Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning och förslag till en rättvisare fördelning mellan kommunerna avnöjesskattemedlen». Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa till motionerna I: 461,1: 480 och I: 535.

1961-03-21 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1961:36, Skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning och förslag till en rättvisare fördelning mellan kommunerna avnöjesskattemedlen». Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa till motionerna I: 461,1: 480 och I: 535.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1961

1

Nr 36

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

om viss ändring av nöjesskatten för biografföreställningar,

m. m.

Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta, av

utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 480 av herr Hjalmar Nilsson m. fl. samt

11:569 av herrar Petterson i Degerfors och Larsson i Luttra, vari hemställts,

»att riksdagen måtte besluta att nöjesskatten på biograferna från

den 1 juli 1961 skall utgå med 15 procent samt att alla biografer äger avräkna

upp till 125 kr. per vecka i nöjesskatt»;

2) de likalydande motionerna I: 535 av herr Lundström och fru HamrinThorell

samt 11:561 av herr Hamrin i Kalmar, vari hemställts, »att riksdagen

i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om att förslag till stöd

åt produktionen av svensk barnfilm måtte föreläggas riksdagen»; ävensom

3) motionen 1:461 av herr Bengtson, vari hemställts, »att riksdagen

måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning och förslag

till en rättvisare fördelning mellan kommunerna avnöjesskattemedlen».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda

yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,

hänvisa till motionerna I: 461,1: 480 och I: 535.

Enligt 7 § förordningen den 21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt

i dess lydelse enligt förordningen den 20 maj 1960, nr 363, utgår nöjesskatt

för biografföreställningar med 25 procent å bruttopriset för varje biljett,

skatten inberäknad. Av biografnöjesskatten tillfaller sju tiondelar staten

och tre tiondelar den kommun, inom vars område föreställningen ägt rum.

Annan nöjesskatt fördelas med hälften till staten och hälften till vederbörande

kommun.

Jämlikt 13 § nöjesskatteförordningen må, därest utöver barnmatinéer

högst fyra föreställningar, för vilka nöjesskatt skall utgå, ägt rum under

veckan å samma visningsställe, befrielse åtnjutas från skatten i vad den

avser sådant visningsställe till den del densamma för den veckan inte överstiger

125 kronor.

Det föreligger härutöver vissa möjligheter att erhålla fullständig befrielse

från skyldigheten att erlägga nöjesskatt för biografföreställningar. Statens

Ilihang till riksdagens protokoll 1961. 7 samt. Nr 36

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1961

biografbyrå äger således med stöd av 14 § andra stycket nöjesskatteförordningen

medge skattebefrielse för film, vars visning anses ägnad att tjäna

vetenskapligt ändamål eller upplysnings-, undervisnings- eller uppfostringssyfte.

Enligt samma författningsrum utgår inte heller nöjesskatt vid visning

å matinéföreställningar av barnfilm, som godkänts av den till barnfilmkommittén

knutna barnfilmjuryn.

Åt den svenska filmproduktionen utgår stöd med viss del av statens andel

i nöjesskatten för biografföreställningar, vid vilka svensk film visas. Bestämmelserna

härom återfinnes i förordningen den 20 maj 1960 (nr 364)

om särskilt bidrag till producent av svensk film och en i anslutning därtill

samma dag utfärdad kungörelse, nr 365, med vissa tillämpningsföreskrifter.

Författningarna trädde i kraft den 1 juli 1960. Enligt författningen utgår

bidrag med 80 procent av statens andel i nöjesskatten för biografföreställning,

vid vilken filmen visas. Bidrag utgår dock inte för film, vars längd

understiger 2 000 meter såsom bredfilm eller 800 meter såsom smalfilm.

Består föreställningen till mer än 15 procent av utländsk film, utgår inte

heller bidrag. Annonsfilm anses därvid inte utgöra del av föreställningen.

Under senare år har nöjesskatten på biografföreställningar sänkts flera

gånger.

Före den 1 juli 1957 utgjorde nöjesskatten på biografföreställningar 30

procent av den del av priset som inte översteg en krona och 45 procent av

återstoden. Genom beslut av 1957 års riksdag ersattes den progressiva skatteskalan

med en proportionell skattesats av 38 procent, vilket innebar en

mindre skattesänkning. Samtidigt infördes en särskild skattelindring för

mindre biografer med högst 75 kronor i veckan. Vidare föreskrevs, att goda

barnfilmer, som visas på barnmatinéer eller av barnfilmklubbar, skulle vara

skattefria.

Vid 1959 års riksdag sänktes skatten från 38 till 33 procent. Samtidigt

vidgades den år 1957 införda särskilda skattelindringen för mindre biografer

till att omfatta även visningsställen med — utöver barnmatinéer — högst

fyra skattepliktiga föreställningar per vecka.

Även 1960 års riksdag beslöt lättnader i nöjesbeskattningen på biografföreställningar.

I proposition nr 79 föreslog Kungl. Maj:t att nöjesskatten

på biografföreställningar skulle sänkas med sex procentenheter från 33 till

27 procent. Den särskilda skattelindringen för mindre biografer föreslogs

härjämte höjd från 75 till 100 kronor i veckan. I anledning av väckta motioner

föreslog bevillningsutskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande

nr 49 längre gående skattesänkning än som förordades i propositionen.

Sålunda föreslog utskottet att skattesatsen skulle sänkas till 25 procent

samt att det skattefria beloppet för mindre biografer skulle höjas till 125

kronor i veckan. I nämnda betänkande anförde bevillningsutskottet bl. a.

följande.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1961

3

Av de undersökningar som nyligen vidtagits framgår att besöksfrekvensen

på biograferna under de senaste åren kraftigt nedgått. Till huvudsaklig

del torde detta bero på televisionens frammarsch, vilken skett i ett betydligt

snabbare tempo än man bara för något år sedan hade anledning att räkna

med. De åtgärder som vidtogs vid 1959 års riksdag får därför bedömas

inte vara tillräckliga för att möjliggöra att filmbranschen får arbeta under

rimliga ekonomiska villkor. Enighet har rått inom utskottet att ytterligare

statliga åtgärder bör vidtas för att främja såväl biografnäringens som filmindustriens

lönsamhet. I princip kan utskottet tillstyrka, att detta stöd ges

såväl genom sänkning av nöjesskatteprocenten som genom en ökad återbäring

av nöjesskatt till filmproduktionen. Utskottet vill emellertid samtidigt

understryka nödvändigheten av att film- och biografnäringen genom egna

åtgärder söker anpassa sig till det förändrade läget.

Av hittills tillgängliga siffror rörande besöksfrekvensen på biograferna

synes man kunna dra den slutsatsen, att besökarantalet i förhållande till

tiden före televisionens införande kan komma att nedgå med omkring 40

procent då televisionsnätet är fullt utbyggt. Vissa skäl talar för att man med

utgångspunkt härifrån söker få till stånd en lösning, som kan betraktas såsom

definitiv och efter vilken filmbranschen kan inrätta sig. Emellertid kan

andra faktorer medföra ändringar av de ekonomiska förhållandena utöver

vad som förorsakas av den minskade besöksfrekvensen. Även om man i och

för sig bör eftersträva en lösning av filmbranschens beskattningsfråga, som

kan väntas bli bestående för framtiden, bör självfallet nu icke förutsebara

ändrade förhållanden kunna föranleda att hithörande frågor tas upp till

omprövning.

Vid prövningen av Kungl. Maj :ts förslag har utskottet ansett att statsmakterna

hör ge film- och biografnäringen de lättnader, som mot bakgrunden

av den statsfinansiella situationen är möjliga. Att såsom föreslagits i

motionerna 1:590 och 11:721 genomföra en så långtgående sänkning av

biograf nöj esskatten som till 20 procent anser utskottet inte vara tillrådligt

med hänsyn till nu rådande statsfinansiella läge. Däremot anser utskottet

sig kunna tillstyrka en något längre gående sänkning av procenttalet än

som förordats av departementschefen. Såsom ett lämpligt tal har utskottet

därvid stannat för den i motionerna I: 591 och II: 725 föreslagna procentsatsen

25 enheter.

I de sistnämnda motionerna har förordats den omläggningen av biografnöjesskatten

att för alla biografer en biljettinkomst av 30 000 kronor per

år skulle vara fri från nöjesskatt. Detta skulle vid den av motionärerna

föreslagna och av utskottet tillstyrkta procentsatsen 25 innebära att varje

biograf med tillräckligt stor omsättning skulle slippa inbetala 7 500 kronor

per år i nöjesskatt. Utskottet vill inte förneka att genom en sådan anordning

de biografer, som ger föreställningar mer än fyra gånger i veckan,

skulle erhålla ett verksamt stöd. Emellertid måste tillika framhållas att

kostnaderna för en sådan åtgärd blir mycket betydande, då de kan beräknas

uppgå till 6—8 milj. kronor per år. På grund härav anser sig utskottet inte

kunna tillstyrka införandet av ett sådant skattefritt avdrag för alla biografer.

Liksom hittills bör den särskilda skattelindringen i form av skattefria

bottenavdrag komma endast sådana biografer till godo, vilka ger högst

fyra föreställningar por vecka. Beträffande dylika biografer föreslås i pro
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1961

positionen, som tidigare nämnts, att beloppet för skattelindringen skall

höjas från 75 till 100 kronor i veckan. Med hänsyn till det ur ekonomisk

synpunkt mycket svåra läget för dessa biografer bör enligt utskottets mening

det skattefria beloppet höjas till 125 kronor i veckan.

Om de av utskottet föreslagna åtgärderna genomföres, skulle de förorsaka

statsverket en sammanlagd kostnad av ca 12,5 milj. kronor för nästa

budgetår, d. v. s. en merutgift å 2,5 milj. kronor i jämförelse med Kungl.

Maj :ts förslag.

Av innehållet i de förevarande motionerna må här återges

följande.

I de likalydande motionerna 1: 480 och II: 569 erinras om den minskning

av besöksfrekvensen på biograferna som fortgått jämsides med utbyggnaden

av televisionsnätet. Redan den vid 1960 års riksdag föreliggande frekvensminskningen

hade — om biografernas tidigare lönsamhet skulle bevaras

— bort föranleda en nöjesskatt på blott 11 procent. Besöksfrekvensen

på biograferna i Stockholm hade i förhållande till 1959 nedgått med 4,5

procent och i jämförelse med 1956 — året före TV — med 39 procent. Motsvarande

siffror för Göteborg och Malmö, som haft televisionssändningar

ett år kortare tid, är från år 1959 8,8 resp. 8,5 procent och sedan 1956 resp.

36,5 och 30,0 procent. Städer som ännu senare infogats i TV-nätet uppvisar

i jämförelse med 1959 betydligt större minskningar: Hälsingborg 35,2, Jönköping

17,7, Karlskrona 26,1 och Sundsvall 28,9 procent. På grund av besöksfrekvensens

successiva minskning är skattens statsfinansiella betydelse

numera mindre och drabbar nu en rörelse, som synbarligen aldrig kan tänkas

återvinna sin tidigare ställning. Allt talar sålunda för att det numera i

vart fall icke finnes någon anledning att beskatta biograferna hårdare än

andra nöjen, såsom dans, varieté, cirkus, boxning in. m., som har 15 procent

skatt mot biografernas 25 procent. Därtill måste en sådan åtgärd bidraga

till att vidmakthålla vissa biografer, som ändock fortfarande lämnar viss

skatt till stat och kommun, vilken helt skulle bortfalla om de nedlades.

Sedan 1957 har antalet biografer i landet minskats med 161 till den 1 januari

1961. Det anses att åtskilliga därutöver — ett 50-tal — nedlagts utan

att anmälan därom ännu hunnit ingivas. Flertalet nedlagda biografer torde

finnas i den grupp, som ger 4—7 föreställningar, samt bland förorts- och

kvartersbiografer med 10—14 föreställningar. Detta ger anledning till att

ifrågasätta, om man icke genom att utvidga den av 1960 års riksdag beslutade

nöjesskatteåterbäringen på 125 kronor per vecka till att gälla alla

biografer skulle vinna syftet att alla biografer med en måttlig fast kostnadssumma

skulle erhålla viss täckning för sina grundläggande utgifter, innan

skatt började uttagas.

Som stöd för yrkandet i de likalydande motionerna 1:535 och 11:561

anföres att produktionen av god svensk barnfilm bör uppmuntras. Enligt

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1961 5

tillgängliga uppgifter gjordes under åren 1946—1960 endast tio svenska

barnfilmer. Den nuvarande produktionen av svensk barnfilm är ur ekonomisk

synpunkt ett ytterst vanskligt företag. Kostnaden för en svensk barnfilm

av god klass belöper sig till ca 500 000 kr. Motionärerna erinrar om att

1957 års filmstödutredning i sitt i januari 1959 avgivna betänkande konstaterade,

att »stödåtgärderna skall inriktas på att främja en från allmänna

synpunkter önskvärd filmproduktion och att särskilt stöd skall kunna ges

för framställning av god barnfilm». Utredningen slog också fast, att de generella

regler för filmstöd som fanns inte visat sig lämpliga som stimulans

till ökad produktion av barnfilm. Utredningen föreslog, att hel nöjesskatteåterbäring

skulle i fråga om svenskproducerade barnfilmer, som härför

godkänts av den till barnfilmkommittén anslutna barnfilmjuryn, även ges

för sådana filmer vid kvällsföreställningar. Denna befrielse skulle dock

endast gälla för filmer som hade en längd av minst 1 000 meter eller för

program, sammansatta av flera svenskproducerade barnfilmer, som tillsammans

hade denna längd, under förutsättning att såväl enfilms- som flerfilmsprogram

av detta slag endast visades på entimmesföreställningar. Motionärerna

anser tiden nu vara mogen för en fullständig skattebefrielse för

god svensk barnfilm, gjord speciellt för barn under 11 år, oavsett när den

visas. Detta bör gälla om filmen har en längd av minst 1 500 meter. Nuvarande

gräns, 2 000 meter, är åtminstone vad beträffar barnfilmer i allmänhet

för hög. För att ge stimulans till ökad produktion av barnfilm bör staten

lägga upp en lånefond för barnfilmer. Sedan barnfilmjuryn granskat inlämnat

manuskript och godkänt detta bör producenten få ett lån till viss

del av produktionskostnaden. Lånet bör löpa med skälig ränta och amorteras

under högst tio år.

I motionen I: i61 framhålles att den utveckling, som skett under senare

årtionden, har medfört att nöjesskatten nära nog helt förlorat sin ursprungliga

betydelse. Kommunikationernas starka utveckling har medfört att nöjesetablissemangen

i stor utsträckning koncentrerats till städer och andra

tätorter, varigenom andra kommuners innevånare fått betala en kommunal

skatt till en kommun, där de icke var mantalsskrivna. Detta strider mot

principerna i vår skattelagstiftning på så sätt att en kommunal skatt uttages

av utanför kommunen boende skattebetalare. Det borde sålunda vara

befogat att en ändring åstadkommes så att en rättvisare fördelning av nöjesskatten

ernås.

För att få en jämnare fördelning av nöjesskatten kan det antingen tänkas

att den kommunala nöjesskatten förvandlas till en landstingsskatt eller

också att alla kommunala nöjesskattemedcl sammanförs till en gemensam

fond inom landstingsområdet och därefter fördelas efter innevånarantal till

samtliga därinom belägna kommuner.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1961

Utskottet

Utskottet upptar först till behandling yrkandet i de likalydande motionerna

I: 480 och II: 569 om generella lättnader i fråga om nöjesskatten på

biografföreställningar. Under hänvisning till den i samband med televisionsnätets

utbyggnad minskande besöksfrekvensen på biograferna och det därmed

följande nedläggandet av biografer yrkas i de nämnda motionerna dels

att skattesatsen för nöjesskatten för biografföreställningar skall sänkas från

25 till 15 procent och dels att samtliga biografer skall erhålla ett skattefritt

avdrag av 125 kronor per vecka.

Utskottet vill till en början erinra om de uttalanden som från bevillningsutskottets

sida gjordes i samband med behandlingen vid fjolårets riksdag

av frågan om sänkning av biografnöjesskatten. Det framhölls då att man

kunde räkna med att besökarantalet i förhållande till tiden före televisionens

införande kunde komma att nedgå med omkring 40 procent då televisionsnätet

var fullt utbyggt. Vissa skäl talade för att man med utgångspunkt

härifrån sökte få till stånd en lösning som kunde betraktas såsom

definitiv och efter vilken filmbranschen kunde inrätta sig. Självfallet borde

emellertid då icke förutsebara ändrade förhållanden kunna föranleda att

hithörande frågor togs upp till omprövning. I enlighet härmed genomfördes

de beslut, för vilka redogörelse förut lämnats, och vilka i korthet innebar

att skattesatsen sänktes från 33 till 25 procent, att det skattefria beloppet

för biografer med högst fyra föreställningar per vecka höjdes från 75 till

125 kronor i veckan ävensom att den svenska filmproduktionen fick ett

ökat stöd. Detta utformades så att till den svenska filmproduktionen i princip

skulle återgå lika stort belopp som inflöt i nöjesskatt till staten vid visning

av svensk film. De sålunda genomförda åtgärderna beräknades medföra

ett sammanlagt inkomstbortfall för statsverket av ca 12,5 milj. kronor

för budgetåret 1960/61.

Att en kraftig minskning av besökarantalet skulle komma att äga rum

också under år 1960, hade riksdagen således förutsatt vid åtgärdernas vidtagande.

Det bör också erinras om att ännu har besökarantalet inte nedgått

med så mycket som 40 procent från tiden före televisionens införande. Även

övriga omständigheter, som motionärerna åberopat till stöd för sina yrkanden,

var till sina huvuddrag kända för riksdagen då fjolårets beslut

fattades. Mot bakgrunden härav anser utskottet det inte föreligga anledning

för riksdagen att för närvarande vidtaga en generell sänkning av skattesatsen

i den omfattning som förordas i de förevarande motionerna. I likhet

med vad som förutsattes i fjol bör skattesatsen således alltjämt vara

25 procent. Inte heller anser utskottet sig kunna tillstyrka att alla bio
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1961

7

grafer skall äga avräkna 125 kronor per vecka i nöjesskatt. Emellertid har

utskottet funnit skäl ompröva fjolårets beslut rörande skattebefrielse för

smärre biografer. Enligt vad utskottet inhämtat har på flera håll bl. a. i

Stockholm vissa prishöjningar ägt rum vilka får antas kunna för de större

biografernas del i viss mån utjämna stegringen av omkostnaderna, även om

de inte kan utgöra tillräcklig kompensation för inkomstbortfallet genom

den minskade besöksfrekvensen. För de mindre och medelstora biograferna

torde det vara svårare att på detta sätt kompensera sig för ökade omkostnader.

Då det ekonomiska läget för dessa biografer torde vara särskilt prekärt,

har utskottet ansett sig böra i anledning av de förenämnda motionerna

föreslå dels att det skattefria beloppet höjes från 125 till 150 kronor för

vecka och dels att detta skall gälla biografer, vilka ger högst fem föreställningar

i veckan. Inkomstbortfallet på grund av dessa åtgärder kan för

staten och kommunerna totalt uppskattas till cirka 1,5 milj. kronor.

Härefter övergår utskottet till behandling av yrkandena i de likalydande

motionerna I: 535 och II: 561 om stöd åt svensk barnfilm. Bl. a. har motionärerna

upptagit det av 1957 års filmstödutredning framförda förslaget

att hel nöjesskattebefrielse — som nu endast gäller barnmatinéer och av

barnfilmklubbar anordnade föreställningar — skall i fråga om svenskproducerade

barnfilmer, som härför godkänts av den till barnfilmkommittén

anslutna barnfilmjuryn, även gälla vid kvällsföreställningar. Avsikten härmed

angavs vara att öka intäktsmöjligheterna och därmed skapa hättre

underlag för barnfilmsproduktionen. Denna befrielse borde enligt motionärernas

mening gälla om filmen hade en längd av 1 500 meter. \ idare har

motionärerna ansett att staten bör inrätta en särskild lånefond för att

underlätta produktionen av svensk barnfilm.

Utskottet anser i likhet med motionärerna att det föreligger ett allmänt

intresse av att svenska barnfilmer kan produceras på rimliga ekonomiska

villkor. Emellertid torde — utöver de åtgärder som redan vidtagits — ytterligare

stödåtgärder vara erforderliga för att stimulera produktionen av sådan

film. Enligt utskottets mening bör Kungl. Maj:t i lämpligt sammanhang

närmare undersöka i vad mån det av 1957 års filmstödutredning framlagda

förslaget att utsträcka skattebefrielsen för barnmatiné med svensk

film även till kvällsföreställningar kan vara ändamålsenligt för tillgodoseende

av det angivna syftet, i vilket sammanhang även de i motionerna

anförda synpunkterna på barnfilms längd m. in. bör beaktas. Måhända

kan det visa sig mer ändamålsenligt att ge den erforderliga stimulansen

genom att liberalisera villkoren för produktionsstöd åt barnfilm. Däremot

kan utskottet inte dela motionärernas uppfattning att staten bör inrätta en

särskild lånefond för att ge barnfilmsproducent kreditmöjligheter. Med

det anförda anser sig utskottet ha besvarat motionerna I: 535 och II: 561.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1961

Slutligen har utskottet att ta ställning till yrkandet i motionen 1: 461 att

frågan om fördelning av nöjesskattemedlen mellan olika kommuner måtte

utredas. I anledning av yrkandet får utskottet erinra om att nöjesskattens

betydelse för kommunernas budget under senare år successivt minskat. Utskottet

har för sin del funnit att anledning knappast kan anses föreligga

att nu uppta förevarande fråga till omprövning utan avstyrker nämnda

utredningsyrkande.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen i anledning av de likalydande motionerna

I: 480 av herr Hjalmar Nilsson m. fl. samt II: 569 av

herrar Petterson i Degerfors och Larsson i Luttra om sänkning

av nöjesskatten på biografföreställning måtte antaga

följande

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 13 § förordningen den 21 december

19U5 (nr 823) om nöjesskatt

Härigenom förordnas, att 13 § förordningen den 21 december 1945 om

nöjesskatt1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande angives.

(Nuvarande lydelse)

13 §.

Vid erläggande av nöjesskatt för

biografföreställningar må, därest utöver

barnmatinéer högst fyra föreställningar,

för vilka nöjesskatt skall

utgå, ägt rum under veckan å samma

visningsställe, befrielse åtnjutas

från skatten i vad den avser sådant

visningsställe till den del densamma

för den veckan icke överstiger 125

kronor.

(Föreslagen lydelse)

13 §.

Vid erläggande av nöjesskatt för

biografföreställningar må, därest utöver

barnmatinéer högst fem föreställningar,

för vilka nöjesskatt skall

utgå, ägt rum under veckan å samma

visningsställe, befrielse åtnjutas från

skatten i vad den avser sådant visningsställe

till den del densamma för

den veckan icke överstiger 150 kronor.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1961.

I samband med ikraftträdandet skall iakttagas, att den äldre lydelsen av

13 § skall gälla vid erläggande av nöjesskatt för biografföreställning, vilken

tagit sin början före den vecka som utgår närmast efter ikraftträdandet.

B. att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 480 av herr Hjalmar

Nilsson m. fl. samt II: 569 av herrar Petterson i Degerfors

1 Senaste lydelse se 1960: 363.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1961

9

och Larsson i Luttra om sänkning av nöjesskatten på biografföreställning,

samt

2) de likalydande motionerna I: 535 av herr Lundström

och fru Hamrin-Thorell samt II: 561 av herr Hamrin i Kalmar

om stöd åt produktionen av svensk barnfilm,

måtte, i den mån de icke kan anses besvarade genom vad

utskottet ovan anfört och hemställt, av riksdagen lämnas

utan åtgärd;

C. att motionen I: 461 av herr Bengtson om utredning rörande

fördelningen mellan kommunerna av nöjesskattemedel

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 21 mars 1961

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson, Hagberg, Einar Eriksson,

Jansson, Spetz, Söderquist, Wärnberg, Sundin, Hellebladh* och Gösta

Jacobsson; samt

från andra kammaren: herrar Brandt i Aspabruk, Allard, Engkvist,

Gustafson i Göteborg, Magnusson i Borås, Asp, Darlin*, Andersson i Essvik,

Rydén* och Fälldin.

*) Icke närvarit vid justering av betänkandet.

Reservation

av herr Hagberg.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1961:145 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till lag med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning, m. m. a1 i texten