Utlåtande i anledning av väckt motion om anordnande av särskilda gångbanor vid tillfarter till tätorter.
1961-11-07 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1961:153, Utlåtande i anledning av väckt motion om anordnande av särskilda gångbanor vid tillfarter till tätorter.
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande nr 153 år 1961
1
Nr 153
Utlåtande i anledning av väckt motion om anordnande av särskilda
gångbanor vid tillfarter till tätorter.
(4:e avd.)
I en inom andra kammaren av herr Gustafsson i Borås väckt motion (II:
134) har hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte uttala,
att som ett led i strävandena att bekämpa mörkerolyckorna i trafiken vägbanorna
vid ut- och infarter till städer och tätorter måtte i ökad utsträckning
förses med särskilda gångbanor.
Beträffande de skäl motionären anfört till stöd för sitt yrkande torde få
hänvisas till motionen.
över motionen har, efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning,
yttranden avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och statens trafiksäkerhetsråd.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen erinrar inledningsvis om att särskilda
gångbanor genom vägväsendets försorg utbygges i de fall där stark gångtrafik
kan påräknas, d. v. s. i första hand inom tätorter och annan tätbebyggelse,
samt anför vidare följande.
Där fordonstrafiken är av viss storleksordning anlägges numera vägrenar
utmed körbanorna. Vägrenarna är i allmänhet försedda med beläggning och
avskilda från körbanan genom dennas kantmarkering. I de fall vägrenar
förekommer, kan dessa vid behov tjänstgöra som kombinerade gång-, mopedoch
cykelbanor. Byggandet av gångbanor medför utläggande av kantsten,
dagvattenledningar och ledningsbrunnar, vilket förutom extra byggnadskostnader
ävenledes medför försvårat vägunderhåll vid plogning, ledningsrensning
etc. Byggnadskostnaden för 2 st 2,0 m breda förhöjda gångbanor
beräknas kosta ca 235 kronor/m under det att 2 st 3,0 m breda vägrenar beräknas
till 190 kronor/m. Utförande av förhöjd kantsten medför även att
körbanan av trafiksäkerhetsskäl måste utföras 0,25 m bredare på var sida,
vilket också innebär högre byggnadskostnader.
På grund av vad ovan sagts måste frågan om anläggande av gångbanor bli
föremål för prövning i varje särskilt fall. Härtill kommer, att —- såsom tidigare
framhållits — byggande av vägar av modern standard jämväl måste
anses tillgodose gångtrafikanterna genom att vägarna i allt större utsträckning
förses med breda vägrenar.
Styrelsen hemställer under hänvisning härtill att motionen ej måtte föranleda
någon riksdagens vidare åtgärd.
Trafiksäkerhetsrådet har i ämnet anfört följande.
Som ett viktigt led i trafiksäkerbetsforskningen ingår undersökningar till
klarläggande av olycksorsakerna. Dessa undersökningar redovisas genom,
1 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 6 samt. Nr 153
2
Statsutskottets utlåtande nr 153 år 1961
bland annat, s. k. olycksindex. Av ett nyligen på trafiksäkerhetsrådets uppdrag
utfört arbete — Index för vägtrafikolyckor, del IV — som utgör ett
detalj studium av olyckstyper utom tättbebyggt område kan utläsas, att av
samtliga de fotgängarolyckor som inträffat utom tättbebyggt område och i
vilka motorfordon varit inblandade ca 25 % avsett fall, där fotgängaren gått
längs vägen, under det att ca 60 % av hela antalet av dessa olyckor avsett
fall där vederbörande fotgängare korsat körbanan.
Olyckstypen motorfordon/fotgängare omfattade det år nyssnämnda undersökning
avsåg — 1956 — ca 4 % av totala antalet vägtrafikolyckor för detta
år, vilket antal utgjorde 18 833. År 1960 hade detta totalantal enligt de preliminära
kvartalssiffrorna stigit till ca 20 500.
Ur trafiksäkerhetssynpunkt är det helt naturligt ett önskemål att i största
möjliga utsträckning kanalisera olika slag av trafik, framför allt med hänsyn
till de olika hastigheter varmed trafiken framgår. Detta gäller icke endast
fotgängare utan även cyklar och mopeder. Samhälls- och vägplaneringen
torde i ökad utsträckning vara inriktad på att tillfredsställa detta önskemål.
Enligt rådets mening är den i motionen behandlade frågan huvudsakligen
en kostnadsfråga, och rådet ifrågasätter om ett tillfredsställande av motionärens
önskemål är det som inom ramen för tillgängliga resurser i första
hand bör ifrågakomma till utförande.
Rådet vill i detta sammanhang betona betydelsen av den i motionen mera i
förbigående uppmärksammade frågan om vägbelysningen. Detta spörsmål
— som tidigare behandlats bl. a. i Riksdagen (se tredje lagutskottets uti. nr
15 vid 1958 års A-Riksdag) — har ännu icke erhållit en tillfredsställande
lösning. Detta är beklagligt med hänsyn till den stora betydelse denna
fråga har för uppkomsten av flertalet av de olyckor, som avses i motionen.
Slutligen vill trafiksäkerhetsrådet nämna, att i 60 § 2 mom. vägtrafikförordningen
numera, enligt Ivungl. förordning den 9 december 1960, finnes följande
stadgande.
»Den som under mörker färdas gående på väg, varest tillfredsställande
belysning ej är anordnad och särskild gångbana ej finnes, bör vara försedd
med tänd lykta eller reflexanordningar eller ock bära klädesplagg, som
vid belysning skarpt avtecknar sig mot omgivningen.»
Utskottet. Av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yttrande framgår, att särskilda
gångbanor genom vägväsendets försorg utbygges i de fall där stark
gångtrafik kan påräknas, såsom inom tätorter och annan tätbebyggelse. Med
hänsyn till det i viss mån försvårade vägunderhåll samt framför allt de extra
kostnader som föranledes av en sådan utbyggnad måste emellertid enligt
styrelsen uppkommande frågor därom prövas från fall till fall. Kostnadsfrågans
betydelse i sammanhanget har även understrukits av trafiksäkerhetsrådet,
som dessutom ifrågasätter om vidtagandet av de åtgärder motionären
föreslagit är det som ur trafiksäkerhetssynpunkt och inom ramen för tillgängliga
resurser i första hand bör komma i fråga.
Utskottet finner visserligen för sin del motionärens förslag i och för sig
beaktansvärda. På av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anförda skäl synes
dock här aktuella frågor böra prövas från fall till fall. Med hänsyn härtill
och med beaktande jämväl av övriga av remissmyndigheterna åberopade
omständigheter anser sig utskottet icke kunna biträda motionärens yrkande.
Statsutskottets utlåtande nr 153 år 1961
3
Utskottet hemställer därför,
att motionen II: 134 icke må föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 7 november 1961
På statsutskottets vägnar:
ERNST V. ST AXÄNG
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet har närvarit
från första kammaren: herrar Näsström, Gillström, Birger Andersson,
fröken Andersson, herrar Axel Johannes Andersson, Thun, Bergman, Holmqvist,
Per Jacobsson, Fritz Persson, Ragnar Bergh, fru Wallentheim, herrar
Nils Theodor Larsson, Edström och Sundin; samt
från andra kammaren: herrar Staxäng, Petterson i Degerfors, Gustafsson
i Stockholm, Malmborg, Blidfors, Almgren, Ståhl, Andreasson, Mellqvist,
fru Lewén-Eliasson, fröken Elmén, herrar Larsson i Hedenäset, Carbell,
Gustafsson i Kårby och Källenius.
Stockholm 1961. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 611135
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.