Bevillningsutskottets betänkande nr i8 är 1961
1961-04-25 · 25 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 24 av 25 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1961:48, Bevillningsutskottets betänkande nr i8 är 1961
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande nr i8 är 1961
1
Nr 48
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om begränsning av alkoholreklamen, m. m.
Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen
A) de likalydande motionerna I: 460 av herr Bengtson m.fl. och II: 639
av herr Rimmerfors m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte besluta att
hos Kungl. Maj:t hemställa om en utredning beträffande behovet av längre
gående åtgärder till begränsning av alkoholreklamen och lämpliga former
härför samt framläggande av de förslag som utredningen kan föranleda»;
samt
B) de likalydande motionerna I: 477 av herr Lundström m. fl. och II: 567
av herr Ohlin m. fl., vari hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhåller att Kungl. Maj:t måtte
1. framlägga förslag till riksdagen om förtydligande av 36 § 2 st. rusdrycksförsäljningsförordningen,
så att däri klart angives de omständigheter,
som i utomordentliga undantagsfall kan åberopas som särskilda skäl för
bifall till ansökan om utskänkningsrättighet för restaurang inom nöjes- och
idrottsplatser,
2. utreda frågan om en inköpsregistrering utan inköpsbegränsning av alkoholhaltiga
drycker i syfte att inskränka och motarbeta de grova missbrukarnas
och langarnas spritinköp och för riksdagen framlägga de förslag en
sådan utredning kan föranleda,
3. ta initiativ till att förhandling upptages med berörda parter om begränsning
av alkoholreklamens omfattning.
Beträffande motionerna I: 477 och II: 567 upptar utskottet i detta betänkande
endast de under 1 och 3 i motionernas hemställan omnämnda yrkandena.
Det under punkten 2 i hemställan redovisade yrkandet rörande
viss inköpsregistrering behandlar utskottet således i annat sammanhang.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför inte lämnas i det
följande, hänvisa till motionerna II: 567 och II: 639.
I samband med 1954 års omläggning av rusdrycksförsäljningslagstiftningen
beslöt riksdagen att åtgärder skulle vidtas i syfte att förhindra alkoholreklam
under omkring en månad före och fem månader efter den nya
försäljningslagstiftningens ikraftträdande, som bestämdes till den 1 okto
1
Bihang till riksdagens protokoll 1961. 7 samt. Nr
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 48 år 1961
ber 1955. Efter utgången av denna tid skulle reklam kunna äga rum men
med begränsat innehåll. Endast märke, ursprung, typ och pris borde anges.
Några kvantitativa begränsningar infördes å andra sidan inte. Ansvaret för
att den tillämnade ordningen på området genomfördes tillkom i huvudsak
Aktiebolaget Vin- och spritcentralen enligt föreskrift i 69 § rusdrycksförsäljningsförordningen.
I anledning av denna lagstiftning inrättades ett särskilt organ för övervakning
av reklamverksamheten, nämligen Samarbetsnämnden för alkoholreklam.
Nämnden skulle hestå av representanter för bl. a. Nya system AB,
reklambyråerna, agenter för utländska rusdrycksleverantörer och nykterhetsrörelsen.
Frågan om alkoholreklamen omprövades därefter vid 1957 års riksdag.
Därvid förordades i proposition nr 143 på grundval av förslag av 1956 års
rusdrycksförsäljningsutredning att de dittillsvarande reklaminskränkningarna
i huvudsak skulle avskaffas. Chefen för finansdepartementet anförde
härom bl. a.
Såsom utredningen anfört kan skäl anföras både för och emot att bibehålla
de nuvarande reklaminskränkningarna. Tydligt är emellertid, att de
nu aktuella svårigheterna på det nykterhetspolitiska området inte i nämnvärd
mån sammanhänger med drycker för vilka reklam föres. Det är också
sannolikt att en friare ordning i fråga om reklamen skulle kunna innebära
ett visst stöd för strävandena att inrikta konsumtionen på svagare drycker.
Härtill kommer, att mera ingripande restriktioner på reklamområdet är
förbundna med avsevärda nackdelar. Ytterligare kan noteras, att de remissinstanser,
som närmast företräder reklamintressena, gett uttryck för beredvillighet
att även inom ramen för en friare ordning medverka till att reklamen
inte kommer i konflikt med väsentliga nykterhetsintressen.
Med ledning av det anförda har jag, liksom utredningen och det stora flertalet
remissinstanser, kommit till den uppfattningen att de nuvarande reklaminskränkningarna
i huvudsak bör avskaffas. Hinder bör ej heller möta
för de statliga monopolbolagen att efter de i betänkandet angivna riktlinjerna
försöka inrikta konsumenternas intresse på svagare drycker.
Såsom utredningen förordat bör den till spritcentralen knutna samarbetsnämnden
kvarstå, i första hand för att stå till förfogande för konsultationer
angående utformningen av reklam för alkoholdrycker.
Jag biträder även utredningens ståndpunkt, att en möjlighet alltjämt bör
finnas att inskrida mot uppenbart olämplig reklam. Härvid bör självfallet
samarbetsnämnden medverka i samma former som hittills.
Utredningen har såsom exempel på uppenbart olämplig reklam nämnt
uppmaningar att dricka mer sprit och uttalanden om förment goda medicinska
verkningar hos alkoholdrycker. Från utredningens sida har också
framhållits, att dess förslag att i huvudsak avskaffa reklaminskränkningarna
bygger på att reklamen skall bedrivas i samma relativt måttfulla former
som före den 1 september 1955.
I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 43 tillstyrkte 1957 års bevillningsutskott
förslaget. Utskottet förklarade sig därvid vara medvetet om
Bevillningsutskottets betänkande nr 48 år 1961
3
att en ohämmad reklam för rusdrycker kan innebära avsevärda olägenheter.
Utskottet betraktade därför borttagandet av inskränkningarna som en
försöksanordning, som borde omprövas om den inte skulle slå väl ut.
Enligt nu gällande lydelse av 69 § rusdrycksförsäljningsförordningen är
Vin- och spritcentralen skyldig att verka för att reklam för rusdrycker och
därmed jämförlig verksamhet inte bedrivs på sätt som befinns stå i strid
med det i 7 § samma förordning angivna syftet att all försäljning av rusdrycker
skall ordnas och handhas så att därav uppkommer så ringa skada
som möjligt.
Av innehållet i de före va rande motionerna må här återges
följande.
I de likalydande motionerna I: 460 och II: 639 uttalas hl. a. att nykterhetsförhållandena
alltjämt ger anledning till bekymmer. Detta gäller särskilt
ungdomsåldrarna, där alkoholvanor och alkoholmissbruk brett ut sig
och trängt ner i allt lägre åldrar. Mot bl. a. denna bakgrund måste en alkoholreklam
av förekommande slag framstå som inte önskvärd. Denna reklam
framträder i flera fall i en sådan utformning och omfattning att den
med största sannolikhet måste ha en till inköp suggererande effekt. Detta
torde inte minst gälla om ungdomen. Alkoholreklamen kommer därigenom
att motverka de samhälleliga och frivilliga ansträngningarna att tränga tillhaka
konsumtion och missbruk, vilket man inom vida kretsar av vårt folk
livligt måste beklaga.
Erfarenheterna synes visa att direktiven för alkoholreklamens övervakning
är alltför vaga och denna övervakning därför icke kan fungera på sådant
sätt att alkoholreklamen håller sig inom de gränser som ur sociala synpunkter
kan betraktas som acceptabla. Detta förhållande fordrar enligt motionärernas
mening en förnyad prövning av alkoholreklamen. Att denna
fråga skulle kunna tas upp på nytt, om läget så påkallade, förutsattes redan
vid meddelandet av de nu gällande bestämmelserna.
Motionärerna i de likalydande motionerna I: 477 och II: 567 erinrar inledningsvis
bl. a. om att fylleriförseelserna under åren efter 1954 års nykterhetsreform
kraftigt ökat. Antalet fylleriförseelser i städerna var 1956 111
procent fler än året före reformen (1 okt. 1954—30 sept. 1955) och 1959 93
procent fler. Ehuru fylleriförseelserna 1959 var nästan dubbelt så många
som året före reformen, visar fylleriet alltså en svagt vikande tendens. Detta
gäller emellertid inte kvinno- och ungdomsfylleriet. De kvinnliga fylleriförseelserna
var 1956 73 procent, 1959 122 procent fler än året före reformen.
En liknande tendens visar fylleriet hland ungdom under 21 år. Det var
1956 93 procent, 1954 114 procent högre än året före reformen. Fylleriförseelser
bland ungdomar i åldern 15—17 år förekom 1959 i nästan lika stor
omfattning som bland hela befolkningen i genomsnitt under år 1954.
4
Bevillningsutskottets betänkande nr i8 år 1961
I fortsättningen anföres i motionerna bl. a. att även om man vid bedömningen
av nykterhetstillståndet sådant detta avspeglar sig i fyllerisiffrorna
tar hänsyn till att fylleriökningen till väsentlig del sammanhänger med att
alkoholmissbrukarna nu på grund av lättare tillgång till alkoholdrycker oftare
begår fylleri och att antalet fyllerister är betydligt lägre än antalet fylleriförseelser,
är nykterhetsförhållandena långtifrån tillfredsställande eller
tolerabla. Den trots den successiva minskningen alltjämt mycket stora alkoholkonsumtionen,
alkoholismens utbredning och det ökade kvinno- och
ungdomsfylleriet är direkt alarmerande drag i dagens nykterhetspolitiska
läge. Vad som ligger bakom den stigande vinkonsumtionen är ovisst, men
det förefaller alltför optimistiskt att se den främst som en väg att minska
konsumtionen av starksprit. Den kan lika gärna för ungdomar och andra
bli en väg till alkoholkonsumtion och vidare till förtäring av starksprit.
För att komma till rätta med dessa och andra problem måste en aktivare
nykterhetspolitik föras. Härvid bör ingående prövas huruvida inte metoder
kan finnas som möjliggör bättre kontrollmöjligheter över missbrukare och
langare. Detta är en av de angelägnaste uppgifterna för nykterhetspolitiken.
Åtgärder bör vidtagas i syfte att begränsa den allt intensivare alkoholreklamen.
Vårdmöjligheterna för alkoholskadade måste förbättras, särskilt för
alkoholskadade ungdomar. Den framgångsrika opinionsbildande och fostrande
verksamhet som de frivilliga nykterhetsorganisationerna bedriver
med på senare år allt bättre resultat måste få ökat stöd från statsmakternas
sida.
Yrkandet i motionerna I: 477 och II: 567 om begränsning av alkoholreklamen
motiveras särskilt med att denna reklam för närvarande ökar efter
att vid 1950-talets mitt genom statsmakternas åtgärder ha nedbringats och
en tid helt uteblivit. Reklamen bekostas till alldeles övervägande del av utländska
firmor eller deras agenter. Denna av de kommersiella intressena
bedrivna alkoholreklam har säkerligen i många fall en verkan som går stick
i stäv mot samhällets nykterhetspolitik.
Alkoholreklamens omfång och utformning har på nytt blivit anmärkningsvärda.
I ett enda nummer av en relativt spridd svensk veckotidskrift
förekom nyligen sjutton annonser om alkoholdrycker, dvs. en fjärdedel av
samtliga annonser i numret. Av dessa avsåg tio starksprit. Det stora antalet
annonser i dags- och veckopress är i sig oroande. Men även deras utformning
inger betänkligheter. Om ett starkvin heter det: »Har Ni XX hemma
har Ni alltid en exklusiv drink att bjuda på vid varje tillfälle på dagen.»
Formuleringar av detta slag måste förmodas ha en suggestiv inverkan på
unga läsare, vilkas attityd till spriten ännu inte fixerats. Gåve alkoholreklamen
inte effekt i form av ökad försäljning, skulle dylika annonser icke vara
så talrika. Man kan heller inte bortse från den »överspridande» verkan som
Bevillningsutskottets betänkande nr iS år 1961 5
reklamen även för exklusiva och dyrbara spritmärken har genom att skapa
eller vidmakthålla intresse för alkoholförtäring över huvud taget.
Statsmakternas åtgöranden i samband med motbokssystemets upphävande
visar att det är möjligt att genom överenskommelser med i Sverige befintliga
vinagenter åstadkomma inskränkning och allmän dämpning av alkoholreklamen.
Förbud mot sådan reklam kan självklart inte komma i fråga,
bl. a. med hänsyn till tryckfriheten. Regeringen bör enligt motionärernas
mening ta initiativ till att genom Vin- och sprilcentralens och Nya systembolagets
försorg förhandlingar upptas med berörda parter om begränsning
av reklamens omfattning.
I motionerna I: 477 och II: 567 framställes vidare yrkande rörande utskänkning
på nöjes- och idrottsplatser. I detta hänseende åberopas i motionerna
att enligt 36 § andra stycket rusdrycksförsäljningsförordningen må
tillstånd till utskänkning inom område som för allmänheten är tillgängligt
som nöjesplats eller idrottsplats meddelas endast om särskilda skäl föreligger.
Vidare erinras om att 1944 års nykterhetskommitté motiverat nämnda
bestämmelse med den allmänt erkända åsikten att spritförtäring — inte
minst med hänsyn till ungdomen — inte bör tolereras vid idrottstävlingar,
dansbanetillställningar eller liknande tillfällen. Kommittén förutsatte att de
möjligheter att ge tillstånd som paragrafen erbjöd utnyttjades sparsamt.
Föredragande departementschefen uttalade i proposition nr 151/1954
angående riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken bl. a. att
tillstånd till utskänkning vid nöjes- och idrottsplatser i huvudsak endast
borde medges i fråga om välskötta restauranger, som tidigare erhållit sådant
tillstånd. Sedan nu gällande rusdrycksförsäljningsförordning trätt i
kraft den 1 oktober 1955 har t. o. m. 1959 veterligen inga tillstånd meddelats
utöver bibehållande av utskänkningsrättigheter för de restauranger
inom nöjes- och idrottsplatser som före nämnda datum innehade sådana.
Den 21 maj 1960 utfärdades emellertid — i enlighet med beslut av Kungl.
Maj:t — försöksvis ett tidsbegränsat tillstånd för AB Eskilstuna Folkets
Hus och Park att utskänka rusdrycker till allmänheten i restaurang Pingvinen.
Restaurangen är belägen i Eskilstunas Folkets park, inom vars område
finnes en danspaviljong och en utomhusdansbana.
I ärendet, som genom besvär kommit under prövning hos Kungl. Maj:t,
hade länsstyrelsen i Södermanlands län för egen del ansett tillstånd böra
meddelas, medan kontrollstyrelsen i avgivet yttrande var av den uppfattningen
att tillstånd till rusdrycksutskänkning i detta fall icke borde beviljas.
1 likhet med vad som anförts i kontrollstyrelsens yttrande anser motionärerna
alt betydande risk finnes att nu refererade besvärsmål får prejudicerande
verkan. Nykterhetsläget — i synnerhet bland ungdom — är f. n. så
6 Bevillningsutskottets betänkande nr 48 år 1961
allvarligt att det inte berättigar till dylika uppmjukningar av nykterhetspolitiken.
För att undvika risken av prejudicerande verkan av ovannämnda
utskänkningstillstånd är det enligt motionärernas mening nödvändigt att
förtydliga 36 § 2 st. rusdrycksförsäljningsförordningen genom att däri klart
angives de omständigheter som i utomordentliga undantagsfall kan åberopas
som särskilda skäl för bifall till ansökan om utskänkningsrättigheter för
restaurang inom nöjes- och idrottsplatser.
Utskottet har under hand anmodat kontrollstyrelsen att yttra sig över
motionerna, såvitt avser de i detta betänkande behandlade frågorna. Styrelsens
utlåtande samt i anledning därav avgivet särskilt yttrande av byråchefen
Hillbo jämte av kontrollstyrelsen införskaffat yttrande från Nya system
AB har såsom Bilaga fogats till detta betänkande.
Utskottet
I förevarande betänkande behandlar utskottet motionsyrkanden om begränsning
av alkoholreklamen och om viss komplettering av stadgandet i
36 § andra stycket rusdrycksförsäljningsförordningen om utskänkningsrätt
för rusdrycker på restaurang inom nöjes- och idrottsplatser.
Vad först angår frågan om alkoholreklamen må erinras om att en svensk
eller utländsk tillverkare av rusdrycker — på grund av ensamrätten för
AB Vin- och spritcentralen till försäljning av sådana drycker till återförsäljare
inte kan sälja till annan köpare inom landet än nämnda bolag.
Emellertid råder inte förbud för enskilda att verka som agenter för ineller
utländska tillverkare av rusdrycker och uppbära provision för denna
verksamhet. Ej heller är det förbjudet att göra reklam för rusdrycker men
enligt 69 § rusdrycksförsäljningsförordningen är Vin- och spritcentralen
skyldig att verka för att reklam av rusdrycker och därmed jämförlig verksamhet
inte bedrives på ett sätt som uppenbarligen står i strid med det i 7 §
förordningen angivna syftet att all försäljning av rusdrycker skall ordnas
och handhas så att därav uppkommer så ringa skada som möjligt. Med
berörda stadgande avses att i första hand förhandlingsvägen motverka
olämplig alkoholreklam. För detta ändamål finns ett .särskilt organ som
organisatoriskt är knutet till Vin- och spritcentralen, nämligen Samarhetsnämnden
för alkoholreklam. Nämnden består av representanter för bl. a.
Nya system AB, reklambyråerna, agenterna för utländska rusdrycksleverantörer
och nykterhetsrörelsen.
Beträffande alkoholreklamen föreslås i motionerna 1:460 och 11:639
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t begär en utredning beträffande
behovet av längre gående åtgärder för begränsning av alkoholreklamen än
som nu tillämpas och om lämpliga former för en sådan begränsning. Även
Bevillningsutskottets betänkande nr 48 År 1961 7
i motionerna 1:477 och 11:567 yrkas skrivelse till Kungl. Maj:t. Enligt
motionärernas mening bör Kungl. Maj :t ta initiativ till förhandlingar med
berörda parter för att begränsa alkoholreklamens omfattning.
I samband med genomförandet av 1954 års reform av nykterhetslagstiftningen
ägnades stor uppmärksamhet åt frågan om alkoholreklamen. I sitt
betänkande rörande rusdrycksförsäljning och nykterhetsvård (SOU
1952: 54) föreslog 1944 års nykterhetskommitté — med hänsyn till att reklamen
för olika rusdrycker enligt kommitténs mening bedrivits i olämpliga
former — bl. a. att en särskild utredning av agentverksamheten skulle
igångsättas i syfte att utröna lämpligheten av ett koncessionstvång för
agenterna eller eventuellt en monopolisering av denna verksamhet.
Vad kommittén förordat i denna del avvisades emellertid i proposition
nr 151/1954 angående riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken. På
förslag av departementschefen beslöt riksdagen att andra åtgärder skulle
vidtas i syfte att begränsa reklamverksamheten. I enlighet med detta beslut
träffade Vin- och spritcentralen avtal med representanter för vederbörande
agenter om temporärt reklamstopp — under tiden den 1 september
1955 _ den 29 februari 1956 — i samband med övergången till fri försälj
ning.
Efter utgången av denna tid gällde till en början enligt avtalet vissa
inskränkningar i reklamverksamheten, nämligen att reklamen blott skulle
avse angivande av märke, ursprung, typ och pris.
År 1957 omprövade emellertid statsmakterna sitt tidigare beslut i reklamfrågan.
Därvid konstaterades att konsumtionen av spritdrycker ökat
väsentligt efter övergången till fri försäljning. Ökningen hade dock främst
avsett brännvin och eau de vie, för vilka varor någon reklam inte bedrivits.
Då de dittills tillämpade reklaminskränkningarna inte ansågs ha haft någon
större betydelse ur nykterhetspolitisk synpunkt, beslöts att desamma i huvudsak
skulle upphävas. I fortsättningen skulle endast en viss övervakning
av reklamverksamheten äga rum. Denna verksamhet handhas såsom inledningsvis
omnämnts av Samarbetsnämnden för alkoholreklam. 1957 års beslut
innebar också att Nya system AB fick möjligheter att genom reklam
söka inrikta kundernas intresse på alkoholsvaga drycker på bekostnad av
de starkare.
Då det gäller att bedöma reklamverksamhetens inflytande på alkoholkonsumtionen
bör det till en början konstateras att utvecklingen i detta hänseende
sedan 1957 års beslut i reklamfrågan fattades i väsentliga delar
varit gynnsam. Sålunda visar konsumtionen av sprit under senare år eu
oavbruten nedgång, vilken är desto märkligare som den i stort sett sammanfaller
med en högkonjunktur. Tidigare erfarenheter ger vid handen
att den allmänna stegring av levnadsstandarden, som hör ihop med högkonjunkturen,
brukar resultera i eu stegrad konsumtion av sprit. Å andra
opaginerad Kontrollera mot PDF
s Bevillningsutskottets betänkande nr iS år 1961
sidan har efter motbokssystemets avskaffande en stark uppgång skett av
vinkonsumtionen. Utvecklingen tyder på att en viss, i och för sig önskvärd
ö\ ergång skett från konsumtion av starkare alkoholdrycker till svagare. Att
varje förändring i denna riktning verkligen innebär ett framsteg framgår av
vissa i Vin- och spritcentralens verksamhetsberättelse för åren 1960 och
1957 redovisade uppgifter. Sålunda utgör den genomsnittliga alkoholmängden
i spritdrycker, som saluföres i Sverige, 40 %, medan motsvarande procentsats
i fråga om viner uppgår till ca 14 %. Mätt i ren alkohol försålde
Vin- och spritcentralen föregående år i Sverige 17,7 milj. liter i form av
sprit och 3,6 milj. liter i form av vin, medan motsvarande siffror för år 1957
var 20,4 milj. liter för spritdrycker och 2,9 milj. liter för vin.
Andra drag i utvecklingen visar emellertid inte en lika gynnsam tendens.
I jämförelse med åren före nykterhetsreformens genomförande visar antalet
fylleriförseelser en stark stegring. Sålunda beräknas antalet under år
1960 begångna fylleriförseelser, vilka skall antecknas i kontrollstyrelsens
straffregister, uppgå till ca 74 400, medan motsvarande siffra för år 1954
utgjorde ca 42 700. Något mindre ogynnsam framstår utvecklingen vid eu
jämförelse av antalet sakfällda personer som begått fylleri under resp. år.
Dessa utgjorde under år 1954 nära 33 000 och beräknas under år 1960 uppgå
till ca 46 500. Särskilt markant stegring har inträffat i fråga om kvinnooch
ungdomsfylleriet. Utvecklingen synes ge vid handen att bruket av rusdrycker
spritt sig till helt nya befolkningskategorier, och att alkoholförtäringen
hos dessa relativt ofta övergår till missbruk. Utskottet delar motionärernas
uppfattning att denna utveckling inger allvarliga farhågor. Enligt
utskottets mening måste det åligga statsmakterna att vidta åtgärder
på skilda områden för att härutinnan söka bryta utvecklingen. Därvid kommer
frågan om alkoholreklamen i blickpunkten även om huvudvikten
för samhällets ingripanden i förevarande hänseende bör läggas på
andra områden. Såvitt utskottet kan finna är det inte uteslutet att alkoholreklamen
har en suggererande effekt, särskilt på ungdom, och att således
reklamverksamheten kan vara en bidragande orsak till den nyss antydda
ogynnsamma utvecklingen. Härtill kommer att frågan kan ställas huruvida
den nu bedrivna alkoholreklamen ur andra synpunkter är förenlig med
vår nykterhetspolitik. Anledning synes utskottet på grund härav föreligga
att uppta frågan om alkoholreklamens utformning till närmare prövning.
Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att 1957 års bevillningsutskott
i samband med slopandet av de tidigare gällande inskränkningarna i alkoholreklamen
uttalat att detta beslut var att se som en försöksanordning
som borde omprövas om den inte slog väl ut.
För närvarande förekommer alkoholreklam huvudsakligen i två former.
Den ena utgöres av den verksamhet som i enlighet med statsmakternas be
-
9
Bevillningsutskottets betänkande nr AS år 1961
slut år 1957 utövas av Nya system AB och som syftar till att främja en övergång
hos konsumenterna från starkare alkoholdrycker till svagare sådana
eller till alkoholfria drycker. Beträffande denna reklam har statsmakterna
möjlighet att påverka dess omfattning och arten av densamma. Enligt utskottets
mening måste det hållas för troligt att systembolagets reklam varit
en bidragande orsak till den i det föregående berörda gynnsamma konsumtionsförskjutningen.
I stort sett symes denna reklam ha givit ett positiv
resultat såsom ett led i strävandena att dämpa spritkonsumtionen.
Den andra formen av alkoholreklam bedrives av utländska leverantörer
eller här i riket verksamma agenter för dessa. Syftet med denna reklam är
rent affärsmässigt: att öka försäljningen av s. k. buteljimporterade varor.
Såsom framgår av systembolagets i bilaga till detta betänkande intagna yttrande
till kontrollstyrelsen har under senare år importerats genom fria agenter
ca 11 procent av den totala årliga vinimporten och ca 17 procent av den
totala årliga spritimporten, motsvarande i värde ca 37 resp. ca 27 procent
av sammanlagda värdet av Vin- och spritcentralens import av berörda varoi.
I absolut tal uppgår agentimporten till ca 2,7 milj. liter spritdrycker och ca
1,5 milj. liter vin. All övrig import av rusdrycker i partihandelsledet omhänderhas
av Vin- och spritcentralen utan förmedling av agenter.
Från agenternas och de av dem representerade leverantörernas sida föreligger
givetvis ett starkt ekonomiskt intresse att genom skilda åtgärder öka
försäljningen av sina varor. Ur agenternas synpunkt ter det sig med hänsyn
härtill affärsmässigt naturligt att i detta syfte utnyttja de olika former av
reklam, såsom annonser, folders in. in., som kan tjäna ändamålet. Den nu
tillämpade ordningen innebär att Vin- och spritcentralens order på varor
att importeras på butelj i allmänhet lämnas till vederbörande leverantörs
agent i Sverige, vilken vidarebefordrar ordern till leverantören. Själva leveransen
sker sedan direkt från leverantören till Vin- och spritcentralen.
Agentens verksamhet inskränker sig således till att förmedla ordern. Det
förhållandet att ordern passerar agenten innebär för denne fördelen att
han direkt kan avläsa effekten av den bedrivna reklamen. Genom konkurrensens
inverkan kan förhållandet även innebära ett starkt incitament att
öka omfattningen av reklamen eller att pröva nya former som kan tänkas
ge bättre försäljningseffekt. Att vissa risker föreligger för en inte godtagbar
utveckling i sådan riktning framgår av det av systembolaget påtalade förhållandet
att försök från agenthåll förekommit till obehörig påverkan i försäljningsfrämjande
syfte av bolagets försäljningspersonal. I detta sammanhang
må påpekas att förbud enligt rusdrycksförsäljningsförordningen föreligger
mot att genom personlig påverkan söka förmå någon, som inte är
återförsäljare av rusdrycker, att inköpa sådana drycker.
En grundläggande princip för vår nu gällande nykterhetslagstiftning är
att försäljningen av rusdrycker inte skall vara förenad med enskilt vinst
-
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 48 år 1961
intresse. Sett mot denna bakgrund är systemet med provisionsavlönade
agenter för utländska firmor inte tillfredsställande. Erinras kan att denna
principiella uppfattning låg till grund för den inlösning av agenturer som
staten åtog sig under åren efter rusdrycksmonopolets införande.
I motionerna 1:477 och 11:567 har framförts tanken att förhandlingar
skulle upptas med berörda parter i syfte att söka begränsa reklamens omfattning.
Utskottet vill med anledning härav erinra om att de inskränkningar
i förevarande hänseende, som hittills främst tillämpats, inte tagit sikte
på reklamverksamhetens omfattning men väl dess utformning. Då emellertid,
vad gäller reklam i tryckt form, inte minst skäl av tryckfrihetsrättslig
art talar emot begränsningar i reklamens omfattning, anser utskottet det
inte vara sannolikt att man genom förhandlingar med sådant syfte kan nå
några resultat av betydelse, över huvud taget ställer sig utskottet tveksamt
med hänsyn till de starka kapitalintressena i branschen till möjligheterna
att förhandlingsvägen på längre sikt begränsa reklamverksamheten.
Utskottet är visserligen medvetet om att den verksamhet i reklambegränsande
syfte, som nämnden för alkoholreklam bedriver, haft betydelse
för att förhindra olämplig reklam och att agenterna i stort sett lojalt
ställt sig nämndens önskemål till efterrättelse. Med den inriktning nämndens
arbete har enligt 1957 års beslut ligger det emellertid i sakens natur att
nämndens ingripanden ofta kan ske först sedan den otillbörliga reklamen
redan ägt rum. Även om nämnden därvid lyckas förhindra ett upprepande
i det speciella fallet har dock den skadegörande effekt, som reklamen kan
ha i initialskedet, inte förhindrats. Det kan för övrigt enligt utskottets mening
inte uteslutas att även den reklam, som Samarbetsnämnden godkänner,
på lång sikt kan ha icke önskvärda verkningar.
Enligt utskottets mening talar starka skäl för att man nu överväger möjligheterna
att erhålla varaktiga och väsentliga begränsningar av alkoholreklamen.
En utredning med denna syftning kan såvitt utskottet förstår inte
lämpligen äga rum utan att frågan om agentverksamheten blir föremål för
överväganden. I de till utskottet avgivna utlåtandena, i vilka en utredning
om alkoholreklamen förordats, har också frågan om agentverksamheten ansetts
böra övervägas i samband med en sådan utredning. Därvid kan ifrågasättas
huruvida behov verkligen föreligger av agenter eller om — såsom
nykterhetskommittén på sin tid antytt — en monopolisering lämpligen bör
genomföras. Ur konsumenternas synpunkt synes några olägenheter knappast
kunna uppkomma, eftersom redan nu all import ombesörjes av Vinoch
spritcentralen och agenternas egentliga verksamhet endast går ut på
att söka förmå konsumenterna att inköpa just den vara vederbörande agent
representerar. Å andra sidan bör ihågkommas att reklamen för de buteljimporterade
varorna inte behöver handhas av agenterna i Sverige utan att den
med minst lika god effekt kan ske på initiativ av leverantörerna utomlands.
Bevillningsutskottets betänkande nr 48 år 1961
11
Så torde för övrigt inte sällan vara fallet för närvarande. Det kan med hänsyn
härtill befinnas vara mer ändamålsenligt att i stället för monopolisering
av agentverksamheten andra medel tillgripes, exempelvis att de statliga
monopolföretagen inom rusdryckshanteringen erhåller vidgade befogenheter
att avbryta sina affärskontakter med sådana leverantörer, som själva
eller genom sina agenter bedriver ur samhällets synpunkt inte önskvärd
reklam eller på annat sätt uppenbarligen handlar i strid mot strävandena
att i Sverige begränsa konsumtionen av rusdrycker. Med hänsyn till att en
fullständig statsmonopolisering av sociala skäl gäller i vårt land i fråga om
försäljningen av rusdrycker och vidare samma regler bör gälla gentemot
alla importländer, synes gentemot den antydda ordningen knappast kunna
åberopas de skäl av handelspolitisk natur, som i tidigare sammanhang framförts
mot ifrågavarande ingripanden.
Utskottet vill i detta sammanhang framhålla att hinder enligt nu gällande
lagstiftning knappast torde föreligga mot att t. ex. Sveriges bränneriidkareförening
bedriver reklamverksamhet. Hittills har emellertid de inhemska
brännvinsprodueenterna avstått från att genom reklam söka förmå allmänheten
till ökad brännvinskonsumtion. Det synes utskottet med hänsyn härtill
inte vara ett orimligt krav att även de utländska leverantörerna av spritdrycker
helt skulle avstå från att i Sverige göra reklam för sina varor.
Den utredning av alkoholreklamen, som utskottet sålunda tillstyrker, bör
pröva frågan i dess helhet, därvid även bör undersökas huruvida den på statsmakternas
initiativ av Nya System AB bedrivna reklamverksamheten, vars
gynnsamma verkningar utskottet redan understrukit, likväl kan ha haft
vissa inte avsedda biverkningar, särskilt i fråga om ungdomen.
Utskottet övergår härefter till att behandla motionsyrkandet om ändrad
avfattning av 36 § andra stycket rusdrycksförsäljningsförordningen. Enligt
detta stadgande må tillstånd till utskänkning inom område, som är för allmänheten
tillgängligt såsom nöjes- eller idrottsplats, meddelas endast om
särskilda skäl föreligger därtill.
I motionerna I: 477 och II: 567 har föreslagits skrivelse till Kungl. Maj:t
med begäran om förslag till sådant förtydligande av ifrågavarande författningsrum
att däri klart anges de omständigheter som i utomordentliga
undantagsfall kan åberopas som särskilda skäl för bifall till ansökan om
utskänkningsrättigheter för restaurang inom nöjes- och idrottsplatser. Motionärerna
anser sådant förtydligande erforderligt för att undvika prejudicerande
verkan av ett av Kungl. Maj:t år 1960 avgjort besvärsmål, i vilket
tillstånd till utskänkning gavs restaurang Pingvinen i Eskilstuna.
Utskottet vill med anledning härav erinra om alt ifrågavarande stadgande
tillkom i samband med 1954 års nykterhetslagstiftning. Såsom framgår
av kontroll styrelsens bilagda utlåtande föreslogs stadgandet av nykterhets
-
12
Bevillningsutskottets betänkande nr iS år 1967
kommittén, som i sin motivering lämnade anvisningar för dess tolkning.
Kommittén förutsatte därvid att möjligheterna att ge utskänkningstillstånd
skulle utnyttjas sparsamt. I proposition nr 151/1954 fann departementschefen
kommitténs förslag väl avvägt och tillstyrkte detsamma under framhållande
av att tillstånd i huvudsak endast borde medges i fråga om välskötta
restauranger som tidigare fått utskänkningstillstånd.
Såsom framgår redan av författningstexten avses tillstånd till utskänkning
av rusdrycker inom nöjes- och idrottsplatser skola medges endast
undantagsvis. Detta förhållande har ytterligare understrukits i de nyss redovisade
förarbetena till lagstiftningen. Såsom kontrollstyrelsen framhållit
kan emellertid inte rimligen undantagsstadgandet tillämpas blott på välskötta
restauranger, som tidigare fått tillstånd. I det allmänna kravet att
all rättstillämpning skall vara i möjligaste mån likformig och rättvis ligger
att utskänkningstillstånd bör kunna komma i fråga även för nyetablerade
restauranger under samma förutsättningar i övrigt som för tidigare befintliga
restauranger. Utskottet vill i detta sammanhang erinra om kontrollstyrelsens
uttalande att det med hänsyn till önskvärdheten av en så vitt möjligt
enhetlig praxis torde vara lämpligt att i ärenden av hithörande slag konrollstyrelsens
yttrande inhämtas i tolkningsfrågan, innan de lokala myndigheterna
och länsstyrelserna tar ställning i ärendet.
Enligt utskottets mening har uppfattningen att rusdrycksförtäring i möjligaste
mån bör undvikas i samband med idrottstävlingar, dansbanetillställningar
in. m. redan kommit till erforderligt uttryck i gällande lagstiftning
och dess förarbeten. Utskottet anser det med hänsyn härtill inte för närvarande
erforderligt att tillstyrka skrivelseyrkandet om en komplettering
av 36 § andra stycket rusdrycksförsäljningsförordningen. Med det anförda
anser sig utskottet ha besvarat de likalydande motionerna I: 477 och II: 567
i denna del.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen i anledning av de likalydande motionerna
I: 460 av herr Bengtson m. fl. och II: 639 av herr Rimmerfors
m. fl. samt de likalydande motionerna I: 477 av
herr Lundström m. fl. och II: 567 av herr Ohlin m. fl., sistnämnda
motioner i vad de avser frågan om alkoholreklamen,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla att Kung],
Maj :t ville låta föranstalta om utredning av frågan om begränsning
av alkoholreklamen;
B) att följande motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna 1: 460 av herr Bengtson
m. fl. och II: 639 av herr Rimmerfors m. fl., samt
Bevillningsutskottets betänkande nr 48 år 1961 13
2) de likalydande motionerna I: 477 av herr Lundström
m. fl. och II: 567 av herr Ohlin m. fl., i vad motionerna behandlas
i detta betänkande,
måtte, i den mån de inte kan anses besvarade genom vad
utskottet ovan anfört och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.
Stockholm den 25 april 1961
På bevillningsutskottets vägnar:
JOHN ERICSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar John Ericsson, Hagberg, Einar Eriksson,
Spetz, fröken Ranmark, herrar Söderquist, Oscar Carlsson*, Wärnberg,
Sundin* och Gösta Jacobsson; samt
från andra kammaren: herrar Brandt i Aspabruk*, Allard*, Kärrlander,
Vigelsbo, Engkvist, Christenson i Malmö, Darlin*, Andersson i Essvik,
Rydén och von Sydow*.
*) Icke närvarit vid justering av betänkandet.
Reservationer
av herrar Wärnberg och Christenson i Malmö.
14
Bevillningsutskottets betänkande nr 48 år 1961
Bilaga
Kontrollstyrelsens utlåtande i anledning av de likalydande motionerna
7:477 och 11:567 samt de likalydande motionerna
1:4-60 och II: 639, i vad desamma avser frågan om alkoholreklamen
och spörsmålet om utskänkningsrätt för
rusdrycker på restaurang inom nöjes- och idrottsplatser.
I vad först gäller frågan om rusdrycksutskänkning på nöjes- och idrottsplatser
hemställes i motionerna I: 477 och II: 567 om förslag rörande förtydligande
av 36 § andra stycket rusdrycksförsäljningsförordningen (Rff),
så att däri klart anges de omständigheter som i utomordentliga undantagsfall
kan åberopas som särskilda skäl för bifall till ansökan om utskänkningsrättighet
för restaurang inom nöjes- och idrottsplatser.
Enligt här ifrågavarande stadgande må tillstånd till utskänkning av rusdrycker
inom område, som är för allmänheten tillgängligt såsom nöjes- eller
idrottsplats, meddelas endast om särskilda skäl föreligger härtill. Stadgandet
tillkom på förslag av 1944 års nykterhetskommitté (SOU 1952: 54 sid.
310 313). Kommittén förutsatte att möjligheterna att ge tillstånd skulle
utnyttjas sparsamt. Som särskilda skäl borde enligt kommittén anses exempelvis
att utskänkningsrättigheter redan fanns på området och att inga anmärkningar
framkommit mot restaurangens skötsel eller dess inverkan på
nykterhetstillståndet bland anläggningens besökare. Kommittén gjorde vidare
vissa uttalanden, varigenom innebörden av begreppen nöjesplats och
idrottsplats närmare klarlades; till nöjesplats skulle ej räknas fritidsområden,
såsom parker, bad och campingplatser, och som idrottsplats borde ej
anses friluftsbad. Kommittén uttalade också att bestämmelsen skulle vara
tillämplig även i vissa fall, då restaurang är belägen invid område för
idrottsplats, nämligen om den är sammanbyggd med idrottsanläggningen
eller eljest har sådant samband med idrottsplatsen, att dess funktion att
tillgodose huvudsakligen idrottsutövarna och idrottspubliken är klar; mots\
aiande gällde i fråga om nöjesplats. Föredragande departementschefen
fProp. 1954: 151 sid. 448) fann kommitténs förslag väl avvägt och tillstyrkte
detsamma. Beträffande möjligheten till undantag ville han dock i likhet
med kommittén understryka att den i huvudsak endast borde tillämpas i
fråga om välskötta restauranger, som tidigare fått utskänkningstillstånd.
Detta ställningstagande föranledde ej erinran från riksdagens sida (Särsk.
utsk. 1954: 1 sid. 136).
Tillämpningen av 36 § andra stycket Rff har, såvitt kontrollstyrelsen har
sig bekant, omfattat följande fall.
Restaurang Doppingen vid Fyrisbadet, Uppsala. Denna restaurang är inrymd
i en administrationsbyggnad inom en planerad idrottsanläggning, om
-
15
Bevillningsutskottets betänkande nr AS år 1961
fattande friluftsbad med speciella anläggningar lör simidrottstävlingar samt
sporthall för inomhussport. Den sistnämnda är ännu inte tärdigbyggd. I
yttrande till länsstyrelsen i Uppsala län den 17 juli 1959 avstyrkte kontrollstyrelsen
med åberopande av här avsett författningsrum, att tillstånd till
ärsutskänkning meddelades i detta fall. Det förhållandet att idrottsanläggningen
utfördes etappvis och att endast friluftsbadet fullbordats kunde enligt
styrelsens mening inte inverka på bedömningen. I detta fall syntes några
särskilda skäl inte kunna andras, som ej skulle gälla praktiskt taget
varje anläggning av liknande typ. Länsstyrelsen lämnade ansökningen utan
bifall. Över beslutet anförde restauratören besvär, vilka dock, enär denne
ej ägde besvärsrätt, icke befanns kunna upptas till prövning; se Kungl.
Maj:ts beslut den 15 januari 1960, dnr 1986/1959.
I utlåtande till Kungl. Maj:t över besvären den 19 november 1959 anförde
kontrollstyrelsen bl. a., att gällande bestämmelser inte syntes lägga hinder
i vägen för att utskänkningsrätt beviljades för den tid av året, då idrottsanläggningen
är stängd för säsongen och således inte utnyttjas för sitt ändamål.
Under innevarande vintersäsong, fram till dess friluftsbadet öppnas, gällei
tillfällig utskänkningsrätt för vin och starköl. Restauratören har för nästa
oktrojperiod (1/10 1961—30/9 1965) anmält önskemål om rätt till utskänkning,
under den tid badet är öppet, av vin och starköl samt av spritdrycker
till slutna sällskap ävensom, under den tid badet är stängt, av spritdrycker,
vin och starköl. Anmälan är f. n. föremål för sedvanlig remissbehandling.
Planerad restaurang i kvarteret Stallet, Åtvidaberg. På den för restaurangen
tillämnade tomten finns en äldre byggnad av kulturhistoriskt värde.
Denna skall efter ombyggnad disponeras för restaurangen och anslutas till
en hotellanläggning. Invid den äldre byggnaden skall även uppföras eu
sportanläggning. Någon inre förbindelse mellan restaurangen/hotellet och
sportanläggningen skall inte förekomma. Sistnämnda anläggning avses omfatta
utrymmen för simhall och inomhussport ävensom för konserter, studiecirklar
m. in. I yttrande till kommunalnämnden i Åtvidabergs köping den
10 februari 1960 framhöll kontrollstyrelsen alt restaurangen inte hade sådant
samband med idrottsplatsen att dess funktion vore att tillgodose huvudsakligen
idrottsutövarna och idrottspubliken. Restaurangen vore i stället
avsedd att tillgodose, utom hotellets gäster, köpingens allmänna behov
av en förstklassig restaurang och att skapa bättre möjligheter för Åtvidabergskoncernens
representation. Styrelsen ansåg sådana omständigheter föreligga
att utskänkningsrättigliet för rusdrycker borde kunna meddelas. Det
torde också kunna förväntas att så sker, så snart anläggningen blivit färdig.
Restaurang Pingvinen i Parken, Eskilstuna. Parken är i sin helhet att
hänföra till fritidsområde. Restaurang Pingvinen är belägen inom etl särskilt
område av Parken, som, i varje fall på kvällarna, måste betecknas som
nöjesplats. Inom denna nöjesplats finns två dansbanor, varav en danspaviljong
och en utomhusbana, samt vissa smärre nöjesfältsanordningar ävensom
eu teaterbyggnad. Länsstyrelsen beviljade tillstånd till ärsutskänkning
av rusdrycker på restaurangen under liden 15 april—30 september åren
1960 och 1961. Häröver anfördes besvär. I utlåtande till Kungl. Maj:t den
10 maj 1960 över dessa besvär uttalade kontrollstyrelsen bl. a. följande.
Även om vissa omständigheter kunde tala för bifall till ansökningen, var
styrelsen dock tveksam om de kunde sägas utgöra tillräckliga skäl för att
16 Bevillningsutskottets betänkande nr iS är 1961
påverka bedömningen av den föreliggande reella huvudfrågan, nämligen
lämpligheten — särskilt m. h. t. ungdomen — att inom samma område kombinera
rusdrycksservering och dansbanor. Styrelsens tveksamhet motiverades
särskilt med risken för att ett bifall till ansökningen skulle kunna fa
prejudicerande verkan. Denna fråga borde bedömas m. h. t. rådande bekymmersamma
läge beträffande alkoholmissbruk bland ungdom. Styrelsen
ansåg på grund härav att utskänkningsrättighet inte borde beviljas i detta
fall och hemställde att besvären skulle bifallas och ärendet visas åter till
länsstyrelsen. Kungl. Maj:t fann emellertid skäl föreligga för att tillstånd
till rusdrycksutskänkning meddelades försöksvis för tiden t. o. m. den 30
september 1960; se Kungl. Maj:ts beslut den 20 maj 1960, dnr 864/1960.
Det sålunda gjorda försöket torde i huvudsak ha utfallit väl, i det att inga
väsentliga anmärkningar kunnat riktas mot utskänkningsrörelsen. För den
nya oktrojperioden gjord anmälan rörande årsutskänkning har tillstyrkts
av alla hörda myndigheter och skall nu behandlas av rådgivande nämnden
och intendenten för utskänkningsärenden.
Solvalla travbanas restauranger, Stockholm. För dessa restauranger —
två på travbanans första plats och två på dess andra plats — gäller f. n. tillstånd
till årsutskänkning av vin och starköl. I vad avser nästa oktrojperiod
föreligger anmälan rörande årsutskänkning även av spritdrycker för nya
restaurangen på första plats. I yttrande den 26 januari 1961 till intendenten
för utskänkningsärenden i Stockholms stad har kontrollstyrelsen anfört
bl. a. följande. För Solvallarestaurangerna har sedan längre tid tillbaka gällt
utskänkningsrättigheter för vin resp. vin och starköl. Att spriträttigheter
inte har sökts tidigare torde ha sammanhängt med att den gamla restaurangen
på första plats inte har haft sådan standard som normalt kräves av
en förstklassig restaurang. En sådan har nu tillkommit genom den år 1960
färdigställda nya restaurangen, där utskänkning sker till gäster som intar
måltid (måltidspris 12 eller 18 kr.). Det förtjänar vidare att beaktas, att
landets båda övriga större travbanor, Jägersro och Åby, har spriträttigheter
i sina restauranger. Några anmärkningar ur nykterhets- eller ordningssynpunkt
mot utskänkningen i nya restaurangen har inte framkommit, vare
sig från nykterhetsnämnden eller från polismyndigheten. Kontrollstyrelsen
uttalade att det här vore fråga om en befintlig, välskött restaurang och att
utskänkningstillstånd därför m. h. t. förarbetena till 36 § andra stycket Rff
borde kunna meddelas. Restauratörens anmälan är f. n. föremål för remissbehandling.
I anslutning till den lämnade redogörelsen må framhållas följande:
Kontrollstyrelsen delar den till grund för nuvarande ordning på detta
område gällande uppfattningen, att rusdrycksförtäring — inte minst m. h. t.
ungdomen — i möjligaste mån bör undvikas i samband med idrottstävlingar,
dansbanetillställningar o. d. I delta syfte har tillkommit, utom den här
ifiagavaiande bestämmelsen i 36 § Rtt om särskild prövning rörande rusdrycksutskänkning
inom nöjes- och idrottsplatser, föreskriften i 16 § allmänna
ordningsstadgan om regelmässigt förtärings- och förvaringsförbud
för rusdrycker vid offentliga tillställningar som sker utan samband med
tilläten utskänkning av sådana drycker. Det är det sistnämnda stadgandet
som har den största betydelsen i detta sammanhang.
Bevillningsutskottets betänkande nr h8 år 1961 17
Vad angår bestämmelsen i 36 § Rff, förutsätter denna att utskänkningstilistånd
för rusdrycker normalt inte skall meddelas inom nöjes- eller
idrottsplats. Detta får ske endast undantagsvis, dvs. när särskilda skäl föreligger.
Undantagsmöjligheten skall enligt författningsmotiven i huvudsak
endast omfatta de fall, då det är fråga om befintliga, välskötta restauranger.
Att begränsa dispensgivningen till enbart dessa fall skulle dock uppenbarligen
vara alltför rigoröst och innebära ett omotiverat särskiljande av äldre
och nyare anläggningar, en gränsdragning som skulle bli allt ohållbarare
ju längre tid bestämmelsen komme att äga giltighet: nytillkommande restauranger
med hög standard skulle inte få rättigheter, medan de äldre restaurangerna
utan särskild prövning skulle få behålla sina rättigheter. En
fixerad sådan gränsdragning kan ej heller ha varit åsyftad av lagstiftaren
—- märk uttrycket i huvudsak — utan avsikten måste ha varit att även nytillkommande
företag skulle i särskilda fall, då betryggande garantier ur
nykterhets- och ordningssynpunkt kan anses föreligga, erhålla utskänkningsrättigheter.
Denna uppfattning synes ha bekräftats genom här redovisad
praxis i fråga om stadgandets tillämpning under de senaste åren, speciellt
behandlingen av fallet Pingvinen i Eskilstuna. Den praxis som sålunda
föreligger och som fått visst stöd av Kungl. Maj:t kan sammanfattningsvis
sägas innebära, att i anslutning till nöjes- och idrottsplatser anordnade
välskötta restauranger, som har sådan standard m. h. t. tillämpade priser,
faktiskt måltidstvång, kundkretsens sammansättning m. m., att ogynnsamma
verkningar i nykterhetshänseende bland platsens publik, och då särskilt
ungdomen, inte kan befaras, bör kunna medges årsutskänkningsrättigheter
i lämplig utsträckning. I tveksamma fall bör rättighet meddelas tills vidare
på försök eller begränsas till endast viss del av året eller enbart vin och
starköl.
Med hänsyn till önskvärdheten av en så vitt möjligt enhetlig och likformig
praxis torde det vara lämpligt att —- på sätt som skett i flertalet ovan
återgivna fall — kontrollstyrelsens yttrande i tolkningsfrågan inhämtas innan
de lokala myndigheterna och länsstyrelsen tar ställning i ärendet.
Det synes även få förutsättas såsom angeläget, att beviljade rättigheter
av detta slag blir föremål för särskild, fortlöpande tillsyn av övervakningsmyndigheterna.
Tilläggas må att i fall, då nu avsedda rättigheter ej beviljas, möjlighet
finnes att få rätt till utskänkning vid enstaka tillfälle till slutet sällskap enligt
33 § Rff.
Enligt vad kontrollstyrelsen erfarit kommer hithörande spörsmål inte att
tas upp till behandling av 1959 års utskänkningsutredning.
Under åberopande av ovan angiven praxis i fråga om tillämpningen av
36 § andra stycket Rff får kontrollstyrelsen uttala, att någon ändring av
2 Biliang till riksdagens protokoll 1961. 7 samt. Nr 48
18
Bevillningsutskottets betänkande nr 48 år 1961
författningsrummet, på sätt av motionärerna åsyftats, icke synes vara erforderlig
i nuvarande läge.
Kontrollstyrelsen övergår härefter till att behandla frågan om alkoholreklamen.
I motionerna I: 477 och II: 567 påpekas, att reklamen för alkoholhaltiga
drycker f. n. ökar. Det framhålles vidare, att enligt ett åberopat exempel på
alkoholannonsering i en större veckotidskrift flertalet annonser av detta
slag avsåg starksprit. Även annonsernas utformning anses inge betänkligheter
m. h. t. deras förmodade suggestiva inverkan på unga läsare. Motionärerna
erinrar om de principer för inskränkning av alkoholreklamen som
gällde före den 1 juli 1957 och föreslår, att regeringen tar initiativ till att
genom spritcentralen och systembolaget förhandlingar upptas om begränsning
av denna reklams omfattning.
Även i motionerna I: 460 och II: 639 betonas att alkoholreklamen genom
sin utformning och omfattning sannolikt har en suggererande effekt, inte
minst på ungdomen. Denna reklam säges motverka de samhälleliga och frivilliga
ansträngningarna att tränga tillbaka konsumtion och missbruk. Den
nuvarande övervakningen av alkoholreklamen anses av motionärerna inte
kunna fungera på sådant sätt, att reklamen håller sig inom ur sociala synpunkter
godtagbara gränser. En förnyad prövning av alkoholreklamen fordras
sålunda. Motionärerna hemställer om utredning rörande behovet av
längre gående åtgärder till begränsning av alkoholreklamen och lämpliga
former härför.
Kontrollstyrelsen har remitterat förevarande ärende, såvitt det avser alkoholreklamen,
till Nya Systemaktiebolaget, som till styrelsen inkommit
med här närslutna yttrande. Såsom härav framgår, föreslår bolaget att denna
fråga göres till föremål för en allsidig utredning som inte enbart siktar
på annonsreklamen utan också på annan försäljningsfrämjande verksamhet
inom detta område. Härvid åsyftar bolaget närmast den verksamhet som
bedrives av agenter för utländska rusdrycksleverantörer. Bolaget ifrågasätter
om det överhuvud m. h. t. de statliga monopolbolagens ställning finns
något behov av agenter på detta område. Enligt bolaget bör man vidare överväga
förbud mot all påverkan genom personlig hänvändelse till inköp av
rusdrycker. Slutligen omnämnes i yttrandet den av bolaget självt bedrivna
annons- och propagandaverksamheten för övergång från starkare till svagare
drycker.
Med anledning av de förslag rörande omprövning av alkoholreklamen som
framkommit i de remitterade motionerna och i systembolagets yttrande får
kontrollstyrelsen här lämna en sammanfattande redogörelse för frågans tidigare
behandling.
1944 års nykterhetskommitté (SOU 1952:54 sid. 315—321) föreslog att
Bevillningsutskottets betänkande nr 48 år t!)6t 19
lrågan om koncessionering eller eventuell monopolisering av agenturverksamheten
skulle göras till föremål för särskild utredning. Vidare framhöll
kommittén — under hänvisning till det finska alkoholbolagets motsvarande
verksamhet — önskvärdheten av en rådgivande och övervakande verksamhet
beträffande alkoholreklamen, förslagsvis genom spritcentralen och
CFN. Kommittén uttalade slutligen att en intensifierad upplysningsverksamhet
i nykterhetsfrågan i och för sig är en motvikt mot olämplig propaganda,
särskilt om den i konkreta fall lägges upp som motåtgärd mot olämplig
reklam.
Föredragande departementschefen (Prop. 1954: 151 sid. 59o—601) avvisade
— bl. a. med tanke på uppkommande svårigheter ur handelspolitiska
synpunkter — förslaget om utredning rörande koncessionstvång för rusdrycksagenter
liksom en ifrågasatt utredning om alkoholreklamen överhuvud.
Han förordade i stället — förutom totalt reklamstopp under en kortare
övergångstid — en begränsning av alkoholreklamens utformning till att avse
märke, ursprung, typ och pris, däremot ej av reklamens omfattning. Begränsningen
skulle ske genom av spritcentralen träffade avtal med leverantörerna.
Förslaget godtogs med vissa, huvudsakligen formella jämkningar
av riksdagen (Särsk. utsk. 1954: 1 sid. 192—194).
En omprövning av alkoholreklamen företogs sedermera vid 1957 års riksdag.
I sitt den 7 januari 1957 avgivna betänkande (stencilerat) hade 1956
års rusdrycksförsäljningsutredning upptagit bl. a. frågan om alkoholreklamen.
Utredningen anförde härom i huvudsak följande. Den dittillsvarande
konsumtionsutvecklingen efter den 1 oktober 1955 hade präglats av en
stark ökning för spritdryckernas vidkommande, ökningen hade dock väsentligen
fallit på brännvin och eau-de-vie, dvs. varor för vilka någon reklam
inte gjorts. Efter att ha vägt skälen för och emot ingrepp i alkoholreklamen
framhöll utredningen att erfarenheterna av de då tillämpade inskränkningarna
tydde på att deras nykterhetspolitiska effekt varit ringa.
Reklaminskränkningarna föreslogs därför skola i huvudsak avskaffas.
M. h. t. strävandena att förskjuta konsumtionen mot svagare drycker ansågs
en kommersiell reklam för dessa inte bara godtagbar utan också önskvärd.
Med utgångspunkt härifrån föreslogs att de statliga monopolbolagen skulle
vara oförhindrade att själva söka inrikta kundernas intresse på svagare
drycker, övervakningen av reklamverksamheten skulle inriktas på att söka
motverka yttringar av uppenbart olämplig reklam, t. ex. uppmaningar att
dricka mera sprit och uttalanden om förment goda medicinska verkningai
hos alkoholdrycker, övervakningen skulle liksom tidigare administreras av
den till spritcentralen knutna samarbetsnämnden för alkoholreklamen.
Föredragande departementschefen (Prop. 1957:143 sid. 89—90) godtog
utredningens förslag. Han fastslog såsom självfallet, att all rusdrycksreklam
bör bedrivas med känsla för det därmed förbundna ansvaret och att
20
Bevillningsutskottets betänkande nr i8 år 1961
man bör undvika uttalanden som kan uppfattas som propaganda för dryckesseden.
Ingripande — i första hand genom föreställningar — borde ske i
den mån reklam bedrives på ett sätt som för en ansvarskännande reklamman
bör framstå som otillbörligt. Riksdagen ville inte motsätta sig departementschefens
förslag (Bev. utsk. 1957: 43 sid. 51). Det underströks dock
att en ohämmad reklam för rusdrycker kan innebära avsevärda olägenheter.
Riksdagen betraktade därför borttagandet av reklaminskränkningarna
som en försöksanordning, som borde omprövas om den inte skulle slå väl ut.
Bedömningen av frågan om alkoholreklamen synes lämpligen böra ske
mot bakgrunden av den aktuella försäljningsutvecklingen för olika slag av
alkoholdrycker. I detta hänseende torde i första hand få åberopas här redovisad
sammanställning, avseende de kvantitativa förändringarna i alkoholkonsumtionen:
-
Procentuell förändring av
konsumtionen, år 1960,
räknat från
år 1954
år 1956
år 1959
Brännvin ...............
. + 2
— 24
— 4
Andra spritdrycker........
. — 11
— 31
+ 8
S:a spritdrycker ..........
. — 1
— 25
— 2
Starkvin ...............
. + 26
+ 70
+ 9
Lättvin ..............
. + 133
+ 70
+ 5
S:a viner..............
4- 75
+ 70
i 7
T /
Starköl .............
—
+ 1
+ il
Öl ..................
. — 2
— 1
— 3
S:a starkare maltdrycker ...
. + 3
0
— 3
Vid jämförelsen med år 1954 framträder här den mycket stora ökningen
av vinförbrukningen särskilt för lättvinet — med 133 % på sex år. Den aktuellaste
utvecklingen, dvs. från 1959 till 1960, visar största uppgången för
starköl och starkvin samt för andra spritdrycker än brännvin — med 11,9
resp. 8 %. ökningen i lättvinskonsumtionen har stagnerat något. Brännvinsförbrukningen
fortsätter att sjunka.
Mätt i ren alkohol per invånare från 15 år och över har alkoholförbrukningen
förändrat sig sålunda:
År 1954
År 1956
År 1959
År 1960
Spritdrycker ............
4,13
3,07
2,99
Viner .............
0,37
0,56
0,60
Starkare maltdrycker ....
... 1,20
1,26
1,25
1,21
S:a alkoholdrycker ......
... 4,90
5,76
4,88
4,80
Bevillningsutskottets betänkande nr 4S ur 1961
21
Alkoholförbrukningen befinner sig f. n. totalt sett i avtagande med en
förskjutning från sprit till vin som dominerande inslag i utvecklingen. Konsumtionen
av starkare maltdrycker förefaller att vara i huvudsak stabiliserad.
Försäljningsutvecklingen får ur sociala synpunkter anses som i huvudsak
gynnsam — att missbruket av alkohol icke företett samma fördelaktiga kurva
skall ej närmare utvecklas i detta sammanhang.1
Varpå kan då denna gynnsamma konsumtionsutveckling antas bero? Här
spelar självfallet flera faktorer in. En av dessa är hänförlig till det ekonomiska
området, dvs. närmast förändringarna i sprit- och vinpriserna i förhållande
till inkomstutvecklingen. Detta kan belysas genom följande exempel.
Priset för 1 liter Absolut rent brännvin var den 1 april 1954 17: 75 kronor
och är nu 28: 13 kronor (index = 158); priset för 1 helbutelj Estremadura,
dvs. ett av de billigaste röda lättvinerna, var den 1 april 1954 3 kronor
och är nu 3: 25 kronor (index = 108). Brännvinspriset har alltså under
denna tid stigit med drygt hälften, medan lättvinspriset legat praktiskt taget
oförändrat. Årsmedelinkomsten för manlig industriarbetare, efter avdrag
för direkt skatt, var 1954 7 730 kronor och 1960 10 600 kronor (index
= 137). 1 förhållande till den sålunda disponibla inkomsten har under
denna period brännvinet blivit ganska mycket dyrare och lättvinet avsevärt
mycket billigare. För brännvinet är ökningen 15 % och för lättvinet är
minskningen 21 %.
Vid sidan av den ekonomiska faktorn har uppenbarligen åtskilliga andra
förhållanden medverkat till alkoholkonsumtionens omfördelning. Man kan
härvid peka på det av motortrafikens starka expansion accentuerade kravet
på nykterhet vid ratten, den i samband med de allt vanligare utlandsresorna
erhållna kontakten med kontinentens vinseder samt de samhälleliga åtgärderna
— vid sidan av alkoholbeskattningen — för att förskjuta konsumtionen
mot svagare drycker, däribland de statliga monopolbolagens, dvs. i praktiken
systembolagets annons- och propagandaverksamhet. Den kommersiella
alkoholreklamens roll i detta sammanhang är mera svårbedömd: den kan
eventuellt ha bidragit till förskjutningen mot svagare drycker men också
ha i viss mån uppammat intresset för starkare drycker, såsom modedrycken
whisky.
Utgångsläget för bedömningen av alkoholreklamen är tydligen nu ett annat
än när beslut fattades år 1954 om inskränkning i reklamens utformning
och år 1957 om slopande i huvudsak av denna inskränkning.
Allmänt sett tyder huvudelementen i den nuvarande försäljningsutvecklingen
-— förskjutningen mot svagare drycker och nedgången i totalkonsumtionen
— på att något behov att skärpa ingreppen mot alkoholreklamen
1 En redogörelse härför har lämnats i kontrollstyrelsens yttrande till riksdagens allmänna
hcredningsutskott den 1 mars 1961.
22
Bevillningsutskottets betänkande nr 4S år 1961
inte skulle föreligga. Den omständigheten, att en försäljningsökning f. n.
kan konstateras för varugrupper, på vilka den kommersiella reklamen är
koncentrerad, t. ex. whisky och starköl, utgör å andra sidan ett visst skäl
för att överväga en sådan skärpning. Det förefaller emellertid tveksamt om
en begränsning av reklamens utformning, liknande den som gällde fram
till 1957, har någon större nykterhetspolitisk effekt. Under alla förhållanden
medför den praktiska tillämpningen av en sådan begränsning — såsom erfarenheten
utvisat — överväganden av mycket detaljmässig karaktär. En
begränsning av detta slag bör därför inte tillgripas utan att starka skäl föreligger.
En inskränkning av alkoholreklamens omfattning torde få anses
ogenomförbar m. h. t. tryckfrihetsrättsliga och handelspolitiska förhållanden.
Att beakta i detta sammanhang är emellertid att läget i fråga om alkoholmissbruk
är mycket otillfredsställande, särskilt bland ungdomen. Köntrollstyrelsen
har i olika sammanhang under senare tid föreslagit särskilda
åtgärder i syfte att förbättra förhåltandena.i Styrelsen vill här uttala den
principiella uppfattningen, att den omständigheten att vissa kategorier alkoholförbrukare
missköter sig icke synes böra föranleda, att åtgärder vidtas
som förhindrar en eljest såsom förmånlig ansedd övergång till svagare
drycker.
Alkoholreklamen kan dock ha en suggererande verkan, som måhända kan
ha bidragit till rådande svårigheter bland ungdomen. Med beaktande härav
vill kontrollstyrelsen trots ovan anförda allmänna betänkligheter inte motsätta
sig att frågan om denna reklam göres till föremål för förnyat övervägande.
Såsom förut nämnts har 1957 års riksdag förutsatt, att en sådan omprövning
kunde bli erforderlig.
Härvid bör även, såsom systembolaget framhållit, en omprövning ske av
den verksamhet som bedrives av agenter för utländska rusdrycksleverantörer.
Åtgärder mot agenterna kan vidtas redan med stöd av nuvarande bestämmelser
rörande alkoholreklamen (jfr 5, 20, 69 och 75 §§ i Rff). Men i
praktiken har det visat sig svårt att effektivt kunna ingripa mot agenter,
som gjort sig skyldiga till uppenbara övergrepp mot principerna för alkoholreklamen.
Något förbud mot att bedriva agentverksamhet av detta slag
lär icke vara möjligt att genomföra utan att grundläggande näringsrättsliga
och handelspolitiska principer trädes för när, men möjligheter bör stå till
buds för spritcentralen att avbryta affärsförbindelserna med en agent, som
vidtar olämpliga reklamåtgärder, och att härom underrätta agentens huvudmän.
* i
l Jfr skrivelse till Kungl. Maj it den 24 november 1960 med förslag till vissa ändringar
i Rff m. m., cirkulärskrivelse till rusdrycksrestaurangerna och meddelande till intendenterna
för utskänkningsärenden den 14 januari 1961 angående utskänkning till ungdom
samt yttrande till riksdagens statsutskott den 14 mars 1961 om en folkrörelseaktion mot
olaglig överlåtelse och anskaffning av rusdrycker m. m.
Bevillningsutskottets betänkande nr 48 år 1961
23
Särskilt yttrande
av föredraganden, byråchefen Hillbo, till kontrollstyrelsens utlåtande i anledning
av motionerna I: 477 och II: 567 samt motionerna I: 460 och II: 639
i vad avser alkoholreklamen och rusdrycksutskänkning på restaurang inom
nöjes- och idrottsplatser.
»I samband med ett eventuellt förnyat övervägande av frågan om alkoholreklamen
synes även en omprövning böra ske av den utav systembolaget bedrivna
annons- och propagandaverksamheten för övergång till svagare drycker,
närmast vin. Beslutet år 1957 om igångsättande av denna verksamhet
var en konsekvens av slopandet av de dåvarande reklambegränsningarna. I
och med att kommersiell reklam för relativt alkoholsvagare drycker bedömdes
som önskvärd, ansågs de statliga monopolbolagen böra vara oförhindrade
att själva propagera för dessa varor. Om nu ett förnyat övervägande
rörande alkoholreklamen skulle komma att resultera i återinförande av kvalitativa
reklambegränsningar, bortfaller den huvudsakliga grundvalen för
beslutet om direktiv för propaganda av detta slag.
En omprövning av denna propaganda torde böra i första hand omfatta
frågan, huruvida en sådan verksamhet i det aktuella läget — med pågående
stark förskjutning mot alkoholsvagare drycker — är lika erforderlig och
önskvärd som den ansågs vara, då beslutet härom fattades för fyra år sedan.
Man kan tvärtom fråga sig om inte denna propaganda medför risk för
en popularisering av vinet, som kan vara olämplig i nuvarande m.h.t. ungdomens
alkoholmissbruk och alkoholvanor känsliga situation. Om en propaganda
av denna art fortfarande skall bedrivas, bör den mera allmänt inriktas
på en hyfsning av alkoholvanorna genom en måttfull övergång till
svagare drycker, såsom alkoholfria drycker, maltdrycker och viner. På sätt
som av 1944 års nykterhetskommitté antytts bör härvid också övervägas, om
inte en sådan propaganda från de statliga monopolbolagens sida bör kunna
på lämpligt sätt samordnas med den allmänna nykterhetsupplysning som
bedrives under ledning av centralförbundet för nykterhetsundervisning. Genom
en samfälld, samhällelig upplysning i alkoholfrågan, inriktad mot
alkoholmissbruk i olika former och för en hyfsning av alkoholsederna, borde
mycket stå att vinna.»
Nya Systemaktiebolagets yttrande till kontrollstyrelsen i anledning
av motionerna I: 477 och II: 567 samt motionerna I: 460
och II: 639 beträffande vad som i motionerna anföres
rörande alkoholreklam.
Då de båda inotionsparen utmynnar i olika yrkanden beträffande åtgärder
mot alkoholreklamen vill bolaget för sin del föreslå, att denna fråga
24
Bevillningsutskottets betänkande nr iS dr 1961
göres till föremål för en allsidig utredning, som icke enbart siktar på annonsreklamen
utan även på annan försäljningsfrämjande verksamhet inom
detta område. Bolaget tänker härvid närmast på att agenter för utländska
firmor bearbetar restauratörer och hos dem anställd personal samt, ehuru
i mindre utsträckning, hos systembolaget anställd personal.
Beträffande den sistnämnda formen av agentverksamhet kan nämnas, att
bolaget redan i december 1955 vände sig till agenterna genom en rundskrivelse,
vari med skärpa tramhölls att bolaget måste kräva, att tillverkare
eller agent för tillverkare icke själv eller över andra genom hänvändelse till
bolagets personal söker påverka försäljningens omfattning och inriktning.
Denna hemställan torde väl ha respekterats av flertalet agenter, men försök
till obehörig påverkan av personalen har dock förekommit.
Bolaget ifrågasätter huruvida det över huvud finns behov av agenter inom
detta speciella område. De kvantiteter som de förmedlar är förhållandevis
begränsade jämförda med den totala kvantiteten försålda rusdrycker. Således
svarar agenterna endast för ca It % av totala volymen importerat
vin. För spritdryckernas vidkommande är buteljimportens andel ca 17 %.
När det gäller härtappade spritdrycker och viner av utländskt ursprung
sker Vin- & Spritcentralens inköp direkt hos vederbörande leverantör. Agenterna
fungerar alltså inte här såsom mellanhand. Med hänsyn till Vin- &
Spritcentralens goda kännedom om lämpliga leverantörer fyller agenterna
ej heller när det gäller buteljimporten den funktion som normalt åvilar en
agent, nämligen att för sina huvudmäns räkning ackvirera köpare. Ett upphörande
av agenternas verksamhet skulle även kunna medföra en sänkning
av de utländska firmornas priser, eftersom den provision som nu utgår till
agenterna skulle bortfalla.
Vid den ifrågasatta utredningen synes böra övervägas huruvida icke rusdrycksförsäljningsförordningens
förbud mot att genom personlig hänvändelse
m. m. söka förmå annan än återförsäljare av rusdrycker att inköpa
sådana drycker borde utsträckas till att omfatta förbud mot all påverkan
genom personlig hänvändelse. Kontakten mellan de utländska leverantörerna
och de statliga monopolbolagen bör sålunda kunna ske direkt utan
användande av agent. Det behov av varuinformation som allmänheten och
restauratörerna behöver torde kunna givas av de statliga monopolbolagen.
Avslutningsvis skall här något beröras den av bolaget bedrivna annonsoch
propagandaverksamheten. Till skillnad mot agenternas reklam, som går
ut på att stimulera efterfrågan på deras speciella märken, har bolaget -_
i enlighet med statsmakternas intentioner — sökt inrikta kundernas intresse
på en övergång från starkare till svagare drycker, alltså en propaganda
vars målsättning är att få folk att tänka om och minska sitt intresse
för starkspriten, främst brännvinet. En sådan utveckling bör enligt bo
-
Bevillningsutskottets betänkande nr t8 år J961
25
lagets mening på längre sikt leda till en hyfsning av dryckesvanorna och
därmed till en successiv minskning av alkoholskadorna.
Under åberopande av vad ovan anförts får Nya Systemaktiebolaget, i
överensstämmelse med motionernas syfte, föreslå att en allsidig utredning
göres om alkoholreklamen och att därvid även utredes frågan om agentverksamhet
i samband med försäljning av rusdrycker.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1961:274 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om begränsning av alkoholreklamen, m. m. a1 i texten