Bevillningsutskottets betänkande nr 20 är 1961
1961-03-21 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1961:20, Bevillningsutskottets betänkande nr 20 är 1961
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande nr 20 är 1961
1
Nr 20
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
angående värdering av varulager vid beskattningen.
Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna 1:40 av herr Stefanson m. fl. och 11:45 av
herr Kollberg m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte besluta sådan ändring
av gällande beskattningsregler, att den s. k. 30-procentregeln vid värdering
av varulager vid beskattningen åter skall tillämpas från och med 1962
års taxering, samt att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till erforderlig
författningstext»; samt
2) de likalydande motionerna 1:353 av herr Ewerlöf m. fl. och 11:412
av herr Hjalmarson m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte antaga följande
-
Förslag
till
lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)
Härigenom förordnas, att punkt 1 av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 skall erhålla följande ändrade lydelse.
Anvisningar
till 41 §.
1. Inkomst av---särskilt stadgas.
För skattskyldig---av följande.
Därest vinstresultatet--— stadgade grunder.
Den i—- — — nedan sägs.
Lagret vid beskattningsårets utgång må icke upptagas till lägre belopp
än trettio procent av lagrets anskaffningsvärde eller, därest återanskaffningsvärdet
å balansdagen är lägre, sistnämnda värde, i förekommande
fall efter avdrag för inkurans.
Därest värdet å lagret, beräknat till anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet
och i förekommande fall efter avdrag för inkurans, uppgår till lägre
belopp än som motsvarar medeltalet av värdena å lagren vid utgången av
de två närmast föregående beskattningsåren (jämförelseåren), må lagret vid
1 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 7 samt. Nr 20
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 1961
beskattningsårets utgång i stället upptagas till lägst ett belopp motsvarande
förstnämnda värde å detta lager efter avdrag med sjuttio procent av sagda
medeltalsvärde. Därvid skola såsom värden å lagren vid jämförelseårens
utgång hava upptagits anskaffningsvärdena eller, därest återanskaffningsvärdena
å balansdagarna i fråga varit lägre, sistnämnda värden, i förekommande
fall efter avdrag för inkurans. Föreligger sådant fall att sjuttio procent
av nyssnämnda medeltalsvärde överstiger värdet av lagret vid beskattningsårets
utgång, må avdrag åtnjutas jämväl för det överskjutande beloppet,
därest en häremot svarande avsättning i räkenskaperna gjorts till
lagerregleringskonto. Då avdrag för sådan avsättning medgivits, skall avsättningen
återföras till beskattning nästföljande beskattningsår, därvid
frågan om avdrag för förnyad avsättning till dylikt konto får prövas enligt
bestämmelserna ovan. Ingå i lagret råvaror eller stapelvaror, må lagret
av sådan^ varor eller del därav upptagas till lägst sjuttio procent av värdet
å tillgångarna i fråga beräknat efter lägsta marknadspris under beskattningsåret
eller under något av de närmast föregående nio beskattningsåren.
Därest sist angivna grund för värdering av varulagret eller del därav tilllämpats,
skall vad ovan sägs om värdering med hänsyn tagen till medeltalet
av värdena å lagren vid utgången av de två närmast föregående beskattningsåren
icke gälla.
Utan avseende---vara påkallat.
Vad i---såsom skäligt.
Avdrag för---skattskyldiga angivit.
Vid bestämmande --- — eget kapital.
När fråga----skulle ifrågakommit.
Nedskrivning av--— — september beskattningsåret.
Vad här---årets inkomst.
Har avverkningsrätt---influtna likviden.
Om beskattningsmyndighet, — ---till beskattning.
Motsvarande gäller--- ■— års inkomstberäkning.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnats i det följande,
hänvisa till motionerna 11:45 och 11:412.
Gällande bestämmelser
Genom beslut av 1955 års riksdag genomfördes ändrade regler för företagsbeskattningen.
Vad angår värderingen av tillgångar avsedda för omsätt
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 1961
3
ning eller förbrukning (lager) föreskriver de nya bestämmelserna i punkt 1
av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen att den bokföringsmässiga
värdesättningen skall godtas vid inkomstberäkningen endast under förutsättning
att den inte står i strid med särskilda, för denna beräkning meddelade
bestämmelser. Huvudregeln för varulagervärderingen är att lagret vid
beskattningsårets utgång inte må upptas till lägre belopp än 40 procent av
lagrets anskaffningsvärde vid samma tidpunkt eller, därest återanskaffningsvärdet
är lägre, sistnämnda värde. Lagret får således nedskrivas med högst
60 procent. Från det värde, varå nedskrivningen får göras, må först avräknas
den inkurans i lagret som kan finnas å balansdagen. Med tillämpning av endera
av två supplementärregler kan i särskilda fall lägre lagervärden än
enligt huvudregeln medgivas. Enligt den ena regeln må nedskrivningens storlek
beräknas på medeltalet av lagren under de två närmast föregående beskattningsåren,
vilket i vissa fall kan leda till negativa lagervärden. Den
andra supplementärregeln innebär, att om i lagret ingår råvaror eller stapelvaror
lagret i denna del får upptas till lägst 70 procent av ifrågavarande
tillgångars lägsta marknadsvärde under en tioårsperiod.
Beträffande lagervärderingen enligt huvudregeln antogs särskilda bestämmelser
för vissa övergångsår. Lagret för beskattningsåret 1956 skulle enligt
dessa värderas till lägst 20 procent av anskaffningsvärdet och lagret för beskattningsåret
1957 till lägst 30 procent av anskaffningsvärdet. Sistnämnda
procentsats gäller även beträffande varulagervärderingen vid utgången av
beskattningsåret 1958. Från och med beskattningsåret 1959, alltså från och
med 1960 års taxering, skulle de nya bestämmelserna helt träda i kraft.
Genom lag den 13 mars 1959, nr 54, uppsköts emellertid det fulla ikraftträdandet
av 1955 års lagervärderingsregler till 1961 års taxering.
Frågans behandling vid tidigare års riksdagar
Förslag till de nya bestämmelserna rörande företagsbeskattningen förelädes
1955 års riksdag i proposition nr 100. Häri hade beträffande varulagervärderingen
förordats de regler, för vilka ovan redogjorts. I anledning avpropositionsförslaget
yrkades i väckta motioner, att lägsta gränsen för tilllåten
nedvärdering av lagret skulle bestämmas till 30 procent. I sitt av riksdagen
godkända betänkande nr 45 avstyrkte 1955 års bevillningsutskott berörda
motioner. Utskottet anförde bl. a.
Utskottet ansluter sig för sin del till departementschefens uppfattning att
något verkligt väsentligt med en ändrad företagsbeskattning inte kan vinnas
från konjunkturpolitisk synpunkt med mindre reglerna för varulagervärderingen
skarpes. Såsom i propositionen framhålles kan redan mindre ändringar
i reglerna för beräkningen av det skattemässigt tillåtna lägsta lagervärdet
öva en betydelsefull inverkan på företagens möjligheter till likviditetsförstärkning
genom lagernedskrivningar och därmed på omfattningen avföretagens
investeringar inte endast i lagertillgångar utan jämväl i maskiner,
inventarier o. d.
Biltang till riksdagens protokoll 1961. 7 sand. Nr 20
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 1961
Den fråga varom olika meningar råder är var lägsta gränsen för tillåtet
bokfört lagervärde skall dragas. Självfallet måste här ske en avvägning mellan
å ena sidan de synpunkter av konjunkturpolitisk art, som utskottet enligt
vad i det föregående framhållits funnit tala för kraftigast möjliga åtstramning
av de permanenta värderingsreglerna, och å andra sidan behovet av
regler, som lämnar utrymme för betryggande nedskrivningar för prisfallsrisk.
Det torde inte vara möjligt att ange hur långt gående nedskrivningar nu
gällande bestämmelser medger. Som av propositionen framgår har emellertid
av mellankommunala prövningsnämnden tillämpad praxis, enligt vilken nedskrivning
i princip medges till 30 procent av lagrets lägsta värde, kommit att
under senare år i betydande utsträckning tillämpas av näringslivet och taxeringsmyndigheterna.
Enligt utskottets mening måste det med utgångspunkt
härifrån vara helt uteslutet att tillmötesgå motionsyrkandena om en lägsta
gräns vid 30 procent av lagrets anskaffningsvärde, emedan en på så sätt bestämd
gräns inte skulle medföra den från konjunkturpolitiska synpunkter
önskvärda åtstramningen i värderingsreglerna. I själva verket skulle såsom
ock departementschefen framhållit en huvudregel enligt detta alternativ
i förening med de föreslagna supplementärreglerna i åtskilliga fall innebära
ännu generösare värderingsregler än de nu i praxis tillämpade.
Då det åter gäller att bedöma behovet av nedskrivning för prisfallsrisk
måste enligt utskottets mening starkt avseende fästas vid det förhållandet,
att beträffande sådana lagertillgångar som är underkastade den största prisfallsrisken,
nämligen rå- och stapelvaror, värderingen får ske med utgångspunkt
från lägsta marknadspriset under en tioårsperiod enligt den ena av
supplementärreglerna. Då det kan antagas, att företag med lager av tillgångar
av nyss nämnt slag kommer att tillämpa ifrågavarande supplementärregel,
vilken väl i de flesta fall torde ge det lägsta lagervärdet, kommer huvudregeln
att gälla för det stora flertalet företag med mera prisbeständiga lagertillgångar
och företag med sammansatta lager, där en prisförändring i någon
del av lagret inte i någon mera avsevärd grad påverkar det totala lagrets värde.
Läget blir alltså det att huvudregeln i det väsentliga kommer att tillämpas
av företag som har det förhållandevis minsta behovet av nedskrivning
för prisfallsrisk.
Även i motioner vid senare års riksdagar har vid flera tillfällen framställts
yrkanden om ändring av huvudregeln för varulagervärderingen så att procenttalet
för den nedre gränsen bestämmes till 30. Dessa yrkanden har avvisats
av riksdagen. Därvid har från bevillningsutskottets sida bl. a. framhållits
att utskottet i princip ansåg att huvudregeln för varulagervärderingen
inte borde medge en längre gående nedskrivning än till 40 procent avvärdet.
Utskottet har uttalat den meningen att — sedan väl den erforderliga
uppskrivningen skett — det torde komma att visa sig att för näringslivet
i allmänhet en 60-procentig nedskrivning skulle vara tillräcklig för det
syfte nedskrivningen främst avsåg att tjäna, nämligen att medge ett betryggande
skydd mot prisfallsrisk. Det har vidare framhållits att genom särskilda
regler sörjts för att ytterligare prisfallsskydd kunde beredas företag
med särkilt priskänsliga varor.
Även frågan om ändring av övergångsbestämmelserna till den nya lagstiftningen
har vid flera tillfällen varit föremål för behandling av riksdagen.
Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 1961 5
I proposition nr 27 till 1959 års riksdag föreslogs att det fulla ikraftträdandet
av 1955 års lagervärderingsregler skulle uppskjutas till 1961 års
taxering. Vidare yrkades i motionerna 1:385 och 11:460 att riksdagen måtte
uttala, att huvudregeln om värdering av varulager till lägst 30 procent av
värdet skulle gälla, så länge dåvarande konjunkturläge bestod. I sitt av riksdagen
godkända betänkande nr 17 anförde bevillningsutskottet bl. a.
Departementschefen har — i likhet med bevillningsutskottet vid 1958 års
B-riksdag —■ som motiv för uppskov med ikraftträdandet av huvudregeln vid
varulagervärderingen anfört skäl av konjunkturpolitisk art. Utskottet delar
departementschefens uppfattning att anpassningen till de nya reglerna i vissa
fall kan medföra påfrestningar på företagens likviditet, vilket i sin tur
kan få till följd en begränsning av ur allmän synpunkt önskvärda investeringar.
Inte minst av arbetsmarknadspolitiska skäl bör en sådan konsekvens
undvikas. Utskottet tillstyrker på grund härav att övergångstiden före det
fulla ikraftträdandet av 1955 års lagervärderingsregler förlänges ett år. Huruvida
ytterligare uppskov må befinnas erforderligt, kommer givetvis att
bero på konjunkturutvecklingen. Ställning härtill kan således inte tas för
närvarande. Emellertid förutsätter utskottet att Kungl. Maj :t med uppmärksamhet
följer utvecklingen och, om konjunkturförhållandena ger anledning
därtill, vidtar erforderliga åtgärder. Härmed anser sig utskottet ha besvarat
det i motionerna 1:385 och 11:460 framställda yrkandet.
Även vid 1960 års riksdag väcktes motioner i ämnet. Sålunda föreslogs i
motionerna 1:32 och 11:41 samt motionerna 1:279 och 11:352 att riksdagen
måtte ompröva sitt ställningstagande beträffande huvudregeln för varulagervärderingen
och därvid besluta den ändringen i kommunalskattelagens
bestämmelser, att nedskrivning finge ske till lägst 30 procent av lagrets
värde. I motionerna 1:401 och 11:505 hemställdes, att riksdagen måtte besluta
att den vid 1960 års taxering tillämpade 30-procentregeln skall gälla
tills vidare. Bevillningsutskottet, som avstyrkte bifall till motionsyrkandena,
framhöll i, sitt av riksdagen godkända betänkande nr 37 att de skäl, som år
1955 talade för en skärpning av reglerna för varulagervärdering, fortfarande
ägde giltighet. Enligt utskottets mening hade intet inträffat, som gav stöd
för yrkandena att den permanenta regeln borde sättas vid en lägre gräns än
40 procent av lagervärdet. Utskottet erinrade om att beträffande sadana
tillgångar, som var underkastade den största prisfallsrisken, nämligen råoch
stapelvaror, värderingen enligt en supplementärregel finge ske med
utgångspunkt från det lägsta marknadspriset under tio år. I och för sig
kunde en rätt till nedskrivning till 40 procent i kombination med den nämnda
supplementärregeln anses ge utrymme för fullt betryggande nedskrivningar
och prisfallsrisk. Härtill kom ytterligare en omständighet. Ett av
de tyngst vägande skälen för att en i alla lägen betryggande nedskrivning
skall kunna ske har varit, att förluster ett år inte fått kvittas mot vinster
ett annat år. Genom lagstiftningen om förlustutjämning hade i huvudsak
denna olägenhet bortfallit och behovet av nedskrivningsmöjligheter blev
snarast mindre än förut.
6 Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 1961
Motionerna
Av innehållet i de förevarande motionerna må här återges
följande.
I de likalydande motionerna 1:40 och 11:45 framhålles, att företagssparandet
utgör en av de viktigaste sparformerna och hittills utgjort en betydelsefull
finansieringskälla för företagens investeringar. Under trycket
av bland annat vissa omläggningar av företagsbeskattningen har under senare
år emellertid det interna företagssparandet försvårats. Med hänsyn
till den utomordentliga vikten av att tillfredsställande finansieringsmöjligheter
skapas för produktionsapparatens rationalisering och fortsatta utbyggnad,
vilken på grund av den skärpta och alltmer hårdnande internationella
konkurrensen måste ske i snabb takt, är det av avgörande betydelse
att samhällets åtgärder t. ex. i fråga om skattereglernas utformning och den
ekonomiska politiken i övrigt underlättar och i varje fall icke direkt försvårar
företagssparandet. Varulagervärderingsreglerna är en viktig faktor
i detta sammanhang, i synnerhet för mindre företag. På längre sikt betyder
gähande regler en ansenlig minskning av företagens konsolideringsmöjligheter
och av företagssparandet. Med hänsyn till varulagervärderingsreglernas
betydelse för företagens konsolidering, d. v. s. möjligheter att med stöd
av goda reserver möta påfrestningar i vissa konjunktursituationer, strider
varulagervärderingsreglernas skärpning mot de anställdas egna intressen.
Motionärerna anser därför, att en återgång bör ske till den tidigare gällande
30-procentregeln och föreslår att beskattningsreglerna ändras i detta
syfte. Ändringen bör gälla från och med 1962 års taxering. En sådan ändring
kan beräknas få en begränsad statsfinansiell verkan. En viss sådan
tår emellertid förutses för det närmaste budgetåret, men hur stor den är
kan av uppenbara skäl icke beräknas med någon exakthet. Goda skäl skulle
därför kunna anföras för att icke införa någon siffra på storleken av inkomstbortfallet
för statsverket. För att markera detta kan det dock vara
lämpligt att räkna med ett inkomstbortfall av 50 miljoner kronor för det
närmaste budgetåret. För det därpå följande budgetåret anser motionärerna,
att det inte finns anledning att räkna med något inkomstbortfall.
I de likalydande motionerna 1:353 och 11:412 uttalas att vid bedömandet
av vilka regler som bör gälla vid inkomsttaxeringen måste särskilt beaktas
varulagrets ekonomiska karaktär för handels- och produktionsföretag. Erfarenheten
har visat, att sådana företag är tvungna att hålla sig med ett visst
lager för att över huvud taget kunna bedriva sin verksamhet. Företagen kan
inte lösgöra det i lagret investerade kapitalet, utan detta är lika hårt bundet
som kapital investerat i anläggningstillgångar. Till den del lagret har
angivna karaktär brukar det benämnas normallager. En uppskrivning avvarulagret
leder till blott en skenbar vinst, utan att företaget reellt visat
Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 1961
7
en däremot svarande ökad avkastning. Den på uppskrivningen belöpande
inkomstskatten träffar sålunda icke avkastningen—inkomsten utan företagets
kapital. Detta är fallet oberoende av om företaget i övrigt visar vinst
eller förlust.
Utskottet
Vid innevarande års taxering tillämpas för första gången i full utsträckning
de redan vid 1955 års riksdag beslutade ändringarna i kommunalskattelagen
rörande värdering av varulager. Enligt dessa regler får i princip
lagret i beskattningshänseende inte upptas till lägre belopp än 40 procent
av det lägsta av lagrets anskaffnings- eller återanskaffningsvärde å balansdagen.
Med tillämpning av endera av två supplementärregler kan dock i
särskilda fall lägre lagervärden godtagas. Enligt de ursprungligen antagna
föreskrifterna skulle dessa träda i full tillämpning från och med beskattningsåret
1959, alltså från och med 1960 års taxering. Emellertid uppsköts
det fulla ikraftträdandet av huvudregeln genom beslut av 1959 års riksdag
ytterligare ett år eller till 1961 års taxering. Under mellantiden har således
de skattskyldiga, som vid den tidpunkt då reglerna antogs hade gjort långtgående
nedskrivning å varulagren, haft möjlighet att successivt anpassa
lagervärdena till de nya bestämmelserna.
I de föreliggande motionerna yrkas att riksdagen måtte ompröva frågan
om huvudregeln för varulagervärderingen och därvid besluta den ändringen
i kommunalskattelagens bestämmelser, att nedskrivning av varulager
får ske till lägst 30 procent av lagrets värde.
Utskottet vill för sin del erinra om att frågan om procenttalet för den
nedre gränsen för tillåten varulagernedskrivning prövats av riksdagen inte
endast år 1955, då den nu gällande regeln infördes, utan alltsedan år 1957
varje år, utan att riksdagen funnit någon ändring av procenttalet påkallad.
Det främsta motivet för att begränsningsregeln infördes år 1955 angavs vara,
att man önskade få företagsbeskattningen utformad så, att den bättre än
vad då var fallet kunde anpassas till en konjunkturstabiliserande ekonomisk
politik. En avvägning skedde mellan, å ena sidan, synpunkter av konjunkturpolitisk
art, som talade för kraftigast möjliga åtstramning av de
permanenta värderingsreglerna, och, å andra sidan, behovet av regler, som
lämnade utrymme för betryggande nedskrivningar för prisfallsrisk. Det anfördes
vidare, att en huvudregel innebärande rätt till nedskrivning ända
ned till 30 procent av lagrets värde i förening med supplementärreglerna
skulle innebära generösare värderingsregler än de, som vid tidpunkten för
lagstiftningen tillämpats i praxis, och därigenom inte heller ge den avsedda
konjunkturpolitiska effekten. Därför ansågs nödvändigt med eu
mindre långtgående nedskrivning, och de alternativ som då låg närmast till
hands var nedskrivning till 40 eller 50 procent av lagrets anskaffnings- eller
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 20 är 1961
återanskaffningsvärde. Majoriteten av företagsbeskattningskommittén hade
ansett att man borde stanna vid en nedvärdering till 50 procent. Med hänsyn
till att i vissa speciella fall möjligen ett fullt betryggande skydd mot
prisfall inte skulle erhållas, om detta procenttal valdes, ansåg departementschefen
att procentsatsen borde fastställas till 40 i enlighet med vad en
reservant i utredningen och flera remissinstanser tillstyrkt. Från riksdagens
sida framhölls, att, sedan en anpassning till 40-procentregeln slutligt
skett, vunna erfarenheter och fortsatta överväganden kunde motivera att
frågan togs upp till förnyad prövning. Med det sistnämnda uttalandet från
riksdagens sida torde inte ha åsyftats att lägre värderingar än som föranleddes
av 40-procentregeln skulle tillämpas utan snarare att vunna erfarenheter
kunde motivera en regel som medgav en mindre långt gående nedskrivning.
Då riksdagen vid senare tillfällen avvisat väckta förslag om sänkning
av procenttalet har liknande skäl åberopats.
I de nu föreliggande motionerna har inte gjorts gällande, att den nämnda
huvudregeln för varulagervärderingen skulle medföra att skyddet mot prisfall
inte blev betryggande. I stället har som främsta skäl för yrkandena i
motionerna framhållits önskvärdheten av att få sådana varulagervärderingsregler,
som möjliggör en ökad konsolidering för företagen och samtidigt
ger dem möjligheter att hos sig behålla likvida medel för att därigenom
bättre kunna möta de påfrestningar, som kan förväntas bli följden av det
europeiska handelssamarbetet.
Givetvis är det inte endast för företagen utan även för det allmänna av
utomordentligt värde att företagen har goda möjligheter till konsolidering
och en god likviditet. Emellertid måste en avvägning ske mellan, å ena
sidan, önskemålen att beskattningsreglerna utformas så att de i största utsträckning
bidrar till företagens konsolidering, och, å andra sidan, det
allmännas befogade anspråk på att även skattskyldiga, som driver rörelse,
skall bidra till skatteintäkterna alltefter sin bärkraft. De synpunkter, som
från skilda utgångspunkter kan anläggas på förevarande spörsmål, kommer
i sinom tid att ytterligare belysas av den allmänna skatteberedningen.
Det är därför enligt utskottets uppfattning icke lämpligt att i förevarande
sammanhang till principiell diskussion uppta frågan om och i vad mån
skattereglerna hör ges en utformning, som främst tar sikte på att skapa
möjligheter till konsolidering för företagen, och om detta i så fall bör ske
genom varulagernedskrivning.
Redan den omständigheten att hela företagsbeskattningens framtida utformning
är föremål för särskilda överväganden inom allmänna skatteberedningen
synes utgöra tillräckligt skäl att icke nu vidta ändringar i den
riktning motionärerna förordar. De skäl, som motionärerna åberopat för
sin ståndpunkt, framfördes också då riksdagen i fjol tog ställning till förevarande
spörsmål. Utskottet har inte blivit övertygat om att behoven av
ökad konsolidering och förbättrad likviditet är av sådan styrka att riks
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 1961 9
dagen nu bör frångå sina tidigare ställningstaganden till frågan. Härtill
kommer att det i nuvarande konjunkturläge torde vara förenat med allvarliga
risker för överslag i inflationistisk riktning genom den ökade likviditet
hos företagen och därmed ökade aktivitet, som skulle kunna följa
om den i motionerna föreslagna sänkningen av den lägsta gränsen för varulagervärderingen
genomfördes och utnyttjades i någon större omfattning.
Gentemot vad i motionerna anförts om företagens försvagade konkurrenskraft
på de europeiska marknaderna vill utskottet framhålla, att de svenska
lagervärderingsreglerna vid beskattningen torde vara betydligt fördelaktigare
för företagen än vad fallet är med motsvarande regler i de nationer, där
de svenska företagen främst har att möta ökad konkurrens. Med det anförda
avstyrker utskottet motionerna 1:40 och 11:45 liksom motionerna 1:353 och
11:412.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
1) att de likalydande motionerna 1:40 av herr Stefanson
m. fl. och 11:45 av herr Kollberg m. fl. angående värderingen
av varulager vid beskattningen, samt
2) de likalydande motionerna 1:353 av herr Ewerlöf m. fl.
och 11:412 av herr Hjalmarson m. fl. angående värderingen
av varulager vid beskattningen,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 21 mars 1961
På bevillningsutskottets vägnar:
JOHN ERICSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar John Ericsson, Hagberg, Einar Eriksson,
Jansson, Spetz, fröken Ranmark, herrar Söderquist, Yngve Nilsson,
Wärnberg och Sundin; samt
från andra kammaren: herrar Brandt i Aspabruk, Allard, Kollberg,
Kärrlander, Vigelsbo, Engkvist, Magnusson i Borås, Stenberg, Kristenson i
Göteborg och von Sydow.
Reservation
av herrar Hagberg, Spetz, Söderquist, Yngve Nilsson, Kollberg, Magnusson
i Borås, Stenberg och von Sydow, vilka ansett att utskottets yttrande och
hemställan hort ha följande lydelse:
»Vid innevarande--- — ( = utskottet s. 7 råd 6 uppifrån rad 19 nedifrån)
---lagrets värde.
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 1961
I motionerna har särskilt understrukits varulagervärderingsreglernas betydelse
för företagens konsolidering, motståndskraft vid vikande konjunkturer
samt för företagssparandet och företagens konkurrenskraft. Utskottet
vill kraftigt understryka dessa synpunkter. Behovet av intensifierade åtgärder
i syfte icke blott att upprätthålla ett tillfredsställande sparande utan
även att öka detta för att i sin tur möjliggöra en utbyggd investeringsverksamhet,
icke minst inom företagssektorn, gör sig påmint med ökad styrka.
Genom olika under senare år vidtagna åtgärder har förutsättningarna för
företagssparandet försämrats. Varulagervärderingsreglernas skärpning är
en av dessa. Enighet råder om att det allmänt sett skärpta konkurrensläge,
som de europeiska stormarknaderna innebär för de svenska företagen, medför
krav på kostnadskrävande investeringar inom företagssektorn. Detta
gäller självfallet hela företagsområdet men särskilt de mindre företagen.
Icke minst mot denna speciella bakgrund — den nya konkurrenssituationen
genom stormarknadernas tillkomst och vidareutveckling — måste den genomförda
skärpningen av varulagervärderingsreglerna betecknas som föga
ändamålsenlig.
Det ligger i sakens natur att varulagervärderingsreglernas utformning är
av särskild betydelse för småföretagen, eftersom varulagret här ofta representerar
företagets viktigaste tillgång. Möjligheterna att nå en tillfredsställande
lösning av dessa företags konsolideringsproblem sammanhänger sålunda
direkt med utformningen av ifrågavarande regler. Reglernas skärpning
maste därför med särskild styrka bli kännbar för de mindre företagen.
Detta förhållande utgör ytterligare anledning till återgång till den förut gällande
30-procentregeln.
Utskottet vill i detta sammanhang erinra om — såsom även framhållits i
motionerna — att sedan slutet av 1940-talet mellankommunala prövningsnämnden
hade börjat att som praxis medge en nedskrivning av varulager
vid beskattningen till 30 procent av värdet. 30-procentregeln hade sålunda
börjat vinna allmän hävd som uttryck för en skälig avvägning i tillämpningen
av värderingsregler, vilka saknade eljest önskvärda bestämmelser
om s. k. normallager. Detta förhållande utgör ytterligare skäl för 30-procentregelns
återinförande.
Utskottet yrkar sålunda bifall till motionärernas hemställan.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen, i anledning av de likalydande motionerna
1:40 av herr Stefanson in. fl. och II :45 av herr Kollberg m. fl.
samt de likalydande motionerna 1:353 av herr Ewerlöf in. fl.
och 11:412 av herr Hjalmarson m. fl., måtte för sin del antaga
det vid sistnämnda motioner fogade förslaget till lag
om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370).»
Emil Kihlströms Tryckeri AB Stockholm 1961
610868
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.