Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående sänkning av riksbankens diskonto samt angående riksbankens räntepolitik.

1961-03-14 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1961:12, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående sänkning av riksbankens diskonto samt angående riksbankens räntepolitik.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Nr 12—15

Bankoutskottets utlåtande nr 12 år 1961

1

Nr 12

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående sänkning av

riksbankens diskonto samt angående riksbankens räntepolitik.

I en inom riksdagens andra kammare väckt motion nr 95 av herr Nilsson

i Gävle m. fl. har hemställts att riksdagen i skrivelse till riksbanksfullmäktige

föreslår fullmäktige att efter förhandlingar med regeringen vidtaga

åtgärder i syfte att sänka riksbankens diskonto, förslagsvis från nu

gällande fem procent till fyra procent. Vidare har i två inom riksdagen

väckta, till bankoutskottet hänvisade likalydande motioner, nr 262 i första

kammaren av herr Sundin m. fl. samt nr 222 i andra kammaren av herr

Börjesson i Falköping m. fl., hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till

riksbanksfullmäktige i motionens syfte anhalla om snar omprövning av förutsättningarna

för en penningpolitik med långsiktig räntesänkning som målsättning.

Beträffande motiveringarna för dessa hemställanden hänvisas till dels

motion II: 95 och dels till motion II: 222.

över motionerna har yttrande inhämtats från fullmäktige i riksbanken,

som anfört följande.

Fullmäktige har under de senaste åren vid olika tillfällen yttrat sig över

motioner med liknande syften. Fullmäktige har därvid tagit upp olika synpunkter,

som förekommit i motionerna, till diskussion och genomgående

framhållit, att räntepolitiken numera måste anses utgöra ett nödvändigt

inslag i den ekonomiska politiken och att de räntepolitiska åtgärderna

måste bli beroende av det ekonomiska läget och anpassas efter dettas förändringar.

Fullmäktige hyser alltjämt samma uppfattning och anser att

det ekonomiska läge, som för närvarande råder och som alltjämt har typiska

drag av över konjunktur, icke medger någon eftergift i den vidtagna

åtstramningen på kreditmarknaden.

Beträffande de olika argument, som framföres i de nu aktuella motionerna,

vill fullmäktige tillägga följande. I den förstnämnda motionen fästes

synnerligt avseende vid alt diskontohöjningen i januari 1960 inte synes

ha lett till någon minskad investeringslust. Häremot synes böra erinras om

att det främsta syftet med diskontohöjningen var, att man med hjälp av det

högre ränteläget, en ökad differentiering mellan inlåningsräntor och värdcpappersräntor

och en ökad rörlighet för de senare, skulle skapa sådana

möjligheter för operationer i marknaden, att eu effektiv kontroll över likviditetsutvecklingen

inom kreditväsendet skulle kunna uppnås och därmed

en hämsko läggas på den såsom alltför stark ansedda kreditexpansionen.

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1961. 6 samt. Nr 12—15

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Bankoutskottets utlåtande nr 12 år 1961

Det kan numera icke råda någon tvekan om att dessa intentioner — med

stöd av en starkt förbättrad budgetsituation, investeringsfondsavsättningar

m. in. — i det stora hela uppnåtts. För att belysa detta må nämnas, att

medan ökningen av affärsbankernas kommersiella långivning under de tolv

månaderna fram till mars förra året uppgick till 14,5 %, utgjorde motsvarande

ökning under andra kvartalet samma år ca 13 %. Även därefter kunde

man iakttaga en minskning av ökningstakten, resulterande i att ökningen

under kalenderåret 1960 begränsades till ca 6,5 %. Man synes ha anledning

forvanta att denna tendens i förening med den stramare budgetutveckhngen

och andra åtgärder skall leda till en dämpning av överkonjunkturen

och motverka de pris- och kostnadsstegringar, som för närvarande synes

hota. Kan en effekt i denna riktning säkerställas, kommer den — vilket

bor framhållas med hänsyn till ett annat argument som förekommer i motionen

— att vara minst lika betydelsefull för de framtida boendekostnaderna

som den direkta effekten på hyrorna av den för åtstramningspolitiken

nödvändiga diskontohöjningen.

I de senare motionerna antyds bl. a., att genom att kreditgivningen hållits

tillbaka, pengar dirigerats från det produktiva näringslivet till staten och

framför allt till bostadssektorn, att den statliga upplåningen inom bankväsendet

förbilligats på övriga låntagares bekostnad och att småföretagare

och jordbrukare skulle ha drabbats speciellt hårt av åtstramningen. Med

anledning härav vill fullmäktige framhålla, att även om den kommersiella

utlåningen från affärsbankerna, såsom framgått av det föregående, nu visar

en minskad ökningstakt, så uppgick ökningen dock under 1960 till över

00 mkr. och under 1959 till över 1 350 mkr. Det är uppenbart, att denna

expansion av de kommersiella krediterna även måste ha lett till en ökning

i kreditgivningen till småföretagare och jordbrukare. Vidare må emellertid

erinras om att bl. a. genom den kreditpolitik som förts under det senaste

aret, ett vidgat utrymme för lån på kapitalmarknaden uppstått. Därigenom

har det blivit möjligt att bereda de för småföretagandets och jordbrukets

finansiering betydelsefulla institutionerna Industrikredit och Hypoteksbanken

ökad tillgång till marknaden. Båda institutionerna har under det

senaste året kunnat låna fritt på marknaden med resultat, att Industrikredits

engagemang på kort tid i betydande grad ökat och Hypoteksbanken

kunnat oka sm utlåning under 1960 med ca 75 mkr. Den utveckling för de

nainnda instituten som därmed inletts fortsätter alltjämt.

Beträffande den »förbilligade statliga upplåningen inom bankväsendet»

ma slutligen tilläggas, att den totala statliga upplåningen under 1960 varit

mindre an tidigare (ca 1 080 mkr. mot ca 1 920 mkr. under 1959) och att

upplåningen inom bankväsendet samtidigt radikalt skurits ned och statens

upplåning i stället fått formen av långa lån, upptagna på den allmänna

marknaden. Medan sålunda den korta upplåningen under 1959 ökade med

over 1 600 mkr., har den under 1960 förblivit i det närmaste oförändrad.

Omläggningen till lång upplåning har varit nödvändig av kreditpolitiska

skal, men den har självfallet inte verkat förbilligande på de statliga lånekostnaderna.

Fullmäktige^ kan slutligen för sin del instämma i det allmänna önskemålet

i de två senare motionerna om en utveckling mot en lägre räntenivå

på längre sikt. Då emellertid motionerna inte synes innehålla några

synpunkter på hur detta mål skall kunna nås, har fullmäktige saknat anledning

att närmare ingå på detta problem.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 12 år 1961

3

Utskottet, som i likhet med riksbanksfullmäktige kan instämma i det

allmänna önskemålet om en utveckling mot en lägre räntenivå på längre

sikt, får under åberopande av vad fullmäktige i övrigt anfört, hemställa,

att motionerna II: 95 samt I: 262 och II: 222 icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 14 mars 1961

På bankoutskottets vägnar:

K. G. EWERLÖF

Närvarande:

från första kammaren: herrar Ewerlöf, Fahlander, Schmidt, Aspling,

Ståhle, Gustaf Henry Hansson, Åke Larsson och Torsten Mattsson;

från andra kammaren: herrar Andersson i Ronneby, Roija, Regnéll

och Hansson i önnarp, fru Renström-Ingenäs, herrar Bengtsson i Landskrona,

Lindahl och Larsson i Umeå.

Reservation

av Torsten Mattsson och Hansson i önnarp, vilka ansett att utskottets yttrande

och hemställan bort ha nedanstående lydelse:

»Såsom i motionerna 1:262 och 11:222 framhållits har penningpolitiska

åtgärder direkt effekt endast på cirka 2/s av kapitalmarknaden. Den

höga räntan belastar främst olika grupper av småföretagare, medan den

prioriterade sektorn, staten och bostadsbyggandet, i stort sett inte påverkas

av räntepolitiken. Härav följer enligt utskottets mening, att räntepolitiken

inte kan anses ha den konjunkturpolitiska betydelse, som den tillmätts

i den nuvarande ekonomiska politiken.

Gällande höga räntenivå kan till stor del betraktas som en kvardröjande

effekt av en alltför expansiv statlig upplåningspolitik. Erfarenheterna härav

synes utskottet understryka nödvändigheten av att upplåningen till den

offentliga verksamheten och bostadsbyggandet avväges på sådant sätt, att

näringslivet kan erhålla erforderliga krediter till en rimlig ränta. Angelägenheten

av en sådan avvägning framträder med särskild styrka inför de

ökade investeringsbehov, som stormarknaderna medför för företagsamheten.

Motionerna I: 262 och II: 222 syftar till en snar omprövning av förutsättningarna

för en penningpolitik med långsiktig räntesänkning som målsättning.

Fullmäktige i riksbanken har i sitt yttrande givit uttryck åt önskemålet

om en utveckling mot en lägre räntenivå på längre sikt. I anslutning

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Bankoutskottets utlåtande nr 12 år 1961

härtill finner utskottet angeläget understryka, att den ekonomiska politiken

snarast bör inriktas på denna målsättning.

Av det anförda framgår, att utskottet icke kan tillstyrka motionen II: 95.

Utskottet hemställer,

A. att motionerna 1:262 och 11:222 måtte anses besvarade

med vad utskottet sålunda anfört, samt

B. att motionen II: 95 icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.