Sök i Ratio Lex

Bevillningsutskottets betänkande nr 20 är 1961

1961-03-21 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1961:20, Bevillningsutskottets betänkande nr 20 är 1961

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 20 är 1961

1

Nr 20

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

angående värdering av varulager vid beskattningen.

Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta,

av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:40 av herr Stefanson m. fl. och 11:45 av

herr Kollberg m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte besluta sådan ändring

av gällande beskattningsregler, att den s. k. 30-procentregeln vid värdering

av varulager vid beskattningen åter skall tillämpas från och med 1962

års taxering, samt att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till erforderlig

författningstext»; samt

2) de likalydande motionerna 1:353 av herr Ewerlöf m. fl. och 11:412

av herr Hjalmarson m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte antaga följande
-

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att punkt 1 av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen

den 28 september 1928 skall erhålla följande ändrade lydelse.

Anvisningar

till 41 §.

1. Inkomst av---särskilt stadgas.

För skattskyldig---av följande.

Därest vinstresultatet--— stadgade grunder.

Den i—- — — nedan sägs.

Lagret vid beskattningsårets utgång må icke upptagas till lägre belopp

än trettio procent av lagrets anskaffningsvärde eller, därest återanskaffningsvärdet

å balansdagen är lägre, sistnämnda värde, i förekommande

fall efter avdrag för inkurans.

Därest värdet å lagret, beräknat till anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet

och i förekommande fall efter avdrag för inkurans, uppgår till lägre

belopp än som motsvarar medeltalet av värdena å lagren vid utgången av

de två närmast föregående beskattningsåren (jämförelseåren), må lagret vid

1 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 7 samt. Nr 20

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 1961

beskattningsårets utgång i stället upptagas till lägst ett belopp motsvarande

förstnämnda värde å detta lager efter avdrag med sjuttio procent av sagda

medeltalsvärde. Därvid skola såsom värden å lagren vid jämförelseårens

utgång hava upptagits anskaffningsvärdena eller, därest återanskaffningsvärdena

å balansdagarna i fråga varit lägre, sistnämnda värden, i förekommande

fall efter avdrag för inkurans. Föreligger sådant fall att sjuttio procent

av nyssnämnda medeltalsvärde överstiger värdet av lagret vid beskattningsårets

utgång, må avdrag åtnjutas jämväl för det överskjutande beloppet,

därest en häremot svarande avsättning i räkenskaperna gjorts till

lagerregleringskonto. Då avdrag för sådan avsättning medgivits, skall avsättningen

återföras till beskattning nästföljande beskattningsår, därvid

frågan om avdrag för förnyad avsättning till dylikt konto får prövas enligt

bestämmelserna ovan. Ingå i lagret råvaror eller stapelvaror, må lagret

av sådan^ varor eller del därav upptagas till lägst sjuttio procent av värdet

å tillgångarna i fråga beräknat efter lägsta marknadspris under beskattningsåret

eller under något av de närmast föregående nio beskattningsåren.

Därest sist angivna grund för värdering av varulagret eller del därav tilllämpats,

skall vad ovan sägs om värdering med hänsyn tagen till medeltalet

av värdena å lagren vid utgången av de två närmast föregående beskattningsåren

icke gälla.

Utan avseende---vara påkallat.

Vad i---såsom skäligt.

Avdrag för---skattskyldiga angivit.

Vid bestämmande --- — eget kapital.

När fråga----skulle ifrågakommit.

Nedskrivning av--— — september beskattningsåret.

Vad här---årets inkomst.

Har avverkningsrätt---influtna likviden.

Om beskattningsmyndighet, — ---till beskattning.

Motsvarande gäller--- ■— års inkomstberäkning.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda

yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnats i det följande,

hänvisa till motionerna 11:45 och 11:412.

Gällande bestämmelser

Genom beslut av 1955 års riksdag genomfördes ändrade regler för företagsbeskattningen.

Vad angår värderingen av tillgångar avsedda för omsätt
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 1961

3

ning eller förbrukning (lager) föreskriver de nya bestämmelserna i punkt 1

av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen att den bokföringsmässiga

värdesättningen skall godtas vid inkomstberäkningen endast under förutsättning

att den inte står i strid med särskilda, för denna beräkning meddelade

bestämmelser. Huvudregeln för varulagervärderingen är att lagret vid

beskattningsårets utgång inte må upptas till lägre belopp än 40 procent av

lagrets anskaffningsvärde vid samma tidpunkt eller, därest återanskaffningsvärdet

är lägre, sistnämnda värde. Lagret får således nedskrivas med högst

60 procent. Från det värde, varå nedskrivningen får göras, må först avräknas

den inkurans i lagret som kan finnas å balansdagen. Med tillämpning av endera

av två supplementärregler kan i särskilda fall lägre lagervärden än

enligt huvudregeln medgivas. Enligt den ena regeln må nedskrivningens storlek

beräknas på medeltalet av lagren under de två närmast föregående beskattningsåren,

vilket i vissa fall kan leda till negativa lagervärden. Den

andra supplementärregeln innebär, att om i lagret ingår råvaror eller stapelvaror

lagret i denna del får upptas till lägst 70 procent av ifrågavarande

tillgångars lägsta marknadsvärde under en tioårsperiod.

Beträffande lagervärderingen enligt huvudregeln antogs särskilda bestämmelser

för vissa övergångsår. Lagret för beskattningsåret 1956 skulle enligt

dessa värderas till lägst 20 procent av anskaffningsvärdet och lagret för beskattningsåret

1957 till lägst 30 procent av anskaffningsvärdet. Sistnämnda

procentsats gäller även beträffande varulagervärderingen vid utgången av

beskattningsåret 1958. Från och med beskattningsåret 1959, alltså från och

med 1960 års taxering, skulle de nya bestämmelserna helt träda i kraft.

Genom lag den 13 mars 1959, nr 54, uppsköts emellertid det fulla ikraftträdandet

av 1955 års lagervärderingsregler till 1961 års taxering.

Frågans behandling vid tidigare års riksdagar

Förslag till de nya bestämmelserna rörande företagsbeskattningen förelädes

1955 års riksdag i proposition nr 100. Häri hade beträffande varulagervärderingen

förordats de regler, för vilka ovan redogjorts. I anledning avpropositionsförslaget

yrkades i väckta motioner, att lägsta gränsen för tilllåten

nedvärdering av lagret skulle bestämmas till 30 procent. I sitt av riksdagen

godkända betänkande nr 45 avstyrkte 1955 års bevillningsutskott berörda

motioner. Utskottet anförde bl. a.

Utskottet ansluter sig för sin del till departementschefens uppfattning att

något verkligt väsentligt med en ändrad företagsbeskattning inte kan vinnas

från konjunkturpolitisk synpunkt med mindre reglerna för varulagervärderingen

skarpes. Såsom i propositionen framhålles kan redan mindre ändringar

i reglerna för beräkningen av det skattemässigt tillåtna lägsta lagervärdet

öva en betydelsefull inverkan på företagens möjligheter till likviditetsförstärkning

genom lagernedskrivningar och därmed på omfattningen avföretagens

investeringar inte endast i lagertillgångar utan jämväl i maskiner,

inventarier o. d.

Biltang till riksdagens protokoll 1961. 7 sand. Nr 20

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 1961

Den fråga varom olika meningar råder är var lägsta gränsen för tillåtet

bokfört lagervärde skall dragas. Självfallet måste här ske en avvägning mellan

å ena sidan de synpunkter av konjunkturpolitisk art, som utskottet enligt

vad i det föregående framhållits funnit tala för kraftigast möjliga åtstramning

av de permanenta värderingsreglerna, och å andra sidan behovet av

regler, som lämnar utrymme för betryggande nedskrivningar för prisfallsrisk.

Det torde inte vara möjligt att ange hur långt gående nedskrivningar nu

gällande bestämmelser medger. Som av propositionen framgår har emellertid

av mellankommunala prövningsnämnden tillämpad praxis, enligt vilken nedskrivning

i princip medges till 30 procent av lagrets lägsta värde, kommit att

under senare år i betydande utsträckning tillämpas av näringslivet och taxeringsmyndigheterna.

Enligt utskottets mening måste det med utgångspunkt

härifrån vara helt uteslutet att tillmötesgå motionsyrkandena om en lägsta

gräns vid 30 procent av lagrets anskaffningsvärde, emedan en på så sätt bestämd

gräns inte skulle medföra den från konjunkturpolitiska synpunkter

önskvärda åtstramningen i värderingsreglerna. I själva verket skulle såsom

ock departementschefen framhållit en huvudregel enligt detta alternativ

i förening med de föreslagna supplementärreglerna i åtskilliga fall innebära

ännu generösare värderingsregler än de nu i praxis tillämpade.

Då det åter gäller att bedöma behovet av nedskrivning för prisfallsrisk

måste enligt utskottets mening starkt avseende fästas vid det förhållandet,

att beträffande sådana lagertillgångar som är underkastade den största prisfallsrisken,

nämligen rå- och stapelvaror, värderingen får ske med utgångspunkt

från lägsta marknadspriset under en tioårsperiod enligt den ena av

supplementärreglerna. Då det kan antagas, att företag med lager av tillgångar

av nyss nämnt slag kommer att tillämpa ifrågavarande supplementärregel,

vilken väl i de flesta fall torde ge det lägsta lagervärdet, kommer huvudregeln

att gälla för det stora flertalet företag med mera prisbeständiga lagertillgångar

och företag med sammansatta lager, där en prisförändring i någon

del av lagret inte i någon mera avsevärd grad påverkar det totala lagrets värde.

Läget blir alltså det att huvudregeln i det väsentliga kommer att tillämpas

av företag som har det förhållandevis minsta behovet av nedskrivning

för prisfallsrisk.

Även i motioner vid senare års riksdagar har vid flera tillfällen framställts

yrkanden om ändring av huvudregeln för varulagervärderingen så att procenttalet

för den nedre gränsen bestämmes till 30. Dessa yrkanden har avvisats

av riksdagen. Därvid har från bevillningsutskottets sida bl. a. framhållits

att utskottet i princip ansåg att huvudregeln för varulagervärderingen

inte borde medge en längre gående nedskrivning än till 40 procent avvärdet.

Utskottet har uttalat den meningen att — sedan väl den erforderliga

uppskrivningen skett — det torde komma att visa sig att för näringslivet

i allmänhet en 60-procentig nedskrivning skulle vara tillräcklig för det

syfte nedskrivningen främst avsåg att tjäna, nämligen att medge ett betryggande

skydd mot prisfallsrisk. Det har vidare framhållits att genom särskilda

regler sörjts för att ytterligare prisfallsskydd kunde beredas företag

med särkilt priskänsliga varor.

Även frågan om ändring av övergångsbestämmelserna till den nya lagstiftningen

har vid flera tillfällen varit föremål för behandling av riksdagen.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 1961 5

I proposition nr 27 till 1959 års riksdag föreslogs att det fulla ikraftträdandet

av 1955 års lagervärderingsregler skulle uppskjutas till 1961 års

taxering. Vidare yrkades i motionerna 1:385 och 11:460 att riksdagen måtte

uttala, att huvudregeln om värdering av varulager till lägst 30 procent av

värdet skulle gälla, så länge dåvarande konjunkturläge bestod. I sitt av riksdagen

godkända betänkande nr 17 anförde bevillningsutskottet bl. a.

Departementschefen har — i likhet med bevillningsutskottet vid 1958 års

B-riksdag —■ som motiv för uppskov med ikraftträdandet av huvudregeln vid

varulagervärderingen anfört skäl av konjunkturpolitisk art. Utskottet delar

departementschefens uppfattning att anpassningen till de nya reglerna i vissa

fall kan medföra påfrestningar på företagens likviditet, vilket i sin tur

kan få till följd en begränsning av ur allmän synpunkt önskvärda investeringar.

Inte minst av arbetsmarknadspolitiska skäl bör en sådan konsekvens

undvikas. Utskottet tillstyrker på grund härav att övergångstiden före det

fulla ikraftträdandet av 1955 års lagervärderingsregler förlänges ett år. Huruvida

ytterligare uppskov må befinnas erforderligt, kommer givetvis att

bero på konjunkturutvecklingen. Ställning härtill kan således inte tas för

närvarande. Emellertid förutsätter utskottet att Kungl. Maj :t med uppmärksamhet

följer utvecklingen och, om konjunkturförhållandena ger anledning

därtill, vidtar erforderliga åtgärder. Härmed anser sig utskottet ha besvarat

det i motionerna 1:385 och 11:460 framställda yrkandet.

Även vid 1960 års riksdag väcktes motioner i ämnet. Sålunda föreslogs i

motionerna 1:32 och 11:41 samt motionerna 1:279 och 11:352 att riksdagen

måtte ompröva sitt ställningstagande beträffande huvudregeln för varulagervärderingen

och därvid besluta den ändringen i kommunalskattelagens

bestämmelser, att nedskrivning finge ske till lägst 30 procent av lagrets

värde. I motionerna 1:401 och 11:505 hemställdes, att riksdagen måtte besluta

att den vid 1960 års taxering tillämpade 30-procentregeln skall gälla

tills vidare. Bevillningsutskottet, som avstyrkte bifall till motionsyrkandena,

framhöll i, sitt av riksdagen godkända betänkande nr 37 att de skäl, som år

1955 talade för en skärpning av reglerna för varulagervärdering, fortfarande

ägde giltighet. Enligt utskottets mening hade intet inträffat, som gav stöd

för yrkandena att den permanenta regeln borde sättas vid en lägre gräns än

40 procent av lagervärdet. Utskottet erinrade om att beträffande sadana

tillgångar, som var underkastade den största prisfallsrisken, nämligen råoch

stapelvaror, värderingen enligt en supplementärregel finge ske med

utgångspunkt från det lägsta marknadspriset under tio år. I och för sig

kunde en rätt till nedskrivning till 40 procent i kombination med den nämnda

supplementärregeln anses ge utrymme för fullt betryggande nedskrivningar

och prisfallsrisk. Härtill kom ytterligare en omständighet. Ett av

de tyngst vägande skälen för att en i alla lägen betryggande nedskrivning

skall kunna ske har varit, att förluster ett år inte fått kvittas mot vinster

ett annat år. Genom lagstiftningen om förlustutjämning hade i huvudsak

denna olägenhet bortfallit och behovet av nedskrivningsmöjligheter blev

snarast mindre än förut.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 1961

Motionerna

Av innehållet i de förevarande motionerna må här återges

följande.

I de likalydande motionerna 1:40 och 11:45 framhålles, att företagssparandet

utgör en av de viktigaste sparformerna och hittills utgjort en betydelsefull

finansieringskälla för företagens investeringar. Under trycket

av bland annat vissa omläggningar av företagsbeskattningen har under senare

år emellertid det interna företagssparandet försvårats. Med hänsyn

till den utomordentliga vikten av att tillfredsställande finansieringsmöjligheter

skapas för produktionsapparatens rationalisering och fortsatta utbyggnad,

vilken på grund av den skärpta och alltmer hårdnande internationella

konkurrensen måste ske i snabb takt, är det av avgörande betydelse

att samhällets åtgärder t. ex. i fråga om skattereglernas utformning och den

ekonomiska politiken i övrigt underlättar och i varje fall icke direkt försvårar

företagssparandet. Varulagervärderingsreglerna är en viktig faktor

i detta sammanhang, i synnerhet för mindre företag. På längre sikt betyder

gähande regler en ansenlig minskning av företagens konsolideringsmöjligheter

och av företagssparandet. Med hänsyn till varulagervärderingsreglernas

betydelse för företagens konsolidering, d. v. s. möjligheter att med stöd

av goda reserver möta påfrestningar i vissa konjunktursituationer, strider

varulagervärderingsreglernas skärpning mot de anställdas egna intressen.

Motionärerna anser därför, att en återgång bör ske till den tidigare gällande

30-procentregeln och föreslår att beskattningsreglerna ändras i detta

syfte. Ändringen bör gälla från och med 1962 års taxering. En sådan ändring

kan beräknas få en begränsad statsfinansiell verkan. En viss sådan

tår emellertid förutses för det närmaste budgetåret, men hur stor den är

kan av uppenbara skäl icke beräknas med någon exakthet. Goda skäl skulle

därför kunna anföras för att icke införa någon siffra på storleken av inkomstbortfallet

för statsverket. För att markera detta kan det dock vara

lämpligt att räkna med ett inkomstbortfall av 50 miljoner kronor för det

närmaste budgetåret. För det därpå följande budgetåret anser motionärerna,

att det inte finns anledning att räkna med något inkomstbortfall.

I de likalydande motionerna 1:353 och 11:412 uttalas att vid bedömandet

av vilka regler som bör gälla vid inkomsttaxeringen måste särskilt beaktas

varulagrets ekonomiska karaktär för handels- och produktionsföretag. Erfarenheten

har visat, att sådana företag är tvungna att hålla sig med ett visst

lager för att över huvud taget kunna bedriva sin verksamhet. Företagen kan

inte lösgöra det i lagret investerade kapitalet, utan detta är lika hårt bundet

som kapital investerat i anläggningstillgångar. Till den del lagret har

angivna karaktär brukar det benämnas normallager. En uppskrivning avvarulagret

leder till blott en skenbar vinst, utan att företaget reellt visat

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 1961

7

en däremot svarande ökad avkastning. Den på uppskrivningen belöpande

inkomstskatten träffar sålunda icke avkastningen—inkomsten utan företagets

kapital. Detta är fallet oberoende av om företaget i övrigt visar vinst

eller förlust.

Utskottet

Vid innevarande års taxering tillämpas för första gången i full utsträckning

de redan vid 1955 års riksdag beslutade ändringarna i kommunalskattelagen

rörande värdering av varulager. Enligt dessa regler får i princip

lagret i beskattningshänseende inte upptas till lägre belopp än 40 procent

av det lägsta av lagrets anskaffnings- eller återanskaffningsvärde å balansdagen.

Med tillämpning av endera av två supplementärregler kan dock i

särskilda fall lägre lagervärden godtagas. Enligt de ursprungligen antagna

föreskrifterna skulle dessa träda i full tillämpning från och med beskattningsåret

1959, alltså från och med 1960 års taxering. Emellertid uppsköts

det fulla ikraftträdandet av huvudregeln genom beslut av 1959 års riksdag

ytterligare ett år eller till 1961 års taxering. Under mellantiden har således

de skattskyldiga, som vid den tidpunkt då reglerna antogs hade gjort långtgående

nedskrivning å varulagren, haft möjlighet att successivt anpassa

lagervärdena till de nya bestämmelserna.

I de föreliggande motionerna yrkas att riksdagen måtte ompröva frågan

om huvudregeln för varulagervärderingen och därvid besluta den ändringen

i kommunalskattelagens bestämmelser, att nedskrivning av varulager

får ske till lägst 30 procent av lagrets värde.

Utskottet vill för sin del erinra om att frågan om procenttalet för den

nedre gränsen för tillåten varulagernedskrivning prövats av riksdagen inte

endast år 1955, då den nu gällande regeln infördes, utan alltsedan år 1957

varje år, utan att riksdagen funnit någon ändring av procenttalet påkallad.

Det främsta motivet för att begränsningsregeln infördes år 1955 angavs vara,

att man önskade få företagsbeskattningen utformad så, att den bättre än

vad då var fallet kunde anpassas till en konjunkturstabiliserande ekonomisk

politik. En avvägning skedde mellan, å ena sidan, synpunkter av konjunkturpolitisk

art, som talade för kraftigast möjliga åtstramning av de

permanenta värderingsreglerna, och, å andra sidan, behovet av regler, som

lämnade utrymme för betryggande nedskrivningar för prisfallsrisk. Det anfördes

vidare, att en huvudregel innebärande rätt till nedskrivning ända

ned till 30 procent av lagrets värde i förening med supplementärreglerna

skulle innebära generösare värderingsregler än de, som vid tidpunkten för

lagstiftningen tillämpats i praxis, och därigenom inte heller ge den avsedda

konjunkturpolitiska effekten. Därför ansågs nödvändigt med eu

mindre långtgående nedskrivning, och de alternativ som då låg närmast till

hands var nedskrivning till 40 eller 50 procent av lagrets anskaffnings- eller

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 20 är 1961

återanskaffningsvärde. Majoriteten av företagsbeskattningskommittén hade

ansett att man borde stanna vid en nedvärdering till 50 procent. Med hänsyn

till att i vissa speciella fall möjligen ett fullt betryggande skydd mot

prisfall inte skulle erhållas, om detta procenttal valdes, ansåg departementschefen

att procentsatsen borde fastställas till 40 i enlighet med vad en

reservant i utredningen och flera remissinstanser tillstyrkt. Från riksdagens

sida framhölls, att, sedan en anpassning till 40-procentregeln slutligt

skett, vunna erfarenheter och fortsatta överväganden kunde motivera att

frågan togs upp till förnyad prövning. Med det sistnämnda uttalandet från

riksdagens sida torde inte ha åsyftats att lägre värderingar än som föranleddes

av 40-procentregeln skulle tillämpas utan snarare att vunna erfarenheter

kunde motivera en regel som medgav en mindre långt gående nedskrivning.

Då riksdagen vid senare tillfällen avvisat väckta förslag om sänkning

av procenttalet har liknande skäl åberopats.

I de nu föreliggande motionerna har inte gjorts gällande, att den nämnda

huvudregeln för varulagervärderingen skulle medföra att skyddet mot prisfall

inte blev betryggande. I stället har som främsta skäl för yrkandena i

motionerna framhållits önskvärdheten av att få sådana varulagervärderingsregler,

som möjliggör en ökad konsolidering för företagen och samtidigt

ger dem möjligheter att hos sig behålla likvida medel för att därigenom

bättre kunna möta de påfrestningar, som kan förväntas bli följden av det

europeiska handelssamarbetet.

Givetvis är det inte endast för företagen utan även för det allmänna av

utomordentligt värde att företagen har goda möjligheter till konsolidering

och en god likviditet. Emellertid måste en avvägning ske mellan, å ena

sidan, önskemålen att beskattningsreglerna utformas så att de i största utsträckning

bidrar till företagens konsolidering, och, å andra sidan, det

allmännas befogade anspråk på att även skattskyldiga, som driver rörelse,

skall bidra till skatteintäkterna alltefter sin bärkraft. De synpunkter, som

från skilda utgångspunkter kan anläggas på förevarande spörsmål, kommer

i sinom tid att ytterligare belysas av den allmänna skatteberedningen.

Det är därför enligt utskottets uppfattning icke lämpligt att i förevarande

sammanhang till principiell diskussion uppta frågan om och i vad mån

skattereglerna hör ges en utformning, som främst tar sikte på att skapa

möjligheter till konsolidering för företagen, och om detta i så fall bör ske

genom varulagernedskrivning.

Redan den omständigheten att hela företagsbeskattningens framtida utformning

är föremål för särskilda överväganden inom allmänna skatteberedningen

synes utgöra tillräckligt skäl att icke nu vidta ändringar i den

riktning motionärerna förordar. De skäl, som motionärerna åberopat för

sin ståndpunkt, framfördes också då riksdagen i fjol tog ställning till förevarande

spörsmål. Utskottet har inte blivit övertygat om att behoven av

ökad konsolidering och förbättrad likviditet är av sådan styrka att riks
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 1961 9

dagen nu bör frångå sina tidigare ställningstaganden till frågan. Härtill

kommer att det i nuvarande konjunkturläge torde vara förenat med allvarliga

risker för överslag i inflationistisk riktning genom den ökade likviditet

hos företagen och därmed ökade aktivitet, som skulle kunna följa

om den i motionerna föreslagna sänkningen av den lägsta gränsen för varulagervärderingen

genomfördes och utnyttjades i någon större omfattning.

Gentemot vad i motionerna anförts om företagens försvagade konkurrenskraft

på de europeiska marknaderna vill utskottet framhålla, att de svenska

lagervärderingsreglerna vid beskattningen torde vara betydligt fördelaktigare

för företagen än vad fallet är med motsvarande regler i de nationer, där

de svenska företagen främst har att möta ökad konkurrens. Med det anförda

avstyrker utskottet motionerna 1:40 och 11:45 liksom motionerna 1:353 och

11:412.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1) att de likalydande motionerna 1:40 av herr Stefanson

m. fl. och 11:45 av herr Kollberg m. fl. angående värderingen

av varulager vid beskattningen, samt

2) de likalydande motionerna 1:353 av herr Ewerlöf m. fl.

och 11:412 av herr Hjalmarson m. fl. angående värderingen

av varulager vid beskattningen,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 21 mars 1961

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson, Hagberg, Einar Eriksson,

Jansson, Spetz, fröken Ranmark, herrar Söderquist, Yngve Nilsson,

Wärnberg och Sundin; samt

från andra kammaren: herrar Brandt i Aspabruk, Allard, Kollberg,

Kärrlander, Vigelsbo, Engkvist, Magnusson i Borås, Stenberg, Kristenson i

Göteborg och von Sydow.

Reservation

av herrar Hagberg, Spetz, Söderquist, Yngve Nilsson, Kollberg, Magnusson

i Borås, Stenberg och von Sydow, vilka ansett att utskottets yttrande och

hemställan hort ha följande lydelse:

»Vid innevarande--- — ( = utskottet s. 7 råd 6 uppifrån rad 19 nedifrån)

---lagrets värde.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 1961

I motionerna har särskilt understrukits varulagervärderingsreglernas betydelse

för företagens konsolidering, motståndskraft vid vikande konjunkturer

samt för företagssparandet och företagens konkurrenskraft. Utskottet

vill kraftigt understryka dessa synpunkter. Behovet av intensifierade åtgärder

i syfte icke blott att upprätthålla ett tillfredsställande sparande utan

även att öka detta för att i sin tur möjliggöra en utbyggd investeringsverksamhet,

icke minst inom företagssektorn, gör sig påmint med ökad styrka.

Genom olika under senare år vidtagna åtgärder har förutsättningarna för

företagssparandet försämrats. Varulagervärderingsreglernas skärpning är

en av dessa. Enighet råder om att det allmänt sett skärpta konkurrensläge,

som de europeiska stormarknaderna innebär för de svenska företagen, medför

krav på kostnadskrävande investeringar inom företagssektorn. Detta

gäller självfallet hela företagsområdet men särskilt de mindre företagen.

Icke minst mot denna speciella bakgrund — den nya konkurrenssituationen

genom stormarknadernas tillkomst och vidareutveckling — måste den genomförda

skärpningen av varulagervärderingsreglerna betecknas som föga

ändamålsenlig.

Det ligger i sakens natur att varulagervärderingsreglernas utformning är

av särskild betydelse för småföretagen, eftersom varulagret här ofta representerar

företagets viktigaste tillgång. Möjligheterna att nå en tillfredsställande

lösning av dessa företags konsolideringsproblem sammanhänger sålunda

direkt med utformningen av ifrågavarande regler. Reglernas skärpning

maste därför med särskild styrka bli kännbar för de mindre företagen.

Detta förhållande utgör ytterligare anledning till återgång till den förut gällande

30-procentregeln.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om — såsom även framhållits i

motionerna — att sedan slutet av 1940-talet mellankommunala prövningsnämnden

hade börjat att som praxis medge en nedskrivning av varulager

vid beskattningen till 30 procent av värdet. 30-procentregeln hade sålunda

börjat vinna allmän hävd som uttryck för en skälig avvägning i tillämpningen

av värderingsregler, vilka saknade eljest önskvärda bestämmelser

om s. k. normallager. Detta förhållande utgör ytterligare skäl för 30-procentregelns

återinförande.

Utskottet yrkar sålunda bifall till motionärernas hemställan.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av de likalydande motionerna

1:40 av herr Stefanson in. fl. och II :45 av herr Kollberg m. fl.

samt de likalydande motionerna 1:353 av herr Ewerlöf in. fl.

och 11:412 av herr Hjalmarson m. fl., måtte för sin del antaga

det vid sistnämnda motioner fogade förslaget till lag

om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928

(nr 370).»

Emil Kihlströms Tryckeri AB Stockholm 1961

610868

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.