Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckta motioner om rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till samhällsnyttiga ändamål.

1961-04-20 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1961:42, Betänkande i anledning av väckta motioner om rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till samhällsnyttiga ändamål.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 42 år 1961

1

Nr 42

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

om rätt till avdrag vid beskattningen för

gåvor till samhällsnyttiga ändamål.

(2: a avd.)

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande

motionerna 1:144 av herr Per-Olof Hanson m. fl. och 11:173 av

herr Carlsson i Tibro m. fl. har hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Maj :t anhålla om förslag till höstriksdagen rörande rätt

till avdrag vid taxering till statlig inkomstskatt av förslagsvis belopp

upp till 10 procent av den sammanräknade nettoinkomsten med ett

högsta avdragsgillt belopp av förslagsvis 1 000 kronor, om den skattskvldige

skänkt beloppet till humanitära, kulturella, religiösa, vetenskapliga

eller eljest uppenbart allmännyttiga ändamål».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionerna framförda

yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför inte lämnas

i det följande, hänvisa till motionen 11:173.

Vid beräkning av inkomsten från särskild förvärvskälla skall enligt

20 § kommunalskattelagen från förvärvskällans intäkter avräknas alla

omkostnader under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och

bibehållande. Avdrag må därvid icke ske för den skattskyldiges levnadskostnader

och därtill hänförliga utgifter.

I praxis har avdrag för bidrag till vetenskaplig undervisning och

forskning inte ansetts kunna medgivas, såvida bidraget inte lämnats av

rörelseidkare till teknisk-vetenskaplig forskning inom den bransch, som

rörelseidkaren företräder. Icke heller har avdrag medgivits för gåvor

till sociala institutioner (se t. ex. RÅ 1941 ref. 5 och RÅ 1941 Fi not. 534).

Frågan om avdragsrätt vid inkomsttaxexingen för gåvor till allmännyttiga

ändamål har tidigare upprepade gånger varit föremål för riks
Bihang

till riksdagens protokoll 1961. 7 samt. Nr 42

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Bevillningsutskottets betänkande nr 42 år 1961

dagens behandling. Genom beslut vid 1938, 1939, 1941 och 1942 års riksdagar

föreskrevs sålunda, att skattskyldig skulle äga rätt att vid taxeiing

visst ar enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

åtnjuta avdrag för gåvor till luftvärnet och sjövärnskåren. Denna

avdragsrätt tillämpades senast vid 1943 års taxering.

Genom beslut av 1943 års riksdag bemyndigades vidare Kungl. Maj:t

medge, att skattskyldig vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

aren 1944 och 1945 fick åtnjuta avdrag för penninggåvor ej

understigande visst belopp till internationellt hjälparbete för lindrande

av nöd bland civilbefolkningen i krigshärjade länder. Avdrag medgavs

endast om gåvobeloppet uppgått till minst 1 000 kronor.

De sålunda gjorda medgivandena har föranletts av särskilda förhållanden

och varit till tiden begränsade. Vid varje tillfälle, då fråga om

sadan avdragsrätt varit under bedömande, har av bevillningsutskottet

uttalats, att bestämmelser av detta slag innebar en uppenbar avvikelse

fi an de principer, som låg till grund för gällande lagstiftning. Därvid

har utskottet städse framhållit, att främjandet av behjärtansvärda eller

eljest allmännyttiga ändamål inte borde ske i form av lättnader vid

beskattningen utan i förekommande fall genom direkt bidrag från statens

sida.

Sedei mera har vid flera tillfällen i väckta motioner framförts yrkanden

om avdragsrätt för gåvor.

Bl. a. hemställdes vid 1956 urs riksdag i väckta motioner att riksdagen

hos Kungl. Maj:t skulle begära utredning rörande rätt till avdrag vid

taxering till statlig inkomstskatt av förslagsvis belopp upp till tio procent

av den taxerade inkomsten med ett högsta avdragsgillt belopp av

förslagsvis 1 000 kr., om den skattskyldige skänkt beloppet till humanitära,

litterära, religiösa eller vetenskapliga ändamål eller till undervisningsändamal.

Bevillningsutskottet fann i sitt av riksdagen godkända

betänkande nr 34 lämpligt att skattelagssakkunniga vid sin prövning av

frågan om avdrag för periodiskt understöd jämväl tog principiell ställning

till spörsmålet om avdragsrätt för gåvor till allmännyttiga ändamål

och därvid övervägde de synpunkter motionärerna anfört.

I ett den 20 december 1956 avgivet betänkande med förslag till bestämmelser

om avdragsrätt och skatteplikt för periodiskt understöd

samt om avdragsrätt för studieunderstöd, m. m. har skattelagssakkunniga

behandlat frågan om avdrag för periodiskt understöd och gåvor

till allmännyttigt ändamål. De sakkunniga har därvid framhållit, att

enbart den omständigheten att ändamålen är behjärtansvärda och att

institutionerna behöver stöd ej utgör skäl för avdragsrätt vid beskattningen.

Det kan vid förutsättningslöst övervägande befinnas lämpligare

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 42 år 1961

3

att understöd ges i annan form, om understöd från det allmännas sida

över huvud taget anses höra ifrågakomma, särskilt om införande av avdragsrätt

i och för sig skulle åstadkomma olägenheter. För en bedömning

är det emellertid i första hand av betydelse att undersöka, vilka

invändningar som kan framställas mot den ifrågasatta utvidgningen

av avdragssystemet vid den direkta beskattningen. I detta hänseende

har de sakkunniga bl. a. anfört följande.

Enligt grunderna för den direkta inkomstbeskattningens anordnande

bestämmes skatteförmågan med hänsyn till den skattskyldiges beskattningsbara

inkomst. Denna beräknas med beaktande av omkostnader för

inkomstens förvärvande och de nödvändigaste kostnaderna för livsuppehället

(existensminimum). Däremot anses det i princip inte vara

av betydelse för skatteförmågan hur inkomsten i övrigt av den skattskyldige

i enlighet med hans eget bestämmande disponeras för levnadskostnader,

gåvor eller sparande. Från denna regel föreligger undantag

egentligen endast så till vida, att avdrag av sociala skäl medges för vissa

försäkringspremier. Med hänsyn till anförda omständigheter skulle avdragsrätt

för frivilliga understöd till allmännyttiga ändamål kunna betecknas

såsom ett avsteg från de grunder, enligt vilka den direkta inkomstbeskattningen

är uppbyggd. Skatteförmågeprincipen torde alltså

icke kunna åberopas såsom stöd för avdragsrätten. Häremot kan ej

med skäl invändas, att det skulle förhålla sig annorlunda, om givaren

utfäster sig att under visst antal år betala bidrag av förevarande art.

En sådan utfästelse är frivillig och bör ej tillmätas betydelse för skatteförmågan

lika litet som skyldighet alt verkställa avbetalningar å bosättningslån

eller andra skulder.

Understödjande av allmännyttiga ändamål genom avdragsrätt för bidrag

därtill skulle medföra, att det stöd som lämnades skulle bli svårhedömligt

och ojämnt. Sådana ändamål, vartill högre inkomsttagare

lämnade bidrag, kunde tänkas bli gynnade på grund av att sådan inkomsttagare

till följd av den höga marginalskatten hade möjlighet att

med mindre personlig uppoffring stödja ändamål, som de ansåge behjärtansvärda.

Omfattningen av de bidrag, som skulle erhållas till de

olika ändamålen, bleve i icke ringa mån beroende av den energi och

måhända även fördomsfrihet, varmed bidragsinsamlingen handhades.

Att bidragens antal och storlek icke alltid skulle rätta sig efter ändamålets

angelägenhetsgrad och behovets storlek är uppenbart.

Avgränsningen av de ändamål, vars främjande genom bidrag skulle

ge avdragsrätt, skulle möta betydande svårigheter. Med den utökning

av de kollektiva verksamhetsformerna i samhället, som under de senaste

årtiondena skett, tillgodoses genom sådan verksamhet eu mängd

ytterst skiftande ändamål, som icke kan frånkännas egenskapen av allmännyltighct

men beträffande vilka det kan diskuteras, om det allmänna

hör lämna stöd genom skattenedsättning. Det torde icke vara möjligt

att i skattelagstiftningen mera exakt ange de institutioner eller sammanslutningar,

till vilka bidrag med avdragsrätt kunde ges. Varje bestäm
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 42 år 1961

inelse i sådan riktning av mera allmänt innehåll skulle otvivelaktigt ge

upphov till en mängd skattetvister. Beskattningsmyndigheterna torde

ofta sakna möjlighet att här fälla rättvisa avgöranden, särskilt med

hänsyn till att åtskilliga institutioner och sammanslutningar bedriver

verksamhet av ganska olikartad natur. Frågan huruvida och på vad

sätt taxeringsmyndigheterna skulle kunna pröva att villkoren för avdragsrätt

vore uppfyllda är onekligen mycket komplicerad.

I vissa fall betalas bidrag till allmännyttiga ändamål under sådana

former att det är ogörligt att i erforderlig omfattning kontrollera, att

bidragen utbetalats, exempelvis då bidrag lämnats vid upptagande av

kollekt eller liknande insamlingar.

Bidrag lämnas ofta i form av medlemsavgifter till sammanslutningar,

som arbetar för allmännyttiga ändamål. Avdrag för sådan avgift får

enligt 20 § KL inte ske. Införande av avdragsrätt för vissa slag av medlemsavgifter

(här bortses från avgifter som har karaktären av omkostnader

i förvärvskälla) skulle komplicera skattelagstiftningen i hög grad.

Av nu angivna skäl har de sakkunniga inte ansett sig kunna förorda

en självständig avdragsrätt för gåvor till allmännyttiga ändamål. De

sakkunniga har emellertid även framkastat tanken att — om det skulle

befinnas angeläget, att vid beskattningen hänsyn i någon form tas till

skattskyldigs utgifter av den beskaffenhet, varom här är fråga — en

annan utväg än att tillskapa en särskild avdragsform skulle tillgripas.

Enklast kunde detta ske genom att bestämmelserna om det nuvarande

avdraget för försäkringspremier o. d. ändrades så att avdragsrätten

omfattade även avgifter eller bidrag till vissa andra ändamål än försäkringar.

Avdragsrätten skulle därvid såsom nu vara begränsad till

vissa maximibelopp. Åtskilliga avgifter och bidrag till allmännyttiga

ändamål eller till sammanslutningar hade ur social synpunkt ett värde,

som kan jämföras med försäkringsverksamhetens, och det kunde därför

icke anses föreligga avgörande principiella skäl mot att skattskyldig

medges en friare valrätt i fråga om utnyttjandet av ifrågavarande av

sociala skäl betingade avdrag. Tekniskt skulle en sådan ändring kunna

genomföras på jämförelsevis enkelt sätt genom ändring av 46 § 2 mom.

kommunalskattelagen och 4 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt.

Vid 1957 års riksdag väcktes dels de likalydande motionerna 1:45 och

11:50, med i huvudsak samma innehåll som de nyssnämnda år 1956

väckta motionerna, dels de likalydande motionerna I: 134 (av fröken

Andersson in. fl.) och 11:173 (av herr Munktell m. fl.), vari yrkades att

riksdagen måtte medgiva skattskyldig, som under beskattningsår för

vilket taxering verkställes år 1958 eller år 1959 lämnat penninggåva till

internationell hjälpverksamhet bland flyktingar, avdrag härför vid

taxering till statlig inkomstskatt. I sitt av riksdagen godkända betän
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 42 år 1961

5

kande nr 3G avstyrkte 1957 års bevillningsutskott bifall till motionerna.

Därvid erinrade utskottet om att skattelagssakkunnigas utredning för

det dåvarande var föremål för Kungl. Maj :ts prövning. Vidare anförde

utskottet följande.

Som skattelagssakkunnigas utredning utvisar kan införandet av avdragsrätt

för gåvor inte motiveras från de principer, som ligger till

grund för vår skattelagstiftning. Motionärerna anför emellertid som ett

huvudsakligt argument för sin mening att avdraget är berättigat genom

sin stimulerande inverkan på de skattskyldigas beredvillighet att ge bidrag

till allmännyttiga ändamål. Utskottet vill inte bestrida att det

ifrågasatta avdraget skulle få eu viss sådan inverkan, men enligt utskottets

uppfattning bör främjandet av behjärtansvärda eller eljest allmännyttiga

ändamål -— som riksdagen vid flerfaldiga tillfällen tidigare

uttalat — inte ske i form av lättnader vid beskattningen utan i förekommande

fall genom direkt bidrag från statens sida. Förutom denna principiella

invändning kan erinringar av annan art riktas mot ett särskilt

avdrag för gåvor." Som skattelagssakkunniga påpekat skulle avdragsrätten

verka ojämnt och föranleda betydande olägenheter vid taxeringsarbetet.

Motioner i förevarande fråga har även efter år 1957 varit föremål för

riksdagens prövning. Således har exempelvis vid 1959 och 1960 års riksdagar

motionsvis framställts yrkanden av i huvudsak samma innebörd

som i de nu behandlade motionerna. Bevillningsutskottet, som avstyrkt

yrkandena, har därvid uttalat sin anslutning till den principiella uppfattning,

som kommit till uttryck i skattelagssakkunnigas förenämnda

betänkande att införandet av en avdragsrätt för gåvor inte kan motiveras

från de principer, som ligger till grund för vår skattelagstiftning.

Utskottet har även anslutit sig till de synpunkter som tidigare framförts

från riksdagens sida vid behandling av motioner, likartade med de nu

föreliggande, och har inte funnit anledning föreligga för riksdagen att

frångå sin tidigare intagna ståndpunkt, att en avdragsrätt av denna art

inte bör införas.

I de förevarande motionerna uttalas inledningsvis att erfarenheterna

visat att statliga och kommunala åtgärder inte på något sätt räcker till

för att möta alla de problem och behov som uppkommer i det moderna

samhället, t. ex. i form av ungdomsbrottslighet, alkoholproblem och i

fråga om olika insatser för att främja en sund utveckling och personlighetsdaning

hos folket. Detta har lett till en tydlig tendens att satsa

mer på det frivilliga arbetet, t. ex. genom ökade anslag till nykterhetsorganisationerna

och andra sammanslutningar särskilt med avseende

på stimulans åt deras ungdomsarbete. Men detta räcker inte. Utan ett

starkt uppbåd av frivilliga arbetskrafter och inte minst frivilligt ekonomiskt

stöd skulle det inte vara möjligt att driva detta arbete i den

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 42 år 1961

omfattning som nu sker. Från samhällets synpunkt är det givetvis en

stor vinst med såväl detta personliga engagemang som med det ekonomiska

stöd som hundratusentals människor i vårt land ger till allmännyttiga

ändamål genom att avstå en del av inkomsten för syften som

inte på något sätt ger dem själva några materiella förmåner.

Det är enligt motionärernas uppfattning ingalunda givet att ett statsbidragssystem

för stöd åt allmännyttiga ändamål principiellt sett skulle

vai a att föredra. I många fall är väl för övrigt denna väg knappast

framkomlig redan av det skälet att åtskilliga allmännyttiga organisationer

och sammanslutningar av principiella eller praktiska skäl anser

sig böra avvisa direkta statsbidrag. Stöd och stimulans för allmännyttiga

andamål genom skatteeftergift är sålunda ofta från många synpunkter

en smidigare och bättre väg än direkta bidrag över budget.

Man bör nämligen inte bortse från den risk för nivellering, för stöd endast

åt det politiskt-majoritetsmässigt accepterade och väletablerade

som ligger i metoden med allmänna bidrag. Det särpräglade och nya får

sällan någon stimulans på den vägen. Det innebär över huvud taget en

oiimlig överskattning av den offentliga bidragspolitikens möjligheter

om man tror att behovet av allmännyttig verksamhet skulle kunna tillgodoses

enbart genom allmänna bidrag. Detta varken kan eller bör ske.

Det är tvivelaktigt om de av de skattelagssakkunniga och därefter av

bevillningsutskottet åberopade principerna har den innebörd och räckvidd

man velat tillerkänna dem.

Vad som kan sägas mera allmängiltigt är att vårt lands skatterätt utgai

ifian att all inkomst i princip skall upptas till beskattning och att

samma skatterätt samtidigt knäsatt rätt till vissa allmänna eller specifika

avdrag vars motivering grundas på sociala eller eljest allmännyttiga

ändamålshänsyn. Även inkomst- och förmögenhetsbeskattningen liksom

arvs- och gåvobeskattningen har utformats med tanke på önskvärdheten

av att bereda rum för olika former av skatteeftergift i fråga om

ändamål som bedöms som allmännyttiga. Hänsyn tas således utöver

utgifter för inkomsternas förvärvande regelbundet till vissa försäki

ingspremier, uppenbarligen därför att det ansetts vara även ett allmänt

intresse att den enskilde medborgaren genom trygghetsskapande åtgärder

drar försorg om sig och sin familj. Motsvarande gäller det extra

avdraget som numera får göras i fråga om inkomst av kapital. Vidare

kan erinras om att det är varje svensk medborgare obetaget att lämna

svenska kyrkan och därmed befria sig från 40 procent av kyrkoskatten.

Väljer han däremot att stå kvar i svenska kyrkan tillerkännes han avdragsrätt

vid statsbeskattningen även för den sålunda frivilligt åtagna

delen av kyrkoskatten. Denna avdragsrätt för ett frivilligt åtaget bidrag

i form av kyrkoskatt gäller dock endast såvitt bidraget avser svenska

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 42 år 1961

7

kyrkan. Avser det annat kyrko- eller trossamfund t. ex. ett frikyrkosamfund

eller en mosaisk församling förefinnes med nuvarande regler

sålunda ingen avdragsrätt.

Skulle man verkligen på allvar vilja hävda att vår skattelagstiftning

uppbäres av en princip av den innebörd som skattelagssakkunniga velat

hävda, nödgas man i varje fall medge det berättigade uti att principen

sedan länge i betydande omfattning fått vika till förmån för hänsyn av

mera allmän karaktär. En motsatt uppfattning, av innebörd att skattelindring

grundad på allmännyttiga motiv skulle på ett icke godtagbart

sätt strida mot svenska skatteprinciper, måste logiskt leda till krav på

att dessa bestående skattelättnader borde avskaffas.

Motionärerna erinrar i fortsättningen om att man i åtskilliga främmande

länder infört avdragsrätt för bidrag till sådana ändamål om

vilka här är fråga. Så t. ex. visar USA en mycket långtgående generositet

i skattehänseende vad gäller gåvor till allmännyttiga ändamål. Vidare

har Kanada, Storbritannien och Västtyskland bestämmelser,

vilka samtliga är uttryck för en klar insikt om behovet av det indirekta

stöd och den stimulans som en skatteeftergift innebär. I Danmark är

en nyligen stiftad lag i enahanda syfte i kraft sedan en tid tillbaka. Enligt

den danska lagen utgör maximigränsen för godkänt avdrag 1 000

kronor, men eftersom avdrag icke medges för de första 100 kronorna

uppnås maximalt avdrag vid 1100 kronor. Ett villkor för avdragsrätt

är att varje särskild gåva uppgår till minst 50 kronor. Det tillkommer

det danska skattedepartementet att avgöra vilka ändamål och sammanslutningar

som skall komma i åtnjutande av sådan avdragsrätt. Enligt

en i motionen 11:173 intagen sammanställning har hittills 39 föreningar

och stiftelser medgivits rätt mottaga gåvor som blir avdragsberättigade

enligt antydda regler.

Den av motionärerna önskade avdragsrätten för gåvor till allmännyttiga

ändamål bör utformas enligt följande riktlinjer. Avdragsrätten

bör maximeras till viss del av den sammanräknade nettoinkomsten,

förslagsvis 10 procent. I avvaktan på erfarenhet av reformens verkningar

föreslås att ett högsta avdragsgillt belopp på 1 000 kronor per år

stadgas. För undvikande av att avdragsrätten tas i anspråk för mycket

små belopp förordas att endast belopp över 50 kronor får komma i

fråga liksom att den undre gränsen för avdragsrätten för de sammanlagda

gåvorna under ett år sättes till 100 kronor. Endast kontanta gåvor

bör medföra avdrag och fråga skall vara om gåva, som lämnas av en

fysisk person. I fråga om kontrollen synes efter västtyskt mönster kunna

stadgas som villkor för avdragsrätten, att den skattskyldige med särskilt,

vid självdeklarationen fogat kvitto från mottagaren styrker sin rätt

till avdrag. Det torde få ankomma på riksskattenämnden att efter av

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 42 år 1961

riksdagen angivna riktlinjer fastställa vilka organisationer och sammanslutningar

som skall kunna komma i åtnjutande av avdragsberättigade

gåvor.

Utskottet

1 de motioner som utskottet i förevarande sammanhang har att behandla

upptas frågan om avdragsrätt vid taxering för gåvor. I motionerna

hemställes sålunda, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller

om förslag till höstriksdagen rörande rätt till avdrag vid taxering

till statlig inkomstskatt för gåvor till humanitära, kulturella, religiösa,

vetenskapliga eller eljest uppenbart allmännyttiga ändamål. Motionärerna

förordar en begränsning av avdraget till viss procent av den skattskyldiges

inkomst, exempelvis 10 procent, och att det belopp som må avdragas

fastställes till förslagsvis lägst 50 och högst 1 000 kronor. Avsikten

med motionerna är att genom avdragsrättens införande fysiska personer

skall stimuleras till ytterligare bidrag till organisationer av angiven

art.

Som framgår av den tidigare framställningen har frågan om avdragsrätt

vid inkomsttaxeringen för gåvor till olika allmännyttiga ändamål

upprepade gånger varit föremål för riksdagens behandling. Det torde

vara tillräckligt att här erinra om att under åren före och under det

andra världskriget avdrag fick åtnjutas för gåvor till luftvärnet och sjövärnskåren.

Denna avdragsrätt tillämpades senast vid 1943 års taxering.

Genom beslut av 1943 års riksdag bemyndigades vidare Kungl. Maj:t

medgiva, att skattskyldig vid taxering åren 1944 och 1945 till statlig inkomst-

och förmögenhetsskatt fick åtnjuta avdrag för penninggåvor, ej

understigande 1 000 kronor, till internationellt hjälparbete för lindrande

av nöd bland civilbefolkningen i krigshärjade länder. De medgivanden

som vid dessa tillfällen gjorts har föranletts av särskilda förhållanden

och varit begränsade till tiden. Då fråga om sådan avdragsrätt varit under

bedömande, har från riksdagens sida anförts, att bestämmelser av

detta slag innebar en uppenbar avvikelse från de principer, som låg till

grund för gällande skattelagstiftning. Vidare har riksdagen som sin mening

uttalat att främjandet av allmännyttiga ändamål inte borde ske genom

lättnader vid beskattningen utan i förekommande fall genom direkta

bidrag från statens sida. Riksdagen har sedermera vid flera tillfällen

-— senast år 1960 — intagit samma principiella ståndpunkt och avvisat

motionsvis framställda yrkanden om införande av liknande avdragsrätt

för gåvor till allmännyttiga ändamål.

I enlighet med vad 1956 års riksdag hemställt har skattelagssakkun
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 42 är 1961

9

niga i ett den 20 december 1956 avgivet betänkande tagit principiell ställning

till spörsmålet om avdragsrätt för gåvor till allmännyttiga ändamål

och därvid övervägt sådana synpunkter som motionärerna anfört. Av

skäl, som tidigare redovisats, ansåg de sakkunniga sig inte böra förorda

avdragsrätt vare sig för periodiska understöd eller gavor till allmänna ttiga

ändamål.

I motionerna har ifrågasatts huruvida de av skattelagssakkunniga och

bevillningsutskottet åberopade beskattningsprinciperna har den innebörd

och räckvidd man velat tillerkänna dem. Därvid har påpekats att

utöver utgifter för inkomsternas förvärvande samt till de nödvändigaste

kostnaderna för livsuppehället vid bestämmandet av de skattskyldigas

beskattningsbara inkomster hänsyn tas till vissa försäkringspremier

genom det s. k. försäkringsavdraget, varjämte ett extra avdrag får göras

i fråga om inkomst av kapital. Vidare har motionärerna erinrat om att

den för kvrkoändamål avsedda delen av kyrkoskatten numeia icke äi

obligatorisk, eftersom det är varje svensk medborgare obetaget att

lämna svenska kyrkan och därmed befria sig från 40 procent av kyrkoskatten.

Ett införande av avdragsrätt för gåvor till allmännyttiga ändamål

skulle därför icke innebära någon motsättning av principiell innebörd

i skattelagarna som icke funnits förut.

Gentemot vad motionärerna sålunda anfört får utskottet erinra om

att det av utskottets yttrande i motsvarande fråga föregående år klart

framgår att utskottet betraktat det s. k. försäkringsavdraget, som sedan

länge funnits i skattelagstiftningen och införts i syfte att stimulera till

tagande av vissa försäkringar, och det extra avdraget från inkomst av

kapital, vilket införts i syfte att stimulera sparandet och förenkla taxcringsarbetet,

som avsteg från rådande beskattningsprinciper. Vad motionärerna

anfört om dessa avdrag och beträffande avdraget för kyrkoskatt,

vilket följer reglerna för andra kommunala skatter, har inte föranlett

utskottet att frångå sin tidigare intagna ståndpunkt att hänsyn till

privata levnadsomkostnader liksom hittills bör tas endast inom ramen

för ortsavdragen.

I övrigt har motionärerna till stöd för motionsyrkandet i huvudsak

åberopat de argument, som anförts vid tidigare tillfällen som motivering

för liknande yrkanden. Även om utskottet i likhet med motionärerna

anser det arbete, som ulföres av de många frivilliga organisationerna

på det humanitära, religiösa, vetenskapliga och kulturella området, värt

all uppskattning, kan utskottet inte finna lämpligt att samhällets stöd

däråt sker i form av skattelättnader för de enskilda bidragsgivarna. Utskottet

anser således inte att riksdagen bör frångå sin tidigare intagna

ståndpunkt att en avdragsrätt av denna art ej bör införas.

Avslutningsvis vill utskottet erinra om att enligt de för allmänna

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 42 år 1961

skatteberedningen utfärdade direktiven skall skatteberedningen vid

övervägandet av reformer inom den direkta beskattningens område allvarligt

pröva det gamla önskemålet om en definitiv källskatt för löntagare.

Införandet av en avdragsrätt för gåvor skulle direkt strida mot

dessa strävanden och troligen omintetgöra planerna på en definitiv källskatt

för löntagare i allmänhet.

Av det anförda framgår att utskottet avstyrker bifall till de föreliggande

motionerna.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna I: 144 av herr Per-Olof

Hanson m. fl. och II: 173 av herr Carlsson i Tibro m. fl.

om rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till humanitära

m. fl. ändamål icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 20 april 1961

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson, Hagberg, Jansson,

fröken Ranmark, herrar Oscar Carlsson, Yngve Nilsson, Anders Johansson,

Tage Johansson, Sundin och Kronstrand; samt

från andra kammaren: herrar Rrandt i Aspabruk, Allard, Nilsson

i Svalöv, Kärrlander, Magnusson i Rorås, Christenson i Malmö, Andersson

i Essvik, fru Holmqvist, herrar Rydén och Fälldin.

Reservation

av herrar Anders Johansson, Kronstrand, Christenson i Malmö och

Rydén, vilka ansett att utskottet bort anföra och hemställa följande:

»Motionärerna har erinrat om de åtgärder som från det allmännas

sida har vidtagits för att möta de problem och behov som uppkommer i

det moderna samhället, t. ex. i form av ungdomsbrottslighet, alkoholproblem

och i fråga om olika insatser för att främja en sund utveckling

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 42 år 1961

11

och personlighetsdaning hos folket. Erfarenheterna har enligt motionärernas

mening visat att de direkta samhälleliga åtgärderna inte räcker

till för att på ett tillfredsställande sätt komma till rätta med problem av

den angivna arten. Motionärerna framhåller att utan ett starkt uppbåd

av frivilliga arbetskrafter och inte minst frivilligt ekonomiskt stöd skulle

det inte vara möjligt att driva det ideella föreningsarbetet på berörda

områden i den omfattning som nu sker. Vad motionärerna här anfört

kan utskottet helt instämma i. Särskilt vill utskottet stryka under motionärernas

uttalande att det från samhällets synpunkt givetvis är en stor

vinst såväl med det personliga engagemanget som med det ekonomiska

stöd, som hundratusentals människor i vårt land ger till allmännyttiga

ändamål genom att avstå från en del av sina inkomster för syften som

inte ger dem själva några materiella förmåner.

En metod att från samhällets sida ekonomiskt stödja allmännyttiga

ändamål är direkta statliga bidrag. Men förutom att det samhälleliga

stödet denna väg knappast kan bli så omfattande, så är statsbidragsvägen

förenad med klara nackdelar genom den stelhet och administrativa

apparat som är förbunden med varje statsbidragssystem. Som motionärerna

framhåller är stöd och stimulans för allmännyttiga ändamål genom

skatteeftergift ofta från många synpunkter en smidigare och bättre

väg än direkta bidrag över budgeten. Det direkta personliga engagemanget

är ett naturligt och väsentligt moment i den enskilda gåvogivningen,

som utskottet anser bör tillmätas särskilt stort värde. Här anförda

synpunkter utgör enligt utskottets mening tungt vägande principiella

skäl som talar till avdragsrättens förmån.

Vad de skattetekniska omständigheterna angår vill utskottet erinra

om att vi i vårt land tidigare medgivit avdrag vid inkomstbeskattningen

för gåvor till vissa, uttryckligt angivna, allmännyttiga ändamål. Så var

fallet dels under krigsåren (för gåva till luftvärnet och sjövärnskåren)

och dels efter krigsslutet (för gåvor till nödlidande flyktingar i Europa).

Den svenska skattelagstiftningen uppvisar dessutom även för närvarande

inslag av avdragsrätt för enskilda utgiftslcategorier av den anledningen

att det med utgiften förbundna ändamålet bedömts som allmännyttigt.

Det s. k. försäkringsavdraget är ett uttryck för denna tanke. Såsom

motionärerna hävdat kan det därför knappast göras gällande att

den svenska skattelagsstiftningen skulle vara entydig i ett avvisande av

avdragsrätt av föreslagen typ.

Vad slutligen angår kontrollproblemen i samband med en avdragsrätt

för gåvor till allmännyttiga ändamål visar bl. a. de utländska erfarenheterna

att dessa är väl möjliga att lösa. Inte minst synes den lagstiftning

om avdragsrätt som genomförts i Danmark och till vilken motionärerna

särskilt hänvisar vara av intresse i detta sammanhang.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets betänkande nr 42 dr 1961

På anförda skäl ansluter sig utskottet till den i motionerna framförda

tanken på avdragsrätt upp till visst belopp för gåvor till religiösa, kulturella,

humanitära, vetenskapliga och andra allmännyttiga ändamål.

Utskottet hemställer att förslag härom utarbetas av Kungl. Maj :t i enlighet

med de av motionärerna angivna riktlinjerna och så snart som

möjligt förelägges riksdagen.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet alltså,

att riksdagen med bifall till de likalydande motionerna

1:144 av herr Per-Olof Hanson m. fl. och II: 173 av herr

Carlsson i Tibro m. fl. måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t

anhålla om förslag till riksdagen snarast rörande rätt

till avdrag vid taxering till statlig inkomstskatt av förslagsvis

belopp upp till 10 procent av den sammanräknade

nettoinkomsten med ett högsta avdragsgillt belopp

av förslagsvis 1 000 kronor, om den skattskyldige skänkt

beloppet till humanitära, kulturella, religiösa, vetenskapliga

eller eljest uppenbart allmännyttiga ändamål.»

Särskilt yttrande

av herrar Suridin och Fälldin, vilka anfört följande:

»Vi delar motionärernas uppfattning att gåvor och bidrag till i motionerna

angivna ändamål bör stimuleras. Dock synes de metoder som

föreslagits i motionerna inte vara de lämpligaste. I stället bör sådant

tillvägagångssätt komma i fråga, som förordats i motionerna 1:25 av

herr Bengtson m. fl. och II: 57 av herr Hedlund m. fl. Av denna anledning

kan vi inte biträda yrkandena i förevarande motioner utan har anslutit

oss till utskottets yrkande.»

Eklunds & Vasatryck, Sthlm 1961

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.