Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning rörande riksdagens medverkan vid förhandlingar mellan staten och intresseorganisationerna.

1961-03-07 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1961:8, Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning rörande riksdagens medverkan vid förhandlingar mellan staten och intresseorganisationerna.

Dokumentets text

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 8 år 1961

9

Nr 8

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckta motioner

om utredning rörande riksdagens medverkan vid förhandlingar

mellan staten och intresseorganisationerna.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna nr 384

i första kammaren av herr Sundin och nr 445 i andra kammaren av herrar

Gustafsson i Kårby och Andersson i Knäred hemställes, »att riksdagen i

skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla att frågan om riksdagens medverkan

vid förhandlingar mellan å ena sidan staten och å andra sidan intresseorganisationer

måtte utredas i enlighet med vad i motionen anförts».

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionerna.

Alltsedan de offentliga tjänstemännen genom lagstiftning år 1937 och

1940 tillerkänts en viss förhandlingsrätt har frågan om att bereda riksdagen

inflytande på överläggningar mellan staten och tjänstemannaorganisationer

vid olika tillfällen diskuterats. Problemet togs upp av 1948 års förhandlingsrättskommitté

(SOU 1951:54) varvid kommittén bl. a. uttalade följande:
Vid

de omfattande förhandlingar, som föregingo tillkomsten av det nu

gällande avlöningsreglementet, ingingo i den »förhandlingsdelegation» som

företrädde statsmakterna — den s. k. 1945 års lönekommitté även representanter

för riksdagen. Kommittén har övervägt, om det icke kunde vara

lämpligt att på motsvarande sätt utrusta den förhandlingsorganisation, som

i anledning av kommitténs förslag skall komma till stånd, med en liknande

utbyggnad. Detta skulle kunna ske i den formen, att ett »råd» eller en

»nämnd» eller särskilda »sakkunniga» bestående huvudsakligen av riksdagsmän

ställdes vid förhandlingsorganisationens sida eller, om forhandlingsverksamheten

uppdroges åt ett särskilt ämbetsverk, att detta verk utrustades

med en »styrelse» av sådan sammansättning. Till jämförelse kan

nämnas, att förhandlingsorganisationerna å arbetsgivarsidan på den privata

arbetsmarknaden ofta bestå av ett mindre egentligt förhandlingsorgan eller

förhandlingsdelegation och en vid dess sida ställd större församling, representerande

skilda arbetsgivarintressen.---Beträffande de tankta för
handlingarna

med statstjänstemännen torde vissa speciella fördelar vara att

vinna med en liknande organisation. Eftersom riksdagen även i fortsättningen

måste ha att fatta det slutliga avgörandet i fråga om statstjanstemännens

löner och andra anställningsvillkor, borde det vara av ett visst intresse

att åt riksdagen genom lämpliga representanter bereda tillfälle att i

tid öva inflytande på förhandlingsresultatet, så att icke detsamma sedermera

vid riksdagsbehandlingen befinnes helt oacceptabelt. Måhända vore

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 8 år 1961

det möjligt att på detta sätt redan inom förhandlingsorganisationen skapa

en viss återförsäkring för det lyckliga genomförandet av en eventuell uppgörelse

i riksdagen. Vidare lär det icke kunna undvikas, att den egentliga

förhandlingsorganisationen kommer att få en viss ämbetsmannakaraktär.

En motvikt borde kunna uppnås genom att vid den egentliga förhandlingsdelegationens

sida ställes ett råd av förtroendemän. Ur sistnämnda synpunkt

är en permanent rådgivande församling att föredraga. Arbetstagarsidan

skulle därigenom år från år möta i stort sett samma representanter

för motparten, vilket på den privata arbetsmarknaden visat sig vara till båtnad

för samarbetet. Häremot kan å andra sidan anföras, att existensen av

ett dylikt permanent råd hotar att blanda bort ansvaret för uppgörelsen å

arbetsgivarsidan. Skall förhandlingsorganisationen ingå i civildepartementet

och större förhandlingar ledas av civilministern själv, kan det måhända ur

statsrättslig synpunkt väcka betänkligheter, om civilministern i sin ämbetsutövning

skall taga råd av en delegation eller ett utskott av riksdagen.

Gränserna mellan regeringens och riksdagens befogenheter suddas därigenom

i viss mån ut. Då är det att föredraga, att civilministern och regeringen

i första hand själva få inför riksdagen taga ansvaret för uppgörelsen.

Detta utesluter icke, att särskilt vid viktiga förhandlingar Kungl. Maj :t eller

civilministern tillkallar sakkunniga att biträda vid förhandlingarna. Att

därvid även lämpliga riksdagsmän kunna ifrågakomma är uppenbart.

Även motionsvis ha vid olika tillfällen önskemål och förslag framförts om

ett mera direkt inflytande från riksdagens sida vid uppgörelser mellan staten

och intresseorganisationerna. (Utskottet får här hänvisa till KU 1953: 19

och SU 1953: 204. I sistnämnda utlåtande hemställde statsutskottet om skrivelse

till Kungl. Maj:t med anhållan om utredning angående formerna för

riksdagens medverkan vid de statliga löneuppgörelserna. Riksdagen beslöt i

enlighet härmed.)

I direktiven till den år 1954 tillsatta författningsutredningen tog föredragande

departementschefen upp det nu aktuella spörsmålet och anförde därvid

bl. a. följande:

Ett karakteristiskt drag i de senaste decenniernas samhällsutveckling i

vårt land har varit organisationsväsendets starka tillväxt och den maktställning,

som organisationerna på många områden förvärvat. Stundom har organisationerna

kommit att framträda som bärare av direkta samhällsfunktioner

i det att de påtagit sig uppgifter av principiellt statlig natur. Denna

utveckling ger upphov till vissa konstitutionella problem. Det har anmärkts,

att riksdagen — genom att ge organisationerna en stor del av makten vid

genomförandet av vissa moment i en såsom samhällsnyttig ansedd politik —

skjutit ifrån sig det direkta ansvaret för en rad viktiga åtgärder. Det har

också framhållits, att riksdagsbehandlingen kan nedsjunka till en tom

formalitet i sådana fall, då ett framlagt förslag utgör resultatet av förda förhandlingar

mellan regeringen eller dess företrädare samt en eller flera organisationer.

Förslag har därför vid olika tillfällen framförts om att man borde

skapa riksdagsdelegationer för samverkan med regeringen i sådana ärenden.

Dessa och liknande spörsmål kan icke förbigås vid en allmän översyn av vår

författning. Till stor del rör man sig emellertid här med nya företeelser, som

troligen ännu ej fått sin karaktär slutgiltigt utformad, och med nya problem,

s. 11 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 8 år 1961 11

som ännu ej blivit tillräckligt genomdiskuterade. Det är därför möjligt, att

tiden icke är mogen för konkreta åtgärder på detta område. Problemen bör

emellertid undersökas och de uppslag, som kan framkomma, prövas.

1956 års förhandlingsrättsutredning föreslog i sitt betänkande (SOU

1960: 10) en utbyggnad av det rådande förhandlingssystemet mellan staten

och organisationerna, varigenom inte bara riksdagen utan också regeringen

skulle träda tillbaka som part i lönefrågor. Staten skulle i stället representeras

av ett särskilt organ, vars sammansättning dock icke närmare preciserades.

Efter vederbörligt remissförfarande är nu utredningens förslag föremål

för behandling inom civildepartementet.

Utskottet. Den fråga, som av motionärerna har aktualiserats, berör ett

viktigt problem, som tidigare vid flera tillfällen behandlats av riksdagen.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen har behandlingen av denna

fråga upptagits dels av 1956 års förhandlingsrättsutredning, vars förslag

f. n. behandlas inom civildepartementet, dels i direktiven till författningsutredningen,

vilken, enligt vad utskottet erfarit, till ingående behandling

förehaft detta spörsmål. Något skäl att under sådana förhållanden komplettera

givna direktiv eller tillsätta en ny utredning finner utskottet ej föreligga.

På grund av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

att motionerna I: 384 och II: 445 ej måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 7 mars 1961

På konstitutionsutskottets vägnar:

BENGT ELMGREN

Närvarande:

från första kammaren: herrar Elmgren, Torsten Andersson*, Damström,

Olsén, Sveningsson, Erik Olsson, Hedblom, Dahl, Källqvist och Hilding*;

samt

från andra kammaren: herrar Spångberg, Andersson i Linköping, Magnusson

i Tumhult, Adamsson, Larsson i Luttra, Bengtsson i Halmstad, Nilsson

i Östersund, Hammar och Braconier.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.