eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken, icke äventyras genom föreningen.
Yppas tvist om äganderätt under skiftet skall tvisten underställas
ägodelningsrättens prövning.
Bestämmelser med motsvarande innehåll finns i 1943 års lag (3 §). Förrättningar
enligt denna lag kan ske utan samband med laga skifte och som
av lagens namn framgår avser förrättningarna att bringa klarhet i äganderättsförhållandena
och att åstadkomma sammanläggningar. Den stora bris
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 dr 1961
3
ten i de laga skiften som före 1925 ägt rum inom de byar som omfattas
av 1943 års lag var nämligen den att lagfartsfrågorna ej ordnades i samband
med skiftena och att sammanläggning ej ägde rum. Sammanläggningsinstitutet
i dess nuvarande form hade då ännu icke införts i svensk rätt.
Den utredning om äganderättsförhållandena som verkställes enligt datalagen
och 1943 års lag kan kungöras. Beslut härom fattas av häradsrätten
(1 och 12 §§ särskilda lagfartslagen). Kungörandet behöver icke kräva mer
än några månader.
Sedan skifte enligt dalalagen blivit slutligen fastställt och ett
år förflutit efter sista kungörandet skall på grund av skiftet med äganderättsutredningen
lagfart sökas av envar, som därvid redovisats såsom ägare
av fast egendom. Har sökanden vid skiftet redovisats såsom ägare av fast
egendom skall — i princip — lagfart på grund av skiftet med äganderättsutredningen
meddelas honom å denna egendom (4 och 5 §§ särskilda lagfartslagen).
Beträffande förrättning enligt 1943 års lag gäller samma bestämmelser.
Vad nyss sagts om skifte skall nämligen enligt 12 § särskilda lagfartslagen
ha avseende även å sådan förrättning.
I avseende å sammanläggning av fastigheter innebär dalalagens bestämmelser
om laga skifte till rubbning av storskifte bl. a. följande.
Under det att sammanläggning av fastigheter i vanliga fall ej må ske utan
att fastighetsägaren begär detta, stadgas i dalalagen (7 § första stycket) att
om bys heminägor ingår i laga skifte skall, där laga hinder ej möter, till
byn hörande fastigheter så ock övriga i skiftet ingående fastigheter, som är
i en ägares hand och av denne innehaves med samma rätt, under skiftet
sammanläggas till en fastighet. Sammanläggning må dock ej äga rum om
ägaren bestrider åtgärden och han ej uppenbart saknar fog härför. Genom
vissa specialbestämmelser har sammanläggning möjliggjorts även av fastigheter,
som tillhör makar var för sig, eller innehaves med olika rätt i äktenskapet
(7 § andra stycket).
1 avseende å villkoren för sammanläggning gäller enligt 8 § dalalagen
vissa särskilda bestämmelser. Sålunda stadgas eftergift beträffande de i 6
och 7 §§ sammanläggningslagen föreskrivna jordpolitiska villkoren för sammanläggning.
Vidare stadgas eftergift från det för vanliga sammanläggningar
gällande kravet på lagfart å den i sammanläggningen ingående egendomen.
Lagfartskravet efterges dock endast under förutsättning att häradsrätten
enligt de i särskilda lagfartslagen givna bestämmelserna beslutat utfärda
kungörelse angående verkställd äganderättsutredning.
Bestämmelserna om sammanläggning i 1943 års lag är i sak av i stort sett
samma innehåll som nyss angivna bestämmelser i dalalagen. Även enligt
1943 års lag gäller alltså ett visst sammanläggningstvång. Beträffande villkoren
för sammanläggning ges eftergift endast från lagfartskravet och delta
4
Tredje logutskottets utlåtande nr 26 dr 1961
under samma förutsättningar som dalalagen. Någon eftergift från bestämmelserna
i (> och 7 §§ sammanläggningslagen meddelas icke.
Ett viktigt villkor för sammanläggning i allmänhet är registreringskravet.
Enligt 3 § sammanläggningslagen må fastighet ej ingå i sammanläggning
innan fastigheten blivit upptagen i jordregistret. Detta krav eftergives dock
beträffande andel i fastighet som är upptagen i jordregistrel såframt denna
ingår i laga skifte och sammanläggningen äger rum under skiftet. Enligt
ordalagen är det alltså icke möjligt att ens under laga skifte låta icke utbrutna
arealfång ingå i sammanläggning. Varken dalalagen eller 1943 års
lag innehåller några bestämmelser om eftergift beträffande registreringsluavet.
Motionernas innehåll
Efter en kortfattad översikt över den för Kopparbergs län gällande särlagstiftningen
på fastighetsrättens område och ett omnämnande av de viktigaste
stadierna i ett laga skifte enligt dalalagen anför motionärerna följande.
Mellan avslutandet av äganderättsutredningen och fastställandet av skiftet
måste med nödvändighet förflyta en avsevärd tidrymd. Om besvär anföres
över t. ex. beslutet om sammanläggning eller över skiftesläggning och
i likvidfrågor kan tiden komma att bli mycket lång. En tidrymd av tio år
eller mera är icke verklighetsfrämmande.
Den sammanläggning som enligt vad förut sagts skall äga rum under skiftet
kan under denna tidrymd för fastighetsägaren medföra betydande nackdelar.
I sammanläggningen ingår ofta ett betydande antal fastigheter, delar
av fastigheter eller områden av annan natur. Endast i sällsynta undantagsfall
har ägaren erhållit lagfart å all denna fasta egendom. Skulle så vara fallet
medför sammanläggningen ingen nackdel i det hänseende som här avses.
Ej heller i det fall att ägaren tidigare ej beviljats lagfart å någon av de i sammanläggningen
ingående hävdelotterna innebär sammanläggningen någon
försämring för honom.. 1 regel är förhållandet emellertid det att ägaren har
lagfart å någon eller några av »fastigheterna», men i övrigt är ansökan om
lagfart förklarad vilande, eller också har lagfart ej ens sökts. Detta innebär,
att ägaren före sammanläggningen kunde inteckna den fastighet varå lagfart
beviljats, och om han sålde densamma kunde köparen erhålla lagfart.
Han kunde även sälja ett område från denna fastighet, och köparen kunde
få området avstyckat samt erhålla lagfart å detsamma liksom även inteckaa
området, t. ex. i samband med bostadsbebyggelse. Genom sammanläggningen
undanröjes grunden för åtgärder av nu nämnt slag. Ägaren kan ej längre inteckna
någon del av sin fasta egendom. Om han säljer egendomen kan köparen
ej få lagfart på någon del av den. Den som köper ett område för avstyckning
från t. ex. en hel fastighet, varå finnes lagfart men vilken fastighet ingått
i sammanläggning med icke lagfarna fastigheter, kan ej erhålla lagfart
och ej heller inteckning. Ägaren av den genom sammanläggning bildade; ihåligheten
kan alltså ej erhålla bostadsförbättringslån eller egnahemslån, och
möjligheterna att försälja fastigheten eller områden av densamma torde
stundom minska.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Tredje lagutskottets utlåtande hr 26 dr 1961
fl
Nackdelar av angivet slag s5-nes icke ha förulsetts av lagstiftarna och bdr
uppenbarligen undanröjas i den män så är möjligt.
Motionärerna berör härefter ett nu pågående arbete på utformandet av ny
speciallagsliftning inom här ifrågavarande område och anför därvid.
En viss översyn av gällande lagstiftning har redan kommit till stånd genom
en av lantmäteristyrelsen, efter samråd med fastighetsbildningskommittén,
verkställd utredning. Denna utredning, som är dagtecknad den 31
december 19Ö0, har överlämnats till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
och är för närvarande föremål för remissbehandling. Utredningen
utmynnar i ett förslag till lag om äganderättsutredning och lagfart
inom Kopparbergs län. 1 vad mån förslaget kommer att föranleda lagstiftning
är naturligtvis omöjligt att nu förutse. De härovan påtalade följderna
av sammanläggning med avseende å förut beviljade lagfarter och möjligheterna
att inteckna fastigheter torde icke ha varit föremål för särskild uppmärksamhet
vid utredningen.
I motionerna upptages härefter en fråga om lagändring med avseende å
villkoren för sammanläggning. Härutinnan anföres.
Brister i »dalalagstiftningen» föreligger, såvitt vi kan förstå, åven på ett
annat område, nämligen såvitt rör tillämpligheten vid sammanläggningar
enligt datalagen och 1943 års lag av de i 3, 6 och 7 §§ lagen den 18 juni 1926
om sammanläggning av fastigheter å landet (sammanläggningslagen) stadgade
villkoren för sammanläggning.
Av förarbetena till dalalagen och 1943 års lag torde kunna utläsas, att lagstiftarna,
såvitt rör fastigheter som icke tidigare ingått i laga skifte, funnit
nödvändigt efterge för sammanläggning i allmänhet gällande villkor angående
fastighets registrering och beskaffenhet ur jordpolitisk synpunkt. För
mark som förut laga skiftats borde emellertid enligt lagstiftarna des''sa villkor
gälla. Lagstiftarna förutsatte vidare, att, då fastighet ingår i laga skifte,
föreskrifterna om registrering, arrondering etc. praktiskt taget eftergivits
redan enligt sämmanläggnthgslagen. Dessa överväganden resulterade i afl
eftergifter i berört avseende gavs allenast i datalagen och där med sikte endast
på fastigheter utanför delningsområdet. I 1943 årslag intogs alltså inte
någon motsvarande bestämmelse, enär det vid sammanläggning enligt denna
lag kan bli fråga om allenast fastigheter som antingen tidigare undergått
laga skifte eller vid förrättningen regelmässigt är föremål för laga skifte.
Sammanläggningslagen har emellertid år 1947 — således efter tillkomsten
av datalagen och 1943 års lag — undergått betydelsefulla ändringar i nu
aktuellt hänseende. I den lydelse sammanläggningslagen efter dessa ändringar
har uppställer den stränga krav beträffande registrering av fastighet
som skall inga i sammanläggning och ger vid laga skifte allenast den lättnaden
i fråga om dessa krav alt jämväl ideell andel i registerfastighet kan
ingå i sammanläggning. Vidare föreskriver den i 6 och 7 §§ vissa krav ur
jordpötitisk synpunkt på fastighet som skall sammanKiggas''. D''es''sa krav blir
vid »normala skiften» inte aktuell i sammantäggningsärende ntah prövas
redan på ett tidigare stadium i samband med att tillstånd till skifte gives. En
sådan tidigare pnövntng kan emellertid vid »dälaskiffen» i allmänhet infe
ske.
Nu berörda ändringar föranledde att i datalagen (#§) för sammanläggning
stadgades eftergift från de i tv och 7 §§■ samUiankäggningslagen stadgade
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 dr 1961
förutsättningarna. Angående registreringskravet intogs ingen särbestämmelse
i datalagen. 1943 års lag kvarstår oförändrad efter 1947 års ändringar i
sammanläggningslagen.
För den som har erfarenhet av fastighetsförhållandena i de områden, varom
här är fråga, framstår det som uppenbart att, därest syftet med »dalalagstiftningen»
skall uppnås, eftergiften i fråga om de i sammanläggningslagens
3, 6 och 7 §§ stadgade villkoren måste göras fullständig vid alla
sammanläggningar enligt dalalagen och 1943 års lag. Det torde överensstämma
med lagstiftarnas intentioner, att jämväl registreringskravet helt eftergives
i dalalagen ävensom att föreskrifterna i 3, 6 och 7 §§ sammanläggningslagen
eftergives i 1943 års lag såvitt angår sammanläggning av fastighet,
som ej tidigare laga skiftats. Härutöver torde emellertid krävas, att motsvarande
lättnader gives även vid sammanläggning enligt 1943 års lag av
fastighet som förut laga skiftats. Därest så icke sker, måste med en strikt
lagtillämpning i sammanläggningsärenden enligt denna lag ett för förrättningarnas
syfte katastrofalt antal eljest möjliga sammanläggningar inte gå
att genomföra.
De föreslagna ändringarna torde höra övervägas jämväl om den tidigare
berörda, av lantmäteristyrelsen den 31 december 1960 framlagda utredningen
skulle leda till avsedd lagstiftning. Datalagen och 1943 års lag samt lagfartslagen
skall nämligen enligt detta förslag fortfarande tillämpas i viss
utsträckning.
Angående behovet av eventuell utredning m. in. i syfte att genomföra
motionärernas förslag anföres i motionerna följande.
Beträffande ändringarna i avseende å villkoren för sammanläggning torde
några närmare överväganden knappast vara nödvändiga. Däremot synes
påkallat att frågan om de lagändringar som erfordras för att undanröja de
ovan påtalade konsekvenserna i vissa fall av sammanläggning göres till föremål
för viss utredning. Bl. a. med hänsyn till att de här avhandlade frågorna
har betydelse för ett flertal pågående laga skiften och förrättningar, av vilka
några fortskridit så långt att dessa frågor är högaktuella, bör erforderlig
utredning verkställas så skyndsamt att resultatet av densamma kan föreläggas
nästa års riksdag.
Remissyttrandena
Överlantmätaren i Kopparbergs län har i ett till lantmäteristyrelsen avgivet
yttrande över motionerna utförligt utvecklat sin syn på de av motionärerna
upptagna frågorna. Angående sambandet med det pågående arbetet på
en delvis ny lagstiftning inom det av motionerna berörda ämnesområdet
anför överlantmätaren följande.
I motionerna har omnämnts lantmäteristyrelsens den 31 december 1960
dagtecknade promemoria med förslag till lag om äganderättsutredning och
lagfart inom Kopparbergs län. Motionärerna anse att de av dem föreslagna
ändringarna böra övervägas även om lantmäteristyrelsens utredning kunde
leda till avsedd lagstiftning och framhålla att dalalagen och 1943 års lag
samt lagen den 17 juni 1932 med särskilda bestämmelser om äganderättsutredning
och lagfart inom vissa delar av Kopparbergs län — lagfartslagen
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1961 7
— enligt lantmäteristyrelsens förslag fortfarande skulle tillämpas i viss utsträckning.
För Kopparbergs läns vidkommande är behovet av ett fristående äganderättsutredningsinstitut
så klart dokumenterat att det får anses sannolikt att
lantmäteristyrelsens förslag, som nu är föremål för remissbehandling, kommer
att föranleda lagstiftning i ämnet. Vid ett ställningstagande till de i
motionerna framförda yrkandena bör därför lantmäteristyrelsens förslag
beaktas. Det kan då först konstateras att om en lagstiftning genomföres i
huvudsaklig överensstämmelse med förslaget så uppkommer vid därefter
påbörjade fastighetsregleringsförrättningar inom länet inga av de olägenheter
som påtalats i motionerna. Fråga är då om dessa olägenheter beträffande
nu pågående laga skiften enligt datalagen och förrättningar enligt 1943
års lag äro av sådan art och omfattning att reformer i motionernas syfte
kunna anses motiverade.
Beträffande de av motionärerna påtalade olägenheterna i lagfarts-
och inteckningshänseende, som i vissa fall kan följa
av sammanläggning under laga skifte enligt datalagen, anför överlantmätaren.
Frekvensen av sådana fall synes i praktiken hittills ha varit mycket obetydlig.
Detta torde till icke ringa del bero på att vederbörande skifteslantmätare
regelmässigt aktualiserat sammanläggningsärendets prövning hos
ägodelningsdomaren först i skiftets slutskede och därigenom i görlig mån
nedbringat tidrymden mellan sammanläggningsbeslutet och skiftets fastställelse.
Till min kännedom har kommit endast ett enda fall där komplikationer
av i motionerna angiven art uppträtt. Det gällde en ansökan om inteckning
i vissa sökanden tillhöriga och för sökanden lagfarna fastigheter,
vilka under pågående laga skifte ingått i sammanläggning tillsammans med
ett stort antal andra honom tillhöriga men icke lagfarna fastigheter och
fastighetsdelar. Ärendet avgjordes genom Svea hovrätts beslut den 18 juni
1959. Hovrätten fann den sökta inteckningen böra beviljas i den genom
sammanläggningen bildade fastigheten.
I den mån hovrättens beslut kan anses prejudicerande synas motionärernas
önskemål redan vara till väsentlig del tillgodosedda. Den omständigheten
att under de närmaste åren sammanläggningsfrågan kommer att upptagas
till prövning för ett flertal under laga skifte varande skifteslag kan
dock utgöra skäl att söka en generell lösning av de av motionärerna påtalade
problemen. Det torde ligga närmast till hands att undersöka huruvida
icke en sådan lösning enklast kan åstadkommas genom lämpligt utformade
övergångsbestämmelser till den föreslagna lagen om äganderättsutredning
och lagfart.
Lantmätcristgrelsen anför i denna fråga följande.
Dessa olägenheter kunna som överlantmätaren anfört delvis undvikas genom
att sammanläggningsåtgärderna verkställas i ett så sent stadium av
laga skiftet som möjligt. Som i motionerna framhålles kunna emellertid
även vid ett sådant förfarande olägenheterna bli besvärande på grund av
att anförda besvär i vissa fall avsevärt fördröja skiftesproceduren. Dessa
problem ha varit föremål för särskild uppmärksamhet vid den av lantmäteristyrelsen
verkställda utredningen angående äganderättsutredning i vissa
fall i Kopparbergs län. Vid denna utredning, som dagtecknats den 31 de
-
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 dr 1901
cejnber J96P, ha de angivna olägenheterna på sådant sätt beaktats att de
vid äganderättsutredning enligt det framlagda förslaget helt skulle elimineras.
Med hänsyn till de väsentliga fördelar som detta förslag skulle medföra
även beträffande pågående laga skiften — hland annat med hänsyn till
de i motionerna omnämnda olägenheterna med gällande bestämmelser —
är det sannolikt att detsamma, om det genomföres, kommer att tillämpas
vid ett flertal av dessa skiften, även i fall där äganderättsutredning redan
påbörjats enligt nuvarande 6 § datalagen.
I de fall där äganderättsutredning fortfarande skall ske enligt bestämmelserna
i sistnämnda lagrum och lagfart meddelas enligt den nu gällande särskilda
lagfartslagen kunna de problem uppkomma som nämnts i motionerna.
Ett undanröjande av olägenheterna i dessa sammanhang äger icke
något direkt samband med det av lantmäteristyrelsen framlagda förslaget.
Det bör dessutom framhållas att svårigheten att få lagfart å markområde i
de fall motionerna avse icke endast är ett lagfartsproblem utan därjämte en
fråga om möjligheten att verkställa avstyckning av område under ett laga
skiftes slutskede. Motionärernas önskemål torde därför, i den mån de ej
kunna tillgodoses i rättstillämpningen, få beaktas inom ramen för den allmänna
revision av fastighetsbildningslagstiflningen, vilken är anförtrodd
1954 års fastighetsbildningskommitté för utredning.
Lantmäteristyrelsen föreslår under åberopande av det anförda att motionerna
överlämnas till fastighetsbildningskommittén för att tagas under
(ivervägande i dess fortsatta arbete,
Häradshövdingen i Ncdqnsiljans domsaga konstaterar, afl dalalagens bestämmelser
leder till att viss tid förflyter mellan ägodelningsdomarens beslut
om sammanläggning och dagen för lagfartsansökan. Härefter anföres.
Som i motionerna närmare beskrivits är det vanligt att i de sammanlagda
fastigheterna ingår fast egendom, varå lagfart ej beviljats eller kanske ej
ens sökts. Genom sammanläggningen bildas en ny fastighet som ej göres
till föremål för registrering och vars fortbestånd är beroende av att skiftet
ej inställes. Ur inskrivningssynpunkt torde den genom sammanläggningen
bildade fastigheten emellertid vara att jämställa med en i vanlig ordning
tillkommen jordregisterenhet.
Hos inskrivningsdomaren i denna domsaga söktes å inskrivningsdagen
den 14/5 1958 inteckning i viss fast egendom som ingick i en genom
sammanläggning under pågående laga skifte enligt datalagen å Sunnanheds,
Norrboda och Sörboda sammanförda skiftestag i Ore socken bildad fastighet.
Inskrivningsdomaren avslog ansökan enär ansökan ej omfattade alla
de fastighetsdelar vilka ingå i den nybildade fastigheten samt enär sökanden
icke hade lagfart å samtliga i den nybildade fastigheten ingående delar.
Svea hovrätt fann emellertid i beslut den 18/9 1959 att inteckning borde
beviljas i sökandens i äganderättsutredningen upptagna fastighet, vilken
bildats genom sammanläggningsbeslutet. Inskrivningsdomarens beslut undanröjdes
därför och ärendet visades åter till inskrivningsdomaren, som
därefter beviljade inteckning i heta den sammanlagda fastigheten.
I enlighet med den av hovrätten intagna ståndpunkten — vilken dock icke
omfattades av samtliga i ärendet deltagande fyra ledamöter •— har inteckning
sedermera i ett flertal fall beviljats i fastigheter, vilka bildats genom
sammanläggning under ifrågavarande laga skifte.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1961
9
Jämväl ansökan om 1 a g f a r t å en genom sammanläggning under samma
laga skifte bildad fastighet bär varit föremål för inskrivningsdomarens
prövning. Ehuru endast vissa av de i den sammanlagda fastigheten ingående
delarna varit lagfarna har lagfart därvid beviljats å så stor del av den sammanlagda
fastigheten som motsvarats av de tidigare lagfarna delarna. Däremot
har ansökningen i övrigt förklarats vilande av det till synes naturliga
skälet att fångesmannens ansökan om lagfart förklarats vilande eller enär
åtkomsten ej styrkts.
Den praxis som i förevarande hänseenden sålunda utvecklats i denna
domsaga har medfört alt fastighetsägarna i inskrivningshänseende ej försatts
i ett sämre läge efter sammanläggningsbeslutet än dessförinnan. Inskrivningsdomarens
beslut — vilket i lagfartshänseende innebär att de lagfarna
fastigheterna behandlats som kvotdelar av den sammanlagda fastigheten
— torde få anses vara väl förenliga med lagfarts- och inteckningsförordningens
bestämmelser. Några praktiska olägenheter synas ej heller vara
förenade med den ståndpunkt inskrivningsdomaren intagit. Sedan laga skiftet
fastställts kan lagfart beviljas för den i äganderättsutredningen redovisade
ägaren och — om han överlåtit fastigheten — kan förvärvarens fång
fullföljas i den vilandeförklarade delen. Endast i det högst osannolika fallet
att skiftet skulle komma att inställas, kunna olägenheter uppstå beträffande
inteckningar som beviljats i den genom sammanläggningen bildade fastigheten.
Även om olägenheterna ur inskrivningssynpunkt således få anses ha något
överdrivits av motionärerna torde det vara uppenbart, att de genom
sammanläggningen bildade fastigheterna, vilka ej bli föremål för registrering,
äro svårhanterliga och obekväma i inskrivningshänseende. Provisoriska
upplägg beträffande dessa fastigheter måste göras och de måste där liksom
i gravationsbevis och andra handlingar beskrivas på ett mycket omständligt
sätt. Det är väl även klart att dessa »provisoriska» fastigheter framstå som
föga lockande kreditobjekt. Endast i undantagsfall torde väl därför överlåtelse
eller belåning av sådana fastigheter komma till stånd. De nackdelar
som lagstiftningen medför i annat avseende torde emellertid vara betydligt
allvarligare. Som i motionerna påtalats torde efter sammanläggningsbeslutet
avstyckning ej kunna ske från annat än den sammanlagda fastigheten.
Då däri regelmässigt ingå fastigheter varå lagfartsansökan förklarats
vilande eller varå lagfart ej sökts, kan lagfart ej erhållas å avstyckningen
vilken följaktligen ej heller kan utnyttjas för kreditändamål. Denna olägenhet
synes ej kunna undanröjas utan lagändring.
Till slut framhålles att ett genomförande av den föreslagna nya lagstiftningen
om äganderättsutredning in. in. torde Undanröja de av motionärerna
påtalade missförhållandena.
Även liärudsliöndingcii i Ovansiljans domsaga vitsordar att olägenheter
av det slag motionärerna påtalat kan uppkomma men anser, att olägenheterna
ej bör överdrivas. Vidare anföres.
Leder den av lantmäteristyrelsen nyligen framlagda, även i motionerna
omnämnda utredningen med utkast till helt ny lag om äganderättsutredning
m. in. till lagstiftning, lär visserligen, i den mån där föreslagna förfarande
kommer till användning, vid efterföljande skiften samma förhållande
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 dr 1961
icke förekomma, eftersom skiftesdelägarna då redan erhållit lagfart å hela
sitt fastighetsinnehav. Vid vissa pågående skiften, vilka fortskridit så långt,
att den nya lagstiftningen icke kan göras tillämplig — liksom naturligtvis
även om lantmäteristyrelsens utredning icke leder till lagstiftning — kvarstå
dock berörda olägenheter.
Emellertid syns det mig innebära lika stora olägenheter, om än icke någon
försämring, för de fastighetsägare, som helt sakna lagfart, och över
huvud taget beträffande icke lagfaren fastighet, att lagfart icke kan erhållas
förrän efter det skiftet kanske sent omsider blivit slutligen fastställt. En
sådan lösning av den i motionerna i förevarande hänseende aktualiserade
frågan synes därför böra eftersträvas, att om möjligt över lag tillgodoses
intresset av snabbare lagfart.
I motionerna ges icke ens någon antydan om hur frågan bör lösas. Motionärerna,
som tagit sikte endast på ägare med delvis lagfaret fastighetsinnehav
och endast på förut lagfaren fastighet, torde väl närmast ha haft i
tankarna en eventuell möjlighet att låta förut beviljad lagfart ligga till
grund för lagfarts- och inteckningsåtgärder även efter det fastigheten ingått
i sammanläggning. Så lär ha skett i något fall inom Nedansiljans domsaga.
Detta hjälper emellertid icke fastighetsägare, som helt sakna lagfart, eller
beträffande fastighet, som ej är lagfaren.
För den vidare lösning, som här eftersträvas, lär någon annan utväg icke
erbjuda sig, än att möjlighet öppnas för var och en som icke har full lagfart,
att så snart ske kan efter sammanläggningen, och sålunda utan väntan på
skiftets slutliga fastställande, erhålla lagfart å den genom sammanläggningen
bildade fastigheten. En sådan anordning lär icke vara omöjlig att genomföra,
och med lämplig samordning i tiden av äganderättskungörelse och
sammanläggning torde därigenom ha vunnits en nöjaktig lösning av den
föreliggande frågan. Möjligen bör som villkor för bifall till ansökan om lagfart
i sådant fall stadgas, att beviljande av lagfart icke befinnes olämpligt
med hänsyn till skiftets genomförande e. dyl.
Införes den möjlighet att över lag snabbare erhålla lagfart, som här föreslagits,
torde fastighetsägare, som förut har lagfart allenast på en del av
sitt innehav, kunna finna sig i den försämringen, att han under en kortare
övergångstid icke kan fritt förfoga över fastighet, varpå han har lagfart.
Vad sålunda anförts beträffande skiften enligt datalagen synes i tillämpliga
delar även gälla beträffande förrättningar enligt 1943 års lag, dock att
någon tidsutdräkt av betydelse mellan sammanläggning och lagfart icke
torde behöva förekomma.
Beträffande den i motionerna behandlade frågan om vissa ändringar
i de för sammanläggning enligt dalalagen eller
1943 års lag uppställda villkoren anföres i remissyttrandena
bl. a. följande.
Överlantmätaren i Kopparbergs län återger motionärernas uttalanden om
följderna av en strikt lagtillämpning och uttalar därefter.
Det förefaller sannolikt att motionärerna här haft i tankarna ett par tidigare
sammanläggningsärenden, i vilka viss tveksamhet yppats rörande frågan
huruvida de i lag givna sammanläggningsvillkoren kunde anses uppfyllda.
Dessa ärenden rörde sammanläggning i samband med förrättningar
å genom sammanföring bildade skifteslag, omfattande dels endast storskif
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1961
11
tade skifteslag, dels skifteslag av vilka bland annat lieminägorna tidigare
varit föremål för laga skifte till rubbning av storskifte. Vid dessa förrättningar
har därför förekommit en kombination av laga skifte enligt dalalagen
och utredningsförrättning enligt 1943 års lag, vilket gjort att sammanläggningsproblemen
blivit komplicerade. Sammanläggningsfrågorna vid dessa
förrättningar äro emellertid slutgiltigt lösta, och någon samtidig tillämpning
av dalalagen och 1943 års lag förekommer icke vid något av de övriga
nu pågående laga skiftena. Icke heller kan något ytterligare sådant fall förväntas
uppkomma innan frågan om tillskapande av ett fristående äganderättsutredningsinstitut
avgjorts. Det anförda ger vid handen att eventuella
lättnader i gällande sammanläggningsvillkor endast skulle komma att beröra
antingen sammanläggningar i samband med pågående laga skiften enligt
dalalagen eller sammanläggningar i samband med fristående förrättningar
enligt 1943 års lag.
De pågående förrättningarna enligt 1943 års lag (kurs. här) avse uteslutande
skifteslag vilkas samtliga ägor ingått i tidigare laga skiften. Det ligger
i sakens natur — och erfarenheten har också givit vid handen — att vid förrättningar
och sammanläggningar av ifrågavarande art det i 3 § sammanläggningslagen
uppställda registreringsvillkoret icke utgör hinder mot sammanläggningarnas
genomförande. Bestämmelserna i 6 § sammanläggningslagen
äro uppenbarligen helt utan intresse i förevarande sammanhang. Vad
slutligen villkoret i 7 § sammanläggningslagen beträffar bör detta uppenbarligen
kvarstå, eftersom det näppeligen kan andragas något hållbart skäl
för att genom sammanläggning åstadkomma en ur jordpolitiska synpunkter
olämplig förändring i fastighetsindelningen. Det torde för övrigt vid dessa
förrättningar knappast kunna uppletas något fall där den enskilde jordägarens
önskemål om en långtgående sammanläggning kommer i konflikt med
de jordpolitiska villkoren i sistnämnda lagrum.
Om alltså beträffande sammanläggningar enligt 1943 års lag eftergift
ifråga om de i sammanläggningslagens 3, 6 och 7 §§ stadgade villkoren icke
är vare sig nödvändig eller ens önskvärd är däremot en dylik eftergift uppenbarligen
erforderlig då det gäller sammanläggningar i samband med
laga skifte enligt dalalagen (kurs. här). Att sammanläggning enligt sistnämnda
lag må äga rum utan hinder av att i 6 och 7 §§ sammanläggningslagen
stadgade förutsättningar äro för handen följer av särskild bestämmelse
i lagens 8 §. Dalalagen innehåller däremot icke någon motsvarande eftergift
beträffande det i 3 § sammanläggningslagen uppställda registreringsvillkoret
sådant detta utformats genom 1947 års ändringar i sistnämnda lag. Generellt
är i sammanläggningslagen detta villkor eftergivet endast beträffande
fastighetsdel, vilken för sammanläggning avstyckas från fastighet, som
är upptagen i jordregistret, samt för andel i sådan fastighet såframt denna
ingår i laga skifte och sammanläggningen äger rum under skiftet. Vid en lagtillämpning
efter ordalydelsen skulle det alltså icke vara möjligt att i sammanläggning
under laga skifte medtaga icke lagligen utbrutna arealfång.
Före 1947 års ändringar i sammanläggningslagen hade 3 § — efter lagändring
1940 -— följande lydelse.
»Fastighet må ej ingå i sammanläggning enligt denna Ing innan fastigheten
blivit upptagen i jordregistret. Vad sålunda stadgats gälle dock ej beträffande
fastighetsdel, vilken för sammanläggning med annan fastighet avstyckats
från fastighet, som är upptagen i jordregistret, ej heller ifråga om
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr ''26 dr 1661
fastighet, som ingår i ett under laga skifte varande skifteslag och som under
skiftet göres till föremål för sammanläggning med annan fastighet.»
I samband med 1940 års lagändring klargjorde föredragande departementschefen
— propositionen 1940: 90 s. 14 — att i sammanläggningslagen
med uttrycket »fastighetsdel» avsåges del av fastighet som avstyckades under
villkor om sammanläggning medan termen »fastighet» avsåge ej blott
registerfastighet utan även kvotdel av en sådan. I nu ifrågavarande hänseende
innebar 1947 års lagändring alltså ingenting annat än att i lagtexten
direkt utsädes vad som redan efter det åberopade departementschefsuttalandet
av 1940 stod klart nämligen att eftergift ifråga om registreringsvillkoret
vid sammanläggning under laga skifte gäller andel i fastighet, upptagen
i jordregistret. Det synes därför svårligen kunna göras gällande att 1947
års lagändring medfört någon reell förändring av sammanläggningslagens
registreringsvillkor; att någon sådan förändring icke åsyftades är uppenbart.
Emellertid framgår av propositionen rörande 1943 års lag — 1943: 152
s. 31, 32 —att föredragande departementschefen då ansåg det för sammanläggning
uppställda kravet på utbrytning och registrering vara eftergivet
inom område som underginge laga skifte enligt datalagen. Giltigheten av
detta uttalande om registreringseftergiften vid laga skiften enligt dalalagen
bör mot bakgrunden av departementschefens år 1940 givna tolkning av registreringsvillkoret
i 3 § sammanläggningslagen icke rimligen anses upphävd
genom 1947 års ändringar i samma lag. — Något fall där sammanläggning
i samband med laga skifte enligt dalalagen vägrats på grund av att registreringsvillkoret
icke varit uppfyllt är mig icke bekant.
I och för sig är givetvis intet att erinra mot ett uttryckligt upphävande av
registreringsvillkoret beträffande sammanläggningar enligt dalalagen genom
ändring av lagens 8 §. Det kan emellertid med hänsyn till vad förut här
anförts ifrågasättas om en dylik reform — som skulle få betydelse endast
för de nu pågående laga skiften beträffande vilka sammanläggningsbeslut
ännu icke föreligger — är av behovet påkallad.
Lantmäteristyrelsen yttrar i denna del följande.
Enligt författningstexten i 7 och 8 §§ datalagen och 4 § vänjanlagen1 skall
registreringsvillkoret i 3 § sammanläggningslagen, sådant det utformats genom
1947 års ändring, gälla även vid sammanläggning i samband med laga
skifte enligt dalalagen och förrättning enligt vänjanlagen. Samtidigt är det
av flera skäl uppenbart som motionärerna mena, att man vid vidtagandet
av 1947 års lagändringar icke avsåg att villkoret skulle tillämpas vid sammanläggning
i nyssnämnda fall. Det synes alltså icke råda överensstämmelse
mellan lagtext och lagstiftarens intentioner. Som överlantmätaren framhållit
har det i praxis ansetts att något hinder för sammanläggning i nu förevarande
fall icke föreligger. Vederbörande ägodelningsrätt torde — liksom
överlantmätaren — ha ansett att skäl finnes för en sådan friare lagtolkning
såvitt angår särlagstiftningen för Kopparbergs län med dess rätt invecklade
uppbyggnad som supplerande bestämmelser till rikslagstiftningen. Ett visst
stöd för en sådan lagtolkning utgör även rättsfallet NJA 1952 sid. 497.
Denna av motionärerna väckta fråga har praktiskt stor betydelse enär vid
en tolkning efter ordalydelsen från sammanläggning skulle uteslutas icke
endast arealfången utan vid laga skifte jämväl de i vissa bygder vanliga,
l Här kallad 1943 års lag.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 är 1001
13
s. k. heterogena andelsinnehaven d. v. s. innehav av andel endast i ett av de
till viss fastighet hörande skiftena eller av olika stora andelar i skilda sådana
skiften.
Det är angeläget att registreringsvillkoret i 3 § sainmanläggningslagen
icke i fortsättningen blir ett sådant hinder som anges i motionerna. Om det
bedömes som sannolikt att så kommer att bli fallet och om det i sådant fall
icke anses tillräckligt med ett uttalande av riksdagen att hittills tillämpad
praxis även i fortsättningen bör godtagas —• en lösning som icke synes
otänkbar med hänsyn till att det här rör sig om en bestämmelse, som endast
har karaktär av en ordningsföreskrift till domstolar och andra myndigheter
— får lantmäteristyrelsen föreslå att även denna av motionärerna väckta
fråga överlämnas till fastighetsbildningskommittén att beaktas i dess fortsatta
arbete.
I fråga om eftergift beträffande de i 6 och 7 §§ sainmanläggningslagen
stadgade villkoren för sammanläggning instämmer lantmäteristyrelsen i
överlantmätarens yttrande.
Häradshövdingen i Nedansiljans domsaga finner motionärernas anmärkningar
mot sammanläggningsvillkoren i hög grad berättigade och anser det
uppenbart att jämväl registreringskravet bör helt eftergivas i dalalagen
ävensom att föreskrifterna i 3, 6 och 7 §§ sammanläggningslagen eftergives
i 1943 års lag, åtminstone såvitt angår sammanläggning av fastigheter som
ej tidigare varit föremål för laga skifte.
Även beträffande denna fråga uttalas, att förslaget om eu fristående äganderättsutredning
synes innefatta en lösning.
Häradshövdingen i Ovansiljans domsaga uttalar.
Det synes ligga i sakens natur, att registreringskravet stundom icke kan
upprätthållas och icke heller har upprätthållits vid vissa förrättningar som
här avses. Visst stöd för kravets åsidosättande lär kunna utletas ur förarbetena
till någon lagändring inom förevarande område. Hur därmed än förhåller
sig, finner jag den omständigheten, att möjlighet till eftergift icke
finnes uttryckligen stadgad, icke behöva ge anledning till bekymmer.
Beträffande lämplighetskravet finnes eftergift stadgad vid sammanläggning
enligt dalalagen, eftersom detta krav här tillgodoses på annat sätt. Vid
sammanläggningar enligt 1943 års lag, i den mån sådana ännu förekomma
och lagen förblir i kraft, finner jag anledning till eftergift i detta hänseende
icke föreligga.
Sammanfattningsvis uttalar överlantmätaren i Kopparbergs län följande.
Erfarenheten visar att sammanläggningsbeslut under laga skifte enligt dalalagen
hittills endast i något enstaka undantagsfall medfört olägenheter och
att dessa kunnat undanröjas. Av Svea hovrätts beslut den 18 juni 1959 får
anses framgå att sammanläggning icke leder till sådana konsekvenser ur
inteckningssynpunkt som motionärerna befara. I fortsättningen eventuellt
uppkommande problem i samband med sammanläggningar av här ifrågavarande
slag torde kunna lösas genom lämpligt utformade övergångsbestämmelser
i den föreslagna lagen om äganderättsutredning och lagfart.
I hittillsvarande praxis har allmänna sammanläggningslagens registre
-
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 dr 1961
ringsvillkor ansetts vara eftergivet vid sammanläggningar under laga skifte
enligt datalagen, och riktighet av denna praxis har bestyrkts genom 1943 års
departementschefsuttalande. Mot bakgrunden härav och eftersom 1947 års
ändringar i sammanläggningslagen icke medfört någon förändring av registreringsvillkoret
i 3 § samma lag sådant detta definierats genom departementschefsuttalandet
vid 1940 års lagändring kan behovet av en uttrycklig
eftergift beträffande registreringsvillkoret vid sammanläggningar enligt dalalagen
starkt ifrågasättas.
Inga sakliga skäl synas föreligga att eftergiva gällande sammanläggningsvillkor
vid sammanläggningar enligt 1943 års lag.
Häradshövdingen i Nedansiljans domsaga lämnar följande uppgifter om
skiftesverksamheten inom domsagan.
---laga skifte pågår inom Ore och Siljansnäs socknar. Laga skiftet
å Sunnanheds, Sörboda och Norrboda sammanförda skifteslag i Ore socken
har framskridit så långt att beslut om sammanläggning meddelats 1956.
Beträffande detta laga skifte har även de i motionerna påtalade missförhållandena
gjort sig i hög grad påminta.
Ansökan om sammanläggning under laga skiftet å Näsets by i Ore socken
beräknas inkomma till ägodelningsdomaren innevarande månad.1 Jämväl
sammanläggningsansökan å laga skiftet i Siljansnäs socken kan förväntas
inkomma under den närmaste framtiden.
Avslutningsvis anföres att de i motionerna påtalade olägenheterna är av
beskaffenhet att böra skyndsamt undanröjas genom ändring i den för Kopparbergs
län gällande särlagstiftningen på fastighetsrättens område men att
frågan bör upptagas i samband med prövningen av lantmäteristyrelsens
förenämnda utredning, varvid de riktlinjer som där angivits synes i princip
värda beaktande.
Utskottet
I motionerna har uppmärksammats två olika frågor, nämligen dels vissa
olägenheter som kan följa av beslut om sammanläggning under laga skifte
enligt datalagen och dels innebörden av gällande villkor för sammanläggningar
enligt denna lag eller 1943 års lag.
Motionärernas påpekanden att sammanläggningar i vissa fall kan vålla
lagfarts- eller inteckningshinder, försäljningssvårigheter och andra olägenheter
har allmänt vitsordats av remissinstanserna. Det har dock framhållits,
att om ett visst domstolsavgörande — ett av hovrätt meddelat beslut i
inteckningsärende — får prejudicerande verkan olägenheterna kan anses
i viss mån eliminerade. Häradshövdingen i Nedansiljans domsaga har också
uppgivit, att beslutet i fråga blivit vägledande för den praxis som utbildat
sig i denna domsaga.
Att olägenheter av angivet slag kan uppstå synes närmast bero på den
l Mars 1961
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1961
15
långa tid som vanligen förflyter mellan sammanläggningsbeslutet och skiftets
avslutande. Det måste anses angeläget att undanröja dessa olägenheter
och att detta kan ske så snart som möjligt.
Med anledning av ett remissyttrande vill utskottet uttala, att det givetvis
är önskvärt att samtliga delägare i laga skiftet snarast möjligt får sin
lagfartsfråga ordnad men att detta icke kan få hindra strävandena att åtminstone
bibehålla verkan av de lagfarter som finnes.
Samtliga remissinstanser har erinrat om det arbete som för närvarande
pågår med utarbetande av en särskild lag om äganderättsutredning och
lagfart inom Kopparbergs län. Denna lag är enligt förslaget avsedd att ersätta
dalalagens bestämmelser om äganderättsutredning, 1943 års lag och
särskilda lagfartslagen. Innan något resultat av det pågående arbetet förelagts
riksdagen saknar utskottet säkra utgångspunkter för en bedömning
av frågan i vad mån denna nya lagstiftning kan påverka den nu avhandlade
frågan. Det kan dock med säkerhet antagas, att den nya lagstiftningen
ej kommer att automatiskt gälla även nu pågående laga skiften enligt dalalagen,
och även om möjlighet beredes skiftesdelägarna att genom särskilda
beslut övergå till förrättning enligt den nya lagen, måste det anses uteslutet
att så kommer att ske beträffande laga skiften, vilka är så långt framskridna
att sammanläggning redan skett eller inom kort kommer att ske.
Även om en lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med det framlagda
förslaget skulle genomföras kvarstår därför behovet av ändringar
i den nu gällande lagstiftningen.
Utskottet är icke berett att anvisa någon lösning som undanröjer de påtalade
olägenheterna. Frågan bör först bli föremål för vissa överväganden.
Därvid bör även den utväg som anvisats i det av vissa remissinstanser
nämnda domstolsavgörandet beaktas och närmare övervägas. Även andra
lösningar torde dock stå till buds. Ehuru det nyss berörda lagstiftningsarbetet
ej kan förväntas komma att göra de av motionärerna påkallade lagändringarna
överflödiga, är det dock uppenbart att behovet av sådana lagändringar
kan påverkas av innehållet i den nya lagstiftningen. Det synes
ej heller uteslutet att, såsom överlantmätaren uttalat, lämpliga övergångsbestämmelser
till den eventuella nya lagstiftningen kan åtminstone delvis
lösa de problem varom här är fråga. Erforderlig utredning för ett bedömande
av den nu föreliggande frågan bör därför enligt utskottets mening
ske i samband med det fortsatta arbetet på den föreslagna lagstiftningen
och om riksdagen förelägges ett förslag till lag om äganderättsutredning
och lagfart bör resultatet av utredningen framläggas i samband därmed.
Härigenom tillgodoses även önskemålet om en snar behandling av frågan.
En sådan behandling av ärendet synes icke behöva utesluta, att — åtminstone
i den mån principiella frågor av större betydelse uppkommer — fastighetsbildningskommittén
beredes tillfälle att följa ärendets behandling.
16
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 7.96/
Den andra i motionerna upptagna frågan är delvis av helt annan karaktär.
Såvitt gäller dalalagen synes nämligen både motionärerna och samtliga
remissinstanser vara eniga om att det i 3 § sammanläggningslagen uppställda
registreringskravet såsom villkor för sammanläggning ej bör gälla.
Delade meningar föreligger endast i frågan huruvida detta kan anses framgå
av lagtexten och lagens förarbeten eller om en ändring i datalagen är
nödvändig. Både överlantmätaren och lantmäteristyrelsen synes medge att
lagtexten ej tydligt anger att registreringskravet är eftergivet i detta fall.
Samtidigt hävdas dock att förarbetena till olika lagar klart ger vid handen
att lagstiftaren avsett att efterge detta krav. överlantmätaren ifrågasätter
därför behovet av ett förtydligande i lagtexten. Till stöd härför åberopas
jämväl hittillsvarande domstolspraxis. Lantmäteristyrelsen anser, att den
väckta frågan har stor praktisk betydelse och finner det angeläget att
tveksamhet om lagens rätta innebörd icke får hindra sammanläggningar
på det sätt motionärerna uttryckt farhågor för.
Det anförda synes utvisa att sammanläggningslagen, ehuru densamma
beträffande riket i övrigt ostridigt skall tolkas enligt ordalagen, beträffande
dalalagens tillämplighetsområde — utan att särskilt stadgande influtit i
datalagen — anses böra tolkas på annat sätt. Den rådande enigheten om
att lagtexten ej utgör ett klart uttryck för vad som allmänt anses böra
gälla utgör enligt utskottets mening tillräcklig anledning att närmare utreda
och överväga behovet av en lagändring. Huruvida detta såsom lantmäteristyrelsen
föreslagit, bör ske inom fastighetsbildningskominittén eller
i annan ordning torde få ankomma på Kungl. Maj :t att bedöma. Även
beträffande denna fråga gäller dock att densamma bör lösas snart.
Motionärernas mening om behovet av undantag från registreringskravet
även beträffande sammanläggningar enligt 1943 års lag samt om eftergift
i detta fall även beträffande de i 6 och 7 § § sammanläggningslagen stadgade
villkoren har vid remissbehandlingen vunnit anslutning endast hos
häradshövdingen i Nedansiljans domsaga, som funnit uppenbart, att eftergift
bär gälla i den utsträckning motionärerna hävdar, överlantmätaren,
vars mening lantmäteristyrelsen förklarat sig dela, har icke funnit några
sakliga skäl föreligga att efterge gällande sammanläggningsvitlkor vid
sammanläggningar enligt 1943 års lag. Meningarna är alltså i hög grad
delade.
Beträffande eftergift i avseende å de i & och 7 § § sammanläggningslagen
uppställda villkoren synes övervägande skäl tala för den mening
lantmäteristyrelsen och överlantmätaren intagit. I fråga om registreringskravets
upprätthållande vid sammanläggningar enligt 1943 års lag är lagstiftarens
avsikter uppenbara. Det har klart uttalats att kravet i dessa fall
bör upprätthållas i full utsträckning. Praxis synes dock —- enligt vad utskottet
inhämtat — utvisa, att visst behov föreligger att kunna efterge
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1961
17
registreringskravet åtminstone i den utsträckning som gäller vid laga
skifte enligt jorddelningslagen. Huruvida behovet motiverar en lagändring
synes lämpligen kunna övervägas i samband med de överväganden utskottet
— enligt vad nyss uttalats — ansett böra äga rum beträffande registreringskravets
tillämpning vid sammanläggningar enligt dalalagen.
På grund av det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
Ivungl. Maj :t till känna vad utskottet anfört i anledning av
motionerna 1:514 och 11:606.
Stockholm den 18 maj 1961
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald, Göran Karlsson, George Carlsson,
Kristiansson, Ebbe Ohlsson, Åkesson, Åke Larsson och Wirmark;
från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Andersson i
Ryggestad, Persson i Tandö, Hamrin i Kalmar, Mattsson, Tobé* och
Turesson.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1961:340 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angaende ändrcCd lydelse av 2 § 17 :o) lagen den 26 maj 1909 a1 i texten