Utlåtande i anledning av riksdagens år 1960 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
1961-05-12 · 40 sidor, varav 35 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 35 av 40 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1961:116, Utlåtande i anledning av riksdagens år 1960 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande nr 116 år 1961
1
Nr 116
Utlåtande i anledning av riksdagens år 1960 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(l:a—5:e avd.)
Statsutskottet, till vars förberedande behandling riksdagens år 1960 församlade
revisorers berättelse jämte de i anledning därav från vederbörande
ämbetsverk och myndigheter till Kungl. Maj :t avgivna utlåtandena och förklaringarna
blivit hänvisad, får, efter tagen kännedom av vissa handlingar
och inhämtande av för ärendenas utredning i övrigt erforderliga upplysningar,
underställa riksdagens prövning de av revisorerna gjorda framställningar
som ansetts från utskottets sida påkalla yttranden.
l:o) Iakttagelser vid ungdomsanstalten Roxtuna m. m. Under justitiedepartementet,
§ 1, har revisorerna gjort vissa anmärkningar på anstaltsbyggnadernas
beskaffenhet m. m. (Del I, s. 3—8).
Utlåtanden har avgivits av fångvårdsstyrelsen och byggnadsstyrelsen
(Del II, s. 5—8).
Utskottet. Vid besök å ungdomsanstalten Roxtuna har revisorerna gjort
vissa iakttagelser i fråga om anstaltsbyggnadernas beskaffenhet. Sålunda
har sprickbildning och fuktskador konstaterats förekomma i icke obetydlig
omfattning. Såvitt kunnat bedömas går bristfälligheterna långt utöver vad
som kan anses vara normalt och torde sammanhänga bl. a. med den otillräckliga
dräneringen på platsen. Härvidlag torde förhållandet vara, att man
icke innan de egentliga byggnadsarbetena igångsattes utfört tillfredsställande
markundersökningar. I sammanhanget har även konstaterats, att vissa
ytter- och innermurar i källarna tydligen icke utförts i enlighet med uppgjorda
arbetsbeskrivningar. Enligt revisorerna måste här den kontroll, som
byggnadsstyrelsen utövat över vederbörande entreprenör, ha varit bristfällig.
Vad som förekommit får anses anmärkningsvärt, i synnerhet som statsverket
därigenom åsamkas betydande merutgifter.
Byggnadsstyrelsen framhåller i sitt yttrande över revisorernas uttalande,
att de påtalade sprickorna icke är ovanliga i nybyggda hus av ifrågavarande
1 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 6 samt. Nr 116
2
Statsutskottets utlåtande nr 116 år 1961
typ och att de icke är orsakade av sättningar i grunden. Vad beträffar fuktskadorna
erinrar styrelsen om att den översyn av Roxtuna-projektet, som
på sin tid i besparingssyfte utfördes av särskilda sakkunniga, resulterade i
att byggnaderna koncentrerades till den lägsta punkten inom berörda område.
Härigenom uppstod vid projekteringen stora svårigheter att erhålla
tillräckligt djup för dräneringsledningarna. Det konstateras dock, att tillrinningen
av grundvatten är relativt ringa och att det vatten som uppsamlas
huvudsakligen är s. k. dagvatten. Sammanfattningsvis framhåller styrelsen,
att den övervägt de påtalade olägenheterna och är beredd att i samråd
med fångvårdsstyrelsen föreslå erforderliga åtgärder. Kostnaderna härför
torde bli relativt ringa, och sedan justeringsarbetena utförts kommer
byggnaderna att vara i fullgott skick.
Utskottet kan för sin del icke finna annat än att de bristfälligheter som
byggnaderna uppvisar är att tillskriva den omständigheten att tillräckliga
markundersökningar icke verkställts, innan byggnadsarbetena igångsatts.
Med hänsyn till de extra kostnader, som härigenom åsamkas statsverket, är
detta givetvis att beklaga. Utskottet förutsätter, att bristerna nu snarast
avhjälpes på ett varaktigt sätt. Utskottet vill emellertid också med utgångspunkt
från vad som förekommit understryka vikten av att innan markförvärv
framdeles sker noggranna undersökningar utföres för att utröna om
områdena är lämpliga för bebyggelse med hänsyn till markbeskaffenheten,
grundvattensytans läge samt dränerings- och avloppsförhållandena. En
bättre garanti för att detta blir beaktat ser utskottet i den av fjolårets riksdag
godkända ordningen för handläggningen av frågor rörande den statliga
byggnadsverksamheten. Med hänsyn främst härtill har utskottet ansett
sig kunna begränsa sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen
omförmäla.
2:o) Investeringar i vissa jordbruksfastigheter. Under justitiedepartementet,
§ 2, har revisorerna anfört synpunkter på projekteringen och uppförandet
av ekonomibyggnader vid vårdanstalter av olika slag samt förordat en
utredning rörande jordbruksdriftens framtida omfattning m. m. inom fångvården
(Del I, s. 9—16).
Utlåtanden har avgivits av fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, byggnadsstyrelsen,
statskontoret, lantbruksstyrelsen samt statens forskningsanstalt
för lantmannabyggnader (Del II, s. 8—20).
Utskottet. Revisorerna har närmare granskat vissa investeringar, som
gjorts i anslutning till jordbruksdriften vid några fångvårds-, ungdomsvårds-
och alkoholistanstalter. I sammanhanget erinras om att frågan huruvida
jordbruk med ladugårdsskötsel kan anses vara en lämplig utbildnings-
och sysselsättningsgren vid anstalter av förevarande slag ställts un
-
Statsutskottets utlåtande nr 116 år 1961
3
der debatt de senaste åren. Utan att för egen del intaga någon bestämd
ståndpunkt till spörsmålet anser revisorerna sig böra framhålla, att de
delade meningar som kommit till uttryck borde ha föranlett grundliga undersökningar
av de ifrågavarande jordbrukens framtida ställning, innan investeringarna
kommit till stånd. Några sådana undersökningar synes dock
icke ha gjorts. Det inträffade ger revisorerna anledning ifrågasätta, om det
icke vore lämpligt -— och särskilt då såvitt angår fångvården — att i ett
sammanhang verkställa utredning rörande jordbruksdriftens framtida inriktning
och omfattning vid anstalterna.
Som vissa av de remissinstanser framhållit, vilka haft tillfälle att yttra
sig över revisorernas uttalande, har frågan om jordbruksdriften inom den
statliga och statsunderstödda anstaltsorganisationen varit föremål för utredningar
i olika sammanhang. Detta gäller såväl fångvårds- som nykterhets-
och ungdomsvårdsskolorna. Dessa utredningar har uttalat sig för eller
utgått från ett bibehållande av jordbruksdriften. I fråga om ungdomsvårdsskolorna
har — i anslutning till en inom socialstyrelsen verkställd utredning
-— ett ställningstagande till förmån för jordbruksdrift gjorts så sent
som vid 1960 års riksdag. Vad beträffar nykterhetsvårdsanstalterna torde
spörsmålet bli föremål för ytterligare överväganden, sedan nykterhetsvårdsutredningen
framlagt sitt slutbetänkande.
I den mån ståndpunkt tagits till förmån för jordbruksdrift får detta dock
givetvis icke utesluta, att frågan om driftens omfattning ägnas fortlöpande
uppmärksamhet, särskilt då vid planläggning av nya anstalter och vid renovering
av gamla. Härvid måste beaktas det förhållandet att vårdtagarna
efter hand i allt större utsträckning kommit från städer och tätorter utan
att ha haft någon tidigare kontakt med landsbygdens arbetsförhållanden.
Härtill kommer att den i allt snabbare takt genomförda mekaniseringen av
jordbruksarbetet medfört att möjligheterna till sysselsättning i sådant arbete
såväl vid vårdanstalterna som efter vårdtidens slut blivit allt mindre.
Efter hand som dessa faktorer alltmer gör sig gällande aktualiseras kraven
på ett ökat utrymme för annan sysselsättning. Av vad utskottet inhämtat
framgår också, att jordbrukets relativa andel av den totala arbetsdriften
undergått en betydande successiv minskning under de senaste tio—femton
åren. Berörda myndigheter synes också i sitt planeringsarbete göra spörsmålet
om jordbruksdriftens utformning och omfattning till föremål för
fortlöpande överväganden. Med hänsyn härtill har utskottet icke ansett
skäl föreligga att nu påkalla en mera omfattande utredning av det slag
revisorerna åsyftat. I enlighet med denna sin ståndpunkt och då vad i övrigt
förekommit icke föranlett några närmare uttalanden från utskottets
sida, har det ansett sig kunna begränsa sig till att vad i ärendet förevarit för
riksdagen
omförmäla.
4
Statsutskottets utlåtande nr 116 år 1961
3:o) Rapportsystemet vid försvarets centrala, regionala och lokala myndigheter.
Under försvarsdepartementet, § 3, har revisorerna förordat åtgärder
i syfte att begränsa och förenkla det inom försvarets olika myndigheter
tillämpade rapportsystemet (Del I, s. 17—22).
Utlåtanden har avgivits av överbefälhavaren — som bifogat yttranden
från cheferna för armén, marinen och flygvapnet — försvarets civilförvaltning,
försvarets sjukvårdsstyrelse, fortifikationsförvaltningen, armétygförvaltningen,
arméintendenturförvaltningen, marinförvaltningen, flygförvaltningen
och statens organisationsnämnd (Del II, s. 21—36).
Utskottet. För verksamheten inom försvaret gäller ett stort antal reglementen,
instruktioner och andra föreskrifter, som utfärdats av Kungl. Maj :t,
centrala förvaltningsmyndigheter, försvarsgrenschefer m. fl. De bestämmelser,
som däri ges och som hänför sig till såväl stabs- som förvaltningstjänst,
innehåller i betydande utsträckning ålägganden för underordnade organ att
till överordnade myndigheter avlämna rapporter rörande olika förhållanden
inom resp. ämbetsområden. Ifrågavarande rapporter som avser olika tidsperioder
— i vissa fall skall de avlämnas års- eller halvårsvis, i andra fall
kvartals- eller månadsvis — kräver en avsevärd insats från de berörda myndigheternas
sida. Möjligheter bör dock enligt revisorerna finnas att begränsa
rapporteringen. Med hänsyn bl. a. till de betydande kostnader, som
är förenade med rapportsystemet, torde åtgärder i sådan riktning snarast
vidtagas.
Utskottet är för sin del medvetet om att en rapportering är nödvändig i
förhållandet mellan de centrala, regionala och lokala myndigheterna inom
det militära försvaret för att arbetet skall kunna bedrivas på ett riktigt
sätt. Å andra sidan bör givetvis rapporteringen begränsas till att avse endast
sådana uppgifter, som verkligen erfordras som underlag för de mottagande
myndigheternas ämbetsåtgärder. En sådan begränsning är motiverad såväl
ur synpunkten att förenkla den administrativa apparaten som med hänsyn
till angelägenheten att hålla nere kostnaderna för densamma.
Med den omfattning som rapportsystemet successivt fått kräver det med
nödvändighet en betydande arbetsinsats från de berörda myndigheterna.
Detta gäller såväl de organ, som har att avge rapporterna, som de mottagande
myndigheter, vilka har att granska och bearbeta dem. De militära
myndigheter som beretts tillfälle att yttra sig i ärendet har i allmänhet
framhållit, att de har sin uppmärksamhet riktad på problemet och att åtgärder
successivt vidtages i syfte att begränsa rapportverksamheten. Från
vissa remissinstansers sida har uttalats, att en ytterligare begränsning är
önskvärd och att möjligheter även torde föreligga att i viss utsträckning
uppnå en sådan. Denna uppfattning delas av utskottet, som anser att det
borde vara möjligt att åstadkomma rationalisering såväl genom en minskad
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets utlåtande nr 116 år 1961 o
frekvens i rapporteringen som genom en bättre samordning av rapporteringsverksamheten
mellan olika myndigheter. Då vederbörande myndigheter
synes vara beredda att själva vidtaga åtgärder i sådant syfte, har utskottet
ansett sig kunna begränsa sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen
omförmäla.
4ro) Medelsförbrukningen inom försvaret under budgetårets sista månad.
Under försvarsdepartementet, § 4, har revisorerna anmärkt på den kraftigt
ökade medelsförbrukningen inom försvaret mot budgetårets slut (Del I,
s. 23—29).
Utlåtanden har avgivits av försvarets civilförvaltning, försvarets sjukvårdsstyrelse,
fortifikationsförvaltningen, armétygförvaltningen, arméintendenturförvaltningen,
marinförvaltningen, flygförvaltningen, försvarets förvaltningsdirektion
och riksräkenskapsverket (Del II, s. 36 57).
Utskottet. För att bilda sig en uppfattning om hur medelsförbrukningen
fördelar sig inom försvaret under loppet av ett budgetår har revisorerna inhämtat
uppgifter om de uttag, som tre av de större centrala förvaltningsmyndigheterna
— armétygförvaltningen, marinförvaltningen och flygförvaltningen
— gjort på statsverkets checkräkning under budgetåren 1958/59 och
1959/60. Av uppgifterna framgår att de ifrågavarande myndigheterna verkställt
avsevärt större uttag under juni månad än under budgetårets övriga
månader. En koncentration till nämnda månad har också konstaterats i
fråga om belastningen på vissa försvarsanslag. Enligt revisorerna kan denna
forcering av medelsförbrukningen — vilken bl. a. torde vara betingad
av budgettaktiska skäl — icke godtagas i fortsättningen. Det är sålunda
i hög grad angeläget, att bedömningen av myndigheternas anslagsbehovsker
på grundval av tillförlitliga uppgifter om anslagsförbrukningen under
tidigare budgetår. Med hänsyn bl. a. härtill föreslår revisorerna att åtgärder
vidtages för tillrättaläggande av angivna förhållanden.
I sina Yttranden över revisorernas uttalande har de militära förvaltningarna
angivit olika omständigheter, som medverkar till den ökade medelsförbrukningen
mot budgetårets slut. Det framhålles, att det påtalade förhållandet
helt allmänt torde sammanhänga med en strävan från myndigheternas
sida att redovisa ett mot det faktiska anskaffningsläget svarande budgetutfall.
Det erinras bl. a. vidare om att de av revisorerna omnämnda reservationsanslagen
för materielanskaffning beräknas enligt det inom fjärde huvudtiteln
tillämpade bemyndigandesystemet och framhålles vad detta innebär
ur synpunkten av anslagsbedömning och medelsförbrukning. Då huvuddelen
av utbetalningarna avser reglering av långsiktiga, flera år omspännande
beställningar i enlighet med utfärdade bemyndiganden och då
6
Statsutskottets utlåtande nr 116 år 1961
denna reglering i stor utsträckning har karaktären av förskott för pågående
arbeten inom industrin, blir följden att en avräkning måste ske mot budgetårets
slut för att budgetårsbelastningen skall motsvara hos industriföretagen
upparbetade medel. Även den omständigheten att anskaffning i viss
utsträckning sker enligt principen bok och räkning för med sig ett sådant
avräkningsförfarande i efterhand. Jämväl andra skäl åberopas för den ökade
medelsförbrukningen.
Utskottet är medvetet om att en rad faktorer medverkar till uppkomsten
av det av revisorerna påtalade förhållandet. Det torde väl också framstå
som klart, att det statliga budgetsystemet i sig har en konstruktion, som
utgör en del av förklaringen till den ökade medelsförbrukningen mot budgetårets
slut. Även om hänsyn tages härtill och till de särskilda förhållanden,
som budgettekniskt råder för försvarets del, så finner utskottet dock
storleken av de redovisade uttagen och belastningssiffrorna för budgetårets
sista månad anmärkningsvärt stora. Utskottet anser icke heller, att de av
de berörda försvarsmyndigheterna angivna skälen helt förklarar en sådan
utgiftskoncentration. Som revisorerna och riksräkenskapsverket framhållit,
kan denna vara förenad med vissa risker och olägenheter. Åtgärder synes
därför böra vidtagas för att söka nå en bättre ordning med en jämnare utgiftsbelastning
över budgetåret. Det kan ifrågasättas, om icke i lämplig
form en närmare kartläggning bör ske av hithörande förhållanden, vilken
sedan kan ligga till grund för överväganden i ämnet.
Då utskottet är medvetet om att Kungl. Maj :t har sin uppmärksamhet
riktad på angivna spörsmål och då de anförda synpunkterna kan förväntas
bli beaktade utan någon särskild åtgärd från riksdagens sida, har utskottet
ansett sig kunna begränsa sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen
omförmäla.
5:o) Utbildning av tjänstehundar för militära och andra ändamål. Under
försvarsdepartementet, § 5, har revisorerna förordat utredning av möjligheterna
att organisera hundtjänsten inom försvaret på ett sådant sätt att
där tillgängliga hundutbildningsresurser blir gemensamma för såväl militära
som civila behov (Del I, s. 30—36).
Utlåtanden har avgivits av överbefälhavaren, chefen för armén, försvarets
civilförvaltning, statens organisationsnämnd och stats polisintendenten
(Del II, s. 57—67).
Utskottet. Revisorerna konstaterar, att inom såväl den statliga som den
kommunala förvaltningen tjänstehundar finner användning för olika uppgifter.
För att tillgodose de militära behoven av tjänstehundar har organiserats
ett särskilt arméhundväsende med en därtill ansluten arméhundskola,
vilken organisation i mån av resurser har att betjäna även andra än
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets utlåtande nr 116 år 1961
försvarets intressen. — Revisorerna har i sammanhanget lämnat en redogörelse
för de utbildningsanordningar, som f. n. står till buds för hundtjänsten
inom polisväsendet, och konstaterar, att dessa anordningar måste
anses otillfredsställande. Förbättrade utbildningsmöjligheter är här en förutsättning
för att man skall kunna möta det starkt ökade behov av hundar
och hundskötare, som befunnits föreligga vid en av revisorerna verkställd
undersökning. Då försvarets utbildningsresurser hittills endast i begränsad
utsträckning kunnat tagas i anspråk för andra än militära uppgifter, ifrågasätter
revisorerna, om icke en sådan omorganisation av hundtjänsten inom
försvaret bör komma till stånd, att där tillgängliga utbildningsanordningar
i fortsättningen göres gemensamma för samtliga aktuella statliga och kommunala
myndigheter.
Utskottet vill i anslutning härtill nämna, att efter det revisorerna avgivit
sin berättelse chefen för armén för Kungl. Maj :t redovisat resultatet av en
inom arméstaben verkställd utredning angående arméhundskolans framtida
organisation. Enligt vad utskottet inhämtat innebär utredningsförslaget,
att i organisationen alltjämt beredes visst ehuru begränsat utrymme för
civila utbildningsbehov. Till en vidare samverkan i utbildningshänseende
ställer sig chefen för armén dock negativ. I sitt yttrande över revisorernas
uttalande framhåller han sålunda de olägenheter en sådan ordning skulle
innebära ur synpunkten av att den militära handlingsfriheten därigenom begränsades
i fråga om utbildningsverksamhetens framtida organisation och
ställning. En mera positiv inställning intar försvarets civilförvaltning, som
förutsätter möjligheten av en vidgad organisation för att tillgodose de civila
utbildningsbehoven. Statens organisationsnämnd ger sin anslutning till de
av revisorerna anförda synpunkterna.
Utskottet har för egen del vid sina överväganden i ämnet funnit skäl tala
för att frågan prövas i vad mån de militära utbildningsresurserna på hundtjänstens
område i vidare mån än hittills kan komma till gemensam användning
för ifrågakommande statliga och kommunala myndigheter samt
eventuella enskilda intressenter. För ett sådant utnyttjande kan såväl ekonomiska
som praktiska synpunkter anföras. Utskottet vill i sammanhanget
erinra om de gynnsamma erfarenheter man redan nu har av gemensamma
utbildningsanordningar från arméns motorskola, där kurser anordnas för
att tillgodose exempelvis statspolisens behov av motorkunnig personal. Det
torde få ankomma på Kungl. Maj:t att i lämplig form utreda förevarande
spörsmål, därvid givetvis även frågan om kostnaderna för verksamheten och
deras fördelning bör ägnas uppmärksamhet.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad utskottet i anledning av riksdagens revisorers
ifrågavarande uttalande anfört.
8 Statsutskottets utlåtande nr 116 år 1961
G:o) Vissa bergrumsentreprenader. Under försvarsdepartementet, g 6, har
revisorerna anfört synpunkter i anslutning till vissa bergrumsentreprenader
inom fortifikationsförvaltningens ämbetsområde (Del I, s. 37—42).
Utlåtanden har avgivits av fortifikationsförvaltningen, riksräkenskapsverket
och statens sakrevision (Del II, s. 67—75).
Utskottet. Revisorerna erinrar om att i fortifikationsförvaltningens regi
under de senaste åren byggts ett stort antal bergruinsanläggningar i olika
delar av landet. Arbetena har som regel utlämnats på entreprenad efter anbudsförfarande.
Då kostnaderna för ifrågavarande anläggningar uppgått till
betydande belopp, har revisorerna ansett sig böra granska en del av de
handlingar, som legat till grund för förvaltningens beslut i samband med
entreprenaduppgörelserna. Vid granskningen har de i vissa fall funnit anledning
till kritik mot handläggningen av anbudsförfarandet och mot de
ställningstaganden som gjorts i anslutning därtill. — Fortifikationsförvaltningen
har i sitt yttrande över revisorernas uttalande tillbakavisat kritiken
och redovisat skälen för sitt handläggningssätt i resp. fall, därvid även
gjorts vissa faktiska tillrättalägganden av revisorernas uppgifter.
Utskottet har för egen del svårt att på grundval av det redovisade materialet
och de inbördes motstridande uppgifterna från revisorerna och fortifikationsförvaltningen
skapa sig en mera bestämd uppfattning om i vad mån
anmärkningar kan riktas mot de av förvaltningen träffade entreprenaduppgörelserna.
Av vad som inhämtats finner dock utskottet i likhet med statens
sakrevision grunderna i ett par fall tveksamma för förvaltningens
heslut att förkasta lägsta anbud. Vad angår de mera principiella synpunkter,
som revisorernas granskning utmynnat i, biträdes dessa av utskottet. Särskilt
torde böra understrykas angelägenheten av att försvarets byggnadsarbeten
av såväl beställande som byggande myndigheter planeras på ett
sådant sätt att fullständiga programhandlingar föreligger i samband med
anbudsförfarandet. I entreprenaduppgörelserna icke förutsedda ändringsoch
tilläggsarbeten bör såvitt möjligt undvikas. Vad angår de av revisorerna
påtalade förseningarna med anläggningsarbetens färdigställande och förvaltningens
uraktlåtenhet att i samband därmed utkräva viten torde hänsyn
få tagas till de särskilda svårigheter, som byggnadsarbeten i berg kan erbjuda
och som icke alltid är möjliga att förutse. Statens sakrevision har
för sin del funnit det tveksamt, om i de berörda fallen förutsättningar förelegat
för att uttaga vite.
Med hänsyn till vad salunda förekommit och då syftet med revisorernas
uttalande torde bli tillgodosett utan någon särskild riksdagens åtgärd, har
utskottet inskränkt sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen
omförmäla.
Statsutskottets utlåtande nr 116 år 1961
9
7:o) Anordnande av vissa drivmedelsförråd i bergrum. Under försvarsdepartementet,
§ 7, har revisorerna riktat anmärkning mot fortifikationsförvaltningens
handläggning av vissa cisternbyggnadsärenden (Del I, s.
43—46).
Utskottet. Beträffande detta ärende har utskottet yttrat sig under punkten
9 i sitt utlåtande nr 43, varom utskottet velat här
erinra.
8:o) Redovisningen av vissa inkomstmedel. Under försvarsdepartementet,
§ 8, har revisorerna anmärkt på fortifikationsförvaltningens redovisning
av vissa inkomstmedel (Del I, s. 47—52).
Utlåtanden har avgivits av fortifikationsförvaltningen och riksräkenskapsverket
(Del II, s. 87—89).
Utskottet. Revisorerna har inhämtat, att inkomsterna från försäljning av
bergmassor, vilka utsprängts i samband med byggandet av vissa bergrumsanläggningar,
för en femårsperiod uppgått till i runt tal 1,3 milj. kronor. De
influtna medlen har krediterats vissa redovisningstitlar avseende för anläggningarna
anvisade anslag. Det tillämpade förfaringssättet innebär enligt
revisorerna, att fortifikationsförvaltningen kunnat disponera medlen
för utgifter utöver de av statsmakterna fastställda kostnadsramarna för
projekten. Det anses tveksamt, om en sådan ordning står i överensstämmelse
med gällande bokföringsföreskrifter. Revisorerna är av den uppfattningen,
att inkomsterna i stället bort tillföras vederbörande kapitalfonds inkomstsida.
Fortifikationsförvaltningen har i sitt yttrande över revisorernas uttalande
framhållit, att borttransporten av stenmassorna är nödvändig av fortifikatoriska
skäl och därför att betrakta som ett led i byggnadsarbetet. Borttransporten
kan antingen ingå i entreprenaden eller också ske genom eventuell
köpares försorg. Vad angår den försäljning, som uppmärksammats av
revisorerna, har bruttoinkomsterna utgjort ca 1,3 milj. kronor. Samtidigt
har emellertid kostnaderna för krossningen av de sålda stenmassorna,
vilken åvilat förvaltningen, uppgått till ungefär samma belopp. Nettovinsten
har endast utgjort ea 10 000 kronor. Enligt förvaltningen måste det anses
principiellt riktigt, att försäljningsbeloppet krediteras vederbörande bvggnadsanslag.
I annat fall kommer de under anslagen redovisade kostnaderna
att öka med samma belopp, vilket skulle ge en missvisande bild av kostnadsutfallet.
Utskottet har vid sina överväganden i likhet med riksräkenskapsverket,
som beretts tillfälle att yttra sig, kommit fram till att det av fortifikationsförvaltningen
tillämpade sättet för inkomstmedlens redovisning är godtagbart.
Det kan emellertid ifrågasättas, om förfaringssättet har täckning i
10
Statsutskottets utlåtande nr 116 år 1961
gällande bokföringsföreskrifter. Bestämmelser torde därför böra utfärdas
av innebörd, att inkomster varom här är fråga må tillföras de för byggnadsarbetena
anvisade anslagen.
Av det anförda framgår att utskottet icke anser, att revisorernas uttalande
bör föranleda någon riksdagens åtgärd. I enlighet härmed har utskottet
begränsat sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen
omförmäla.
9:o) Till viss befattningshavare utgående traktamentsförmåner m. m. Under
försvarsdepartementet, § 9, har revisorerna anmärkt på vissa traktamentsförmåner,
som utgått i särskilt fall (Del I, s. 53 och 54).
Utlåtanden har avgivits av försvarets civilförvaltning, fortifikationsförvaltningen
och riksräkenskapsverket (Del II, s. 89—93).
Utskottet. Under förevarande paragraf har revisorerna uttalat sig angående
ett beslut av fortifikationsförvaltningen i fråga om stationeringsort
för viss tjänsteman och därav föranledda traktamentsförmåner m. m. samt
förklarat sig förutsätta, att erforderliga åtgärder i ärendet kommer att vidtas
genom vederbörande kamerala revisionsmyndighets försorg.
Enligt vad som framgår av riksräkenskapsverkets i ärendet avgivna remissyttrande
har ämbetsverkets revision framställt revisionsanmärkning
i fråga om de i förevarande fall utgivna löne- och traktamentsförmånerna.
Vid sådant förhållande har utskottet ansett sig böra begränsa sig till att
vad i ärendet förekommit för riksdagen
omförmäla.
10:o) Till viss kontrollpersonal inom försvaret utgående särskilda förmåner.
Under försvarsdepartementet, § 10, har revisorerna föreslagit avveckling
av särskilda hyresbidrag, som utgår till viss kontrollpersonal inom försvaret
(Del I, s. 55 och 56).
Utlåtanden har avgivits av försvarets civilförvaltning, armétygförvaltningen,
marinförvaltningen, flygförvaltningen, riksräkenskapsverket och
statens sakrevision (Del II, s. 93—99).
Utskottet. I år 1906 av dåvarande arméförvaltningens artilleridepartement
och marinförvaltningen på uppdrag av Kungl. Maj:t fastställda reglementen
ges vissa bestämmelser om vad som skall iakttagas vid krigsmaterielleveranser.
Bl. a. ålägges den beställande myndigheten att hos tillverkaren
av krigsmateriel utöva erforderlig kontroll över produktionen. Därvid
är enligt reglementena tillverkaren skyldig att utan särskild ersättning
»bereda kontrollpersonalen passande inkvartering». I anledning av sistnämnda
bestämmelse har vissa industrier, vilka regelbundet levererar krigs
-
Statsutskottets utlåtande nr 116 år 1961
11
materiel till armén, marinen och flygvapnet, under en följd av år betalat
särskilda hyresbidrag till den personal som av vederbörande militära myndighet
beordrats att på platsen kontrollera krigsmaterieltillverkningen. —
Enligt revisorerna bör av principiella skäl ifrågavarande bidragsgivning
snarast bringas att upphöra.
Utskottet ansluter sig till revisorernas uppfattning om önskvärdheten av
att ifrågavarande hyresbidrag avvecklas. De kan sålunda icke anses förenliga
med den ställning, som berörda kontrollpersonal intar i förhållande
till leverantörerna. En avveckling bör även innefatta den förmån av fri
bostad, som i vissa fall tillhandahålles i stället för hyresbidrag. Enligt vad
som inhämtats har armétygförvaltningen redan vidtagit åtgärder, som innebär
att ifrågavarande förmåner kunnat slopas inom dess ämbetsområde.
Med hänsyn till den uppfattning, som kommit till uttryck i övriga berörda
myndigheters remissyttranden, finns det anledning räkna med att revisorernas
uttalande blir beaktat utan någon särskild åtgärd från riksdagens sida.
Utskottet har därför ansett sig kunna begränsa sig till att vad i ärendet
förevarit för riksdagen
omförmäla.
11 :o) Byggande av visst militärflygfält. Under försvarsdepartementet, § 11,
har revisorerna anfört synpunkter i anslutning till visst militärt flygfältsprojekt
(Del I, s. 57—63).
Utlåtanden har avgivits av chefen för flygvapnet, flygförvaltningen, luftfartsstyrelsen
och statens sakrevision (Del II, s. 99—105).
Utskottet. År 1957 inköpte flygförvaltningen ett markområde i Kronobergs
län att användas som flygfält. Anläggningsarbetet uppdrogs efter anbudsförfarande!
åt en entreprenör. På grund av markbeskaffenheten — vilken
enligt entreprenören icke motsvarade vad som uppgivits i programhandlingarna
för anbudet — uppstod förseningar och avsevärda fördyringar. Enligt
revisorerna var felkalkylerna att tillskriva det förhållandet, att de förberedande
markundersökningarna varit bristfälliga. — I sammanhanget erinras
om att utredningar under senare år pågått om anläggande av ett civilt
flygfält i Kronobergs län. Det hade enligt revisorerna med tanke härpå varit
synnerligen önskvärt, att de militära och civila intressena samordnats i
syfte att skapa förutsättningar för byggande av ett gemensamt flygfält i
länet och därigenom möjliggöra kostnadsbesparingar. Från flygvapnets sida
togs emellertid ingen kontakt i frågan med luftfartsstyrelsen.
Utskottet har för sin del svårt att på grundval av vad som upplysts i ärendet
bilda sig en klar uppfattning om orsaken till de uppkomna kostnadsökningarna
vid anläggandet av militärflygfältet. Från flygförvaltningens sida
bär framhållits den ogynnsamma och oförutsebara inverkan, som bl. a. de
12
Statsutskottets utlåtande nr 116 år 1961
exceptionella väderleksförhållandena haft på anläggningsarbetet. Utskottet
vill i sammanhanget endast erinra om de principiella synpunkter, som
det tidigare under punkten 6 i förevarande utlåtande gett uttryck åt i fråga
om statliga myndigheters anbudsförfaranden och ställningstaganden i anslutning
till entreprenaduppgörelser.
Vad beträffar frågan om samordning av militär och civil flygplatsplanering,
är det givetvis synnerligen angeläget att en sådan kommer till stånd.
Det hade också varit önskvärt, att flygvapnet i förevarande fall hade tagit
kontakt med luftfartsstyrelsen. Som konstaterats i ett par remissyttranden
bör dock beaktas, att inrikesflyget vid tidpunkten för planeringen av berörda
flygfält var obetydligt utvecklat och att planerna på ytterligare civila
flygplatser ute i landet då icke hade samma aktualitet som nu. Med de stora
investeringar, som dagens utveckling inom civilflyget medför, är det emellertid
nödvändigt, att alla möjligheter tillvaratages att i kostnadsminskande
syfte få ett samarbete till stånd. Enligt vad som inhämtats pågår också numera
ett kontinuerligt samråd av det slag som revisorerna efterlyst.
Med hänsyn till vad som förekommit i ärendet torde revisorernas uttalande
icke behöva föranleda någon riksdagens åtgärd. Utskottet har därför
begränsat sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen
omförmäla.
12:o) Uppförande av viss ammunitionssammansättningsverkstad. Under
försvarsdepartementet, § 12, har revisorerna ifrågasatt riktigheten av att
fullfölja planerna på att uppföra en ny ammunitionssammansättningsverkstad
(Del I, s. 64—66).
Utlåtanden har avgivits av överbefälhavaren, armétygförvaltningen, försvarets
fabriksstyrelse, försvarets förvaltningsdirektion och sprängämnesinspektionen
(Del II, s. 105—112).
Utskottet. För sprängämnesgjutning samt sammansättning och revidering
av ammunition finnes f. n. i anslutning till de centrala ammunitionsförråden
ett antal ammunitionssammansättningsverkstäder. År 1955 framlade försvarets
fabriksstyrelse efter anmodan av överbefälhavaren ett förslag av
innebörd att nämnda verkstäder skulle nedläggas och att den där bedrivna
verksamheten skulle koncentreras till en enda verkstad. Förslaget var i första
hand betingat av önskvärdheten att särskilja de centrala ammunitionsförråden
från den ur explosionssynpunkt riskfyllda sprängämnesgjutningen.
Frågan underställdes år 1958 riksdagen, som därefter för ändamålet anvisat
tillhopa 5,2 milj. kronor. Den sammanlagda kostnaden skulle utgöra ca 8
milj. kronor. — Revisorerna konstaterar, att arbetet med projekteringen
av verkstaden ännu icke är avslutat och att ej heller markfrågan definitivt
lösts. Revisorerna framhåller vidare, att starka skäl skall kunna åberopas
Statsutskottets utlåtande nr 116 år 1961
13
för en investering av nämnda storleksordning, och ifrågasätter om sådana
föreligger. Säkerhetsfrågan, som tillmätts särskild betydelse, synes sålunda
numera kunna lösas på ett tillfredsställande sätt i anslutning till de nuvarande
verkstäderna. Bortsett härifrån talar enligt revisorerna såväl ekonomiska
som mera beredskapsbetonade skäl för att dessa bibehålies. Frågan
om en ny sammansättningsverkstad synes därför böra omprövas.
Utskottet vill i anslutning till det föregående erinra om att överbefälhavaren,
sedan revisorerna avgivit sin berättelse, för Kungi. Maj:t redovisat
resultatet av vissa ytterligare överväganden i frågan. Hans ställningstagande
innebär därvid, att avgörande skäl alltjämt talar för uppförandet av en
ny sammansättningsverkstad men att därjämte en av de nuvarande verkstäderna
bör bibehållas. Kostnaderna för den samlade verksamheten förutsättes
kunna rymmas inom ramen för den beräknade kostnaden för det
hittillsvarande projektet.
Utskottet vill helt allmänt konstatera, att en rad olika faktorer inverkar
på bedömningen av förevarande spörsmål. Det är ekonomiska och produktionstekniska
faktorer liksom säkerhetsskäl och beredskapssynpunkter. Med
hänsyn till den betydande investering, som anläggandet av den nya sammansättningsverkstaden
representerar, är det angeläget, att den lösning man
stannar för utgör en riktig avvägning mellan dessa olika faktorer, överbefälhavaren
har också funnit skäl för en ytterligare prövning av spörsmålet,
och resultatet härav har som nämnts nyligen framlagts för Kungl.
Maj :t. Med hänsyn till frågans svårbedömda karaktär och investeringens
storlek finner utskottet, att överbefälhavarens överväganden liksom Kungl.
Maj:ts ställningstaganden i anslutning därtill bör redovisas för riksdagen,
innan åtgärder vidtages för ett fullföljande av projektet.
I enlighet med det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad utskottet i anledning av riksdagens revisorers
ifrågavarande uttalande anfört.
13 :o) Socialstyrelsens tillsynsuppgifter m.m. Under socialdepartementet,
§ 13, har revisorerna anfört synpunkter på främst socialstyrelsens tillsynsverksamhet
(Del I, s. 67—78).
Utlåtanden har avgivits av socialstyrelsen, länsstyrelserna i Södermanlands
lön, Blekinge län, Malmöhus län och Gävleborgs län, Svenska landstingsförbundet,
Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund
och Svenska socialvårdsförbundet (Del II, s. 113—127).
Utskottet. Under förevarande punkt har revisorerna riktat anmärkning
mot omfattningen av den inspektionsverksamhet, som framför allt social
-
14
Statsutskottets utlåtande nr 116 år 1961
styrelsen utövar i förhållande till kommunerna. Självfallet är det •— konstaterar
revisorerna — ur många synpunkter önskvärt, att vederbörande centrala
statliga myndighet kan följa den kommunala verksamheten. Med hänsyn
härtill är det även nödvändigt att avlägga besök på platsen. Denna
lokala tillsyns- och besöksverksamhet synes dock enligt revisorerna kunna
begränsas. Utvecklingen har sålunda fört med sig, att kommunerna efter
hand blivit allt bättre rustade -—- såväl personellt som materiellt — att
handha dem åvilande uppgifter. Även en sådan faktor noteras som att den
tidigare isoleringen kommunerna emellan brutits, vilket medfört en ökad
interkommunal stimulans att hålla jämna steg i utvecklingen. Revisorerna
erinrar vidare om den betydelse, som kommunförbundens omfattande rådgivnings-
och upplysningsverksamhet har.
Det må konstateras, att frågan om den statliga tillsynen över kommunerna
under senare år uppmärksammats i skilda sammanhang. Denna tillsynsverksamhet
har nära samband med den statliga bidragsgivningen till kommunerna,
vilka måste iakttaga de olika bestämmelser som utfärdas i fråga
om förutsättningarna och formerna för bidragens utnyttjande. Det är dock
icke detta grundläggande spörsmål, som revisorerna ägnar uppmärksamhet,
utan frågan vilka möjligheter som finns att inom ramen för det rådande
systemet begränsa och rationalisera den lokala tillsyns- och besöksverksamheten
på det sociala området.
De av revisorerna anförda synpunkterna är av mera allmän och principiell
karaktär. Det material, som deras uttalande baserar sig på, är icke
heller av den art att det kan ligga till grund för några närmare bedömningar
av frågan i vad mån och i vilka avseenden socialstyrelsens tillsynsverksamhet
bör inskränkas resp. ges en annan utformning. Denna verksamhet
innefattar en rad skilda områden, och vilken karaktär den bör ha i
resp. fall får givetvis övervägas med utgångspunkt från de särskilda förutsättningarna.
Vad revisorerna anfört ger utskottet anledning konstatera, att det mera
kontrollerande inslaget i den lokala tillsyns- och besöksverksamheten väl
icke helt torde kunna undvaras. Bortsett från att statsbidragssystemet som
sådant förutsätter en viss grad av kontroll så inverkar även andra faktorer.
Det må här endast erinras om det förhållandet att primärkommunernas
ekonomiska och personella resurser varierar och att därför också deras
möjligheter att mera självständigt påta sig ett ansvar för berörda verksamhetsgrenar
växlar. I detta hänseende torde dock bättre betingelser skapas
genom den kommunreform, som nu förberedes.
Om man sålunda konstaterar, att en lokal tillsyns- och besöksverksamhet
alltjämt måste utövas, så är det å andra sidan naturligt att denna i ökad
utsträckning siktar till information och rådgivning. Värdet av en på så sätt
inriktad lokal tillsynsverksamhet har icke heller ifrågasatts av någon av
Statsutskottets utlåtande nr 116 år 1961
15
de myndigheter och intressesammanslutningar, som haft tillfälle att yttra
sig i ärendet. Socialstyrelsen själv ser också häri — som framgår av dess
utlåtande — det främsta syftet med sitt tillsynsarbete.
I vilken utsträckning en begränsning av den nuvarande besöksverksamheten
kan genomföras, har utskottet svårt att bilda sig en uppfattning om
på grundval av föreliggande material. Revisorernas redogörelse synes dock
tyda på att en rationalisering i vissa hänseenden skulle vara möjlig. Utskottet
förutsätter, att socialstyrelsen ägnar uppmärksamhet åt spörsmålet
och överväger i vad mån en minskad frekvens av besöken och ett minskat
engagemang av tjänstemän vid dessa är tänkbar utan att syftena med
verksamheten motverkas.
Som framgår av det föregående anser utskottet icke, att revisorernas uttalande
bör ge anledning till någon särskild riksdagens åtgärd. Utskottet
har därför begränsat sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen
omförmäla.
14:o) Arbetsmarknadsstyrelsens förrådsverksamhet. Under socialdepartementet,
§ 14, har revisorerna förordat en omprövning av frågan om arbetsmarknadsstyrelsens
förrådsverksamhet (Del I, s. 79—86).
Utlåtanden har avgivits av arbetsmarknadsstyrelsen, statskontoret, arbetsmarknadsutredningen
och Svenska byggnadsentreprenörföreningen (Del
II, s. 128—134).
Utskottet. Såsom framgår av revisorernas redogörelse bedriver arbetsmarknadsstyrelsen
en ganska betydande förrådsverksamhet i fråga om maskiner
och arbetsredskap. Omfattningen av denna har av riksdagen prövats
senast år 1952 och har då fastställts att avse utrustning för sysselsättande av
3 000 man. Anledningen till att styrelsen bedriver en egen förrådsverksamhet
är att man därigenom velat skapa garantier för att tillräckligt med
maskiner och andra redskap skall finnas tillgängliga vid inträffande arbetslöshet,
så att erforderliga beredskapsarbeten snabbt skall kunna igångsättas.
Enligt revisorerna kan det icke råda någon tvekan om att en dylik materielberedskap
är nödvändig. Därmed är emellertid icke sagt att denna måste
tillgodoses genom att arbetsmarknadsstyrelsen själv har en organisation för
ändamålet. Det erinras om att styrelsen alltmer kommit att inrikta sin
arbetslöshetsbekämpande verksamhet på omskolning och förflyttning av
ledigbliven arbetskraft i stället för att sysselsätta den i beredskapsarbeten
av traditionell typ. Denna utveckling kan förväntas påverka behovet av
maskinberedskap. En annan omständighet är att tillgången i vårt land över
huvud på arbetsmaskiner av olika slag ökat väsentligt. Det kan enligt revisorerna
under sådana förhållanden ifrågasättas, om icke arbetsmarknads
-
16
Statsutskottets utlåtande nr 116 år 1961
styrelsens behov av maskinberedskap skulle kunna tillgodoses genom andra
förrådshållande myndigheters försorg och/eller genom enskilda byggnadsfirmor
eller sammanslutningar av sådana, som avtalsmässigt förbundit sig
att vid behov tillhandahålla utrustning.
Utskottet ansluter sig i likhet med remissinstanserna till den även av
revisorerna uttalade uppfattningen, att någon tvekan icke kan råda om att
en maskin- och materielberedskap i och för sig är nödvändig ur synpunkten
av en effektiv arbetsmarknadspolitik. Den frågan kan emellertid väckas,
om arbetsmarknadsstyrelsens förrådshållning har en lämplig omfattning
eller om icke syftet med densamma kan tillgodoses på ett mera rationellt
och ekonomiskt sätt än för närvarande. Revisorerna har utan att själva taga
någon definitiv ståndpunkt diskuterat olika tänkbara alternativ till den
nuvarande ordningen. Som arbetsmarknadsutredningen framhållit i sitt
yttrande över revisorernas uttalande är frågan av svårlöst karaktär och
kräver ingående överväganden. Den sammanhänger intimt med den framtida
utformningen av arbetsmarknadspolitiken och då närmast med hur en avvägning
framdeles skall ske mellan olika sysselsättningsfrämjande åtgärder.
Att utreda dessa problemställningar åvilar just arbetsmarknadsutredningen.
Utskottet, som finner det av revisorerna berörda spörsmålet värt att ytterligare
övervägas, anser det under sådana förhållanden naturligt, att utredningen
ägnar detsamma sin uppmärksamhet under sitt fortsatta arbete.
Utredningen har i sitt yttrande förklarat sig införstådd härmed, och arbetsmarknadsstyrelsen
själv har icke haft något att erinra mot att så sker.
Med hänsyn till vad sålunda förekommit finner utskottet, att revisorernas
uttalande icke bör till någon särskild riksdagens åtgärd föranleda. Det har
därför begränsat sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen
omförmäla.
15 :o) Teknisk kontroll av statligt belånade fastigheter. Under socialdepartementet,
§ 15, har revisorerna riktat anmärkningar mot formerna för den
tekniska kontrollen av statligt belånade fastigheter (Del I, s. 87—96).
Utskottet. Beträffande detta ärende har utskottet yttrat sig i sitt utlåtande
nr 53, varom utskottet velat här
erinra.
16:o) Gruppbebyggelse i Studsvik. Under socialdepartementet, § 16, har
revisorerna anmärkt på byggnadskostnaderna för viss grupphusbebyggelse
i Studsvik (Del I, s. 97—99).
Utlåtanden har avgivits av bostadsstyrelsen, länsbostadsnämnden i Södermanlands
län och Aktiebolaget Atomenergi (Del II, s. 139—143).
Statsutskottets utlåtande nr 116 år 1961
17
Utskottet. I sitt förevarande uttalande ägnar revisorerna uppmärksamhet
åt byggnadskostnaderna för viss grupphusbebyggelse i Studsvik, som tillkommit
under medverkan av länsbostadsnämnden i Södermanlands län.
Husen har utförts genom Aktiebolaget Atomenergis försorg och är avsedda
såsom tjänstebostäder åt sådan personal hos bolaget, som med hänsyn till
sina arbetsuppgifter oundgängligen behöver bostäder i omedelbar närhet av
bolagets anläggningar.
Kostnaderna för ifrågavarande nio hus måste enligt revisorerna anses
såsom betydande. För envar av de tre aktuella hustyperna (118, 96 och 82
kvm) har de angivits till resp. 93 000, 88 000 och 81 000 kronor. Härvid har
hänsyn ej tagits till en gemensam panncentral, som dimensionerats för en
större bebyggelse och som dragit en kostnad av 360 000 kronor. Ett stöd för
uppfattningen att det varit möjligt att bygga billigare finner revisorerna i
det förhållandet, att länsbostadsnämnden vid prövning av låneansökningarna
beräknat de skäliga byggnadskostnaderna till resp. 71 000, 60 500 och
55 200 kronor för de tre hustyperna.
Utskottet har för egen del givetvis svårt att på grundval av det redovisade
materialet bedöma rimligheten av de uppkomna byggnadskostnaderna. Vad
angår de hörda remissinstanserna har länsbostadsnämnden i Södermanlands
län upplyst, att den vid låneärendenas behandling endast gjort en
överslagsmässig kostnadsbedömning och att den icke haft tillräckligt underlag
för att avgöra i vad mån kostnaderna för byggnadsarbetena behövt påverkas
i höjande riktning av särskilda förhållanden. Nämnden har dock ansett
de i låneansökningarna upptagna beloppen vara höga. — Bostadsstyrelsen
finner det av erhållna uppgifter framgå, att för berörda bebyggelse
arbetet med iordningställande av tomtmarken varit mer omfattande än
som svarar mot det vid uträkning av belåningsvärden tillämpade schablonbeloppet.
Att husen uppförts under en tid då andra, mycket omfattande
anläggnings- och byggnadsarbeten pågått inom orten kan enligt styrelsen
också förmodas ha påverkat kostnaderna i ogynnsam riktning. Något närmare
uttalande om skäligheten anser sig styrelsen dock icke kunna göra. -—
Aktiebolaget Atomenergi redogör i sitt yttrande för de ingående utredningar
och anbudsförfaranden, som föregått igångsättandet av byggnadsarbetena,
och finner det med hänsyn härtill synnerligen tveksamt, om dessa kunnat
utföras till lägre kostnader.
Utan att sålunda av revisorernas redogörelse eller av vad som eljest
förekommit kunna bilda sig en närmare uppfattning i kostnadsfrågan vill
utskottet dock med utgångspunkt i ärendet rent principiellt betona angelägenheten
av att man vid den fortsatta planerade utbyggnaden av det berörda
området tillvaratar alla möjligheter att hålla byggnadskostnaderna
inom rimliga gränser. Atombolaget har i sitt yttrande förklarat sig införstått
härmed. Som bolaget självt framhållit bör det givetvis vara ett intresse, alt
2 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 6 sand. Nr 116
18
Statsutskottets utlåtande nr 116 är 1961
de statsmedel som anvisas för bolagets verksamhet framför allt kommer de
tekniska atomenergiarbetena till godo. Kostnaderna för bostadsbyggandet bör
även ur denna synpunkt såvitt möjligt reduceras.
Då det finns skäl antaga, att de anförda synpunkterna blir beaktade, har
utskottet ansett sig kunna begränsa sig till att vad i ärendet förevarit för
riksdagen
omförmäla.
17 :o) Ianspråktagandet av nya avdelningar vid Gräskärrs ungdomsvårdsskola.
Under socialdepartementet, § 17, har revisorerna anmärkt på att vårdplatser
vid Gräskärrs ungdomsvårdsskola stått outnyttjade (Del I, s. 100—
104).
Utlåtanden har avgivits av socialstyrelsen och bostadsstyrelsen (Del II, s.
143—146).
Utskottet. I anslutning till förslag underställda 1958—1960 års riksdagar
har en avsevärd förstärkning av ungdomsvårdsskoleorganisationen beslutats.
Bland de skolor som skall utbyggas befinner sig Gräskärr vid Uddevalla.
Ifrågavarande skola ■— som främst är avsedd för det yngre klientelet —
skall enligt föreliggande planer i slutligt skick kunna mottaga sammanlagt
drygt sextio elever.
Revisorerna framhåller, att vid ett besök som de avlagt vid Gräskärr under
september 1960 två nyuppförda, fullt inredda elevbyggnader med sammanlagt
tjugu platser stått outnyttjade. Förläggningarna hade enligt vad som
upplysts i stort sett färdigställts under juni månad samma år. Revisorerna
har sedermera erfarit, att inflyttning påbörjats under senare hälften av oktober
1960. Anledningen till att byggnaderna ej tidigare tagits i anspråk har
angivits vara brist på bostäder för den personal, som avsetts för vården av
ifrågavarande elever. Vad sålunda förekommit ger revisorerna anledning
erinra om att det även tidigare inträffat, att nya platser inom det statliga
vårdområdet kommit att stå outnyttjade på grund av att erforderliga personalbostäder
saknats vid den tidpunkt, då platserna gjorts disponibla. Ett
sådant förhållande är enligt revisorerna ur många synpunkter otillfredsställande
och borde icke behöva förekomma.
Utskottet är för sin del medvetet om att bostadsfrågans ordnande för personalen
vid utbyggnader av här förevarande slag kan vara beroende av olika
faktorer, som icke alltid kan klarläggas på ett tidigt stadium eller som förändras
under arbetets gång. Det torde därför icke kunna undvikas, att utbyggnad
i vissa fall måste påbörjas utan att alla förutsättningar för en
lösning av bostadsproblemet föreligger. Att döma av den närmare redogörelse
som revisorerna lämnat och av de kompletterande upplysningar, som
tillhandahållits i samband med remissbehandlingen, torde väl Gräskärr få
Statsutskottets utlåtande nr 116 år 1961
19
anses vara exempel härpå. Sådana fall bör emellertid vara rena undantagsföreteelser,
och utskottet vill understryka, att som en allmän princip i planeringsarbetet
bör gälla, att beslut om utbyggnad av nya vårdplatser etc. icke
fattas utan att man samtidigt har en uppfattning om hur personalens behov
av bostäder skall kunna tillgodoses. Vid lösandet av detta problem bör givetvis
ett intimt samråd äga rum med vederbörande kommunala myndigheter
och med länsbostadsnämnden.
Då enligt vad som framgår av remissutlåtandena utskottets principiella
uppfattning delas av de närmast berörda myndigheterna, har utskottet icke
ansett revisorernas uttalande böra föranleda någon särskild riksdagens åtgärd
utan begränsat sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen
omförmäla.
18:o) Utfallet av automobilskattemedlens specialbudget. Under kommunikationsdepartementet,
§ 18, har revisorerna lämnat en redogörelse för utfallet
av automobilskattemedlens specialbudget (Del I, s. 105—109).
Vad i förevarande ärende blivit av revisorerna berört är icke av beskaffenhet
att från utskottets sida påkalla något yttrande, vilket utskottet får för
riksdagen
anmäla.
19 :o) Planväsendets centrala ledning. Under kommunikationsdepartementet,
§ 19, har revisorerna föreslagit, att frågan om samhällsplaneringens
centrala organisation göres till föremål för en allsidig utredning (Del I, s.
110—126).
Utlåtanden har avgivits av arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, kammarkollegium, statskontoret,
statens organisationsnämnd, fiskeristyrelsen, bostadspolitiska
organisationskommittén, kommittén för näringslivets lokalisering, statens
byggnadsbesparingsutredning och 1960 års naturvårdsutredning (Del II, s.
147—168).
I förevarande sammanhang har utskottet till behandling förehaft två
likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Kaijser (I: 447) och den andra inom andra kammaren av herr Bohman m.fl.
(11:527), i vilka hemställts att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att en översyn av samhällsplaneringens centrala organisation
snarast kommer till stånd med beaktande av i motionerna angivna synpunkter.
Utskottet. Enligt revisorerna företer den centrala och översiktliga samhällsplaneringen
för närvarande eu starkt splittrad bild i organisatoriskt
20
Statsutskottets utlåtande nr 116 år 1961
hänseende. Någon självständig planmyndighet finnes sålunda icke inrättad
utan berörda uppgifter är fördelade på en rad olika ämbetsverk, såsom
byggnadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, skolöverstyrelsen etc. Revisorerna framhåller, att
en sådan ordning måste åt verksamheten förläna ett drag av tyngd, som
icke kan undgå att verka hämmande på planarbetet och öka riskerna för
mindre ändamålsenliga lösningar. Förhållandena anses motivera, att frågan
om samhällsplaneringens centrala administration upptages till omprövning
i hela dess vidd. Syftet bör därvid vara att få till stånd en mera enhetlig och
rationellt arbetande organisation, lämpligen genom inrättandet av en central
instans, hos vilken planeringsuppgifterna i möjlig mån samlas.
Utskottet är för sin del väl medvetet om betydelsen av att den samhällsplanerande
verksamheten är organiserad på ett rationellt sätt. Viktigt är att
organisationen beaktar det inbördes samband, som de olika planeringsuppgifterna
har, och skapar lämpliga administrativa betingelser för det samråd
och den samordning, som oundgängligen erfordras.
Vad angår det av revisorerna konstaterade förhållandet, att planeringsuppgifterna
är fördelade på en rad olika myndigheter, har en sådan ordning
delvis betingats av att vissa uppgifter haft en nära anknytning till den
fackbetonadc verksamhet, som utövas av särskilda myndigheter. Helt allmänt
torde dock kunna sägas, att verksamheten fått sin prägel av den
successiva utbyggnaden. Vägande skäl skulle därför kunna anföras för en
omprövning av planeringsorganisationen i stort, därvid även andra lösningar
än det av revisorerna ifrågasatta inrättandet av ett centralt planverk borde
prövas. Som emellertid påpekats av statskontoret och statens organisationsnämnd
pågår f.n. ett flertal utredningar, vilkas resultat kan förväntas påverka
ett ställningstagande till föreliggande spörsmål. Här må nämnas utredningen
om den bostadspolitiska organisationen, om byggnadsstyrelsens
organisation, om den samhälleliga lokaliseringsverksamheten och om naturskyddets
organisationsproblem. Att en utredning rörande planväsendets
centrala organisation igångsättes, innan nämnda utredningar slutförts,
torde icke vara lämpligt.
Om sålunda en samlad omprövning tills vidare torde få anstå, är det givetvis
ur synpunkten av en ändamålsenlig samhällsplanering av största vikt, att
de former för samverkan som efter hand utbildats i samarbetet mellan
berörda myndigheter — i form av samrådsdelegationer, remissförfaranden
etc. — ytterligare utvecklas. Detta får i första hand bli en uppgift för myndigheterna
själva att beakta. Utskottet förutsätter emellertid, att även
Kungl. Maj :t har sin uppmärksamhet riktad på förevarande problem och
tar de initiativ, som eventuellt kan visa sig påkallade.
Med hänsyn till vad sålunda anförts har utskottet ansett sig böra begränsa
sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen omförmäla.
Statsutskottets utlåtande nr 116 år 1961
21
Utskottet hemställer i enlighet härmed,
att motionerna I: 447 och II: 527 icke må föranleda någon
riksdagens åtgärd.
20 :o) Postgirots kortfristiga upplåning. Under kommunikationsdepartementet,
§ 20, har revisorerna framhållit önskvärdheten av att spörsmålet
angående postgirots kortfristiga upplåning upptages till närmare prövning
(Del I, s. 127—136).
Utlåtanden har avgivits av generalpoststyrelsen, statskontoret, riksräkenskapsverket,
bank- och fondinspektionen, fullmäktige i riksbanken och fullmäktige
i riksgäldskontoret (Del II, s. 169—179).
Utskottet. Sedan frågan anmälts för riksdagen, erhöll generalpoststyrelsen
år 1957 bemyndigande att tillgodose tillfälligt penningbehov för postgirorörelsen
genom att begagna kredit i checkräkning hos riksbanken eller
inländskt bankaktiebolag eller genom att annorledes upptaga lån. Vid riksdagsbehandlingen
av ärendet underströks från bankoutskottets sida angelägenheten
av att utnyttjandet av bemydigandet begränsades till vad som
erfordrades för mötande av rent tillfälliga behov och till vad som vore
affärsmässigt betingat. — Enligt revisorernas mening har ifrågavarande
kortfristiga upplåning på senare tid fått en omfattning och intensitet, som
ej förutsågs då bemyndigandet lämnades. Det synes revisorerna också
tveksamt, om den rymmes inom de för verksamheten gällande bestämmelserna.
I anledning härav vill utskottet först konstatera, att kortfristig upplåning
ingår som ett normalt led i all bankverksamhet, vilket sammanhänger
med de periodiska växlingarna i bankernas medelstillgång. För postgirorörelsen
gäller — som framgår av revisorernas redogörelse -— att mycket
kraftiga tillfälliga variationer i kontomedelsbehållningen förekommer. Genom
att de kassapåfrestningar, som uppstår vid tillfällen av större inedelsuttag,
kan mötas med kortfristig upplåning från annat håll, är det emellertid
möjligt att hålla likviditetsreserven vid en genomsnittligt lägre nivå, varigenom
i sin tur en bättre förräntning av innestående medel kan erhållas.
Mot en upplåningsrätt för postbanken kan ur dessa synpunkter icke något
vara att invända. Den frågan kvarstår emellertid, om upplåningen under
senare tid fått en omfattning, som icke skulle vara förutsedd vid bemyndigandets
tillkomst. Härvidlag anser utskottet i likhet med exempelvis fullmäktige
i riksgäldskontoret, att det kan ifrågasättas, om lånebemyndigandet
ger en så vidsträckt upplåningsrätt som det här skulle vara fråga om. Det
bör emellertid beaktas, att efter det bemyndigandet lämnats en särskild omständighet
inträffat, vilken i avsevärd mån torde ha medverkat till utvecklingen.
Här åsyftas den omläggning av systemet för inlcvcrering av käll
-
22
Statsutskottets utlåtande nr 116 år 1961
skatteuppbörden, som genomförts fr. o. m. den 1 november 1959 och som ■—
förutom att den lett till en minskning av postbankens likviditet —- även
försämrat bankens förräntningsmöjligheter. Det finns skäl antaga, att den
omfattning som upplåningen fått på grund av angivna förhållande blir en
företeelse av övergående natur. Härpå tyder bl. a. den omständigheten, att
upplåningen — såvitt kan bedömas av revisorernas uppgifter — minskat
vid slutet av den berörda perioden.
\ id angivna förhållanden har utskottet icke ansett, att revisorernas uttalande
bör till någon särskild riksdagens åtgärd föranleda, utan velat begränsa
sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen
omförmäla.
21 :o) Vattenfallsstyrelsens informationstjänst. Under kommunikationsdepartementet,
§ 21, har revisorerna understrukit angelägenheten av att kostnaderna
för vattenfallsstyrelsens informationstjänst i möjlig mån begränsas
(Del I, s. 137—144).
Utlåtanden har avgivits av statskontoret och vattenfallsstyrelsen (Del II,
s. 180—183).
Utskottet. Den inom vattenfallsstyrelsen inrättade avdelningen för pressoch
informationstjänst har bl. a. att svara för kontakter med och upplysningar
till press och radio, att redigera och utgiva ett flertal tidskrifter och
publikationer samt att handha det omfattande filmarbetet vid myndigheten.
— Revisorerna, som granskat avdelningens verksamhet, har funnit att densamma
under senare år dragit alltför höga kostnader. Under de senaste fem
budgetåren har sålunda kostnaderna varierat mellan lägst 574 000 kronor
och högst 1 034 000 kronor, motsvarande i genomsnitt 750 000 kronor för år.
Utskottet vill i anledning av revisorernas uttalande först konstatera, att
det finner det naturligt, att ett ämbetsverk av vattenfallsstyrelsens storlek
och med dess arbetsuppgifter bedriver en upplysnings- och kontaktverksamhet
av här berört slag. Revisorerna synes icke heller ha ifrågasatt behovet
av de olika slag av aktiviteter, som inrymmes i verksamheten. De vänder sig
emellertid mot storleken av de belopp, som lagts ned på densamma. Utskottet
är för sin del medvetet om angelägenheten av att såvitt möjligt begränsa
kostnaderna i den mån så kan ske utan att syftet med verksamheten motverkas.
Inom vattenfallsstyrelsen synes man också ha sin uppmärksamhet
riktad på kostnadsspörsmålet. Styrelsens informationsverksamhet har sålunda
nyligen gjorts till föremål för en intern översyn, som siktat till att
ge den en med hänsyn till styrelsens behov lämplig utformning och omfattning.
De åtgärder som översynen föranlett har redan medfört vissa kostnadsbegränsningar
och ytterligare torde stå att uppnå.
Särskild uppmärksamhet har revisorerna ägnat filmverksamheten. Revi
-
23
Statsutskottets utlåtande nr 116 år 1961
sorerna anser det sålunda möjligt att begränsa filmernas antal och att söka
mindre kostnadskrävande lösningar i fråga om deras utförande. — För egen
del har utskottet förståelse för filmens uppgift, då det gäller att informera
den egna personalen och allmänheten om styrelsens verksamhet, om den
tekniska utvecklingen på kraftområdet, om strävandena att minska skadeverkningarna
från kraftutbyggnaden på natur- och näringsintressen etc.
Givetvis får det även här bli en avvägning av verksamheten med hänsyn till
vad som ter sig ekonomiskt rimligt. I detta sammanhang må erinras om att
vattenfallsstyrelsen i de nya direktiv för filmverksamheten som utfärdats
begränsat antalet filminspelningar för år. Vad angår spörsmålet huruvida
styrelsens filmer dragit onödigt stora inspelningskostnader är det svart
för utskottet att bilda sig en uppfattning härom. Styrelsen själv anser, att
kostnaderna varit förhållandevis låga. Utskottet förutsätter, att den utredning
som f. n. pågår inom statens sakrevision angående statliga myndigheters
filminspelning skall kunna ge ytterligare underlag för en bedömning i
detta hänseende.
Av vad som inhämtats i ärendet synes framgå, att man inom vattenfallsstyrelsen
är väl medveten om nödvändigheten att fortlöpande överväga alla
möjligheter till rationalisering och kostnadsbesparing. Det finns därför skal
antaga, att syftet med revisorernas uttalande blir tillgodosett utan att några
särskilda åtgärder vidtages. Utskottet har i enlighet härmed velat begränsa
sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen
omförmäla.
22:0) Vissa iakttagelser angående skatteuppbörden m. m. Under finansdepartementet,
§ 22, har revisorerna lämnat en redogörelse för
ser angående skatteuppbörden in. in. (Del I, s. 145 165).
Utskottet. Vad i detta ämne blivit av revisorerna berört har utskottet ansett
icke påkalla något särskilt uttalande från dess sida, vilket utskottet fåi
för riksdagen
anmäla.
23 :o) Räntan å lån från statens utlåningsfonder. Under finansdepartementet,
§ 23, har revisorerna uttalat sig till förmån för en översyn av bestämmelserna
om räntan å lån från statens utlåningsfonder (Del I, s. 166 -173).
Utlåtanden har avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket, fullmäklir,
e i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret (Del II, s. 184 192).
Utskottet. Räntevillkoren för lån från statens utlåningsfonder regleras
genom två författningar av år 1943, i vilka dels lämnas gemensamma föreskrifter
för de olika fonderna, dels anges den räntetvp vartill de olika fon
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
“■* Statsutskottets utlåtande nr 116 dr 1961
derna skall hänföras. Med hänsyn främst till den utveckling som ägt rum
på kreditmarknaden sedan bestämmelsernas tillkomst, liksom även till räntelagets
förändringar under den senaste tjugoårsperioden, delar utskottet
revisorernas uppfattning att en översyn av gällande bestämmelser kan vara
motiverad. Visserligen omprövas normalräntan för varje år, men för åtskilliga
av fonderna gäller därifrån avvikande räntesatser. Sålunda tillämpas
f. n. inte mindre än åtta olika räntesatser. I likhet med revisorerna ifrågasätter
utskottet om en så långt gående differentiering kan anses motiverad,
aven om de skilda lånebehoven väl alltjämt måste förutsättas få ett
visst inflytande på ränteavvägningen.
En översyn av bestämmelserna torde måhända även böra inbegripa grunderna
for fastställande av normalräntans storlek i och för utrönande av
möjligheten att bättre än f. n. anpassa räntesatserna till inträffade förändringar
på kapitalmarknaden. Även i ett annat hänseende synes det kunna
vara motiverat att anpassa räntan efter skiftande förhållanden genom att
öppna möjligheter till omprövning av räntenivån under lånens löptid. Långivningen
skulle i enlighet härmed kunna kombineras med konverteringsrätt
efter visst antal år.
Vad slutligen angår frågan om en reduktion av antalet lånefonder synes
goda möjligheter föreligga att utan förfång för de skilda kreditbehoven ernå
okad förenkling och överskådlighet. Såsom statskontoret i sitt remissyttrande
erinrat har åtskilliga av fonderna numera avvecklats eller börjat avvecklas.
Härtill kommer att en del fonder sannolikt inte längre är av samma
betydelse som vid deras tillkomst. I likhet med statskontoret anser dock
utskottet, att frågan om en reduktion eller ytterligare sammanslagning avlånefonderna
inte lämpligen bör hänskjutas till en för samtliga fonder gemensam
utredning, eftersom den stora anhopningen av arbetsmaterial m. m.
erfarenhetsmässigt torde visa sig ägnad att tynga och försena utredningsarbetet.
En omprövning av fondernas framtida bestånd bör därför ske fond
för fond i lämpliga sammanhang.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad utskottet i anledning av revisorernas förevarande
uttalande anfört.
24:o) Redovisningen av vissa anslag å riksstaten. Under finansdepartementet,
§ 24, har revisorerna uttalat sig till förmån för en särskild översyn
av fragan om redovisningen av vissa anslag å riksstaten (Del I, s. 174_185)
Utlåtanden har avgivits av flygförvaltningen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
statskontoret och riksräkenskapsverket (Del II, s. 192_201)
Utskottet. Ur finanspolitiska synpunkter framstår det självfallet som
Statsutskottets utlåtande nr 116 år 1961
25
önskvärt, att den statliga budgeten blir så upplysande och överskådlig som
möjligt och att av riksdagen beslutade utgifter i görligaste omfattning omedelbart
regleras genom anslag å riksstaten. Härigenom vinnes ökad överblick
och kontroll över den reella budgetutvecklingen. Med dessa allmänna
synpunkter för ögonen har revisorerna under förevarande paragraf upptagit
tre frågor, vilka sammanhänger med budgetens uppställning. Den viktigaste
av dessa avser spörsmålet om reservationsanslagen och deras användning.
Den andra frågan gäller redovisningen av de anslag som f. n. uppförs under
huvudtiteln Avskrivning av nya kapitalinvesteringar. Slutligen har även
upptagits spörsmålet om redovisning under inkomsttiteln för skatt å inkomst
och förmögenhet.
Med avseende å frågan om reservationsanslagen och deras användning
kan konstateras, att dessa anslag numera fått en betydande omfattning -—
för budgetåret 1959/60 sammanlagt i runt tal 3,9 miljarder kronor — om
ock deras relativa storlek i förhållande till statens utgiftssumma efter hand
minskat. Anslagens natur kan leda till att betydande anslagsreservationer
uppkommer. Såsom revisorerna framhåller kan av riksstaten för ett visst
år inte utläsas den beräknade förbrukningen av under tidigare år upptagna
men fortfarande disponibla reservationsmedel. Denna medelsförbrukning
påverkar emellertid det reella budgetutfallet, och med hänsyn till reservationsmedelsförbrukningens
stora omfattning är riksstaten därför knappast
något rättvisande uttryck för den förändring i statsverkets ekonomiska
ställning, som kan väntas under budgetåret. Bland de olika utvägar att komma
till rätta med de angivna olägenheterna som under de senaste åren prövats
torde den hittills mest ändamålsenliga vara det s. k. bemyndigandesystemet.
Detta används för en del anslag under fjärde huvudtiteln och innebär,
att Kungl. Maj :t varje år utverkar riksdagens bemyndigande att för
viss tidsperiod utlägga beställningar inom en av riksdagen fastställd kostnadsram.
Denna motsvarar i princip vad som enligt särskild anskaffningsplan
kommer att bindas genom beställningar under det närmaste budgetåret.
Anslagen på riksstaten — som fortfarande har karaktären av reservationsanslag
—- upptas däremot endast till belopp motsvarande vad som beräknas
bli utbetalat från anslagen under budgetåret.
Revisorerna rekommenderar åtgärden att utvidga bemyndigandesystemet
till nya förvaltningsområden och samtidigt omvandla själva anslagen till
förslagsanslag. Den erforderliga begränsningen av utgifterna skulle då ske
genom att riksdagen årligen fastställde beställningsbemyndiganden o. d.
för de med anslagen avsedda verksamhetsgrenarna. Det synes utskottet
emellertid tvivelaktigt om några verkliga fördelar står att vinna med eu
sådan omläggning. Exempelvis flygförvaltningen uttalar i sitt remissyttrande,
att en övergång till förslagsanslag i stort sett inte torde innebära
någon ändring av de problem som i dagens läge är förenade med anskaff
-
26
Statsutskottets utlåtande nr 116 ur 1961
ning av flygmateriel över reservationsanslag. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
ger uttryck för uppfattningen att den åsyftade fördelen borde kunna
ernås utan någon ändring av anslagsbeteckningen, i det att reservationsanslagen
kunde uppföras med endast så stora belopp, att tillsammans med
eventuellt kvarstående reservationer täckning för de beräknade utgifterna
under året erhölls. Enär i varje fall omfattningen av verksamheten komme
att regleras av beställningsbemyndiganden o. d. borde å andra sidan binder
ej föreligga för utbyte av reservationsanslagen mot icke maximerade
förslagsanslag. Riksräkenskapsverket uttalar som sin åsikt, att den nuvarande
anslagsformen kan anses inrymma en viss garanti för att anskaffningsverksamhcten
planläggs och bcdrives inom ramen för lämnade beställningsbemyndiganden
så, att de för varje budgetår aktuella utbetalningarna
ryms inom det för budgetåret beräknade betalningsutfallet. Ett av anskaffningsverksamheten
ensidigt beroende betalningsutfall, vilket skulle bli möjligt
vid övergång till förslagsanslag, skulle enligt ämbetsverket kunna leda
till att anslagsbelastningen blev mer ojämn och underkastad starkare förskjutningar
än f. n. Eftersom tanken på ett utsträckande av bemyndigandesystemet
till att avse, förutom anslag under fjärde huvudtiteln, vissa anslag
under femte, sjätte, och nionde huvudtitlarna, relativt nyligen avvisats av
riksdagen anser riksräkenskapsverket dessutom att dessa beslut inte nu
bör omprövas. Utskottet kan för sin del instämma i denna grundsyn på den
väckta frågan. Såsom nämnda ämbetsverk framhåller kan det dessutom rent
principiellt förefalla betänkligt att ytterligare frångå regeln om att varje
riksdag bör anvisa medel för hela den av dess beslut betingade utgiften,
även om vissa fördelar skulle kunna ernås vid övergång till bemyndigandesystemet
för vissa större anslag.
Enligt utskottets uppfattning synes alltså tillräckliga skäl knappast föreligga
för att den väckta frågan f. n. skulle göras till föremål för en särskild
översyn. Utskottet förutsätter emellertid, att det blivande riksrevisionsverket
följer frågan med uppmärksamhet och framlägger de förslag, vartill förhållandena
kan föranleda.
Såsom tidigare nämnts har revisorerna även upptagit frågan om ändrad
ordning för anvisande av anslagen till avskrivning av nya kapitalinvesteringar.
F. n. redovisas avskrivningsanslagen under en särskild huvudtitel
å riksstaten. Samtliga erforderliga medel äskas på finansdepartementets
föredragning, oavsett till vilket departements verksamhetsområde de till
grund för avskrivningarna liggande investeringarna hör. Anledningen härtill
torde vara att för avskrivningsbeliovets fastställande enhetliga principer
ansetts böra tillämpas. Vid sin behandling år 1954 av anslagen till avskrivning
av nya kapitalinvesteringar påvisade emellertid statsutskottet (utlåtande
nr 153) vissa med gällande ordning förbundna olägenheter. Uppdelningen
av medelsäskandena beträffande själva investeringen på vederböran
-
Statsutskottets utlåtande nr 116 år 1961
27
de fackdepartement och i fråga om däremot svarande avskrivning pa finansdepartementet
hade, framhöll utskottet, medfört att en och samma
fråga kom att vid riksdagsbehandlingen prövas i skilda sammanhang, oaktat
av sakliga skäl en enhetlig bedömning framstod som motiverad. Utskottet
fann starka skäl tala för att till särskilt övervägande upptogs frågan, huruvida
inte på vederbörande fackdepartements föredragning borde äskas såväl
erforderliga medel för investering som däremot svarande avskrivningsanslag.
Vid anmälan av anslag för ifrågavarande ändamål för budgetåret
1955/56 förklarade sig emellertid chefen för finansdepartementet icke kunna
förorda någon ändring av gällande system beträffande behandlingen av
anslagen till avskrivning av nya kapitalinvesteringar. Ett slopande av avskrivningshuvudtiteln
skulle, framhöll departementschefen, eliminera den
systematik för riksstatens uppställning som eftersträvats och även uppnåtts
genom tidigare budgetreformer. Bland annat skulle det icke bli möjligt
att i riksstaten särskilja statens löpande utgifter från utgifter för kapitalökning.
Vad sålunda anförts föranledde ingen erinran från riksdagens sida.
Även om — såsom utskottet år 1954 framhöll — skäl kan tala för ett
införande av den utav revisorerna föreslagna ordningen, anser utskottet
likväl att de motiv som talar däremot är mera vägande. Utskottet finner
därför revisorernas uttalande i denna del inte böra föranleda någon åtgärd.
Den tredje av revisorerna under förevarande paragraf berörda frågan
avser inkomsttiteln skatt å inkomst och förmögenhet m. in. över denna
titel redovisas inte blott de statliga skatter och avgifter som slutligt tillgodoförs
titeln utan även i betydande omfattning andra medel. Att sålunda ett
flertal transaktioner sker över ifrågavarande titel är enligt revisorerna ägnat
att försvåra överblicken av de inkomster som slutligt skall redovisas på
densamma. En ändrad form för redovisningen framstår därför enligt revisorernas
mening som önskvärd. Utskottet, som inte vill jäva revisorernas
uppfattning om de med den nuvarande redovisningen förbundna olägenheterna
i och för sig, får emellertid erinra om att fördelarna i stort av att
vissa slags avgifter upphäres genom skatteuppbörden ansetts överväga de
redovisningsmässiga nackdelarna. Riksräkenskapsverket erinrar i detta
sammanhang om att ett av ämbetsverket framlagt förslag, vilket åsyftade att
förenkla beräkningarna i fråga om inkomstskattetiteln genom att utbetalningarna
till sjukkassorna icke skulle belasta denna titel utan bestridas från
anslag på driftbudgetens utgiftssida, lämnats utan bifall av statsmakterna.
Med hänsyn till vad sålunda anförts finner utskottet inte heller på denna
punkt anledning biträda revisorernas förslag om en särskild översyn. Utskottet
förutsätter emellertid, att det blivande riksrevisionsverket följer
även denna fråga med uppmärksamhet och — därest förhållandena därtill
föranleder —- framlägger förslag, som kan möjliggöra en bättre överblick
över ifrågavarande inkomster.
28
Statsutskottets utlåtande nr 116 år 1961
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,
att revisorernas förevarande förslag icke må föranleda
någon riksdagens åtgärd.
25 :o) Standardiseringsverksamheten inom statsförvaltningen. Under finansdepartementet,
§ 25, har revisorerna föreslagit vissa åtgärder i syfte att
effektivisera den statliga standardiseringsverksamheten (Del I, s. 186—206 ).
Utskottet. Beträffande detta ärende kommer utskottet framdeles att avgiva
utlåtande, vilket utskottet får för riksdagen
anmäla.
26:o) Samordning av expeditionsvaktsgöromål. Under finansdepartementet,
§ 26, har revisorerna föreslagit, att en undersökning snarast kommer till
stånd rörande samordning av expeditionsvaktsgöromål hos vissa myndigheter
i Stockholm (Del I, s. 207—213).
Utlåtanden har avgivits av statskontoret och statens organisationsnämnd
(Del II, s. 212 och 213).
Utskottet. Enligt utskottets mening har i fråga om samordning av expeditionsvaktsgöromål
såväl i revisorernas uttalande som i de av statskontoret
och organisationsnämnden avgivna remissyttrandena anförts åtskilliga
synpunkter som är värda beaktande. Utskottet ansluter sig därför till
förslaget om en undersökning av hithörande förhållanden. Denna synes
lämpligen böra anförtros det nya rationaliseringsverk som skall träda i
funktion den 1 juli 1961.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad utskottet i anledning av revisorernas förevarande
uttalande anfört.
27 :o) Utgivningen av statsliggaren. Under finansdepartementet, § 27, har
revisorerna gjort vissa uttalanden i fråga om utgivningen av statsliggaren
(Del I, s. 214—216).
Utlåtanden har avgivits av statskontoret och riksrcikenskapsverket (Del
II, s. 214—216).
Utskottet. Inledningsvis vill utskottet understryka revisorernas uttalande
om statsliggarens betydelse som ett viktigt hjälpmedel vid handläggning av
administrativa frågor, såväl inom riksdagen som inom olika delar av statsförvaltningen.
Detta uttalande bör anses innefatta både statsliggarens huvuddel
och det särskilda författningsbihanget. Vad särskilt det sistnämnda
angår må framhållas dettas karaktär av författningshandbok, vilket med
-
Statsutskottets utlåtande nr 116 år 1961 29
för särskilda krav på aktualitet och korrekthet, icke minst i fråga om lönebelopp,
förteckningar över tjänster m. m.
Revisorernas huvudanmärkning i förevarande fall avser det förhållandet
att statsliggaren utkommer för sent. Jämlikt gällande bestämmelser skall
liggaren för varje budgetår föreligga tryckt den 1 september, men denna
föreskrift är numera, på grund av materialets tillväxt, inte möjlig att iaktta.
Enligt vad revisorerna uppger mottogs hela statsliggaren för innevarande
budgetår först den 14 november.
Utskottet vill för egen del ge uttryck åt den uppfattningen att den nu
gällande, nära 40-åriga bestämmelsen om att statsliggaren för varje budgetår
skall föreligga tryckt den 1 september numera förefaller meningslös;
enligt vad statskontoret anfört finns nämligen inte längre några förutsättningar
för liggarens färdigställande å angivna tidpunkt. Den första
åtgärd som bör vidtas synes därför vara att bestämma en sådan utgivningstid
för statsliggaren att nämnda tid med hänsyn till numera föreliggande
förhållanden kan i praktiken hållas. I fråga om tidpunkten såsom sådan vill
utskottet endast understryka angelägenheten av att liggaren i fortsättningen
utkommer tidigare än vad som varit fallet under senare år.
Vad i övrigt beträffar de allmänna förutsättningarna för en tidigare utgivning
av statsliggaren vill utskottet här endast anföra, att utskottet utgår
ifrån att det fr. o. m. den 1 juli 1961 nyinrättade riksrevisionsverket ägnar
denna fråga erforderlig uppmärksamhet och vidtar de åtgärder, hl. a. med
avseende å personaldisposition, som kan befinnas påkallade.
Beträffande utformningen och utgivningen av statsliggarens bihang framgår
av handlingarna, att statskontoret verkställt utredning härom och den
19 mars 1959 till Kungl. Maj:t avgivit förslag om hur en särskild författningshandbok,
avsedd att ersätta nämnda bihang, borde utformas och utgivas.
Enligt vad utskottet under hand inhämtat har ställningstagandet till
statskontorets berörda förslag ansetts böra anstå i avvaktan på statsmakternas
beslut angående den myndighet som framdeles skall ha hand om
statsliggarens utgivning. Sedan denna fråga numera avgjorts torde ifrågavarande
förslag kunna väntas komma att inom kort upptas till prövning.
För egen del vill utskottet i detta sammanhang endast framhålla önskvärdheten
av att en blivande författningshandbok utformas med särskilt beaktande
av den praktiska användbarheten vid det löpande arbetet hos myndigheter
m. fl.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad utskottet i anledning av revisorernas förevarande
uttalande anfört.
30
Statsutskottets utlåtande nr 116 år 1961
28:o) Vissa ersättningar vid centraltullkammaren i Stockholm. Under
finansdepartementet, § 28, har revisorerna uttalat sig angående vissa ersättningar
till personal vid centraltullkammaren i Stockholm (Del I, s. 217
—219).
Utlåtanden har avgivits av riksräkenskapsverket och generaltullstyrelsen
(Del II, s. 216 och 217).
Utskottet. Liksom revisorerna vill utskottet ge uttryck åt en viss förvåning
över att förekomsten av de i ärendet angivna ersättningarna inte tidigare
uppdagats och påtalats. Då det emellertid torde kunna förväntas att
myndigheterna tillser att företeelser av liknande slag inte förekommer i
fortsättningen, anser sig utskottet kunna inskränka sig till att vad i ärendet
förekommit för riksdagen
omförmäla.
29:o) Ordförande m. m. i vissa taxeringsnämnder. Under finansdepartementet,
§ 29, har revisorerna gjort vissa uttalanden rörande ordförande m.m.
i vissa taxeringsnämnder (Del I, s. 220—224).
Utlåtanden har avgivits av riksskattenämnden, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Uppsala län, Hallands län, Värmlands län och Västerbottens
län samt Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund (Del II, s. 217
—224).
Utskottet. Under förevarande paragraf redovisar revisorerna resultatet av
vissa undersökningar rörande tjänstemannainslaget i taxeringsnämnderna
samt knyter härtill en del reflexioner av principiell och praktisk innebörd.
Det understrykes att det måste vara ett väsentligt intresse, att ordförande
i taxeringsnämnd intar en sådan ställning att allmänhetens förtroende till
nämnden inte rubhas. Revisorerna finner det ur principiella synpunkter
otillfredsställande att till ordförande i taxeringsnämnd förordnas befattningshavare
vid länsstyrelse; alldeles särskilt skulle detta gälla i fråga om
tjänstemän vid prövningsnämndens kansli. Det sagda anses, om än med
mindre styrka, ha avseende även å kronoombud.
Utskottet vill framhålla att det självfallet är ur rättssäkerhetssynpunkt
av största vikt, att taxeringsnämnderna äger allmänhetens förtroende och
att taxeringsnämndsordförandena intar en strikt opartisk ställning. Ett av
huvudsyftena med reformarbetet på skatteväsendets område har också
varit att stärka rättsskyddet för den enskilde medborgaren. Problemet kan
emellertid — vilket även vitsordas av revisorerna -— inte skärskådas enbart
ur principiell synvinkel. Rekryteringssvårigheterna främst med avseende
å ordförandeposterna är nämligen f. n. markant framträdande. Svårighe
-
Statsutskottets utlåtande nr 116 dr 1961
31
terna illustreras med all tydlighet i länsstyrelsernas och de övriga remissmyndigheternas
yttranden. Då det är ett allmänt intresse att taxeringsnämndsordförandena
är väl skickade för sitt uppdrag, lärer det därför vara
oundvikligt att dessa poster — liksom även befattningarna som kronoombud
— i betydande omfattning besätts med personer ur landsstatstjänstemännens
led. En ovillkorlig förutsättning för att inte allmänhetens förtroende
för taxeringsarbetet skall rubbas måste emellertid vara, att gällande jävsregler
strängt iakttas. Om så sker torde man inte ha anledning befara, att
en opartisk handläggning av taxeringsmålen på prövningsnämndsstadiet
skulle äventyras. Även om revisorernas erinringar i berörda hänseende är
ur principiella synpunkter beaktansvärda, torde under nyss angiven förutsättning
inte böra komma i fråga att från taxeringsnämndsuppdrag undantaga
de kvalificerade tjänstemännen å prövningsnämndens kansli. Såsom
riksskattenämnden i sitt remissyttrande framhållit intar dessa tjänstemän
icke någon annan ställning i förevarande hänseende än övrig personal å
landskontoren. Att helt undantaga dem från taxeringsnämndsuppdrag skulle
kunna leda till ökade rekryteringssvårigheter och därmed även till en försvagning
av taxeringsorganisationen i första instans.
Revisorerna har särskilt understrukit önskvärdheten av att i taxeringsnämnd
inte samtidigt förordnas ordförande och kronoombud från samma
länsstyrelse. En sådan ordning kan enligt revisorerna lätt inge de skattskyldiga
den föreställningen, att taxeringarna fastställs av dessa två tjänstemän.
Även utskottet är av den uppfattningen att en dylik tjänstemannadominans
inom nämnderna bör undvikas, även om det i något undantagsfall
kan bli ofrånkomligt att lösa personfrågan på dylikt sätt. Såvitt av
remissyttrandena kan utläsas är också myndigheterna införstådda med revisorerna
på denna punkt. Under sadana förhållanden kan utskottet inte
finna det påkallat att — såsom revisorerna föreslagit — revisorernas synpunkter
på denna fråga genom ett särskilt cirkulär skulle bringas till länsstyrelsernas
kännedom.
Sammanfattningsvis anser utskottet vad i förevarande hänseenden av
revisorerna anförts inte påkalla annat ställningstagande från utskottets
sida än att utskottet velat vad i ärendet förekommit för riksdagen
omförmäla.
30 :o) Premieringen av frivilligt banksparande. Under finansdepartementet,
§ 30, har revisorerna uttalat sig angående premieringen av frivilligt
hanksparande och lämnat riksdagen en redogörelse för det under åren 1955
och 1956 gjorda försöket med nämnda sparform (Del I, s. 225—232).
Utskottet. Under erinran om att utredningen om sparstimulerande åtgärder
numera framlagt betänkande i ämnet (SOU 1961:2) har utskottet an
-
32
Statsutskottets utlåtande nr 116 år 1961
sett sig kunna begränsa sig till att vad i förevarande ärende förevarit för
riksdagen
omförmäla.
31 ro) Statliga myndigheters anlitande av bankinrättningar m. m. Under
finansdepartementet, § 31, har revisorerna uttalat sig i fråga om statliga
myndigheters anlitande av bankinrättningar m. m. och föreslagit, att vissa
förtydligande föreskrifter utfärdas (Del I, s. 233—236).
Utlåtanden har avgivits av försvarets civilförvaltning, armétygförvaltningen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, järnvägsstyrelsen, statskontoret,
riksräkenskapsverket och Sveriges Kreditbank aktiebolag (Del II, s. 224—
229).
Utskottet. Medelsförvaltande statliga myndigheter m. fl. är enligt kungörelsen
1951: 453 skyldiga att vid vissa angivna slag av transaktioner anlita
riksbanken, postgirorörelsen eller Sveriges Kreditbank. Även vid övriga
transaktioner, där förmedling av bankinrättning påkallas, åligger det myndigheterna
att anlita nämnda institutioner, där så utan olägenhet kan ske.
Emellertid har ett flertal myndigheter underlåtit att ställa sig dessa föreskrifter
till efterrättelse. I icke obetydlig utsträckning anlitas sålunda enskilda
banker för löneutbetalningar ävensom för depositioner, förvaltning
av fondmedel, utlandslikvider in. in. Revisorerna förordar, att myndigheterna
på lämpligt sätt erinras om skyldigheten att iakttaga gällande bestämmelser
på förevarande område, men förutsätter samtidigt såsom självklart,
att kreditbanken därvid erbjuder berörda myndigheter lika goda affärsvillkor
som andra banker.
Utskottet är i princip ense med revisorerna om angelägenheten av att
gällande bestämmelser efterlevs men vill samtidigt understryka, att förhållandena
i det enskilda fallet kan motivera en viss rörelsefrihet för myndigheterna,
t. ex. i fråga om förvaltningen av fonder, vilka tillkommit långt
innan gällande kungörelse utfärdades och vilkas medel fått kvarstå i den
bankinrättning, där de ursprungligen insatts. Även lokala förhållanden
kan i vissa fall motivera en lättnad i kravet på en strikt tillämpning av
kungörelsens bestämmelser. Vad angår löneutbetalningar torde såsom riksräkenskapsverket
framhållit vid kungörelsens utfärdande inte ha avsetts
att reglera frågan om de penninginrättningar, vid vilka sådana utbetalningar
må ske. I detta avseende synes oklarhet föreligga om kungörelsens
tillämpning, varför ett förtydligande måhända bör ske, innan åtgärder vidtas
i det av revisorerna angivna syftet. Även i ett annat hänseende kan ett
förtydligande vara på sin plats, nämligen i fråga om inköp av resevalutor.
Såsom revisorerna förutsatt bör myndigheterna, där så utan olägenhet kan
ske, inköpa resevalutor hos Sveriges Kreditbank, lämpligen på samma sätt
Statsutskottets utlåtande nr 116 år 1961 33
som f. n. tillämpas vid armétygförvaltningen och för vilket redogörelse
lämnats i revisorernas berättelse.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om åtgärder i det av revisorerna under förevarande paragraf
angivna syftet.
32 :o) Vissa skoladministrativa spörsmål. Under ecklesiastikdepartementet,
§ 32, har revisorerna till behandling upptagit vissa skoladministrativa
spörsmål (Del I, s. 237—247).
Utskottet. Beträffande detta ärende har utskottet yttrat sig i sitt utlåtande
nr 8, varom utskottet velat här
erinra.
33:o) De vetenskapliga forskningsrådens administration. Under ecklesiastikdepartementet,
§ 33, har revisorerna föreslagit en omläggning av forskningsrådens
administration (Del I, s. 248—252).
Utskottet. Beträffande detta ärende har utskottet yttrat sig i sitt utlåtande
nr 106, varom utskottet velat här
erinra.
34:o) Export av brödsäd. Under jordbruksdepartementet, § 34, har revisorerna
anfört vissa synpunkter på den svenska exporten av brödsäd (Del I,
s. 253—261).
Utlåtanden har avgivits av statens jordbruksnämnd, Svensk spannmålshandel
och Svenska lantmännens riksförbund (Del II, s. 344—349).
Utskottet. Revisorerna lämnar en redogörelse för prissättningssystemet
i fråga om brödsäd samt för den prisreglerande verksamhet, som utövas av
Föreningen Svensk spannmålshandel. Vidare lämnas vissa jämförande
kvantitets- och prisuppgifter belysande exporten av brödsäd och importen
av fodersäd under skördeåren 1956/57—1959/60. I anslutning härtill konstaterar
revisorerna, att det under perioden förekommit, att brödsäd exporterats
till lägre pris än det som betalats för samtidigt importerad fodersäd.
Eftersom brödsäd i stor utsträckning torde vara direkt utbytbar
mot fodersäd, kan en sådan export knappast vara ekonomiskt fördelaktig.
Det bör därför enligt revisorernas mening prövas i vad mån en ökad avsättning
av brödsädsöverskottet kan äga rum inom landet utan ogynnsamma
återverkningar på spannmålsmarknaden eller på handelsutbytet
i övrigt.
Utskottet anser väl i likhet med revisorerna, att möjligheterna bör prö3
Bihang till riksdagens protokoll 1961. 6 samt. Nr 116
34
Statsutskottets utlåtande nr 116 år 1961
vas att inom landet finna avsättning för det svenska överskottet av brödsäd
sasom foder. Av det utlåtande som avgivits av Föreningen Svensk spannmålshandel
framgår också, att en sådan prövning fortlöpande sker i anslutning
till den planering, som företages från föreningens sida och som
grundas på av föreningen uppgjorda prognoser beträffande överskottets
storlek och marknadens utveckling m. in.
Revisorerna har emellertid som nyss nämnts funnit, att under den berörda
fyraårsperioden brödsäd exporterats till lägre pris än det som samtidigt
betalats för importerad fodersäd. — I anslutning härtill vill statsutskottet
först i likhet med revisorerna konstatera, att det här rör sig om
svårbedömda problem. Redan mot de prisuppgifter, vilka revisorerna redo■\isat
Svensk spannmålshandel framhållit är det fråga om för hela skördeår
gällande medelvärden. Spridningen i fråga om importpriserna för fodersäd
är emellertid enligt uppgift betydande, och medelvärdena skiljer sig i regel
väsentligen Irån de priser, som gäller då beslut måste fattas om hur
uppkomna brödsädsöverskott skall disponeras. — En annan sak är, att
den inhemska efterfrågan på fodervete och foderråg endast i mindre grad
kan stimuleras genom priserna. Hänsyn måste nämligen tagas till fodermarknaden
i övrigt samt till den prissättning, som eftersträvas för fodersäd
för att i önskvärd mån påverka animalieproduktionen. Detta hänsynstagande
till marknaden för den traditionella fodersäden kan leda till att
nyssnämnda förening hindras att överföra vete och råg till foder._ Slut
ligen
bör påpekas, att även om den inhemska fodermarknaden ter sig fördelaktig
ur avsättningssynpunkt en viss brödsädsexport kan vara av vikt
med hänsyn till vårt lands internationella förpliktelser. Denna synpunkt
understrykes särskilt av statens jordbruksnämnd, som konstaterar hur
den handelspolitiska aspekten spelat in vid marknadsbedömningen under
den period, som revisorerna ägnat uppmärksamhet.
Vad revisorerna anfört och vad eljest i ärendet förekommit torde enligt
utskottets mening icke ge anledning till någon riksdagens åtgärd. Utskottet
har i enlighet härmed velat begränsa sig till att vad i ärendet förevarit för
riksdagen
omförmäla.
35 :o) Norrlands lantbruksförsöksanstalt Röbäcksdalen. Under jordbruksdepartementet,
§ 35, har revisorerna förordat en omprövning av frågan om
personalbehovet vid försöksanstalten (Del I, s. 262—268).
Utlåtanden har avgivits av statens organisationsnämnd, lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök, statens växtskyddsanstalt och statens
maskinprovningar (Del II, s. 349—352).
Statsutskottets utlåtande nr 116 år 1961
35
Utskottet. Efter förslag av norrlandskommittén fattades av 1949 års riksdag
principbeslut om att en norrländsk forsknings- och försöksanstalt på
jordbrukets område skulle inrättas vid Röbäcksdalen invid Umeå. Enligt
planerna skulle en under statens jordbruksförsök lydande försöksgård med
därtill hörande laboratorier utgöra anstaltens centrala del. Därjämte skulle
till samma plats förläggas ett antal underavdelningar till andra institutioner,
som sysslade med vetenskaplig verksamhet i jordbrukets tjänst, exempelvis
växtskydd, maskinprovning, frökontroll in. in. — Principbeslutet
rörande Röbäcksdalen har därefter i väsentliga hänseenden förverkligats.
En jordbruksegendom bär sålunda anskaffats, och för försöksgården har
institutionsbyggnad och ytterligare ett antal byggnader uppförts. Av övrig
vetenskaplig verksamhet har hittills två grenar förlagts till Röbäcksdalen,
nämligen en filial till statens växtskyddsanstalt och en avdelning av statens
maskinprovningar.
Revisorerna som närmare studerat verksamheten vid Röbäcksdalen har
funnit, att de stora investeringar, som gjorts i byggnader och materiel, icke
följts av en motsvarande upprustning i personalhänseende. Det påpekas,
att bortsett från befattningen som driftledare för jordbruksegendomen endast
finnes två fasta befattningar inrättade för forskning och försöksverksamhet
vid anstalten. Behovet av arbetskraft i övrigt får tillgodoses
genom viss tillfälligt anställd personal. — Det angivna personalläget
måste enligt revisorerna uppenbarligen inverka hämmande på den forsknings-
och försöksverksamhet, för vilken anstalten inrättats. Särskilt anser
revisorerna olägenheter föreligga för den del av verksamheten, som
avser laboratoriearbete och uppgifter i samband med försöksresultatens
bearbetning och publicering. En omprövning bör därför ske av personalfrågan.
Utskottet -—- som i sammanhanget tagit del av Kungl. Maj:ts nyligen
framlagda proposition angående upprustning av forskning, försök och högre
undervisning på jordbruks- och trädgårdsområdena — vill som en allmän
uppfattning uttala, att det givetvis är angeläget tillse, att institutionerna
på förevarande område får en personal, som säkrar att tillgängliga
försöks- och forskningsresurser kan utnyttjas på ett ändamålsenligt sätt.
Vad angår Röbäcksdalens lantbruksförsöksanstalt förutsätter utskottet, att
eventuellt ytterligare personalbehov prövas i samband med eu fortsatt upprustning
av försöksorganisationen. Med hänsyn härtill har utskottet ansett
sig kunna begränsa sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen
omförmäla.
36:o) Ekonomibyggnad vid Röbäcksdalens lantbruksförsöksanstalt. Under
jordbruksdepartementet, § 36, har revisorerna ägnat uppmärksamhet åt
36
Statsutskottets utlåtande nr 116 år 1961
byggnadskostnaderna för ekonomibyggnaden vid Röbäcksdalens lanibruksförsöksanstalt
(Del I, s. 269 -276).
Utlåtanden har avgivits av byggnadsstyrelsen, lanlbruksstyrelsen, lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök samt statens forskningsanstalt
för lantmannabyggnader (Del II, s. 352—355).
Utskottet. Ekonomibyggnaden vid den under föregående punkt omförrnälda
Röbäcksdalens lantbruksförsöksanstalt — vilken byggnad uppfördes
genom entreprenad och färdigställdes år 1956 — rymmer i en höghuskropp
ladugård för varm lösdrift med djurstall och foderutrymmen m. m. samt i
en låghusflygel ett svinstall. Den slutliga kostnaden för byggnaden — bortsett
från svinstall och spannmålsmagasin — motsvarar 4 700 kronor per
nötkreatursenhet.
Revisorerna anser, att mot bakgrund av den grundliga utredning som
föregått uppförandet nämnda kostnad måste betraktas som hög, och hänvisar
till en av lantbruksstyrelsen gjord kostnadsjämförelse mellan sex
olika ladugårdstyper, enligt vilken det mest kostnadskrävande alternativet
för en ekonomibyggnad med Röbäcksdalens kreatursbesättning beräknas
draga en kostnad av 3 060 kronor per nötkreatursenhet. — Revisorena har
i sammanhanget framhållit, att en analys i efterhand bort göras av det
ekonomiska utfallet i syfte att klarlägga de faktorer som kan ha medverkat
till detta.
Utskottet har för egen del givetvis svårt att på grundval av det redovisade
materialet bedöma i vad mån byggnadskostnaderna är att betrakta som
särskilt höga. Byggnadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen och lantbrukshögskolan
har i sina yttranden framhållit, att den av revisorerna gjorda sammanställningen
av här ifrågavarande kostnadsresultat med den av lantbruksstyrelsen
gjorda kostnadsjämförelsen icke är rättvisande. Den sistnämnda syftar
sålunda endast till att klargöra relationer mellan olika principlösningar
och inbegriper icke alla till ett reellt byggnadsföretag hörande kostnader.
Enligt exempelvis byggnadsstyrelsens bedömning skulle med tillägg för
vid entreprenadföretag normala byggmästararvoden, projekteringskostnader,
kostnader för yttre arbeten etc. den i lantbruksstyrelsens kostnadsjämförelse
nämnda siffran bli omkring 4 500 kronor per nötkreatursenhet enligt
prisläget 1956.
Vad revisorerna anfört om önskvärdheten av att en efterhandsanalys
skett av det ekonomiska utfallet av byggnadsföretaget kan utskottet helt
ansluta sig till. Byggnaden har sålunda i flera hänseenden haft experimentkaraktär,
och en bedömning av kostnadsresultatet hade därför bort företagas
så att erfarenheter hade kunnat vinnas för framtiden. — Utskottet
vill slutligen uttala önskvärdheten av att då fråga är om byggnadsarbeten
av här nämnt slag samarbete i lämplig utsträckning kommer till stånd med
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets utlåtande nr 116 år 1961 3/
statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader, som enligt sin instruktion
har att åt statliga myndigheter utan kostnad utföra utredningar av
bvggnadsteknisk och byggnadsekonomisk art jämte tillhörande projekteringsarbete.
Då de anförda synpunkterna kan förväntas bli beaktade utan någon
särskild åtgärd från riksdagens sida, har utskottet velat begränsa sig till
att vad i ärendet förevarit för riksdagen
omförmäla.
37 :o) Finansieringen av skogsvårdsstyrelsernas frö- och plantproduktion.
Under jordbruksdepartementet, § 37, har revisorerna riktat anmärkning
mot den gällande ordningen för tillgodoseende av plantskoleverksamhetens
kapitalbehov (Del I, s. 277—282).
Utlåtanden har avgivits av skogsstyrelsen, skogsvurdsstyrelserna i Södermanlands
län, Östergötlands län, Jönköpings län, Kristianstads län, Älvsborgs
län, Värmlands län, Gävleborgs län, Västernorrlands län och Västerbottens
län (Del II, s. 355—363).
Utskottet. Under förevarande punkt har revisorerna riktat anmärkning
mot den nu gällande ordningen för tillgodoseende av skogsvårdsstyrelsernas
kapitalbehov för frö- och plantproduktionen. Det erimas om att räkenskapsmässigt
någon särredovisning hos styrelserna hittills icke förekommit
beträffande ifrågavarande verksamhet, utan inkomster och utgifter har
ingått i styrelsernas allmänna medelsförvaltning. Behovet av rörelsemedcl
för driften och i viss utsträckning även av investeringsmedel för anläggningarna
har tillgodosetts i första hand genom anlitande av styrelsernas
likvida medel och i andra hand genom upptagande av lån i den allmänna
marknaden, varvid dock Kungl. Maj:ts medgivande för
måst inhämtas.
I anledning av vad sålunda anförts från revisorernas sida vill utskottet
erinra om att ställning till förevarande spörsmål tagits så sent som i
fjol. Sålunda godtog 1960 års riksdag på förslag av Kungl. Maj:t en ordning,
innebärande att skogsvårdsstyrelsernas frö- och plantproduktion
skulle drivas affärsmässigt i form av en från den Övriga verksamheten skild
rörelse. Däremot ansåg sig riksdagen lika litet som Kungl. Maj:t kunna
biträda ett av 1955 års skogsvårdsutredning framlagt förslag, att staten
skulle genom en särskild lånefond ställa erforderligt kapital till skogsvårdsstyrclsernas
förfogande för investering i och drift av plantskolor samt
för fröinsamling in. in. Vad gällde plantskoleverksamhetcn borde i stället
skogsvårdsstyrelserna liksom hittills efter framställning till Kungl. Maj.t
kunna medgivas rätt att upptaga lån på den allmänna kreditmarknaden.
opaginerad Kontrollera mot PDF
3° Statsutskottets utlåtande nr 116 år 1961
Likaså borde alltjämt den särskilda lånefonden för insamling av skogsfrö
bibehållas såsom stöd för finansieringen av styrelsernas fröinsamling.
Utskottet vill i anslutning härtill framhålla, att det är medvetet om de
behov av kapital- och rörelsemedel, som föreligger på förevarande område.
En medverkan från statens sida i syfte att underlätta medelsanskaffningen
ter sig också rimlig. Det är därför önskvärt, att skogsvårdsstyrelserna verkligen
utnyttjar de möjligheter i detta hänseende, som står till deras förfogande.
Däremot synes det icke utskottet rimligt att sedan de med fröoch
plantproduktionen sammanhängande ekonomiska problemen så nyligen
varit föremal för statsmakternas prövning nu upptaga desamma till
förnyade överväganden.
Med hänsyn till vad sålunda anförts har utskottet ansett sig böra begränsa
sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen
omförinäla.
38 :o) Vissa avgifter för sjöfarten i Stockholm. Under handelsdepartementet,
§ 38, har revisorerna förordat, att frågan om vissa närmare angivna
avgifters avveckling upptages till prövning (Del I, s. 283—287).
Utlåtanden har avgivits av kommerskollegium, förhandling sledaren med
uppgift att medverka vid en uppgörelse om avveckling av rekognitionsavgifterna
till Danviks hospital, Direktionen över stiftelsen Danviks hospital,
Direktionen över Rorgerskapets Änkehus och Sveriges redareförening (Del
II, s. 364—374).
Utskottet. Revisorerna erinrar om att sedan flera hundra år tillhaka särskilda
avgifter utgår i Stockholms hamn för fartyg som ankommer från
utrikes ort, nämligen dels de s. k. danvikspenningarna, som tillfaller stiftelsen
Danviks hospital, dels de s. k. fattigpenningarna, som tillfaller Stockholms
borgerskaps änkehus. Frågan om dessa avgifters avveckling har
enligt revisorerna sedan länge varit aktuell. Utredningar har företagits rörande
avgifternas rättsliga natur, och yrkanden har framställts från myndigheter
och enskilda om att avgifterna måtte bringas att upphöra. Revisorerna
förordar, att frågan härom nu upptages till prövning.
Utskottet ansluter sig till revisorernas uppfattning att frågan om danMks-
och fattigpenningarnas avveckling nu bör upptagas till prövning. Som
kommerskollegium framhållit torde näppeligen några skäl kunna anföras
för att belasta utrikessjöfarten på Stockholm med avgifter för en åldringsvård,
som icke har samband med denna sjöfart. Bortsett härifrån kan konstateras,
att avgifterna hänför sig till gångna tiders förhållanden, då betingelserna
för åldringsvården var helt andra än nu.
Statsutskottets utlåtande nr 116 år 1961
39
Utskottet vill slutligen erinra om att det redan år 1938 — i anslutning till
behandlingen av 1937 års revisorers berättelse — uttalade sig för eu avveckling
av danvikspenningarna.
I enlighet med det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad utskottet i anledning av riksdagens revisorers
ifrågavarande uttalande anfört.
39:o) Kungl. Maj:ts skrivelse med redogörelse för vidtagna åtgärder. I
skrivelse nr 31 har Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden för den 13 januari 1961, lämnat
en redogörelse för de åtgärder som vidtagits på grund av riksdagens skrivelser
den 25 mars 1960, nr 11, den 8 april 1960, nr 159, den 6 maj 1960, nr
209, den 24 maj 1960, nr 302 och den 30 november 1960, nr 368, i anledning
av, såvitt nu är i fråga, riksdagens år 1959 församlade revisorers berättelse.
Utskottet. Av den i förevarande sammanhang lämnade redogörelsen framgår,
att vissa i ovannämnda riksdagsskrivelser angivna ärenden alltjämt är
föremål för Kungl. Maj:ts prövning. Utskottet förutsätter, att dessa frågor
ägnas fortsatt uppmärksamhet och att de av riksdagen härutinnan uttalade
önskemålen beaktas, så snart förhållandena medgiver. Kungl. Maj :ts
skrivelse har i övrigt icke givit utskottet anledning till särskilt uttalande,
vilket utskottet velat för riksdagen
anmäla.
Stockholm den 12 maj 1961
På statsutskottets vägnar:
ERNST V. STAXÄNG
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet har närvarit
från första kammaren: herrar Näsström, Einar Persson, Ivar Johansson,
Birger Andersson, fröken Andersson, herrar Thun, Bergman, Per
Jacobsson, Bengtson, Fritz Persson, Rikard Svensson, Anders Johansson,
Edström, Bengt Gustavsson och Kaijser; samt
från andra kammaren: herrar Staxäng, Petterson i Degerfors, Gustafsson
i Stockholm, Malmborg, Karlsson i Olofström, Svensson i Stenkyrka,
Blidfors, Andreasson, Eliasson i Sundborn, Mellqvist, fru Lewén-FJiasson,
fröken Elmén, herrar Wedén, Cassel och Gustafsson i Uddevalla;
40
Statsutskottets utlåtande nr 116 år 1961
dock att vid behandlingen av punkterna 31—39 herr Bohman deltagit
i stället för herr Cassel.
Reservation
vid punkten 31 (Statliga myndigheters anlitande av bankinrättningar
m. m.) av fröken Andersson, herrar Per Jacobsson, Anders Johansson,
Edström, Kaijser, Staxäng, Malmborg, fröken Elmén, herrar Wedén och
Bohman, vilka ansett att utskottets yttrande och hemställan hort ha följande
lydelse:
»Utskottet finner icke att de av revisorerna åberopade omständigheterna
utgör tillräckliga skäl för att vidtaga de av dem förordade åtgärderna i
syfte att inskärpa skyldigheten att efterleva de i kungörelsen 1951: 453 intagna
bestämmelserna. Därtill kommer att, såsom framgår av riksräkenskapsverkets
yttrande, oklarhet föreligger rörande kungörelsens innebörd
i skilda hänseenden. Utskottet vill också understryka att förhållandena i
det enskilda fallet kan motivera rörelsefrihet för myndigheterna. Även
lokala förhållanden bör ge anledning till lättnader i kravet på en strikt
tillämpning av kungörelsens bestämmelser.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen må besluta att åtgärder i det av revisorerna
under förevarande paragraf angivna syftet icke skall vidtagas.
»
Svenska Tryckeriaktiebolaget, Stockholm 1961
610763
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1961:285 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag för budgetåret 1961162 till försäkringsdomstolen m. m. a1 i texten