Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckt motion om viss utvidgning av skattebefrielsen för invalidfordon.

1961-03-23 · 8 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 5 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1961:31, Betänkande i anledning av väckt motion om viss utvidgning av skattebefrielsen för invalidfordon.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 31 dr 1961

1

Nr 31

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckt motion om

viss utvidgning av skattebefrielsen för invalidfordon.

(1 :a avd.)

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion,

11:126, av herr Eliasson i Sundborn m. fl. har hemställts,

1) att riksdagen måtte besluta att befrielse från fordonsskatt och omsättningsskatt

samt rätt till bidrag till vanför ägare av motorfordon må för personbil

eller motorcykel av högst 550 kilograms tjänstevikt tillkomma även

sådan höggradigt vanför person, som ej har behov av fordonet för förvärvsarbete

eller utbildning, i enlighet med vad i motionen anförts, samt

2) att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till erforderliga författningsändringar.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionen framförda

yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,

hänvisa till motionen.

Genom förordningen den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt sker en

årlig beskattning av innehavet av motorfordon. Från denna skatt — fordonsskatten

— kan befrielse i vissa fall åtnjutas för bl. a. invaliders

fordon. Sålunda föreligger automatisk skattefrihet för s. k. invalidmotorcykel,

dvs. motorcykel som är inrättad såsom invalidfordon och vars maximihastighet

icke överstiger 30 kilometer i timmen (2 § första stycket c).

Vidare äger vederbörande länsstyrelse under vissa förutsättningar medge

befrielse från skatteplikt för personbil, bil av skåpvagnstyp eller motorcykel,

som äges av höggradigt vanför person (2 § andra stycket). För att befrielse

skall kunna medges fordras att den vanföre innehar körkort för förande av

fordonet samt att han för sin huvudsakliga förvärvsverksamhet eller för sin

utbildning är varaktigt beroende av fordonet såsom fortskaffningsmedel.

Befrielse får ej avse bil med högre tjänstevikt än 1 800 kilogram. De återgivna

bestämmelserna om rätt till skattebefrielse tillkom genom beslut vid

1959 års riksdag och gäller från och med den 1 januari 1960.

Enligt förordningen den 23 november 1956 (nr 545) angående omsättningsskatt

å motorfordon i vissa fall skall omsättningsskatt er
Bihang

till riksdagens protokoll 1961. 7 saml. Nr 31

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 31 är 1961

läggas för motorfordon, som tillverkas inom riket eller hit införes. Sådan

skatt skall dock icke utgå för invalidmotorcyklarna och ej heller för de invalidbilar

som befriats från fordonsskatt; har omsättningsskatt i angivna fall

erlagts, restitueras den (1 och 6 §§).

Jämlikt förordningen den 25 november 1960 (nr 603) om bidrag till vantöra

ägaie av motorfordon, som antogs av 1960 års höstriksdag, skall ägare

av invalidmotorcykel eller av motorfordon, för vilket skattebefrielse medgivits

jämlikt automobilskatteförordningen, erhålla ett årligt bidrag för

bensin - eller brännoljekostnader för fordonet. I princip

skall bidraget motsvara skatten å den bränslemängd, som åtgår då fordonet

användes i invalidens förvärvsverksamhet eller i och för hans utbildning.

Därvid har man utgått från att invaliderna genomsnittligen kör 480

mil om året för angivna ändamål. Bidragsbeloppen har bestämts med utgångspunkt

från att en bensindriven invalidbil drar en l/mil och en motorcykel

en halv l/mil. På grund härav har bidragsbeloppen fastställts att motsvara

skattekostnaderna för 480 1 när det gäller bil och 240 1 när det gäller

motorcykel. För brännoljedriven bil skall bidraget överensstämma med

skatten för en till 340 1 avrundad bränslemängd. Med nuvarande skattesatser

41 öre/l för bensin och 32,5 öre/l för motorbrännolja — blir de ifrågavarande

bidragen, avrundade till närmast hela tiotal kronor, 200 kronor

för bensindriven invalidbil, 100 kronor för invalidmotorcykel och 110 kronor

för brännoljedriven bil. Bidragen utgår utan behovsprövning.

Enligt bestämmelserna i anvisningarna till 19 § kommunalskattelagen utgör

bidragen icke skattepliktig inkomst.

I anledning av propositionen nr 77 till 1959 års riksdag med förslag om

utvidgning av möjligheterna till skattebefrielse för invalidernas fordon yrkades

i de likalydande motionerna 1:423 och 11:505 bl. a., att envar som

företedde invaliditet av den art och den grad, som erfordrades för att bereda

invalida personer närings- och förflyttningshjälp, skulle erhålla skattebefrielse

för s. k. minibil, vars tjänstevikt icke översteg 550 kg. I sitt av

riksdagen godkända betänkande nr 28 erinrade bevillningsutskottet om att

den i propositionen föreslagna utvidgningen av rätten till skattebefrielse

för invalidernas fordon inte var att betrakta som en slutlig lösning av problemet

utan som ett provisorium i avvaktan på det resultat vartill 1953 års

trafikutredning kunde komma i sina överväganden rörande beskattningen

av motorfordonstrafiken. Med hänsyn härtill och då en ytterligare utvidgning

av skattefriheten av så generell omfattning, som den motionärerna förordat

för det dåvarande inte syntes böra ifrågakomma, ansåg sig utskottet

inte kunna tillstyrka bifall till motionerna i denna del.

Av innehållet i den förevarande motionen må här återges följande.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1961

3

Motionärerna framhåller, att det ur social och psykologisk rehabiliteringssynpunkt

är angeläget, att de vanföras kontakter med omvärlden och

möjligheter till ett så långt möjligt normalt liv främjas. Detta har också varit

syftet med skattebefrielsen för invalidmotorcyklar. Dessa är emellertid

otidsenliga och motsvarar inte berättigade krav på åkkomfort. De är öppna,

och den åkande är följaktligen oskyddad mot väder och vind. Numera tycks

också tillverkningen av invalidmotorcyklar ha upphört.

Det är i hög grad berättigat att underlätta de vanföras anskaffning och

hållande av annat fordon än invalidmotorcykel även i de fall fordonet icke

behövs för förvärvsverksamhet eller utbildning. Genom beslut vid 1959 års

riksdag skedde en anpassning till den tekniska utvecklingen beträffande

fordon för invalider, som använder fordonet för förvärvsverksamhet eller

utbildning. Motsvarande anpassning beträffande nuvarande bestämmelse

för invalidmotorcyklar skulle kunna ske genom att denna mera generellt

betonade skattebefrielse utsträcktes att gälla s. k. minibilar, vilka får anses

utgöra tidsenliga efterföljare till invalidmotorcyklarna. Oavsett en minibil

är trehjulig och registrerad som motorcykel eller fyrhjulig och registrerad

som personbil erbjuder den en bättre åkkomfort och ett bättre skydd mot

väder och vind än invalidmotorcykeln. Även i tekniskt avseende och ur säkerhetssynpunkt

har minibilen betydande fördelar. Bl. a. förekommer i vissa

fall sådan utrustning som kan göra speciellt invalidaggregat överflödigt.

Vid medgivande av den förordade skattebefrielsen för vanför persons minibil

bör därför icke uppställas generellt krav på viss konstruktion i form av

invalidaggregat eller hastighetsbegränsning. Om det i vissa fall bedöms erforderligt

att föreskriva hastighetsbegränsning eller speciell utrustning bör

detta avgöras vid fordonsbesiktning resp. körkortsprov. Även i övrigt bör

samma grunder för skattebefrielsen gälla som för den nu gällande befrielsen

för invalider som har behov av fordonet för förvärvsverksamhet eller

utbildning. En maximal tjänstevikt bör dock föreskrivas. Denna är givetvis

i viss mån beroende av den tekniska utvecklingen. För närvarande synes

den dock kunna fastställas till 550 kilogram och bör kunna ändras, när den

tekniska utvecklingen så påkallar.

Med den föreslagna befrielsen från fordonsskatt skulle även följa befrielse

från omsättningsskatt och rätt till bidrag för vanför ägare av motorfordon.

Det synes lämpligt att sistnämnda bidrag i fråga om minibil bestämmes

till samma belopp som gäller för motorcykel.

över motionen har utskottet under hand inhämtat yttrande från pcnsionsstgrelsen

och 1953 års trafikutredning.

Pensionsstyrelsen anför i huvudsak följande.

Frågan om skattelättnader för invalidmotorcyklar och minibilar har tidigare

i olika sammanhang varit föremål för prövning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 31 dr 1961

Sålunda föreslog De Vanföras Riksförbund i ett yttrande över invalidfordonsutredningens

betänkande år 1958 att den automatiska skattebefrielsen

för invalidmotorcyklar skulle utsträckas till att gälla även de s. k. minibilarna.

Förbundet framhöll såsom skäl därtill, att invalidmotorcykeln var

det förhärskande fordonet för de vanföra fram till år 1948, men att den

därefter ersatts främst av bilen men även i viss utsträckning av s. k. minibilar

och liknande vagnar. Förbundet ansåg det synnerligen eftersträvansvärt

att hålla en enkel typ av fordon tillgänglig för den grupp vanföra som

av någon anledning icke i nämnvärd utsträckning kunde yrkesarbeta och

därigenom försörja sig och föreslog därför att från skatteplikt obligatoriskt

befriades motorfordon med en tjänstevikt av högst 550 kg och inrättade

såsom invalidfordon. Vid prövning av sådant ärende skulle hänsyn tagas

till vanförhetens art och grad.

I Kungl. Maj :ts proposition nr 77 år 1959, som föranledde den nu gällande

lydelsen av 2 § förordningen den 2 juni 1922 om automobilskatt förordade

departementschefen att den gällande utformningen av skattefriheten för

invalidmotorcyklar bibehölles. Departementschefen framhöll att syftet med

skattebefrielsen borde vara att bereda kombinerad närings- och förflyttningshjälp.

I den mån denna och övriga förutsättningar för skattebefrielse förelåg

i fråga om sådant mindre fordon som ovan nämnts, exempelvis s. k.

minibil, hade länsstyrelsen att vid sin prövning medge skattebefrielse i vanlig

ordning. En automatisk skattefrihet för de mindre fordonen som sådana

skulle innebära att man gick betydligt utöver syftet med skattebefrielsen.

Departementschefen fann därför icke skäl föreslå automatisk skattebefrielse

för minibilar.

I anledning av de motioner (I: 423 och II: 505) som väcktes på grund av

ovannämnda proposition uttalade bevillningsutskottet i betänkande däröver,

att enligt de föreslagna bestämmelserna möjligheter förelåg till skattebefrielse

för minibil vare sig den registrerats som motorcykel eller som bil

under förutsättning dock att fordonet var erforderligt för den vanföres förvärvsverksamhet

eller utbildning. Utskottet ville emellertid erinra om att

den föreslagna utvidgningen av rätten till skattebefrielse för invalidernas

fordon inte var att betrakta som en slutlig lösning av problemet utan som

ett provisorium i avvaktan på det resultat vartill 1953 års trafikutredning

kunde komma i sina överväganden rörande beskattningen av motorfordonstrafiken.

Med hänsyn härtill ansåg sig utskottet icke kunna tillstyrka bifall

till motionerna i denna del. Riksdagen beslöt den 15 maj 1959 i enlighet

med utskottets utlåtande.

Pension sstyrelsen finner för sin del att det ur humanitär synpunkt vore

behjärtansvärt med skattebefrielse även för minibilar avsedda för höggradigt

vanföra personer även om dessa ej har behov av fordonet för förvärvsarbete

eller utbildning. En dylik skattebefrielse skulle ge ifrågavarande invalider

förbättrade möjligheter att lösa sina förflyttningsproblem och att

bryta den isolering som deras handikapp otvivelaktigt medför.

Styrelsen anser emellertid en viss tveksamhet kunna råda huruvida i nu

föreliggande motion föreslagen utvidning av skattebefrielse för invalidfordon

bör genomföras innan 1953 års trafikutredning framlagt sitt förslag

beträffande beskattningen av motorfordonstrafiken.

1953 års trafikutredning anför.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 31 dr 1961

o

Inom trafikutredningen pågår en översyn av väglrafikbeskattningen. Med

hänsyn till att slutjustering av utredningens principbetänkande rörande de

allmänna riktlinjerna för den statliga trafikpolitiken och vissa i samband

därmed aktuella trafikpolitiska spörsmål pågår inom utredningen, kan

nämnda översyn ännu ej på någon tid slutföras. Utredningen har därför

icke möjlighet att nu ta definitiv ställning till principfrågor på vägtrafikbeskattningens

område.

I ett den 26 mars 1958 avgivet yttrande till chefen för finansdepartementet

över invalidfordonsutredningens betänkande anförde trafikutredningen

hl. a. följande.

Den nuvarande motorfordonsbeskattningen har i princip utformats enligt

kostnadsansvarighetsprincipen, i de delar så varit möjligt. Fördelning av

de för olika vägtrafikanter gemensamma kostnaderna torde emellertid icke

kunna ske enligt några på vetenskapliga forskningsresultat baserade grunder;

fördelningsprinciperna för ifrågavarande, mycket omfattande kostnader

bli därför arbiträra och kunna mer eller mindre bygga på trafikpolitiska

överväganden.

Antages överslagsvis att ca 50 procent av vägtrafikväsendets kostnader

äro särkostnader, vilka kunna fördelas enligt kostnadsansvarighetsprincipen,

skulle återstående ca 50 procent utgöras av gemensamma kostnader, vilka

även vid ett fasthållande av kostnadsansvarighetsprincipen såsom trafikekonomisk

fördelningsgrund kunna fördelas efter trafikpolitiska bedömanden.

Då beträffande de av invalider nyttjade motorfordonen fordonsskatten

utgör överslagsvis ca 25 procent av de totala fordons- och drivmedelsskatter,

som — om skattebefrielse ej ifrågakomme — skulle utgå för dylika fordon,

torde i och för sig föreligga gott utrymme för anläggande av trafikpolitiska,

sociala och humanitära synpunkter på frågan om befrielse från fordonsskatt,

om och så länge den från dessa fordon härflytande drivmedelsskatten

helt eller till större delen betraktas såsom svarande mot av dem förorsakade

särkostnader.

En befrielse från fordonsskatt för här ifrågavarande motorfordon är givetvis

att betrakta såsom en subvention av de invalider, det här gäller. Riksdagen

har — såsom i det föreliggande betänkandet framhålles — vid flerfaldiga

tillfällen uttalat, att främjandet av behjärtansvärda eller eljest allmännyttiga

ändamål icke bör ske i form av lättnader i beskattningen utan

i förekommande fall genom direkta bidrag från statens sida. Trafikutredningen

är icke beredd att på nuvarande utredningsstadium taga ställning till

denna fråga, dvs. huruvida dylika ändamål böra främjas vid fördelningen

av vägtrafikens gemensamma kostnader eller uteslutande i annan form.

Med hänsyn härtill och till önskvärdheten att avgöranden rörande vägtrafikbeskattningen

nu icke träffas, som -— i betraktande av svårigheten att på

här ifrågavarande område senare införa beskattningsregler vilka inskränka

på en gång medgivna skattelättnader — kunna bli av mer eller mindre

definitiv natur, vill trafikutredningen förorda att försiktighet i princip iakttages

i fråga om mera väsentliga utvidgningar av gällande skattelättnader.

Invalidfordonsutrcdningen räknar med att skattebefrielsen under de närmaste

åren kommer att få eu viss ökad, ehuru ej alltför betydande omfattning.

Under förutsättning att befrielse medgives allenast i fullt klara behovsfall

av den art, som invalidfordonsutredningen anger, synes det också

trafikutredningen sannolikt, att så kan bli fallet. Vid detta förhållande och

opaginerad Kontrollera mot PDF

r.

Bevillningsutskottets betänkande nr 31 dr 1961

under förutsättning, att den avsedda begränsningen av skattelättnadernas

oinfattning icke äventyras genom en extensiv tillämpning av de föreslagna

beskattningsreglerna, anser trafikutredningen icke att desamma behöva befaras

föregripa den pågående översynen av vägtrafikbeskattningen utan

fastmer kunna ge erfarenheter av värde för nämnda översyn.

I enlighet med 1959 års riksdags beslut (Rskr. 211), som grundats på

propositionen 1959:77 och invalidfordonsutredningens däri upptagna förslag,

kan jämlikt 1922 års automobilskatteförordning — i dess lydelse enligt

kungörelsen 1959:163 — skattebefrielse för motorcyklar av alla slag,

personbilar med högst 1 800 kg tjänstevikt och vissa därmed jämställbara

lastbilar medges av länsstyrelse, när fordonet äges av höggradigt vanför person,

som innehar körkort för fordonet och som för sin huvudsakliga förvärvsverksamhet

eller för sin utbildning är varaktigt beroende av fordonet

såsom fortskaffningsmedel. Skattebefrielse för motorcyklar och personbilar

kan sålunda erhållas efter behovsprövning, oavsett om fordonet är utrustat

såsom invalidfordon eller ej. Motorcykel, som är inrättad såsom invalidfordon

och vars maximihastighet icke överstiger 30 km/tim., är vidare —

utan dylik behovsprövning — frikallad från skatteplikt.

1959 års riksdagsbeslut innebar att tidigare gällande, på behovsprövning

grundad skattebefrielse för personbilar, inrättade såsom invalidfordon, utsträcktes

till att avse på behovsprövning grundad skattebefrielse för personmotorfordon

— med eller utan invalidaggregat — vilka såsom sådana

erfordras för invalids fortskaffning. Samtidigt bibehölls den sedan lång tid

tillbaka gällande generella skattefriheten för hastighetsbegränsade invalidmotorcyklar

— väl närmast av det skälet att det nya systemet icke borde

lända till inskränkning av det lättnadsområde som redan tidigare funnits.

Trafikutredningen är för närvarande icke beredd att biträda en principiell

utvidgning av området för gällande skattelättnader av här förevarande slag.

Utredningen är ej heller beredd att på nuvarande utredningsstadium tillstyrka

att motiven för skattefrihet utökas när det gäller sådana motorcvklar

och personbilar, vilkas tjänstevikt ej överstiger 550 kg. Däremot anser uti

edningen att det kan böra utredas, huruvida gällande, av behovsprövning

obeioende frikallelse från skatteplikt för hastighetsbegränsade invalidmotorcyklar

lämpligen bör omfatta alla sådana med invalidaggregat utrustade

motorcyklar och personbilar, som ha högst 550 kg tjänstevikt. Utredningen

har emellertid icke vid den pågående översynen av vägtrafikbeskattningen

ännu behandlat denna fråga och kan därför icke ge några närmare synpunkter

till ledning för frågans bedömning.

Utskottet

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen är invalidernas motorfordon

i viss utsträckning fritagna från fordonsskatt enligt automobilskatleförordningen.

Sålunda föreligger automatisk skattefrihet för s. k. invalidmotoicykel,

dvs. motorcykel, som är inrällad såsom invalidfordon och vars

maximihastighet icke överstiger 30 km/tim. Vidare äger länsstyrelsen medge

befrielse från skatteplikt för motorfordon, som äges av höggradigt vanför

person, under förutsättning att vederbörande för sin huvudsakliga förvärvsverksamhet

eller för sin utbildning är varaktigt beroende av fordonet

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 31 dr 1961

7

såsom fortskaffningsmedel. Skattebefrielsen får dock inte avse bil med högre

tjänstevikt än 1 800 kg. Befrielse från fordonsskatt för fordon, som nu

nämnts, medför även frihet i förekommande fall från omsättningsskatt å

motorfordon enligt 1956 års härom gällande förordning. Vidare är ägare av

invalidmotorcykel eller av motorfordon, för vilket befrielse från fordonsskatt

medgivits, berättigad till visst årligt bidrag för bensin- eller brännoljekostnaderna

för fordonet, motsvarande skatten på en genomsnittlig

mängd drivmedel. Sådant bidrag till vanför ägare av motorfordon utgör icke

skattepliktig inkomst vid inkomsttaxeringen.

I den förevarande motionen har hemställts att även höggradigt vanför

person, som inte har behov av fordon för förvärvsarbete eller utbildning,

skall erhålla befrielse från fordonsskatt och omsättningsskatt samt rätt till

sådant bidrag, som tillkommer vanför ägare av motorfordon, för motorcykel

eller personbil, vars tjänstevikt inte överstiger 550 kg. Som motivering för

yrkandet har anförts att det måste anses i hög grad berättigat, att de vanföras

anskaffning och hållande av andra mindre fordon än de otidsenliga

invalidmotorcyklarna underlättas, även när fordonet inte är erforderligt för

vederbörandes förvärvsverksamhet eller utbildning.

Utskottet vill till en början erinra om att man från samhällets sida vidtagit

ett flertal åtgärder, som syftar till en bättre anpassning av invaliderna.

Sålunda lämnas bidrag och stöd i andra former såväl av staten som av

kommuner, organisationer och enskilda företag för att underlätta för invaliderna

att hålla sig med motorfordon. Bestämmelserna om skattebefrielse

för invalidfordon ingår som ett led i dessa åtgärder.

Den skattebefrielse, som efter särskild prövning medges för vissa motorfordon,

som innehas av höggradigt vanföra, avser att bereda dessa kombinerad

närings- och förflyttningshjälp, medan den automatiska skattefriheten

för hastighetsbegränsade invalidmotorcyklar är betingad av praktiska

skäl. Med hänsyn till dessa motorcyklars speciella konstruktion och begränsade

användningsområde torde de nämligen praktiskt taget undantagslöst

innehas av invalid, som uppfyller förutsättningarna för skattebefrielse.

En sådan utvidgning av rätten till skattebefrielse och bidrag, som förordas

av motionärerna, skulle således innebära ett betydande avsteg från de av

1959 års riksdag beslutade principerna för att genom skattebefrielse underlätta

invalidernas innehav av motorfordon.

Enligt utskottet tillhandahållna uppgifter biföll pensionsstyrelsen under

år 1960 207 ansökningar om statliga bidrag till invalider för anskaffande av

motorfordon. Av dessa avsåg endast sex s. k. minibilar. Detta kan tyda på

att endast ett mycket begränsat antal höggradigt vanföra skulle vara hetjänta

av ett motorfordon av den typ, som närmast avses i motionen. Därest

för de mindre fordonens del kravet på att fordonet skall vara anskaffat för

vederbörandes förvärvsverksamhet eller utbildning inte upprätthålles, torde

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 31 dr 1961

det vidare vara förenat med betydande svårigheter att avgöra, om fordonet

i praktiken kommer att användas av den vanföre eller av annan person,

som inte är invalid. För att förhindra missbruk måste därför bestämmelser

om skattebefrielse av i motionen angivet slag kompletteras med föreskrifter,

som möjliggör erforderlig kontroll.

I likhet med pensionsstyrelsen och 1953 års trafikutredning, från vilka

yttranden inhämtats över motionen, anser sig utskottet inte böra förorda

en principiell utvidgning av området för skattelättnader av ifrågavarande

slag, innan resultatet av trafikutredningens översyn av fordonsbeskattningen

föreligger. Utskottet avstyrker således bifall till yrkandena i den förevarande

motionen.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att motionen II: 126 av herr Eliasson i Sundborn m. fl.

om viss utvidgning av skattebefrielsen för invalidfordon

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 23 mars 1961

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson, Hagberg, Einar Eriksson,

Jansson, Spetz, fröken Ranmark, herrar Gustaf Elof sson, Söderquist,

Oscar Carlsson och Yngve Nilsson; samt

från andra kammaren: herrar Brandt i Aspabruk, Allard, Nilsson i

Svalöv, Kärrlander, Wiklund i öjebyn, Engkvist, Gustafson i Göteborg,

Magnusson i Borås, Nilsson i Tvärålund och Rydén.

Rydahls Boktryckeri AB - Stockholm 1961

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.