Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning rörande riksdagens medverkan vid förhandlingar mellan staten och intresseorganisationerna.
1961-03-07 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1961:8, Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning rörande riksdagens medverkan vid förhandlingar mellan staten och intresseorganisationerna.
Dokumentets text
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 8 år 1961
9
Nr 8
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckta motioner
om utredning rörande riksdagens medverkan vid förhandlingar
mellan staten och intresseorganisationerna.
I de likalydande, till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna nr 384
i första kammaren av herr Sundin och nr 445 i andra kammaren av herrar
Gustafsson i Kårby och Andersson i Knäred hemställes, »att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla att frågan om riksdagens medverkan
vid förhandlingar mellan å ena sidan staten och å andra sidan intresseorganisationer
måtte utredas i enlighet med vad i motionen anförts».
Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionerna.
Alltsedan de offentliga tjänstemännen genom lagstiftning år 1937 och
1940 tillerkänts en viss förhandlingsrätt har frågan om att bereda riksdagen
inflytande på överläggningar mellan staten och tjänstemannaorganisationer
vid olika tillfällen diskuterats. Problemet togs upp av 1948 års förhandlingsrättskommitté
(SOU 1951:54) varvid kommittén bl. a. uttalade följande:
Vid
de omfattande förhandlingar, som föregingo tillkomsten av det nu
gällande avlöningsreglementet, ingingo i den »förhandlingsdelegation» som
företrädde statsmakterna — den s. k. 1945 års lönekommitté även representanter
för riksdagen. Kommittén har övervägt, om det icke kunde vara
lämpligt att på motsvarande sätt utrusta den förhandlingsorganisation, som
i anledning av kommitténs förslag skall komma till stånd, med en liknande
utbyggnad. Detta skulle kunna ske i den formen, att ett »råd» eller en
»nämnd» eller särskilda »sakkunniga» bestående huvudsakligen av riksdagsmän
ställdes vid förhandlingsorganisationens sida eller, om forhandlingsverksamheten
uppdroges åt ett särskilt ämbetsverk, att detta verk utrustades
med en »styrelse» av sådan sammansättning. Till jämförelse kan
nämnas, att förhandlingsorganisationerna å arbetsgivarsidan på den privata
arbetsmarknaden ofta bestå av ett mindre egentligt förhandlingsorgan eller
förhandlingsdelegation och en vid dess sida ställd större församling, representerande
skilda arbetsgivarintressen.---Beträffande de tankta för
handlingarna
med statstjänstemännen torde vissa speciella fördelar vara att
vinna med en liknande organisation. Eftersom riksdagen även i fortsättningen
måste ha att fatta det slutliga avgörandet i fråga om statstjanstemännens
löner och andra anställningsvillkor, borde det vara av ett visst intresse
att åt riksdagen genom lämpliga representanter bereda tillfälle att i
tid öva inflytande på förhandlingsresultatet, så att icke detsamma sedermera
vid riksdagsbehandlingen befinnes helt oacceptabelt. Måhända vore
10
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 8 år 1961
det möjligt att på detta sätt redan inom förhandlingsorganisationen skapa
en viss återförsäkring för det lyckliga genomförandet av en eventuell uppgörelse
i riksdagen. Vidare lär det icke kunna undvikas, att den egentliga
förhandlingsorganisationen kommer att få en viss ämbetsmannakaraktär.
En motvikt borde kunna uppnås genom att vid den egentliga förhandlingsdelegationens
sida ställes ett råd av förtroendemän. Ur sistnämnda synpunkt
är en permanent rådgivande församling att föredraga. Arbetstagarsidan
skulle därigenom år från år möta i stort sett samma representanter
för motparten, vilket på den privata arbetsmarknaden visat sig vara till båtnad
för samarbetet. Häremot kan å andra sidan anföras, att existensen av
ett dylikt permanent råd hotar att blanda bort ansvaret för uppgörelsen å
arbetsgivarsidan. Skall förhandlingsorganisationen ingå i civildepartementet
och större förhandlingar ledas av civilministern själv, kan det måhända ur
statsrättslig synpunkt väcka betänkligheter, om civilministern i sin ämbetsutövning
skall taga råd av en delegation eller ett utskott av riksdagen.
Gränserna mellan regeringens och riksdagens befogenheter suddas därigenom
i viss mån ut. Då är det att föredraga, att civilministern och regeringen
i första hand själva få inför riksdagen taga ansvaret för uppgörelsen.
Detta utesluter icke, att särskilt vid viktiga förhandlingar Kungl. Maj :t eller
civilministern tillkallar sakkunniga att biträda vid förhandlingarna. Att
därvid även lämpliga riksdagsmän kunna ifrågakomma är uppenbart.
Även motionsvis ha vid olika tillfällen önskemål och förslag framförts om
ett mera direkt inflytande från riksdagens sida vid uppgörelser mellan staten
och intresseorganisationerna. (Utskottet får här hänvisa till KU 1953: 19
och SU 1953: 204. I sistnämnda utlåtande hemställde statsutskottet om skrivelse
till Kungl. Maj:t med anhållan om utredning angående formerna för
riksdagens medverkan vid de statliga löneuppgörelserna. Riksdagen beslöt i
enlighet härmed.)
I direktiven till den år 1954 tillsatta författningsutredningen tog föredragande
departementschefen upp det nu aktuella spörsmålet och anförde därvid
bl. a. följande:
Ett karakteristiskt drag i de senaste decenniernas samhällsutveckling i
vårt land har varit organisationsväsendets starka tillväxt och den maktställning,
som organisationerna på många områden förvärvat. Stundom har organisationerna
kommit att framträda som bärare av direkta samhällsfunktioner
i det att de påtagit sig uppgifter av principiellt statlig natur. Denna
utveckling ger upphov till vissa konstitutionella problem. Det har anmärkts,
att riksdagen — genom att ge organisationerna en stor del av makten vid
genomförandet av vissa moment i en såsom samhällsnyttig ansedd politik —
skjutit ifrån sig det direkta ansvaret för en rad viktiga åtgärder. Det har
också framhållits, att riksdagsbehandlingen kan nedsjunka till en tom
formalitet i sådana fall, då ett framlagt förslag utgör resultatet av förda förhandlingar
mellan regeringen eller dess företrädare samt en eller flera organisationer.
Förslag har därför vid olika tillfällen framförts om att man borde
skapa riksdagsdelegationer för samverkan med regeringen i sådana ärenden.
Dessa och liknande spörsmål kan icke förbigås vid en allmän översyn av vår
författning. Till stor del rör man sig emellertid här med nya företeelser, som
troligen ännu ej fått sin karaktär slutgiltigt utformad, och med nya problem,
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 8 år 1961 11
som ännu ej blivit tillräckligt genomdiskuterade. Det är därför möjligt, att
tiden icke är mogen för konkreta åtgärder på detta område. Problemen bör
emellertid undersökas och de uppslag, som kan framkomma, prövas.
1956 års förhandlingsrättsutredning föreslog i sitt betänkande (SOU
1960: 10) en utbyggnad av det rådande förhandlingssystemet mellan staten
och organisationerna, varigenom inte bara riksdagen utan också regeringen
skulle träda tillbaka som part i lönefrågor. Staten skulle i stället representeras
av ett särskilt organ, vars sammansättning dock icke närmare preciserades.
Efter vederbörligt remissförfarande är nu utredningens förslag föremål
för behandling inom civildepartementet.
Utskottet. Den fråga, som av motionärerna har aktualiserats, berör ett
viktigt problem, som tidigare vid flera tillfällen behandlats av riksdagen.
Såsom framgår av den lämnade redogörelsen har behandlingen av denna
fråga upptagits dels av 1956 års förhandlingsrättsutredning, vars förslag
f. n. behandlas inom civildepartementet, dels i direktiven till författningsutredningen,
vilken, enligt vad utskottet erfarit, till ingående behandling
förehaft detta spörsmål. Något skäl att under sådana förhållanden komplettera
givna direktiv eller tillsätta en ny utredning finner utskottet ej föreligga.
På grund av vad sålunda anförts hemställer utskottet,
att motionerna I: 384 och II: 445 ej måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 7 mars 1961
På konstitutionsutskottets vägnar:
BENGT ELMGREN
Närvarande:
från första kammaren: herrar Elmgren, Torsten Andersson*, Damström,
Olsén, Sveningsson, Erik Olsson, Hedblom, Dahl, Källqvist och Hilding*;
samt
från andra kammaren: herrar Spångberg, Andersson i Linköping, Magnusson
i Tumhult, Adamsson, Larsson i Luttra, Bengtsson i Halmstad, Nilsson
i Östersund, Hammar och Braconier.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.