Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner om utredning angående den s. k. allemansrätten. Tredje lagutskottet har behandlat tre inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, vilka samtliga syftar till utredning angående den s. k. allemansrätten.

1961-11-07 · 32 sidor, varav 32 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,3 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 32 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1961:30, Utlåtande i anledning av motioner om utredning angående den s. k. allemansrätten. Tredje lagutskottet har behandlat tre inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, vilka samtliga syftar till utredning angående den s. k. allemansrätten.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1961

1

Nr 30

Utlåtande i anledning av motioner om utredning angående den

s. k. allemansrätten.

Tredje lagutskottet har behandlat tre inom riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade motioner, vilka samtliga syftar till utredning angående

den s. k. allemansrätten.

I de likalydande motionerna nr 512 i första kammaren av herr Carlsson,

Eric, m. fl. och nr 602 i andra kammaren av herr Johansson i Dockered

m. fl. yrkas, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer om tillsättande

av en utredning i syfte att samordna de synpunkter och föreskrifter,

som främst i de nordiska länderna är rådande på den s. k. allemansrättens

område, med våra naturvårdssynpunkter och vår rättsuppfattning.

»

I motionen nr 607 i andra kammaren av herr Wachtmeister hemställes,

»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville begära, att direktiven till

den pågående utredningen angående naturskyddslagstiftningen måtte utökas

att avse även allemansrättens problem.»

För det närmare innehållet i motionerna redogöres i det följande.

över motionerna har i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver

utlåtanden inhämtats från hovrätten över Skåne och Blekinge, lantbruksstyrelsen,

skogsstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Kopparbergs

och Norrbottens län samt 1960 års naturvårdsutredning. På begäran

av utskottet har yttranden därjämte avgivits av Svenska naturskyddsföreningen

och Sveriges riksidrottsförbund.

Gällande rätt m. m.

Allemansrätten

Den enskilde medborgaren i vårt land åtnjuter sedan gammalt relativt stor

frihet att färdas över och uppehålla sig på annans mark, att där tillgodogöra

sig olika naturprodukter samt att utnyttja annans vattenområde för

båtfärder, badning o. d. De befogenheter som således tillkommer envar

brukar sammanfattas i termen allemansrätt. Vissa rättigheter av speciell

art har uttryckligen lagfästs. Sålunda finns bestämmelser om viss rätt till

fiske i enskilt fiskevatten och till jakt å annans jaktområde samt om frihet

att beträda annans mark vid fiske, jakt och flottning i 6—21 §§ och 27 §

lagen om rätt till fiske, 14 § lagen om rätt till jakt respektive 5 § lagen om

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1961. 9 samt. 3 avd. Nr 30

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1961

flottning i allmän flottled. Även gruvlagens bestämmelser om rätt i princip

för envar att erhålla inmutning och därmed att taga i besittning vissa

i lagen uppräknade mineral är till formen en »alle mans» rätt. Det är

emellertid ej sådana speciella rättigheter man vanligen åsyftar när man talar

om allemansrätten, utan därmed brukar avses de rättigheter av mer generell

natur som tillkommer allmänheten i de hänseenden som ovan inledningsvis

nämnts. Allemansrätten i denna mening är ej stadfäst i lag utan

vilar helt på sedvanerättslig grund. Ehuru sedvanan på området i betydande

utsträckning torde vara stadgad och allmänt erkänd, råder i brist på laglig

reglering viss oklarhet om allemansrättens omfattning och närmare innebörd,

i synnerhet som praxis synes ha i relativt liten omfattning haft att lösa

hithörande frågor. Emellertid finns vissa lagbestämmelser inom andra rättsområden,

vilka tjänar till ledning vid bestämmande av allemansrättens omfattning

i särskilda hänseenden eller som i vart fall antyder existensen av

en allemansrätt.

En sådan bestämmelse är 2i kap. 4 § strafflagen, vilket lagrum bygger

på ett stadgande som upptagits redan i 1864 års strafflag. I lagrummet

stadgas bötesstraff för den som tager »olovlig väg över tomt eller plantering

eller över annan äga som kan skadas därav». Vad som således straffbelagts

omfattas uppenbarligen inte av allemansrätten. Däremot anses

allt tagande av väg Över annans mark, vilket ej är straffbelagt enligt lagrummet,

i princip tillåtet. Medan det alltså under alla förhållanden är förbjudet

att utan lov färdas å annans tomt och plantering, har envar frihet

att taga väg över andra främmande ägor •— däribland odlad mark -—

under förutsättning att ägorna ej kan skadas därav. Det är att märka, att

begreppet tomt i straffstadgandet ej har samma betydelse som t. ex. i

fastighetsbildningslagstiftningen utan torde bestämmas främst av hänsyn till

det hemfridsintresse som rimligen bör anses skyddat i varje särskilt fall.

Vad som således skall i en given situation anses vara »tomt» kan naturligen

bli föremål för delade meningar, liksom det kan stöta på svårigheter att avgöra

vad som skall förstås med »skada» i det konkreta fallet. Sålunda kan

tillåtligheten av gång- eller cykeltrafik, som i och för sig inte förefaller vara

ägnad att medföra skada, bli mera svårbedömd om trafiken sker vid upprepade

tillfällen eller förehaves av en större allmänhet. Vad angår trafik

med motor- och hästfordon torde enligt vedertagen uppfattning denna presumeras

innebära sådan fara för skada att den i princip anses förbjuden

å annan enskild mark än ren utmark. Bl. a. får alltså sådan trafik ej ske

å enskild väg utan ägarens tillåtelse. (Här bortses från vad som kan gälla

på grund av bestämmelserna om statsbidrag till enskild väghållning, varför

en redogörelse lämnats i utskottets utlåtande nr 20/1960.)

24 kap. 4 § strafflagen tjänar alltså till ledning vid bestämmande av i

vilken omfattning rätt föreligger att färdas över annans mark. Till stöd för

förefintligheten av en rätt att å annans mark tillgodogöra sig vissa natur
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1961 3

alster brukar på motsvarande sätt åberopas 24 kap. 2 § strafflagen, vilken

bestämmelse — jämte 20 kap. 8 § samma lag — stadgar straff för den »som

i skog eller mark olovligen tager växande träd eller gräs eller, av växande

träd, ris, gren, näver, bark, löv, bast, ollon, nötter eller kåda eller ock

vindfälle, sten, grus, torv eller annat sådant, som ej är berett till bruk».

Lagrummet tages till indirekt stöd för att det är tillåtet för allmänheten

att tillgodogöra sig organiska naturalster, som ej avses med straffbestämmelserna,

såsom vilda bär och blommor, svamp, kottar, mossor och lavar.

Vad angår oorganiska naturprodukter torde straff stadgandet trots lydelsen

ej innefatta hinder för envar att fritt tillägna sig stenar o. d. av ringa eller

intet värde, ett förfarande som måste förutsättas för inmutningssystemet

i gruvlagen.

I 1 kap. 1 § vattenlagen slutligen heter det: »Envar äger att, med här

nedan stadgade eller eljest lagligen gällande inskränkningar, råda över det

vatten, som finnes å hans grund.» Med orden »eljest lagligen gällande inskränkningar»

åsyftas enligt förarbetena bl. a. den rätt som sedvanerättsligt

anses tillkomma envar att — under förutsättning att allmänna eller

vattenägarens enskilda intressen ej förnärmas —- utnyttja de naturliga

vattendragen och sjöarna för båtfärder, badning, vattenhämtning o. d. Jämväl

is torde envar ha rätt att taga på annans vattenområde.

För den rätt som otvivelaktigt förefinnes att uppehålla sig å annans

mark kan ej på samma sätt utläsas stöd i skriven lag. Hur långt denna rätt

— som uppenbarligen avser allenast sådan mark som man enligt allemansrätten

äger rätt att beträda — sträcker sig har också blivit i särskild

grad föremål för stridiga meningar. Frågan har betydelse bl. a. med hänsyn

till den utbredning campinglivet fått i våra dagar. Alla former av vistelse

å annans mark, som kan medföra skada å marken eller innebär ett

mera varaktigt besittningstagande av denna, torde vara otillåtna utan jordägarens

medgivande. S. k. långtidscamping anses allmänt falla utom ramen

för vad jordägaren i detta avseende är skyldig att tåla.

Begreppet allemansrätt är inte adekvat i den meningen att det är fråga

om en »rätt» eller »rättighet» i egentlig civilrättslig mening. Allemansrätten

åtnjuter nämligen ingalunda något fullständigt rättsskydd. Visserligen

anses en markägare inte enbart genom ett förbud, tillkännagivet i form av

skyltar eller på annat sätt, kunna betaga allmänheten dess befogenheter

enligt allemansrätten. Däremot är markägaren i princip oförhindrad att

omöjliggöra tillträde till sina ägor genom exempelvis uppsättande av oöverkomliga

stängsel. Intet hindrar heller, att markägaren bringar allemansrätten

att upphöra genom dispositioner som förändrar markens karaktär,

såsom uppförande av byggnad och anläggande av plantering. Någon rätt

för den, som haft ekonomisk vinning av att utöva allemansrätten i ett visst

avseende, att erhålla ersättning då denna rätt går honom förlustig genom

åtgärder av markägaren föreligger inte. Ej heller torde lagstiftningsåtgärder,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1961

innebärande inskränkningar i allemansrätten, kunna grunda ersättningsanspråk

för dem som därigenom åsamkas ekonomisk förlust.

Viss lagstiftning för bevarande av förutsättningarna för allemansrättens utövande inom särskilda

områden

Jordägares möjligheter att på tidigare nämnt sätt bringa allemansrätten

att upphöra utgör den direkta bakgrunden till strandlagstiftningen. Strandlagen

den 30 maj 1952 avser främst att förhindra, att markägare genom

bebyggelse av strandområden förvandlar dessa till »tomtmark» och därigenom

betager allmänheten dess möjligheter enligt allemansrätten att

där idka bad och friluftsliv (se 1 §). Förutom förbud mot bebyggelse kan

enligt strandlagen under vissa förutsättningar utfärdas föreläggande för

markägare att borttaga stängsel, som hindrar allmänhetens tillträde till

strandområde där den eljest skulle ägt att fritt färdas, eller att anordna

genomgång i sådant stängsel (2 §).

För bestämmelsen i 12 § naturskgddslagen den 21 november 1952 om

fridlysning såsom naturpark av område, vilket på grund av sin egen eller

omgivningens beskaffenhet är av väsentlig betydelse för befolkningens

umgänge med naturen, har också legat till grund bl. a. önskemålet att bevara

allmänhetens tillgång till lämplig natur för vistelse under fritiden.

Genom de särskilda föreskrifter som vid sådan fridlysning skall utfärdas

(13 §) kan allmänheten ges större frihet att nyttja området än allemansrätten

medger (exempelvis för s. k. långtidscamping) men kan å andra

sidan även genomföras begränsningar i allemansrätten. Jämväl reglerna om

nationalparker och naturminnen i naturskyddslagen är i viss mån ägnade

att tillgodose behovet av s. k. socialt naturskydd.

Gällande byggnadslagstiftning — byggnadslagen den 30 juni 19i7 och

byggnadsstadgan den 30 december 1959 -— erbjuder också i viss grad möjligheter

att träffa anordningar för tillgodoseende av allmänhetens behov

av fritidsområden. I samband med ändringarna i byggnadslagstiftningen

år 1959 utmönstrades visserligen en del detaljbestämmelser och därmed

vissa föreskrifter om att i samband med planläggning skulle beaktas behovet

av skydd för särskilda ur natursynpunkt värdefulla områden. Av

förarbetena framgår emellertid att härigenom ingalunda åsyftats att åstadkomma

någon ändring i principerna för planläggningen. Även utan direkta

lagbestämmelser torde vidare med anlitande av något av byggnadslagstiftningens

planinstitut kunna avsättas områden som, ehuru de ej är

i behov av skydd på grund av speciella naturförhållanden, dock är värdefulla

som friluftsområden. Det skydd som enligt byggnadslagstiftningen

kan ges för sådana områden består i förbud mot nybyggnad samt mot

schaktning, fyllning, trädfällning och därmed jämförliga åtgärder. Såvitt

avser ej detaljplanelagd mark kan vidare erinras om de särskilda stadganden

i byggnadslagen, enligt vilka kan förordnas, att nybyggnad å sådan

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år J961

mark ej må företagas utan tillstånd inom område som med hänsyn till bl. a.

naturförhållanden särskilt bör skyddas (86 och 122 §§ byggnadslagen).

I detta sammanhang kan även erinras om den fond för friluftslivets främjande

som bildades år 1940 och ur vilken genom beslut av Kungl. Maj:t,

efter hörande av statens fritidsnämnd (jfr Kungl. Maj :ts instruktion för

statens fritidsnämnd den 19 januari 1940, nr 36), lämnas bidrag till kommuner

och enskilda organisationer för bl. a. inköp av markområden till

friluftsreservat. Hittills har ur fonden anvisats omkring 22 miljoner kronor,

huvudsakligen till fasta anläggningar för friluftsändamål såsom fritidsgårdar,

raststugor, semesterbyar och vandrarhem. 1961 års riksdag har

i enlighet med förslag i statsverkspropositionen under tionde huvudtiteln

ökat anslaget till fonden med 200 000 kronor jämfört med föregående budgetår,

eller till 1 600 000 kronor.

Bestämmelser mot nedskräpning m. m.

I de två likalydande motionerna nämnes som exempel på avigsidor av det

moderna friluftslivet bl. a. nedskräpning i naturen och ökad risk för skogseldar.

Om de föreskrifter som f. n. gäller till motverkande av sådana företeelser

kan här nämnas följande.

I naturskyddslagen (26 och 27 §§) har upptagits bestämmelser, som anbefaller

envar att tillse, att han ej skräpar ned i naturen, och som bemyndigar

länsstyrelsen att i grövre fall vid vite ålägga den försumlige att iordningställa

det nedskräpade området och att vidtaga erforderliga förebyggande

åtgärder för framtiden. (Närmare om stadgandenas tillkomst se prop.

188/1952 sid. 77—83.)

Regler av hälsovårds- och ordningskaraktär med tillämpning å fritidsområden

återfinnes i ett flertal författningar och cirkulär. Ehuru dessa föreskrifter

knappast blir aktuella annat än för områden som nyttjas i större

utsträckning än allemansrätten medger — såsom campingplatser upplåtna

mot avgift eller eljest särskilt inrättade bad- och friluftsområden — torde

det vara av visst intresse att här något beröra desamma. I hälsovårdsstadgan

är således intagna vissa bestämmelser om vatten, avloppsledningar, klosetter

och renhållning, vilka bli att tillämpa på bl. a. campingplatser. Enligt

hälsovårdsstadgan kan erforderliga föreskrifter utöver stadgans bestämmelser

meddelas i lokal hälsovårdsordning. Vidare äger enligt stadgan

hälsovårdsnämnd, där för särskilda fall föreskrifter utöver stadgan och

den lokala hälsovårdsordningcn befinnes erforderliga, till förebyggande

eller undanröjande av sanitär olägenhet bl. a. i samband med utnyttjandet

av plats, till vilken allmänheten har tillträde, meddela sådana föreskrifter.

Enligt allmänna ordningsstadgan äger polismyndighet att för särskilda fall

meddela erforderliga ordningsföreskrifter avseende bl. a. användande av

badplats eller lägerområde, vartill allmänheten äger tillträde, och jämväl

när så finnes påkallat med hänsyn till allmänna ordningen förbjuda an
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1961

vändande av sådan plats eller område. För erforderliga ytterligare föreskrifter

i avseende å den allmänna ordningen, som kan finnas erforderliga, kan

enligt allmänna ordningsstadgan lokal ordningsstadga utfärdas. Medicinalstgrelsen

har i olika cirkulär till samtliga hälsovårdsnämnder i riket

framhållit vikten av att nödig uppmärksamhet ägnas åt de sanitära förhållandena

på platser, där ett större antal människor samlas, och därvid lämnat

detaljerade föreskrifter med avseende å campingplatser.

En närmare redogörelse för innehållet i nu berörda regler och föreskrifter

återfinnes i andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1960.

I 12 och 19 §§ brandlagen stadgas bötesstraff för den som så handhaver

eld eller eldfarligt föremål att brand därav lätt kan uppstå. Vidare skall

enligt 19 kap. 5 § strafflagen i vissa fall bl. a. den som av oaktsamhet umgås

ovarsamt med eld dömas för allmänfarlig vårdslöshet.

Frågans tidigare behandling

I ett år 1940 avgivet betänkande med förslag angående inrättande av fritidsreservat

(SOU 1940: 12 sid. 82—86) har fritidsutredningen ingående

uppehållit sig vid konsekvenserna i olika hänseenden av allemansrätten och

diskuterat frågan om en närmare reglering av densamma. Utredningen

har därvid funnit det ur åtskilliga synpunkter önskvärt att få till stånd

en sådan reglering åtminstone i vissa avseenden men har avstått från att

framlägga förslag härutinnan under hänvisning till att det enligt utredningens

mening ej funnes något oskiljaktigt samband mellan allemansrätten

och den fråga om tillhandahållande av erforderliga markområden för

den icke jordägande befolkningens friluftsliv som utredningen hade att

behandla. I vissa yttranden över betänkandet hävdades, att gränserna för

allemansrätten borde fastställas i lag. Betänkandet ledde emellertid ej till

lagstiftning och frågan blev därför icke i sammanhanget ytterligare diskuterad.

Strandutredningen har i sitt betänkande med förslag till lagstiftning om

förbud mot bebyggelse m. m. inom vissa strandområden (SOU 1951: 40>

uttalat, att den ansett det önskvärt med en närmare laglig reglering av allemansrätten.

Då den föreslagna strandlagstiftningen emellertid väsentligen

avsåg att bevara rådande förhållanden i fråga om allmänhetens tillgång till

stränderna och inte syftade till att öppna nya möjligheter för allmänhetens

friluftsliv, ansåg utredningen det ej nödvändigt att verkställa en sådan

reglering och precisering för utförande av det uppdrag den fått sig anförtrott.

Utredningen har emellertid även bedömt det såsom svårt med

hänsyn till de skiftande förhållandena inom olika orter att uppställa generella

regler i fråga om åtskilliga allemansrättsliga problem och har framhållit

möjligheten att i fråga om bestämda områden utfärda särskilda föreskrifter

om allemansrättens utövning, avpassade efter vad som i det speciella

fallet ansåges lämpligt, en möjlighet som sedermera realiserats i

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1961 7

naturskyddslagen såvitt angår naturparkerna. (Se betänkandet sid. 42

och 68.)

Frågan om en kodifiering av allemansrätten i särskilda avsnitt har

diskuterats även i andra sammanhang. Här kan upptagas följande angående

rätt att taga väg, rätt att nyttja vattenområde samt rätt att tillgodogöra

sig vissa naturalster å annans mark.

Spörsmålet om reglering av färdrätten upptogs i förarbetena till gällande

1939 års lag om enskilda vägar av 1935 års vägsakkunniga. Ehuru de sakkunniga

fann spörsmålet i vad mån envar må begagna enskild väg eller

färdas över andra enskilda markområden vara i viss mån av betydelse för

väglagstiftningen, ansågs frågan närmast falla inom straffrätten och förmenades,

att om likväl ett uttryckligt allmänt stadgande av civillags natur

skulle anses erforderligt i ämnet ett dylikt dock knappast tillhörde väglagstiftningen

utan snarare borde ha sin plats bland regler om jordäganderättens

innehåll och allmänna begränsningar (SOU 1938: 23 sid. 58).

Vid tillkomsten av vattenlagen behandlades motsvarande problem i avseende

å rätten att nyttja annans vattenområde. Vattenrätts- och dikningslagskommittéerna

anmärkte i sitt år 1910 avgivna betänkande, att det dittilldags

ej funnits nödvändigt att i särskilda lagstadganden uttryckligen

hävda vare sig de envar tillkommande befogenheterna att begagna sig av

annans vatten eller motsvarande rättigheter beträffande skog och mark i

enskild ägo. De kommitterade ansåg lagstiftning härom icke böra försökas,

förrän den kunde stödja sig på en mera utpräglad rättsuppfattning rörande

gränserna för allmänhetens ifrågavarande rättigheter. Vid sakkunnigförslagets

granskning i lagrådet ifrågasatte ett justitieråd, huruvida icke i vattenlagen

borde upptagas bestämmelser rörande »alle mans» rätt till vatten

och angav även riktlinjer för vad sådana bestämmelser borde innehålla.

Lagrådet i övrigt fann emellertid intet vara att erinra emot att ifrågavarande

befogenheter fortfarande lämnades av lagstiftningen oreglerade. Föredragande

departementschefen yttrade vid förslagets återremiss till lagrådet,

att han icke ansett sig böra vidtaga någon åtgärd till lagens kompletterande

med bestämmelser i berörda hänseende. (Se NJA II 1919 sid. 30—33.)

I sitt år 1909 avgivna förslag till jordabalk framlade lagberedningen förslag

till ett stadgande i jordabalkens första kapitel rörande rätten för envar

att taga vilt växande bär och svamp å annans mark. I fråga om vilda blommor

och örter fann däremot lagberedningen ej nödigt att genom uttryckligt

lagbud hävda friheten att plocka dem. (Se förslaget III sid. 105 ff.) I 1947

års förslag till jordabalk upptog lagberedningen ej någon motsvarande bestämmelse,

därvid beredningen yttrade: »Att uttömmande ange de befogenheter,

som tillkomma jordägaren, och de inskränkningar i hans rätt, som

följa av olika författningar eller av allmänt vedertagna rättsgrundsatser om

vad som brukar kallas ''alle mans rätt’, torde möta stora svårigheter. I fråga

om den ofta diskuterade rätten att på annans mark plocka bär och svamp

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1961

finner beredningen det riktigast att, därest en reglering härav kan anses

påkallad, detta sker genom särskild lagstiftning utanför jordabalkens ram,

såsom fallet är med exempelvis de inskränkningar i jordägarens rätt, varom

stadgas i skogsvårdslagstiftningen.» (SOU 1947:38 s. 85.) I det nyligen

framlagda jordabalksförslaget (SOU 1960: 24—26) har ej ånyo upptagits

frågan om allemansrätten och dess inverkan på jordägarens rätt.

Nyssnämnda 1909 och 1947 års förslag har som bekant aldrig förelagts

riksdagen. 1960 års förslag torde efter remissbehandling för närvarande

vara föremål för övervägande av Kungl. Maj:t. Frågan om rätten till växande

bär m. m. har emellertid vid en rad tillfällen genom motioner kommit

under riksdagens prövning. Redan år 1899 väcktes motioner med begäran

om utredning av frågan om rätten till vilda bär och spörsmålet har därefter

behandlats åren 1908, 1913, 1927, 1928, 1934, 1937, 1942, 1944 och 1950. Någon

slutförd utredning har emellertid ej kommit till stånd och än mindre

någon lagstiftningsåtgärd. De år 1950 väckta motionerna, vari bl. a. yrkades,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utfärdande av bestämmelser

innebärande dels fridlysning av mark inom ett avstånd av 200

meter närmast markägarens hus och trädgård, dels befogenhet för skogsvårdsstyrelserna

att förbjuda bärplockning å skogsodlad mark under tid då

plantorna kunde skadas genom nedtrampning, behandlades av tredje lagutskottet.

I dess utlåtande, nr 6 år 1950, finnes intagen en utförlig redogörelse

för frågans tidigare behandling, vartill här hänvisas. Utlåtandet

utmynnade i en hemställan om avslag å motionerna, vilken hemställan

riksdagen biföll. Såsom skäl för sin hemställan anförde utskottet bl. a.:

Frågan om rätten att plocka skogsbär på annans mark har såsom framgått

av det ovan sagda vid ett flertal tillfällen varit föremål för riksdagens

prövning. Senast inträffade detta år 1944, då i en motion yrkades att riksdagen

skulle hos Kungl. Maj :t hemställa om utarbetande och framläggande

av förslag till lagbestämmelser angående skydd för markägares rätt till

bärplockning å egen skogs- och hagmark. Första lagutskottet hemställde

i sitt utlåtande om avslag å motionen. Denna hemställan bifölls av båda

kamrarna. I utskottsutlåtandet anfördes i huvudsak att den fria bärplockningsrätten

finge anses utgöra en verklig »alle mans rätt», att tillräckliga

skäl icke anförts för ett upphävande eller inskränkande av denna rätt samt

att allvarliga invändningar kunde göras mot de förslag till kompromisslösningar

av frågan, som förut framlagts. I sistnämnda hänseende framhölls

bl. a. att förhållandena i vårt land vore sådana, att enhetliga bestämmelser

för hela riket icke lämpligen kunde införas.

De skäl, som sålunda vid 1944 års riksdag anfördes mot införande av

lagbestämmelser angående markägares ensamrätt till bärplockning å visst

område av hans fastighet, anser utskottet bärande.

Utskottet har vidare år 1958 haft att behandla ett genom motioner väckt

ärende om införande av möjlighet till förbud mot plockning av vilda växtarter

för avsalu. I sitt utlåtande över motionerna (nr 11 år 1958) fann utskottet

det uppenbart, att såväl den plockning som ägde rum i försäljnings
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1961

avsikt som den, vilken förehades av bilister från tätorterna under rekreationsutflykter,

kunde leda till skövling av markerna med utarmning av

växtbeståndet inom vissa områden som följd. Utskottet ansåg olika åtgärder

kunna övervägas men framhöll det som önskvärt att frågan löstes så, att

allmänhetens rätt att fritt röra sig i markerna samt att där plocka och

taga med sig olika slags vilda växter samtidigt bevarades med minsta möjliga

inskränkning. Riksdagen biföll utskottets hemställan om skrivelse till

Kungl. Maj :t med anhållan, att Kungl. Maj :t ville överväga de åtgärder,

eventuellt i form av ändring i naturskyddslagen, som kunde befinnas erforderliga

till skydd för landets växtvärld. Ärendet har numera av Kungl.

Maj :t överlämnats till 1960 års naturvårdsutredning.

Aktuella överväganden

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 14 oktober 1960 har statsrådet

och chefen för jordbruksdepartementet den 21 oktober 1960 tillkallat

överdirektören och chefen för rikets allmänna kartverk J. B. Lundgren såsom

utredningsman för att verkställa utredning angående naturskyddslagstiftningen

m. m. Utredningen, till vilken knutits sju ytterligare personer

såsom experter, har antagit namnet 1960 års naturvårdsutredning. I de för

utredningen meddelade direktiven har anförts bl. a. följande.

I propositionen nr 1952: 188 med förslag till den nu gällande naturskyddslagen

framhöll dåvarande chefen för jordbruksdepartementet, huru den

snabba utveckling, som ägt rum på skilda områden, medfört att naturen

tagits i anspråk på ett helt annat sätt än tidigare. Nätet av kommunikationsleder

hade blivit tätare och befolkningen mera rörlig. De ekonomiska värdena

i naturen hade blivit föremål för en allt intensivare exploatering, och

naturens estetiska värden hade rönt ökad uppskattning, som bl. a. tagit sig

det uttrycket att allmänheten i större utsträckning utnyttjade naturen för

friluftsliv.

Den sålunda antydda utvecklingen har sedan dess fortskridit i ett allt

snabbare tempo. Då härtill genom naturskyddslagen infördes åtskilliga

helt nya och oprövade bestämmelser till skydd för naturen, synes tiden nu

vara inne att närmare undersöka vilka verkningar lagen haft och i vad mån

lagstiftningen över huvud taget motsvarar de krav som ur tidsenlig naturvårdssynpunkt

bör ställas på densamma i dagens läge. Därvid bör särskild

uppmärksamhet ägnas åt de problem som kan uppstå genom den utökning

av fritiden, som kommit eller kan förväntas komina stora befolkningsgrupper

till del, bilismens snabba expansion och den därmed sammanhängande

omfattande utbyggnaden av vägnätet jämte kommunikationernas utveckling

i övrigt.

I samband med översynen av naturskyddslagen bör hinder icke möta att

till övervägande upptaga även sådana naturskyddet berörande frågor, som

regleras i andra lagar och författningar.

Naturvårdsutredningcn kommer, såsom närmare framgår av dess nedan

refererade remissvar till utskottet, att taga viss befattning med frågor röran1*

— Bihang till riksdagens protokoll 1961. 9 sand. 3 avd. Nr 30

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1961

de allemansrätten. Till naturvårdsutredningen har, som ovan nämnts, överlämnats

ett i riksdagen väckt ärende angående skydd mot plockning av

vissa vilda växtarter för avsalu. Vidare har enligt den 30 juni 1961 meddelade

tilläggsdirektiv åt naturvårdsutredningen uppdragits att företaga

en översyn av 1952 års strandlag. Uppdraget har föranletts bl. a. av en riksdagsskrivelse

innevarande år, däri riksdagen såsom sin mening givit Kungl.

Maj :t till känna vad tredje lagutskottet anfört i sitt utlåtande nr 20 år

1961. I nämnda direktiv har uttalats, bl. a., att i belysning av erfarenheterna

av lagens tillämpning bör utredas i vad mån lagen fyller sitt syfte och förslag

framläggas till undanröjande av sådana brister som eventuellt framkommer

vid undersökningen.

För närvarande föreligger hos Kungl. Maj :t två framställningar om utredning

angående allemansrätten, nämligen en den 14 september 1956 från

länsstyrelsen i Blekinge län och en den 29 oktober 1960 från länsstyrelsen

i Stockholms län.

I förstnämnda framställning åberopas en skrivelse till länsstyrelsen från

Blekinge skärgårdskommitté, vari framhålles bl. a., att enligt kommitténs

erfarenhet enskild mark numera nyttjas av allmänheten i en omfattning,

som saknar täckning i de för allemansrätten gällande rättsgrundsatserna,

att intressemotsättningarna i vissa fall ytterligare skärpts genom åtgärder

från markägarnas sida samt att då klara lagregler saknats en del kommuner

bl. a. av ekonomiska skäl ej sett någon möjlighet att lösa de problem,

som sammanhänger med inrättandet av ett välordnat fritidsområde. Kommittén

har i skrivelsen vidare uttalat, att det under angivna förhållanden

måste betraktas som en synnerligen kännbar brist, att berörda förhållanden

ej närmare reglerats genom lagstiftning. Länsstyrelsen hemställer till

Kungl. Maj :t, med hänvisning till innehållet i kommitténs skrivelse, om en

närmare utredning i de avseenden, varom i den åberopade skrivelsen förmäles.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller i sin skrivelse bland de problem

som är förbundna med att ett ständigt växande antal människor från

tätortsområdena för rekreation och friluftsliv söker sig ut i glesbygderna

särskilt campingverksamheten samt bil- och båtparkeringen efter kusten

och på öarna. Länsstyrelsen säger sig vara helt medveten om att de skisserade

problemen inte kan slutgiltigt lösas genom att utformningen av allemansrätten

diskuteras eller förändras, men finner att det vore av utomordentlig

betydelse, om man som grund för de positiva åtgärder, som enligt

länsstyrelsens mening måste sättas in, hade möjlighet att få ett fastare

grepp om de rättigheter och inskränkningar allemansrätten i berörda avseenden

kan erbjuda.

De anmärkta framställningarna har, såvitt är utskottet bekant, ännu ej

föranlett någon Kungl. Maj :ts åtgärd.

Åtgärder i syfte att lösa med allmänhetens fritidsliv i naturen förbundna

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1961 11

problem är jämväl under övervägande i andra sammanhang. Utskottet kan

härom nämna följande.

I skrivelse till Konungen den 24 augusti 1961 har domänstyrelsen hemställt,

att Kungl. Maj :t ville föreslå riksdagen visst tillägg till förordningen

den 10 maj 1935 angående grunder för förvaltningen av vissa kronoskogar,

innebärande bemyndigande för styrelsen att å skogar, som avses i förordningen,

vidtaga åtgärder ägnade att öka deras värde såsom fritidsområden

för allmänheten. Av skrivelsen jämte därtill fogade bilagor framgår

bl. a. följande. Styrelsen har låtit verkställa en inventering av sådana kronoparker,

som i första hand bör ifrågakomma för fritidsverksamhet, och

har utvalt fyra revir som typer för de fritidsskogar styrelsen ämnar särskilt

bereda för allmänhetens besök. Avsikten är att undan för undan tillämpa

de regler, som kommer att utarbetas för dessa, på ett större antal därför

lämpliga kronoparker i landet, främst i dess södra och mellersta delar. Styrelsen

anser sig böra underställa Kungl. Maj :t beräknade utgifter för de

särskilda anordningar, som uppgiften kräver, i sitt årliga generalförslag

och har för avsikt att för år 1962 begära att få disponera vissa medel för

ändamålet.

Vidare har Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund i skrivelse till

regeringen den 21 januari 1961 hemställt, att regeringen skall ta de initiativ

som fordras för en bättre samhällsplanering med fritidsfrågorna i blickpunkten,

därvid framhållits, att en utredning med uppgift att göra en samlad

översyn av fritidsfrågorna torde bli erforderlig. Skrivelsen har av statsministern

översänts till socialdepartementet.

I sitt utlåtande nr 68 år 1960 i anledning av motion om hälsovårds- och

ordningsstadga för campingplatser framhöll andra lagutskottet vikten av att

nödvändiga resurser tillskapas för upprätthållandet av ordning och hygien

på våra campingplatser. Utskottet ansåg det föreligga ett starkt behov av att

myndigheterna sörjer för möjligheter till kontroll och tillsyn så att tillfredsställande

förhållanden upprätthålles ej blott på campingplatser, upplåtna

mot avgift, utan även på andra campingplatser, på rastplatser längs

vägarna samt på badstränder och andra platser, där ett större antal människor

samlas. Riksdagen gav i skrivelse till Kungl. Maj :t såsom sin mening

till känna vad utskottet sålunda och i övrigt anfört. Detta ärende har av

Kungl. Maj :t överlämnats till inrikesdepartementet och torde anses besvarat

i samband med att propositionen nr 181 nu framlagts för riksdagen.

I nämnda proposition har bl. a. framlagts förslag om utbyggnad av den

s. k. omgivningshygieniska tillsynen, varigenom skulle möjliggöras intensifiering

av åtgärderna mot nedskräpning av badplatser och andra friluftsområden.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1961

Rättsläget i övriga nordiska länder

Norge

Före tillkomsten av den i motionerna nämnda lagen av den 28 juni 1957

om friluftslivet kan allemansrättens ställning i Norge sägas ha varit i stort

sett densamma som den är i Sverige i fråga om såväl rättens innehåll som

grunden för densamma. I det senare hänseendet gällde alltså, att allmänhetens

fri- och rättigheter i mycket liten utsträckning kommit till uttryck

i skriven lag och att i stället sedvanan huvudsakligen var bestämmande för

rättens innehåll. Lagstiftningen begränsade sig till dels reglering av vissa

speciella rättigheter (såsom fri jakt för envar å särskilda djurslag enligt

22 § i 1951 års jaktlag), dels straffstadganden om olovligt färdande över s. k.

inmark under viss årstid (39 § lagen om jords fredning den 16 maj 1860)

och om olovlig tillägnelse av naturalster (399 och 400 §§ 1902 års strafflag),

varigenom gränserna ansågs uppdragna för vad som kunde anses

tillåtet i detta hänseende, dels ock lagfästande i 1940 års »vassdragslov»,

12 och 65 §§, av vad som tidigare enligt sedvana gällt i fråga om rätt att

utnyttja älvar och insjöar för bad, för färd över islagt vatten samt för färd

med båt eller annan farkost. Med undantag av stadgandet i lagen om jords

fredning kvarstår de angivna bestämmelserna efter 1957 års friluftslagstiftning

alltjämt oförändrade.

Friluftslagen reglerar av allemansrättigheterna allenast den egentliga

färdrätten och vad som »naturlig henger sammen med den». Friluftslagkommittén,

vars betänkande — avgivet i september 1954 — låg till grund

för lagstiftningen, uttalade emellertid (s. 27 i betänkandet, varifrån jämväl

föregående citat är hämtat), att de hänsyn den funnit tala för att lagfästa

färdrätten jämväl »stptte tanken» att lagfästa andra områden av allemansrätten,

därvid särskilt nämndes rätten till bärplockning m. in. å annans

mark. Kommittén fann det emellertid falla utom ramen för såväl dess

uppdrag som dess kompetens att utarbeta lagförslag omfattande hela rättsområdet.

Vad som befanns sammanhänga med färdrätten och som således

upptagits i lagen är emellertid så pass vittomfattande, att det kan sägas inbegripa

de allra flesta former, i vilka allemansrätten i vedertagen mening

hos oss vanligen utövas. I friluftslagen ges således bestämmelser om rätt

att färdas å annans mark, att där parkera motorfordon, att där uppehålla

sig för rastning, tältning, hållande av friluftssammankomst, idrottsövning

m. in., att färdas med båt eller över is på havet och att där bada (motsvarande

rätt beträffande insjöar och älvar är som nämnts tidigare reglerad

i »vassdragsloven») samt att landsätta och förtöja båt.

Första kapitlet i lagen, rubricerat »Om ferdsel in. v.», skall här återges

i dess helhet.

§ 1. (Hva som forstås med innmark og utmark.)

Som innmark eller like med innmark reknes i denne lov gårdsplass,

hustomt, dyrket mark, engslått, kulturbeite og skogplantefelt samt lik
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1961

13

nende område hvor almenhetens ferdsel vil vaere til utilb0rlig fortrengsel

för eier eller bruker. Udyrkede, mindre grunnstykker som ligger i dyrket

mark eller engslått eller er gjerdet inn sammen med slikt område, reknes

også like med innmark. Det samme gjelder område for industrielt eller

annet saerlig 0yemed hvor almenhetens ferdsel vil vaere til utilb0rlig fortrengsel

for eier, bruker eller andre.

Med utmark mener denne lov udyrket mark som etter föregående ledd ikke

reknes like med innmark.

§ 2. (Ferdsel i utmark.)

I utmark kan enhver ferdes til fots hele året, når det skjer hensynsfullt

og med tilb0rlig varsomhet.

Det samme gjelder ferdsel med ride- eller kl0vhest, kjelke, tråsykkel eller

liknende på veg eller sti i utmark og over alt i utmark på fjellet, såfremt

ikke eieren med friluftsnemndens samtykke har forbudt slik ferdsel på

naermere angitte strekninger.

§ 3. (Ferdsel i innmark.)

I innmark kan enhver ferdes til fots i den tid marken er frosset eller

snplagt, dog ikke i tidsrommet fra 30. april til 14. oktober. Denne ferdselsrett

gjelder likevel ikke på gårdsplass eller hustomt, inngjerdet hage eller

park og annet for saerskilt 0yemed inngjerdet område hvor almenhetens

vinterferdsel vil vaere til utilbprlig fortrengsel for eier eller bruker.

Eier eller bruker kan -— uansett inngjerding forby ferdsel over hage,

plantefelt, hpstsådd åker og gjenlegg (attlegg) også når marken er frosset

eller snplagt, såfremt ferdselen er egnet til å volde nevneverdig skade.

Fylkesutvalget kan for det enkelte fylke eller deler av det bestemme åt

det tidsrom da det etter fprste ledd skal vaere ubetinget forbudt å ferdes i

innmark, settes kortere eller lengre enn fra 30. april til 14. oktober.

§ 4. (Ferdsel med motorvogn og hestekj0ret0g.)

Når ikke annet er bestemt, kan eier av privat veg forby ferdsel med

hestekjpretpy, motorvogn (derunder sykkel med hjelpemotor), og parkering

av motorvogn på eller langs vegen.

Ved offentlig veg er det tillatt å parkere i utmark, såfremt det ikke volder

nevneverdig skade eller ulempe.

§ 5. (Bompenger.)

Når ikke annet er bestemt, kan det til dekning av kostnader for anlegg

og vedlikehold etter lpyve av kommunestyret (eller i tilfelle formannskapet)

tas en rimelig avgift i bompenger for ferdsel på privat bni. Det samme

gjelder for ferdsel på privat veg med hest eller kjpretpy. Det kan settes

vilkår for slikt löyve. Eieren, brukeren eller friluftsnemnden kan bringe

koinmunestyrets (formannskapets) vedtak i lpyvesaker etter denne paragraf

inn for fylkesutvalget. Bestemmelsen i § 25 annet ledd om byenes

representasjon i utvalget gjelder tilsvarende.

§ 6. (Ferdsel på sj0en og i vassdrag.)

På sjpen er ferdsel med båt fri for enhver. Ferdsel på islagt sj0 er også

fri for enhver.

Om ferdsel på innsjper og elver (åpent eller islagt vassdrag) gjelder

reglcne i vassdragsloven.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1961

§ 7. (Landsetting og fortfiyning av båt.)

Under ferdsel har enhver rett til för kortere tid å dra i land båt på

strandstrekning i utmark. Det er ikke tillatt å nytte kai eller brygge uten

eierens eller brukerens samtykke. Andre fortpyningsgreier (ringer, bolter

o.l.) i utmark kan ikke nyttes dersom eieren eller brukeren har forbudt

det. Eieren eller brukeren kan likevel ikke motsette seg bruk av slike fortpyningsgreier

för kortere tid når bruken kan föregå uten utilbprlig fortrengsel

för eier eller bruker.

§ 8. (Bading.)

Enhver har rett til å bade i sj0en fra strand i utmark eller fra båt når

det skjer i rimelig avstand fra bebodd hus (hytte) og uten utilbprlig fortrengsel

eller ulempe for andre.

For bading fra båt eller strand i innsjp eller annet vassdrag gjelder reglene

i vassdragsloven.

§ 9. (Rasting og telting.)

Plass til rasting, solbad, overnatting eller liknende må ikke tas i innmark

uten eierens eller brukerens samtykke.

I utmark må plass som nevnt i föregående ledd ikke tas til utilbprlig fortrengsel

eller ulempe for andre. Rasting eller telting må ikke skje når det

kan medfpre nevneverdig skade på ungskog, eller skogforyngelsesfelt. Telt

må ikke settes opp så nser bebodd hus (hytte) åt det forstyrrer beboernes

fred og i hvert fall ikke nsermere enn 150 meter. Reglene om avstand fra

bebyggelse gjelder likevel ikke på område som sserskilt er innredet for

telting.

Telting eller annet opphold er ikke tillatt i mer enn 2 d0gn om gängen

uten eierens eller brukerens samtykke. Samtykke til lengre opphold trengs

likevel ikke på hpgfjellet eller på område fjernt fra bebyggelse, medmindre

det må regnes med åt oppholdet kan medfpre nevneverdig skade eller

ulempe.

For tidsrommet umiddelbart f0r og under villreinjakten kan viltstyret

på naermere avgrenset hpgfjellsområde forby eller regulere teltslåing som

ikke skjer med samtykke av rette vedkommende og som kan vsere til ulempe

for villreinjakten.

Telting og ferdsel må skje på eget ansvar for skade som dyr kan påf0re

personer, telt og andre eiendeler.

§ 10. (Friluftsmgte m. v.)

Friluftsm0te, idrettsstevne (f. eks. skirenn eller orienteringslpp) og liknende

sammenkomst som kan medf0re nevneverdig skade eller ulempe,

kan icke holdes uten samtykke av eier eller bruker av grunn hvor avsperring

företas, samling, start eller innkomst finner sted eller hvor sammenstimling

av folk för 0vrig må påreknes.

L0ype for skirenn, terrenglpp eller liknende må legges slik åt skade på

skogforyngring og ungskog og skade på gjerde så vidt mulig unngås.

I andra kapitlet ges närmare regler om färdrättens utövande, om inskränkningar

i densamma in. m. För den som färdas eller uppehåller sig på

annans mark ges föreskrifter om iakttagande av hänsyn och ordning, och

markägare eller brukare ges rätt att i vissa fall avvisa dem som uppträder

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1961 15

olämpligt (11 §). Särskilda skadeståndsregler ges inte, utan hänvisning

göres till »allminnelige erstatningsregler» (12 §). Det stadgas förbud mot

uppförande av stängsel som försvårar utövandet av färdrätten såvitt inte

stängslet tjänar ägarens eller brukarens berättigade intressen och ej otillbörligt

hindrar allmänheten (13 §). Länsstyrelsen kan emellertid ge tillstånd

för högst fem år åt gången att avspärra område, som i särskild grad

utnyttjas av allmänheten (16 §). Vägras sådant tillstånd eller kan det

antagas, att tillståndet ej medför tillräckligt skydd för området eller att

nödvändigt vakthållande eller kringgärdande blir förhållandevis alltför kostsamt,

kan ägaren till området kräva, att vederbörande »fylkeskommune»

inlöser området (18 §). Vidare gäller förbud mot att utan särskild grund

genom skyltar eller på annat sätt kungöra förbud mot enligt friluftslagen

tillåten färd och badning (13 §). Ägare eller brukare kan — efter tillstånd

i vissa fall — kräva avgift för tillträde till särskilda friluftsområden under

förutsättning att avgiften står i rimlig proportion till de åtgärder till förmån

för friluftsfolket som vidtagits på området (14 §). Särskilda regler av

hälsovårds- och ordningskaraktär kan fastställas för vissa friluftsområden.

För enskild mark ges reglerna av den kommunala styrelsen och stadfästes

av landshövdingen. För område som staten äger eller har rådighet över utfärdas

sådana regler av vederbörande myndighet (15 §).

I friluftslagens 39 § stadgas bötesstraff — såvitt ej förfarandet omfattas

av strängare straffbestämmelse — för den som uppsåtligen eller av

oaktsamhet färdas eller under färd vållar skada eller intrång på annans

mark, då detta ej enligt lagen eller på annan särskild grund är tillåtet.

Samma straff stadgas för den som i övrigt uppsåtligen eller av oaktsamhet

överträder föreskrifterna i 11 § om iakttagande av hänsyn och ordning

eller bryter mot bestämmelserna i 13 och 14 §§ eller mot bestämmelse given

på grund av stadgandena i 14 eller 15 §§.

För att underlätta arbetet med friluftslagens genomförande och senare

handhavande har i lagen stadgats upprättande av ett centralt organ, statens

friluftsråd, av länsfriluftsnänmder och av kommunala friluftsnämnder.

De sistnämnda är icke obligatoriska (tredje kapitlet).

I friluftslagen har också upptagits vissa bestämmelser om skyldighet för

den enskilde att avstå ägande- eller nyttjanderätt till mark för friluftsändamål

och att tåla visst intrång till förmån för friluftslivet. Vissa möjligheter

att säkra allmänhetens tillgång på friluftsområden fanns redan

före denna lagstiftning genom en lag den 25 juni 1937 om avstående av

strandområden för färd och badning, en lag samma dag om avstående av

mark för idrottsplatser och skidbackar och en temporär lag den 4 juni

1954 om byggnadsförbud in. in. för strandområden. Vidare ansågs en lag

den 19 juli 1946 om expropriation och byggnadsförbud rörande markområden

m. in. ge viss möjlighet till expropriation för inrättande av fritidsområden

och naturparker. Lagarna angående strandområden upphävdes ge
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1961

nom friluftslagen, enligt vilken dels kommun kan uppställa krav på tillstånd

för uppförande av byggnad m. m. som kan hindra eller väsentligt

försvåra allmänhetens fria färdsel, och länsstyrelse kan utfärda tidsbegränsat

byggnadsförbud m. m. för bestämt angivna områden som gränsar

mot havet eller mot vattendrag (fjärde kapitlet), dels Konungen kan, då

det kräves för att säkra allmänhetens tillgång till friluftsliv, förordna om

avstående av mark till staten eller om vissa inskränkningar i rätt till fast

egendom samt vidare till främjande av res- och friluftsliv utfärda lagbestämmelser

angående rätt att utmärka färdvägar i utmark, rätt att på

bestämda platser bygga broar m. m. till underlättande av färder i utmark,

och rätt att expropriera obebyggd mark för raststugor (femte kapitlet).

Danmark

I Danmark är förhållandena av naturliga skäl annorlunda än i Norge

och Sverige. Befolkningstätheten och den omfattande användningen av

jorden för brukningsändamål fordrar en starkare grad av begränsning i

rätten att färdas på främmande mark. Huvudregeln är därför den, att privata

ägor ej är tillgängliga för allmänheten. Emellertid torde markägarna

i praktiken ofta underlåta att hävda sin rätt att förbjuda allmänheten att

färdas i skog och annan utmark.

Allmänhetens rörelsefrihet i naturen regleras i lag om naturfredning

den 7 maj 1937 med däri — senast innevarande år — vidtagna ändringar.

I denna lag har också givits en rad bestämmelser om fridlysning, byggnadsförbud

m. in. i syfte att bevara det danska landskapets kulturvärden samt

dess värde ur natur- och rekreationssynpunkt.

Om allmänhetens rättigheter i avseende å annans mark gäller enligt

nämnda lag i huvudsak följande.

För mark i allmän ägo finnes särskilda regler. Enligt 1 § skall allmänheten

ges tillträde till obrukad mark, tillhörande stat och kommun, såvitt

det kan ske utan att allmänna intressen lider förfång. Lagen innehåller

därjämte en särskild bestämmelse (24 §) som stadgar, att färd till fots är

tillåten i skog (däri inbegripes plantering), tillhörande staten, kommuner,

kyrkor, prästämbeten och offentliga stiftelser. Närmare regler ges i föreskrifter

utfärdade av ministeriet för lantbruk och fiskeri. Dessa går ut

på att färd till fots är tillåten överallt där det ej genom anslag av särskilda

orsaker har gjorts undantag, t. ex. på planterade fält, på ängar och gräsgångar.

Cykling är bara tillåten på vägar och stigar, som genom anslag

är betecknade såsom cykelvägar. Ridning kan föregå på väg eller stig, som

är skilt inrättad för detta ändamål eller utmärkt såsom ridväg, medan

ridning i skogen i övrigt är underkastad närmare, av skogsstyrelsen fastställda

regler. Nöjeskörning med hästfordon är tillåten på vägarna i skogen,

om något annat ej framgår av anslag eller spärr genom bom eller grind.

Möjligheten till camping är begränsad. Tältning kan ej ske utan särskilt

s. 17 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1961 17

tillstånd av skogsstyrelsen. Detsamma gäller sammankomster i det fria.

Om organisationer vill hålla övningar i skogen, måste det i förväg anmälas

till skogsstyrelsen, och de föreskrifter eller påbud som denna ger måste

noga följas. Eljest är åkning och skidlöpning i terrängen samt annan sport

eller idrottsövning tillåten, liksom färd på is och badning i de sjöar och

älvar som ligger innanför området. Vidare är det fritt för alla att plocka

blommor och nötter, bär, svamp o. d. under förutsättning att det sker för

privat bruk och icke i förvärvssyfte.

Som nämnts har allmänheten i princip ingen färdrätt på privat egendom.

Undantag härifrån utgör de från gräsväxt fria strandområdena, där enligt

23 § naturfredningslagen — om ej för särskilda fall bestämts annorlunda -—

allmänheten äger att färdas till fots, dock ej att utan lov av ägaren uppehålla

sig eller bada. Föreläggande kan utfärdas om avlägsnande av hinder

för denna färdsel. Utan tillstånd får ej uppföras anordningar eller

över huvud taget något företagas som är till väsentlig olägenhet för allmänhetens

fria färdsel på områdena. Vidare föreskrives i 1 §, att det kan ges

lov till färd i naturen på sådana ställen där färdrätten av hänsyn till friluftslivet

är av väsentlig betydelse för allmänheten. Villkoret är att färdandet

kan äga rum utan att hänsyn till vederbörande ägares eller brukares

berättigade intressen åsidosättes. Markägare kan påfordra, att ordningsföreskrifter

utfärdas för allmänhetens uppträdande på strandbräddar, som är

öppna för färdsel och bad (23 §).

Naturfredningslagen erbjuder som nämnts möjligheter till åtgärder för

bevarande av naturområden. Härom kan översiktligt anges följande.

Enligt 1 § kan fridlysning ske bl. a. av områden, som på grund av skönhet,

belägenhet eller egenart har väsentlig betydelse för allmänheten. Vidare

råder i princip generellt byggnadsförbud dels å all mark som ej ingår i

städer, andra tätbebyggda områden och områden som omfattas av »byudviklingsplan

eller byplan» (22 §), dels å områden inom särskilda avstånd

från stränder eller strandlinjer, från allmänna och större privata skogar,

från större insjöar och offentliga vattendrag samt från vissa vägar (25 §).

Från förbuden undantages bebyggelse som tjänar vissa näringar och såvitt

avser förbudet i 22 § även »helårsbostäder». Lagen innehåller för övrigt en

generell bestämmelse om upprättande av naturfredningsplaner över allmänintressanta

eller särskilt egenartade naturområden samt arealer, som

det på grund av deras naturskönhet eller belägenhet må anses önskvärt att

bibehålla fria från bebyggelse eller andra företag som kan ödelägga eller

förringa områdena för allmänheten (33 §). Områden som omfattas av eu

sådan plan får intill dess slutligt avgörande fattats i fråga om fridlysning

ej utan tillstånd förändras genom bebyggelse eller på annat sätt (35 §).

I naturfredningslagen 3—7 §§ ges bestämmelser om upprättande av särskilda

»fredningsmyndigheter». Således skall finnas lokalt för Köpenhamn

en och för varje »amtsrådskreds» en eller flera »frednings»-nämnder, för

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1961

Köpenhamn och öarnas »amter» en samt för Jyllands »amter» en »anke»- nämnd samt vidare för hela landet gemensamt en »overfrednings»-nämnd,

en »taksationskommission» och ett »naturfredningsråd».

Enligt särskild bestämmelse (40 §) straffbelägges överträdelse av naturfredningslagen

eller med stöd av denna meddelade bestämmelser och föreskrifter.

Vidare stadgas straff för »tilsmudsning» av naturen och för allvarligt

missbruk av färdselrätt.

Finland

Rättsläget i Finland i fråga om allemansrätten torde närmast vara att

jämställa med det i vårt land. Någon lagstiftning på området motsvarande

den i Danmark och Norge finns ej.

Liksom hos oss torde allmänheten ha en sedvanerättsligt grundad rätt

att färdas över annans mark och att där tillgodogöra sig vissa naturalster,

och anses gränserna för denna rätt uppdragna genom vissa straffstadganden.

Enligt 33 kap. 11 § i 1889 års strafflag straffas således den som tager

olovlig väg eller gångstig över annans »tomt, åker, äng eller plantering, som

därav kan skadas». 33 kap. 1 § samma lag stadgar straff för åverkan för den

som å annans mark utan laga rätt med tillägnelseavsikt »uppsåtligen fällt

eller skadat växande träd, eller tagit förtorkat träd eller vindfälle, eller

av växande träd, ris, gren, rot, näver, bark, löv, bast, kåda, ollon, kottar

eller nötter, eller ock avmejat gräs, eller tagit mossa, lav, torv, mylla, lera,

sand, grus eller sten». Den som olovligen med tillägnelseavsikt från annans

mark tager »upphuggen ved, timmer, gärdsel, huggen sten eller annat som

är till bruk berett eller samlat eller avverkar värdeträd» skall enligt 33 kap.

3 § dömas för stöld eller snatteri.

I överensstämmelse med vår rättsuppfattning äger en markägare eller

brukare genom uppförande av stängsel eller genom andra faktiska åtgärder

hindra allmänhetens tillträde till den mark, varöver han disponerar.

Om rätt att befara och eljest nyttja vattenområde finns ett uttryckligt

stadgande i lagen om vattenrätten den 23 juli 1902, där det i I kap. 25 §

heter bl. a.

Vattendrag må jämväl utom kungsådra och farled befaras där det eljest

är öppet.

Likaledes vare tillåtet att ur vattendrag för husbehov upphämta vatten,

att där bada och verkställa tvätt samt att göra annat dylikt bruk av vattnet,

såvitt begagnandet kan ske utan olägenhet eller otrevnad för ägaren;

dock må ej ur nu nämnda befogenheter härledas någon rätt att beträda annans

mark.

över brunn, källa, damm eller annan till vattendrag icke hänförlig vattensamling

och dess avlopp inom hans mark, så ock över annat slutet vatten,

råde jordägaren fritt; dock må vattnet vid eldfara obehindrat begagnas

till dennas avvärjande.---

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1961

Möjlighet att avsätta naturområden erbjudes i lagen om naturskydd den

23 februari 1923. Jämlikt denna lag kan naturskyddsområden inrättas i

ändamål att för framtiden bevara naturskön eller eljest med avseende

å sin natur beaktansvärd plats oförändrad eller att freda visst djur eller

växtslag. Staten tillhörig mark kan dessutom avskiljas till allmänt skyddsområde

för fredande av dess natur mot ingrepp av människohand. Avsättande

av enskild mark kan endast ske efter ansökan av ägaren. Staten

ges emellertid befogenhet att för inrättande av skyddsområde expropriera

fast egendom samt i expropriationsväg fastställa inskränkningar i

ägarens rätt att nyttja sådan egendom. Rekreationsområden för allmänheten

kan inrättas med stöd av denna lag endast då det sociala naturskyddsintresset

kan förenas med det rena naturskyddets behov.

Enligt lagen den 14 juli 1898 om expropriation av fast egendom för allmänt

behov är ägare eller innehavare av fast egendom pliktig att avsta

egendomen eller tåla inskränkning i sin rätt att begagna densamma »då allmänt

behov det kräver», en lokution som ej torde utesluta att förfarandet

kan tillgripas för att tillgodose ett mera framträdande behov av rekreationsplats

för en större allmänhet.

Island

Medan Danmark på grund av stor befolkningstäthet och knappheten på

icke bebyggd eller uppodlad jord intar en speciell ställning i förhållande

till Finland, Norge och Sverige, kan Island sägas inneha en särställning av

rakt motsatta skäl. Island räknar ca 1,5 innevånare per kvadratkilometer

yta, medan motsvarande siffra är i runt tal för Danmark 102,5, för Finland

12,5, för Norge 9 och för Sverige 16,5. Endast omkring 13 procent av landets

areal kan anses bebodd. De »orörda» områdena utgöres emellertid till

stor del av fjällmassiv, bergöknar och andra otillgängliga områden. En

betydande del av dessa områden är i allmän ägo.

På grund av sedvanerätt anses allmänheten i Island atnjuta en vidsträckt

frihet att nyttja annans naturliga vattenområden för bad, båtfärder, vattenhämtning

o. d. Såvitt angår allmänhetens rätt i avseende å landområden

gives bestämmelser i en naturskyddslag av år 1956, där andra kapitlet betitlats

»Om allmänhetens tillträde till landets natur». Av innehållet i dessa

bestämmelser kan här återges följande.

Färdsel i allmänhet är tillåten allenast å mark, som ej tillhör privata

jordegendomar, och under förutsättning att färdseln sker »i laglig avsikt».

(I praktiken lär jordägarna emellertid ej ha någon invändning emot att

allmänheten färdas över icke odlade områden av deras marker.) Fotgängare

äger rätt att färdas och att uppehålla sig jämväl å privat egendom utanför

tätbebyggelse »i syfte att njuta av naturen», dock ej å odlade områden. En

förutsättning för denna rätt är att vistelsen ej vållar jordägare eller annan

rättsinnehavare skada. För rätt att färdas över odlad mark krävs tillåtelse

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1961

av ägare eller annan som förvaltar området. Att plocka bär är ej tillåtet på

odlade områden utan tillåtelse av områdets ägare eller förvaltare. På icke

odlade områden av privata egendomar äger allmänheten taga vilda bär för

att konsumera dem på stället, medan plockning för annat ändamål fordrar

tillstånd av egendomens ägare eller förvaltare. Å mark »utanför landområden

tillhörande jordegendomar» är envar berättigad plocka bär.

Naturskyddsmyndigheterna (naturskyddsnämnder och natur skyddsrådet)

kan åt allmänheten anvisa särskilda områden för bärplockning mot

avgift till jordägare eller arrendator, därvid emellertid skall tillses, att ägarna

eller arrendatorerna själva kan tillfredsställa sitt behov av bär. Vidare

kan naturskyddsmyndigheterna stipulera maximum för avgift, som ägare

eller arrendator äger betinga sig, då rätt till bärplockning upplåtes enligt

de bestämmelser för vilka redogjorts i föregående stycke. Naturskyddsrådet

kan förbjuda användande av redskap eller verktyg vid bärplockning,

om det kan befaras, att växtligheten skulle ta skada härav.

Färdsel i strid mot lagens bestämmelser ävensom bärplockning, vilken

enligt lagreglerna är otillåten, har straffbelagts.

Fridlysning av landområden kan ske, förutom för vetenskapliga ändamål

eller av rena naturskyddshänsyn, då områdena lämpar sig för att ge

allmänheten möjlighet att njuta av naturen. Sådana områden benämnes

»folkvång» och kan även förvärvas av det allmänna genom expropriation.

Motionerna

I alla tre motionerna nämnes vissa moment i samhällsutvecklingen, såsom

ökat bilbestånd och ökad fritid, vilka berett allt fler människor möjlighet

till friluftsliv. Detta förhållande har, enligt motionärerna, medfört

särskilda problem. »Det kan», sägs det i motionen II: 607, »tyvärr icke bestridas,

att alltför manga av dem som nu draga fördel av allemansrätten

icke uppträda på ett sätt, som gagnar förståelsen mellan friluftsfolk och

markägare, utan tvärtom på ett sätt, som alldeles i onödan stör det goda

förhållandet mellan nämnda befolkningskategorier och som dessutom

betänkligt stör trivseln för det stora flertalet bland friluftsfolket, med

andra ord förringar allemansrättens värde för dessa». I motionerna I: 512

och II: 602 nämnes som exempel på några av de avigsidor det moderna

friluftslivet fört med sig nedskräpning i naturen, ökad risk för skogseldar,

intrång på växande gröda, åverkan på stängsel samt gren- och lövbrytning

utan urskiljning.

I sistnämnda motioner anföres, att det bästa och effektivaste sättet att

komma till rätta med problemet helt säkert i första hand är uppfostran och

upplysning, och även i motionen II: 607 anser motionären det vara möjligt,

att man genom upplysning kan bringa »allemansrättens missbrukare» på

bättre tankar, ehuru »det torde bli en fråga på mycket lång sikt». Samtliga

s. 21 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1961 21

motionärer anser emellertid, att det förr eller senare blir nödvändigt med

lagstiftning rörande allemansrätten, och framhåller den år 1957 i Norge antagna

friluftslagen som exempel på hur en sådan lagstiftning lämpligen

kan utformas.

Till närmare motivering av yrkandet om utredning med syfte att samordna

förhållandena i vårt land med rättsläget på området i övriga nordiska

länder anföres i motionerna I: 512 och II: 602 följande.

Inte minst med hänsyn till den för varje år alltmer tilltagande turisttrafiken

mellan i första hand de nordiska länderna och till önskemålen om en

så långt möjligt samnordisk lagstiftning anser vi det därför önskvärt att

man genom en utredning prövar möjligheterna till en något mera preciserad

utformning av allemansrätten t. ex. i enlighet med den norska lagstiftningen.

En sådan utredning bör då lämpligen pröva även hur samhället i

andra former, t. ex. genom planerande åtgärder, kan tillgodose allmänhetens

behov av friluftsområden genom ökade möjligheter att för friluftsliv utnyttja

kronan tillhöriga markområden.

I motionen II: 607, däri såsom tidigare angivits yrkats, att naturvårdsutredningens

uppdrag måtte utökas till att omfatta även allemansrättens

problem, anmärkes, att även om utredningen med hänsyn till direktiven

knappast kan undgå att vidröra allemansrätten och dess problem dessa ej

kan inrymmas i de övriga naturskyddet berörande, i andra lagar och författningar

reglerade frågor, vilka enligt direktiven jämväl kunna upptagas

av utredningen till övervägande, »detta av den enkla anledningen, att intet

är lagfäst därom». Motionären finner, att det för alla parter kommer

att innebära en avsevärd lättnad, om »nuvarande osäkra förhållanden» på

allemansrättens område försvinner.

Beträffande motionernas fullständiga innehåll får utskottet hänvisa till

motionerna.

Yttrandena

Av remissinstanserna ställer sig hovrätten över Skåne och Blekinge bestämt

avvisande till förslaget om utredning. Även länsstyrelsen i Jönköpings

län förkastar tanken på utredning i syfte att kodifiera allemansrätten men

ifrågasätter, såsom av det följande framgår, en begränsad utredning med

särskilt syfte. 1960 års naturvårdsutredning upplyser, att den har för avsikt

att med nuvarande direktiv arbeta på vissa partiella reformer inom

allemansrätten. Sveriges riksidrottsförbund synes ej finna någon särskild

utredning angående allemansrättens innehåll och utövande behövlig. I

övrigt tillstyrkes motionerna i remissyttrandena, därvid lantbruksstyrelsen

och skogsstyrelsen finner förslaget om utvidgning av direktiven för naturvårdsutredningen

lämpligt, medan länsstyrelserna i Stockholms och

Kopparbergs län anser, att uppdraget bör anförtros en särskild utredning.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1961

Till motivering av sitt negativa ställningstagande till motionerna anför

hovrätten.

Med hänsyn till den oklarhet som råder om allemansrättens innebörd och

omfattning skulle det enligt hovrättens mening väl vara till nytta om hithörande

frågor blev närmare utredda. En sådan utredning kräver en noggrann

genomgång av problemen ur rättshistoriska och civilrättsliga synpunkter.

Den torde bli tidsödande. Belysande för uppgiftens vansklighet

är att lagberedningen i sina år 1947 och 1960 avgivna förslag till jordabalk

avstått från att söka ange de inskränkningar i jordägarens rätt som följer

av vedertagna grundsatser om allemansrätt. Det kan erinras om de synnerligen

svårlösta problem som är förenade med den tidigare vid flera tillfällen

diskuterade frågan om rätt att plocka bär och svamp på annans

mark. En utredning om allemansrätten torde ej kunna förbigå denna

fråga. Med hänsyn till de skiftande förhållandena i olika delar av landet

torde en utredning kräva en kartläggning av vad som på olika håll anses

sedvanerättsligt grundat. Vissa svårigheter torde komma att visa sig, då det

gäller att finna allmängiltiga regler lämpade för hela landet.

Det kan enligt hovrättens mening ifrågasättas om önskemålet att vinna

en precisering av allemansrätten utgör ett tillräckligt motiv för det omfattande

arbete som skulle krävas härför. Den oklarhet som nu föreligger beträffande

allemansrättens innebörd och omfattning torde knappast medföra

några mera omfattande praktiska olägenheter. Det synes icke i främsta

rummet vara eventuella konflikter mellan jordägaren och allmänheten som

påkallar uppmärksamhet utan snarare de problem som ur mera samhälleliga

synpunkter uppkommer genom friluftslivets utveckling. Dessa är av

två slag: dels är samhälleliga åtgärder påkallade för att sörja för att

tillräckliga friluftsområden står till förfogande för allmänheten och dels

kan reglerande föreskrifter vara nödvändiga till skydd för naturen och även

ov ordningsskäl och ur sanitära synpunkter för sådana områden där en

större anhopning av människor förekommer. I det förra hänseendet innebar

tillkomsten av den provisoriska strandlagen år 1950 och den definitiva

strandlagen år 1952 betydelsefulla framsteg. Det kan även erinras om de

insatser som kommuner och andra på många håll gjort för att skapa fritidsområden.

I det senare hänseendet har lagstiftning som tillkommit de

senaste åren, såsom den allmänna ordningsstadgan år 1956 och hälsovårdsstadgan

år 1958, skapat ökade möjligheter att tillgodose nutida krav. Möjlighet

finnes att genom lokal ordningsstadga och lokal hälsovårdsordnina

meddela de ytterligare föreskrifter som kan vara behövliga. Av betydelse

är även tillkomsten av naturskyddslagen år 1952. I denna finnes sålundt

särskilda bestämmelser till skydd mot nedskräpning i naturen. Bestämmelserna

om naturparker erbjuder en möjlighet att tillgodose friluftslivet genom

fridlysning av vissa områden, varedd länsstyrelsen kan utfärda ordningsföreskrifter.

Dessa bestämmelser synes emeilertid icke ha tillämpats

i nämnvärd grad och därför icke kommit att motsvara förväntningarna.

Även i övrigt har lagens tillämpning på olika sätt hämmats. Vad som är

behövligt synes sålunda i främsta rummet vara att förutsättningar skapas

för en mera aktiv naturvård enligt de i naturskyddslagen angivna principerna.

Härom pågår emellertid redan utredning.

Länsstyrelsen i Jönköpings län befarar, att en kodifiering av allemansrätten

skulle medföra en begränsning av de befogenheter, som sedvanerätten

s. 23 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1961 23

nu anses medge. Däremot anser länsstyrelsen en begränsad utredning möjligen

vara befogad för utrönande av, huruvida allemansrätten sådan den

utövas leder till skadebringade intrång för markägare, samt för införande,

därest så befinnes vara fallet, av möjlighet för det allmänna att i påvisbara

fall av ej ringa skadegörelse lämna markägare skälig ersättning.

Naturvårdsutredningen vitsordar, »att det sedan länge föreligger ett

trängande behov att närmare precisera innehållet i den s. k. allemansrätten»,

och finner det vara av intresse icke minst ur naturvårdssynpunkt,

»att allmänhetens umgänge med naturen icke försvåras av oklarhet

rörande dess rättigheter och skyldigheter vid beträdande av annans mark».

Om utredningens befattning med hithörande frågor anföres.

Redan i ett tidigt skede av naturvårdsutredningens arbete uppstod frågan

i vilken utsträckning utredningen kunde komma att taga befattning med

frågor rörande allemansrätten. Diskussionen föranledde bl. a. vissa uttalade

långtgående förhoppningar från olika intressen inom naturvården.

Med anledning härav fann utredningen anledning närmare kommentera

denna fråga i en nyligen utsänd cirkulärskrivelse---och anförde då

följande.

»En inom naturvården sedan länge aktuell fråga är spörsmålet om allemansrättens

innehåll och begränsningar. Naturvårdsutredningen har icke

något uppdrag att verkställa någon allmän utredning rörande hela detta

komplicerade rättsområde och det torde ligga i sakens natur att en sådan

utredning icke lämpligen kan ske inom ramen för naturvårdsutredningens

begränsade uppdrag. Då allemansrätten icke desto mindre torde få anses

som en primär förutsättning för befolkningens umgänge med naturen,

synes det icke uteslutet att utredningen på begränsade områden kan komma

att behandla partiella regleringar inom allemansrättens område av samma

typ, som redan finnes inom exempelvis gällande naturskyddslag.»

Av det anförda framgår, att naturvårdsutredningen närmast varit inställd

på att arbeta med fortsatta, försiktiga, partiella reformer inom

allemansrätten, som ha direkt anknytning till naturvården. Såsom exempel

på frågor, som torde bli aktuella kan anföras tillåtligheten att tälta

eller parkera bil på annans mark, skärpta åtgärder mot nedskräpning eller

förfulande inslag i landskapsbilden, hinder mot s. k. kommersiell blomplockning

o. s. v. Det tillhör vidare utredningens arbetsuppgifter att tillskapa

ett utvidgat skydd för vissa kvalificerade objekt såsom grusåsar och

vattendrag mot exploatering. Härvid kan allemansrättsliga frågor komma

att aktualiseras.

Riksidrottsförbundet har såsom eget yttrande åberopat yttrande av

Svenska orienteringsförbundet. I detta hänvisas till vissa inom orienteringsförbundet

gällande tävlingsregler med syfte att vidmakthålla ett gott

förhållande mellan orienterare och markägare. Orienteringsförbundet säger

sig genom mångårig kontakt med markägare och jakträttsinnehavare ha

lärt, »att man kommer långt med ömsesidig förståelse och hänsyn», och

uttalar, att det för orienteringsidrottens skull knappast är behövligt med

någon särskild utredning om allemansrättens innehåll och utövande.

De remissinstanser som ställer sig helt positiva till motionernas syfte

andrager i huvudsak följande.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1961

Lantbruksstyrelsen ansluter sig till de allmänna synpunkter som anförts

i motionerna. Enligt dess mening föreligger behov av verksamma åtgärder

för en sanering av förhållandena i fråga om allmänhetens sätt att

handskas med naturen och dess skönhetsvärden vid bedrivande av friluftsliv.

Vidare synes styrelsen jämväl rättsregler önskvärda, som ger ett

nödvändigt skydd för de ekonomiska värdena, främst för produktiv jordbruks]

ord och skogsmark, utan att därför friluftslivet onödigt hindras.

Skogsstyrelsen har berett skogsvårdsstyrelserna tillfälle att inkomma

med yttranden i frågan och anför, att dessa allmänt omvittnar, att behov

föreligger av närmare precisering av allemansrätten och av vissa föreskrifter,

som förhindrar onödig skadegörelse och nedskräpning m. m. i naturen.

Samtliga skogsvårdsstyrelser, som avgivit yttrande i ärendet, har enligt

skogsstyrelsen därför tillstyrkt, att en utredning rörande allemansrätten

kommer till stånd. Skogsstyrelsen ansluter sig till denna uppfattning och

tillägger, att utredningen även bör omfatta förslag till erforderliga åtgärder

för dels förhindrande av skadegörelse bl. a. i skogen, dels tillgodoseende

av allmänhetens behov av friluftsliv.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller det behandlade spörsmålets

ökade aktualitet i hela vårt land och fortsätter.

Det torde emellertid inte finnas någon del av landet, där kombinationen

folkrika tätorter och för fritidsverksamhet väl ägnade områden är så

markerad som i fråga om komplexet Stor-Stockholm—Stockholms läns

skärgårds- och glesbygdsområden. Här medför tillströmningen till sistnämnda

områden av fritidsboende flerstädes en tiodubbling eller mera av

befolkningen under sommarmånaderna. I allmänhet torde fortfarande huvuddelen

av marken innehas av de bofasta. Även de fritidsboende gör

emellertid ofta betydande investeringar i mark och byggnader. En allt större

grupp utgör också det friluftsfolk som med hjälp av bil eller båt tillfälligt

besöker fritidsområdena. Det är därför naturligt, att de olika gruppernas

rättigheter och skyldigheter ofta ger anledning till kontroverser av

olika slag. Självklart är också att frågan om allemansrättens omfattning

och praktiska innebörd därvid blir aktuell.

Länsstyrelsen har för sin del i åtskilliga sammanhang fått uppmärksamheten

riktad på hithörande frågor. I samband med det utredningsarbete

som länsstyrelsen på Kungl. Maj:ts uppdrag utför rörande förhållandena

för den bofasta skärgårdsbefolkningen i länet har det sålunda framställts

krav på en mera preciserad utformning av allemansrätten. Även från

deras sida som önskar utnyttja denna rätt reses genom organisationer och

annorledes i skilda sammanhang motsvarande krav på klarhet.

Framställningarna har föranlett den tidigare i utlåtandet nämnda framställningen

från länsstyrelsen till Kungl. Maj:t om utredning rörande allemansrätten.

I frågan, huruvida en sådan utredning bör anknytas till naturvårdsutredningen,

anför länsstyrelsen.

Enligt länsstyrelsens uppfattning vore det olyckligt att låta en kodifiering

av allemansrätten få karaktären av i huvudsak förbudslagstiftning.

Vid en anknytning till naturskyddsutredningen löper man risk att få en

s. 25 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1961 25

alltför stark markering av naturskyddets betydelse i sammanhanget. Den

utredning om och precisering av allemansrättens omfattning och innebörd

som erfordras får inte leda till att de många positiva sidorna i allemansrätten

förloras. En sådan utredning måste tvärtom också ta hänsyn till

människornas behov av friluftsliv och fritidsverksamhet. Den måste sträva

efter att skapa ordning såväl i fråga om skyldigheter som rättigheter för

berörda parter. Enligt länsstyrelsens mening får man sålunda räkna med

att arbetet med att belysa frågorna och komma till klarhet i fråga om den

praktiska tillämpningen av allemansrätten inrymmer så många problem att

det, som länsstyrelsen tidigare föreslagit, måste motivera en särskild utredning.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län påpekar bl. a., att allemansrätten har sitt

ursprung i en tid, då de nutida formerna av friluftsliv var okända och att,

ehuru den numera får anses ha sin största praktiska betydelse genom att

möjliggöra för människor att i rekreationssyfte utnyttja naturen, den från

början ägde avseende å helt andra förhållanden, vilket medfört osäkerhet

i bedömningen av vad som skall anses tillåtligt i fråga om företeelser som

numera utgör karakteristiska inslag i friluftslivet. Det framhålles vidare,

att allemansrättens utövning i takt med det tilltagande friluftslivet medfört

olägenheter av stundom allvarlig natur såsom irritation hos markägare

och det stora flertalet av friluftsfolket till följd av hänsynslöst uppträdande

av vissa människor, ekonomiska skador, som sannolikt i mycket begränsad

omfattning ersättes av den skadevållande, samt risker och störningar

för djur- och växtlivet. Även om, anför länsstyrelsen, grövre former

av otillåtet uppträdande inte lär bero på okunnighet, torde det förhålla sig

så att människor i stor utsträckning har tämligen oklara föreställningar

om vad som i umgänget med naturen är tillåtet och otillåtet. Länsstyrelsen

finner ett lagfästande av allemansrätten i väsentliga delar önskvärt och

till gagn såväl för den stora allmänheten som för markägarna. Sin uppfattning,

att ett utredningsuppdrag inte bör överlämnas till naturvårdsutredningen

utan anförtros en särskild utredning, motiverar länsstyrelsen med

att en utredning om allemansrätten berör synnerligen svårlösta och ömtåliga

problem och torde komma att ta lång tid i anspråk, medan det är

önskvärt, att den beslutande översynen av naturskyddslagstiftningen snarast

kommer till stånd.

Till länsstyrelsens i Norrbottens län yttrande med tillstyrkan av den

föreslagna utredningen har fogats yttranden av överlantmätaren och landsfogden

i länet, vilka jämväl förordar, att utredningen kommer till stånd.

Svenska naturskyddsföreningen lämnar vissa statistiska uppgifter till

belysande av »pressen på naturen» i våra dagar.

År 1880 bodde---80 procent av befolkningen på landsbygden. 90 år

senare — 1970 — räknar man med att förhållandet skall vara det omvända

med 80 procent i tätorterna, samtidigt som befolkningen ökat

med 3 miljoner. Koncentrationen innebär icke minskat tryck på naturen.

De tekniska ingreppen: samhällenas utbyggnad, kommunikations
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1961

lederna, vattenkraftutbyggnaden, vattenföroreningen, torrläggningarna

m. m. har inkräktat på värdefull natur och minskat naturens rekreativa

värden. Motorismen för samtidigt allt fler människor ut i naturen för friluftsliv

och rekreation. 1939 fanns i hela landet 180 000 privatbilar, antalet

är nu drygt 1 miljon och 1970 beräknas det vara ca 2 miljoner — eller en per

hushåll om 3—4 personer. Jakten och fritidsfisket kan också belysa pressen

på naturen. Man räknar sålunda med att vi i dag har drygt 250 000 jägare

och mellan 500 000 och 700 000 fritidsfiskare. Vidare bör erinras om den

dubbla bosättningen med olika vinter- och sommarbostäder. I den 1958

framlagda regionplanen för Storstockholmsområdet räknar man med ca

50 000 fritidshus inom regionen. Under 1960 avstyckades inom länet inte

mindre än 1 600 nya fritidstomter. I Halland är turisternas antal under

juli månad ca 170 000 eller lika stort som den fasta befolkningens. Fritidsstugornas

antal i länet är ca 20 000.

Angivna utveckling kan enligt föreningen lätt leda till marknötning,

nedskräpning, utarmning av flora och fauna, skadegörelse på växande

gröda och skog samt störning av och minskad trivsel för landsbygdsbefolkningen.

På många håll har, säger föreningen, förhållandena urartat betänkligt,

varför klargörande föreskrifter behövs för att uppnå större respekt

för legitima intressen. Om vissa regler ges kan, förmenar föreningen,

progaganda göras för dessa och sanering ske i smidiga former. Föreningens

åsikt att man skyndsamt måste närmare fastställa allmänhetens rättigheter

och skyldigheter uppbäres, anför föreningen, av yttranden som föreningen

inhämtat från olika håll i landet. Den kommersiella plockningen av

vårblommor, parkerande av bilar på annans mark och rätten till camping

anföres som exempel på vad som enligt föreningen närmare bör preciseras

genom lagstiftning. Vidare finner föreningen markägares rätt att — såsom

förekommit i flera fall i Stockholms län — utan hänsyn till friluftslivets

intressen låta inhägna stora arealer böra bli föremål för kritisk granskning.

Föreningen går även in på behovet av lämpliga fritidsområden och

yttrar.

Föreningen vill påpeka, att naturskyddslagens bestämmelser om naturparker

ger vissa möjligheter till en reglering på särskilda platser. Naturparkinstitutet

har dock ej kunnat få någon större omfattning och kan av

många skäl naturligtvis ej ersätta en friluftslag. Endast sex naturparker

har avsatts efter 1952. Glädjande är, att generaldirektören och chefen för

Kungl. Domänstyrelsen angivit, att man avser att sköta vissa kronoparker

som ett slags fritidsskogar — naturparker. I övrigt är en översiktlig planering

som tar fasta på behovet av fritidsområden samt ett bevarande av

markernas rekreativa värden i övrigt — så att de icke i onödan tillätes

minska eller fördärvas genom en för hård eller felaktig exploatering —

uppenbart nödvändig.

Föreningen anser, att även om vissa specialfrågor skulle komma upp till

behandling av naturvårdsutredningen, detta icke på längre sikt torde vara

till fyllest.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Tredje utskottets utlåtande nr 30 år 1961

Enär flertalet remissinstanser uttalat sig i frågan om den norska friluftslagens

lämplighet som förebild för en svensk lagstiftning om allemansrätten

skall här, sedan nu redogjorts för yttrandenas innehåll i huvudsak, översiktligt

redovisas ståndpunkterna jämväl i detta särskilda hänseende.

Hovrätten ställer sig skeptisk till den norska friluftslagens värde som

förebild för svenska regler i ämnet och anför.

Motionärerna har hänvisat till den norska lagen om friluftslivet såsom

en förebild för det utredningsarbete som de begär. Enligt hovrättens mening

kan det väl ha vissa fördelar att de regler som rör friluftslivet är sammanförda

i en lag. Helt självklar är dock denna lösning icke. De regler som

det kan vara fråga om har samtidigt anknytning till annan lagstiftning,

där de naturligt hör hemma. Den norska lagen innehåller i första kapitlet

regler om rätt att färdas på annans mark och behandlar sålunda en del av

de problem som är förenade med allemansrätten. Andra frågor, särskilt den

viktiga frågan om bärplockning, behandlas icke i den norska lagen. Denna

upptar å andra sidan frågor som ligger utanför vad en utredning om allemansrätten

kan ha anledning att syssla med, såsom bestämmelser om ett

statens friluftsråd och om friluftsnämnder. De norska reglerna om byggnadsförbud

gäller icke blott, såsom den svenska strandlagen, områden

vid stranden till havet eller till insjö utan även andra områden som är

av särskild betydelse för friluftslivet. Även om den norska lagen sålunda

innehåller vissa uppslag som kan vara till nytta för en svensk utredning

om allemansrätten, har den icke utrett problemen på ett sådant sätt att en

överflyttning till svenska förhållanden skulle kunna ske utan ett ingående

utredningsarbete.

Lantbruks styrelsen påpekar, att reglerna i den norska rätten torde ses

mot bakgrunden av att tillgången på jordbruksjord i Norge är förhållandevis

begränsad, och uttalar att i vårt land det erforderliga skyddet måhända

bör kunna uppnås med mindre rigorösa bestämmelser.

Länsstyrelserna i Stockholms och Kopparbergs län, naturvårdsutredningen

och Svenska naturskyddsföreningen synes å andra sidan väsentligen

ansluta sig till den uppfattning som kommit till uttryck i motionerna och

hänvisar i positiva ordalag till den norska lagstiftningen. Länsstyrelsen i

Kopparbergs län betonar, att det från flera synpunkter vore önskvärt, att

vid en utredning förutsättningarna för samstämmighet över huvud mellan

de nordiska länderna i fråga om lagstiftningsåtgärder rörande allemansrätten

undersöktes. Naturvårdsutredningen anför för sin del i sammanhanget,

att det vore önskvärt om »flera av lagens bestämmelser, efter vederbörlig

överarbetning för att få anslutning till svensk rättspraxis, kunde

inflyta i en ny naturvårdslag». Naturskyddsföreningen upplyser, att vid flera

av dess centrala naturvårdskonfcrenser och förbundsrådsmöten, då de

problem som sammanhänger med det växande naturintresset, den ökade

fritiden, allemansrätten och markägarintresset diskuterats, det ur olika

synpunkter ansetts, alt den norska friluftslagstiftningen i väsentliga stycken

kunde tjäna som förebild för Sverige.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Tredje utskottets utlåtande nr 30 år 1961

Utskottet

Genom att skapa rättsligt skydd för olika befogenheter tillkommande

ett subjekt såsom ägare av fast egendom och genom att stadga inskränkningar

i givna befogenheter har samhället från tid till annan bestämt jordäganderättens

innehåll och gränser. »Alle mans» rätt till mark och vatten

och till de nyttigheter naturen frambragt har härvid fått vika för äganderättsbegreppet.

Ehuru reglerna om äganderättens utsträckning varierat, torde

begreppet aldrig ha haft en så vid innebörd att allmänheten varit betagen

de befogenheter den nu har i förhållande till jordägaren. Allemansrätten

sådan den nu existerar kan därför sägas ha uråldrig hävd. En annan

sak är, att med befolkningens ökade rörlighet och med det alltmer utbredda

intresset för friluftsliv allemansrätten kommit att utnyttjas i en utsträckning,

som varit otänkbar endast för några decennier sedan, och i former,

som tidigare varit okända. Medan rätten att färdas och uppehålla sig på

annans område tidigare haft sitt huvudsakliga värde för den lokala samfärdseln,

har den genom den nu antydda utvecklingen kommit att på ett

helt annat sätt innebära en omistlig tillgång för hela vårt folk. Utskottet

vill redan inledningsvis framhålla såsom sin uppfattning, att de befogenheter,

som nu kan anses rättmätigt tillkomma allmänheten, ej bör i någon

mån beskäras genom ny lagstiftning.

Det är naturligt, att den radikala förändringen i allemansrättens utövande

medfört problem. Å ena sidan har det blivit en samhällets angelägenhet

att så långt övriga allmänna intressen medger det bevara tillgången på

naturområden och i övrigt på olika sätt främja friluftslivet. Å andra sidan

kan inte en sådan invasion i naturen som den som nu försiggår äga rum

utan att frågor aktualiseras om naturskydd och om tillgodoseeende av den

enskilde jordägarens berättigade intresse av ostördhet och av ordning i

sina marker.

Motionärernas begäran om utredning rörande allemansrätten har närmast

föranletts av sistnämnda frågor. Av motionerna synes framgå, att avsikten

med yrkandena om utredning inte är att få till stånd en inskränkning

i allmänhetens nuvarande befogenheter, utan att motionärerna anser ett

närmare klarläggande av gränserna för allemansrätten nödvändigt för att

minska avarterna i dess utövande till gagn inte bara för markägarna utan

även för den övervägande delen av friluftsfolket.

Frågan om bevarande av naturområden för befolkningens friluftsliv har,

som framgår av den tidigare redogörelsen, i avsevärd grad redan beaktats,

framför allt genom strandlagstiftningen och naturskyddslagstiftningen. Såsom

jämväl framgår av vad utskottet tidigare angivit, överväges för närvarande

åtgärder som förefaller ägnade att ytterligare tillgodose detta syfte

och att leda till att nya områden göres tillgängliga för friluftsfolket. En sådan

utveckling torde vara önskvärd ur de synpunkter motionärerna före
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Tredje utskottets utlåtande nr 30 år 1961

träder och synes böra leda till såväl ett minskat »slitage» på naturen som

en nedgång i antalet konfliktsituationer i förhållandet mellan friluftsfolket

och markägarna. De insatser i övrigt som såväl från kommunernas som

från olika företags sida göres till främjande av friluftslivet torde även ha en

i flera avseenden mycket stor betydelse för de syften motionärerna önskar

uppnå.

Det finns, som framgår av utskottets redogörelse för gällande rätt, redan

nu bestämmelser till motverkande av de »avigsidor» och det »missbruk»

av allemansrätten som motionärerna önskar skall stävjas genom den åsyftade

lagstiftningen. I själva verket är de företeelser i form av »intrång på

växande gröda, åverkan på stängsel, gren- och lövbrytning utan urskiljning»

som påtalats i de två likalydande motionerna alls inte yttringar av

allemansrätten utan fastmera genom stadganden i strafflagen klart uteslutna

från vad allmänheten äger rätt att företaga sig. Det torde kunna

sägas, att med bestämmelsen i 24 kap. 2 § strafflagen kriminaliserats så

gott som samtliga ur naturskyddssynpunkt icke önskvärda ingrepp av allmänheten

i naturens växtvärld. Åtgärder till motverkande av att den s. k.

kommersiella blomplockningen — för vilken straffbestämmelsen ej utgör

hinder — leder till utarmning av växtbeståndet i markerna övervägs för

närvarande av naturvårdsutredningen, som för övrigt har att ingå på frågan

om naturskyddet i hela dess vidd. Enligt 24 kap. 4 § strafflagen är det

vidare vid straffansvar förbjudet att ens beträda tomt, plantering och alla

andra ägor »som kan skadas därav». Av uttrycket »kan skadas» framgår,

att påvisbar skada ej förutsättes för straffbarhet (jfr rättsfallet NJA 1916

s. 65). Detta lagrum måste anses innebära ett åtminstone ur ekonomisk

synpunkt långt gående skydd för den enskilde markägaren mot intrång av

utomstående å hans fastighet. Utskottet kan svårligen tänka sig, att civilrättsliga

bestämmelser i nu angivna hänseenden skulle vara mer ägnade

än de givna straffstadgandena att upprätthålla allmänhetens respekt för

efterlevnad av reglerna. Motionärerna synes anse, att en civilrättsligt given

laglig reglering av allemansrätten skulle skapa större klarhet rörande gränserna

för allmänhetens befogenheter. Det är obestridligt, att gränserna för

vad som enligt 24 kap. 4 § strafflagen skall förstås med uttrycken »tomt»,

»plantering» och »skada» är flytande och att det måste möta svårigheter

att avgöra vad som är tillåtet i varje konkret fall. Utskottet är emellertid

ej övertygat om, att det är möjligt att i en ny lagstiftning skapa så mycket

större klarhet i förhållandet mellan jordägaren och allmänheten, att en lagstiftning

av denna anledning bör anses påkallad. Som i olika sammanhang

framhållits (bl. a. av strandlagsutredningen och av hovrätten över Skåne

och Blekinge i dess yttrande över motionerna) torde det möta stora svårigheter

att få till stånd entydiga bestämmelser med giltighet för alla de skiftande

förhållanden som kan möta på olika håll i landet. Den norska friluftslagen,

vilken av motionärerna framhållits som ett exempel på hur eu

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Tredje utskottets utlåtande nr 30 år 1961

motsvarande lagstiftning i vårt land lämpligen bör utformas, synes i många

stycken illustrera detta förhållande. I påfallande hög grad har vid definition

av områden, som särskilt tillerkänts skydd, eller av förfaranden, som enligt

lagen ej skall tillåtas, tillgripits uttryck som >utilb0rlig fortrengsel», »tilb0rlig

varsomhet» och »nevneverdig skade eller ulempe». Utskottet finner

anledning antaga, att tolkningen av sådana begrepp kan bli föremål för

stridiga meningar och ge anledning till konflikter i lika hög grad som de

antydda tolkningssvårigheterna rörande allemansrättens innehåll i vårt

land.

Beträffande vissa särskilda former av friluftslivet får emellertid frågan

om behovet av laglig reglering ses mot bakgrunden av, att i visst hänseende

helt saknas bestämmelser till ledning vid avgörande av vad som skall anses

tillåtet eller ej. I fråga om tillåtligheten av tältning, parkering av fordon

och förtöjning av båtar å annans mark är nämligen av betydelse ej blott

om besittningstagandet inkräktar på tomt eller plantering eller medför risk

för skada å annan äga utan också om det innebär ett mera varaktigt utnytt^

jande av fastigheten. Ett sådant nyttjande anses allemansrätten inte medge,

men hur långt varaktigheten skall sträcka sig för att förfarandet skall bli

att betrakta som en besittningskränkning är en omdiskuterad fråga även

bland rättslärda. Även i ett annat hänseende, nämligen då tältning, parkering

o. d. —- utan att man kan tala om risk för skada å marken i vart fall

ej såvitt avser envar tältande eller bilist för sig — förehaves av ett stort

antal människor samtidigt, kan det understundom förefalla befogat anse,

att ett intrång i markägarens besittningsrätt äger rum. I nu berörda fall

synes ett behov av regler för fastställande av hur långt allmänhetens rättigheter

sträcker sig mera påtagligt. Naturvårdsutredningen har, såsom

framgår av dess yttrande över motionerna, för avsikt att i viss mån ta befattning

med allemansrättsliga problem, och har som exempel på frågor,

som torde bli aktuella, anfört just tillåtligheten att tälta eller parkera bil

på annans mark. Vid detta förhållande finner utskottet någon åtgärd i saken

ej för närvarande påkallad. Utskottet vill i detta sammanhang ånyo betona

sin inställning, att man inte genom lagstiftningsåtgärder bör inskränka allmänhetens

nuvarande rättigheter.

I vad hittills upptagits har utskottet ej bemött den i motionerna 1:512

och II: 602 särskilt nämnda frågan om nedskräpning av naturen. Utskottet

har tidigare redogjort för de möjligheter som för närvarande står till buds

och överväges för att komma till rätta med detta otvivelaktigt viktiga och

svårbemästrade problem. Utskottet finner det väl kunna förväntas, att med

nu möjliga och redan tilltänkta åtgärder det skall bli möjligt att råda bot

på missförhållandena å platser, där en större allmänhet regelbundet samlas

och förutsättningarna således är goda för anordnande av övervakning och

tillsyn. Bestämmelserna i 26 och 27 §§ naturskyddslagen torde emellertid

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Tredje utskottets utlåtande nr 30 år 1961

ej ha nått sitt syfte att åstadkomma en tillfredsställande lösning av frågan

beträffande områden, där möjlighet till ingripande i annan ordning saknas.

Utskottet bemärker emellertid, att naturvårdsutredningen jämväl ämnar

överväga skärpta åtgärder mot nedskräpning, och anser därför ej heller

denna fråga för närvarande påkalla ytterligare utredning.

Utskottet har, med hänsyn till utformningen av det ena motionsyrkandet

och vad till stöd därför anförts om önskemålet av en såvitt möjligt samnordisk

lagstiftning, tidigare i utlåtandet lämnat uppgifter om gällande rätt

på ifrågavarande område i de övriga nordiska länderna. Ehuru i vissa stycken

väl torde finnas möjlighet att skapa likartade regler, är förhållandena

dock i väsentliga delar olikartade de nordiska länderna emellan och tanken

på en enhetlig lagstiftning förefaller åtminstone för närvarande ej realistisk.

Genom tidigare uttalanden emot den av motionärerna begärda utredningen

har utskottet givetvis ej velat förringa värdet av ett gott förhållande mellan

markägarna och friluftsfolket. En positiv inställning från jordägarnas

sida gentemot den allmänhet, som söker avkoppling och kontakt med naturen

på deras marker, är inte minst ett friluftsfolkets eget intresse. Svenska

orienteringsförbundet säger sig i ett yttrande, som utskottet tidigare

redovisat, ha genom mångårig kontakt med markägare och jakträttsinnehavare

lärt, »att man kommer långt med ömsesidig förståelse och hänsyn»,

samt finner det för förbundets egen del knappast behövligt med någon utredning.

Uttalandet torde utvisa, att friluftsfolkets egen inställning, dess

förståelse för naturens värden och för markägarens intressen, kanske är

den viktigaste förutsättningen för uppnående av tillfredsställande förhållanden

på friluftslivets område. Det stora flertalet av dem som söker sig ut

i skog och mark har säkerligen en sådan inställning. De som av olika anledningar

ej hör till denna kategori torde man enligt utskottets mening ha

stora möjligheter att påverka genom upplysning och propaganda. Den upplysningsverksamhet

som bedrives genom skolor och olika organisationer

samt på annat sätt måste därför anses vara av utomordentligt värde.

Sammanfattningsvis vill utskottet anföra följande. Friluftsfrågorna står

för närvarande i olika sammanhang i blickfältet. Vissa frågor som berör

allemansrältten är under utredning. Detta gäller såväl de frågor utskottet

enligt ovan funnit böra närmare övervägas som vissa andra i motionerna

ej berörda problem, bl. a. den viktiga frågan huruvida strandlagens bestämmelser

visat sig tillräckligt effektiva för dess syfte. Andra områden

inom allemansrätten avgränsas av regler som — särskilt i kombination med

upplysning — bör vara väl ägnade att i nuvarande form tillgodose syftet

med motionerna. Utskottet finner med hänsyn till det sagda någon framställning

från riksdagens sida om ytterligare utredning för närvarande ej

påkallad.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Tredje utskottets utlåtande nr 30 år 1961

Utskottet hemställer,

att förevarande motioner, I: 512 och II: 602 samt II: 607,

icke måtte föranleda annan riksdagens åtgärd än att riksdagen

i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer, att motionerna

jämte detta utlåtande för kännedom överlämnas till 1960

års naturvårdsutredning.

Stockholm den 7 november 1961

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Grym, Georg Carlsson,

Kristiansson, Åkesson, Åke Larsson och Schött*;

från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, Nyberg, fru Torbrink,

herrar Wachtmeister, Ekström i Iggesund, Grebäck, fröken Andersson

i Lerum och herr Tobé.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

10UNS TRYCKERI, ESSELTE, STHLM 61

107854

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1961:359 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående skyddsarbetet inom försvaret, m. m. a1 i texten