Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckta motioner om ändring av kommunalskattelagens bestämmelser rörande avskrivning å maskiner och inventarier, som ingår i rörelse.

1961-03-21 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1961:28, Betänkande i anledning av väckta motioner om ändring av kommunalskattelagens bestämmelser rörande avskrivning å maskiner och inventarier, som ingår i rörelse.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 28 dr 1961

1

Nr 28

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

om ändring av kommunalskattelagens bestämmelser rörande

avskrivning å maskiner och inventarier, som ingår

i rörelse.

(2:a avd.)

Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta,

av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 24 av herrar Arvidson och Schött samt

II: 44 av herr Darlin m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Maj:t uttala, att — enligt dess mening — utredningen för en

allmän översyn av skattesystemet bör fästa särskild vikt vid möjligheterna

att vid beskattningen anknyta avskrivning i fråga om maskiner och inventarier

som ingår i rörelse till återanskaffningsvärdet»; ävensom

2) de likalydande motionerna I: 75 av herrar Hilding och Stefanson samt

II: 94 av herrar Boi ja och Berglund, vari hemställts, »att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj:t hemställer att allmänna skatteberedningen får i uppdrag

att vid sitt utredningsarbete särskilt uppmärksamma frågan om rätt

till avskrivning på återanskaffningsvärdet av maskiner och inventarier».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda

yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det

följande, hänvisa till motionerna II: 44 och II: 94.

Från bruttointäkt av rörelse får i princip åtnjutas årliga värdeminskningsavdrag

för kostnader för anskaffande av maskiner och andra för stadigvarande

bruk avsedda inventarier. Undantagsvis må sådan anskaffningskostnad

i sin helhet avdragas som omkostnad redan under anskaffningsåret,

nämligen i de fall då tillgången beräknas bli förbrukad inom högst tre år.

De närmare bestämmelserna om avdrag för värdeminskning av maskiner

och inventarier återfinns i punkterna 3 och 4 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen.

Såvitt här är av intresse innebär bestämmelserna i huvudsak

följande. Vid tillämpning av s. k. planenlig avskrivning bestämmes det

årliga värdeminskningsavdragel normalt enligt avskrivningsplan till viss

procent av tillgångens anskaffningsvärde. Saknas utredning om anskaffningsvärdet,

må avdrag beräknas till viss procent av bokförda värdet eller

Rihang till riksdagens protokoll 1961. 7 saml. Nr 28

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 28 är 1961

av annat lämpligt värde. Huvudregeln för s. k. räkenskapsenlig avskrivning

medger avdrag årligen med högst trettio procent av summan av ingående

bokfört värde å inventariebeståndet och anskaffningskostnaden för under

året inköpta inventarier. Enligt en kompletterande regel får tillgångarna

nedskrivas till ett värde motsvarande restvärdet vid en årlig avskrivning

med tjugu procent av inventariebeståndets anskaffningsvärde. Understiger

inventariebeståndels verkliga värde även det angivna restvärdet, medges

avdrag även för härav betingad ytterligare avskrivning.

Enligt kommunalskattelagen beräknas således värdeminskningsavdraget i

princip på tillgångens anskaffningsvärde. Frågan om avskrivning å inventarier

på grundval av annat värde än anskaffningsvärdet behandlades av företagsbeskattningskommittén

i dess år 1954 avgivna betänkande med förslag

till ändrad företagsbeskattning (SOU 1954: 19). 1 betänkandet framlade

kommittén bl. a. förslag till en degressiv avskrivningsmetod, vilket förslag

med vissa jämkningar lades till grund för nu gällande lagstiftning om räkenskapsenlig

avskrivning. I denna del innebar förslaget en främst av konjunkturpolitiska

skäl motiverad begränsning av den för aktiebolag m. fl.

dittills i princip gällande rätten till s. k. fri avskrivning å inventarier.

Beträffande det underlag, varå avskrivningsbeloppen skall beräknas, föreslog

företagsbeskattningskommittén emellertid inte någon ändring i tidigare

gällande bestämmelser om avskrivning på grundval av anskaffningsvärde.

Kommittén erinrade om den kritik, som riktats mot avskrivningsregler innebärande

en periodisering av den historiska anskaffningskostnaden. I tider

med fallande penningvärde medför dylika regler att det sammanlagda beloppet

av gjorda avskrivningar inte svarar mot kostnaden för ett återanskaffande

av en med den avskrivna maskinen likvärdig sådan. Det kan

således göras gällande att i angivna läge en viss förtäring av företagets kapital

äger rum genom beskattningen. Från näringslivets sida har också vid

skilda tillfällen yrkats, att avskrivningarna borde få grundas på maskinens

nuvärde vid varje avskrivningstillfälle. Vid övervägande av frågan om avskrivning

på anskaffningsvärde eller nuvärde fann kommittén, att så starka

invändningar från såväl teoretisk som praktisk synpunkt måste framställas

mot en avskrivning på nuvärdet, att kommittén inte kunde förorda något

förslag i denna riktning. Härvidlag hänvisade kommittén till det förhållandet

att någon enhetlig uppfattning inte råder om det teoretiskt riktiga i en

avskrivning på nuvärdet. Det hävdas nämligen, anförde kommittén, att något

godtagbart resultat inte uppnås om man isolerat beaktar prisförändringarna

för allenast en post i balansräkningen. En förlust på tillgångssidan sammanhängande

med en nedgång i penningvärdet kan mycket väl från företagets

synpunkt vara kompenserad genom en vinst på passivsidans skulder. Det

sagda exemplifierades av kommittén med det tänkta fallet att en maskin helt

finansierats med lånade medel och de mot avskrivningarna svarande belop
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 28 år 1961

3

pen skall användas för amorteringar å lånet. Om avskrivning på nuvärdet

skulle medges i en sådan situation, innebar detta endast att företaget tillfördes

en vinst lika stor som den förlust, vilken långivaren åsamkas. Kommittén

underströk vidare de utomordentliga praktiska svårigheter, som skulle

vara förenade med tillämpningen av en bestämmelse av dylik innebörd.

Härom anförde kommittén följande.

Skulle nuvärdet fastställas för varje tillgång för sig, föreligger merendels

det förhållandet, att på grund av teknikens utveckling den äldre maskinen

ersatts av en ny med helt eller delvis annorlunda konstruktion, varför rätta

jämförelser mellan anskaffningskostnaderna vanligen inte kan göras. En

undersökning och omräkning av antytt slag skulle behöva verkställas för

varje maskin och varje år. En annan möjlighet skulle vara att söka fastställa

ett för vissa grupper av inventarier gemensamt prisindex, men även

ett sådant prisindex är då det gäller det enskilda företaget ofta nog högst

missvisande, beroende på en skiftande sammansättning av inventariebestånd

och maskinernas individuella ålder. Med denna metod skulle alltså nås högst

ojämna resultat samtidigt som tillämpningssvårigheterna i det väsentliga

likväl skulle bestå.

Kommittén framhöll tillika, att spörsmålet om avskrivning på anskaffnings-

eller nuvärde i väsentlig mån reducerades till följd av den av kommittén

föreslagna degressiva avskrivningsmetoden, vilken tillät en avskrivning

av mer än 50 procent av anskaffningsvärdet under de två första åren, samt

än ytterligare på grund av kommitténs förslag i fråga om lagstiftningen

rörande investeringsfonder.

Två reservanter inom kommittén uttalade, att de inte kunde godta de

mera teoretiska argument på vilka majoriteten grundat sitt avvisande av

frågan om avskrivning på ett högre värde än anskaffningsvärdet. De betonade

den betydelse den fria avskrivningen haft för förelagen i tider av

starkt stigande återanskaffningskostnader på maskiner och inventarier. Om

det i företaget arbetande kapitalet i ett sådant läge skall kunna hållas intakt,

var enligt reservanternas mening en avskrivning på återanskaffningsvärdet

eller i varje fall på de löpande nuvärdena erforderlig.

Företagsbeskattningskommitténs förslag i nu berörda del förelädes 1955

års riksdag genom Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

I anledning av propositionen framställdes molionsvis yrkanden i huvudsakligt

syfte att bibehålla den fria avskrivningsrätten. Motionärerna erinrade

i anslutning därtill om att hos statens järnvägar avskrivningarna beräknades

på återanskaffningskostnaderna och framhöll sambandet mellan den

skattemässiga och den företagsekonomiska bedömningen av avskrivningsproblemen,

vilket förhållande talade för den fria avskrivningsrättens bibehållande.

I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 45 tillstyrkte utskottet

på anförda skäl en lagstiftning om räkenskapsenlig avskrivning i huvudsaklig

anslutning till det i propositionen framlagda förslaget. De i ämnet väckta

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Bevillningsutskottets betänkande nr 28 dr 1961

motionerna avstyrktes av utskottet under uttalande bl. a. att den omständigheten

att avskrivningarna hos statens järnvägar beräknas på återanskaffningskostnaden

inte hade något egentligt samband med frågan hur de taxeringsmässiga

avskrivningarna skall beräknas. Att avskrivningarna vid järnvägsdriften

beräknas på återanskaffningskostnaden fann utskottet sammanhänga

med det sätt på vilket järnvägstaxorna kalkyleras men var också

motiverat av anslagstekniska skäl. Det stod självfallet även enskilda näringsföretag

fritt att vid prissättningen kalkylera priserna med hänsyn till

återanskaffningskostnaden. Utskottet fann därav dock inte följa att samma

princip skall tillämpas vid den skattemässiga inkomstberäkningen.

Förevarande spörsmål var även föremål för behandling vid 1960 års riksdag.

På hemställan av bevillningsutskottet avslogs då inotionsvis framställda

yrkanden om sådan ändring i kommunalskattelagens bestämmelser angående

avskrivning å maskiner och inventarier, som ingår i rörelse, att

avskrivning får göras på återanskaffningsvärdet. Därvid framhöll bevillningsutskottet

i betänkande nr 38 att frågan inte kommit i ett principiellt

annat läge än tidigare. Utskottet betonade även att gällande företagsbeskattningsregler

i några hänseenden inrymde sådana möjligheter till avsättning

av vinstmedel, som är ägnade att väsentligen reducera betydelsen

av fragan om återanskaffningskostnad såsom underlag för avskrivning å

inventarier i rörelse. Sålunda medgav den genom 1955 års lagstiftning införda

räkenskapsenliga avskrivningsmetoden, vilken i princip står öppen

för alla rörelseidkare, avskrivning av omkring halva anskaffningskostnaden

inom två år och under alla förhållanden full avskrivning inom fem år

från det tillgången anskaffats. I den mån dessa regler med hänsyn till rådande

vinstkonjunkturer kunde helt utnyttjas — något som i allmänhet torde

vara fallet — möjliggjordes en överavskrivning som för flertalet företag

inte oväsentligt översteg den faktiska värdeminskningen och således gav en

viss kompensation för eventuellt ökade återanskaffningskostnader i framtiden.

Utskottet erinrade vidare om den för aktiebolag och ekonomiska föreningar

gällande rätten att göra skattefria fondavsättningar för framtida

investeringsändamål. Reglerna härom utgjorde enligt utskottets mening ett

betydelsefullt komplement till avskrivningsreglerna och måste anses erbjuda

berörda företag möjligheter till avsättning utöver årlig avskrivning då

detta anses önskvärt med hänsyn till befarad ökning av återanskaffningskostnaden.

Av innehållet ideförevarandemotionernamå här återges följande.

I de likalydande motionerna I: 2t och II: U framhålles att det tidigare

varit ett väsentligt drag i svensk skatterätt att undvika beskattning av

orealiserad förmögenhetsökning samt att sålunda tillåta det nominella vär
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 28 dr 1961

5

det av en rörelses tillgångar att stiga utan beskattning så länge rörelsen

bedrives. Vid den hårdnande konkurrens, som följer genom realiserandet av

en europamarknad, kommer svårigheterna att öka. Redan nu ligger det

svenska näringslivet ogynnsamt till i konkurrensen genom den höga lönenivån

och det höga kostnadsläget över huvud. För att kunna eliminera den

höga inhemska kostnadsnivån måste rationaliseringstakten inom det svenska

näringslivet vara snabbare än i konkurrentländerna. Detta förutsätter

stora kapitaltillskott, som knappast torde kunna komma till stånd utan

möjligheter till en ökad självfinansiering. En sådan förbättring av företagens

självfinansieringsmöjligheter kan åstadkommas genom att avskrivning

å maskiner och inventarier får ske på återanskaffningsvärdet. I detta

sammanhang hänvisar motionärerna till att avskrivningar på återanskaffningsvärdet

sedan länge tillämpas vid statens affärsdrivande verk. Med hänsyn

till det anförda föreslås att avskrivningsreglerna ändras så, att avskrivning

får göras på återanskaffningsvärdet av i företaget arbetande tillgångar

med samma procentsatser och enligt samma regler i övrigt som

hittills varit gällande.

Liknande synpunkter framföres i de likalydande motionerna I: 75 och

II: 94. Tillika erinras om att den tidigare förekommande fria avskrivningsrätten

minskade behovet av regler om avskrivning på återanskaffningsvärdet,

eftersom bestämmelserna ofta gav möjlighet för företagen att göra

avskrivningar av en storleksordning som motsvarade avskrivning på återanskaffningsvärdet.

I ett läge då stormarknaderna ställer väsentligt ökade

krav på de svenska företagens konkurrenskraft finner motionärerna det

vara ganska uppseendeväckande om den svenska riksdagen skulle ställa

sig negativ till utredning beträffande en avskrivningsmetod som anses riktig

för statliga verk. Det är obestridligt att en lösning av frågan stöter på

vissa tekniska svårigheter, och därför är det inte möjligt att nu lägga fram

något förslag till omedelbar lagstiftning. Då det emellertid är angeläget

att man kommer fram till en lösning av frågan, bör den allmänna skatteberedningen

få i uppdrag att särskilt utreda denna fråga.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 28 år 1961

Utskottet

Vid beräkning av rörelseinkomst är skattskyldig i princip berättigad åtnjuta

avdrag för kostnad för anskaffning av maskiner och inventarier för

stadigvarande bruk i rörelsen i form av värdeminskningsavdrag. För bestämmande

av avdragets storlek anvisar bestämmelserna i kommunalskattelagen

olika avskrivningsmetoder. Dessa har det gemensamt att hela anskaffningskostnaden

får avskrivas på kortare eller längre sikt. I regel får

avdrag ske årligen med en på visst sätt beräknad del av anskaffningskostnaden,

men i vissa fall kan hela kostnaden för en tillgång avdragas på en

gång det år under vilket tillgången i fråga anskaffats. Under senare år har

riksdagen vid flera tillfällen haft att ta ställning till motionsvis framställda

yrkanden att värdeminskningsavdragen på maskiner och inventarier skulle

få beräknas på grundval av dessa tillgångars återanskaffningsvärde. Dessa

yrkanden har emellertid avvisats av riksdagen.

I de föreliggande motionerna upptas ånyo spörsmålet om avdrag för värdeminskning

å återanskaffningsvärdet av maskiner och inventarier. I de likalydande

motionerna 1:75 och 11:94 hemställes sålunda, att riksdagen i

skrivelse till Kungl. Maj :t begär att allmänna skatteberedningen får i uppdrag

att vid sitt utredningsarbete särskilt uppmärksamma detta spörsmål.

I de likalydande motionerna I: 24 och II: 44 återigen hemställes att riksdagen

i skrivelse till Kungl. Maj :t uttalar att enligt riksdagens mening allmänna

skatteberedningen bör fästa särskild vikt vid möjligheterna att vid

beskattningen anknyta avskrivningen i fråga om maskiner och andra inventarier,

som ingår i rörelse, till återanskaffningsvärdet.

Någon tvekan torde i och för sig inte råda därom att det i motionerna

behandlade spörsmålet är en sådan fråga, som faller inom ramen för allmänna

skatteberedningens utredningsuppdrag. Det torde också kunna förutsättas

att med hänsyn till den centrala betydelsen av denna fråga för

företagsbeskattningen den kommer att ägnas uppmärksamhet vid utredningsarbetets

bedrivande. Någon anledning synes därför inte föreligga för

riksdagen att i särskild skrivelse till Kungl. Maj:t påpeka att frågan bör

ägnas speciell uppmärksamhet eller att utredningen bör fästa särskild vikt

vid möjligheterna att vid beskattningen anknyta avskrivningen till återanskaffningsvärdet

av maskiner och andra inventarier. Utskottet anser sig

således böra avstyrka av motionärerna begärda riksdagsskrivelser.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 24 av herrar Arvidson

och Schött samt II: 44 av herr Darlin in. fl. om ändring i

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 28 dr 1961 7

kommunalskattelagens bestämmelser rörande avskrivning

å vissa maskiner och inventarier, ävensom

2) de likalydande motionerna I: 75 av herrar Hilding och

Stefanson samt II: 94 av herrar Boija och Berglund om rätt

att vid beskattningen göra avskrivning på återanskaffningsvärdet

å maskiner och inventarier,

måtte, i den mån de icke kan anses besvarade genom vad

utskottet ovan anfört, av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Stockholm den 21 mars 1961

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson, Hagberg, Einar Eriksson,

Jansson, Spetz, fröken Ranmark, herrar Söderquist, Oscar Carlsson,

Yngve Nilsson och Sundin; samt

från andra kammaren: herrar Brandt i Aspabruk, Allard, Kärrlander,

Vigelsbo, Engkvist, Gustafson i Göteborg, Magnusson i Borås, Andersson i

Essvik, Stenberg och von Sydow.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.