Sök i Ratio Lex

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

1961-05-18 · 65 sidor, varav 62 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 62 av 65 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1961:27, Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

1

Nr 27

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med

förslag till nya författningsbestämmelser rörande tillverkning

av och handel med fodermedel m. m., dels

ock i ämnet väckta motioner.

Geuom en den 7 april 1961 dagtecknad proposition, nr 140, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t

under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda

protokoll föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) förordning om tillverkning av och handel med fodermedel m. m., samt

2) lag angående upphävande av lagen den 30 september 1938 (nr 611) om

handel med fodermedel.

Förslagen är av följande lydelse.

1) Förordning

om tillverkning av och handel med fodermedel m. in.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Med fodermedel avses i denna förordning vara, som är lämpad att i oförändrad

sammansättning användas för utfodringsändamål eller är avsedd att

för sådant ändamål utbjudas till djurinnehavare och som icke, enligt vad

därom är särskilt stadgat, är hänförlig till läkemedel.

Förordningen äger dock icke tillämpning å:

1. fodermedel, som framställes i jordbruket och därefter icke undergår

annan behandling än som utan användande av kvarn sedvanligen sker i jordbruksdrift,

såsom torkning, tröskning eller Häktning;

2. foderblandning, som för användning endast till egna eller omhänderhavda

djur beställes direkt av djurinnehavare och tillverkas med anlitande

enbart av råvaror som tillhandahållas av denne;

3. oblandat fodermedel, som framkommit såsom biprodukt vid annat industriföretag

inom landet än spannmålskvarn eller oljefabrik och som icke

undergått särskild behandling för nedbringande av varans vattenhalt;

4. foderblandning som består enbart av hel spannmål;

5. koksalt.

Med specialämne avses i denna förordning ämne, vilket är avsett att tillsättas

fodermedel och giva detta en ny eller ändrad egenskap som är ägnad

att inverka på djurets tillväxt, hälsotillstånd eller prestationsförmåga.

2 §•

Kungl. Maj:t äger förordna, att bestämmelserna i 3—10 §§ skola äga lilllämpning,

helt eller delvis, på yrkesmässig tillverkning av och handel med

1 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 9 saml.3 and. 2Vr 97

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

fodermedel, avsedda för hästar, nötkreatur, svin, får, getter, kaniner, pälsdjur

och fjäderfä.

Har förordnande som i första stycket sägs meddelats, skola jämväl It—

19 §§ i tillämpliga delar gälla.

Tillsyn över efterlevnaden av denna förordning utövas av myndighet som

Kungl. Maj:t bestämmer (kontrollmyndighet). Efter Kungl. Maj:ts bemyndigande

må kontrollmyndigheten meddela förordnande som avses i första

stycket beträffande visst eller vissa fodermedel.

3 §•

Vad i denna förordning stadgas om fodermedel skall i tillämpliga delar

gälla vara som är avsedd att i oförändrat skick eller utan annan behandling

än utspädning tillföras djur för att inverka på dess tillväxt, hälsotillstånd eller

prestationsförmåga men som varken är att anse som fodermedel enligt

1 § eller är att hänföra till läkemedel.

4 §•

Den som för avsalu inom riket tillverkar eller hit inför fodermedel, i fråga

om vilket förordnande enligt 2 § meddelats, skall inom åtta dagar efter det

förordnandet trätt i kraft göra anmälan om sin rörelse hos kontrollmyndigheten

i enlighet med närmare bestämmelser som meddelas av myndigheten.

Därest tillverkningen eller införseln påbörjas efter ikraftträdandet av sådant

förordnande som nyss sagts, skall dylik anmälan göras senast åtta dagar före

det varan första gången saluföres inom landet.

Vad i denna förordning sägs angående tillverkare gäller i tillämpliga delar

även den som inom riket för avsalu förpackar fodermedel.

5 §•

Tillverkare eller importör är skyldig att, i den mån Kungl. Maj :t eller,

efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, kontrollmyndigheten så föreskriver, förse

förpackning vari fodermedel saluföres med uppgifter angående varan eller

på annat sätt lämna köparen sådana uppgifter.

6 §■

I fråga om tran och tranemulsion, som saluföres såsom fodermedel, äger

Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, kontrollmyndigheten

bestämma, att halten av visst eller vissa slag av vitaminer icke får underskrida

viss myckenhet per viktenhet. I den mån så erfordras med hänsyn

till möjligheten att kontrollera halten av visst eller vissa slag av vitaminer

må föreskrift som nu sagts meddelas jämväl beträffande annat fodermedel,

vilket uppgives innehålla vitaminer. För tran och tranemulsion må därjämte

föreskrivas, att halten av fria fettsyror icke får överskrida visst värde.

7 §•

Utan tillstånd av kontrollmyndigheten må ej saluhållas eller försäljas

vara, som avses i 3 §, eller fodermedel försatt med annat specialämne än

vitaminer.

Vid meddelande av tillstånd som avses i första stycket må kontrollmyndigheten

föreskriva villkor som skola gälla för tillståndets åtnjutande.

8 §•

Kontrollmyndigheten äger föreskriva, att fodermedel, vars bruksvärde helt

eller huvudsakligen bestämmes av dess halt av specialämnen, må saluhållas

och försäljas till förbrukare endast i sluten förpackning.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

3

9 §•

Beträffande fodermedel, som icke på grund av särskilt avtal står under

strängare kontroll av svensk offentlig myndighet än som i allmänhet gäller

för fodermedel av samma slag, må ej å förpackning vari varan saluhålles

eller i annons eller reklam rörande varan angivas, att densamma står under

kontroll av sådan myndighet.

10 §.

Det åligger tillverkare och importör att, i den mån kontrollmyndigheten

så föreskriver, dels föra och på anfordran för myndigheten eller dess ombud

förete sådana anteckningar över lager, tillverkning, inköp och försäljning

av fodermedel och råvaror därtill som erfordras för kontroll över att bestämmelserna

i denna förordning eller med stöd av densamma givna föreskrifter

iakttagas, dels lämna myndigheten för kontrollen erforderliga uppgifter

om sin rörelse.

11 §•

Kontrollmyndigheten eller dess ombud äger för tillsyn å efterlevnaden

av denna förordning och med stöd därav meddelade föreskrifter dels erhålla

tillträde till lokal vari tillverkning av fodermedel sker eller handelslager av

fodermedel förvaras, dels taga prov av till försäljning avsedda fodermedel

och råvaror därtill som förvaras i sådana lokaler. Den hos vilken prov tages

är skyldig att lämna erforderligt biträde vid provtagningen. Tillverkare och

importör är ej berättigad till ersättning för uttaget prov. Har prov tagits hos

annan, är tillverkaren eller importören skyldig ersätta statsverket kostnaden

för provet.

12 §.

Till täckande av kostnaderna för den fodermedelskontroll som utövas enligt

denna förordning skall avgift gäldas av tillverkare och importörer enligt

taxa vilken på förslag av kontrollmyndigheten fastställes av Kungl. Maj :t.

13 §.

1 mom. Med dagsböter straffes den som

1) underlåter att lämna uppgift som avses i 5 § eller uppsåtligen eller av

oaktsamhet, som ej kan anses ringa, giver oriktigt eller ofullständigt innehåll

åt sådan uppgift;

2) bryter mot föreskrift som meddelats med stöd av 6 eller 8 §; eller

3) bryter mot det i 7 § första stycket stadgade förbudet eller mot villkorsbestämmelse

som meddelats med stöd av 7 § andra stycket.

2 mom. Har någon förövat gärning som jämlikt 1 mom. är belagd med

straff, äger domstolen tillika förklara, att det varuparti som överträdelsen

gäller ävensom gods eller penningar som den tilltalade i samband med överträdelsen

mottagit skola helt eller delvis vara förverkade. Utgjordes egendom,

som eljest skolat förklaras förverkad, av annat än penningar och finnes

den ej i behåll, skall i stället värdet förklaras förverkat.

Förklaras vara förverkad, är även förpackning vari den förvaras förverkad.

3 mom. Med dagsböter straffes jämväl den som

1) uppsåtligen underlåter att fullgöra anmälningsplikt som avses i 4 §

eller alt föra anteckningar eller lämna uppgifter varom stadgas i 10 §;

2) uppsåtligen giver oriktigt eller ofullständigt innehåll åt anmälan som

lämnats enligt 4 § eller åt anteckningar eller uppgifter som avses i 10 §;

3) bryter mot stadgandet i 9 §; eller

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

4) vägrar att lämna erforderligt biträde vid provtagning som avses i It §.

4 mom. Förövas gärning som i 3 mom. under 1) eller 2) sägs av oaktsamhet,

som ej kan anses ringa, straffes med böter, högst trehundra kronor.

5 mom. Om straff för vägran att lämna tillträde för provtagning eller undersökning

enligt 11 § stadgas i allmänna strafflagen.

14 §.

Vad som inhämtats av handling, som tillhandahållits på grund av stadgande

i 10 §, eller vid undersökning enligt 11 §, må ej yppas i vidare mån

än som erfordras för vinnande av det med kontrollen avsedda ändamålet.

Bryter någon häremot, straffes, där ej gärningen är belagd med straff i strafflagen,

med dagsböter.

15 §.

Husbonde ansvarar för sådan i 13 § 1 mom. omförmäld förseelse, som

förövas av hans husfolk eller i hans arbete antagen person, liksom vore förseelsen

begången av honom själv, såframt ej omständigheterna göra sannolikt,

att förseelsen skett utan hans vetskap och vilja.

16 §.

Brott mot föreskrift som meddelats med stöd av 5 § eller 7 § andra stycket

må ej av allmän åklagare åtalas utan medgivande av kontrollmyndigheten.

Brott varom förmäles i 14 § må, där det ej innefattar ämbetsbrott, av allmän

åklagare åtalas allenast efter angivelse av målsäganden.

17 §.

Förverkad egendom tillfaller kronan.

18 §.

Har någon vägrat att lämna kontrollmyndigheten eller dess ombud tillträde

till lokal för verkställande av undersökning eller provtagning enligt 11 §

eller att på anfordran förete handling som avses i 10 § för kontrollmyndigheten

eller dess ombud, eller underlåtit att i föreskriven ordning avlämna

där avsedd uppgift, må myndigheten förelägga honom lämpligt vite.

Länsstyrelse äger utdöma vite enligt denna paragraf.

19 §.

Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna förordning meddelas

av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, av kontrollmyndigheten.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1962, då kungörelsen den 29

september 1950 (nr 521) om tillverkning av och handel med vissa fodermedel

upphör att gälla.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

5

2) Lag

angående upphävande av lagen den 30 september 1938 (nr 611) om

handel med fodermedel

Härigenom förordnas, att lagen den 30 september 1938 om handel med

fodermedel skall upphöra att gälla med utgången av juni 1962.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att lagen den 30 september 1938 (nr 611) om

handel med fodermedel, vilken aldrig trätt i kraft, samt kungörelsen den 29

september 1950 (nr 521) om tillverkning av och handel med vissa fodermedel

skall ersättas av en förordning. Förordningen har givits formen av en

fullmaktsförfattning, enligt vilken Kungl. Maj:t bemyndigas att inom viss

ram utfärda föreskrifter rörande kontroll av fodermedel och vissa specialpreparat.

Kontrollen är avsedd att utövas i stort sett enligt de principer som

nu tillämpas. Tillverkare och importörer skall sålunda kunna åläggas att på

förpackningar eller på annat sätt lämna uppgifter, som underlättar för djurinnehavare

att bedöma varans kvalitet och lämplighet som foder för visst

slags djur. Kontroll över att deklarationerna är riktiga skall utövas av myndighet,

som Kungl. Maj:t bestämmer. I propositionen uttalas, att statens

jordbruksnämnd, som nu utövar tillsynen, bör förordnas att tills vidare

vara kontrollmyndighet med skyldighet att i vissa fall samråda med andra

myndigheter. I förhållande till vad nu gäller föreslås emellertid vissa skärpta

bestämmelser. Krav på tillstånd av kontrollmyndigheten skall sålunda kunna

uppställas för rätt att försälja sådan vara som är avsedd att tillföras djur

för att inverka på dess tillväxt, hälsotillstånd eller prestationsförmåga, men

som varken är att anse som fodermedel eller att hänföra till läkemedel. Detsamma

skall gälla i fråga om fodermedel, som i syfte att medföra nyss

nämnd verkan är försatt med specialämne. Tillsättning av vitaminer skall

dock få ske utan tillstånd. Dessa bestämmelser avser att möjliggöra kontroll

över användningen av hormoner, antibiotika och liknande ämnen för uppfödningsändamål.

En nyhet är vidare att kostnaderna för kontrollen helt

skall bestridas av tillverkare och importörer.

Det föreslås att de nya bestämmelserna skall träda i kraft den 1 juli 1962.

Motioner

I samband med propositionen har utskottet behandlat fyra i anledning av

propositionen väckta motioner, nämligen i första kammaren nr 660 av herr

Sjönell ävensom nr 661 av herrar Åkesson och Jacobsson, Gösta, samt i andra

kammaren nr 789 av herrar Nilsson i Lönsboda och Svensson i Ljungskile

ävensom nr 790 av herr Nilsson i Svalöv.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

I motionerna I: 060 och II: 789, vilka är likalydande, hemställes dels »att

riksdagen vid behandling av proposition nr 140 ville uttala att kostnaderna

för fodermedelskontroll och provtagning liksom hittills skall stanna på statsverket.

Skulle detta förslag inte vinna gehör, hemställes att kostnaderna för

fodermedelskontroll och provtagning fördelas på tillverkare och importörer

i förhållande till deras omsättning av kontrollerade fodermedel», dels

ock »att i förslag till förordning om tillverkning av och handel med fodermedel

anges, att förordningen icke äger tillämpning å foderblandning, som

beställes av djurinnehavare för användning till egna eller omhänderhavda

djur, när huvudparten av råvarorna tilhandaliålles av denne».

I motionerna 1:661 och II: 790, vilka jämväl är sinsemellan likalydande,

hemställes »att riksdagen måtte antaga den i proposition nr 140 föreslagna

förordningen om tillverkning av och handel med fodermedel med uteslutande

av 13 § 2 mom. och 15 § och med viss ändring av bestämmelsen i 1 §

om undantag för beställningstillverkning».

Det huvudsakliga innehållet i motionerna I: 660 och II: 789 återgives nedan

under rubriken »Speciell motivering» vid »2 §.» och »12 §.».

I motionerna I: 661 och II: 790 yttras till en början allmänt om de föreslagna

författningsbestämmelserna följande.

Frågan om kontrollen av tillverkningen och handeln med fodermedel

har i åtskilliga år varit föremål för utredning. Det som mött svårigheter har

därvid varit att på en gång tillgodose å ena sidan de statliga kontrollsynpunkterna

och å andra sidan rättssäkerhetssynpunkten tillika med kravet,

att handeln icke skall betungas med en alltför ingripande kontroll, ägnad

att hindra företagsamhetens ändamålsenliga bedrivande eller utgöra en

hämsko på utvecklingen på utfodringsområdet.

Det är att märka, att verksamheten på området genomgående bedrives

av ansvarsmedvetna företag och att några missförhållanden icke konstaterats.

Företagen har också varit angelägna om att man lagstiftningsvägen

ser till att sådana förhållanden upprätthålles, som är ägnade skapa förtroende

till branschen bland kundkretsen inom jordbruket.

Olika meningar kan förvisso råda om den lämpligaste lagstiftningstypen

för ett område som det förevarande. Mycket tyder på att en ur statlig synpunkt

godtagbar lagstiftning skulle ha kunnat åstadkommas i enlighet med

de principer, vilka kom till uttryck i 1938 års fodermedelslag, vilken aldrig

trädde i kraft. Man har emellertid följt en annan linje. Medan nämnda lag

byggde på civilrättsliga principer, har i den i propositionen föreslagna lagstiftningen

tyngdpunkten lagts på en utvidgad statlig kontroll i förening

med straffsanktioner. Även om den föreslagna lagstiftningen kan ingiva

betäkligheter ur vissa synpunkter, har emellertid den valda lagstiftningstypen

i sina huvuddrag vunnit anslutning av fodermedelsliandelns representanter

som en godtagbar kompromiss mellan olika synpunkter. I sin i propositionen

givna slutliga utformning bär lagstiftningen också blivit sådan,

att rättssäkerhetssynpunkten blivit väsentligt bättre tillgodosedd än vad

fallet varit i tidigare förslag. Departemenschefen har nedlagt ett erkännansvärt

arbete i detta hänseende. Det torde kunna förutsättas, att även tillämpningsföreskrifterna

kommer att utfärdas i enlighet med de av departementschefen

uppdragna riktlinjerna.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

7

De detaljanmärkningar som ligger till grund för det i sistnämnda motioner

framställda yrkandet redovisas nedan under rubriken »Speciell motivering»

vid »2 §.» och »13—18 §§.».

Inledning

Vid 1931 års riksdag väcktes förslag om utredning angående kontroll å

handeln med fodermedel och konstgödsel. Sedan riksdagen begärt utredning,

på vilket sätt kontroll över handeln med fodermedel lämpligast borde ordnas,

uppdrog Kungl. Maj :t samma år åt kommerskollegium och lantbruksstyrelsen

att gemensamt verkställa sådan utredning och inkomma med förslag

i ämnet till Kungl. Maj :t.

Ämbetsverken avgav den 26 juli 1935 betänkande och förslag till lag angående

handel med vissa fodermedel samt till tillämpningskungörelse. Efter

remissbehandling av förslaget anbefallde Kungl. Maj :t den 6 februari 1936

samma ämbetsverk att efter hörande av inspektören för de kemiska stationerna

avge förnyat utlåtande och förslag i ämnet. Sådant förslag avgavs den

18 september 1937. På grundval av de framlagda förslagen och avgivna remissyttrandena

framlades i proposition nr 254 till 1938 års riksdag förslag

till lag om handel med fodermedel. Efter riksdagsbehandling antogs lagförslaget

och lagen utfärdades den 30 september 1938 (nr 611). Därvid angavs,

att lagen skulle träda i kraft den dag Konungen förordnade.

Kungl. Maj :t uppdrog åt lantbruksstyrelsen att utarbeta förslag till tilllämpningsbestämmelser.

Innan dessa blivit färdigställda och således innan

lagen kunnat sättas i kraft, inträffade det andra världskriget, som nödvändiggjorde

försörjnings- och regleringsföreskrifter på foderområdet av annat

slag än dem som fodermedelslagen innehåller. Sådana föreskrifter utfärdades

i en råd olika krisförfattningar, enligt vilka regleringsarbetet på

området lades i statens livsmedelskommissions händer. Dessa författningar

möjliggjorde emellertid även upprätthållandet av en kvalitetskontroll på

fodermedelsområdet, och en sådan kontroll uppbyggdes även av livsmedelskommissionen.

Då de kvarstående krisförfattningarna på området sommaren 1950 slopades,

befanns det att 1938 års fodermedelslag icke borde sättas i kraft, innan

en allmän översyn av lagen företagits. I avbidan på en definitiv reglering

av frågan om kontroll över handeln med fodermedel utfärdade Kungl. Maj:t

den 29 september 1950 en som provisorisk betraktad kungörelse (nr 521)

om tillverkning av och handel med vissa fodermedel. Kungl. Maj:t uppdrog

samtidigt åt lantbruksstyrelsen och statens jordbruksnämnd, vilken då

hade efterträtt livsmedelskommissionen, att gemensamt utföra översynen

av 1938 års fodermedelslag och att till Kungl. Maj:t inkomma med de förslag,

vartill översynen kunde föranleda. Kungl. Maj:t bemyndigade därvid

även ämbetsverken att vid uppdragets fullgörande anlita särskilda sakkunniga

i erforderlig omfattning.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

Ämbetsverken fann emellertid icke lämpligt att omedelbart igångsätta

översynen. Sedan förkrigstiden hade nämligen både den teoretiska och den

mera praktiskt betonade forskningen på fodermedelslärans och utfodringens

område gjort mycket betydande framsteg. Genom krisförhållandena

hade den praktiska tillämpningen av forskningsresultaten hämmats. Vidare

tydde många tecken på, att de redan inträffade förändringarna i foderhandelns

struktur — bl. a. den starkt ökade tillverkningen av kompletta handelsfoderblandningar

— och i tekniken för tillverkningen av vissa fodermedel

skulle göra sig gällande än kraftigare under de då närmast kommande

åren. Man ville sålunda avvakta den utveckling och de förändringar inom

branschen, som kunde förväntas efter avskaffandet av det fleråriga inhemska

krissystemet på området och under inverkan av en friare och mera

stabiliserad internationell handel. Sedan man från ämbetsverkens sida under

den tid som gått efter det att utredningsuppdraget meddelades under

hand följt utvecklingen på området, beslöt dessa i november 1954 att uppdraga

utredningsarbetet åt en kommitté, bestående av professorerna E. Brunius

vid statens institut för folkhälsan och Nils Olsson vid statens husdjursförsök

i Ultuna samt tre representanter för vardera myndigheten,

nämligen för lantbruksstyrelsen dess dåvarande ledamot lantbrukaren J.

Daniel Svenson, överdirektören G. R. Ytterborn och numera pensionerade

byrådirektören Helge Ryde och för jordbruksnämnden dess ledamot advokaten

Ture Bengtsson samt numera byrådirektörerna Albert Andersson och

Per Ekström. Att såsom ordförande leda utredningsarbetet utsågs Ytterborn.

Myndigheterna beslöt vidare att bereda vissa organisationer tillfälle

att genom var sin sakkunnig vara representerade i kommittén. I sådan egenskap

deltog i utredningsarbetet

för Kooperativa förbundet avdelningschefen Ivan Ek, Stockholm,

för Svenska lantmännens riksförbund direktören Rolf Kjelldahl, Stockholm,

för Sveriges lantbruksförbund lantbrukaren Paul Larsson, Vendle, Dingtuna,

för Svenska foderämnes- och spannmålsimportörernas förening direktören

i AB Carl Engström, Eslöv, Artur Mattsson, samt

för Föreningen Svensk trankontroll numera direktören i Allmänna svenska

utsädesaktiebolaget, Svalöv, Charles Wessman.

Under utredningsarbetets gång hölls överläggningar bl. a. med representanter

för statens sakrevision.

I september 1957 avlämnade kommittén till ämbetsverken en promemoria

med förslag till bestämmelser om kontroll över tillverkningen av och handeln

med fodermedel. I vissa delar anmäldes inom kommittén avvikande

mening från majoritetens uppfattning. I promemorian förklarade kommittén,

att den inte ansett sig böra taga ställning till frågan om fodermedelskontrollcns

administrativa förläggning. I särskilda promemorior redovisades

emellertid de synpunkter på denna fråga, som framförts av de i arbetet deltagande

företrädarna för lantbruksstyrelsen och statens jordbruksnämnd.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

9

Med gemensam skrivelse, dagtecknad för lantbruksstyrelsen den 6 februari

och för jordbruksnämnden den 20 mars 1958, överlämnades kommitténs

promemoria med därvid fogade handlingar till Kungl. Maj :t. Ämbetsverken

uttalade, att kommitténs förslag till föreskrifter angående fodermedelskontrollen

i huvudsak var ägnade att läggas till grund för statliga bestämmelser

på området. Emellertid föreslogs vissa avvikelser från kommitténs

förslag. Vidare uttalade sig ämbetsverken rörande frågan om vilken

myndighet, som borde handha fodermedelskontrollen.

över ämbetsverkens skrivelse med därvid fogade handlingar har efter

remiss yttranden avgivits av statskontoret, kommerskollegium (som bifogat

yttranden från rikets samtliga auktoriserade handelskammare utom den

för Västergötland och norra Halland), statens sakrevision, lantbrukshögskolan

och statens lantbruksförsök (som bifogat yttrande från lärarkollegiet),

statens lantbrukskemiska kontrollanstalt, statens veterinärmedicinska

anstalt, statens institut för folkhälsan, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet

Landsbygdens folk, Kooperativa förbundet, Svenska foderämnes- och

spannmålsimportörernas förening, Föreningen Svensk trankontroll u. p. a.,

Sveriges fiskmjölsfabrikanters förening, Sveriges industriförbund (som bifogat

yttrande från Sveriges kemiska industrikontor), Svenska bygdekvarnars

riksförbund samt Hushållningssällskapens förbund (som bifogat yttranden

från hushållningssällskapen i Östergötlands, Gotlands, Västmanlands

och Norrbottens län).

Vidare har skrivelser i ärendet inkommit från Föreningen Sveriges spannmålsintressenter,

Deltafor aktiebolag och Svenska aktiebolaget Philips.

Sveriges speceri- och lanthandlareförbund samt Svenska kvarnföreningen,

vilka beretts tillfälle att inkomma med yttrande, har ej avgivit sådant.

I skrivelse i januari 1959 har agr. lic. A. Frölich, Rimbo, på anförda skäl

hemställt, att uttrycket »smältbart renprotein» måtte avlägsnas ur författningsbestämmelserna.

över denna skrivelse har efter remiss statens jordbruksnämnd

avgivit utlåtande.

Inom jordbruksdepartementet har ämbetsverkens förslag översetts, varvid

jämväl de utländska författningsbestämmelserna på fodermedelsområdet

beaktats.

Därefter har inom departementets rättsavdelning den 30 november 1960

hållits ett sammanträde med representanter för lantbruksstyrelsen, kommerskollegium,

statens jordbruksnämnd, statens institut för folkhälsan,

lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök, statens lantbrukskemiska

kontrollanstalt, statens veterinärmedicinska anstalt, Sveriges lantbruksförbund,

Riksförbundet Landsbygdens folk, Kooperativa förbundet, Svenska

foderämnes- och spannmålsimportörernas förening samt Sveriges kemiska

industrikontor. Vid sammanträdet har med ledning av inom rättsavdelningen

utarbetade utkast till förordning och lillämpningskungörelse rörande tillverkning

av och handel med fodermedel dryftats frågor som huvudsakligen

avser kontrollens omfattning och bestämmelsernas utformning ur teknisk

synpunkt.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

Vidare liar medicinalstyrelsen ocli veterinärstyrelsen i en gemensam skrivelse

den 30 januari 1961 föreslagit vissa författningsbestämmelser angående

förbud mot användning av hormonpreparat i tillväxtbefrämjande syfte

vid djuruppfödning samt mot försäljning av sådana preparat.

Inom departementet har härefter upprättats förslag1 till dels förordningom

tillverkning av och handel med fodermedel m. m., dels ock lag

angående upphävande av lagen den 30 september 1938 (nr 611) om handel

med fodermedel, över sistnämnda förslag har inhämtats yttrande av lagrådet,

som lämnat förslaget utan erinran.

Allmän motivering

I propositionen har till en början översiktligt redogjorts för innehållet i

lagen den 30 september 1938 om handel med fodermedel och i 1950 års

kungörelse om tillverkning av och handel med vissa fodermedel (ändr. SFS

500/1953) ävensom för viss utländsk lagstiftning på området.

Härefter har under de särskilda rubrikerna »Behovet av och formen

för författningsmåssig reglering», »Kontrollmyndighet», »Kostnadsfrågan>

och »Analysorganens resurser» huvudsakligen refererats innehållet i dels

den promemoria m. m., som år 1957 avlämnats av den utav lantbruksstyrelsen

och statens jordbruksnämnd tillsatta kommittén, dels den gemensamma

skrivelse, dagtecknad för lantbruksstyrelsen den 6 februari och för

jordbruksnämnden den 20 mars 1958, som av ämbetsverken upprättats, dels

ock remissinstansernas yttranden.

I väsentliga punkter återkommer innehållet i nu angivna redogörelser och

referat sammanfattningsvis i departementschefens allmänna motivering till

förslaget. Utskottet tillåter sig därför att här allenast återgiva nämnda motivering.

Vad som i propositionen upptagits angående kostnadsfrågan, vilken

fråga som nämnts behandlas i två av motionerna, beröres emellertid nedan

under rubriken »Speciell motivering» vid »12 §.».

Departementschefen uttalar i anförda avsnitt följande.

»Såsom jag inledningsvis anfört har 1938 års lag om handel med fodermedel

aldrig satts i kraft. Anledningen härtill är främst, att det avspärrningsläge

vårt land kom i genom det andra världskrigets utbrott nödvändiggjorde

ransoneringsåtgärder och kontroll av annat slag än den som

avsågs med 1938 års lag. Sedan de under kriget och de närmaste åren därefter

gällande krisförfattningarna upphävts, tillkom som ett provisorium i

avbidan på ytterligare utredning 1950 års kungörelse om tillverkning av

och handel med vissa fodermedel, vilken år 1953 reviderats i anledning av

vunna erfarenheter. Medan 1938 års lag innehåller bestämmelser, som reglerar

förhållandet mellan säljare och köpare och alltså är av privaträttslig

natur, är 1950 års kungörelse uppbyggd som en administrativ författning,

som huvudsakligen avser skyldighet för tillverkare och importörer

att lämna uppgifter rörande fodermedel som saluföres. Kungörelsen ger

1 Förslagen likalydande med de propositionen bilagda förslagen.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

vidare underlag för en offentlig kontroll av uppgifternas riktighet. I fråga

om det närmare innehållet i kungörelsen torde jag få hänvisa till den tidigare

framställningen. Den fodermedelskontroll, som utövats med stöd av

1950 års kungörelse, synes i stort sett ha fungerat väl.

Att behov av offentlig fodermedelskontroll fortfarande föreligger har enhälligt

uttalats av kommittén, lantbruksstyrelsen och statens jordbruksnämnd.

Även remissinstanserna har nästan samstämmigt vitsordat detta.

Såsom kommittén framhållit har kontrollbehovet starkt ökat under senare

år. Vid uppfödning av djur användes i allt större utsträckning handelsfoderblandningar

av skilda slag. Denna utveckling åskådliggöres av bilaga 1 till

detta protokoll. Som komplement till bilagan har jag infordrat uppgifter

jämväl för de senaste åren. Av dessa framgår bland annat att förbrukningen

av mineralfoderblandningar, som år 1956/57 var 19 790 ton, år 1959/60

stigit till 23 357 ton. Motsvarande förbrukningssiffror för foderblandningar

för fjäderfän och »diverse» foderblandningar är tillhopa 280 876 ton och

548 250 ton, alltså i det närmaste en fördubbling efter två år. Ett annat förhållande,

som gör att kontrollbehovet ökat, är tillkomsten av nya typer av

fodermedel innehållande antibiotika eller andra specialämnen. Vidgad kännedom

hos jordbrukarna om lämplig sammansättning av fodermedlen för

att öka kvaliteten hos olika animaliska produkter, till exempel fläskets konsistens

och smak samt smörets konsistens och äggulans färg, har ökat betydelsen

för jordbrukarna att få upplysning om fodermedlens sammansättning

och kemiska beskaffenhet. Dessa och andra förhållanden som kommittén

och vissa remissinstanser framhållit visar enligt min mening att behov

av en offentlig fodermedelskontroll föreligger och att detta de senaste

åren väsentligt vuxit i styrka.

I fråga om kontrollens utformning har kommittén och ämbetsverken förordat,

att denna skall ske i stort sett i enlighet med de nuvarande provisoriska

bestämmelserna. De representanter från handelns sida, vilka ingått

såsom experter i kommittén, har uttalat, att de helst sett att de principer,

vilka legat till grund för 1938 års lagstiftning, varit ledande vid utformningen

av de nya bestämmelserna, men att de dock inte motsatte sig bestämmelser

i huvudsak enligt kommitténs förslag. I detta uttalande har de

remissinstanser, som företräder handeln och tillverkarna, i allmänhet instämt

medan övriga i stort sett anslutit sig till kommitténs förslag. Den

undersökning av utländsk rätt på fodermedelsområdet, som jag i vissa

delar tidigare redogjort för, visar, att fodermedelskontrcllen såväl i våra

nordiska grannländer som i de flesta övriga västeuropeiska stater och i

USA är betydligt mera långtgående än här. Därvid uppställes ofta kvalitetskrav,

innebärande att ett fodermedel för att få tillverkas eller saluföras

under visst namn skall ha en viss sammansättning eller innehålla viss minimi-

eller maximihalt av kemiska ämnen. I många fall fordras tillstånd

för tillverkning av foderhlandningar. Delta gäller särskilt för tillsats av specialämnen

såsom vitaminer, antibiotika, hormoner och spårelement (t. ex.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

kobolt, järn och koppar). I några länder får tillverkning av fodermedel över

huvud taget inte ske utan att tillverkaren erhållit auktorisation av myndighet.

För egen del anser jag, att fodermedelskontrollen i vårt land, såsom kommittén

föreslagit, i stort sett bör bedrivas efter nuvarande riktlinjer. I

princip bör envar ha rätt att tillverka, importera eller saluföra vilka fodermedel

som helst, blott han i den omfattning myndigheterna bedömer erforderligt

lämnar uppgifter om varan. Sådana uppgifter bör bland annat avse fodermedlets

beståndsdelar och kemiska sammansättning. Möjlighet bör vidare

finnas att, såsom gäller till exempel i Danmark och Finland, kräva uppgift om

en foderblandnings energiinnehåll, uttryckt i antal foderenheter för viss

viktenhet eller i annat vedertaget mått. För foderblandningar bör upplysning

kunna påfordras om tillverkningsmånad eller tillverkningsdag eller den tid,

intill vilken uppgiven halt av vitaminer garanteras. Från principen att kvalitetskrav

och tillståndstvång inte skall uppställas bör emellertid, av skäl

som jag närmare kommer att utveckla i den speciella motiveringen, vissa

undantag göras. Såsom kommittén utan erinran från remissinstansernas

sida föreslagit bör nu gällande kvalitetskrav i fråga om från och tranemulsion

bibehållas. Emellertid torde skäl föreligga att i ytterligare ett fall uppställa

minimikrav. Det förekommer att för foderblandning, som uppgives innehålla

vitaminer, deklareras så liten halt av vitaminer att den inte kan påvisas

med nuvarande analysmetoder. Sådan blandning torde ha intet eller obetydligt

värde ur vitaminsynpunkt även om den innehåller uppgiven, inte

kontrollerbar vitaminhalt. Uppgift om vitamininnehåll kan ha stort reklamvärde

men blir i detta fall vilseledande. Möjlighet bör därför finnas att, i

likhet med vad som gäller i bland annat Danmark och USA, föreskriva, att

foderblandning som uppgives innehålla vitaminer måste ha viss, ur kontrollsynpunkt

bestämd minimihalt av vitaminerna i fråga.

Även från den nyss angivna principen, att tillståndstvång inte skall uppställas,

bör enligt min mening ett undantag övervägas. I flertalet länder,

vilkas lagstiftning på fodermedelsområdet undersökts, gäller krav på tillstånd

för tillsats av antibiotika, hormonpreparat och andra specialämnen

till fodermedel. Vid det förut nämnda sammanträdet den 30 november 1960

rådde enighet om att liknande bestämmelser borde införas även hos oss,

dock inte i vad gäller vitaminer. Därefter har medicinalstyrelsen och veterinärstyrelsen

i den tidigare omnämnda skrivelsen den 30 januari 1961 föreslagit,

att varken naturliga eller syntetiska hormonpreparat utan tillstånd

av veterinärstyrelsen må tillföras nötkreatur, fjäderfä eller annat husdjur

i syfte att befrämja tillväxten eller påverka köttets beskaffenhet eller dess

sammansättning. Vidare föreslås, att samma förbud skall gälla i fråga om

saluhållande, försäljning eller annan överlåtelse av nyssnämnda preparat

i angivet syfie. Ämbetsverken anser, att bestämmelserna bör utfärdas i form

av en särskild kungörelse. Som motiv för förslaget anföres bland annat, att

användning av östrogena hormonpreparat kan medföra risker för människor

vid förtäring av kött från djur, som tillförts sådant preparat. Det är därför

enligt ämbetsverkens åsikt ur hälsovårdssynpunkt nödvändigt, att man

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

13

inte tillåter användning av sådana preparat för uppfödningsändamål förrän

genom tillförlitliga undersökningar visats, att användningen av preparatet

på säkra grunder kan antagas vara riskfri eller, i varje fall, innebär ett godtagbart

riskminimum. Av skrivelsen framgår vidare, att preparaten kan

tillföras djuren antingen direkt, till exempel genom inplantation, eller som

tillsats till fodermedel.

För egen del anser jag, att bestämmelser rörande användningen av inte

blott hormoner utan även andra specialämnen bör införas i fodermedelsförfattningen.

Med specialämne bör därvid menas ämne, vilket är avsett att

tillsättas fodermedel och giva detta en ny eller ändrad egenskap som är ägnad

att inverka på djurets tillväxt, hälsotillstånd eller prestationsförmåga.

Specialämnen kan som nyssnämnda ämbetsverk anfört tillföras djur antingen

såsom tillsats till fodermedel eller i form av tablett eller annat koncentrat,

som direkt tillföres djuret. Då specialämne tillsättes fodermedel uppkommer

en foderblandning, som faller under de för sådan blandning i författningen

givna bestämmelserna. De preparat som direkt tillföres djur kan

emellertid inte betraktas som fodermedel. I författningen bör därför införas

en särskild bestämmelse om att vad däri stadgas om fodermedel skall,

även om varan inte är att anse som fodermedel, i tillämpliga delar gälla

jämväl sådan vara, som är avsedd att i oförändrat skick eller utan annan

behandling än utspädning tillföras djur för att inverka på dess tillväxt,

hälsotillstånd eller prestationsförmåga. I den mån sådant preparat är avsett

att förebygga, lindra eller bota sjukdom eller sjukdomssymtom hos

djur är det ett läkemedel, som faller under apoteksvarustadgans bestämmelser.

I författningen bör därför uttryckligen stadgas att den inte avser läkemedel.

Medicinalstyrelsens och veterinärstyrelsens förslag innebär förbud mot

att utan tillstånd tillföra djur hormonpreparat. Det riktar sig alltså bland

annat mot varje enskild djurinnehavare. Uppehållandet av ett sådant förbud

skulle medföra en vidlyftig administrativ reglering, som jag inte vill förorda.

Enligt min mening är det tillräckligt att, såsom ämbetsverken ytterligare

föreslagit, uppställa förbud mot att utan tillstånd saluhålla eller försälja

här avsedda preparat eller fodermedel försatt med specialämne. Undantag

bör därvid göras för vitaminer. Vad jag nu föreslagit torde medföra väsentligen

samma resultat som ämbetsverken åsyftat. Om ett preparat eller ett

med specialämne försatt fodermedel inte får säljas utan tillstånd vinnes

jämväl kontroll över importen, tillverkningen och användningen. I samband

med att tillstånd meddelas, vilket i viss utsträckning bör kunna ske generellt,

bör kontrollmyndigheten kunna utfärda erforderliga bestämmelser om skyldighet

att förse förpackningarna med deklarationer, bruksanvisningar med

mera.

Mitt förslag i denna del överensstämmer väl med motsvarande bestämmelse

i livsmedel sstadgan. Vad där sägs om livsmedel skall nämligen i tilllämpliga

delar gälla bland annat tillsatser till livsmedel samt sådana för förtäring

avsedda läkemedel, vilkas sammansättning och tillredning inte jämlikt

gällande läkemedclsförfattningar är underkastade särskild kontroll!

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

I fråga om den författningsmässiga formen för bestämmelserna har kommittén

föreslagit, att huvudförfattningen skall vara en förordning, i vilken

bemyndigande lämnas för Ivungl. Maj :t att inom viss ram utfärda föreskrifter.

Kommittén anför, alt 1938 års författning huvudsakligen innehöll bestämmelser

av civilrättslig natur med nära anknytning till avtalslagen och

köplagen, vilket varit anledningen till att den givits karaktär av lag. 1950

års bestämmelser hade däremot utlärdats i administrativ ordning utan

riksdagens medverkan. Det nu framlagda förslaget innehöll inte några

bestämmelser av civilrättslig beskaffenhet eller eljest av sådan natur att

författningen borde ges form av lag. Emellertid innefattade författningen,

liksom gällande provisoriska kungörelse, bestämmelser som medförde

vissa begränsningar i den enskildes fria handlande. Kommittén räknade

därför med att författningen skulle underställas riksdagens prövning.

Kommitténs uttalande i denna del har i allmänhet lämnats utan erinran av

remissinstanserna. Några har dock uttalat, att kontrollen borde bygga på

bestämmelser av civilrättslig natur, som utfärdades i form av lag. För egen

del anser jag, att bestämmelserna visserligen torde vara av sådan art att de

skulle kunna utfärdas av Kungl. Maj:t utan riksdagens hörande. Den författning

som nu föreslås är emellertid, i motsats till 1950 års kungörelse,

avsedd att bli permanent. Därjämte föreslås vissa skärpningar i gällande

bestämmelser samt skyldighet för tillverkare och importörer att helt gälda

kostnaderna för fodermedelskontrollen. Av dessa skäl ansluter jag mig till

den av kommittén uttalade och av ämbetsverken biträdda uppfattningen,

att författningen bör underställas riksdagen för antagande och få formen

av en förordning. För att tillämpningen smidigt skall kunna anpassas efter

erfarenheter och utvecklingen bör förordningen emellertid inte innehålla

detaljbestämmelser utan huvudsakligen ett bemyndigande för Kungl. Maj :t

att inom en relativt allmänt angiven ram utfärda föreskrifter.

Frågan om vilken myndighet som bör handha kontrollen har inte behandlats

av kommittén, men såväl ämbetsverkens representanter i denna som

ämbetsverken själva har härom framlagt synpunkter och förslag. Även ett

flertal remissinstanser har uttalat sig i frågan. Enighet råder om att antingen

lantbruksstyrelsen eller statens jordbruksnämnd skall vara kontrollmyndighet,

men från några remissinstansers sida har föreslagits att myndigheten

vid kontrollen skall biträdas av ett råd, bestående av specialister i

fråga om fodermedelsanalys och utfodringslära samt representanter för fodermedelsbranschen

och konsumenterna. Enligt 1938 års lag ankommer det

på lantbruksstyrelsen att utfärda vissa tillämpningsföreskrifter. Som tidigare

nämnts har denna lag emellertid aldrig satts i kraft och fodermedelskontrollen

har sedan andra världskrigets utbrott handhafts av, till en

början livsmedelskommissionen och sedan jordbruksnämnden. Några väsentliga

anmärkningar mot dessa myndigheters sätt att handha kontrollen

har knappast gjorts vid utredningen i detta ärende. Tvärtom har några remissinstanser

uttryckligen framhållit, att jordbruksnämnden väl skött administrationen.

Att meningarna om kontrollens framtida förläggning trots

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

15

detta är starkt delade beror främst på principiella och praktiska skäl. De

som förordar lantbruksstyrelsen åberopar huvudsakligen, att styrelsen ansvarar

för de produktivitetsbefrämjande åtgärderna inom jordbruket och

därför bör lia tillsyn över samtliga förnödenheter, vilkas kvalitet inverkar

på produktionsresultatet. Förespråkarna för jordbruksnämnden framhåller

däremot, att fodermedelskontrollen nära är sammanvävd med nämndens

uppgifter att handha frågor angående avsättning av och prissättning på

jordbrukets produkter samt därav föranledd kontrollerande och utredande

verksamhet. Vidare framhålles praktiska skäl såsom att nämnden har lång

erfarenhet och rutinerad personal för uppgiften samt därjämte har att utöva

viss med prisregleringen och avsättningsfrågor sammanhängande kontroll

hos kvarnar och fodermedelstillverkare.

För egen del finner jag visserligen, att principiella skäl närmast talar

för att lantbruksstyrelsen bör vara kontrollmyndighet. Dessa skäl har emellertid

inte sådan styrka att de ensamt bör vara avgörande. Såsom statens

sakrevision framhållit torde det ur kostnadssynpunkt vara lämpligast att

jordbruksnämnden fortsätter att vara kontrollmyndighet. Härför talar även

praktiska synpunkter. Enligt det gällande systemet för prisregleringen på

jordbrukets område är det nödvändigt för nämnden att insamla fortlöpande

uppgifter om införseln, tillverkningen, försäljningen och lagerhållningen

av fodermedel bland annat för att kunna uppgöra kostnadskalkyler, reglera

avsättningen av inhemska oljeväxtprodukter och bedöma importfrågor. Av

dessa och jämväl andra skäl, som utvecklats av jordbruksnämndens representanter

i kommittén, synes någon ändring i administrationen för närvarande

inte böra vidtagas. De förslag till regleringsåtgärder på jordbrukets

område samt beträffande den centrala jordbruksadministrationen, som 1960

års jordbruksutredning kan komma att framlägga, och andra omständigheter

kan emellertid senare leda till att kontrollen lämpligen bör handhavas

av lantbruksstyrelsen eller annan myndighet. För att en sådan överflyttning

av kontrollen skall kunna ske utan riksdagens hörande anser jag att

Kungl. Maj :t bör bemyndigas att i tillämpningsföreskrift förordna kontrollmyndighet.

Kontrollmyndigheten bör i sin verksamhet samråda med andra av fodermedelskontrollen

berörda myndigheter. Av särskild vikt är härvid samarbetet

mellan lantbruksstyrelsen och jordbruksnämnden samt kontakten med

de institutioner, som svarar för analysverksamheten. Innan tillämpningsföreskrifter

föreslås eller utfärdas av kontrollmyndigheten bör denna vidare

i regel samråda med representanter för branschorganisationerna och djurinnehavarna.

Några remissinstanser har som jag nyss nämnt föreslagit, att

för här avsett samarbete skall inrättas ett särskilt råd vid kontrollmyndighetens

sida. För egen del anser jag emellertid lämpligare, att kontrollmyndigheten

själv far bedöma med vilka samråd bör ske i frågor av skilda slag.

Kungl. Maj:t synes dock i tillämpningsföreskrifter böra meddela vissa bestämmelser

om sådant samråd, särskilt när fråga gäller användning av

specialämnen.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

I det föregående har lämnats vissa uppgifter om resurserna hos kontrollanstalterna

och andra institutioner, vilka utför analys och annan undersökning

av prov som tages i samband med fodermedelskontrollen. Vidare

har refererats ett flertal uttalanden om att dessa kontrollanstalters resurser

bör ökas. Givetvis är det av största betydelse att möjligheter i erforderlig

omfattning finnes för såväl kontrollmyndigheten som tillverkare och importörer

att utan väsentlig tidsutdräkt få varuprov analyserade. Spörsmålet

om ifrågakommande statliga kontrollanstalters personalbehov och behov av

medel i övrigt för ändamålet synes emellertid böra prövas vid den årliga

behandlingen av dessas anslagsäskanden. Jag vill emellertid framhålla, att

anpassning måste ske mellan tillämpningsföreskrifterna till de bestämmelser

jag nu föreslår och de resurser som står till förfogande för analysering

av prov och annan undersökningsverksamhet.»

Speciell motivering

Nedanstående redogörelse för vad i propositionen upptagits rörande de

särskilda bestämmelserna i den föreslagna förordningen är icke fullständig.

Utförligast angives här de delar av propositionen som beröres av motionerna.

I övrigt beröres propositionens innehåll i denna del endast i den mån

det synes lämpligt för förståelsen av de föreslagna bestämmelserna.

1 §•

Anm.: Det i paragrafens andra stycke i punkt 2. angivna undantaget behandlas

nedan vid 2 §.

Kommittén

Till stöd för undantaget i fråga om läkemedel hänvisar kommittén

till de särskilda kontrollföreskrifter, som gäller enligt apoteksvarustadgan

och kungörelsen den 15 juni 1934 (nr 306) angående handeln med farmaceutiska

specialiteter.

Rörande innebörden av begreppen fodermedel och specialämnen

anför kommittén vidare följande.

Någon definition av begreppet fodermedel har icke givits i 1938 års lag

eller 1950 års kungörelse. Genom att man nu i allt större utsträckning övergått

till att i utfodringssammanhang använda vitaminer, antibiotika och

mineralämnen, har fodermedlen fått delvis utvidgade funktioner. Samma kan

bli resultatet exempelvis av användning av hormoner vid utfodring. Sådana

omständigheter kan ge anledning till en närmare undersökning av vad som

avses med fodermedel.

I den mån specialämnen, sådana som de nämnda, vid tillverkning av

fodermedel för avsalu blandas med annan vara, uppstår en foderblandning,

vilken enligt förordningens konstruktion även faller inom dess tillämpningsområde.

Detta torde vara det huvudsakliga användningssättet av de specialämnen,

varom bär är fråga, och förekomsten av specialämnen i sådana

s. 17 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

17

fabriksmässigt framställda foderblandningar synes icke i och för sig medföra

några problem i fråga om tolkningen av begreppet fodermedel. I handeln

förekommande fodermedel, som på detta sätt försatts med vitaminer, sammanförs

i gällande bestämmelser under rubriken vitaminerade foderblandningar.

— Emellertid förekommer inom fodermedelshandeln under olika

märkesnamn även åtskilliga varor, som innehåller vitaminer i tämligen

stark dos och som är avsedda att av djuruppfödaren inblandas i övrigt foder.

Att dessa preparat lika väl som de fabriksmässigt färdigställda fodermedlen

bör vara underkastade kontroll torde emellertid vara klart. I gällande

bestämmelser på området har även preparaten i fråga erhållit den

tekniska benämningen »vitaminfodermedel» (vilka alltså är att skilja från

de tidigare omnämnda s. k. »vitaminerade foderblandningarna»).

I fråga om den begränsning i tillämpningsområdet som ligger däri alt

förordningen blott skall avse fodermedel, som är avsett att för u tfodringsändamål

utbjudas till djur inne ha vare anför

kommittén följande.

I detta sammanhang måste emellertid även uppmärksammas de rena vitaminkemikalier

eller högkoncentrerade vitaminpreparat, som förekommer

i handeln för försäljning bl. a. till fodertillverkare men som icke brukar inköpas

av djuruppfödare. Som exempel på sådana kemikalier och preparat

kan nämnas A- och D-vitaminkoncentrat, rena B-vitaminer, vetegroddolja

och vissa jästsorter. Dessa ämnen och beredningar är emellertid i allmänhet

icke specifika som fodermedelsingredienser utan framställs och försäljs även

för andra ändamål, ofta främst för human- eller veterinärmedicinskt bruk

eller för livsmedelsändamål. Det kan visserligen tänkas att en enskild jordbrukare,

som förfogar över specialkunskaper och erforderlig blandningsapparatur,

inköper sådana preparat för att själv inblanda dem i fodret.I praktiken

torde något sådant dock endast kunna förekomma i undantagsfall, och

tillräcklig anledning att utsträcka kontrollbestämmelserna så att de täcker

även sådana fall torde icke föreligga. Detta desto mindre som man på läkemedels-

och livsmedelsområdet begränsat sig till att låta kontrollen gälla

de varor, som saluhålls såsom läkemedel eller livsmedel. De vitaminkoncentrat,

som används vid tillverkning av läkemedel eller vitaminering av

livsmedel, är således icke underkastade någon författningsmässigt föreskriven

kontroll, men väl de färdiga produkterna. Det kan visserligen med fog

göras gällande att det vore rationellt, om dessa koncentrat vore underkastade

en kontroll som onödiggjorde för alla de enskilda tillverkarna av läkemedel

eller vitaminerade livsmedel eller av fodermedel alt kontrollera sina

vitaminråvaror. Men en obligatorisk kontroll torde stöta på åtskilliga problem,

och frågan härom synes i varje fall icke böra lösas i föreliggande begränsade

sammanhang.

Avgörande för huruvida ett vitaminkoncentrat eller en vitaminkemikalie

skall anses utgöra fodermedel i författningens mening blir enligt det betraktelsesätt,

som här anlagts, huruvida varan är avsedd att utbjudas till djuruppfödare

för användning till foderändamål. Om så är fallet, blir den ur

kontrollsynpunkt behandlad som fodermedel, oavsett om den är avsedd att

utfodras i befintligt skick eller efter utblandning. Samma tankegång torde

få tillämpas även i samband med andra specialämnen.

I fråga om de undantag som avses i andra stycket av 1 § anför kommittén

följande.

2 Dihang till riksdagens protokoll 19G1. 9 samt. 3 avd. Nr 27

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

I 1938 års lag angives, att den gäller för fodermedel, »framställda på kemisk

eller mekanisk väg». Anledningen till denna bestämning torde ha varit,

att man önskade utesluta sådana fodermedel, som framkommer i jordbruket

och därefter icke undergår annan behandling än som sedvanligen sker

vid gården, såsom tröskning, Häktning eller annan sortering. Då formuleringen

icke ansetts fullt otvetydig, har kommittén frångått densamma och i

stället direkt i paragraftexten angivit det avsedda undantaget för i jordbruke

producerade, obehandlade fodermedel.

Av de oblandade fodermedlen undantager förordningen från sitt tillämpningsområde

dels koksalt och dels vara, vilken erhållits som biprodukt vid

annan inom landet bedriven industri än kvarnrörelse eller oljefabrik och

därefter icke undergått särskild behandling för nedbringande av varans vattenhalt.

1938 års lag gör motsvarande undantag för koksalt och krita samt

för kvarn- och mejeriavfall, krossad eller gröpad spannmål samt biprodukter

från bryggeri-, bränneri- och sockerindustrierna.

Anledningen till att kommittén icke undantagit krita från förordningens

tillämpningsområde är, att under beteckningen foderkalk eller krita i handeln

förekommer varor, som på grund av förefintliga föroreningar håller så

låg kalciumhalt, att de icke skäligen kan betecknas som foderkalk. Därest

detta missförhållande fortfar, kan det bli nödvändigt att utfärda närmare

föreskrifter för foderkalken.

Från 1938 års foderlags tillämpningsområde har som tidigare nämnts undantagits

bl. a. kvarnavfall. Enligt den föreslagna förordningen gäller motsatta

förhållandet i det att biprodukt vid kvarnrörelse (liksom biprodukt

vid oljefabrik) kan bli föremål för förordningens bestämmelser. Anledningen

till att kommittén icke ansett sig böra lämna biprodukter vid kvarnrörelse

utanför kontrollmöjligheterna är följande. Sådana produkter, vilka

huvudsakligen utgörs av kli, fodermjöl och eftermjöl av råg'', vete, havre

och korn, saluförs numera i många olika typer och ej sällan under

namn, som är ägnade att inge en oriktig föreställning om varans egentliga

karaktär. Vidare kan skalhalt och renhetsgrad och därmed även fodervärdet

hos dessa produkter växla i betydande grad. Dessa förhållanden kan enligt

kommitténs mening komma att påkalla ett ingripande.

Vad härefter gäller biprodukter vid oljefabrik, faller dessa under såväl

foderlagens som förordningens bestämmelser. Kommittén anser att de stora

växlingar i halt av protein, fett och växtlråd och därmed i näringsvärde som

dessa varor uppvisar, växlingar som i allmänhet icke kan bedömas av en

köpare, nödvändiggör att varorna kvarligger inom kontrollramen.

Kommittén har beträffande fodermedel, som utvunnits som biprodukt vid

annan inom landet bedriven industri än kvarnrörelse eller oljefabrik, ansett

att avgörande för kontrollbehovet i fråga om dessa varor — även om de

är oblandade — bör vara huruvida produkterna saluhålles som foder i obehandlat

skick eller efter torkning och eventuell ytterligare bearbetning. De

biprodukter, som kan komma i fråga som foder, torde i huvudsak utgöra

skummjölk, kärnmjölk och vassle från mejerierna, drank från brännvinsbrännerier,

pulpa och gluten från stärkelsefabriker, drav från bryggerier

samt betmassa och melass från sockerfabriker. Med hänsyn till sin karaktär

och til! de förhållanden, under vilka de saluförs, påkallar dessa produkter

i det tillstånd, vari de framkommer, icke något ingripande ur foderkontrollsynpunkt.

Därest de torkas, blir situationen en annan, i det att vattenhalten

i varan då kan förete betydande växlingar. Starkt nedtorkade kan de då

även finfördelas och — eventuellt efter blandning — föras ut i handeln i en

omfattning och under förhållanden som kräver att kontrollmöjlighet föreligger.

Kommittén föreslår således, att industriella biprodukter skall ligga

s. 19 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

19

utanför förordningen endast i den mån de icke undergått särskild behandling

för nedbringande av deras vattenhalt. Av det sagda framgår, att kommittén

utgått ifrån att mejerirörelse faller in under begreppet industriell rörelse.

Då kommittén begränsat undantaget till biprodukter, som framkommit

inom landet, beror detta på att det enligt kommitténs mening beträffande

importvaror alltid kan föreligga kontrollbehov.

Om kommittén således, i motsats till vad som gäller enligt foderlagen, inom

kontrollramen infogat såväl kvarnavfall som mejeriavfall, har kommittén

å andra sidan gjort undantaget från kontrollområdet vidsträcktare för

industriella biprodukter än som gäller enligt 1938 års lag, såtillvida som

kommittén från kontrollområdet undantagit biprodukter från all annan inhemsk

industri än kvarnrörelse och oljefabrik, under det att foderlagen undantagit

endast biprodukter och avfall från mejerier, bryggerier, brännerier

och sockerfabriker. I praktiken torde dock f. n. denna skillnad huvudsakligen

vara av betydelse endast beträffande biprodukter från stärkelsefabriker.

Saluförandet av spannmål av olika slag i krossat eller gröpat skick, oblandade,

blandade med varandra eller med andra varor, har numera tagit en betydlig

omfattning. Härvid har man även börjat använda vissa utländska

spannmålssorter, såsom sorghum, vilka knappast förekom på den svenska

marknaden vid tiden för foderlagens tillkomst. Om spannmålen saluhålles

i krossat eller gröpat skick, är det icke möjligt för köparen att bedöma varans

sammansättning, skalhalt m. m. Dessa omständigheter har föranlett att

kommittén icke ansett sig kunna — som skett i 1938 års foderlag — lämna

krossad och gröpad spannmål utanför kontrollförfattningens giltighetsområde.

Även på denna punkt gäller dock att kommittén icke avsett någon utvidgning

av de faktiska kontrollåtgärderna på området i förhållande till vad

som nu gäller, annat än i den mån framtiden utvisar behov därav. Som

spannmål räknar utredningen endast en vara, som är obearbetad eller som

krossats, gröpats eller på annat sätt finfördelats, utan att vid bearbetningen

någon av beståndsdelarna i den obehandlade spannmålen borttagits.

Remissinstanserna

Remissinstanserna har inte haft något att erinra mot de i 1 § innefattade

begränsningarna i fråga om förordningens tillämpningsområde. I några

yttranden har emellertid föreslagits att ytterligare undantag göres.

Departementschefen

Rörande innebörden av bestämmelsen i första stycket må framhållas, att

syftet med fodermedelsbestämmclserna är att möjliggöra kontroll av de fodermedel

som utbjudes till förbrukare. Ur denna synpunkt saknas anledning

att kontrollera sådana ämnen, som först efter blandning med andra är lämpade

att användas för utfodringsändamål. Kontrollen bör i stället avse den

färdiga blandningen. Vitaminkoncentrat, som tillverkas eller importeras för

försäljning lill fodermedelstillverkare, bör därför lämnas utanför kontrollen.

Oljekraftfoder och andra varor som utan blandning eller annan bearbetning

lämpar sig för direkt utfodring bör emellertid omfattas av bestämmelserna

även om tillverkaren uteslutande levererar dem till annat affärsföretag

som sedan i sin tur utbjuder dem till djurinnehavare. Detta bör

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

gälla oberoende av om affärsföretaget sedan säljer varan i oförändrat skick

eller som beståndsdel i blandning.

Är varan ett färdigt fodermedel bör det alltså falla under kontrollbestämmelserna.

I motsatt fall blir avgörande, huruvida varan är avsedd att för utfodringsändamål

utbjudas till djur innehavare eller inte. Det nu anförda

torde överensstämma med kommitténs uppfattning sådan den framgår av

motivuttalanden.

Jag har intet att erinra mot de av kommittén föreslagna undantagen vilka

redovisats i andra stycket.

Beträffande de ytterligare undantag, som ifrågasatts av remissinstanserna,

får jag anföra följande. Möjlighet att helt eller delvis tillämpa bestämmelserna

på krossad, gröpad eller malen spannmål synes böra finnas. Behov

av kontroll kan främst uppstå då det gäller utländsk vara. Emellertid synes

bestämmelserna i avbidan på ytterligare erfarenhet tills vidare inte böra

tillämpas på dessa varor. I fråga om kvarnavfall torde behov av kontroll ur

fodermedelssynpunkt av vetekli och rågkli för närvarande knappast föreligga.

Dessa varor bör därför tills vidare helt undantagas i tillämpningskungörelsen.

I fråga om övriga varor bör kontrollmyndigheten äga bedöma i

vad mån föreskrifter erfordras och kan genomföras. Generellt undantag torde

inte böra göras för oblandat oljekraftfoder. Med hänsyn till att mycket

skilda slag av oblandat oljekraftfoder finnes skulle det säkerligen ställa sig

svårt att fastställa normaltal. Det bör ankomma på kontrollmyndigheten att

avgöra om och i vad mån fullmakten bör utnyttjas.

I detta sammanhang torde slutligen böra påpekas, att generella undantag

av den art som remissinstanserna föreslagit inte synes ha gjorts i utländsk

rätt. Tvärtom uppställes där ofta minimikrav i fråga om kvaliteten på kvarnavfall

och oblandat oljekraftfoder, då dessa varor utbjudes som fodermedel.

Den i tredje stycket intagna definitionen på specialämnen har utarbetats

med ledning av terminologien i utländsk rätt samt uttalanden av kommittén

och vid sammanträdet den 30 november 1960. I fråga om mineralämnen

bör till specialämnen räknas spårelement såsom koppar, järn och kobolt, men

däremot inte sådana varor vilka säljes som oblandade fodermedel, till exempel

foderbenmjöl, kalciumfosfat, natriumfosfat och foderkalk.

2 §.

Kommittén

Kommittén anför utan erinran från ämbetsverkens sida följande rörande

beställningstillver k ningen.

Kommittén har utgått ifrån att under begreppet yrkesmässig tillverkning

faller exempelvis även det fall då en kvarn på beställning framställer fodervara

åt en djurägare, vare sig djurägaren tillhandahåller råvaran eller icke.

Att kontrollbestämmelserna icke skall tillämpas på det fall, då en djurägare

med tillhandahållande av råvarorna beställer en viss blandning, torde till en

början vara klart. På grund härav har i förordningen undantag gjorts för

detta fall. I den händelse att djurägaren icke själv tillhandahåller råvarorna

s. 21 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

21

blir läget däremot icke lika klart. Å ena sidan bör man givetvis söka undvika

att fodermedelskontrollen verkar beskärande på förbrukarnas möjligheter

att efter eget skön komponera sina fodermedelsblandningar och

efter beställning få sådana utförda exempelvis hos en kvarn. Å andra sidan

får det tillses, att man icke på denna väg får fram ett antal okontrollerade

»beställningstillverkare», där beställningsmomentet blir tämligen utsuddat

och verksamheten i realiteten innebär saluförande av tillverkarens egna specialblandningar.

Det får även tillses, att man icke skapar möjlighet att genom

rubricering av leverans som »beställning» kringgå eventuellt gällande

bestämmelser om skyldighet att inblanda svenska oljeväxtprodukter i foderblandning

som saluföres. Den avvägning, som föranledes av här anförda

synpunkter, synes leda till att yrkesmässig beställningstillverkning där beställaren

icke tillhandahåller samtliga råvaror i princip bör omfattas av

kontrollbestämmelserna, men att man i fråga om vissa särskilda bestämmelser,

såsom föreskrifterna om förpacknings- och märkningsskyldigheten,

lägger i Kungl. Maj:ts eller regleringsmyndighetens hand att avgöra i vad

mån sådana föreskrifter erfordras även för dylik beställningstillverkning.

Remissinstanserna

Remissinstanserna har i allmänhet intet att erinra mot kommitténs förslag

i fråga om beställningstillverkning. Svenska bggdekvarnars

riksförbund anser dock, att fodermedelsblandningar, som utföres på

beställning, helt bör falla utanför kontrollen och anför följande.

Mot en offentlig kontroll över foderblandningar, som tillverkas för avsalu

finns inte något att anföra. Däremot torde det vara direkt olämpligt om

kontrollbestämmelserna får eu sådan utformning, att de skulle kunna tilllämpas

på sådana fall, där djurägaren själv efter eget skön önskar komponera

sin fodermedelsbladning och efter beställning få sådan utförd t. ex.

hos en kvarn. Det är numera en mycket vanlig företeelse, att jordbrukare

vid bygdekvarnen låter förmala av sin på gården producerade spannmål

och därvid beställer viss inblandning av t. ex. mineralfodermedel eller s. k.

»koncentrat» d. v. s. foderblandning med hög halt av specialämnen, vilken

tillverkats av större fodermedelsfabriker och saluhållits i enlighet med

jordbruksnämndens bestämmelser och som i regel tillhandahålles av kvarnidkaren

för försäljning. Detta är för jordbrukaren en praktisk och ur ekonomisk

synvinkel förmånlig tillämpning av framstegen på utfodringslärans

område. Det skulle, enligt riksförbundets uppfattning, innebära en missriktad

och omotiverad utveckling, om jordbrukarens möjlighet att själv bestämma

över foderstatens sammansättning skulle beskäras genom att »beställningstillverkning»

av detta slag skulle omfattas av kontrollbestämmelserna.

Resultatet skulle nämligen bli, att många mindre företagare inom

kvarnbranschen, vilka har fått mer än nog av regleringsföreskrifter och

kontroll i andra sammanhang, skulle avstå från att utföra ifrågavarande

blandningsarbete, vilket betraktas som en servicetjänst för kunderna och i

de flesta fall utföres utan särskild avgift i samband med löneförmalning av

fodersäd.

Med hänsyn till att sammansättningen på blandningarna vid beställning

varierar från kund till kund, och då dessa även tillhandahåller egna säckar

synes det ur praktisk synvinkel vara omöjligt alt tillgodose kontrollbestäinmelscr

om förpackningarnas märkning in. m.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

Kommerskollegium och handelskammaren för Örebro och Västmanlands

län anser, att i tillämpningskungörelsen tills vidare uttryckligt undantag

bör göras för all beställningstillverkning.

Statens veterinärmedicinska anstalt uttalar, att besvärliga konsekvenser

kan uppstå om undantag ej göres, t. ex. om en djurägare vill att tillverkaren

skall inblanda ett antibiotikapreparat eller en viss mängd läkemedel, som utskrivits

av veterinär. För sådana fall bör enligt anstaltens mening undantag

stadgas.

Utländsk rätt

I utländsk rätt har i allmänhet intet undantag i fråga om beställningstillverkning

gjorts. I England har emellertid uttryckligen stadgats, att bestämmelserna

om deklarationsskyldighet ej gäller sådan tillverkning.

Departementschefen

I fråga om skälen till att förordningen utformats som en fullmakt för

Kungl. Maj :t att inom viss ram utfärda bestämmelser hänvisas till den allmänna

motiveringen.

I likhet med kommittén anser jag, att i förordningen undantag endast

bör göras för sådan tillverkning av foderblandning som sker direkt på beställning

av djurinnehavare för dennes eget behov med anlitande enbart av

råvaror som tillhandahålles av beställaren. Stadgande härom har upptagits i

1 § andra stycket under 2. Genom tillämpningsföreskrifter bör ytterligare

undantag medgivas, då praktiska synpunkter motiverar detta och nämnvärd

risk för kringgående av bestämmelserna inte därigenom uppkommer. Jag

tänker härvid särskilt på sådana fall, där en foderblandning med viss angiven

sammansättning på beställning tillverkas för vetenskapligt ändamål, eller

där en lantbrukare önskar, att eu kvarn vid beredning till fodermedel av

spannmål, som han tillhandahåller, tillsätter visst specialämne. Det väsentliga

är att foderblandningen återgår till beställaren och inte av tillverkaren

försäljes till annan.

Motionerna I: 660 och II: 789

Motionärerna anför beträffande den s. k. beställningstillverkningen, att

förordningen icke bör vara tillämplig å foderblandning, för vilken djurinnehavare

tillhandahåller huvudparten av råvarorna, och att detta bör utsägas

i författningen. Härom anföres i motionerna följande.

Beträffande beställningstillverkning av fodermedelsblandningar synes de

synpunkter som anförts av remissinstansen Svenska Bygdekvarnars Riksförbund

böra särskilt uppmärksammas. Bl. a. har riksförbundet anfört följande:

»Det är numera en mycket vanlig företeelse, att jordbrukare vid

bygdekvarnen låter förmala av sin på gården producerade spannmål och

därvid beställer viss inblandning av t. ex. mineralfodermedel eller s. k.

»koncentrat» d. v. s. foderblandning med hög halt av specialämnen, vilken

tillverkats av större fodermedelsfabriker och saluhållits i enlighet med jordbruksnämndens

bestämmelser och som i regel tillhandahålles av kvarn
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

23

idkaren för försäljning. Detta är för jordbrukaren en praktisk och ur ekonomisk

synvinkel förmånlig tillämpning av framstegen på utfodringslärans

område.»

Med hänsyn till att jordbrukares och kvarninnehavares verksamhet inte

onödigt bör försvåras eller tillkrånglas synes sådan beställningsblandning

där djurinnehavare tillhandahåller huvudparten av råvarorna helt böra

jämställas med sådan blandning som tillverkas med anlitande enbart av

råvaror, som tillhandahålles av djurinnehavaren. I propositionen antydes

att genom tillämpningsföreskrifter bör undantag kunna medgivas från förordningen,

då praktiska synpunkter motiverar detta, och som exempel

angives sådan beställningsblandning vilken en lantbrukare önskar att en

kvarn vid beredning till fodermedel, som han tillhandahåller, tillsätter visst

specialämne. För att i. detta avseende skapa trygghet för såväl bygdekyarnar

och andra beställningstillverkare som jordbrukare synes det emellertid angeläget

att i författningsbestämmelserna fastslå att förordningen icke är

tillämplig å foderblandning för vilken djurinnehavare tillhandahåller huvudparten

av råvarorna.

Motionerna I: 661 och II: 790

I motionerna anmärkes, att undantagsbestämmelsen i 1 § såvitt avser

den s. k. beställningstillverkningen är praktiskt betydelsefull. Motionärerna

anser det önskvärt, att denna bestämmelse omformuleras på så sätt att

ordet »råvara» utbytes mot ordet »spannmål», och anför härom följande.

Att beställningstillverkning tillätes ligger i lantbrukarnas intresse, och det

gäller endast att finna en tillfredsställande form härför. Den föreslagna

bestämmelsen är uppenbarligen ägnad att försvåra den administrativa

statliga kontrollen, varjämte den kan medföra olägenheter företagarna

emellan. Därtill kommer att den skulle skapa hinder för den föreskrivna

handeln åvilande obligatoriska inblandningen av rapsmjöl. Om beställningstillverkning

tillåtes för alla råvaror, som beställaren tillhandahåller,

torde detta nämligen kunna medföra mindre lämpliga praktiska konsekvenser,

i det att beställaren måste för blandningen anlita en handlare, medan

han köper råvarorna hos konkurrenten. Detta medför å andra sidan stort

besvär för beställaren. Det ligger då i sakens natur, att varje företag i

branschen, som utför foderblandningar, kommer att utsättas för ett starkt

tryck från sina kunders sida för att dessa skall få inköpa de erforderliga

råvarorna på platsen. Syftet med bestämmelsen torde endast vara att tilllåta

sådan beställningstillverkning, som beställaren-lantbrukaren önskar få

utförd med å den egna gården skördad råvara, d. v. s. spannmål. Bestämmelsen

torde lämpligen böra utformas i enlighet härmed.

3 §■

Departementschefen

Preparat, innehållande antibiotika, hormoner och andra specialämnen,

kan tillföras djur även på annat sätt än med fodret. Såsom jag anfört i den

allmänna motiveringen bör därför stadgas, att i fall då sådan vara inte är

hänförlig till fodermedel eller läkemedel, i tillämpliga delar för varan skall

gälla samma bestämmelser som för fodermedel. Sådan bestämmelse bar införts

i 3 §.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

Departementschefen

5 §.

Frågan i vilken utsträckning uppgiftsskyldighet för närvarande bör åläggas

tillverkare och importör har ingående behandlats av kommittén och remissinstanserna

samt på sammanträdet den 30 november 1960. Denna fråga,

som avser tillämpningsföreskrifter, torde, sedan riksdagen tagit ställning

till förslaget till förordning, få upptagas av Kungl. Maj :t. Bedömandet bör

därvid ha som utgångspunkt, att sådana uppgifter bör lämnas att därav

framgår vem som är tillverkare eller importör samt varans kvalitet och

lämplighet för avsett eller avsedda djurslag. Vid uppgiftsskyldighetens bestämmande

bör vidare beaktas de svårigheter, som kan föreligga att lämna

uppgifterna, samt möjligheten av att genom analyser eller på annat sätt kontrollera

dessa.

6 §.

Departementschefen

Mot de sedan år 1946 gällande kvalitetsbestämmelserna för fodertran och

tranemulsion har ingen erinran gjorts från remissinstansernas sida. Dessa

bör även enligt min mening bibehållas och har utan saklig ändring överförts

till departementsförslaget. Såsom jag angivit i den allmänna motiveringen bör

emellertid i princip inte uppställas kvalitetskrav. Emellertid synes avsteg

från denna princip kunna göras, om det ur kontrollsynpunkt är starkt motiverat.

Några remissinstanser, bland dessa statens institut för folkhälsan,

har framhållit, att en foderblandning inte bör få uppgivas innehålla vitaminer

om halten av dessa är så låg att den inte kan kontrolleras genom

analys.

Kommitténs farhågor för att en minimibestämmelse med här avsett syfte

skulle kunna leda till en allmän sänkning av de vitaminerade foderblandningarnas

kvalitet anser jag i likhet med statens institut för folkhälsan

knappast befogade. Vid det tidigare omnämnda sammanträdet på jordbruksdepartementet

den 30 november 1960 diskuterades denna fråga. Från nyssnämnda

instituts sida framhölls då, att kontrollsvårigheter förelåg beträffande

A- och D-vitaminer. Med nuvarande analysmetoder fanns inte möjlighet

att analysera lägre halt, i internationella enheter per gram räknat, än

fem i fråga om A- och två i fråga om D-vitamin. Vidare upplystes från jordbruksnämndens

sida, att lägre vitaminhalt än dessa ibland deklarerades för

foderblandningar, som uppgavs vara vitaminerade. Med hänsyn till vad sålunda

upplysts anser jag, att — liksom skett i bland annat Danmark och USA

— möjlighet bör föreligga att föreskriva viss minimihalt av vitaminer i

foderblandningar som uppgives innehålla sådana. Jag vill emellertid med

skärpa understryka, att, såsom i författningstexten angivits, det i förevarande

paragraf föreslagna bemyndigandet endast får utnyttjas i den mån

det motiveras av möjligheten att kontrollera vitaminhalten.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

25

7 §.

Departementschefen

De utländska erfarenheterna synes klart peka på ett behov att kontrollera

användningen av specialämnen för uppfödningsändamål. Vid sammanträdet

den 30 november 1960 diskuterades frågan om kontroll över tillsättningen

av hormoner och antibiotika. Bland annat uppgavs, att vissa länder,

dit Sverige exporterar köttvaror, som villkor för import uppställt att

antibiotika eller hormoner inte använts vid uppfödning av djuret. Vidare

upplystes, att inom veterinär- och medicinalstyrelserna pågick utredning

rörande skärpt kontroll i fråga om användningen av antibiotika och hormoner

för uppfödningsändamål. Såsom anförts i den allmänna motiveringen

har nämnda ämbetsverk nu inkommit med förslag rörande sådan kontroll

beträffande hormoner. Vid sammanträdet rådde enighet om att i förordningen

borde införas bemyndigande att meddela förbud mot att utan

tillstånd sätta specialämnen till fodermedel. Därvid förutsattes, att bemyndigandet

inte skulle avse vitaminer och till en början borde utnyttjas endast

i fråga om antibiotika och hormoner samt att tillstånd borde kunna ges i

generell form till exempel genom tillämpningsföreskrifter av innebörd att

tillsats av ett visst specialämne till vissa fodermedel fick göras under förutsättning

att mängden höll sig inom vissa angivna gränser.

För egen del anser jag, att vad som framkommit under departementsbehandlingen

klart ger vid handen, att kontrollen över tillsats av specialämnen

till fodermedel bör skärpas så att tillstånd av kontrollmyndigheten

kan krävas. Som jag anfört i den allmänna motiveringen bör emellertid

kontroll kunna ske även av sådana preparat innehållande specialämnen

som är avsedda att tillföras djur på annat sätt än genom fodermedel. Kontrollbestämmelserna

bör utformas så att de avser förbud mot att utan tillstånd

saluhålla eller försälja ifrågavarande foderblandningar eller preparat.

Att endast yrkesmässig handel kan drabbas av förbudet framgår av 2 §.

Frågan om i vilken utsträckning och i vilken form bemyndigandet bör utnyttjas

torde få bli beroende av de fortsatta utredningar som pågår bland annat

rörande kontroll över tillsats av antibiotika till fodermedel.

10 §.

Bestämmelsen av innehåll att tillverkaren eller importören skall vara

skyldig ersätta statsverket kostnaden för prov som tagits hos annan har tillkommit

på förslag av jordbruksnämndens byrå för vegetabiliska produkter,

som yttrat.

Hittills har provtagningen praktiskt taget alltid företagits hos tillverkareimportör.

Det bör räknas med, att man i fortsättningen kommer, åtminstone

i viss utsträckning, att uttaga prov även hos mellanhänder, d. v. s. andra

handlande än tillverkaren och importören. Detta provtagningssätt har aktualiserats

genom tillkomsten av de nya bestämmelserna i cirkulär nr 35/1958

angående tidsbestämd garanti för vitamininnehåll. Hos tillverkare och importör

är i regel endast tämligen nytillverkade foderblandningar eller vitaminfodermedel

tillgängliga. Om prov å dylika uttages för kontroll av den

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

tidsbestämda vitamingarantien, måste förpackningarna upplagras någon

tid, i princip fram emot slutet av garantitiden. Kan prov uttagas i handeln

och man därvid kan åtkomma varor, för vilka vitamingaranti lämnas, som

lagrats kortare eller längre tid men inom ramen för garantitiden, undgår

kontrollmyndigheten besväret och kostnaderna för upplagring.

Det har ansetts nödvändigt att för upplagring uttages hela, d. v. s. obrutna

förpackningar, eftersom det icke med säkerhet kan förutsättas att vitaminerna

blir lika hållbara i mindre uttagna delprov. En hel förpackning

representerar ett rätt betydande värde. För foderblandningar för fjäderfän

och svin är minsta förpackningens storlek i regel 50 kg. Värdet av dylik

förpackning uppgår till omkring 26 å 27 kr. för en vanlig komplett blandning

men kan för vissa varor, såsom koncentrat, bli betydligt högre. Hel

förpackning av verkliga vitaminfodermedel kan i vissa fall representera ett

värde, som är flerdubbelt större.

Därest helförpackningar, representerande betydande värden, uttages hos

andra än tillverkaren eller importören — och så torde i alla händelser i betydande

utsträckning kunna komma att ske — kan således icke tillverkaren/

importören, sådana som bestämmelserna nu är tilltänkta, krävas på betalning

för varan. Ej heller kan den handlande, hos vilken provet lages, krävas

på ersättning, och detta är självfallet också orimligt. Något annat alternativ

kvarstår då icke än att statsverket måste ersätta provet. Det synes

emellertid icke orimligt att statsverket (kontrollmyndigheten) i dylikt fall

skall äga bemyndigande att utkräva ersättning av respektive tillverkare eller

importör. Sista meningen i 6 § i förordningen i det föreliggande förslaget synes

därför böra ändras i sådan riktning, att importören/tillverkaren skall

vara skyldig ersätta de kostnader, som kontrollmyndigheten kan ha haft

för gäldande av provets värde, därest provet uttagits hos annan än tillverkaren

eller importören. Då det gäller uttagandet av små prov för kemisk eller

hotanisk analys av endast ett eller ett par kilograms storlek, torde man

kunna räkna med att den, hos vilken provet tages, icke alltid begär ersättning

för detsamma.

Departementschefen har funnit vegetabiliebyråns förslag välmotiverat

och helt i överensstämmelse med den princip som i enlighet med vad nedan

vid »12 §.» upptagits funnits böra gälla i fråga om kostnaden för kontrollen

över huvud, nämligen att denna kostnad skall åvila tillverkare och

importörer.

12 §.

Enligt 1938 års lag är den som idkar handel med fodermedel inte berättigad

till ersättning för prov som tages för kontroll. Vidare skall den

som fälles till ansvar för oriktig uppgift i deklaration förpliktas alt enligt

taxa ersätta statsverket kostnaden för undersökning, som i samband med

åtalet må ha verkställts. Motsvarande bestämmelser gäller enligt 1950 års

kungörelse även för tillverkare eller importör. Enligt denna kungörelse

föreligger vidare skyldighet för tillverkare eller importör av vitaininfodermedel

eller annat fodermedel, som uppgives vara försatt med vitaminer, att

enligt taxa gälda ersättning för undersökning av halt av vitaminer i prov

på vara, som tillverkats eller importerats av honom. Sådan skyldighet föreligger

även i fråga om halt av fria fettsyror i fodertran. Ersättning kan dock

för varje tillverkningsställe eller importort årligen uttagas i fråga om vitaminfodermedel

eller mineralfoderblandning, som uppgives vara försatt med

vitaminer, för högst två prov, samt i övrigt för högst ett prov.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

27

Kommittén

I fråga om kostnaderna för fodermedelskontrollen, bedömda efter förhållandena

under senare delen av år 1956, anförde kommittén följande.

Följande uppgifter ger en antydan om kostnaderna. Jordbruksnämndens

kostnad för fodermedelskontrollen för en 12-månaders period för analyser,

kontrollant (inkl. resekostnader), andel i andra befattningshavares löner

samt diverse andra uppgifter, bedömda efter de under senare delen av

1956 rådande förhållandena kan mycket approximativt uppskattas till omkring

145 000 kronor. En resande kontrollant förutsätts då vara fullt sysselsatt

med arbetet. I dennes samt andra befattningshavares löner, beräknade

efter högsta löneklassen inom respektive lönegrad samt för dyrort 5,

har tillagts 16 %, såsom vid dylika beräkningar brukar ske, för statsverkets

kostnader för pensionering m. m. Av beloppet hänför sig en mindre

del — svår att exakt beräkna, men troligen av storleksordningen 5 000 å

6 000 kr. — till administreringen av vitaminkontrollen för vitaminfodermedel

och vitaminerade handelsfoderblandningar. Några kostnader för själva

vitaminanalyserna antas därvid icke ha bestritts av staten. Resten, eller

i runt tal 139 000 kronor, utslagen på den under tiden 1 juli 1955—30 juni

1956 kontrollerade varukvantiteten, i runt tal 500 000 ton, och värdet därav,

omkring 270 milj. kronor, beräknat efter förbrukarpriset, utgör i medeltal

2,8 öre per 100 kg foder eller 5,2 öre per 100 kronors inköpsvärde.

Det ovan angivna mycket ungefärliga beloppet innefattar emellertid även

kostnader för arbete m. m. avseende kontroll av efterlevnaden av jordbruksnämndens

inblandningsbestämmelser för oljekraftfoder från svensk

oljeväxtodling samt dessutom även viss sådan omsättningskontroll, som

icke kan anses nödvändig för den egentliga kvalitetskontrollen.

För vitaminfodermedel, liksom också för vitaminundersökningar på vitaminerade

foderblandningar, blir kostnaderna för undersökning av vitaminhalt

av helt annan storleksordning. Dessa kostnader gäldas nu, med

vissa begränsningar, av tillverkarna eller importörerna själva. Vid undersökning

en gång på alla de vitaminslag, som deklareras ingå i sådana »Diverse

vitaminfodermedel» som saluföres, blir kostnaden för vitaminbestämningarna,

beräknad efter de normaltaxor resp. i vissa fall reducerade taxor,

som kunnat komma i fråga, omkring 54 000 kronor. För den under redovisningsåret

1955/56 saluförda kvantiteten 6 856 ton till ett värde, beräknat

å förbrukarpriserna, av 11,8 milj. kronor utgör analyskostnaden i medeltal

7.9 öre per 100 kilogram vitaminfodermedel eller 46 öre per 100 kronors

inköpsvärde. En undersökning av vitamin A och vitamin D3 i ett prov

å fodertran från var och en av alla importörer och tillverkare, totalt cirka

20 stycken, kostar för närvarande 8 640 kronor, vilket för kvantiteten 2 340

ton och värdet (förbrukarpris) 6,2 milj. kronor under redovisningsåret

1955/56 gör i medeltal 37 öre per 100 kilogram eller 14 öre per 100 kronors

inköpsvärde. Vitaminerade foderblandningar har hittills kunnat vitaminkontrolleras

endast i relativt ringa utsträckning. Det skall anföras, att

tillverkare och importörer i regel låter utföra egna driftsanalyser. Särskilt i

fråga om vitaminbestämningar kunna dessa bli mycket kostnadskrävande.

Kommittén anförde därefter att frågan om kontrollkostnaderna inbegrep

tre olika huvudspörsmål, nämligen: i vilken utsträckning skall kostnaderna

primärt bäras av staten eller av näringen, vilka skall vara avgiftspliktiga

i den mån kostnaderna uttas av näringen och hur skall kostnaderna i sådant

fall fördelas.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

Rörande den första frågan — i vilken utsträckning bör kostnaderna

primärt bäras av staten eller av näringen — anför

kommittén till en början att den haft att taga hänsyn till de synpunkter

på denna fråga, som anförts i en inom statens sakrevisions kansli upprättad

och till lantbruksstyrelsen och jordbruksnämnden översänd »PM med

förslag angående avgiftsbeläggning av statens jordbruksnämnds kontroll

över handeln med fodermedel». I denna promemoria hade efter en redogörelse

för det nuvarande läget anförts.

»Avgiftsfrågans tidigare behandling torde såväl beträffande 1938 års fodermedelslag

som 1950 års kungörelse ha byggts på den av föredragande

departementschefen i förenämnda proposition (1938: 254) intagna principiella

ståndpunkten att staten med hänsyn till det allmännas intresse av

fodermedelslagens efterlevnad bör bekosta sådana undersökningar, som

avse kontroll över riktigheten av säljarens deklaration angående fodermedels

innehåll.»

Rörande promemorians innehåll i övrigt anförde kommittén därefter följande.

I promemorian redogöres härefter för vissa avgifter som utgår vid statlig

kontroll över läkemedel, vitaminerade livsmedel och växtskyddsmedel.

Under åberopande av att det allmännas intresse av givna bestämmelsers

efterlevnad icke torde vara mindre starkt i fråga om t. ex. livsmedel än beträffande

fodermedel och under hänvisning till att fodermedelskontrollen

måste antagas innebära en förmån för tillverkare och importörer genom

att skapa ett ökat förtroende för produkterna och därmed en ökad avsättning,

har sakrevisionen vidare funnit det skäligt att statsverkets samtliga

kostnader för fodermedelskontrollen täckas genom avgifter. Från sakrevisionens

sida föreslås sålunda att ersättning skall uttagas icke blott för analyskostnaderna

utan även för kostnaderna för provtagningen och för övrigt

med kontrollen förenat bestyr. Härvid har även understrukits, att detta

icke kan medföra sådan ökning av tillverkarnas och importörernas kostnader,

att denna kan tillmätas någon betydelse vid prissättningen av produkterna.

Det kan nämnas, att kostnaderna för kontrollen rörande andra fodermedel

än vitaminfodermedel och fodertran i promemorian uppskattats

till omkring 100 kr per prov.

Kommittén fann i likhet med vad som i sakrevisionens promemoria anförts,

att beträffande analyskostnaderna tillräckliga skäl knappast kan föreligga

för att göra skillnad mellan vitaminkontroll och övrig fodermedelskontroll

samt anförde härom följande.

Mer eller mindre regelbunden analysering av de framställda eller importerade

produkterna är en kontrollåtgärd, som varje omsorgsfull tillverkare

eller importör oavsett förefintligheten av offentliga kontrollbestämmelser

vidtager. Kommittén förutsätter, att vederbörande företagare liksom hittills

genom kontrollmyndighetens försorg kommer att erhålla besked om

analysresultaten. Den statliga kontrollen blir på sådant sätt icke helt utan

betydelse för företagarnas behov av egna driftsanalyser. Vid sådant förhållande

talar starka skäl för att vederbörande skall vara skyldig att erlägga

analyskostnaden.

Kommittén ansåg däremot, att frågan principiellt och praktiskt låg helt

annorlunda till i fråga om administrationskostnaderna för fodermedelskon
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

29

trollen. Härvidlag ägde enligt kommitténs mening den i propositionen 1938:

254 uttalade grundsatsen, att staten med hänsyn till det allmännas intresse

av lagens efterlevnad borde bekosta kontrollen, alltjämt giltighet. Kommittén

anförde vidare följande.

Den omständigheten, att den statliga kontrollen även kan sägas helt allmänt

innefatta vissa förmånliga biverkningar för företagarna, förändrar

icke detta förhållande. Det ligger i sakens natur, att statliga ordnings- och

kontrollföreskrifter av olika slag ofta innebär mer eller mindre påtagligt

förmånliga biverkningar för skilda medborgargrupper. Detta förhållande torde

dock icke i och för sig få medföra att man överger principen att den statliga

administrationen skall bestridas av statsmedel. För att så skall ske,

fordras enligt kommitténs mening att särskilda skäl av betydande styrka

kan åberopas. Sådana skäl synes icke föreligga här. Vad som från sakrevisionens

sida åberopats om kontrollen av vitaminerade livsmedel synes ha

en synnerligen begränsad betydelse och endast innebära, att en kommunal

instans (hälsovårdsnämnd) har möjlighet att av folkhälsoinstitutet

uttaga ersättning för sitt bestyr med inköp av prov och att vederbörande

företagare, i de fall där så till äventyrs sker, får bestrida denna kostnad . —

Vad som från sakrevisionens sida anförts därom att kontrollkostnaderna är

för små för att få någon betydelse vid prissättningen, anser utredningen

sakna relevans. Vare sig kostnaderna blir små eller stora, kommer de att

inräknas i produktionskalkylerna och får — i den mån konkurrensläget så

medgiver — slutligen bäras av konsumenterna.

Även starka praktiska skäl talade enligt kommitténs mening mot att man

på grundval av en taxa sökte erhålla ersättning för den statliga administrationen

av fodermedelskontrollen.

Till stöd för denna uppfattning anförde kommittén följande.

I de fall där kontrollen lokalt utövas av resande personal med central stationeringsort

uppkommer frågan om rese- och traktamentskostnadernas fördelning.

Att i varje enskilt fall uttaga den faktiska kostnaden är icke praktiskt

möjligt. Vid en schematisering av denna kostnad får åter de centralt

belägna anläggningarna bidraga till kostnaden för kontroll av de perifert belägna.

Även andra förhållanden medför, att det möter åtskilliga svårigheter

att konstruera en taxa, som på elt riktigt sätt ger täckning för administrationskostnaderna.

Tillämpningen av en sådan taxa kommer därjämte att

medföra elt betydande och helt improduktivt administrationsarbete. Taxan

måste fortlöpande revideras i anslutning till kostnadsförändringar och till

förändringar i kontrollobjektens antal och struktur. I detta sammanhang bör

även beaktas, att staten för sin jordbruksreglerande verksamhet har viss

nytta av de uppgifter, som inkommer i samband med kontrollen. Kommittén

föreslår således, att endast analyskostnaderna skall uttagas taxevägen.

Beträffande den andra frågan — hos vilket företag analyskostnaderna

bör uttagas — anför kommittén att analyskostnaderna

bör tagas ut hos de företag, till vilka kontrollförfattningen riktar sig.

Kommittén bär sålunda räknat med att analyskostnaden skall uttagas av den,

som yrkesmässigt tillverkar eller importerar fodermedel av de slag, på vilka

kontrollen skall utövas.

Kommittén har som tillverkning räknat varje slag av bearbetning, alltså

aven om denna endast innebär krossning eller målning av material eller att

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

två eller flera ingredienser blandas. Som sådan förpackar e, som är underkastad

kontroll, räknar kommittén endast den som, utan att själv tillverka

eller importera varan, inköper denna och förpackar den i »förbrukareförpackningar».

Med hänsyn till dessa omständigheter är det enligt kommittén

möjligt att det inom landet över huvud taget inte förekommer någon rörelse,

som är att betrakta som förpackare i här avsedd mening. I varje fall

torde antalet sådana företag vara mycket ringa.

Vad angår den sista frågan — hur analyskostnaderna bör

beräknas och fördelas — uttalar kommittén, att den övervägt att,

i likhet med vad som nu är fallet i fråga om vitaminfodermedel, låta företagen

genomgående erlägga den faktiska kostnaden för de analyser som avser

deras egna produkter. En fördel med ett sådant system skulle — vid jämförelse

med en taxa baserad på genomsnittskostnad — vara, att man kunde

reglera antalet kontroller hos de olika företagen allt efter det behov därav

som bedömdes föreligga. Kommittén anför vidare, att de samvetsgranna tillverkarna

då icke behövde drabbas av någon del av kostnaderna för den tätare

eller eljest mera omfattande kontroll, som ansågs erforderlig hos andra

tillverkare. Å andra sidan skulle vid ett sådant system kostnaderna komma

att träffa företagarna mycket olika. Vidare skulle ett sådant uttagande av

analyskostnaderna lätt medföra, att företagarna för att gardera sig i sina

priskalkyler utgick från risken att få erlägga maximala analyskostnader. Det

kunde även förtjäna att nämnas, att kontrollen givetvis blev ömtåligare att

genomföra om de enskilda företagen skulle erlägga den faktiska kostnaden

för analys av hos dem uttagna prover än om en genomsnittskostnad uttogs.

Kommittén föreslår med hänsyn till det anförda, att kostnaderna för analysering

av proven skall uttagas genom årliga avgifter för varje särskilt varumärke,

baserade på de analystaxor som tillämpas vid statens lantbrukskemiska

kontrollanstalt och statens institut för folkhälsan, och beräknade så

att de totalt sett täcker kostnaderna för det antal analyser per år, som man

genomsnittligt beräknar utföra.

Kommittén har gjort en beräkning av det årliga antal analyser, som kan

komma att utföras. I fråga om andra analyser än de som avser

vitaminer räknar kommittén med att varje särskilt märke vid varje

tillverkningsplats eller hos varje importör bör årligen analyseras i genomsnitt

2,5 gånger då fråga är om foderblandningar och 2 gånger då fråga är

om övriga fodermedel.

Beträffande vitaminer anför kommittén till en början, att de kombinationer

av olika slag därav, som vitaminfodermedlen eller de vitaminerade

handelsfoderblandningarna uppges innehålla, var mångfaldiga. Det hade därför

inte ansetts lämpligt att fastställa en avgift för varje kombination som

kunde förekomma i en viss fodervara. Kommittén hade i stället ansett, att

man borde fastställa en årlig avgift för varje vitaminslag, som uppgavs ingå

i saluförda fodermedel, grundad på den faktiska analystaxan för vitaminslaget

i fråga samt ett antaget genomsnittligt antal analyser per år.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

31

Sedan kommittén redogjort för den taxa som gällde den 1 juli 1957 anför

kommittén bl. a. följande.

Under kalenderåret 1954 utförde statens institut för folkhälsan på sina

egna laboratorier icke mera än omkring 200 vitaminbestämningar avseende

fodermedelskontrollen. Vid statens husdjursförsök utfördes under samma

tid för fodermedelskontrollen 41 bestämningar av vitamin D3. Såvitt framgår

av det av den s. k. folkhälsoinstitutsutredningen nyligen avgivna betänkandet,

torde man ej heller för närvarande kunna räkna med någon nämnvärd

ökning i folkhälsoinstitutets kapacitet för vitaminbestämningar avseende

fodermedelskontrollen. Vad beträffar bestämningarna av vitamin D3 med

kycklingar vid statens husdjursförsök torde däremot en rätt avsevärd utökning

redan med nu tillgängliga resurser kunna åstadkommas, varför analyskapaciteten

vid folkhälsoinstitutet i första hand utgör begränsningsfaktorn.

Den tillgängliga analyskapaciteten har hittills främst utnyttjats för kontroll

av vitaminfodermedlen. Kommittén har emellertid på grund av den

ökade användningen av vitaminerade handelsfoderblandningar funnit det

angeläget att en viss del av analyskapaciteten reserveras för kontroll av vitaminhalten

i sådana blandningar. På grund av det stora antalet provtagningsobjekt

kommer dock i varje fall undersökningsfrekvensen för varje

särskilt vitaminslag i blandningarna att bli mycket ringa. För att kontrollen

trots detta skall få avsedd psykologisk effekt, får man därför räkna med

att endast visst eller vissa vitaminslag i ett eller ett par av tillverkarens

märken omväxlande blir föremål för analys vid varje provtagning.

Som ett underlag för beräkning av kontrollavgifterna antager kommittén

att tills vidare hälften av analyskapaciteten reserveras för vitaininfodermedlen

och hälften för vitaminerade handelsfoderblandningar. Härigenom kommer

ett 100-tal analyser att kunna utföras med vartdera foderslaget. Varje

vitaminslag skulle då bli föremål för kontrollanalys i genomsnitt 0,4 gånger

per år då fråga är om vitaminfodermedel och 0,07 gånger per år då fråga är

om vitaminerade handelsfoderblandningar.

Kommittén anser, att taxa bör fastställas av kontrollmyndigheten enligt

grunder som Kungl. Maj :t godkänner. Taxan, som borde grundas på

förhållandena vid den föreslagna förordningens ikraftträdande, borde med

jämna mellanrum och för övrigt då så påkallades överses. Kommittén framlägger

ett förslag till taxa för årliga analysavgifter. Denna är uppdelad i en

avdelning för analyser av andra näringsämnen än vitaminer, upptagande

belopp varierande mellan 35 och 145 kr. för skilda fodermedel samt en avdelning

för vitaminanalyser, vari för varje vitaminslag upptagits belopp

mellan 15 och 240 kr. Avgifterna skali erläggas för varje varumärke och

kontrollställe.

Vad beträffar antibiotika framhåller kommittén, att deklarerad halt därav

i fodermedel hittills inte kontrollerats samt att kostnaderna för bestämning

av antibiotika inte kunde med någon större grad av säkerhet anges

Förslag till taxa i denna del borde därför få utarbetas av kontrollmyndigheten

sedan bättre kännedom om kostnaderna och undersökningskapaciteten

vunnits.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

Reservation och särskilt yttrande

I en reservation liar herrar Andersson, Bengtsson, Olsson och Svenson

anfört, att enligt deras mening nuvarande system hörde — med den av

majoriteten föreslagna jämkningen i fråga om debiteringen av kostnaderna

för vitaminanalys — bibehållas även i fråga om analyskostnaderna. Experterna

Ek, Iijelldahl, Mattsson och Wessman har instämt i reservationen. I

denna anföres följande.

Påståendet i promemorian, att skäl icke föreligger att i fråga om analyskostnaderna

göra skillnad mellan vitaminkontroll och övrig fodermedelskontroll

anser vi icke vara riktigt. Vi anser tvärtom att många skäl talar för,

att man bör göra en sådan åtskillnad. En företagare får själv avgöra vilka

slag av vitaminer, som skall ingå i och deklareras för ett vitaminfodermedel

eller en annan fodervara och som således skall kontrolleras av myndigheten

och bestämmas genom dennas försorg. Skall statsverket betala undersökningskostnaderna

— och dessa är relativt höga — kan företagaren frestas

att ur reklamsynpunkt tillsätta även sådana vitaminslag, som icke är

behövliga samt att tillsätta vitaminer av ett eller annat slag i praktiskt taget

betydelselösa myckenheter. Vad angår övriga undersökningar, d. v. s. av

sådana ämnen som råprotein, smältbart renprotein m. fl., har kontrollmyndigheten

bestämt, vad deklarationen för en viss vara obligatoriskt skall omfatta,

och man vet på förhand vad kostnaden blir för kontrollundersökningarna.

Företagaren själv har ingen möjlighet att påverka kostnadsstorieken

för analyserna för en viss vara vid kontroll av ett på förhand av myndigheten

bestämt antal ämnen.

Det av kommittémajoriteten föreslagna avgiftssystemet för analyskostnader

kräver ett betydande administrativt arbete, helst som taxorna för analyser

emellanåt revideras, och förändringar ofta inträffar i fråga om det

antal märken m. m., som en viss företagare tillverkar eller importerar för

avsalu. Även andra nackdelar kan redovisas. Sålunda uppmuntrar det företagarna

till underlåtenhet i vad avser anmälan till myndigheten om upptagande

av tillverkning eller import eller om tillkomsten av nya märken. För

småföretagare blir kostnaden för kemiska analyser i förhållande till omsättningen

betungande. Detsamma kan icke sägas om kostnaden för vitaminundersökningar.

Tillverkningen av vitaminfodermedel bedrivs nämligen av

ett förhållandevis ringa antal företagare med stor årsomsättning.

I detta sammanhang bör man icke bortse från, att företagarna utan ersättning

från statsverket utför ett omfattande och värdefullt arbete i form av

sådan rapportering angående varuomsättningen m. in., som även eller enbart

tjänar jordbruksnämndens allmänna reglerande verksamhet. Vidare får

tillverkarna extra kostnader för märkning av säckar in. m. samt förorsakas

diverse andra kostnader och besvär genom anmälningar till kontrollmyndigheten

o .dyl. Det bör även ihågkommas, att de botaniska undersökningarna

huvudsakligen avser kontroll av bestämmelsen om inblandning av oljekraftfoder

av raps, rybs och senap i foderblandningar, alltså undersökningar

som hänför sig till den allmänna jordbruksreglerande verksamheten och icke

till kvalitetskontrollen i vanlig mening.

Vi anser således, att företagarna rimligtvis icke bör påläggas kostnader för

foderkontrollen, utöver vad som för närvarande är fallet. Det nu tillämpade

avgiftssystemet bör i princip bibehållas. Vad angår kostnaderna för vitaminundersökningar

kan vi dock biträda majoritetsförslaget om genomsnittlig

debitering, oberoende av de undersökningar som i verkligheten utförts

för en viss företagare.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

33

För regleringsåret juli 1956—juni 1957 uppgick jordbruksnämndens kostnader

för kemiska analyser och botaniska undersökningar till sammanlagt

drygt 60 000 kronor. Vid oförändrade analystaxor (en höjning genomfördes

dock den 1 juli 1957) och i huvudsak oförändrade andra förutsättningar

torde ett belopp av denna ungefärliga storleksordning tills vidare kunna

räcka. Enligt majoritetsförslaget skall beloppet debiteras på omkring 140

skilda företagare, vilka bedriver tillverkning vid omkring 190 skilda anläggningar.

Något över 700 provtagningsobjekt skall avgiftsbeläggas. Vi anser

att den stora administrativa apparat, som erfordras för fördelning och

inkassering av beloppet cj står i proportion till beloppets storlek.

Vi vill även framhålla, att därest statsverket fortsättningsvis, liksom nu,

gäldar kostnaden för kemiska analyser, öppnas möjlighet att i den utsträckning

som kontrollmyndigheten finner önskvärt, även kontrollera icke obligatoriska

men ändock värdefulla uppgifter, som vissa företagare lämnar om

halt i foderblandningar av sådana kemiska ämnen som aska, kalcium och

fosfor m. m. Tilläggskostnaderna vid bestämning av dylika ämnen är relativt

små. För jordbrukarna är det icke utan vidare klart, vilka deklarationer

på en förpackning som är obligatoriska och kontrollerade och vilka som är

frivilliga och måhända icke kontrollerade.

Experten Larsson har i särskilt yttrande instämt i reservationen

utom såtillvida, att den däri föreslagna jämkningen i fråga om debitering

enligt hans mening inte bör genomföras. Han anser sålunda, att

nuvarande debiteringssystem för vitaminanalyser skall bibehållas. Som ytterligare

stöd för den principiella ståndpunkt, som intagits i reservationen,

anför Larsson följande.

För att vi med framgång skall kunna avsätta vårt animalieöverskott på

världsmarknaden fordras kvalitativt högvärdiga varor. De använda fodermedlens

sammansättning och art ha därvid stort inflytande på den färdiga

produkten, t. ex. på ägg, fläsk och smör. Deklarationsplikten över foderblandningarnas

sammansättning bör vara en god ledning för jordbrukarna

vid bedömandet av fodrets inflytande på produkternas kvalitet och därmed

också på möjligheterna att avsätta dessa på utlandsmarknaden. Exporten

är av så stort allmänt intresse att det borde motivera att statsverket även i

fortsättningen svarar för kontrollanalyskostnaden. De ifrågasatta kostnaderna

är för övrigt obetydliga.

Ämbetsverken

Ämbetsverken ansluter sig till kommitténs principiella uppfattning, att

administrationskostnaderna skall bestridas av statsmedel, och att analyskostnaderna

i viss utsträckning skall gäldas av tillverkare och importörer.

Ämbetsverkens majoritet anför i denna del bl. a. följande.

Ämbetsverken vill till en början som sin åsikt uttala, att en utdebitering

av administrationskostnaderna (vari ingår även provtagningskostnaderna)

på tillverkare och importörer icke synes böra komma i fråga som separat

åtgärd på detta område. Därest man skall överge den av kommittén refererade

grundsatsen om att staten skall bekosta administration av sådan statlig

kontroll- och uppsiktsverksamhet som organiserats av hänsyn till det

allmännas intresse, torde detta böra ske på grundval av allmänna och

principiella överväganden från statsmakternas sida och icke genom åttf

B ihan g till riksdagens protokoll /. .9 samt. 3 avd. Nr 27

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

gärder från fall till fall. Ämbetsverken anser sålunda för sin del, att

endast direkta analyskostnader bör uttagas av näringsidkarna. — — —

En begränsning i fråga om antalet prover per år bör enligt ämbetsverkens

mening bibehållas. Däremot synes det icke finnas anledning att bibehålla

den nu gällande begränsningen till vissa slag av fodermedel och vissa slag

av analyser. I sakens natur ligger dock, att betalningsskyldighet icke skall

gälla beträffande andra slag av fodermedel än dem, som omfattas av kontrollbestämmelserna,

eller andra slag av analyser än dem som avser efterlevnaden

av dessa bestämmelser.

I fråga om begränsningen av skyldigheten att gälda ersättning

för analyskostnaderna anför ämbetsverken följande.

Ämbetsverken vill betona, att frekvensen av kontrollundersökningar

självfallet icke bör vara större än som bedömes nödvändigt för att upprätthålla

en noggrann efterlevnad av bestämmelserna. Då verken föreslår att

skyldigheten för näringsidkarna att betala kontrollanalyser begränsas till

högst två prover per år (i visst fall högst ett prov), innebär detta icke att

verken ansett att en sådan undersökningsfrekvens i varje enskilt fall behöver

upprätthållas. — Att vitaminundersökningar i praktiken ej på långt när

kan ske i denna omfattning framgår av det förut anförda. — Men ämbetsverken

räknar på grundval av sina erfarenheter från detta och liknande

kontrollsammanhang med att en kontrollfrekvens av i regel två gånger per

år i allmänhet bör väl motsvara behovet.

I fråga om möjligheterna att få vitaminundersökningar utförda räknar

ämbetsverken med att dessa ökat något sedan kommittén bedömt frågan

och uttalar, att omkring 325 sådana undersökningar torde kunna utföras per

år i stället för omkring 200 som kommittén räknat med. Gällande möjlighet

att på tillverkarnas bekostnad utföra undersökning av i vissa fall högst

två och i vissa fall högst ett prov årligen kunde dock — genomsnittligt räknat

— endast till en ringa del utnyttjas.

I enlighet med det anförda föreslår ämbetsverken en bestämmelse av innebörd,

att tillverkare och importör av fodermedel skall vara skyldig att

gälda ersättning för undersökning av prov å vara, som tillverkats eller importerats

av honom, dock inte till högre belopp än som motsvarar kostnaden

för undersökning

beträffande vitaminhalt två gånger årligen av varje vitaminfodermedel

och vitaminerad mineralfoderblandning, samt en gång årligen av varje annat

fodermedel, som uppgives vara försatt med vitaminer, ävensom

beträffande innehåll av andra ämnen två gånger årligen av varje slag

(märke) av fodermedel.

Härvid förutsättes, att vitaminkontrollen omfattar alla slag av deklarerade

vitaminer och att kontrollen i övrigt omfattar alla beståndsdelar, beträffande

vilka deklarationsskyldighet gäller, samt att, vid tillverkning på

mer än en plats, avgiftsskyldigheten skall gälla för varje särskild tillverkningsplats.

I fråga om sättet för uttagandet av analys kostnader na

har ämbetsverken stannat i skilda meningar. De anför i denna del.

Lantbruksstyrelsen accepterar på grund av de motiv, som kommittémajoriteten

anfört, i detta stycke majoritetens förslag. Jordbruksnämnden fin
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 11)01

35

ner däremot för sin del detta förslag, vilket innebär att man uttager ersättning

för analyskostnaderna enligt en taxa, upprättad på grundval av teoretiskt

beräknade genomsnittsavgifter, vara allt för komplicerat. Nämnden

är medveten om att vissa nackdelar möjligen kan följa med ett uttagande i

varje enskilt fall av de faktiska analyskostnaderna, men finner att dessa

eventuella nackdelar väl uppvägs av den enkelhet i tillämpningen samt de

fördelar i övrigt, som är förbundna med detta system. Nämnden vill sålunda

i detta sammanhang anknyta till nu gällande ordning så tillvida att den

— i den mån ersättning för analyskostnaderna skall uttagas hos näringsidkarna

— anser att den av analysinstitutionen i varje särskilt fall debiterade

kostnaden för analysen bör uttagas.

Med hänsyn till att kontrollmyndigheten i vissa fall kan behöva företaga

undersökningar utöver det antal, för vilket näringsidkaren är skyldig att

betala, bör man vid det av jordbruksnämnden föreslagna systemet för avgiftsuppbörd

räkna med att kontrollmyndigheten skall förfoga över ett

visst belopp för sådana extra undersökningar. Detta belopp beräknar nämnden

för närvarande till omkring 20 000 kronor per år. Till jämförelse kan

nämnas, att statsverkets genom jordbruksnämnden erlagda analyskostnader

för fodermedelskontroller under budgetåret 1956/57 uppgick till 62 000

kronor. Därest staten även i fortsättningen skulle bestrida kostnaderna för

kontrollanalyser enligt samma regler som nu, har man med hänsyn till den

taxestegring som inträffat, att räkna med ett kostnadsbelopp av inemot

70 000 kronor för år. Även den fortskridande ökningen av antalet kontrollobjekt

tenderar att medföra stegring av kostnaderna för kontrollanalyser.

Ämbetsverken anför slulligen i kostnadsfrågan, att de inte i detta sammanhang

kunnat beakta de kontrollåtgärder på fodermedelsområdet, som

betingas av rena hälsovårdssynpunkter, utan förutsätter att dessa intressen

blir tillgodosedda i annat sammanhang.

Beträffande den omfattning, vari avgiftsbeläggning för analyser borde ske,

anmäldes avvikande mening, i jordbruksnämnden av herrar Andersson

och Bengtsson samt i lantbruksstyrelsen av herr Svenson. Samtliga dessa

vidhöll vad de anfört i den till kommitténs förslag fogade reservationen.

Remissinstanserna

Före remissbehandlingen förelåg alltså fem förslag i kostnadsfrågan, vilka

har i stort sett följande innebörd.

1. Sakrevisionens förslag

Samtliga kostnader för fodermedelskontrollen skall täckas genom avgifter.

2. Kommittcmajoritetens förslag

Alla analyskostnader täckes genom avgifter.

Övriga kostnader bestrides av statsmedel.

Analyskostnaderna uttages genom årliga avgifter för varje varumärke och

kontrollställe.

Avgifterna beräknas täcka det antal analyser, som i genomsnitt per år

beräknas bli utförda, varvid för vitaminer utgår en genomsnittsavgift för

varje vitaminslag.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

3. Ämbetsverkens majoritets förslag

Ämbetsverkens majoritet ansluter sig till kommittémajoriteten utom såtillvida,

att skyldigheten för tillverkare och importör att gälda ersättning för

undersökning av prov ej skall föreligga till högre belopp än som motsvarar

kostnaden för två prov eller i visst fall ett prov årligen. I fråga om sättet

för kostnadernas uttagande ansluter sig lantbruksstyrelsen till kommittémajoritetens

förslag medan jordbruksnämnden anser, att avgiften skall motsvara

den faktiska analyskostnaden i varje enskilt fall, varvid förutsättes

att för extra undersökningar årligen får disponeras 20 000 kr. av statsmedel.

I. Förslag av kommitténs och ämbetsverkens minoritet samt experterna Ek,

Kjelldahl, Mattsson och Wessman.

Nuvarande system bibehålies med den jämkningen, att avgifternas storlek

i enlighet med majoritetsförslagen bestämmes genomsnittligt. Förslaget innebär

alltså att avgift endast skall uttagas för undersökning av halten av

vitaminer i vitaminfodermedel och vitaminerad foderblandning och av fria

fettsyror i fodertran samt avse två eller i visst fall, ett prov årligen.

5. Experten Larssons förslag

Nuvarande bestämmelser bibehålies oförändrade.

Även bland remissinstanserna råder mycket delade meningar i kostnadsfrågan.

Redogörelsen för dessas inställning torde därför lämpligen böra

uppdelas med hänsyn till det förslag som helt eller huvudsakligen stödjes.

Förslaget 1

Det förslag som från sakrevisionens sida framlagts för kommittén förordas

— förutom av sakrevisionen — av statskontoret, kommerskollegium

samt lantbrukshögskolans lärarkollegium.

Sakrevisionen anser, att statsverkets kostnader för fodermedelskontrollen

helt bör täckas genom avgifter. Uttagandet bör ske på så sätt att liksom nu

de faktiska analyskostnaderna debiteras. Därjämte bör en tilläggsavgift uttagas

för att täcka administrationskostnaderna. Sakrevisionen anför härom

följande.

Sakrevisionen finner för sin del den av kommittén och ämbetsverken föreslagna

begränsningen av antalet undersökningar per år, för vilket kontrollavgift

skall utgå, vara otillräckligt motiverad. En dylik bestämmelse finnes

visserligen i den nu gällande provisoriska kungörelsen, men ifrågavarande

stadgande synes närmast ha tillkommit såsom en kompromiss mellan de

divergerande åsikter, som principiellt förelegat beträffande kontrollverksamhetens

avgiftsbeläggning. För sakrevisionen, som anser en total kostnadstäckning

för här ifrågavarande verksamhet vara principiellt välgrundad,

framstår den föreslagna avgiftsbegränsningen därför såsom opåkallad och

revisionen avstyrker således jämväl det ifrågasatta anslaget för extra undersökningar.

Man torde få förutsätta, att tillsynsmyndigheten kommer att

bedriva sin kontrollverksamhet på sådant sätt, att undersökningar icke

s. 37 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år l!)l>1

37

företagas hos näringsidkare i större omfattning än som i varje enskilt fall

finnes motiverat och nödvändigt.

Gentemot sakrevisionens påpekande, att ersättning borde uttagas icke

blott för analyskostnaderna utan även för kostnaderna för provtagningen och

för övrigt med kontrollen förenat bestyr, har kommittén ställt sig avvisande.

Ämbetsverken ha uttalat, att en dylik utdebitering icke synes böra komma

i fråga som separat åtgärd på detta område.----I anslutning här
till

vill sakrevisionen anföra följande. Genom de förslag till analyskostnadernas

täckande, som ämbetsverken framfört, komma de taxor som gälla för

respektive analyser vid statens institut för folkhälsan respektive vid statens

lantbrukskemiska kontrollanstalt att läggas till grund för debiteringen. Ifrågavarande

taxor äro numera i princip uppbyggda så, att full kostnadstäckning

ernås för samtliga på analysarbetet fallande koslnadsslag. En tillämpning

av ifrågavarande institutioners taxor på fodermedelsanalyserna kommer

sålunda att medföra täckning ej blott för de direkta analyskostnaderna

utan jämväl för samtliga på respektive laboratorieavdelningar fallande administrations-

och andra gemensamma kostnader. De administrations- och

provtagningskostnader, varom i utredningen är fråga, inskränka sig till de

speciella kostnader, som hos tillsynsmyndigheten äro förbundna med kontrollverksamheten.

Dessa kostnader bestå främst i kontrollanternas resor

och traktamenten samt i de kostnader, som fodermedelsanalysernas handhavande

därutöver kunna förorsaka inom kontrollmyndigheten. Sannolikt

äro dessa kostnader jämförda med analyskostnaderna av mycket ringa storlek.

Sakrevisionen kan icke finna något bärande skäl, varför just denna del

av de totala kostnaderna för en viss verksamhet icke skulle medräknas vid

ersättningsskyldighetens fastställande. Revisionen vidhåller sålunda sin uppfattning

att även de nu ifrågavarande provtagnings- och administrationskostnaderna

böra debiteras vederbörande näringsidkare.

Däremot är sakrevisionen ense med kommittén om att ett alltför minutiöst

utdebiterande av den faktiska kostnaden för t. ex. en kontrollants resa

icke är praktiskt möjligt. Ett mera schematiskt förfaringssätt är givetvis

påkallat i fråga om dessa kostnader. Sakrevisionen vill i anslutning härtill

något beröra de överväganden rörande lämpligaste sättet för ersättningarnas

uttagande, vilka utmynnat i kommittéförslaget att analysavgifterna skulle

debiteras enligt en årstaxa, upprättad på grundval av teoretiskt beräknade

genomsnittsavgifter. I likhet med jordbruksnämnden finner sakrevisionen

denna metod vara alltför komplicerad. Därtill kommer, alt den i praktiken

troligen skulle visa sig mindre tillförlitlig, enär den vilar på två förutsättningar,

som knappast kunna hållas, nämligen dels all varje företagares tillverkning

eller import under året icke undergår någon ändring med avseende

å varuslag eller sammansättning och dels att analyslaboratoriernas årskapacitet

i fråga om fodermedelsundersökningar är på förhand känd. Då dessa

villkor icke torde kunna uppfyllas och då vad som anförts till förmån för

eu årlig genomsnittsdebitering icke synes vara särskilt vägande, vill sakrevisionen

förorda, att analyskostnaderna uttagas genom debitering från

fall till fall, såsom redan nu varit förhållandet i fråga om vitaminanalyserna.

De särskilda kostnaderna för provtagning och administration synas lämpligen

kunna uttagas genom en tilläggsavgift, vilken av tillsynsmyndigheten

påföres de ersättningsskyldiga exempelvis i proportion till antalet under

året besökta förrätlningsställen och där verkställda provlagningar.

Kommerskollegium anser, att sakrevisionens ståndpunkt i princip är riklig.

Kollegiet är emellertid tveksamt med hänsyn till alt sakrevisionens för
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

:?8

slag vid behandlingen inom kommittén och ämbetsverken inte vunnit anslutning

från något håll. Kollegiet anför härom följande.

Enligt kollegii mening är sakrevisionens ståndpunkt i princip riktig. Det

bör härvid erinras om att det icke blir företagarna, som slutgiltigt få svara

för kontrollkostnaderna, utan dessa komma att övervältras på konsumenterna.

Eftersom regleringen av handeln med fodermedel tillkommit i konsumenternas

intresse, måste det anses naturligt att de också få bekosta de

i samband med regleringen uppkommande kostnaderna; vägande skäl för

att låta skattebetalarna deltaga i dessa synas icke kunna förebringas. För

sakrevisionens ståndpunkt talar även den i dagens läge allmängiltiga synpunkten,

att statens utgifter i görligaste mån böra begränsas. Den av sakrevisionen

förordade ordningen har emellertid icke vunnit anslutning från

något håll. Alla äro ense om att staten liksom för närvarande skall betala

provtagnings- och andra administrationskostnader. Också kollegium kan biträda

ett sådant system, därest det verkligen förhåller sig så som kommittén

uttalat, nämligen att en ordning med skyldighet för företagarna att

bestrida dessa kostnader skulle vara förenad med stora praktiska svårigheter

samt medföra ett betydande och helt improduktivt administrationsarbete.

Kollegium är emellertid icke helt övertygat om att svårigheterna äro så

stora. Det må erinras om att åtskilliga statliga verksamhetsgrenar bekostas

helt genom avgifter som uttagas av enskilda, t. ex. i fråga om patentverket

och skeppsmätningsväsendet. På samma sätt borde det väl vara möjligt att

genom en taxa, upptagande fasta, på schematiskt sätt differentierade avgifter

låta de av förevarande reglering berörda företagarna bestrida samtliga de

med regleringen förenade kostnaderna. Det kan antagas att på längre sikt

utjämning skulle ske, så att företagarna bleve drabbade av kostnaderna i

lika mån.

Därest företagarna ej helt skall bekosta kontrollen bör enligt kollegiets

mening i varje fall samtliga analyskoslnader åvila dessa. I fråga om sättet

för uttagandet av analyskostnaderna diskuterar kollegiet — utan att ta bestämd

ståndpunkt — olika alternativ och anför följande.

Regleringen av handeln med fodermedel bör betraktas såsom en enhet,

med skyldighet för envar av regleringen berörd företagare att bidraga till

analyskostnaderna med lika stora avgifter, så avpassade att analysinstitutionernas

årliga utgifter för analysverksamhelen täckas. Häremot kan visserligen

invändas att i så fall de mindre företagen skulle komma att i ekonomiskt

hänseende drabbas — relativt sett —- hårdare än de större, men det

torde vara svårt att över huvud finna ett användbart system, mot vilket

icke denna invändning skulle kunna göras. Mot en ordning av antytt slag

kan emellertid ytterligare göras gällande, att den skulle vara obillig mot

tillverkare och importörer av fodermedel, beträffande vilka den faktiska

analyskostnaden är ringa; de skulle tvingas att deltaga i kostnaderna för dem

ovidkommande analyser, som äro avsevärt dyrare. Denna omständighet kan

åberopas mot en så förhållandevis enkel lösning som att uttaga samma avgift

av alla företagare i branschen. Jordbruksnämnden har föreslagit, att varje

företagare hos vilken prov tagits i kontrollsyfte skall — med viss närmare

angiven begränsning — gälda den av analysinstitutionen debiterade kostnaden.

Detta förslag tillgodoser onekligen alla rimliga anspråk på enkla

regler inom förvaltningen, en omständighet som starkt talar för förslagets

genomförande. Förslaget har emellertid — åtminstone på kortare sikt —

bl. a. den nackdelen, att de med regleringen följande kostnaderna skulle

drabba de olika företagarna ojämnt, beroende på att antalet årliga provtag
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

39

ningar icke kan bli detsamma för envar; kostnaderna i det enskilda fallet

blir mer eller mindre beroende av tillfälligheter. Denna brist vidlåder däremot

icke lantbruksstyrelsens förslag, enligt vilket analyskostnaderna skola

fördelas mellan samtliga regleringen underkastade företagare enligt en

taxa, upptagande på visst sätt framräknade enhetliga genomsnittsavgifter.

Detta förslag anknyter tämligen nära till den ordning vilken kollegium —

såsom av det förut anförda framgår — funnit vara den principiellt riktigaste,

men här vill det synas som om jordbruksnämndens invändning, att förslagets

genomförande förutsätter ofta återkommande beräkningar av invecklad

och omständlig natur, vore riktig. Såvitt kollegium kan bedöma, förefaller

det dock möjligt att — utan att eftersätta några billighetssynpunkter

— använda mera schematiska metoder vid fastställandet av de genomsnittliga

avgifterna. Skulle detta visa sig ogörligt, finner sig kollegium närmast

böra förorda jordbruksnämndens förslag.

Lantbrukshögskolans lärarkollegium anser, att man bör överväga om inte

kontrollkostnaderna borde täckas genom en avgift som stod i visst förhållande

till försäljningsvärdet av de olika produkterna. Detta system hade i

drygt 30 år tillämpats i Danmark, där det syntes ha fungerat tillfredsställande.

Härigenom skulle även vinnas en effektivare kontroll och den fördelen, att

kostnaderna inte blev särskilt betungande för småföretagare.

Förslaget 2

Kommittémajoritetens förslag biträdes av statens lantbrukskemiska kontrollanstalt

samt Kooperativa förbundet, vilket dock anser, att avgiftsskyldighet

aldrig bör åvila förpackare samt att sättet för avgifternas upptagande

bör förenklas.

Kontrollanstalten, som anser att företagarna bör ersätta även kostnaderna

för andra kontrollundersökningar än rena analyser, förordar en avgift av

viss promille på försäljningspriset eller tillverkningskvantiteten och anför

härom följande.

Anstalten finner det väsentligt att kontrollen ej endast omfattar rutinanalyser

som nu och att dessa göres tätare, utan även utsträckes till bl. a. kontroll

av förskönande benämningar på mekaniska blandningsbeståndsdelar

och annat dylikt, som ej kan analyseras efter vanliga schema. Här erfordras

mera ovanliga metoder för både botanisk och kemisk analys. Det är väsentligt,

att även sådana undersökningar betalas och att de ersättes från samma källa,

då de betalande torde ha störst intresse av just en sådan kontroll, som avslöjar

ovederliäftiga konkurrenters förskönande benämningar, vilka kan

närma sig eller vara förfalskningar. Anstalten finner därför att ett belopp av

f. n. genomsnittligt ca 1 °/oo på försäljningspriset vore lämplig avgift. Fördelningen

av denna promillesats kunde dock ske på förenklat sätt på grundval

av endast mängd- och icke prisdeklarationer, om fodermedlen summariskt

delas in i olika grupper ur prissynpunkt t. ex. vitaminfoder, vitamineradc

och övriga fodermedel, som föreslagits i utredningen.

Kooperativa förbundet föreslår, att de totala kostnaderna för vitaminanalyser

per år fördelas på de skilda tillverkarna i förhållande till antalet av dem

saluförda märken och att en enhetlig taxa sättes. På liknande sätt syntes

eu enhetlig taxesättning kunna genomföras även för andra, relativt billigare

analyser.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

Förslaget 3

Ämbetsverkens majoritetsförslag tillstyrkes av styrelsen för lantbrukshögskolan

och statens lantbruksförsök, statens veterinärmedicinska anstalt samt

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare. Även Sveriges industriförbund

ansluter sig i huvudsak till detta förslag. De tre sistnämnda instanserna

uttalar därvid att de beträffande debiteringen av avgifterna ansluter sig

till jordbruksnämndens förslag.

Sveriges industriförbund åberopar i dessa delar ett yttrande av Sveriges

kemiska industrikontor. I detta föreslås, att man vid beräkning av det antal

vitaminanalyser, som kan utföras, utgår från antalet tillverkare och importörer

i stället för provlagningsobjekt. Det skulle då inte möta något hinder

att kontrollera varje tillverkare minst två gånger om året.

Förslaget 4

Förslaget att nuvarande kostnadsregler skall bibehållas med den jämkningen

att avgifternas storlek bestämmes genomsnittligt biträdes av Svenska

foderämnes- och spanninålsimportörernas förening, Föreningen Svensk

trankontroll, Svenska bygdekvarnars riksförbund, Föreningen Svenska

spannmålsintressenter samt sju av de elva handelskammare, som hörts av

kommerskollegium.

Riksförbundet Landsbygdens folk biträder i huvudsak detta förslag men

ansluter sig i fråga om kostnaderna för vitaminanalyser till kommitténs förslag

(Förslaget nr 2). Riksförbundet anför i denna del.

Kostnaderna för fodermedelskontrollen är relativt obetydliga. Reellt är

det sålunda av ganska ringa betydelse vem som svarar för kostnaderna. Givetvis

blir dock de mindre företagen missgynnade om analyskostnaderna

skall överflyttas på företagen. Uttagandet av avgifter kräver vidare en betydande

administrativ apparat. Inkasserandet av dessa avgifter får betraktas

som en fullständigt improduktiv sysselsättning dch motiv saknas för att

på denna punkt ytterligare utbygga den statliga verksamheten. Det aktuella

beloppet utgör i varje fall inte något sådant motiv. Riksförbundet delar sålunda

den uppfattning som i detta stycke framförts av hr Andersson m. fl.,

innebärande att det allmänna skall svara för såväl administrations- som

analyskostnaderna för kemiska och biologiska analyser.

I fråga om kostnaderna för vitaminanalyser kan riksförbundet godta kommitténs

förslag.

Förslaget 5

Det av experten Larsson framförda förslaget, att nuvarande bestämmelser

till alla delar skall bibehållas, förordas av Sveriges lantbruksförbund, Hushållningssällskapens

förbund samt handelskammaren i Gävle.

Sveriges lantbruksförbund anför till stöd för sin ståndpunkt följande.

Det nuvarande systemet innebär bl. a. att de verkliga kostnaderna för vitaminundersökningar

uttas genom debitering å företagarna från fall till fall.

Det synes ha fördelar gentemot förslaget om en taxa grundad på teoretiskt

beräknade genomsnittsavgifter främst genom den enkelhet i tillämpningen,

som det innebär.

Ett fodermedel får ofta större reklamvärde om det kan åberopas att elt

flertal vitaminslag ingår i varan. Det skulle därför kunna ligga nära till

s. 41 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

41

hands för tillverkare och importörer att uppge förekomst av vissa vitaminer

i fodermedel, även om halten av dessa vitaminer är så låg att den saknar

praktisk betydelse. Om de faktiska analyskostnaderna uttas för varje särskild

vitaminanalys torde dock detta komma att i viss mån verka återhållande

på företagarens vilja att åberopa förekomst av vitaminer, vars halt i fodermedlet

är alltför låg.

Hushållningssällskapens förbund uttalar, att i förhållande till ämbetsverkens

förslag det nuvarande systemet minskade det administrativa arbetet

och syntes skapa bättre förutsättningar för att kontrollen utformades med

den smidighet och anpassning, som borde förekomma. Därest tillverkaren

eller importören skulle svara för kostnaderna blev ändringar eller tillägg i

kontrollen genast svårare att genomföra och det torde därför föreligga en

viss risk för att kontrollen lätt fick »schablon» över sig. I fråga om vitaminundersökningarna

syntes det emellertid, av skäl som anförts av reservanten,

riktigt att kostnaderna bestreds av tillverkaren eller importören efter självkostnadsprincipen.

Förslag att statsverket skall bestrida alla kostnader

Handelskamrarna för Göteborg och för Örebro och Västmanlands län samt

Deltafor A/B uttalar, att kostnaderna helt borde bestridas av statsmedel.

Dessa instanser framhåller, att företagarna visserligen kommer att inräkna

kostnaderna i sina kalkyler, men att det i princip vore bättre att de betalades

direkt av samhället i stället för att fördyra produktionskostnaderna och inverka

på konkurrensläget olika företagare emellan.

Departementschefen

Såsom framgår av den tidigare redogörelsen i kostnadsfrågan åligger det

nu tillverkare och importörer att i begränsad omfattning gälda ersättning

för vitaminundersökningar samt för kontroll av halten fria fettsyror i fodertran.

Vidare skall den som fälles till ansvar för oriktig uppgift i deklaration

förpliktas att ersätta statsverket kostnaden för undersökning, som må ha

verkställts i samband med åtalet. Kostnaderna i övrigt för fodermedelskontrollen

åvilar statsverket. Av redogörelsen framgår vidare, att det framlagts

ett flertal skilda förslag om hur kostnadsfrågan bör lösas. I ett uttalas, att

statsverket skall bestrida samtliga kostnader medan ett annat innebär, att

kostnaderna helt skall gäldas av tillverkare och importörer. Övriga förslag

går i stort sett ut på att importörer och tillverkare helt eller delvis skall stå

för analyskostnaderna medan kostnaderna för administrationen och övriga

utgifter skall gäldas av statsmedel. Vid bedömande av denna fråga torde

till en början böra framhållas, att de kostnader det här rör sig om är relativt

små, vilket även från många håll framhållits under utredningen. Kommittén

har som tidigare nämnts uppgivit att, om förhållandena under senare

delen av år 1956 lades till grund, jordbruksnämndens kostnader för

fodermedelskonlrollen, alltså såväl analys- och kontrollkostnader som kostnader

för central administration, för eu lolvmånadersperiod kunde uppskattas

till omkring 145 000 kronor, varvid dock räknats med alt alla vitamin
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

analyser gäldats av tillverkare och importörer. Beloppet inbegriper emellertid

5 000 å 6 000 kronor för administration av vitaminkontrollen. Avdrages

sistnämnda belopp, utgjorde kostnaderna för fodermedelskontrollen utslaget

på den kontrollerade varukvantiteten i medeltal 2,8 öre per deciton foder

eller 5,2 öre per 100 kronors inköpsvärde. Enligt upplysningar, som lämnats

mig i en promemoria från jordbruksnämnden, torde motsvarande kostnader

för år 1959/60 kunna beräknas till i stort sett oförändrat belopp eller

cirka 140 000 kronor, varav cirka 42 000 kronor för central administration.

Då den kontrollerade varukvantiteten är avsevärt större än 1956 skulle

kostnaden blott bli 1,7 öre per deciton foder eller 3 öre per 100 kronors

värde. Enligt promemorian föreligger emellertid, med hänsyn till att tillverkningen

av fodermedel väsentligt ökat de senaste åren, stort och brådskande

behov av att även öka kontrollkapaciteten. På grund härav borde

de kalkylerade kostnaderna för de närmaste åren ökas till totalt cirka

200 000 kronor, varav cirka 60 000 kronor för central administration.

Om man räknar med att alla kostnader för vitaminanalyser skall gäldas av

tillverkare och importörer, kan enligt promemorian jordbruksnämndens

kostnader för vitaminkontrollen för verksamhetsåret 1959/60 beräknas till

cirka 14 000 kronor, varav cirka 8 000 kronor för central administration. I

promemorian lämnas vidare uppgifter om kostnaderna för vitaminanalyser.

Då enligt min mening kostnaderna för vitaminkontrollen uppenbarligen bör

gäldas av tillverkare och importörer, torde anledning saknas att bär ingå

på dem.

Av den lämnade redogörelsen framgår klart, att den fördyring av fodermedlen,

som skulle inträda om fodermedelskontrollen helt bekostades av tillverkare

och importörer, skulle bli mycket ringa. De som motsatt sig att statens

nuvarande kostnader för kontrollen överflyttas på tillverkare och

importörer har inte heller grundat sin ståndpunkt på att sådan fördyring

skulle inträda. I stället har främst åberopats principiella skäl. Kommittén

har därvid stött sig på ett uttalande av departementschefen vid

tillkomsten av 1938 års lag av innebörd, att staten med hänsyn till det allmännas

intresse av lagens efterlevnad borde bekosta fodermedelskontrollen.

Sedan detta uttalande gjordes har emellertid statsmakternas principiella

inställning till frågor av förevarande art ändrats. Såsom sakrevisionen framhållit

täckes sålunda bland annat kostnaderna för kontroll av läkemedel,

vitaminerade livsmedel och växtskyddsmedel genom avgifter. År 1959 genomfördes

samma system för kostnadstäckning även i fråga om den kontroll

som ur växtskyddssynpunkt utövas vid införsel av skilda varor. I enlighet

med den ståndpunkt jag intog vid behandlingen av sistnämnda fråga

(prop. 1959:43) anser jag det lämpligast, att kontroll av förevarande art,

vilken sker främst i förbrukarnas intresse, täckes genom avgifter i stället

för genom direkta skatter. Jag föreslår därför, att avgifter för fodermedelskontrollen

uttages av tillverkare och importörer i sådan omfattning att kostnaderna

även för kontrollen och den centrala administrationen i övrigt helt

täckes. Frågan huruvida avgiftsbeläggningen helt eller delvis bör grundas

på genomsnittliga beräkningar eller faktiska kostnader synes tarva ytter
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

43

ligare överväganden. Till utgångspunkt för dessa synes mig emellertid böra

läggas det av statens sakrevision framförda förslaget, vilket innebär att analyskostnaderna

uttages genom debitering från fall till fall samt att övriga

kostnader täckes genom en tilläggsavgift. Det torde få ankomma på kontrollmyndigheten

att efter ytterligare kontakter med berörda myndigheter

och branschorganisationer samt efter samråd med riksrevisionsverket upprätta

och till Kungl. Maj :t för prövning ingiva förslag i fråga om de avgifter,

som erfordras för att täcka de totala kostnaderna för kontrollverksamheten.

Därest riksdagen inte har något att erinra häremot, torde det få ankomma på

Kungl. Maj:t att föreskriva om uttagande av dylika avgifter. Det bör åligga

kontrollmyndigheten att årligen undersöka, huruvida med hänsyn till

tillverkningens och importens storlek, kostnadsutvecklingen och andra

omständigheter avgifterna bör ändras för att självkostnadsprincipen skall

upprätthållas. Befinnes ändring erforderlig, bör förslag härom ingivas till

Kungl. Maj :t. Frågan hur influtna avgifter bör redovisas torde på förslag

av kontrollmyndigheten efter samråd med riksrevisionsverket få upptagas i

nästa års statsverksproposition.

Motionerna I: 660 och II: 789

Motionärerna anför i kostnadsfrågan följande.

Såsom några reservanter i utredningskommittén framhållit — något som

även understrukits av ett flertal remissinstanser — kommer kostnaderna

för kontroll och analyser i förhållande till omsättningen att bli särskilt

betungande för småföretagare inom branschen, om kostnaderna skall debiteras

tillverkare och importör i varje enskilt fall.

Genom att låta kostnaderna liksom hittills stanna på statsverket skulle

denna olägenhet elimineras. Med hänsyn till det allmännas intresse av lagens

efterlevnad synes denna lösning även vara att föredraga. Skulle det av

andra skäl, som anförts i propositionen, befinnas lämpligare att kostnaderna

skall täckas genom avgifter, synes det system som tillämpas i Danmark,

enligt vilket provtagnings- och kontrollkostnader helt täckes genom

avgifter som baseras på omsättningen — ett system som även förordats

av vissa remissinstanser — vara det mest ändamålsenliga och rättvisa

gentemot företag av olika storleksordning. Härigenom bör även kostnaderna

för den administration som skulle erfordras vid inkassering av provtagningskostnader

i varje enskilt fall kunna avsevärt nedbringas eller helt

bortfalla.

/.» -18 §§.

Kommittén

8—13 §§ i kommitténs förslag innehåller straffbestämmelser av den konstruktion,

som är vanlig bl. a. på jordbruksregleringens område. Straffet för

förseelser mot förordningens bestämmelser eller mot föreskrift, som meddelats

med stöd av 3 § skall, i likhet med vad som nu gäller enligt 1950 års

kungörelse, vara dagsböter. Även 1938 års foderlag nöjde sig med bötesstraff.

Kommittén bar, med beaktande av del betydelsefulla intresse, som bestämmelserna

är avsedda att skydda, övervägt huruvida för de mera kvalificerade

fallen frihetsstraff skulle behöva stadgas. Med hänsyn bl. a. till att ej heller

livsmedelsstadgan föreskriver strängare straff än bötesstraff och till all bedrägliga

förfaranden blir bedömda enligt strafflagen bär kommittén dock

icke ansett sig böra föreslå att förordningen skall stadga annat än bötes
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

straff. I de sammanhang, varom här är fråga, är enligt kommitténs mening

den ekonomiska påföljden och den inverkan som en fällande dom har på

vederbörande företagares anseende tillräckligt verksamt som förebyggande

och korrigerande medel. Med den ekonomiska påföljden avser kommittén

icke minst den förverkande- eller vederlagspåföljd, som enligt It § kan inIräda.

Vad beträffar den i 10 § intagna bestämmelsen om husbondeansvar har

de i utredningen deltagande sakkunniga ifrån handeln yrkat, att denna

skulle utgå eller ändras så att bevisbördan i fråga om det subjektiva rekvisitet

konrme att åvila åklagaren. Till stöd härför har åberopats, att bestämmelser

om husbondeansvar icke ansetts erforderliga i livsmedelsstadgan och

att den strängare formen av husbondeansvar icke lämpligen borde gälla annat

än i fråga om krisförfattningar.

Anledningen till att husbondeansvar icke ansågs erforderligt i livsmedelsstadgan

var, att livsmedel regelmässigt kunde anses saluhållas av rörelsens

innehavare och att denne därför finge anses ansvarig för förseelse, även om

den omedelbare gärningsmannen vore en expedit eller annan anställd. Livsmedelsstadgan

tar emellertid i stor utsträckning sikte på detaljhandeln med

livsmedel, under det att fodermedelsförordningen närmast riktar sig till

tillverkare och importörer. Ansvarsbestämmelser av den föreslagna typen

är ej heller enbart förbehållna krisförfattningarna. Som exempel kan nämnas

att under juni 1956 utfärdades fyra olika jordbruksregleringsförordningar

i anslutning till det av riksdagen antagna nya prisregleringssystemet

(nr 403, 410, 411 och 413), innefattande husbondeansvarsbestämmelser av

här föreslagen konstruktion.

14 § ger möjlighet för kontrollmyndigheten att förelägga vite för den, som

vägrar att lämna tillträde till sina lokaler eller att förete förda anteckningar

för kontroll. Även detta stadgande är avsett att möjliggöra ett mera användbart

och smidigare tillvägagångssätt än en hänvändelse till polismyndighet.

Särskilt yttrande

Experterna Ek, Kjelldahl, Mattsson och Wessman anmälde i särskilt yttrande

en mot kommitténs majoritet avvikande mening i vad gäller husbondeansvar,

förverkande och straff för oriktiga uppgifter. De anförde i dessa

delar följande.

Ilusbondeansvaret. Inför kommittén ha vi starkt opponerat oss emot del

töreslagna stadgandet om s. k. husbondeansvar. Livsmedelsstadgan innehåller

icke någon bestämmelse i ämnet. Trots alt förslag därom framlagts med

åberopande av bl. a. krisförfattningarna ansåg sig departementschefen

och riksdagen icke kunna godtaga en regel om husbondeansvar i en för normala

tider avsedd författning som livsmedelsstadgan. Den i förevarande betänkande

anförda motiveringen för att bestämmelserna för fodermedel för

djur skola i törevarande hänseende göras strängare än motsvarande regler

för livsmedlen till människor finna vi ohållbar. Det är icke riktigt att livsmedlen

regelmässigt saluhålles av rörelsens innehavare, vilken i detaljhandeln

själv kan övervaka rörelsen, och att i detta hänseende någon avgörande

skiljaktighet föreligger mellan livsmedelshandeln och fodermedelshandeln.

Vi hänvisa till att en stor del av livsmedelshandeln omhänderhaves av

varuhus och mångfilialaffärer samt livsmedlen liksom fodermedlen i stor

utsträckning saluföres som märkesvaror i slutna förpackningar.

Särskilt finna vi utformningen av regeln alltför rigorös. Företagen i branschen

äro numera ofta av den storleksordningen att det överhuvudtaget icke

s. 45 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1061

45

ar möjligt för företagschefen att personligen övervaka varje detalj i arbetet.

Med hänsyn till de långtgående krav även i rena detaljer, som lagstiftningen

uppställer, skulle det föreslagna husbondeansvaret föra till ur rättssäkerhetssynpunkt

orimliga konsekvenser. Enligt förslaget skall tillverkare eller

försäljare vara ansvarig för förseelser mot förordningen, som begås av hans

anställda, »därest icke omständigheterna göra det sannolikt, att förseelsen

skett utan hans vetskap och vilja». En liknande formulering av förutsättningarna

för husbondeansvarets inträde föreslogs i förarbetena till 1938 års

sjöarbetstidslag. Lagrådet anmärkte emellertid då, att en dylik lagregel näppeligen

kunde anses förenlig med gällande grundsatser i straffrätten. Därjämte

framhöll lagrådet, att ett särskilt stadgande i syfte endast att underlätta

åklagarens bevisskyldighet knappast skulle ha någon uppgift att

fylla med den fria bevisprövning, som tillämpades av domstolarna. Lagrådets

uppfattning vann gehör hos de lagstiftande myndigheterna, och straffbestämmelsen

jämkades till att avse endast förseelser, som skett med vederbörande

ansvariges vetskap och vilja (prop. 1938:223 s. 202—205).

Om icke bestämmelsen om husbondeansvar, vilken saknas i åtskilliga liknande

förordningar, kan helt slopas, ha vi menat att ifrågavarande bestämmelse

borde jämkas, så att straffbarhet inträder endast där förseelsen skett

med vederbörande tillverkares eller försäljares vetskap och vilja.

Förverkundeklausulen. I förhållande till allmänna strafflagens förverkandebestämmelser

(SL 2: 16 och 17) framstår förslaget som alltför strängt.

En jämförelse mellan allmänna strafflagen och förslaget ger t. ex. vid handen,

att vägran att lämna myndighet tillträde för provtagning eller undersökning

— vilket straffas enligt allmänna strafflagen — icke kan leda till

förverkandepåföljd enligt samma lag, medan däremot den lindrigare förseelsen

att importören vägrar alt lämna myndighet biträde vid provtagning, vilken

förseelse skall straffas enligt fodermedelslagstiftningen, är förbunden

med förverkandepåföljd. Även i fall då tillverkaren till äventyrs försummat

skyldigheten att till kontrollmyndigheten insända uppgift om en vidtagen

ändring i sammansättningen av en foderblandning skulle förverkandepåföljden

kunna inträda. Förverkandepåföljden kan under omständigheter

leda till att en relativt bagatellartad förseelse får orimliga ekonomiska konsekvenser

för vederbörande; företagets fortsatta existens kan rentav äventyras.

I sammanhanget må erinras om att straffrättskommittén uttalat, att en

efterbildning inom speciallagstiftningen av de generella förverkandereglerna

skulle »medföra en enligt kommitténs mening önskvärd uppmjukning

av specialstraffrättens förverkandebestämmelser, vilka stundom synas gå

längre än billigt är» (SOU 1944: 69 s. 72). Förverkandebestämmelserna borde

enligt vår mening icke ha upptagits i förordningen.

Straffbarhet för oriktiga uppgifter. En lagstiftning på fodermedelsområdet

måste inte blott tillgodose kontrollsyftet utan även ge rimliga garantier

för rättssäkerhet för handelns utövare. Med hänsyn till att de skyldigheter,

särskilt beträffande lämnande av uppgifter om varan, som lagen pålägger

vederbörande, är förknippade med vittgående straffrättsliga sanktioner, är

det av mycket stor betydelse både att straffbestämmelserna äro så skrivna,

att de medge hänsyntagande till förefintliga osäkerhetsmoment och omständigheter

utanför vederbörande handelsutövares kontroll och — vilket inte

är det minst viktiga — att motiven angiver bakgrunden till lagstiftningen,

sä alt rättstillämpningen därigenom redan från början föres på rätta vägar.

Det är nämligen att uppmärksamma, alt man här rör sig på ett område

med många utpräglade osäkerhetsmoment. Sålunda utgör exempelvis foderblandningar

icke eu fullständig homogen vara. Redan råvaran brister ofta i

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

4(J

homogenitet. Därtill kommer att den mekaniska tillverkningsproceduren icke

kan ordnas så, att varan får exakt samma sammansättning i alla säckar av

ett och samma parti. Ytterligare svårigheter bereder för oljekraftfodrets del

den omständigheten, att blandningsverken f. n. så gott som undantagslöst

äro konstruerade på sådant sätt att de olika beståndsdelarna tillföras blandningarna

med volymprocentuella myckenbeter. Enligt bestämmelserna skola

uppgifter lämnas å de viktprocentuella myckenheterna. Provtagningen innefattar

dessutom såsom sådan vissa osäkerhetsmoment; icke minst den mänskliga

faktorn, provtagarens större eller mindre noggrannhet och omsorg

vid provernas tagande, medför vissa risker för att analysen ger en otillfredsställande

bild av varan. Andra osäkerhetsmoment äro att analysmetodiken

kan inrymma möjligheter till fel ävensom möjligheter av att fel begås vid

analysernas verkställande. Det är gott och väl, att det i 9 § sista stycket införda

rekvisitet för straffbarhet »uppsåtligen eller grov oaktsamhet» medger

att hänsyn kan tagas till dylika omständigheter, men till belysning av stadgandet

borde även angivna förhållanden utförligt klarläggas i motiven.

I detta sammanhang må framhållas, att alltför långt gående krav på handelns

utövare kan komma att få den rent praktiska konsekvensen, att deklarationerna

av varans beståndsdelar komma att hållas i underkant och

angiva för låga värden; härigenom blir å andra sidan deklarationerna av

mindre värde för uppfödarna; beträffande exempelvis vitaminer och antibiotika

kan det leda till överdosering. Utfodringen blir också dyrare för uppfödarna.

I andra länder har en liknande lagstiftning lett till, att tillverkarna

för att vara på den säkra sidan åsätta deklarationerna mycket låga värden,

vilka sålunda omfattas av garantien, medan i stället under hand som försälj - ningsargument hänvisas till analyscertifikat, innehållande de högre värden,

som framkommit vid analysen. Én dylik utveckling är icke önskvärd här i

landet. Ur uppfödarsynpunkt torde det, med tanke på foderstaterna och utfodringsekonomien,

i stället böra framstå såsom angeläget, att de uppgifter,

som omfattas av deklarationen, så nära som möjligt anknyter sig till varans

verkliga innehåll.

Analysmetodik. En förutsättning för en utvidgad fodermedelskontroll

måste vara att riktiga och enhetliga riktlinjer givas för analys. Detta gäller bestämningen

av fetthalt, karotin och smältbart renprotein m. in. Om möjligt

bör överensstämmelse föreligga med i utlandet vedertagen metodik på området.

Under alla förhållanden måste angivas efter vilken metod analys utföres,

så att importörerna kunna i sin tur gentemot sina utländska leverantörer

föreskriva vilken metodik, som dessa skola använda vid analyser av

leveranser till Sverige. Inom handeln har i praktiken betydande variationer

på detta område konstaterats. Enligt vår mening borde kommittén i rättssäkerhetens

intresse ha närmare utrett angivna förhållanden.

Ämbetsverken

Ämbetsverken godtog kommitténs förslag i dessa delar och invände gentemot

experternas uttalanden följande.

Däremot kan ämbetsverken icke ansluta sig till det från handelns representanter

framförda förslaget beträffande husbondeansvarets utformning,

innebärande att detta ansvar helt skulle slopas eller att åklagaren skulle

åläggas bevisbördan för att förseelse skett med vederbörande försäljares eller

tillverkares vetskap och vilja. En sådan anordning skulle vara ägnad att

minska garantin för bestämmelsernas efterlevnad och icke vara till den lojala

handelns fördel.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

47

De anmärkningar, som av handelns representanter framförts mot utformningen

av förverkandebestämmelserna, synas bero delvis på en missuppfattning

av författningstexten och delvis på att man bortsett från att förverkandebestämmelsen

icke är absolut utan att det lagts i domstols hand att avgöra,

huruvida och i vilken omfattning förverkande skall utdömas. Några

sådana orimliga verkningar, som av experterna beskrivits, torde därför icke

vara att befara.

Med anledning av vad som av samma experter anförts under rubriken

»analysmetodik» vill ämbetsverken framhålla, att kontrollverksamheten givetvis

såvitt möjligt bör baseras på enhetlig analysmetodik och måste bedrivas

under hänsynstagande till erforderligt analysspelrum.

Remissinstanserna

Experternas yrkande om borttagande eller ändring av bestämmelsen om

husbondeansvar biträdes av kommerskollegium, samtliga handelskammare,

Kooperativa förbundet, Svenska foderämnes- och spannmålsimportörernas

förening, Sveriges fiskmjölsfabrikanters förening och Sveriges

industriförbund. Övriga har lämnat förslaget utan erinran, varvid Riksförbundet

Landsbygdens folk uttalat, att kontrollens effektivitet fordrar, att

ansvarsfrågan i detta avseende inte kan ställas i tvivelsmål. De remissinstanser,

som ansett att husbondeansvaret skall borttagas eller ändras så att

bevisbördan ligger på åklagaren, har i allmänhet endast åberopat vad experterna

härom anfört. Därutöver har emellertid vissa synpunkter anförts.

Kommerskollegium har framhållit, att husbondeansvaret i allmänna förfogandelagen

utformats så att åklagaren bär bevisbördan. Samtidigt har kollegium

emellertid påpekat, att riksdagen senare vid antagande av ny förordning

om kontroll å ädelmetallarbeten (SFS 1956: 328) godkänt ett stadgande

där bevisbördan var omvänd (jfr proposition 1956: 7, andra lagutskottets

utlåtande nr 21, riksdagsskrivelse nr 173). Kollegium har under hänvisning

till att bestämmelse om husbondeansvar saknas i livsmedelsstadgan uttalat,

att stadgandet inte borde införas i förordningen, samt att sådant stadgande

i varje fall borde få samma lydelse som i förfogandelagen.

Kooperativa förbundet anför i denna del följande.

Styrelsen vill beträffande straff- och ansvarsbestämmelserna i 8—13 §§

— alldeles frånsett lämpligheten att under moderna förhållanden använda

termerna »husbonde» i stället för »företagare» eller »arbetsgivare» samt

»husfolk» istället för »i hans tjänst anställda» — starkt ifrågasätta, huruvida

företagarens ansvar för sina anställda i detta fall bör sträckas så långt

som i 10 §. I varje fall bör enligt styrelsens mening bevisbördan för att förseelsen

skett med företagarens vetskap och vilja läggas på åklagaren istället

för att — så som synes framgå av paragrafens ordalydelse — det nu blir

företagaren, som det åligger bevisa, att så icke varit fallet. En sådan bevisning,

närmast alt jämföra med alibibevisning i brottmål, är i de flesta fall

svår alt tillfyllestgörande åvägabringa. Ett sådant s. k. husbondeansvar har

inte ansetts nödvändigt att införa i t. ex. livsmedelsstadgan. Styrelsen önskar

ansluta sig till det från fodermedelshandelns sida under utredningens gång

anförda önskemålet, att denna paragraf skall utgå. Att så förändra den, att

den uttryckligt stadgar, att bevisbördan skall åligga åklagaren, synes sty
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 År

relsen oformligt, då vid straffbelagda förseelser det i princip alltid är åklagarens

skyldighet att förete bevis, som kan godtagas av rätten.

Sveriges industriförbund uttalar, alt det av kommittén föreslagna stadgandet

är svårtolkat och torde få begränsad praktisk betydelse. Förbundet

anför härom följande.

Vad angår de föreslagna ansvarsbestämmelserna i 8 och 10 §§ vill förbundet

till eu början framhålla, att det ej torde vara erforderligt att i eu

lagstiftning av detta slag stipulera husbondeansvar för att garantera bestämmelsernas

efterlevnad. Tolkningen av det föreslagna stadgandet härom

— 10 § — är dessutom oklar och någon egentlig vägledning lämnas ej heller

i kommentaren. För att husbondeansvaret skall utlösas torde förutsättas att

en lagöverträdelse kan tillskrivas viss underordnad person (se exempelvis

Thornstedt: Om företagaransvar, Stockholm 1948 s. 101). Det skulle emellertid

sannolikt ofta visa sig föreligga betydande svårigheter i praktiken att avgöra

vem av flera anställda som begått eu förseelse. Om exempelvis en deklaration

är oriktig kan detta bero på många olika faktorer, såsom bristfällig

kontroll av råvaran, fel vid tillverkningen, felskrivning på deklarationen

m. in. Svårigheterna sammanhänger också med att regelmässigt ett flertal

anställda tager befattning med varan. 10 § torde härigenom få en begränsad

praktisk betydelse, vilket utgör ytterligare ett skäl att slopa den.

Så mycket större anledning härtill finnes som möjlighet föreligger redan

enligt 8 § att i vissa fall ådöma företagsledaren ansvar även om det är

fråga om underordnades åtgärder, nämligen enligt reglerna om s. k. medelbart

gärningsmannaskap.

Om emellertid bestämmelser om husbondeansvar trols det anförda anses

böra medtagas, bör under alla förhållanden bevisbördan ändras därhän att

åklagaren och ej den tilltalade blir bevisskyldig.

Även de föreslagna förverkandebestämmelserna har kritiserats

av ett flertal remissinstanser. Experternas uppfattning i denna del biträdes

av kommerskollegium, samtliga handelskammare, Svenska foderämnes-

och spannmålsimportörernas förening och Sveriges fiskmjölsfabrikanters

förening. Sveriges industriförbund anser, att förverkandebestämmelserna

bör inskränkas till att gälla endast de fall som avses i 3 och 4 §§ av

kommitténs förslag till förordning och anför härom följande.

Ändamålet med förverkandebestämmelser torde normalt vara att förhindra

att i samband med brott använda eller framställda varor ånyo användes

i brottsliga sammanhang. Syftet kan emellertid också vara att förhindra att

någon vinst göres på grund av brottslig verksamhet. — Förverkandepåföljd

torde däremot ej böra tillgripas eller utnyttjas som ett straff eller påspädning

av ett straff i allmän- eller individualpreventivt syfte. Mot bakgrunden

härav anser industriförbundet att de föreslagna förverkandebestämmelserna

fått en alltför vid omfattning och i själva verket skulle komma att utgöra

en extra straffpåföljd. Någon anledning att förverkandepåföljd skulle kunna

inträda om en tillverkare exempelvis icke företett anteckningar om lager

och om tillverkning av fodermedel finnes icke. Det torde för övrigt i dylikt

fall vara omöjligt att säga vad som skall förverkas; om det är hela det inneliggande

lagret eller viss del därav. Industriförbundet vill därför yrka på att

förverkandebestämmelserna inskränkes till att avse de i 3 och 4 §§ av förordningen

omnämnda fallen.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

Krav på analysspelrum och enhetlig analysmetodik har

rests från kommerskollegiuin, flera handelskammare, Svenska foderämnesoch

spannmålsimportörernas förening, Sveriges fiskmjölsfabrikanters lörening

och Föreningen Svensk trankontroll.

Kommerskollegium anför i denna del följande.

Analysmetodiken är oenhetlig och prov kunna ej så tagas eller analyser

utföras under sådana förhållanden att felkällor undvikas; hänsyn maste

alltid tagas till att större eller mindre avvikelser från de verkliga värdena

kunna uppkomma. På grund härav bör lämpligen — såsom ett par handelskammare

hemställt — i lagstiftningen inflyta en bestämmelse, som klargör

att s. k. analysspelrum är tillåtet. Härutinnan kan stadgandet i 9 § 1 mom.

andra stycket 1938 års fodermedelslag tjäna som förebild.

Svenska foderämnes- och spannmålsimportörernas förening behandlar utförligt

denna fråga och yttrar följande.

Vi vilja för vår del understryka vad handelns representanter i deras yttrande

anfört om nödvändigheten av att lagbestämmelserna i olika hänseenden

lager hänsyn till branschens alldeles speciella förhållanden. Vi instämma

jämväl i kravet på analysspelrum och enhetlig analysmetodik. Det första villkoret

för att en statlig kvalitetskontroll skall fungera något så när friktionsfritt

är, att lagstiftaren tager tillbörliga hänsyn till branschens egenart

och till de saluförda varornas sammansättning och egenskaper. Särskilt

gäller detta förvisso vitaminfodermedlen och de vitaminerade blandningarna,

som tillhöra ett relativt nytt område, men det gäller ävenledes sådana

traditionella fodermedel som oljekraftfoderblandningarna. Handelns representanter

ha pekat på de osäkerhetsmoment, som ligga i råvarornas bristande

homogenitet, i masstillverkningen och i tillverkningsteknikens mindre

precisionsbetonade karaktär. Dessa omständigheter gör att det aldrig är möjligt

för eu tillverkare att med hundraprocentig säkerhet garantera att varje

säck innehåller en vara, som exakt har den sammansättning, som deklarationen

visar. T. o. m. kan sammansättningen något skifta i olika delar av

samma säck.

För belysande av hur man inom den internationella handeln ser på

hithörande problem må hänvisas till London Cattlc Food Trade Associations

kontrakt nr 15 för importerade foderämnen på cifvillkor, vilket är det ledande

standardkontraktet i branschen. Ifrågavarande kontrakt, som innefattar

garantier för lägsta protein- och fetthalt, föreskriver i fråga om provtagning

och analys att av varje märke skola tagas tre prover för analysering,

det ena genom sammanslutningens egen kemist och det andra genom en

namngiven utomstående analysanstalt. Genomsnittet av dessa båda prover

gäller som grundval, dock att om skillnaden överstiger 1/2 % skall prov nr 3

insändas till en tredje analysanstalt. Medeltalet av de två närmast liggande

analyserna gäller sedan som slutgiltigt för båda parter. Det är alltså att observera,

alt kontraktet stadgar ej mindre än tre prover och låter ett medeltal

av två närmast liggande analysresultaten bli avgörande. Till jämförelse

kan nämnas alt statens jordbruksnämnds cirkulär nr 50/1955 föreskriver

att endast ett prov skall tagas. De internationella föreskrifterna äro baserade

på mångårig erfarenhet av internationella affärer och syftar till att skapa

rättvisa mellan såväl köpare som säljare. De vittna också om de svårigheter,

som möter Aid provtagning och analys.

Saken är än mera komplicerad, när man kommer till vitaminområdet.

I Bihang till riksdagens protokoll W(il. fl samt. 3 avd. Nr 27

opaginerad Kontrollera mot PDF

50

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år Hd]t

Särskilt är detta fallet med de vitaminerade foderblandningarna. Här bär

såväl kommittén som ämbetsverken tagit med alltför lätt hand på de praktiska

problemen. Den omständigheten, att statens jordbruksnämnd ur betänkandet

brutit ut frågan om ändringar i kvalitetskontrollen för de vitaminerade

foderblandningarna och utan hänsyn till framförda erinringar redan

fr. o. m. den 1 september 1958 infört skyldighet för tillverkarna att

lämna garanti för uppgiven vitaminhalt under viss tid från tillverkningsdagen,

har icke kunnat undgå att ge anledning till viss betänksamhet bland

handelns utövare. Bland dessa ställer man sig frågan vilka möjligheter tillverkaren

har att garantera vitaminhalt i foderblandningar under den uppgivna

tiden med något så när säkerhet. Frågeställningen måste ses mot bakgrunden

därav, att problemet om vitaminernas hållbarhet i foderblandningar

under olika förutsättningar ännu knappast är slutgiltigt vetenskapligt klarlagt.

Olika faktorer påverka vitaminernas hållbarhet. Särskilt vitamin A är

känslig. Man vet att vitaminhalten för s. k. stabila vitaminer relativt snabbt

kan försvagas genom olämplig lagring. Vitaminhalten lär emellertid, enligt

vad som göres gällande, jämväl kunna äventyras genom själva blandningsproceduren

t. ex. genom att blandningsmaskinen arbetar för snabbt eller

undergår snabb försvagning för det fall alt vissa ämnen t. ex. kobolt och

koppar ingå i blandningarna. Allt detta borde lämpligen ingående ha klarlagts

i förtroendefull samverkan mellan kontrollmyndigheten och tillverkarna,

innan de nya bestämmelserna utfärdades.

Samtliga nu påpekade ovisshetsmoment borde emellertid i fråga om såväl

oljekraftfodret som de vitaminerade foderblandningarna under alla förhållanden

ha utförligt behandlats i motiven. Vi hemställa, att kommitténs uraktlåtenhet

i dessa delar rättas till i riksdagspropositionen.

Därjämte anhålla vi att i förordningen införes en uttrycklig föreskrift

om analysspelrum i överensstämmelse med motsvarande föreskrift i 9 § 1

mom. andra stycket i 1938 års fodermedelslag. I motsats till kommittén,

inom vilken önskemålet därom icke vann förståelse, har ämbetsverken dess

bättre i sak ställt sig positiva. Ämbetsverkens uttalande, att kontrollmyndigheten

måste bedrivas under hänsynstagande till erforderligt analysspelrum

är emellertid ur rättssäkerhetssynpunkt icke tillräckligt betryggande.

Det måste komma till uttryck i lagen. En bestämmelse i ämnet skulle i huvudsak

icke innebära annat än en legal sanktion av den praxis, som utvecklat

sig. Enligt vad vi under hand inhämtat tillämpar för att taga ett

exempel statens institut för folkhälsan för vitaminer av försiktighetsskäl ett

analysspelrum å ej mindre än 20 % vid kemiska och mikrobiologiska bestämningar

och 40 % vid biologiska bestämningar. — Vi finna det också

nödvändigt att åtgärder från myndigheternas sida vidtages för åstadkommande

av en enhetlig analysmetodik; metodiken bör icke endast vara eu och

densamma för olika svenska analysanstalter utan helst även överensstämma

med den i utlandet tillämpade. Det senare är icke minst viktigt, eftersom

de svenska importörerna i väsentliga stycken äro hänvisade till utländsk

analys. I detta sammanhang kunna vi för övrigt icke underlåta att

fästa uppmärksamheten därå, att statens institut för folkhälsan uppenbarligen

icke har tillräckliga resurser för tillgodoseende av branschens behov

av vitaminanalyser av vitaminerade foderblandningar.

Flera remissinstanser har berört frågan om garanti för att åtal

sker endast vid klara överträdelser av bestämmelserna. Här\id

hai papekats vikten av att hänsyn tages till felkällor Aid provtagning och

analys samt till ursäktliga förbiseenden. Yrkanden har därför framställts

s. 51 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

51

om att analysmetoder och analysspelrum bör fastställas, att åtal inte skall få

ske utan medgivande av kontrollmyndigheten samt att, då vitaminerad foderblandning

inte har garanterad vitaminhalt, åtal skall få ske endast om

tillverkaren beretts tillfälle till rättelse och sådan rättelse inte skett.

Frågan om begränsning i åtalsrätten beröres av kommerskollegium,

Skånes handelskammare, Smålands och Blekinge handelskammare,

Gotlands handelskammare, Svenska foderämnes- och spannmålsimportörernas

förening samt Sveriges industriförbund.

Kommerskollegium anför i denna del följande.

Kollegium ifrågasätter, om icke den blivande lagstiftningen kan avfattas

så att åtal ej får väckas mot den tillverkare eller importör, vilkens vara befunnits

i otillåten mån avvika från vad i föreskriven deklaration uppgivits

angående varans sammansättning, med mindre tillfälle beretts honom att

vidtaga rättelse och avvikelse därefter alltjämt föreligger. En bestämmelse

med denna innebörd återfinnes i 1941 års vitaminiseringsförordning.

Svenska foderämnes- och spannmålsimportörernas förening understryker,

att vid prövning av frågan om åtal stor vikt måste läggas till de speciella

förhållandena inom branschen och anför följande.

Vi ifrågasätta, huruvida icke kontrollmyndighetens befogenhet att till åtal

anmäla begångna förseelser borde på något sätt komma till uttryck i och

regleras i lagtexten. I anslutning därtill borde jämväl övervägas att i fråga

om vitaminerade foderblandningar införa en föreskrift av samma innebörd

som den, som återfinnes i 1941 års förordning om vitaminerade livsmedel.

Att handelns representanter i kommittén och även vi så utförligt uppehålla

oss vid frågan om ansvarsbestämmelserna beror självfallet icke därpå

— det vill vi särskilt understryka — att vi vill slå vakt om den, som uppsåtligen

eller av mer eller mindre grov vårdslöshet syndar mot de allmänna

bestämmelserna eller emot med stöd av dessa utfärdade föreskrifter.

Nej, vad vi så starkt reagerat mot är i stället att lagstiftningen i vissa väsentliga

punkter givits sådan karaktär, att åtalet ständigt hänger som ett

damoklessvärd över varje enskild företagares eller centralföreningsdirektörs

huvud. Han må vara hur laglydig, hur ansvarsmedveten, hur noggrann i sin

tillsyn som helst, likafullt kan han till följd av andras förvållanden eller

andra olyckliga omständigheter riskera att bli föremål för åtal och dömas

till dryga dagsböter t. o. m. för rena bagatellförseelser.---Det är möj
ligt

att våra nu uttryckta farhågor äro överdrivna; det är möjligt, att det

subjektiva rekvisitet i 8 § utgör eu garanti mot att åtal äger rum i oträngt

mål, men det må dock icke förtänkas oss, om vi önskat vid detta tillfälle ge

uttryck för de farhågor, som varje företagsledare, som har att efterleva

mångfalden av detaljföreskrifter, hyser och känner. Det är de blivande detaljföreskrifterna,

som skola utfärdas av kontrollmyndigheten med stöd av

fullmakterna i tillämpningsföreskriften, vilka troligtvis komma att utgöra

de värsta stötestenarna och erbjuda det allvarligaste hotet mot rättssäkerheten.

Sveriges industriförbund hänvisar i sitt yttrande till ett utlåtande från

Sveriges kemiska industrikontor, vari bl. a. uttalas att de stora tillverkarna

i verkligheten drabbas av mycket strängare straff än dagsböter, därest upprepade

förseelser beträffande vitaminhalten skulle konstateras. Därefter anföres

följande.

•tf Mining till riksdagens protokoll 1001. 0 samt. 3 avd. ,Yr 27

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

Det råder en så hård konkurrens mellan tillverkarna, att sådana förseelser,

när de av kontrollorganet på något sätt skulle bekantgöras, säkerligen

skulle komma till många av företagets kunders kännedom och leda till en

betydande minskning av företagets hela omsättning av vitaminerade fodermedel.

Med hänsyn "till att ett sådant straff blir utomordentligt kännbart

måste givetvis konstaterade fall rörande vitaminhalten i fodermedel påtalas

med en viss försiktighet och smidighet. Vederbörande tillverkare bör få möjlighet

att vidtaga rättelse såsom fallet är i fråga om vitaminerade livsmedel.

Ett lämpligt tillvägagångssätt synes vara att så snart ett fel konstaterats ytterligare

prov av tillverkarens preparat omedelbart undersökes; gäller det

en stor tillverkare med många olika preparat böra ett flertal sådana kontrollanalyser

verkställas. Folkhälsoinstitutets vitaminavdelning måste ha

utrymme härför.

Svenska foderämnes- och spannmålsimportörernas förening har biträtt ett

av några handelskammare framfört förslag, att på lindrigare förseelser

borde följa böter direkt i penningar i stället för dagsböter.

Skånes handelskammare samt Smålands och Blekinge handelskammare

har i gemensamt yttrande, i vilket Gotlands handelskammare instämt, härom

anfört följande.

Med tanke på att flertalet funktioner inom produktion och handel utföres

av underordnad personal, vilken icke kan i detalj kontrolleras av företagens

ledning, som emellertid är underkastad ansvarspåföjd för eventuella försummelser

av personalen, finna handelskamrarna ansvarsbestämmelserna i vissa

fall orimligt stränga. Det får icke vara så att relativt ursäktliga mindre försummelser

från underordnad personals sida skola kunna resultera i att företagets

ledning efter åtal blir föremål för kraftiga ekonomiska straffsanktioner,

som icke stå i rimlig proportion till förseelsens art. I fråga om ansvarsbestämmelserna

ifrågasätta handelskamrarna därför, huruvida icke vissa

förseelser böra kunna sonas endast med böter direkt i penningar. Härför

talar bl. a. den omständigheten, att en genomgång av de förseelser, som enligt

8 § bestraffas med dagsböter, visar att flera äro att hänföra till kategorien

lindriga ordningsförseelser, t. ex. försummelse att till kontrollmyndigheten

insända uppgift om ändrad sammansättning av foderblandning.

Utländsk rätt

Straffet för överträdelse av fodermedelsbestämmelserna är i Danmark

böter, lägst 20 kr., eller vid återfall lägst 40 kr. Intill ett belopp av 2 000 kr.

kan böterna ådömas av lantbruksministern, varvid den bötfällde dock har

rätt att draga saken inför domstol. Ansvarig för överträdelse är företagets

ägare eller brukare. För bolag ansvarar ordföranden i dess styrelse. I Finland

är straffet dagsböter, lägst tio, eller, då omständigheterna är synnerligen

försvårande, fängelse högst ett år. Om ägare eller föreståndare för

företag ådömts straff för upprepat eller under synnerligen försvårande

omständigheter begånget överträdande av lagen, är lantbruksministeriet

berättigat att tills vidare eller för viss tid förbjuda företaget att tillverka,

importera eller handla med fodermedel. I Norge är påföljden böter eller

fängelse högst tre månader eller båda dessa straff. Vidare kan förverkande

ådömas. Vad angår utländsk rätt i övrigt är straffet i vissa länder böter

men i de flesta böter eller fängelse. Förverkande kan i regel följa. I några

s. 53 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961 53

länder stadgas andra påföljder t. ex. att domen offentliggöres i pressen

eller att tillstånd indrages.

Departementschefen

Mot de av kommittén föreslagna sanktionsbestämmelserna har de experter

från handeln, som biträtt kommittén, samt ett flertal remissinstanser

gjort erinringar, vilka i huvudsak går ut på att bestämmelserna är onödigt

stränga och i vissa avseenden hotar företagarnas rättssäkerhet. Särskilt har

man vänt sig mot det föreslagna stadgandet om husbondeansvar. Å andra

sidan har kommittén övervägt, huruvida inte frihetsstraff borde stadgas

för mera kvalificerade fall. Med hänsyn bland annat till att livsmedelsstadgan

inte föreskriver strängare straff än dagsböter och till att bedrägliga

förfaranden blir bedömda enligt strafflagen har kommittén dock inte ansett

sig böra föreslå strängare straff än dagsböter. Som komplement till

detta straff har kommittén förordat husbondeansvar och möjlighet för

domstolen att i vissa fall ådöma förverkandepåföljd.

I den utländska lagstiftningen på detta område förekommer rätt allmänt

frihetsstraff, men kontrollen är då i regel betydligt mera ingripande än den

som här avses.

För egen del anser jag i likhet med kommittén, att påföljden vid överträdelser

av bestämmelserna i den föreslagna förordningen bör vara bötesstraff

samt, i vissa fall, förverkande. Om därjämte husbondeansvar stadgas

i viss omfattning synes de ekonomiska verkningarna av att bestämmelserna

överträdes kunna bli sa stora att de bör avhålla från brott och framtvinga

erforderlig övervakning från företagsledningens sida. Emellertid bör förverkandepåföljd

och husbondeansvar inte stadgas vid sådana överträdelser

som knappast kan medföra ekonomisk vinning utan huvudsakligen har karaktär

av förseelse mot ordningsföreskrift. Har sådana överträdelser inte

skett uppsåtligen bör vidare straffet vara endast böter i penningar, högst

300 kronor. I enlighet med de principer som tillämpats i nyare lagstiftning

bör straffansvar inträda även vid oaktsamhet som inte är grov, men ringa

oaktsamliet bör i regel vara straffri.

Uppgifter, som skall lämnas enligt de föreslagna bestämmelserna, kan

bland annat avse ett fodermedels halt av kemiska ämnen av skilda slag. Sådana

uppgifter kontrolleras genom analys eller annan undersökning av tagna

prov. Beroende på vilket ämne analysen avser och den använda analysmetoden

kan analysresultatet bli mer eller mindre tillförlitligt. Uppgifterna

kan även avse eu foderblandnings mekaniska sammansättning, t. ex.

den viktprocentuella myckenhet med vilken angivna beståndsdelar ingår

i blandningen. För kontroll av sådan uppgift tages prov på varan. På grund

av att blandningen inte är helt homogen kan provet stundom ge en bild av

varans sammansättning som inte är helt riktig. Några remissinstanser har

med hänsyn till här avsedda felkällor uttalat, att i författningen bör införas

uttrycklig föreskrift om analysspelrum samt att åtgärder bör vidtagas för

att åstadkomma eu enhetlig analysmetodik. Vidare har i några yttranden

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

föreslagits regler om alt åtal för felaktig deklaration skall få ske endast

om den felande förut beretts tillfälle till rättelse och sådan rättelse inte vidtagits.

För egen del anser jag uppenbart, att vid bedömningen av ett analysresultat

som bevis för att oriktig deklaration lämnats hänsyn måste tagas till de

felkällor som är förknippade med den använda analysmetoden. Detta torde

inte behöva utsägas i förordningen. Däremot synes det lämpligt, att i tilllämpningsföreskrifter

intages en bestämmelse om att i analysbevis eller annan

rapport över provundersökning i tveksamma fall skall angivas, huruvida

erhållna värden även med beaktande av analytiska felkällor med säkerhet

avviker från de för varan garanterade värdena.

Givetvis är det ett berättigat önskemål, att analysmetoderna blir så enhetliga

som möjligt inom riket och helst överensstämmer med dem som användes

i de länder med vilka vi har handelsutbyte på fodermedelsområdet.

Det bör åligga kontrollmyndigheten att verka för att detta önskemål så långt

sig göra låter tillgodoses.

Såsom några remissinstanser framhållit fordras vid bedömning av frågor

om åtal för felaktiga uppgifter rörande fodermedels kemiska eller mekaniska

sammansättning en viss inblick i förhållandena inom fodermedelsbranschen.

Vidare måste, som jag tidigare nämnt, hänsyn tagas till de felkällor

som föreligger vid analys av prov. Dessa omständigheter motiverar

emellertid enligt min mening inte ett stadgande av innebörd att åtal ej skall

få ske utan att den felande först fått tillfälle vidtaga rättelse. I stället bör

stadgas, att åtal för sådana förseelser skall få ske endast efter medgivande

av kontrollmyndigheten. Denna myndighet har med sin erfarenhet på detta

speciella område bättre förutsättning än åklagaren att bedöma huruvida en

konstaterad avvikelse från garanti kan anses vara så väsentlig att åtal bör

ske, huruvida visad oaktsamhet bör anses ringa eller huruvida med hänsyn

till andra omständigheter åtal bör underlåtas. Den föreslagna ordningen utesluter

inte att, där omständigheterna föranleder därtill, de allmänna reglerna

i rättegångsbalken om åtalseftergift tillämpas. I detta sammanhang må framhållas,

alt systemet med åtalsprövning från kontrollmyndighets sida tillämpas

i andra sammanhang. Som exempel må nämnas bestämmelserna i 108 §

3 mom. livsmedelsstadgan och 9 § kungörelsen den 6 mars 1942 (nr 91) med

vissa bestämmelser angående handeln med mjölk. Förfarandet synes ha lett

till en smidig och enhetlig rättstillämpning.

Mot kommitténs förslag, att kontrollmyndigheten i vissa fall skall äga förelägga

vite för den som vägrar förete handling eller lämna uppgift eller tillträde

till lokal har remissinstanserna inte haft något att erinra. Även jag

anser att sådan möjlighet bör finnas.

I enlighet med dessa allmänna synpunkter har bestämmelserna i 13—18 §§

förordningen utarbetats.

I 13 § 1 mom. har sammanförts sådana överträdelser, för vilka förverkandepåföljd

bör kunna inträda. Sådan påföljd stadgas i 2 mom. Genom att

på detta sätt i en paragraf straff- och förverkandebestämmelser intages i när
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

liggande moment vinnes bättre överskådlighet än om föreskrifterna finnes i

skilda paragrafer. I tekniskt avseende har 108 § 1 och 2 mom. livsmedelsstadgan

tjänat som förebild. De överträdelser, som omfattas av 1 mom., är

sådana vilka regelmässigt kan medföra ekonomisk vinning för företagaren.

Vid överträdelser av denna art bör även husbondeansvar kunna inträda. Se

härom 15 §. 3 mom. avser överträdelser, för vilka straffet visserligen bör

vara dagsböter men förverkandepåföljd eller husbondeansvar inte bör kunna

följa. Vägrar någon att förete handling som avses i 10 § kan vitesföreläggande

enligt 18 § tillgripas. Sådant tvångsmedel torde vara tillräckligt, varför

den av kommittén föreslagna straffbestämmelsen inte medtagits i departemenlsförslaget.

I 4 mom. upptages vissa förseelser, som bör straffas endast

med penningböter. 5 mom. innehåller blott en hänvisning till bestämmelsen

i 10 kap. 12 § andra stycket allmänna strafflagen angående straff (dagsböter)

för den som vägrar inträde som förrättningsman äger fordra.

1''r § innehåller bestämmelser om tystnadsplikt och straff för överträdelse

av sådan. Är förövaren ämbetsman eller i straffrättsligt hänseende att jämställa

med sådan blir i stället straffbestämmelsen i 25 kap. 3 § strafflagen

tillämplig.

15 § innehåller en bestämmelse om husbondeansvar och är, bortsett från

begränsningen till förseelser som avses i 13 § 1 inom., likalydande med 8 §

i 1950 års kungörelse. Från handelns sida har, som jag tidigare nämnt, bestämda

invändningar gjorts mot ett bibehållande av husbondeansvar med

sådan bevisregel att straff inträder, såframt inte omständigheterna gör sannolikt

att förseelsen skett utan husbondens vetskap och vilja (omvänd bevisbörda).

Härvid har de experter inom kommittén, som avgivit särskilt

yttrande i denna fråga, mot den föreslagna omvända bevisbördan åberopat

ett uttalande av lagrådet vid behandling år 1938 av förslag till sjöarbetstidslag.

Uttalandet avsåg emellertid inte frågan huruvida bevisbördan borde vara

omvänd eller inte. Det riktade sig i stället mot ett stadgande rörande vilken

grad av bevisning som borde erfordras. Det till lagrådet remitterade förslaget

lät straffskyldighet för redare inträda »där omständigheterna göra sannolikt

att förseelsen skett med hans vetskap och vilja». Bevisbördans fördelning

var alltså den inom straffrätten vanliga. Lagrådet reagerade mot att,

då förutsättningen för straffbarhet var vetskap och vilja från redarens sida,

ett särskilt stadgande i syfte endast att underlätta åklagarens hevisskyldighet

föreslagits. Lagrådet hemställde, att stadgandet avfattades såsom i då

gällande sjöarbetstidslag, enligt vilken bevisskyldigheten uttrycktes med orden

»där förseelsen visas hava skett med hans vetskap och vilja». Lagrådet uttalade

klart, att mot dess ståndpunkt inte var stridande att i vissa fall en

handling var belagd med straff oberoende av eljest nödvändiga subjektiva

förutsättningar, eller att en brottslig handling efter lag skulle anses innefatta

presumtion om delaktighet av annan än gärningsmannen. Som exempel

på stadgande av sist nämnt slag anförde lagrådet 88 § 2 mom. 1917 års

rusdrycksförordning, vilket innefattade ett stadgande om husbondeansvar

av samma typ som kommittén nu föreslagit. Lagrådets yttrande synes alltså

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

ha misstolkats av experterna och utgör intet principiellt uttalande mot ett

stadgande om husbondeansvar med omvänd bevisbörda. Ett sådant uttalande

gjorde däremot riksdagen i samband med behandlingen av propositionen

1954: 19 med förslag till allmän förfogandelag m. m. I propositionen hade

föreslagits bestämmelser om husbondeansvar med omvänd bevisbörda. Andra

lagutskottet anförde i anledning av motioner, att den föreslagna avfattningen

påtagligt stred mot de straffprocessuella grundsatser som enligt modern

åskådning borde gälla. Utskottet förordade därför, att stadgandet utformades

så, att straffbarheten inträdde endast om brottet begåtts med husbondens

vetskap och vilja. Utskottets förslag godkändes av riksdagen. Emellertid

har riksdagen senare vid flera tillfällen antagit författningar som innehållit

bestämmelser om husbondeansvar med omvänd bevisbörda. Som

exempel må, förutom de av kommittén omnämnda 1956 års förordningar på

jordbruksregleringens område, nämnas 89 § 3 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen

den 26 maj 1954 (nr 521), 59 § ölförsäljningsförordningen

samma dag (nr 522) och 44 § förordningen den 18 maj 1956 (nr 328) om

kontroll å ädelmetallarbeten. Vid behandlingen av förslaget till sistnämnda

förordning uttalade andra lagutskottet (utlåtande 1956: 21), att någon fast

praxis inte utbildats i fråga om husbondeansvarets utformning. Sedan utskottet

nämnt, att vissa utredningar pågick rörande reformering av specialstraffrätten,

anförde utskottet, att ett stadgande med den i propositionen

förordade avfattningen syntes väl ägnat att tillgodose syftet med bestämmelsen,

nämligen att hos de berörda företagarna inskärpa vikten av att dem

underlydande personal verkligen följde lämnade föreskrifter. Utskottet ville

därför inte motsätta sig förslaget. Vidare må nämnas, att i proposition nr 8

till årets riksdag framlagts förslag till ny ölförsäljningsförordning. I detta

har föreslagits en bestämmelse om husbondeansvar med samma utformning

som den i gällande ölförsäljningsförordning intagna.

Av det anförda framgår, att principiellt hinder mot ett sådant stadgande

om husbondeansvar som kommittén föreslagit inte har ansetts föreligga. I likhet

med ämbetsverken anser jag, att förslaget är välgrundat. Emellertid bär i

departementsförslaget tillämpningsområdet för stadgandet gjorts något snävare

än i kommitténs förslag. Enligt detta skulle husbondeansvar kunna

följa i anledning av varje direkt i förordningen straffbelagd förseelse, alltså

bland annat därest en anmälan av grov oaktsamhet från en anställds sida

fick ofullständigt innehåll. Enligt mitt förslag inträder husbondeansvar endast

vid sådana överträdelser som avses i 13 § 1 mom. Som jag tidigare

anfört kan dessa i regel medföra ekonomisk vinning för företagaren. 1 sådana

fall synes det vara fullt motiverat, att såväl förverkandepåföljd som

husbondeansvar kan ådömas. Härigenom hindras företagaren från att få

ekonomisk vinning och inpräntas vikten av övervakning från hans sida.

Kooperativa förbundet har ifrågasatt huruvida inte, om mot förbundets mening

husbondeansvar stadgades, ordet husbonde borde utbytas mot företagare

eller arbetsgivare. En sådan omformulering vore med hänsyn till modernt

språkbruk i och för sig tilltalande, men den skulle säkerligen inne
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

bära utvidgning av tillämpningsområdet. Genom att ordet husbonde användes

torde nämligen från företagarens ansvar undantagas sådana överträdelser

som begås av anställda, vilka innehar en mera självständig ställning

t. ex. filialföreståndare eller avdelningschefer i affärsföretag. I avbidan på

resultatet av pågående undersökning av specialstraffrättens bestämmelser

angående företagaransvar (jfr SOU 1960: 28, s. 4) anser jag därför, att den

hittills brukliga utformningen av stadgandet bör bibehållas.

16 § innehåller vissa stadganden av processuell natur, vilka saknar motsvarighet

i 1950 års kungörelse. Första stycket återfinnes inte i kommitténs

förslag, varemot andra stycket motsvarar 9 § andra stycket i nämnda förslag.

Motiven till stadgandet i första stycket har jag tidigare angivit.

Stadgande motsvarande det i andra stycket intagna finnes i ett flertal

andra författningar. Som exempel må nämnas 49 § andra stycket förordningen

den 3 april 1959 (nr 92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning.

I 11 § gällande kungörelse finnes en allmän bestämmelse om att straff

inte får ådömas enligt kungörelsen om gärningen är straffbar enligt allmänna

strafflagen. Kommittén har föreslagit, att motsvarande stadgande införes

i förordningen (12 § kommittéförslaget). Vid remissbehandlingen av förslaget

till allmän förfogandelag och ransoneringslag förordade en instans,

att i lagarna skulle införas en bestämmelse om att straff enligt dem inte fick

ådömas, då gärningen var belagd med strängare straff i strafflagen. Föredragande

departementschefen uttalade emellertid i propositionen (1954: 20

s. 144), att han inte kunde tillstyrka detta förslag utan ansåg, att sådana

fall av brottskonkurrens borde bedömas jämlikt allmänna regler. Jag delar

denna uppfattning och har därför i förslaget till förordning inte infört det

av kommittén förordade stadgandet.

18 § har, frånsett en mindre, redaktionell jämkning, avfattats i enlighet

med kommitténs förslag (14 §) och motsvarande stadganden i 1956 års jordbruksregleringsförfattningar

och torde inte tarva vidare kommentar.

Motionerna I: 661 och II: 790

Till stöd för yrkandet om uteslutande av de i 13 § 2 mom. och 15 § föreslagna

bestämmelserna anför motionärerna följande.

Först och främst måste vi vända oss emot den i 15 § i förordningen upptagna

bestämmelsen om det straffrättsliga husbondeansvaret. Denna går ut

på alt husbonde ansvarar för sådan i 13 § mom. 1 omförmäld förseelse, som

förövas av hans husfolk eller i hans arbete antagen person, liksom vore förseelsen

begången av honom själv, såframt ej omständigheterna gör sannolikt,

att förseelsen skett utan hans vetskap eller vilja. Bestämmelsen innefattar

en s. k. omvänd bevisbörda, d. v. s. det åligger företagaren respektive

verkställande direktören i en i aktiebolags- eller föreningsform bedriven

rörelse all till sitt friande visa, alt förseelsen skett utan hans vetskap eller

vilja, något som i praktiken ofta kan stöta på oöverkomliga svårigheter.

Ifrågavarande bestämmelse är icke blott eu ur processuell synpunkt

onödig tillspetsning av företagarens allmänna straffrättsliga ansvar utan

även etl i hög grad otidsenligt relikt i svensk lagstiftning. Husbondeställ
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

ningen såsom sådan försvann ur svensk lagstiftning i övrigt, när tjänstehjonsstadgan

på sin tid upphävdes. Bestämmelsen saknar betydelse ur den

allmänna laglydnadens synpunkt och är principiellt förkastlig bl. a. därigenom

att den kan medföra, att eu person ådömes straff för en förseelse,

som han icke haft möjlighet förhindra. Icke minst ingiver den omvända

bevisbördan betänkligheter. Bestämmelsen vilar därtill på fiktionen, att den

högste företagschefen kan fortlöpande övervaka varje anställd person, något

som med tanke på storleken av de företag, i vilka verksamheten numera

merendels bedrives, ofta är en ren orimlighet. Dagens arbetsmarknadssituation

är ägnad att ytterligare understryka detta, alldenstund arbetsgivaren

ofta kan ha svårigheter att vinna gehör för order, som går ut på ordning i

arbetet och iakttagandet av utfärdade föreskrifter. Meddelade tillrättavisningar

kan leda till att den anställde säger upp sig och lämnar arbetet, varförutom

det ofta kan möta svårigheter att anskaffa annan arbetskraft. —

Att motivera bestämmelsen med att sådana överträdelser som avses kan

medföra ekonomisk vinning för företagaren torde icke utan vidare låta sig

göra. När det är fråga om juridiska personer, träffar dessutom straffet den

verkställande direktören, vilken merendels över huvud taget icke bär någon

ekonomisk vinning av överträdelsen.

Det är visserligen riktigt, att lagregler av liknande schablonmässig innebörd

via kristidsförfattningar, i vilka de möjligen behövdes, insmugit sig i

ett antal andra specialförfattningar rörande olika områden av näringslivet.

När detta skett, torde det emellertid ha skett utan noggrannare överväganden.

Det är att märka, att motsvarande regler saknas i en sådan lagstiftning

som livsmedelslagen. Varför handeln med fodermedel för djur skall vara

underkastad strängare ansvarsregler i denna del än dem som gäller för

handeln med livsmedel för människor torde vara svårt att nöjaktigt förklara.

Någon skillnad mellan de båda branscherna i fråga om företagarens möjligheter

att i detalj övervaka rörelsen torde i varje fall icke föreligga. Om någon

skillnad skulle föreligga, torde den åtminstone icke kunna tagas till

intäkt för att ställa större krav på fodermedelshandeln. Det är att märka,

att foderblandningar är föremål för masstillverkning, därvid 100-tals ton

framställes på en gång; att det under sådana förhållanden icke alltid är lätt

att garantera en hundraprocentigt enhetlig vara i varje säck ligger i öppen

dag.

En annan bestämmelse, mot vilken kan riktas kritik, är den i 13 § mom. 2

upptagna förverkandeklausulen. Bestämmelsen kan under omständigheter

leda till orimligt hårda ekonomiska konsekvenser för den enskilde. Angående

densamma kan hänvisas till de erinringar, som framförts vid remissbehandlingen.

19 §.

Departementschefen

Såsom uttalats i den allmänna motiveringen bör Ivungl. Maj :t i en tilllämpningskungörelse

angiva i vilken utsträckning förordningen skall tilllämpas.

I kungörelsen bör vidare vissa bestämmelser meddelas direkt av

Kungl. Maj :t och i övrigt kontrollmyndigheten bemyndigas att inom viss ram

meddela ytterligare föreskrifter. Det bör åligga kontrollmyndigheten att

efter samråd med berörda myndigheter och organisationer i god tid före

förordningens ikraftträdande till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till

tillämpningskungörelse.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

59

Ikraftträdande

Departementschefen

Med hänsyn till att vad jag föreslagit i kostnadsfrågan har samband med

budgeten är det lämpligt, att förordningen träder i kraft först den 1 juli

1962. En sådan tidsfrist är motiverad även ur den synpunkten, att kontrollmyndigheten

skall få nödig tid att utarbeta förslag till tillämpningskungörelse

och egna bestämmelser. För att fodermedelsbranschen skall få viss tid

på sig för anpassning bör även tillämpningsföreskrifterna utfärdas i god tid

innan de träder i kraft.

Upphävande av vissa författningar

Departementschefen

Förslaget till lag angående upphävande av 1938 års lag om handel med

fodermedel, vilken aldrig trätt i kraft, är en följd av den föreslagna förordningen.

Såsom kommittén föreslagit bör jämväl kungörelsen den 18 oktober 1946

(nr 655) med vissa bestämmelser angående fodertran upphävas. Erforderliga

kvalitetsföreskrifter beträffande fodertran torde i stället få utfärdas

med stöd av 6 § i den nu föreslagna förordningen. Det torde få ankomma på

Kungl. Maj :t att vidtaga dessa författningsåtgärder.

Utskottet

Den lag på förevarande område, som utfärdats år 1938, har, som framgår

av det tidigare, på grund av mellankommande förhållanden aldrig trätt

i kraft. I stället gäller sedan år 1950 en av Kungl. Maj:t utan riksdagens

medverkan utfärdad kungörelse. Den förordning, som nu föreslås, vilar i

huvudsak på de principer, som kommit till uttryck i kungörelsen; dock innebär

förslaget vissa väsentliga ändringar i förhållande till vad som hittills

tillämpats. Främst avses här att området för kontrollen utvidgats och att

kostnadsfrågan fått en ny lösning.

Behovet av nya bestämmelser är allmänt vitsordat och behöver ej bär

ytterligare betonas. Förslaget såsom helhet synes utskottet väl avvägt. Genom

att förordningen fått formen av en fullmaktsförfattning, däri Kungl.

Maj:t lämnats viss frihet såväl i valet av föreskrifter som i bestämmandet

av vilka varor kontrollen skall omfatta, har möjliggjorts, att bestämmelserna

på ett smidigt sätt kan anpassas efter utvecklingen på området.

De kontrollföreskrifter, som kan komma i tillämpning upptages i 4—

10 §§ i förslaget. Utskottet har ingen erinran mot dessa bestämmelser.

Ramen för vilka varor föreskrifterna kan omfatta bestämmes av innehållet

i 1 §, 2 § första stycket och 3 §. Den yrkesmässiga tillverkning och

handel, som kan bli föremål för reglering, skall således avse endera foder
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60 Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

medel i den betydelse, som anges i 1 § första stycket, eller de i 3 § angivna

varorna. I båda fallen gäller, att varorna skall vara avsedda för de i 2 §

första stycket uppräknade djurslagen. Förordningens innehåll i dessa delar

skulle enligt utskottets mening klarare framgå, om dels från hänvisningen

i 2 § första stycket uteslutes 3 §, dels bestämmelsen i 3 § sättes före de bestämmelser

som upptagits i 2 § och alltså herörda författningsrum får byta

plats. Utskottet föreslår, att förslaget ändras i enlighet härmed.

I 1 § andra stycket uppräknas vissa varuslag som, ehuru hänförliga till

fodermedel, icke innefattas i bemyndigandet. Av dessa undantag skall här

endast beröras det som upptagits i punkt 2, eller den s. k. beställningstillverkningen.

Utformningen av detta undantag bär kritiserats i samtliga de

motioner, som väckts i anledning av propositionen, och har också väckt

särskild uppmärksamhet under förarbetet till författningen. Båda inotionsparen

synes ha samma syfte, nämligen att genom ändring i författningstexten

åstadkomma, att fodermedelsblandning, som djurinnehavare särskilt

beställer för egen räkning, uttryckligen skall vara undantagen så snart

djurinnehavaren tillhandahållit spannmålen och således oberoende av huru

övriga beståndsdelar i blandningen anskaffas. De i motionerna anförda skälen

för denna ståndpunkt förtjänar beaktande. Att, såsom i motionerna

1:661 och 11:790 föreslagits, utbyta ordet »råvaror» mot ordet »spannmål»

skulle emellertid snarast innebära en försämring i förhållande till

vad motionärerna önskar, därest ej samtidigt orden »enbart av» får utgå.

En utformning som den sistnämnda skulle emellertid enligt utskottets mening

bli alltför vid och i hög grad ägnad att medföra sådana olägenheter

som enligt kommittén (se ovan s. 21) talat emot att från kontrollbestämmelserna

undantaga beställningstillverkning där djurägaren ej själv tillhandahåller

samtliga råvaror. Mot den utformning som föreslagits i motionerna

I: 660 och II: 789 kan — förutom vad kommittén andragit — främst

anföras, att undantaget icke skulle bli tillräckligt klart och entydigt. Departementschefen

har (se s. 22 ovan) uttalat sig för en lösning, som enligt

utskottets mening på ett smidigare sätt torde kunna anpassas efter omständigheterna

i olika fall än vad ett direkt undantag i författningen skulle

kunna göra. Genom den anvisade utvägen synes motionernas syfte väsentligen

bli tillgodosett. Utskottet anser sig därför böra förorda bifall till propositionen

i denna del.

Med förordnande enligt 2 § första stycket följer enligt andra stycket samma

paragraf att jämväl 11—19 §§ i tillämpliga delar skall gälla. Av dessa

bestämmelser skall här först behandlas 12 §, som innebär att samtliga kostnader

för fodermedelskontrollen, således även administrationskostnaderna,

skall bäras genom avgifter av tillverkare och importörer. För avgiftssystemets

utformning har i förordningen ej angivits några riktlinjer. Departementschefen

har uttalat, att därest riksdagen ej har någon erinran häremot,

det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att föreskriva om uttagande av

de för kontrollverksamheten erforderliga avgifterna. Vidare har departementschefen

(s. 42—43 ovan) anfört, bl. a., att frågan huruvida avgiftsbc
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

61

läggningen helt eller delvis bör grundas på genomsnittliga beräkningar eller

faktiska kostnader synes tarva ytterligare överväganden, samt att till

utgångspunkt för dessa synes böra läggas det av sakrevisionen framförda

förslaget, vilket innebär, att analyskostnaderna uttages genom debitering

från fall till fall samt att övriga kostnader täckes genom en tilläggsavgift.

Kostnadsfrågan har, som framgår av den tidigare redogörelsen, mycket

ingående behandlats under författningens förarbete, därvid en rad skilda

meningar kommit till uttryck. I motionerna 1:660 och 11:789 har yrkats,

i första hand att kostnaderna skall stanna på statsverket och i andra hand,

att provtagnings- och kontrollkostnaderna helt skall täckas genom avgifter

som »baseras på omsättningen».

Utskottet finner övervägande skäl tala för uppfattningen att, enär kontrollen

måste sägas främst tillgodose förbrukarnas intressen, kostnaderna

för densamma bör bäras av näringen och ej uttagas skattevägen. De i propositionen

anförda siffrorna utvisar, att de belopp, varom blir fråga, ej i

oskälig grad kan betunga fodermedelshandeln såsom helhet — kostnaderna

synes med säkerhet icke komma att överstiga 0,1 % av inköpsvärdet.

Utskottet avstyrker således motionärernas i första hand framställda yrkande.

Vad angår andraliandsyrkandet i motionerna finner utskottet — som

ej har någon erinran emot att frågan hur avgifterna skall beräknas och

fördelas överlämnas till Kungl. Maj:t — liksom motionärerna angeläget, att

genom systemets utformning tillses, att små företagare icke påföres avgifter

som ej står i rimlig proportion till företagens omsättning.

Straffbestämmelserna har enligt förslaget differentierats så att å överträdelser,

som i regel kan medföra ekonomisk vinning för företagaren, såväl

bötesstraff som förverkande kan följa (13 § 1 och 2 mom.), medan å

överträdelser, som mera har karaktären av ordningsförseelser, endast bötespåföljd

kan inträda (13 § 3 och 4 mom.). Förslagets bestämmelse om

husbondeansvar (15 §) är tillämplig allenast i fråga om förseelse av först

nämnd art.

I motionerna I: 661 och II: 790 har med tidigare (s. 57—58 ovan) återgiven

motivering yrkats, att såväl förverkandebestämmelsen som stadgandet

om husbondeansvar måtte uteslutas ur förordningen.

Utskottet kan icke dela motionärernas uppfattning, att förverkandeklausulen

kan befaras leda till orimliga ekonomiska konsekvenser för den enskilde.

Utskottet beaktar härvid främst, att bestämmelsen är fakultativ,

och att det således överlämnats åt domstolen att efter omständigheterna

avgöra, huruvida och i vad mån förverkandeförklaring skall givas. Motionärernas

yrkande i denna del avstyrkes därför av utskottet.

Som framgår av departementschefens uttalande (se s. 56 ovan) bär frågan

om utformning av regler rörande s. k. husbondeansvar vid ett flertal

tillfällen under senare tid prövats av riksdagen. Bestämmelser motsvarande

de nu föreslagna har därvid flera gånger antagits.

Vissa av de invändningar motionärerna anfört mot bestämmelsen kan

vara befogade. Det kan sålunda ej anses uteslutet, att stadgandet i särskil
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62 Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

da fall kan leda till konsekvenser som kan synas stötande för den enskilde

företagsledaren. Å andra sidan är bestämmelsen ägnad att medföra, att berörda

företagare lämnar underlydande personal noggranna föreskrifter och i

möjlig mån övervakar att föreskrifterna följs, vilket allt synes betydelsefullt

för att syftet med förordningen skall kunna uppnås. Det finns vidare

anledning antaga, att oberoende av huruvida ett stadgande som det föreslagna

intages i författningen frågan om företagsledares ansvar för förseelse

av underställd personal bedömes efter enahanda grunder som stadgandet

anger. Vid övervägande av olika synpunkter finner utskottet sig

böra stanna för att tillstyrka bifall till propositionen jämväl i denna del.

Anledning till omprövning av frågan kan komma att föreligga, sedan den av

departementschefen nämnda undersökningen av specialstraffrättens bestämmelser

om företagaransvar avslutats.

Vid bedömandet av ansvarsbestämmelsernas utformning är vidare att beakta,

att en viss garanti mot åtal i fall då åtalets konsekvenser skulle kunna

framstå som obilliga ligger i det förhållandet, att åtalsfrågan i vissa fall

skall underställas kontrollmyndigheten. Det har ansetts, att kontrollmyndigheten

har särskilda förutsättningar att bedöma exempelvis om en förseelse

har sin grund i särskilda svårigheter att åstadkomma en exakt och

homogen sammansättning av en foderblandning. Åtalsprövningen gäller

emellertid ej alla de överträdelser, varå bestämmelserna om förverkande

och husbondeansvar är tillämpliga. Utskottet anser, att skäl liknande dem

som anförts såsom grund för att åtalsprövning bör ske i fråga om brott mot

föreskrifter enligt 5 § och 7 § andra stycket, talar för att jämväl åtal för

brott mot föreskrift, som meddelats med stöd av 6 § skall kräva kontrollmyndighetens

medgivande. Utskottet föreslår därför, att 16 § första stycket

ändras i enlighet härmed.

Som tidigare angivits har i propositionen på anförda skäl föreslagits, att

den nya förordningen skall träda i kraft först den 1 juli 1962. Utskottet

har för kännedom erhållit kopia av en den 5 maj 1961 dagtecknad, till Konungen

ställd skrivelse, vari Svenska mejeriernas riksförening hemställt,

bl. a., att Kungl. Maj :t måtte begära riksdagens medgivande att omgående

utfärda bestämmelser angående användningen av hormonpreparat i animalieproduktionen

i avvaktan på det föreslagna ikraftträdandet av en ny fodermedelsförordning.

Till stöd för denna hemställan har i huvudsak anförts,

att i Italien utfärdats en lag, innefattande bl. a. förbud mot användning

av estrogena substanser, varvid i fråga om till Italien importerade

livsmedel fordrats, att dessa skall ha producerats ulan användning av estrogener,

att denna lag avses skola träda i kraft den 1 juni 1961, att år 1960

från Sverige till Italien exporterades ca 1 500 ton ost till ett värde av 5—6

miljoner kronor, eller ungefär hälften av vår totala ostexport, att av den

totala fläskexporten i vårt land, 35 000 ton, 6 000—7 000 ton går till Italien,

att exporten av dessa varor kommer att stoppas om leveranserna ej åtföljes

av intyg från veterinärmyndigheterna, utvisande att produkterna icke producerats

med hjälp av estrogener, att visserligen Sverige för närvarande

s. 63 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

63

icke har något problem med estrogener i mjölk eller andra produkter, att

emellertid frånvaron av bestämmelser på området medför, att svårigheter

föreligger för de svenska veterinärmyndigheterna att utfärda de intyg man

fordrar från italiensk sida, samt att det därför är ytterst angeläget att

Xungl. Maj :t får möjlighet att omedelbart utfärda bestämmelser i ärendet.

Utskottet, som icke har någon erinran emot den föreslagna ikraftträdandebestämmelsen,

får med hänvisning till innehållet i nyssberörda skrivelse

föreslå, att därest författningen av riksdagen antages, Kungl. Maj :t

tillika bemyndigas att, efter eget övervägande, för tiden intill dess förordningen

trätt i kraft utfärda bestämmelser rörande vara som avses i förslagets

7 §, förutsatt att bestämmelsernas innehåll faller inom ramen för

vad som stadgas i författningen sådan den antages av riksdagen.

Utskottet, som icke har någon erinran mot propositionen i de delar som

bär ej särskilt behandlats, får med stöd av det anförda hemställa, att riksdagen

måtte

A. med avslag å följande motioner, nämligen

1) I: 660 och II: 789 i vad därigenom yrkats dels att

kostnaderna för fodermedelskontroll och provtagning

skall stanna på statsverket, dels att i förordningen skall

anges, att densamma icke äger tillämpning å viss beställningstillverkning;
2)

1:661 och II: 790, vari yrkats ändring i den föreslagna

förordningen såvitt avser beställningstillverkning

(1 §), förverkande (13 § 2 mom.'') och husbondeansvar

(15 §);

samt med förklaring att riksdagen funnit, att viss ändring

bör vidtagas i förordningens 2 och 16 §§ samt att bestämmelserna

i 2 och 3 §§ bör upptagas i omvänd ordning

mot vad i förslaget angivits

för sin del antaga det genom propositionen framlagda

förslaget till förordning om tillverkning av och handel med

fodermedel m. in. med följande ändringar, nämligen

Kungl. Maj:ts förslag

3 §■

Vad i—------------

2 §■

Kungl. Maj:t äger förordna, att bestämmelserna

i 3—10 §§ skola äga

tillämpning, helt eller delvis, på yrkesmässig

tillverkning av och handel

med fodermedel, avsedda för hästar,

nötkreatur, svin, får, getter, kaniner,

pälsdjur och fjäderfä.

Har förordnande--------—

Tillsyn över

Utskottets förslag

2 §.

till läkemedel.

3 §■

Kungl. Maj :t äger förordna, att bestämmelserna

i 4—10 §§ skola äga

tillämpning, helt eller delvis, på yrkesmässig

tillverkning av och handel

med fodermedel, avsedda för hästar,

nötkreatur, svin, får, getter, kaniner,

pälsdjur och fjäderfä.

— •— • — delar gälla.

— vissa fodermedel.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

Kungl. Maj:ts förslag

4 §•

Den som för avsalu inom riket tillverkar

eller hit inför fodermedel, i

fråga om vilket förordnande enligt

2 § meddelats, skall inom åtta dagar

efter det förordnandet trätt i kraft

göra anmälan om sin rörelse hos

kontrollmyndigheten i enlighet med

närmare bestämmelser som meddelas

av myndigheten. Därest tillverkningen

eller införseln påbörjas efter

ikraftträdandet av sådant förordnande

som nyss sagts, skall dylik anmälan

göras senast åtta dagar före det

varan första gången saluföres inom

landet.

Vad i —--— —----fö

Utskottets förslag

4 §•

Den som för avsalu inom riket tillverkar

eller hit inför fodermedel, i

fråga om vilket förordnande enligt

3 § meddelats, skall inom åtta dagar

efter det förordnandet trätt i kraft

göra anmälan om sin rörelse hos

kontrollmyndigheten i enlighet med

närmare bestämmelser som meddelas

av myndigheten. Därest tillverkningen

eller införseln påbörjas efter

ikraftträdandet av sådant förordnande

som nyss sagts, skall dylik anmälan

göras senast åtta dagar före det

varan första gången saluföres inom

landet.

packar fodermedel.

7 §•

Utan tillstånd av kontrollmyndigheten

må ej saluhållas eller försäljas

vara, som avses i 3 §, eller fodermedel

försatt med annat specialämne

än vitaminer.

Vid meddelande — - - — —- -—---

16 §.

Brott mot föreskrift som meddelats

med stöd av 5 § eller 7 § andra

stycket må ej av allmän åklagare åtalas

utan medgivande av kontrollmyndigheten.

Brott varom---- -------

7 §•

Utan tillstånd av kontrollmyndigheten

må ej saluhållas eller försäljas

vara, som avses i 2 §, eller fodermedel

försatt med annat specialämne

än vitaminer.

-----tillståndets åtnjutande.

16 §.

Brott mot föreskrift som meddelats

med stöd av 5 §, 6 § eller 7 §

andra stycket må ej av allmän åklagare

åtalas utan medgivande av kontrollmyndigheten.

---av målsäganden.

B. såsom sin mening giva till känna vad utskottet anfört i

anledning av det i motionerna I: 660 och II: 789 beträffande

kostnadsfrågan i andra hand framställda yrkandet;

C. antaga det genom propositionen framlagda förslaget

till lag angående upphävande av lagen den 30 september

1938 (nr 611) om handel med fodermedel; samt

D. bemyndiga Kungl. Maj:t att, efter eget övervägande,

för tiden intill dess förordningen om tillverkning av och

handel med fodermedel m. m. trätt i kraft, utfärda bestämmelser

rörande vara som avses i förordningens 7 §, förutsatt

att bestämmelsernas innehåll faller inom ramen för vad

s. 65 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

65

som stadgas i förordningen, sådan den av riksdagen antagits.

Stockholm den 18 maj 1961

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Göran Karlsson, Kristiansson,

Ebbe Ohlsson, Åkesson, Åke Larsson, Ernst Olsson och Wirmark;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Andersson i

Ryggestad, Johansson i öckerö, Persson i Tandö, Wachtmeister, Hamrin i

Kalmar och Mattsson.

Stockholm 1961. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 6106S0

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1961:341 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till nya författningsbestämmelser rörande tillverkning av och handel med foder a1 i texten