Utlåtande i anledning av väckta motioner angående sänkning av riksbankens diskonto samt angående riksbankens räntepolitik.
1961-03-14 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1961:12, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående sänkning av riksbankens diskonto samt angående riksbankens räntepolitik.
Dokumentets text
Nr 12—15
Bankoutskottets utlåtande nr 12 år 1961
1
Nr 12
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående sänkning av
riksbankens diskonto samt angående riksbankens räntepolitik.
I en inom riksdagens andra kammare väckt motion nr 95 av herr Nilsson
i Gävle m. fl. har hemställts att riksdagen i skrivelse till riksbanksfullmäktige
föreslår fullmäktige att efter förhandlingar med regeringen vidtaga
åtgärder i syfte att sänka riksbankens diskonto, förslagsvis från nu
gällande fem procent till fyra procent. Vidare har i två inom riksdagen
väckta, till bankoutskottet hänvisade likalydande motioner, nr 262 i första
kammaren av herr Sundin m. fl. samt nr 222 i andra kammaren av herr
Börjesson i Falköping m. fl., hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till
riksbanksfullmäktige i motionens syfte anhalla om snar omprövning av förutsättningarna
för en penningpolitik med långsiktig räntesänkning som målsättning.
Beträffande motiveringarna för dessa hemställanden hänvisas till dels
motion II: 95 och dels till motion II: 222.
över motionerna har yttrande inhämtats från fullmäktige i riksbanken,
som anfört följande.
Fullmäktige har under de senaste åren vid olika tillfällen yttrat sig över
motioner med liknande syften. Fullmäktige har därvid tagit upp olika synpunkter,
som förekommit i motionerna, till diskussion och genomgående
framhållit, att räntepolitiken numera måste anses utgöra ett nödvändigt
inslag i den ekonomiska politiken och att de räntepolitiska åtgärderna
måste bli beroende av det ekonomiska läget och anpassas efter dettas förändringar.
Fullmäktige hyser alltjämt samma uppfattning och anser att
det ekonomiska läge, som för närvarande råder och som alltjämt har typiska
drag av över konjunktur, icke medger någon eftergift i den vidtagna
åtstramningen på kreditmarknaden.
Beträffande de olika argument, som framföres i de nu aktuella motionerna,
vill fullmäktige tillägga följande. I den förstnämnda motionen fästes
synnerligt avseende vid alt diskontohöjningen i januari 1960 inte synes
ha lett till någon minskad investeringslust. Häremot synes böra erinras om
att det främsta syftet med diskontohöjningen var, att man med hjälp av det
högre ränteläget, en ökad differentiering mellan inlåningsräntor och värdcpappersräntor
och en ökad rörlighet för de senare, skulle skapa sådana
möjligheter för operationer i marknaden, att eu effektiv kontroll över likviditetsutvecklingen
inom kreditväsendet skulle kunna uppnås och därmed
en hämsko läggas på den såsom alltför stark ansedda kreditexpansionen.
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1961. 6 samt. Nr 12—15
2 Bankoutskottets utlåtande nr 12 år 1961
Det kan numera icke råda någon tvekan om att dessa intentioner — med
stöd av en starkt förbättrad budgetsituation, investeringsfondsavsättningar
m. in. — i det stora hela uppnåtts. För att belysa detta må nämnas, att
medan ökningen av affärsbankernas kommersiella långivning under de tolv
månaderna fram till mars förra året uppgick till 14,5 %, utgjorde motsvarande
ökning under andra kvartalet samma år ca 13 %. Även därefter kunde
man iakttaga en minskning av ökningstakten, resulterande i att ökningen
under kalenderåret 1960 begränsades till ca 6,5 %. Man synes ha anledning
forvanta att denna tendens i förening med den stramare budgetutveckhngen
och andra åtgärder skall leda till en dämpning av överkonjunkturen
och motverka de pris- och kostnadsstegringar, som för närvarande synes
hota. Kan en effekt i denna riktning säkerställas, kommer den — vilket
bor framhållas med hänsyn till ett annat argument som förekommer i motionen
— att vara minst lika betydelsefull för de framtida boendekostnaderna
som den direkta effekten på hyrorna av den för åtstramningspolitiken
nödvändiga diskontohöjningen.
I de senare motionerna antyds bl. a., att genom att kreditgivningen hållits
tillbaka, pengar dirigerats från det produktiva näringslivet till staten och
framför allt till bostadssektorn, att den statliga upplåningen inom bankväsendet
förbilligats på övriga låntagares bekostnad och att småföretagare
och jordbrukare skulle ha drabbats speciellt hårt av åtstramningen. Med
anledning härav vill fullmäktige framhålla, att även om den kommersiella
utlåningen från affärsbankerna, såsom framgått av det föregående, nu visar
en minskad ökningstakt, så uppgick ökningen dock under 1960 till över
00 mkr. och under 1959 till över 1 350 mkr. Det är uppenbart, att denna
expansion av de kommersiella krediterna även måste ha lett till en ökning
i kreditgivningen till småföretagare och jordbrukare. Vidare må emellertid
erinras om att bl. a. genom den kreditpolitik som förts under det senaste
aret, ett vidgat utrymme för lån på kapitalmarknaden uppstått. Därigenom
har det blivit möjligt att bereda de för småföretagandets och jordbrukets
finansiering betydelsefulla institutionerna Industrikredit och Hypoteksbanken
ökad tillgång till marknaden. Båda institutionerna har under det
senaste året kunnat låna fritt på marknaden med resultat, att Industrikredits
engagemang på kort tid i betydande grad ökat och Hypoteksbanken
kunnat oka sm utlåning under 1960 med ca 75 mkr. Den utveckling för de
nainnda instituten som därmed inletts fortsätter alltjämt.
Beträffande den »förbilligade statliga upplåningen inom bankväsendet»
ma slutligen tilläggas, att den totala statliga upplåningen under 1960 varit
mindre an tidigare (ca 1 080 mkr. mot ca 1 920 mkr. under 1959) och att
upplåningen inom bankväsendet samtidigt radikalt skurits ned och statens
upplåning i stället fått formen av långa lån, upptagna på den allmänna
marknaden. Medan sålunda den korta upplåningen under 1959 ökade med
over 1 600 mkr., har den under 1960 förblivit i det närmaste oförändrad.
Omläggningen till lång upplåning har varit nödvändig av kreditpolitiska
skal, men den har självfallet inte verkat förbilligande på de statliga lånekostnaderna.
Fullmäktige^ kan slutligen för sin del instämma i det allmänna önskemålet
i de två senare motionerna om en utveckling mot en lägre räntenivå
på längre sikt. Då emellertid motionerna inte synes innehålla några
synpunkter på hur detta mål skall kunna nås, har fullmäktige saknat anledning
att närmare ingå på detta problem.
Bankoutskottets utlåtande nr 12 år 1961
3
Utskottet, som i likhet med riksbanksfullmäktige kan instämma i det
allmänna önskemålet om en utveckling mot en lägre räntenivå på längre
sikt, får under åberopande av vad fullmäktige i övrigt anfört, hemställa,
att motionerna II: 95 samt I: 262 och II: 222 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 14 mars 1961
På bankoutskottets vägnar:
K. G. EWERLÖF
Närvarande:
från första kammaren: herrar Ewerlöf, Fahlander, Schmidt, Aspling,
Ståhle, Gustaf Henry Hansson, Åke Larsson och Torsten Mattsson;
från andra kammaren: herrar Andersson i Ronneby, Roija, Regnéll
och Hansson i önnarp, fru Renström-Ingenäs, herrar Bengtsson i Landskrona,
Lindahl och Larsson i Umeå.
Reservation
av Torsten Mattsson och Hansson i önnarp, vilka ansett att utskottets yttrande
och hemställan bort ha nedanstående lydelse:
»Såsom i motionerna 1:262 och 11:222 framhållits har penningpolitiska
åtgärder direkt effekt endast på cirka 2/s av kapitalmarknaden. Den
höga räntan belastar främst olika grupper av småföretagare, medan den
prioriterade sektorn, staten och bostadsbyggandet, i stort sett inte påverkas
av räntepolitiken. Härav följer enligt utskottets mening, att räntepolitiken
inte kan anses ha den konjunkturpolitiska betydelse, som den tillmätts
i den nuvarande ekonomiska politiken.
Gällande höga räntenivå kan till stor del betraktas som en kvardröjande
effekt av en alltför expansiv statlig upplåningspolitik. Erfarenheterna härav
synes utskottet understryka nödvändigheten av att upplåningen till den
offentliga verksamheten och bostadsbyggandet avväges på sådant sätt, att
näringslivet kan erhålla erforderliga krediter till en rimlig ränta. Angelägenheten
av en sådan avvägning framträder med särskild styrka inför de
ökade investeringsbehov, som stormarknaderna medför för företagsamheten.
Motionerna I: 262 och II: 222 syftar till en snar omprövning av förutsättningarna
för en penningpolitik med långsiktig räntesänkning som målsättning.
Fullmäktige i riksbanken har i sitt yttrande givit uttryck åt önskemålet
om en utveckling mot en lägre räntenivå på längre sikt. I anslutning
4 Bankoutskottets utlåtande nr 12 år 1961
härtill finner utskottet angeläget understryka, att den ekonomiska politiken
snarast bör inriktas på denna målsättning.
Av det anförda framgår, att utskottet icke kan tillstyrka motionen II: 95.
Utskottet hemställer,
A. att motionerna 1:262 och 11:222 måtte anses besvarade
med vad utskottet sålunda anfört, samt
B. att motionen II: 95 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.»
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.