Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motion angående ändrad lydelse av 23 § jaktlagen. Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagen väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 21 i andra kammaren, av herr Levin.

1961-03-14 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1961:9, Utlåtande i anledning av motion angående ändrad lydelse av 23 § jaktlagen. Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagen väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 21 i andra kammaren, av herr Levin.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1961

1

Nr 9

Utlåtande i anledning av motion angående ändrad lydelse av 23 §

jaktlagen.

Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagen väckt, till lagutskott

hänvisad motion, nr 21 i andra kammaren, av herr Levin.

I motionen framhålles det, med hänvisning till 23 § jaktlagen, som en

orimlighet att katten, som är ett utpräglat tamdjur, skall få »fångas och

dödas så snart han tar ett steg utanför ägarens gård eller trädgård», medan

tämjda exemplar av en som regel vild djurart enligt praxis ansetts skyddade

i de fall de kommit ur fångenskapen och förirrat sig in på annans mark.

Motionären påpekar, att uppmärksammade fall förekommit, där man lockat

till sig tamkatter i fällor för försäljning men vid rättegång frikänts med

hänvisning till ifrågavarande paragraf i jaktlagen. För alla kattägare och

djurvänner över huvud framstår det enligt motionären som en utmaning att

jaktlagen fortfarande har den utformning den har i angivet avseende. Då

det förekommer, att katter förvildas, och sådana katter ur djurskyddsintresse

bör avlivas, anser motionären, att »kattparagrafen» icke helt bör utgå

ur jaktlagen. Den bör emellertid enligt motionären ändras till sin lydelse.

Motionären hemställer, »att riksdagen måtte besluta vidtaga den ändring i

lagen om rätt till jakt att paragraf 23 får följande lydelse: Förvildad katt

som anträffas untanför gård eller trädgård må av jakträttsinnehavaren

eller hans folk saklöst dödas».

över motionen har i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver utlåtande

inhämtats från domänstyrelsen. På begäran av utskottet har yttrande

därjämte avgivits av Svenska jägareförbundet, Jägarnas riksförbund

och Föreningen Djurens vänners riksorganisation.

Historik och gällande rätt

186A års jaktstadga medgav envar rätt att döda katt, som anträffades i

skog eller hage. I 1912 års jaktlag utökades denna rätt i så måtto att området

för densamma angavs till all mark »utanför gård eller trädgård». Samtidigt

inskränktes emellertid rätten så att den tillkom allenast »jakträttsinnehavaren

och hans folk». Ändringarna föreslogs av år 1908 tillkallade

sakkunniga i år 1909 avgivet förslag rörande revision av jaktlagstiftningen.

Bihang till riksdagens protokoll 1961. 9 samt. 3 avd. Nr 9

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1961

Utvidgningen motiverades därvid med att katten enligt erfarenheten gör

avsevärd skada just i öppen mark å rapphöns och annat vilt. Samtidigt ansågs

inskränkningen i rätten att efterhålla katt till att avse blott jakträttsinnehavaren

och hans folk nödvändig »för att den sålunda utsträckta rätten

att efterhålla katt icke må missbrukas till förföljelse av okynne».

Ifrågavarande stadgande i 1912 års jaktlag inflöt oförändrat i nu gällande

lag den 3 juni 1938 om rätt till jakt, vars 23 § lyder: »Katt som anträffas

utanför gård eller trädgård må av jakträttsinnehavaren eller hans

folk saklöst dödas.»

Yttrandena

Motionärens förslag har avstyrkts av samtliga remissinstanser utom Föreningarna

Djurens vänners riksorganisation.

Sistnämnda organisation betecknar den föreslagna lagändringen som ur

djurskyddssynpunkt och moralisk synpunkt i hög grad önskvärd och andrager

i yttrandet bl. a. följande.

I paragrafen angives endast katt, vilket felaktigt tolkas så, att varje däggdjur

av kattsläktet kan av envar dödas så fort djuret kommer utanför sin

ägares tomtmark. Den oklara formulering nämnda paragraf erhållit har

bidragit till att mycket tråkiga konsekvenser uppstått när domstolarna i

vårt land följer lagens bokstav och tillerkänner en person rätt att infånga

eller döda en katt som kommer utanför ägarens tomtgränser. Jaktlagens § 1

angiver som objekt för att fånga eller döda djur att dessa skola vara vilda

däggdjur och fåglar.---Av de katter som finns i vårt land förekommer

endast tamkatter och förvildade katter. Efterforskningar har konstaterat, att

vår vanliga s. k. huskatt härstammar från den nubiska katten eller kafferkatten.

Till sitt väsen är den ett fromt och hemtamt husdjur och har av

den stora allmänhten alltid betraktats så, samt i alla tider varit den fattigare

befolkningens många gånger enda husdjur. ----Den förvildade katten

är mycket skygg och undviker människor samt livnär sig på småvilt i markerna.

---Några vildkatter finnas icke i hela Skandinavien.---

Med orätt har tamkatten i vår lagstiftning klassificerats som ett skadedjur

enligt omnämnda 23 §. Denna tamkatt, som älskas av stora delar av vårt

folk, har genom lagens bokstav blivit betraktad som ett villebråd. En grupp

människor, som själva äro jägare och jordägare, idka jakt, många gånger

endast för nöjets skull, har kunnat driva det dithän, att ett för dem onyttigt

djur skall för deras skull betraktas som värdelöst och med lagens hjälp giva

dem rätt att saklöst döda det. Att se så krasst på problemet är inte ett allmänt

intresse. Det kan inte bestridas, att kringströvande katter i någon mån

dödar småfåglar i markerna, men detta kan inte tagas till intäkt för att

lagen skall förmena dem rätten att leva, om de utan att jaga kommer utanför

sin ägares marker. Vi kan se den stora skillnaden i uppfattningen om

kringströvande djur, om vi ser på hundens ställning i lagen. Man får inte

saklöst döda en hund, som inte jagar, för att den kommit in på annans

mark.---I vårt land finnas numera många olika tamkattraser re
presenterade,

många betingande avsevärda priser. Härav framgår, att ägarna

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 dr J961

3

till dylika katter många gånger åsamkats stora förluster, då de förlorar

sina djur, som antingen infångats eller dödats för att de kommit inpå annans

mark. Detta att katterna numera representerar ett icke föraktligt ekonomiskt

värde har medfört, att katterna blivit ett eftersträvansvärt objekt

för olika asociala individer, som med hjälp av § 23 jaktlagen bedriver ett

icke obetydligt infångande av katter. Dessa lockas från ägarens marker in

på angränsande tomter med användande av valeriana, där de infångas i

kattfällor och sedan säljas med stora skattefria förtjänster. Även inne i städerna

med sina tättbebyggelser förekommer infångandet av katter med

fällor och nämnda § 23 åberopades år 1956 av två kattfångare inför rådhusrätten

i Malmö, varför de frikändes.

Såväl domänstyrelsen som Svenska jägareförbundet instämmer i motionärens

uppfattning om det otillfredsställande i att tamkatter fångas för försäljning

men anser en lagändring som den föreslagna icke kunna godtagas

ur jakt- och viltvårdssynpunkt. Det framhålles från båda håll, att tamkatten,

då den vid tillfällen strövar omkring i markerna, gör lika stor skada

på småvilt och småfåglar som den förvildade katten. Svårigheten att vid

påträffande av katt utanför gård eller trädgård avgöra, om katten är tam

eller förvildad, understrykes av båda dessa remissinstanser. Domänstyrelsen

anser, att detta förhållande med visshet skulle medföra besvärliga komplikationer,

och Svenska jägareförbundet uttalar, att det i praktiken skulle leda

till att alla katter utom vildkatterna måste anses tama. Förbundet gör också

en jämförelse med rätten att döda löslöpande hund. Att denna rätt är kringgärdad

med åtskilliga villkor får, säger förbundet, ses mot bakgrunden av

åtskilliga ekonomiska faktorer, bl. a. det förhållandet, att skyldighet föreligger

att registrera och erlägga skatt för hund. Att införa ett system för

registrering och identifiering av katt jämte regler om lössläppande av katt,

motsvarande vad som gäller för hund, anser förbundet ogörligt.

Jägarnas riksförbund säger sig ej ha funnit något skäl föreligga som

motiverar den föreslagna lagändringen.

Utskottet

Motionären vänder sig mot innehållet i 23 § jaktlagen, vars tillämpning

han finner såväl orimlig som otidsenlig. I motionen yrkas därför, att stadgandet

skall ändras så att rätten att döda katt, som anträffas utanför gård

eller trädgård, inskränkes till att avse allenast »förvildad katt».

Några egentliga vildkatter finns ej i vårt land. Däremot förekommer det

i viss utsträckning att tama katter av en eller annan anledning överges av

sina ägare och hänvisas till ett liv i det fria eller att de själva finner sig

föredra ett liv i frihet och mer eller mindre för gott lämnar sina hem bland

människor. Det inträffar naturligtvis också, att kattungar föds i frihet och

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1961

aldrig kommer i människors vård. Det torde vara nu nämnda kategorier

som avses med uttrycket förvildade katter.

Som framgår av den tidigare redogörelsen har katten sedan lång tid tillbaka

behandlats med stränghet i lagstiftningen. Denna inställning har motiverats

av att katten, då den strövar kring i markerna, ansetts vålla allvarliga

skador på beståndet av fåglar och småvilt. Det har omvittnats av såväl

domänstyrelsen som Svenska jägarförbundct, att denna motivering för lagens

bibehållande alltjämt kvarstår. Båda remissinstanserna har härvid

framhållit, att huskatten, i den mån den ger sig ut på tillfälliga strövtåg,

såsom skadedjur är att jämställa med den förvildade katten. Utskottet har

ej anledning betvivla dessa uppgifters riktighet.

Från nyssnämnda remissinstansers sida har ytterligare anförts, att et''

lagstadgande som det föreslagna skulle medföra stora praktiska svårigheter

i tillämpningen med hänsyn till möjligheterna att skilja mellan tamkatter

och förvildade katter. Utskottet ansluter sig till denna uppfattning. Ehuru

det väl kan tänkas, att en jägare många gånger kan avgöra, om en katt är

tam eller förvildad, måste det antagas, att i ett stort antal fall en sådan

möjlighet är utesluten. Redan definitionen å uttrycket förvildad katt torde

visa sig svår att fastställa. Utskottet finner här ett avgörande hinder mot

en lagändring i den form motionären föreslagit.

Utskottet vill emellertid ingalunda förringa de motiv som ligger till grund

för motionärens hemställan. Ett utnyttjande av den rätt stadgandet medgiver

kan säkerligen många gånger förefalla opåkallat ur jaktvårdssynpunkt

och upprörande för den enskilde kattägaren. Det förfarande som i viss utsträckning

synes förekomma att allenast för ekonomisk vinning locka tamkatter

i fälla för försäljning till vetenskapliga institutioner eller eljest vill

utskottet allvarligt fördöma. Det kan här anmärkas, att numera relativt

talrikt förekommer innehav av s. k. raskatter, vilka ej sällan betingar avsevärda

priser. En viss garanti mot ett handlingssätt sådant som det angivna

ligger givetvis i att rätten att döda katt tillkommer endast jakträttsinnehavaren

och hans folk. Av stor betydelse ur kattägarens synpunkt är emellertid

härvid, huruvida uttrycket »utanför gård eller trädgård» avser gård

eller trädgård över huvud eller om därmed menas endast kattägarens gård

eller trädgård. Det kan enligt utskottets mening med visst fog hävdas, att

dödande av annan katt än egen borde i princip vara otillåtet inom bebodda

områden. De viltvårdssynpunkter som ligger till grund för stadgandet har

här inte samma berättigande som eljest och kan svårligen motivera ett sådant

angrepp på enskilda intressen som ett avlivande av katt kan innebära.

Vissa motivuttalanden till stadgandet synes jämte dess ordalydelse närmast

tyda på att från område där dödande av katt får ske undantagits varje

gård och trädgård. Att stadga undantag allenast för kattägarens egen tomt

kan vidare förefalla opåkallat, då den som där förfogar över jakträtten är

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 dr 1961

5

ägaren själv. I ett rättsfall (se Svensk Juristtidning 1958 sid. 85) har emellertid

uttrycket givits den tolkningen att katt, som anträffas i jakträttsinnehavarens

gård eller trädgård, får dödas av denne och hans folk.

En fråga av intresse i sammanhanget är också huruvida den som begagnar

sig av den i 23 § jaktlagen stadgade rätten kan sägas idka jakt och därmed

huruvida gällande bestämmelser i jaktlagstiftningen -—- särskilt dess

regler om förbud mot lockande av villebråd — blir tillämpliga. Svaret på

denna fråga förefaller icke helt givet.

Den icke önskvärda fångsten och försäljningen av tamkatter torde i viss

mån kunna motverkas, därest vid de vetenskapliga institutionerna fullständiga

uppgifter inhämtas rörande försäljarna och de inlämnade djurens

ursprung. Utskottet har anledning antaga, att denna fråga är föremål för

övervägande av den år 1953 tillkallade djurskyddsutredningen.

Frågan huruvida det är möjligt att genom en lagändring undanröja föreliggande

oklarhet med nu gällande bestämmelse om rätt att döda katt samt

huruvida — utan att nödig hänsyn till viltvården eftersättes — den enskilde

kattägarens intressen kan tillgodoses i högre grad än nu synes vara

fallet torde förtjäna att beaktas. Enligt utskottets mening bör denna fråga

övervägas av 1949 års jaktutredning vid dess översyn av jaktlagstiftningen.

Utskottet får således hemställa,

att förevarande motion, II: 21, icke måtte föranleda annan

riksdagens åtgärd än att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj :t hemställer, att motionen jämte detta utlåtande

överlämnas till 1949 års jaktutredning.

Stockholm den 14 mars 1961

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Grym, Göran Karlsson, Georg

Carlsson, Kristiansson, Ebbe Ohlsson, Åkesson och Wirmark;

från andra kammaren: herrar Levin, fru Torbrink, herrar Andersson

i Ryggestad, Johansson i öckerö, Persson i Tandö, Hamrin i Kalmar, Mattsson

och Turesson.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1961

Reservation

av herr Levin, fru Torbrink och herr Persson i Tandö, vilka ansett, att

utskottets utlåtande bort ha följande lydelse.

»Motionären---— lika med utskottet —--— ''förvildad katt’.

Några egentliga — — — lika med utskottet — ---människors vård.

Med uttrycket förvildad katt torde böra förstås katt tillhörande någon av

nu nämnda tre kategorier.

I motionen framhålles, att jaktlagen ger jakträttsinnehavaren rätt att

jaga, döda eller fånga allenast vilda djur samt att enligt praxis även tämjda

djur av en som regel vild art i de fall de kommit ur fångenskapen och

förirrat sig in på annans mark anses vara skyddade. Någon form av rätt till

jakt på tama djur föreligger således i princip ej, även om djuren kommit

in på annans jaktområde.

Katten intager sålunda till följd av stadgandet i 23 § jaktlagen en särställning

i förhållande till andra tama djur. Denna särställning kan enligt

utskottet icke anses motiverad beträffande andra katter än sådana som

förvildats och därigenom utgör en konstant fara för fågel och småvilt. Tamkatten

omfattas i allmänhet av ett mycket starkt ägarintresse av personlig

och ofta även ekonomisk art. Att tama katter, i den mån de ger sig ut på

strövtåg i markerna, tillfälligt kan jaga och döda vilt kan svårligen motivera

ett sådant angrepp på enskilda intressen som ett avlivande av katt kan

innebära.

Emot den föreslagna lagändringen har i två remissyttranden invänts, att

det i praktiken skulle möta svårigheter att skilja på tamkatter och förvildade

katter. Den förvildade katten torde emellertid särskilt genom sin

skygghet för människor relativt enkelt kunna särskiljas från en tamkatt

och det torde icke vara förenat med så stort besvär för en jägare att förvissa

sig om en anträffad katts egenskap av tam eller förvildad att härigenom

ett hinder mot den föreslagna lagändringen kan anses föreligga.

Med nu gällande lagstiftning kan enligt vad praxis giver vid handen jakträttsinnehavare

i enbart vinningssyfte utan laga påföljd fånga tamkatter

för försäljning bl. a. till vetenskapliga institutioner. Detta är enligt utskottets

mening ett icke önskvärt förhållande, som därest den föreslagna lagändringen

genomföres definitivt kommer att undanröjas.

Utskottet får på grund av vad sålunda anförts hemställa,

att riksdagen, med bifall till förevarande motion, 11:21,

måtte för sin del antaga följande

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1961

7

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 23 § lagen den 3 juni 1938

om rätt till jakt (nr 27i).

Härigenom förordnas, att 23 § lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

23 §.

Katt som anträffas utanför gård Förvildad katt som anträffas utaneller

trädgård må av jakträttsinne- för gård eller trädgård må av jakthavaren

eller hans folk saklöst do- rättsinnehavaren eller hans folk sakdas.

löst dödas.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1961.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1961:136 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion a/ngående ändrad lydelse av 23 § jaktlagen. a1 i texten