Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående ng organisation av krigsmaktens högsta ledning jämte i ämnet väckta motioner.
1961-05-05 · 37 sidor, varav 36 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 36 av 37 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1961:90, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående ng organisation av krigsmaktens högsta ledning jämte i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande nr 90 år 1961
1
Nr 90
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående
ng organisation av krigsmaktens högsta ledning
jämte i ämnet väckta motioner.
(l:a avd.)
I propositionen nr 109 har Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över försvarsärenden för den 10 mars 1961,
föreslagit riksdagen att besluta, att krigsmaktens högsta ledning skall
organiseras enligt de riktlinjer, som angivits i berörda statsrådsprotokoll.
I detta sammanhang har utskottet till behandling förehaft
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herrar Gunnar Berg och Ernst Olsson (1:636) och den andra inom
andra kammaren av herrar Wedén och Hedin (II: 757), i vilka hemställts,
att riksdagen vid behandling av proposition nr 109 avslår Kungl. Maj:ts
förslag om principbeslut nu beträffande ändring av försvarsgrenschefernas
chefskap över respektive försvarsgrenars tygförvaltande verk,
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herrar Ferdinand Nilsson och Nils-Eric Gustafsson (1:637) och den
andra inom andra kammaren av herrar Jansson i Benestad och Elmwall
(II: 758), i vilka hemställts, att riksdagen måtte avslå proposition nr 109
samt i skrivelse till Kungl. Maj :t uttala att beslut om ny organisation av
krigsmaktens högsta ledning icke bör fattas förrän översikt erhållits om
organisationen och kostnaden även för försvarsgrensstaberna, totalförsvarets
högsta ledning och krigsmaktens regionala ledning,
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr Ollén (I: 638) och den andra inom andra kammaren av herr Hammar
(II: 759), i vilka hemställts, att riksdagen icke beslutar någon omorganisation
enligt proposition nr 109, innan översikt erhållits om vapengrensstabernas
organisation, totalförsvarets högsta ledning och krigsmaktens
regionala ledning, samt att lönekostnaderna för den blivande omorganisationen
skall hållas inom den för staberna nu gällande ramen,
dels ock en inom andra kammaren av herr Wachtmeister väckt motion
(II: 756), vari hemställts, att förslaget om ny organisation av krigsmaktens
högsta ledning enligt proposition nr 109 icke bifalles av riksdagen, innan
redogörelse lämnats om organisation och kostnader för totalförsvarets
1—2342 bi Bihang till riksdagens protokoll 1961. 6 saml. Nr 90
2
Statsutskottets utlåtande nr 90 år 1961
högsta ledning, försvarsgrensstabernas organisation samt den regionala
ledningen av krigsmakten.
Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden
hänvisas till motionerna 11:757, 1:637, 1:638 och 11:756.
Vid anmälan av propositionen 1958: 110 angående vissa organisationsoch
anslagsfrågor rörande försvaret erinrades om att 1955 års försvarsberedning
framhållit angelägenheten av att möjligheterna till en ökad samordning
och en mera enhetlig ledning såväl inom det militära försvaret
som av det totala försvaret prövades i lämpligt sammanhang. Vad det
militära försvaret beträffade, anmäldes att viss personal ställts till överbefälhavarens
förfogande för att såsom en arbetsgrupp utföra vissa studier,
avsedda att förbereda en utredning om krigsmaktens högsta ledning. Chefen
för försvarsdepartementet förklarade sig tillmäta det sålunda igångsatta
utredningsarbetet stor betydelse och framhöll i anslutning därtill, att det
inbördes beroendet mellan försvarets olika delar blir alltmer utpräglat och
att organisationsformerna för krigsmaktens högsta ledning måste anpassas
efter utvecklingens krav. Med hänsyn till den allmänna vikten av de spörsmål
det gällde borde utredningsarbetet, sedan undersökningarna i militär
regi slutförts, lämpligen utvidgas för att ett allsidigt underlag för förslag
i ämnet skulle erhållas.
Departementschefen anslöt sig i princip till det av försvarsberedningen
framförda önskemålet om en mera enhetlig ledning även av det totala försvaret
men uttalade, att därmed sammanhängande spörsmål var av invecklad
och svårbedömbar beskaffenhet och bland annat berörde frågan om
regeringens arbetsformer. Vissa av de problem som ägde samband därmed
syntes därför komma under bedömande av författningsutredningen. Emellertid
angav departementschefen sin avsikt att ha uppmärksamheten riktad
på behovet av en ökad samordning av verksamheten inom det totala försvarets
olika instanser, både på departementsplanet och i fråga om myndigheternas
arbete. Med hänsyn till dessa frågors stora vikt syntes en allsidig
utredning av problemkomplexet böra verkställas i lämpligt sammanhang.
I sitt utlåtande (nr B 53) över ifrågavarande proposition underströk
riksdagens statsutskott försvarsberedningens uttalande om vikten av ökad
samordning och mera enhetlig ledning av ej blott det militära försvaret
utan hela totalförsvaret. Utskottet förklarade sig dela den i propositionen
uttalade uppfattningen, att utredningsarbetet, sedan undersökningarna i
militär regi slutförts, borde vidgas så att ett allsidigt underlag för förslag
i ämnet erhölles. Starka skäl talade enligt utskottet för att utredningsarbetet
borde anförtros en kommitté med parlamentariskt inslag. Utskottet
ansåg sig också ha skäl förutsätta, att en sådan utredning skulle komma
till stånd utan onödig tidsutdräkt. Riksdagens beslut (skr. B 83) innebar
icke någon avvikelse från vad utskottet anfört.
Statsutskottets utlåtande nr 90 år 1961
3
Den i det föregående omnämnda arbetsgruppen avlöstes efter slutfört
uppdrag av en expertkommitté som med stöd av Kungl. Maj :ts den 3 oktober
1958 lämnade bemyndigande tillsattes av överbefälhavaren för att
verkställa förberedande utredning rörande frågan om krigsmaktens högsta
ledning. Denna kommitté — 1958 års för svar sledning skommitté — avgav i
mars 1960 till överbefälhavaren betänkande med förslag i ämnet (SOU
1960: 12). överbefälhavaren föreslog i skrivelse den 16 maj 1960, efter att
ha inhämtat yttranden över betänkandet från cheferna för armén, marinen
och flygvapnet samt försvarets förvaltningsdirektion, att krigsmaktens
högsta ledning skulle — med vissa avsteg i detaljfrågor — organiseras i
enlighet med de i betänkandet framlagda principerna.
Sedan de i militär regi bedrivna undersökningarna rörande krigsmaktens
högsta ledning sålunda fullföljts, tillkallade chefen för försvarsdepartementet
med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 maj 1960 utredningsmän
— 1960 års försvarsledningsutredning — för att verkställa utredning
om totalförsvarets och krigsmaktens högsta ledning. Utredningen
har den 22 december 1960 redovisat den sistnämnda delen av sitt uppdrag
med ett betänkande »Enhetlig ledning av krigsmakten» (SOU 1961:7).
— Betänkandet har remissbehandlats.
Utskottet lämnar här en sammanfattning av försvarsledningsutredningens
förslag. För närmare kännedom härom samt beträffande försvarsledningskommitténs
ställningstaganden och remissmyndigheternas synpunkter
torde få hänvisas till propositionen.
Försvarsledningsutredningens uppdrag avser totalförsvarets högsta ledning,
krigsmaktens högsta ledning och krigsmaktens ledning i regional
instans. Enligt sina direktiv har utredningen haft att snarast framlägga
förslag rörande krigsmaktens högsta ledning. En förutsättning härför har
dock angivits vara, att det enligt utredningens bedömande icke är erforderligt
att avvakta de resultat vartill utredningen kan komma beträffande
totalförsvarsledningen. Efter undersökningar har utredningen funnit, att
dess förslag till organisation av krigsmaktens högsta ledning utan olägenhet
kan genomföras oberoende av hur totalförsvarets ledningsorganisation
i framtiden kan komma att utformas. Utredningen har jämväl undersökt
om dessa förslag är bestämmande för hur en framtida organisation av den
regionala militära ledningen bör utformas. Därvid har befunnits att förslagen
icke heller i detta hänseende minskar handlingsfriheten i det fortsatta
utredningsarbetet men att de synes ägnade att underlätta en reform
av den regionala ledningen.
Såsom allmän grund för utredningens arbete har legat bedömningar
rörande de krav det nutida kriget ställer på vår krigsmakt och dess högsta
ledning. Utredningen har funnit att en mera samordnad och enhetlig
högsta ledning i krig är nödvändig för att krigsmakten skall kunna fullgöra
sina operativa uppgifter. Utredningen har vidare konstaterat, att det
4
Statsutskottets utlåtande nr 90 år 1961
— främst med hänsyn till kravet på hög beredskap — bör råda största
möjliga överensstämmelse mellan freds- och krigsorganisationerna. Bland
annat av detta skäl bör även fredsorganisationen vara samordnad och
enhetligt ledd. Detta gäller också ledningen av fredstida funktioner, vilka
helt eller delvis bortfaller i krig, såsom långsiktig planering av materielanskaffning
m. in. samt de s. k. förbandsproducerande funktionerna (utbildning,
mobiliseringsförberedelser etc.).
Ett genomgående tema i förslagen är att befogenheter och resurser i
ökad grad koncentreras till överbefälhavaren. Han skall leda och samordna
verksamheten inom krigsmakten samt inriktningen och utvecklingen av
denna. Ledningen skall främst avse de viktigaste funktionerna, nämligen
operativ verksamhet och långsiktsplanering. Överbefälhavaren skall styra
och inrikta den militära förvaltningsverksamheten genom direktiv och anvisningar,
göra avvägningar mellan olika behov inom krigsmakten samt
tilldela centrala myndigheter kostnadsramar, inom vilka de har att uppgöra
sina förslag till anslagsäskanden.
Utredningen har funnit att vissa mycket viktiga verksamhetsområden i
nuläget icke alls eller endast i otillräcklig grad kunnat beaktas. Utredningen
har därför ansett det nödvändigt att föreslå en viss personell förstärkning
av den högsta ledningen. Om en dylik förstärkning av resurserna
tillkommer, bedömer utredningen att de föreslagna ändringarna i
ansvars- och uppgiftsfördelning också kan verka till rationaliseringar på
längre sikt. Ledningen får nämligen då bättre möjligheter än i nuläget att
själv föreslå val av riktiga utvecklingslinjer för krigsmakten. Därigenom
kan högre försvarseffekt uppnås inom en given kostnadsram.
Utredningen har funnit, att man för överskådlig tid måste räkna med
en fortsatt indelning av krigsmakten i försvarsgrenar. Försvarsgrenarnas
huvuduppgift skall vara att inom ramen för överbefälhavarens allmänna
direktiv om utveckling och inriktning av krigsmakten ställa krigsdugliga
förhand till de operativa chefernas förfogande. Utredningen förutser emellertid,
att förändringar i och förskjutningar mellan de nuvarande försvarsgrenarnas
verksamhetsområden kan bli aktuella även inom den angivna
perioden.
Såvitt avser organisationen m. m. i krig föreslår utredningen följande.
a) Den högsta militära ledningen utövas av en ensamt beslutande överbefälhavare
(ÖB). Han biträdes vid ledning av den operativa verksamheten
av en allsidigt sammansatt försvarsstab. Försvarsstabschefen samordnar
den operativa verksamheten inom högkvarteret.
b) ÖB ger operativa order direkt till regionala militära chefer och övriga
omedelbart under ÖB lydande chefer.
c) Försvarsstaben förstärkes i krigsorganisationen med försvarsgrensstabscheferna
jämte delar av försvarsgrensstaberna.
Statsutskottets utlåtande nr 90 år 1961 5
d) Försvarsstabschefen och försvarsgrenscheferna är ställföreträdare
för ÖB.
e) Det bör ankomma på ÖB att utarbeta den närmare organisationen
av högkvarteret. Härvid bör största begränsning iakttagas vid tillgodoseende
av de personella behoven för olika i högkvarteret ingående stabsdelar
och förvaltningar.
Utredningens förslag rörande organisationen m. m. i fred kan sammanfattas
sålunda.
a) ÖB är under Kungl. Maj:t ensam ansvarig för det operativa krigsförberedelsearbetet,
för krigsmaktens inriktning samt för avvägning mellan
olika behov inom krigsmakten.
b) ÖB biträdes av en allsidigt sammansatt försvarsstab.
c) ÖB fattar ensam beslut. I grundläggande frågor fattar han sina beslut
i militärledningen efter att ha inhämtat försvarsgrenschefernas uppfattningar
och råd.
d) Militärledningen skall vara ett organ för överläggning och ömsesidig
information, i vilket ÖB och försvarsgrenscheferna är ledamöter. Vid behov
kallas även chefer för centrala verk och myndigheter att närvara vid
militärledningens sammanträden. Försvarsstabschefen är föredragande.
Överläggningarna omfattar för krigsmakten centrala frågor. Militärledningen
skall även verka för samordning och enhetlighet inom krigsmakten.
Såsom underlag för överläggningarna tjänar av försvarsstaben utarbetat
eller sammanställt stabsmaterial. Försvarsgrenscheferna är skyldiga att i
frågor, som förelägges dem, inför ÖB redovisa sina råd och ställningstaganden.
e) Försvarsstaben omorganiseras till att bli en allsidigt sammansatt
stab. Den viktigaste förändringen är härvid, att ett organ för beredning
av ärenden om operativt krigsförberedelsearbete tillkommer. Detta organ,
operationsledningen, övertar de operativa uppgifter som nu ankommer på
sektion I i den nuvarande försvarsstaben samt på marin- och flygstaberna.
Ledningen av långsiktsplaneringen utövas i planeringsledningen,
vars grund utgöres av den nu provisoriskt inrättade planeringssektionen i
försvarsstaben. Det ökade personalbehovet i den omorganiserade försvarsstaben
tillgodoses genom överflyttning av beställningar från försvarsgrensledningarna
samt genom tillkomst av tio nya beställningar. Den nuvarande
sektion III anses böra utgå. En särskild upplysningsavdelning tillkommer
och knytes tills vidare till sektion II. Avdelningen kan i framtiden komma
att få en fristående ställning.
f) I ärenden som rör operativt krigsförberedelsearbete ger ÖB order
direkt till regionala chefer.
g) För att begränsa försvarsstabens verksamhet till de särskilt väsentliga
verksamhetsområdena skall en huvudstabsprincip tillämpas, som inne
-
6
Statsutskottets utlåtande nr 90 dr 1961
bär att ärende eller ärendesgrupp kan av ÖB överlämnas till försvarsgrenschef
för handläggning. Dennes stab bereder ärendena för överbefälhavaren
och tjänar i detta hänseende såsom ÖB:s stabsorgan.
h) Försvarsgrenscheferna är Kungl. Maj :t och ÖB ansvariga för organisation,
utbildning, utrustning, personaltjänst, värnpliktsväsende och mobiliseringsarbete
inom försvarsgrenens verksamhetsområde. Försvarsgrenschef
skall därjämte enligt huvudstabsprincipen handlägga sådana ärenden
som kan komma att tilldelas honom. Försvarsgrenschef insänder normalt
sina framställningar till Kungl. Maj:t genom ÖB. Försvarsgrenschef är
skyldig att i militärledningen orientera om verksamhet som pågår eller
avses igångsättas inom försvarsgrenen.
i) En för krigsmakten gemensam intendenturförvaltning bör tillkomma.
j) Försvarsgrenschefernas chefskap över försvarsgrensförvaltningarna
upphör. Förvaltningsverksamheten inriktas genom direktiv och anvisningar
från ÖB och försvarsgrenscheferna. Vissa betydelsefulla förvaltningsfrågor
av närmare angivet slag skall underställas ÖB respektive försvarsgrenschef.
Försvarets förvaltningar är skyldiga att kontinuerligt hålla ÖB och
försvarsgrenscheferna orienterade om pågående verksamhet samt biträda
dem med erforderliga utredningar och upplysningar.
k) Förvaltningsverksamheten samordnas i försvarets förvaltningsdirektion,
vars verksamhet förutsättes bli utökad bland annat genom att huvudförvaltningsprincipens
tillämpningsområde vidgas. Anordningar föreslås
vidtagna för att säkerställa, att de stabsmässiga aspekterna på en fråga
blir klarlagda, innan direktionen fattar beslut. För att ett intensivare arbete
skall kunna utföras inom tygförvaltningsområdet, skall ärenden som berör
enbart detta område handläggas av ett mindre antal ledamöter. Om direktionen
i en fråga av stor betydelse icke kan nå enighet, skall ÖB under
vissa förutsättningar inträda som ordförande och ensam fatta direktionens
beslut, varvid dock ledamöterna skall ha rätt att reservera sig.
l) Ledningen av den militärtekniska forskningen bör liksom nu tillkomma
forskningsanstalten. ÖB:s inflytande skall alltjämt säkerställas
bland annat genom rätt för honom att anvisa forskningsuppgift och genom
att han äger meddela forskningsanstalten kostnadsram för dess förslag till
anslagsäskanden.
m) Ledningen av krigsmaktens budgetarbete skall utövas av ÖB, som
äger utfärda härför erforderliga direktiv. ÖB skall ha befogenhet att pålägga
försvarsgrenscheferna ansvaret för anslagsavvägningen inom de kostnadsramar,
som ÖB tilldelar försvarsgrenarna för deras förslag till anslagsäskanden.
Försvarsgrenscheferna bör ha anvisningsrätt gentemot den
gemensamma intendenturförvaltningen och vederbörlig tygförvaltning med
avseende å upprättande av förslag till äskanden.
Utredningen anser att dess förslag rörande ansvars- och arbetsfördelning
samt organisation främst av försvarsstaben bör genomföras med
Statsutskottets utlåtande nr 90 år 196t
7
början budgetåret 1961/62. Konsekvenserna framför allt för försvarsgiensstaberna
bör bli föremål för studium och undersökningar. En allmän översyn
av dessa staber bör ske med sikte på att erforderliga förändringai
skall kunna genomföras från och med budgetåret 1962/63.
I ett särskilt yttrande har en ledamot av utredningen samt den till utredningens
förfogande ställde särskilde sakkunnige uttalat, att försvarsgrenscheferna
bör bibehålla chefskapet för tygförvaltningarna på sätt som
för närvarande är fallet.
Genom de uttalanden i försvarsledningsfrågan, som gjordes av riksdagen
vid behandlingen av 1958 års försvarsproposition framförde riksdagen
klara önskemål om en ökad samordning och mera enhetlig ledning
av det militära försvaret, liksom av hela totalförsvaret. Bada de utredningar,
vilkas resultat i huvuddrag redovisats i propositionen, har efter
genomförda undersökningar föreslagit reformer med avseende å krigsmaktens
högsta ledning, vilkas allmänna innebörd enligt departementschefen
överensstämmer med de av riksdagen sålunda angivna önskemålen.
De grundläggande tankegångarna bakom utredningsförslagen har vunnit
allmän anslutning från de myndigheter m. fl., som yttrat sig i ärendet.
För egen del har departementschefen vid studium av utredningarnas
redovisning av sitt arbete funnit, att förslagen är väl underbyggda genom
grundliga undersökningar och överväganden av de betydelsefulla och komplicerade
problem det här gäller. Departementschefen ansluter sig därför i
allt väsentligt till förslagen och anser att de bör läggas till grund för beslut
om ny organisation m. m. av krigsmaktens högsta ledning.
Utredningarna — särskilt 1958 års försvarsledningskommitté — har ingående
granskat nuvarande ansvarsfördelning, organisation och verksamhet
inom krigsmaktens högsta ledning. Denna granskning har givit dem anledning
att påvisa förtjänster men också påtagliga brister. De gjorda värderingarna
kan departementschefen i stort sett biträda. I sammanhanget
erinrar departementschefen om att nuvarande ordning, när den i sina huvuddrag
fastställdes genom 1936 års försvarsbeslut, betecknade ett stort
steg framåt mot enhetlighet i ledningen och vid internationella jämförelser
torde ha representerat en för sin tid radikal lösning. Att den nu efter
ett kvartssekel med allt vad det inneburit av förändringar i fråga om krigsmedel
och krigsmetoder — framstår som mindre ändamålsenlig, är naturligt.
Konstaterandet av de brister som föreligger får mot den nu angivna
bakgrunden icke enbart betraktas som en kritik av det bestående utan
innebär framför allt eu uppfordran att med all den framsynthet som är
möjlig vidtaga de förbättringar, som ändrade förhållanden kräver för att
vår krigsmakt skall kunna utveckla största möjliga effekt vid fullgörandet
av sina uppgifter alt verka fredsbevarande och att värna vårt lands integritet.
8
Statsutskottets utlåtande nr 90 dr 1961
I enlighet med 1958 års uttalanden i försvarsledningsfrågan innefattar
det åt 1960 års försvarsledningsutredning lämnade uppdraget även frågan
om totalförsvarets högsta ledning. Vid inhämtandet av Kungl. Maj :ts bemyndigande
att tillsätta utredningen anfördes att både denna fråga och
frågan om krigsmaktens högsta ledning var angelägna och brådskande.
Eftersom det redan förelåg ett relativt omfattande underlag för prövningen
av sistnämnda spörsmål, borde emellertid utredningen pröva huruvida det
vore möjligt och ändamålsenligt att framlägga förslag rörande krigsmaktens
högsta ledning utan att avvakta de resultat, vartill utredningen kunde
komma beträffande totalförsvarsledningen. Vid denna prövning har utredningen
funnit, att beslut om krigsmaktens högsta ledning kan och — bland
annat av beredskapsskäl — även bör fattas nu, utan hinder av att underlag
för ett beslut om totalförsvarets högsta ledning ännu icke föreligger.
Utredningen har, utom de två nu berörda problemkomplexen, också fått
sig anförtrodd frågan om en ökad samordning på det regionala ledningsplanet
inom krigsmakten. Även denna del av uppdraget har utredningen
funnit kunna anstå till en senare etapp.
Vid remissbehandlingen har icke gjorts någon erinran mot att förslag
rörande de tre delarna av utredningens undersökningsområde upptages till
prövning och beslut vid skilda tidpunkter. För egen del hyser departementschefen
också, efter att ha granskat de skäl utredningen anfört för ett dylikt
tillvägagångssätt, den uppfattningen att anledning saknas att dröja med
ett beslut om krigsmaktens högsta ledning. Den utformning av denna ledning,
som nu föreslås, är nämligen sådan att den icke binder senare val
mellan rimliga lösningar av de båda övriga ledningsfrågorna. Vid sådant
förhållande och då en ganska lång tid får beräknas förflyta från igångsättandet
av en så ingripande ledningsreform, som det nu gäller, intill dess
den nya organisationen kan verka med full kraft, anser departementschefen
det angeläget att beslut om ny organisation av krigsmaktens högsta
ledning fattas utan dröjsmål. Dessa beslut bör avse dels principerna för
ansvars- och uppgiftsfördelning mellan myndigheter och stabsorgan inom
den högsta ledningen, dels grunddragen i högkvarterets krigsorganisation,
dels ock försvarsstabens fredsorganisation. Besluten bör — med visst
undantag — träda i kraft den 1 oktober 1961. Tillräckligt underlag finnes
icke för att i detta sammanhang även besluta om fredsorganisationen av
försvarsgrensstaberna. Departementschefen avser emellertid att föreslå
Kungl. Maj :t åtgärder som bör göra det möjligt att för 1962 års riksdag
framlägga förslag i denna fråga.
Departementschefens redovisning av synpunkter och ställningstaganden
beträffande de särskilda delarna av föreliggande utredningsförslag ansluter
i huvudsak till den ordningsföljd, som tillämpats vid den i propositionen
lämnade redogörelsen för förslagen och remissyttrandena.
Statsutskottets utlåtande nr 90 är 1961
9
Nuvarande organisation, uppgifter och verksamhet
För ställningstagandet till de framlagda förslagen rörande ansvarsfördelning
m. m. är det av stor betydelse, vilken innebörd som lägges i begreppen
operativ verksamhet i krig och operativt krigsförberedelsearbete.
Mot de bestämningar av dessa begrepp, som gjorts av 1958 års försvarsledningskommitté
och biträtts av 1960 års försvarsledningsutredning, har
departementschefen icke något att invända. I detta sammanhang finner
departementschefen anledning att framhålla vikten av att inom var och en
av krigsmaktens funktioner en klar och så långt möjligt enhetlig terminologi
kommer till användning. Strävanden med detta syfte är ägnade att
rationalisera verksamheten, icke minst därigenom att en smidig samverkan
mellan olika delar av krigsmakten underlättas.
Vissa utgångspunkter och riktlinjer
Under denna rubrik har i propositionen återgivits vissa av 1960 års
försvarsledningsutredning gjorda uttalanden av principiell natur. Uttalandena
avser sådana frågor som krigsmaktens högsta lednings uppgifter i
krig och fred, ansvarsfördelningen mellan den politiska och den militära
högsta ledningen, sambandet mellan vår utrikespolitik och krigsmaktens
högsta lednings utformning, indelningen i försvarsgrenar, ledningens personalbehov
och formerna för dess tillgodoseende etc. Enligt departementschefen
har dessa väsentliga spörsmål och sammanhang blivit väl klarlagda
av utredningen, och han kan ansluta sig till de framförda uppfattningarna.
Härutöver anser departementschefen sig endast böra göra ett par kommentarer.
Sålunda understrykes särskilt vad utredningen anfört om de krav,
som den alliansfria utrikespolitiken ställer på vår krigsmakts högsta ledning
i fråga om kvalitativa och kvantitativa resurser. Departementschefen
vill vidare framhålla, att sådana efter hand inträdande förskjutningar
mellan de nuvarande försvarsgrenarnas ansvarsområden, som utredningen
förklarat sig räkna med, icke bör förutsättas komma till stånd först i en
mera avlägsen framtid, efter den period av omkring tio år som utredningen
ansett möjligt att nu överblicka. Att en sådan utveckling tvärtom kan göra
sig märkbar redan inom en mera näraliggande tidrymd är betydelsefullt i
olika hänseenden; bland annat framhäves därigenom kravet, att den högsta
ledningen snarast organiseras så att den kommer att äga god överblick av
utvecklingen inom krigsmaktens olika verksamhetsområden och har möjligheter
att i tid vidtaga eller föreslå erforderliga åtgärder.
Principförslag rörande krigsmaklens högsta ledning i krig
Departementschefen finner det vara eu riktig utgångspunkt för organisationen
av krigsmaktens högsta ledning, att den främst skall kunna verka
vid och efter ett krigsutbrott av överraskande och våldsam typ. De krav,
som de båda utredningarna med denna utgångspunkt uppställt, synes ofrån
-
10
Statsutskottets utlåtande nr 90 År 1961
komliga. Den verkställda granskningen av nu gällande principer för den
högsta ledningens organisation och verksamhet påvisar emellertid, att nuvarande
ordning i betydelsefulla hänseenden icke uppfyller dessa krav.
När det gällt att bedöma vilka åtgärder som är bäst ägnade att avhjälpa
bristerna, har utredningarna granskat två principiellt skiljaktiga typlösningar,
ÖB-alternativet och militärledningsalternativet. Det förra alternativet
kännetecknas av att ledningen utövas av en ensamt beslutande överbefälhavare,
inedan det senare innebär kollegial ledning. Utredningarna
och samtliga remissmyndigheter har förordat ÖB-alternativet. Departementschefen
anser också skälen för att välja detta alternativ vara överty§ande.
Likaså finner han det vara fullt klarlagt, att en befattningshavare
— chefen för försvarsstaben — bör ha fullständigt ansvar och klara befogenheter
att leda allt operativt stabsarbete inom högkvarteret.
Under krigsförhållanden kan det med säkerhet antagas uppkomma behov
av att för speciella uppdrag äga tillgång till högt kvalificerade militära
befattningshavare med sådan utbildning och erfarenhet, som en försvarsgrenschef
representerar. Arten av de uppdrag som därvid kan komma i
fråga synes departementschefen motivera, att försvarsgrenscheferna under
krig erhåller ställning som ställföreträdande överbefälhavare. Det har också
föreslagits, att försvarsgrenscheferna skall vara ställföreträdare för överbefälhavaren
i den meningen, att de skall vara beredda att vid förfall för
överbefälhavaren överta dennes uppgifter intill dess ny innehavare av
ämbetet förordnats. Häremot har hävdats att det vore lämpligare att
chefen för försvarsstaben inträdde som ersättare för överbefälhavaren. Om
behovet av en automatiskt verkande ordning för det högsta befälets övertagande
i ett sådant fall, som här avses, är departementschefen för egen
del övertygad. Det synes honom emellertid icke erforderligt att i detta sammanhang
ta ställning till hur en dylik ordning hör utformas.
Till försvarsledningsutredningens uttalanden om vikten av att de centrala
förvaltningsmyndigheternas omfattning i krigsorganisationen begränsas
så mycket som möjligt kan departementschefen helt ansluta sig.
Allmänna krav på krigsmaktens högsta ledning i fred. Granskning av nuvarande
organisation och verksamhet
När utredningarna formulerat de allmänna krav, som bör ställas på
krigsmaktens högsta ledning i fred, och med kraven som utgångspunkt
granskat ledningens nuvarande organisation och verksamhet, har de haft
att behandla synnerligen komplicerade sammanhang. Det är enligt departementschefens
mening icke orimligt att påstå, att det från vissa synpunkter
möter större svårigheter att konstruera en effektiv ledning av krigsmakten
för fredsförhållanden än för krig. Medan ledningens verksamhet i krig
förutsättes koncentrerad till det operativa området, skall den i fred avse
ett stort antal funktioner, varjämte hänsyn måste tagas till faktorer _
Statsutskottets utlåtande nr 90 år 1961
11
exempelvis av ekonomisk eller psykologisk art — från vilka man kan och
måste bortse under krigsförhållanden.
Vid sidan av det operativa krigsförberedelsearbetet utgör arbetet med
krigsmaktens utveckling den dominerande uppgiften i fred. Utredningarna
har också, när de studerat alternativa lösningar av frågan om krigsmaktens
högsta lednings organisation i fred, utgått från de krav som ledandet av
dessa båda funktioner ställer. Detta finner departementschefen vara ett
riktigt sätt att angripa problemen. Han anser också att utredningarna angivit
de väsentliga krav som bör uppställas. Vad beträffar de brister som
utredningarna ansett föreligga i nuläget, vill departementschefen särskilt
understryka vad som anförts om frånvaron av en enhetlig strategisk grundsyn.
Även om det kan vara vanskligt att göra en gradering mellan sådana
ting som strategisk grundsyn, beredskap etc., är departementschefen benägen
att beteckna åstadkommandet av en sådan grundsyn som ett ofrånkomligt
villkor för att krigsmaktens ledning skall kunna verka på ett
riktigt sätt. De åtgärder som föreslagits i fråga om ansvarsfördelning och
organisation synes departementschefen ge förbättrade förutsättningar för
att en enhetlig grundsyn skall komma att prägla arbetet inom krigsmaktens
skilda verksamhetsområden; åtgärder av organisatorisk art är emellertid
icke ensamma till fyllest. Departementschefen fäster uppmärksamheten
på den stora vikt som i förslagen tillagts ett ökat studium av strategiska
och operativa frågor under överbefälhavarens ledning i militärledningen
och i försvarsstaben. Lämplig utbildning av personal som avses
tjänstgöra i högre staber är nödvändig men verkar först på längre sikt.
Slutligen kommer det också an på den enskilde befattningshavarens vilja
att underordna sig och sin arbetsinsats det samlade försvarets bästa. Försvarsledningsutredningen
har anfört, att det inom försvarsgrenarna och
även bland deras personal i gemensamma staber och institutioner finnes
en tendens att övervärdera den egna försvarsgrenens uppgifter och behov
på helhetens bekostnad samt att denna omständighet tagit tid och resurser
i anspråk på ett sätt, som icke gagnat krigsmaktens effektivitet. Den företeelse
som utredningen här åsyftar är vad som brukar benämnas försvarsgrenstänkande.
Departementschefen finner icke anledning att nu gå närmare
in på detta problemkomplex utan framhåller endast att vad utredningen
kritiserat — enligt departementschefens mening icke utan fog —
är något annat än den känsla av samhörighet med den egna yrkeskåren
eller organisationsenheten, som förekommer icke minst inom vår krigsmakt
och om vars värde tvekan icke behöver råda. Departementschefen
uttrycker förhoppningen, att en inställning av samma slag som den vilken
sist berörts kommer att bli allmän i förhållande till krigsmakten som helhet
och att den försvarsledningsreform, som nu föreslås, skall kunna bidraga
därtill.
12
Statsutskottets utlåtande nr 90 är 1961
Ledningen av operativ verksamhet och långsiktsplanering
Enligt det alternativ utredningen föreslagit för ledningen i fred — ÖBalternativet
— kommer överbefälhavaren att såsom ensam beslutande under
Kungl. Maj :t leda och ansvara för de viktigaste funktionerna, operativt
krigsförberedelsearhete och långsiktsplanering, med biträde av en allsidigt
sammansatt försvarsstab. Departementschefen har av de anförda motiven
blivit övertygad om att detta är en lösning som är nödvändig för att möta
tidens och utvecklingens krav. Ledningen av en så omfattande organisation
och en så förgrenad verksamhet, som krigsmakten representerar, måste utformas
på ett sätt som så långt möjligt säkerställer kontinuitet och sammanhang
i verksamheten. Det är av flera olika skäl ett starkt intresse för
statsmakterna att så sker och att ansvaret inför Kungl. Maj:t för de viktigaste
funktionerna är samlat på en hand. I detta sammanhang erinrar
departementschefen om att förslaget icke innebär förskjutning av befogenheter
från Kungl. Maj :t till överbefälhavaren utan enbart från andra
myndigheter inom krigsmakten till denne. När det gäller organisationens
närmare utformning för det operativa krigsförberedelsearbetet, har utredningarna
ansett att överensstämmelse mellan krigs- och fredsorganisationen,
ett nära organisatoriskt sammanhang mellan operativt krigsförberedelsearbete
och långsiktsplanering samt enkla och entydiga linjer för
samverkan med de civila delarna av totalförsvaret är faktorer, som måste
tillmätas avgörande betydelse. Dessa fordringar anses bli bäst tillgodosedda
i en organisation av krigsmaktens högsta ledning, som innebär att överbefälhavaren
i ärenden rörande operativt krigsförberedelsearbete ger direkta
order till regionala chefer samt att de operativa uppgifter, som i
nuläget åvilar marin- och flygstaberna, handlägges i försvarsstaben. Departementschefen
kan helt ansluta sig till dessa synpunkter och förslag,
enligt vilka den operativa ledningen kommer att präglas av den enhetlighet
och samordning som måste eftersträvas.
Ledningen av de s. k. förbandsproducerande funktionerna
I fråga om ledningen av de s. k. förbandsproducerande funktionerna -—
utrustning, utbildning m. m. — innebär försvarsledningsutredningens förslag,
att ansvaret för dessa funktioner alltjämt skall åvila respektive försvarsgrenschefer.
Utredningen har emellertid föreslagit viss ändring av de
regler, som nu gäller i fråga om skyldighet för försvarsgrenschef att insända
till Kungl. Maj:t riktade framställningar, avseende någon av nämnda
funktioner, genom överbefälhavaren.
Departementschefen ansluter sig till grundtankarna i dessa förslag, vilka
syftar till att astadkomma ökad överblick för överbefälhavaren och närmare
kontakt mellan den operativa verksamheten och långsiktsplaneringen, å
ena sidan, samt förbandsproduktionen, å den andra. Beträffande insändandet
av ifrågavarande framställningar bör huvudregeln vara, att de skall
Statsutskottets utlåtande nr 90 år 1961
13
insändas genom överbefälhavaren, men undantag härifrån skall kunna
göras. Departementschefen anser emellertid att reglerna i ämnet bör utformas
så, att avgörandet rörande vilka typer av ärenden, som sålunda
skall undantagas, tillkommer Ivungl. Maj:t.
Förvaltningstjänstens natur
Försvarsledningsutredningen har uttalat, att förvaltningstjänsten har till
allmän uppgift att realisera de intentioner i fråga om krigsmaktens utformning
på kort och lång sikt, som inom ramen för statsmakternas, beslut om
målsättning, medelstilldelning etc. formuleras av krigsmaktens ledning på
operativa grunder. Departementschefen anser att utredningen därmed på
ett adekvat sätt angivit förvaltningstjänstens förhållande till övrig verksamhet
inom krigsmakten. Med denna utgångspunkt är det enligt departementschefen
klart, att såväl den operativa ledningen som de för stridskrafternas
utrustning och utbildning ansvariga myndigheterna måste ha
avsevärda befogenheter att styra förvaltningsverksamheten, såvitt det gäller
dennas allmänna inriktning, tidsprioritering av olika projekt in. m. Vid
sina överväganden av de framkomna förslagen rörande formerna för förvaltningstjänstens
ledning har departementschefen också betraktat det som
en grundläggande förutsättning, att den lösning som väljes måste säkerställa
ett tillräckligt inflytande för de operativa och förbandsproducerande
funktionernas företrädare. Han fäster också stort avseende vid att ett nära
samarbete bedrives mellan berörda förvaltnings- och stabsorgan på olika
nivåer.
Intendenturförvaltningstjänstens centrala organisation
Frågan om sammanförande av de tre nu befintliga centrala organen för
försvarsgrenarnas intendenturförvaltningstjänst har länge stått på dagordningen
och under det sistförflutna året aktualiserats från flera håll.
När departementschefen den 14 oktober 1960 hemställde om Kungl. Maj :ts
bemyndigande att tillkalla en utredningsman för att verkställa utredning
rörande inrättande av ett för försvaret gemensamt intendenturförvaltningsverk,
uttalade han hland annat följande: »Vad som under den senaste tiden
framkommit beträffande förutsättningarna för inrättandet av ett dylikt
verk hade bibragt mig den uppfattningen, att sådana förutsättningar vore
för handen redan vid oförändrad principiell organisation av krigsmaktens
högsta ledning. Resultaten av de pågående övervägandena rörande totalförsvarets
och krigsmaktens högsta ledning kunde icke antas leda till att
förutsättningarna för inrättandet av ett gemensamt intendenturförvaltningsverk
försämrades.»
Efter att ha tagit del av vad som anförts i ämnet av försvarsledningsutredningen
och olika remissmyndigheter har departementschefen blivit
14
Statsutskottets utlåtande nr 90 år 1961
befäst i sin uppfattning, att de — av utredningen angivna — fördelar, som
står att vinna genom att intendenturförvaltningstjänstens ledning koncentreras
till ett för krigsmakten gemensamt verk, vida överväger tänkbara
olägenheter. Med anledning av vad chefen för armén i sitt yttrande anfört
om att det skulle bli erforderligt att till armétygförvaltningen överföra förvaltningen
av arméns övningsanslag och av viss materiel, erinrar departementschefen
om att förberörde utredningsman har att ägna särskild uppmärksamhet
åt förutsättningarna för att åstadkomma en rationell avgränsning
av intendenturförvaltningsverkets arbetsuppgifter gentemot såväl
försvarets övriga förvaltningsmyndigheter som de högre militära staberna.
Departementschefen anser således, att principbeslut nu bör fattas om
övergång till gemensam central intendenturförvaltning. I likhet med försvarsledningsutredningen
förutsätter han, att den nya organisationen kan
utformas på sådant sätt att försvarsgrenarnas berättigade intresse av att få
sina speciella behov tillgodosedda icke blir eftersatt. Det gemensamma intendenturförvaltningsverket
bör om möjligt tillkomma under budgetåret
1962/63. Den särskilda utredningen om det nya verkets organisation m. m.
skall enligt lämnade direktiv bedrivas med sikte på att inrättandet efter
vederbörlig riksdagsbehandling skall kunna ske den 1 juli 1962.
Tygförvaltningstjänstens centrala organisation
När försvarsledningsutredningen funnit sig icke kunna tillstyrka att något
beslut om gemensam central tygförvaltning nu fattas, har de avgörande
motiven varit följande. Tygmaterielområdet domineras i ekonomiskt hänseende
av stora och komplicerade vapensystem, som efter hand tillkommer.
Redan nu framtages system, vilkas användningsområden sträcker sig
över försvarsgrensgränserna, och denna utveckling kommer sannolikt att
accentueras. Så länge huvuddelen av tygmaterielen likväl är försvarsgrensbunden,
kan tiden icke anses mogen att inrätta en gemensam tygförvaltning.
Efter noggrant övervägande av olika synpunkter på spörsmålet om tygförvaltningens
centrala organisation har departementschefen funnit det
riktigast att bedöma frågan på samma sätt som utredningen. Detta innebär,
att departementschefen förordar ett bibehållande tills vidare av den
nuvarande tredelade organisationen. Departementschefen vill emellertid uttala
som sin bestämda mening, att organisationen bör utformas så att den
främjar en utveckling i riktning mot ett för krigsmakten gemensamt tygförvaltningsverk.
Utvecklingen fram till detta — för närvarande relativt
avlägsna — mål måste enligt departementschefen innefatta en gradvis
skeende omvandling av försvarsgrensförvaltningarna i riktning mot fackförvaltningar.
Statsutskottets utlåtande nr 90 år 1901
15
Huvuriförvaltningsprincipen
Försvarsledningsutredningen har refererat resultaten av en på försvarets
förvaltningsdirektions uppdrag verkställd utredning rörande huvudförvaltningsprincipens
praktiska tillämpning. Denna utredning utmynnar i huvudsakligen
följande förslag, vilka biträdes av försvarsledningsutredningen.
Huvudförvaltningsansvaret, som nu avser anskaffning och krigsproduktionsplanläggning,
bör -— såsom försvarsledningskommittén förordat
— i princip utsträckas till förrådshållning och materielunderhåll.
Lämpligheten härav bör dock undersökas i varje särskilt fall. Vidare bör
ansvaret omfatta krigsanskaffningsplanläggning i dess helhet, d. v. s. planläggning
icke endast för krigsproduktion utan även för anskaffning genom
köp, rekvisition och förhyrning. Å andra sidan bör huvudförvaltningsansvar
icke som nu ovillkorligt knytas till hela anskaffningsförloppet eller
till all materiel i en förnödenhetsgrupp. Sådant ansvar bör icke heller
åläggas enbart på den grunden, att en förvaltning anskaffar största mängden
av en för flera försvarsgrenar gemensam förnödenhet.
De föreslagna förändringarna i huvudförvaltningsprincipens innehåll
synes departementschefen ägnade att möjliggöra en smidigare och vidgad
tillämpning av denna princip och därigenom öka dess värde som ett instrument
för samordning och rationalisering av förvaltningsverksamheten.
Då emellertid den nyssnämnda särskilda utredningen ännu icke slutbehandlats
inom förvaltningsdirektionen, är departementschefen icke beredd
att nu i detalj ta ställning till hur en reviderad huvudförvaltningsprincip
bör utformas. Det torde enligt departementschefen ankomma på Kungl.
Maj :t att sedermera besluta därom. Det är önskvärt att detta kan ske utan
större tidsutdräkt. Departementschefen tillägger, att en lämpligt definierad
och rationellt tillämpad huvudförvaltningsprincip utgör ett effektivt medel
att styra och påskynda en utveckling mot fackförvaltningar. Icke minst
av detta skäl bör enligt departementschefen stort avseende fästas vid strävanden
att utveckla denna princip.
Direktiv och anvisningar
Enligt den av försvarsledningsutredningen föreslagna ordningen skall
överbefälhavaren och försvarsgrcnscheferna utöva dem tillkommande inflytande
på förvaltningsverksamheten hland annat genom direktiv och anvisningar,
och utredningen har närmare angivit den avsedda innebörden
av dessa termer. Departementschefen finner det värdefullt alt ett försök
nu gjorts att systematisera ifrågavarande begreppsområde. Då systemet
med direktiv och anvisningar av vissa remissmyndigheter ansetts vara
oklart, torde förslagen i fråga enligt departementschefen böra undergå en
tekniskt-juridisk överarbetning, innan de omsättes i instruktionsbestäminelser.
16
Statsutskottets utlåtande nr 90 år 1961
Det har av vissa remissmyndigheter ansetts, att icke blott anvisningar
utan även direktiv bör kunna av mottagaren underställas högre myndighet.
Direktiv skall enligt utredningens förslag utgå endast från överbefälhavaren.
Direktiven skall utgöra allmänna riktlinjer för myndigheternas handlande,
vilka skall avspegla den grundsyn som det ankommer på överbefälhavaren
att fastställa och hävda i planeringen för krigsmaktens utveckling.
Med den karaktär direktiven sålunda har synes det departementschefen
icke annat än i undantagsfall kunna uppkomma behov av att de
underställes Kungl. Maj :ts prövning. Skulle emellertid en myndighet i
något fall erhålla direktiv, som strider mot för myndigheten utfärdade
föreskrifter och som denna därför finner det oförenligt med sitt ansvar
inför Kungl. Maj :t att följa, bör myndigheten hos överbefälhavaren hemställa
om att få direktiven modifierade. Om därvid en enhetlig bedömning
icke kan uppnås, har överbefälhavaren att hänskjuta frågan till Kungl.
Maj :t.
Vad beträffar de fall, då direktiv avser ämnen, i vilka den mottagande
myndigheten har att göra framställning till Kungl. Maj :t ligger det enligt
departementschefen i sakens natur att myndigheten äger rätt och skyldighet
att, samtidigt som den fullgör vad som ålagts den genom direktiven,
även redovisa sin egen på tjänsteansvar grundade uppfattning.
Då de av överbefälhavarens direktiv, som berör förvaltningsmyndigheterna,
torde få förutsättas ingå i det större komplexet av direktiv för
krigsmaktens utveckling, som överbefälhavaren utfärdar, finner departementschefen
det naturligt att de lämnas genom respektive försvarsgrenschefer.
Denna ordning torde vara lämplig icke blott när det gäller försvarsgrensförvaltningarna
utan även i den mån direktiv är avsedda att
inverka på gemensamma förvaltningsmyndigheters verksamhet. Det bör
dock stå överbefälhavaren fritt att med ledning av erfarenheten bestämma
vilken ordning som skall iakttagas beträffande dessa myndigheter.
Vad gäller anvisningar, vilka även enligt utredningens förslag skall
kunna underställas högre myndighet, gör departementschefen det förtydligandet
att denna högre myndighet alltid bör vara Kungl. Maj:t, oavsett
om anvisningarna meddelats av överbefälhavaren eller av försvarsgrenschef.
Departementschefen framhåller vidare, att myndighet, som icke erhållit
anvisningar rörande viss fråga men som finner tvekan kunna råda
om överbefälhavarens eller försvarsgrenschefs inställning till frågan, givetvis
bör hemställa om anvisningar för sitt handlande.
Överbefälhavarens inflytande på förvaltningstjänsten
Utredningens förslag härutinnan har icke föranlett några egentliga erinringar
i remissyttrandena. Departementschefen begränsar sig därför till
ett par påpekanden i detaljfrågor. I övrigt uttalar departementschefen beträffande
utredningens förslag i nu förevarande delar, att han funnit för
-
Statsutskottets utlåtande nr 90 dr 1961
17
slagen väl avvägda och att de synes ägnade att ge överbefälhavaren erforderligt
inflytande på förvaltningsmyndigheternas verksamhet utan att betunga
honom med detaljarbete.
Försvarsgrenschefs inflytande pa förvaltningstjänsten
Det av utredningens majoritet framlagda förslaget, att försvarsgrenschefernas
chefskap över respektive försvarsgrenars tygförvaltande verk
skall upphöra, har klart tillstyrkts av 1956 års försvarsförvaltningssakkunniga
och av reservanterna i armé tygförvaltningen. Försvarets civilförvaltning
uttalar sin principiella anslutning till förslaget men ifrågasätter en tids
uppskov med genomförandet. Härtill kommer två myndigheter försvarets
förvaltningsdirektion och statens organisationsnämnd — som utan att direkt
avstyrka förslaget likaledes anser att med dess genomförande bör
anstå. I övrigt har förslaget mött starkt motstånd, främst från de militära
remissmyndigheterna.
Då ifrågavarande förändring i det formella chefskapet i tygförvaltningarna
kan svnas vara en radikal reform har departementschefen noggrant
vägt skälen för och emot densamma. Från rent systematisk synpunkt
kan den nuvarande ordningen ge anledning till erinringar. Det kan dock
knappast förnekas, att den i praktiken medfört vissa fördelar i de fall den
tillämpats. Departementschefen vill emellertid fästa uppmärksamheten vid
att väsentligt skiljaktig praxis utvecklats inom de olika förvaltningarna. I
något fall har försvarsgrenschefen i mycket begränsad utsträckning utövat
sitt chefskap i förvaltningen. Effektiviteten i tygförvaltningarnas verksamhet
svnes emellertid icke ha uppvisat nagra differenser förvaltningarna
emellan, som kan antagas bero på den olika frekvens, med vilken försvarsgrenscheferna
utövat sitt chefskap över respektive förvaltningar. Såvitt
departementschefen kunnat konstatera, har samarbetet mellan stab och
förvaltning över lag fungerat väl.
Departementschefen vill också fästa uppmärksamheten vid att enligt de
förslag han upptar i förevarande proposition skall försvarsgrenschefs till
Ivungl. Maj :t riktade framställningar framdeles i princip insändas genom
överbefälhavaren. Med bibehållet chefskap över vederbörlig tygförvaltning
skulle emellertid försvarsgrenschef såsom chef i förvaltningen kunna vända
sig direkt till Kungl. Maj:t. Fn sådan ordning skulle följaktligen leda till
att försvarsgrenschef erhölle friare ställning som chef för tygförvaltning
än i sin egenskap av chef för försvarsgrenen. Då det sistnämnda chefskapet
är det primära, vilket också kommer till uttryck i den mera patagliga
aktivitet med vilken vederbörande utövar detta chefskap, förefaller eu
sådan friare ställning ologisk.
När departementschefen stannat för att biträda utrcdningsmajoiitetens
förslag, har — förutom att detta förslag synes logiskt och systematiskt
riktigt — huvudskälet härtill varit principen, att organisationen bör ut
2—2342
61 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 6 samt. Nr 90
18
Statsutskottets utlåtande nr 90 år 196t
formas så att den främjar en utveckling i riktning från försvarsgrensförvaltning
mot fackförvaltning. En sådan utveckling, vilken i första hand
främjas genom den av departementschefen i det föregående föreslagna
vidgade tillämpningen av huvudförvaltningsprincipen, medför bland annat
att försvarsgrenschef i växande omfattning har att meddela anvisningar
till flera tygförvaltningar, allteftersom dessa blir mindre försvarsgrensbundna.
I takt med att en sådan ordning mera markant växer fram ter sig
förvaltningschefskapets bundenhet till försvarsgrenschefen alltmer omotiverat.
Även om den rådande ordningen för tygförvaltningsverkens ledning
sannolikt skulle kunna fungera tillfredsställande ännu någon tid, måste
man enligt departementschefen räkna med att utvecklingen mot fackförvaltning
förr eller senare kommer att framtvinga en ändring. Departementschefen
har ansett det lämpligast att principbeslut om denna ändring
fattas i samband med den försvarsledningsreform som nu förestår men att
genomförandet sker vid en senare tidpunkt, t. ex. då det nya gemensamma
intendenturförvaltningsverket träder i verksamhet.
Under erinran om att han i det föregående klart uttalat sig för principen,
att krigsmaktens förvaltningstjänst måste i avsevärd utsträckning
styras militärt, framhåller departementschefen att den av försvarsledningsutredningens
majoritet föreslagna lösningen synes ägnad att ge försvarsgrenscheferna
det mått av inflytande på förvaltningstjänsten, som de behöver
för att kunna bära sitt ansvar för den förbandsproducerande verksamheten.
Det bör beaktas, att försvarsgrenschefen enligt förslaget skall
utöva sitt inflytande icke blott genom den i och för sig betydelsefulla anvisningsrätten
utan också därigenom, att vissa frågor skall underställas
hans prövning. Det kan enligt departementschefen rentav med visst fog
göras gällande, att försvarsgrenschefens inflytande genom det nya systemet
i realiteten kan visa sig bli starkare än nu, när det gäller frågor som rör
hans egen försvarsgren. Departementschefen tillfogar att det såvitt han
kan se icke finnes någon grund för ett antagande, att det nödvändiga dagliga
samarbetet mellan staber och förvaltningar skulle komma att äventyras
genom den nya ordningen.
Försvarets förvaltningsdirektion
Departementschefen erinrar om att förvaltningsdirektionen tillkom vid
den år 1954 beslutade förvaltningsreformen med främsta uppgift att besluta
om huvudförvaltningsprincipens tillämpning. För ett organ av denna
mycket speciella typ har uppgiften att finna de rätta arbetsformerna naturligen
icke varit fri från svårigheter. Det är emellertid departementschefens
uppfattning att förvaltningsdirektionen visat sig kunna göra insatser av
betydande värde för samordning och rationalisering av förvaltningarnas
verksamhet. Departementschefen anser därför i likhet med utredningen,
att det är mest ändamålsenligt att bygga vidare på direktionen i strävan
-
Statsutskottets utlåtande nr 90 år 1961
19
(lena att ytterligare utveckla denna samordning och rationalisering särskilt
inom tygförvaltningens område. I enlighet härmed kan departementschefen
icke förorda tillkomsten av någon fristående styrelse för de tygförvaltande
verken.
Vissa remissyttranden betecknar förslagen om uppgifter och befogenheter
för förvaltningsdirektionen som oklara och otillräckligt genomarbetade.
För egen del anför departementschefen följande. ».lag har i det föregående
uttalat mig för en i vissa avseenden ändrad och utvidgad huvudförvaltningsprincip
som ett medel att påskynda en utveckling mot fackförvaltning.
Att besluta om tillämpningen av principen i fråga kommer
även framdeles att vara en huvuduppgift för förvaltningsdirektionen. Liksom
hittills kommer det också att åligga direktionen att besluta om inrättande
av samarbetsdelegationer och om deras verksamhet. Vilka uppgifter
och befogenheter som i övrigt bör tillkomma direktionen har utredningen
funnit endast kunna skisseras, och den har ansett att blivande
bestämmelser därom till en början måste bli provisoriska i avvaktan på
närmare erfarenheter. Jag kan icke se något anmärkningsvärt häri utan
finner tvärtom utredningens försiktiga bedömanden i dessa frågor realistiska.
Jag förutsätter sålunda, att det skall få ankomma på Kungl. Maj :t
att efter hand som underlag därför erhålles precisera uppgifter och befogenheter
för direktionen. Det av utredningen skisserade förslaget ävensom
förvaltningsdirektionens remissyttrande i frågan bör därvid kunna
tjäna som underlag för en mera provisorisk reglering tills vidare. Jag vill
emellertid i detta sammanhang understryka betydelsen av att förvaltningsdirektionen
från de synpunkter den har att anlägga ägnar särskild uppmärksamhet
åt frågor rörande icke försvarsgrensbundna system.»
Förslaget att direktionen i vissa fall skall kunna arbeta med en mindre
krets av ledamöter finner departementschefen beaktansvärt. Det bör ankomma
på Kungl. Maj :t att utforma erforderliga föreskrifter härutinnan.
I likhet med utredningen finner departementschefen det angeläget att
direktionens ordförande har möjlighet att ägna en avsevärd tid åt uppdraget.
1956 års försvarsförvaltningssakkunniga har i sitt yttrande ansett
det kunna ifrågasättas att inrätta en heltidsavlönad tjänst för ordföranden.
En sådan åtgärd anser departementschefen emellertid icke motiverad. Däremot
avser han att vid anmälan av frågan om direktionens avlöningsanslag
för nästa budgetår föreslå en uppräkning av ordförandens årsarvode.
Departementschefen ämnar i nyssnämnda sammanhang även föreslå, att
kanslidirektörstjänsten liöjes i lönegrad från Bp 4 till Bj» 5 samt att eu
tjänst för förste byråsekreterare eller förste byråingenjör i högst lönegrad
Ac 215 tillkommer.
Beträffande frågan om överbefälhavarens förhållande till förvaltningsdirektionen
erinrar departementschefen om att överbefälhavaren enligt nu
gällande regler äger rätt att inträda som ledamot i direktionen, när han
20
Statsutskottets utlåtande nr 90 år 1961
finner det lämpligt, och att han därvid skall utöva ordförandeskapet. Direktionens
beslut fattas enligt majoritetsprincipen. Att överbefälhavaren sålunda,
när det gäller att inverka på direktionens beslut, är hänvisad till
att deltaga i omröstning, anser departementschefen mindre väl förenligt
med hans ställning såsom krigsmaktens främste målsman under Kungl.
Maj:t. Departementschefen kan emellertid icke heller ansluta sig till utredningens
förslag, att överbefälhavaren skulle äga möjlighet att under
vissa förutsättningar ensam fatta direktionens beslut. Utredningen har ansett
att en sådan möjlighet borde tillkomma överbefälhavaren när det
gäller frågor av stor betydelse, i vilka enighet icke kunnat vinnas inom
direktionen men som bör avgöras utan längre uppskov. I dylika fall bör
enligt departementschefen den föreliggande frågan hänskjutas till Kungl.
Maj .t. Det förutsättes att Kungl. Maj:t före avgörandet regelmässigt inhämtar
överbefälhavarens mening.
Departementschefen anser att överbefälhavarens förhållande till förvaltningsdirektionen
bör i stora drag regleras enligt följande. I överensstämmelse
med utredningens förslag bör överbefälhavaren vara representerad
vid direktionens sammanträden och äga rätt att kalla direktionen till överläggningar.
Den skyldighet att hålla överbefälhavaren orienterad om förvallningsverksamheten,
som enligt utredningen bör åvila de centrala förvaltningsmyndigheterna,
bör av naturliga skäl gälla även för direktionen.
Det synes vidare böra framhållas, att de direktiv överbefälhavaren utfärdar
för krigsmaktens utveckling givetvis är bindande för förvaltningsdirektionen
liksom för varje annan myndighet inom krigsmakten, i den mån
de berör materiel- eller andra förvaltningsfrågor. Några anvisningar kan
rimligtvis icke lämnas direktionen, eftersom denna icke har att vidtaga
konkreta förvaltningsåtgärder av det slag, som förutsättes skola »styras»
anvisningsvägen. Däremot bör det stå överbefälhavaren fritt att anbefalla
direktionen att till behandling upptaga vissa samordningsfrågor, särskilt
sådana med operativ anknytning, och att ange viss tidpunkt vid vilken frågorna
bör vara reglerade. Skulle det visa sig att beslut icke kan fattas
inom angiven tid eller att beslutet från överbefälhavarens synpunkter framstår
som otillfredsställande, bör överbefälhavaren kunna anmäla förhållandet
hos Kungl. Maj :t.
Slutligen vill departementschefen ansluta sig till vad utredningen anfört
om att förvaltningsdirektionens kansli bör nära samarbeta med försvarsstaben
i budgetfrågor och att det i sådana frågor i viss mån bör kunna
fungera även som utredningsorgan åt överbefälhavaren.
Budgetarbetets ledning
Vad utredningen anfört om budgetarbetets ledning kan departementschefen
i allt väsentligt ansluta sig till. Departementschefen vill dock starkt
betona, att genomförandet av ifrågavarande förslag icke får leda till någon
Statsutskottets utlåtande nr 90 år 1961
21
förkortning av den tid som står till buds för anslagsäskandenas behandling
i Kungl. Maj :ts kansli. Försvarets civilförvaltning har enligt departementschefen
anfört vägande skäl för sitt förslag, att äskandet av försvarsgrenarnas
avlöningsanslag skall ankomma på försvarsgrenscheferna under
medverkan av civilförvaltningen. Departementschefen biträder därför förslaget.
Vissa särskilda frågor
De uttalanden av försvarsledningsutredningen, som i propositionen
redovisats under denna rubrik, kan departementschefen i stort biträda.
Departementschefen finner icke anledning att i detta sammanhang beröra
de olika frågorna i vidare mån än att han vill anmäla sin avsikt att framdeles
föreslå Kungl. Maj :t att meddela beslut, innebärande att chefen för
försvarsstaben skall vara representerad i försvarsgrenarnas befordringsberedningar.
Högsta ledningen av det totala försvaret. Krigsmaktens regionala ledning
Spörsmålet om utredning etappvis av de tre frågekomplexen rörande
krigsmaktens högsta ledning, totalförsvarets högsta ledning och krigsmaktens
regionala ledning har tidigare berörts. Vad försvarsledningsutredningen
i övrigt anfört rörande totalförsvarets ledning finner departementschefen
beaktansvärt. Då det emellertid icke nu är aktuellt att fatta några
beslut i detta ämne, anser departementschefen sig icke böra närmare kommentera
dessa uttalanden.
Chefen för marinen har i sitt remissyttrande förklarat sig finna det beklagligt,
att utredningen icke tagit ställning till frågan om ett försvarsråd
eller en försvarsnämnd, och ansett att principförslag i denna fråga eventuellt
bör framläggas i samband med att förslag om krigsmaktens högsta
ledning förelägges riksdagen. Med anledning härav framhåller departementschefen,
att det av chefen för marinen berörda spörsmålet enligt hans
mening tillhör frågorna om totalförsvarets högsta ledning. Departementschefen
förutsätter att det kommer att behandlas i den påbörjade andra
etapp av försvarsledningsutredningens arbete, som avser totalförsvarsledningen.
Militärledningen
Vad de båda utredningarna anfört om militärledningen har bibragt
departementschefen uppfattningen, att cn effektivisering och intensifiering
av verksamheten i detta forum är önskvärd och att åtskilligt torde stå att
vinna därigenom. Inom militärledningen bör, på sätt utredningarna förordat,
överläggningar äga rum om olika för krigsmakten centrala frågor.
De medel som föreslagits för att verksamheten skall ge bättre utbyte —
främst utnyttjandet av ett gemensamt stabsunderlag för överläggningarna
22
Statsutskottets utlåtande nr 90 år 1961
samt skyldighet för ledamöterna att ange sina ståndpunkter i förelagda
ärenden — synes departementschefen lämpligt valda. Departementschefen
finner det också värdefullt, att försvarsledningsutredningen så klart fastslagit
militärledningens karaktär av ett organ för överläggningar men icke
för kollektiva beslut. I övrigt framhåller departementschefen att han är
övertygad om riktigheten av utredningens uppfattning, att bestämmelserna
om militärledningen bör gälla endast i fred.
Ansvars- och arbetsfördelning mellan högre staber
Enighet synes råda mellan de båda utredningarna och remissmyndigheterna
om principerna beträffande försvarsstabens ställning och uppgifter.
Det är alltså en allmänt omfattad mening, att försvarsstaben i framliden
icke bör ha andra uppgifter än att vara överbefälhavarens stab,
liksom att dess arbete bör koncentreras till de viktigaste verksamhetsområdena
och icke innefatta detaljarbete, som kan utföras på annat håll. Även
departementschefen ansluter sig till dessa principer och finner det angeläget,
att de blir vägledande för arbetet i den omorganiserade staben.
Den viktigaste ändringen i rådande arbetsfördelning mellan försvarsstaben
och försvarsgrensstaberna är, att sådana ärenden av operativ art,
som nu handlägges i marin- och flygstaberna, överföres till försvarsstaben.
Departementschefen vill i anslutning härtill framhålla, att något operativt
krigsförberedelsearbete i fortsättningen givetvis icke skall bedrivas i någon
av försvarsgrensstaberna.
Mot förslaget om införande av en huvudstabsprincip -— innebärande
att överbefälhavaren skall äga ålägga underställda myndigheter att för
hans räkning bereda ärenden och, i vissa fall, att besluta på hans uppdrag
— har departementschefen i och för sig intet att invända. Utformningen
och den praktiska tillämpningen av en sådan princip torde dock få närmare
undersökas inom försvarsdepartementet i samband med utarbetandet av
nya instruktioner. Bland annat måste det undersökas, hur tillämpningen
skall kunna förenas med den av statsmakterna gjorda tilldelningen av personella
och andra resurser till skilda staber.
I anslutning till vad som uttalats av överbefälhavaren och 1956 års försvarsförvaltningssakkunniga
framhåller departementschefen, att den anskaffning
av telemateriel, som handhaves av försvarsstaben, bör överföras
till förvaltningsorganisationen så snart sig göra låter.
Försvarsstabens inre organisation
Under detta avsnitt behandlar departementschefen vissa frågor, i vilka
hans uppfattning avviker från försvarsledningsutredningens eller som
eljest synes honom påkalla särskilda uttalanden.
Förslaget om inrättande av en souschef sbefattning i försvarsstaben har
avstyrkts av chefen för armén, som hänvisat till att en motsvarande an
-
Statsutskottets utlåtande nr 90 år 1961
23
ordning prövats vid arméstaben men där befunnits olämplig. Departementschefen
framhåller, att erfarenheterna av en befattning för vissa uppgifter
hos en myndighet icke gärna kan ge besked om lämpligheten av att hos
en annan myndighet inrätta en befattning med samma namn men avsedd
för andra arbetsuppgifter. Departementschefen anser behovet av en souschef
i försvarsstaben vara klarlagt, både när det gäller uppgifter inom
staben och — icke minst — det samarbete med civila totalförsvarsorgan
in. fl. institutioner, som nu ankommer främst på försvarsstabschefen.
Under erinran om vad bland andra civilförsvarsstyrelsen anfört i sitt
yttrande tillstyrker departementschefen, att en befattning som souschef
inrättas.
Beträffande den ställning, som upplysningsorganet i försvarsstaben
(motsvarigheten till nuvarande press- och filmavdelningen inom sektion
III) bör inta, har meningarna varit åtskilligt delade. För egen del ansluter
departementschefen sig till försvarsledningsutredningens förslag så till
vida, att han anser ifrågavarande organ böra utgöra en avdelning och icke
en sektion. Däremot har departementschefen funnit några egentliga fördelar
icke vara förenade med avdelningens inordnande i en sektion, eftersom
avdelningschefen — vilket även synes ha varit utredningens mening
_finge förutsättas fullgöra sina uppgifter i huvudsak oberoende av vederbörande
sektionschef. Departementschefen har därför stannat för att föreslå,
att en upplysningsavdelning inrättas och ställes direkt under försvarsstabschefen,
varvid nuvarande sektion III utgår.
Departementschefen anser det lämpligt att befästningsinspektionen, vars
verksamhet har åtskilliga anknytningar till verksamhetsgrenar inom försvarsstaben
och som för närvarande lyder direkt under överbefälhavaren,
inordnas i försvarsstaben. Befattningen som befästningsinspektör måste
därvid skiljas från befattningen som chef för fortifikationsförvaltningens
befästningsbyrå. För sistnämnda befattning erfordras följaktligen en ny
tjänst. Då frågan om fortifikationsförvaltningens avlöningsanslag för budgetåret
1961/62 har anmälts i årets statsverksproposition, torde den nya
tjänsten icke kunna tillkomma redan från och med nästa budgetår. En
provisorisk anordning torde därför få tillämpas intill den 1 juli 1962 i
form av förordnande att bestrida göromål som eljest ankommer på tjänsteman
i lönegrad Bp 4. Departementschefen räknar därvid med att kostnaderna
skall bestridas från fortifikationsförvaltningens avlöningsanslag.
Befästningsinspektören bör liksom nu vara chef för forlifikationskåren
och i denna egenskap lyda under chefen för armén. Erforderligt biträde
med göromålen i kårchefsbefattningen torde böra lämnas av personal vid
befästningsinspektionen.
Slutligen anmäler departementschefen, alt han finner det naturligt och
angeläget, att långsiktig personalplanering snarast möjligt infogas bland
arbetsuppgifterna för försvarsstabens planeringsorgan, samt att lian avser
att föreslå att en beställning tillkommer för ändamålet.
24
Statsutskottets utlåtande nr 90 år 1961
Huvuddragen av försvarsstabens organisation enligt departementschefens
förslag framgår av propositionen (bilaga 2).
Behovet av stalts person;! 1 i försvarsstabens fredsorganisation
Antalet vid försvarsstaben tjänstgörande officerare på aktiv stat (utom
militärassistenter, försvarsattachéer, personal vid krigshistoriska avdelningen
och personalvårdsbyrån samt försvarsstabsaspiranter) uppgick vid
utgången av september 1960 till 81. Av dessa innehade 30 beställning på
försvarsstabens stat, medan de övriga uppbar lön från försvarsgrenarnas
stater och var placerade till tjänstgöring i försvarsstaben eller kommenderade
dit. — Vid befästningsinspektionen tjänstgjorde vid samma tidpunkt
fyra aktiva officerare, alla på fortifikationskårens stat.
För den organisation av försvarsstaben — inklusive befästningsinspektionen
men exklusive militärassistenter m. fl. ovan angivna kategorier -—
som försvarsledningsutredningen föreslagit på grundval av ett från överbefälhavaren
inhämtat underlag, bör behovet av officerare beräknas till
102. Om hänsyn tages även till den för långsiktig personalplanering avsedda
befattning, om vilken förut talats, utgör antalet erforderliga officersbefattningar
103, vilket innebär en ökning med 18 i förhållande till
nuvarande antal betattningar i försvarsstaben och befästningsinspektionen.
Personalbehovet för 14 av dessa 18 befattningar skall enligt förslaget
tillgodoses genom följande åtgärder. Från försvarsgrenarna överföres till
försvarsstabens stat elva beställningar. Å andra sidan överföres två beställningar
från försvarsstaben till armén. Nya beställningar inrättas på
försvarsstabens stat till ett antal av sju, varav två ersätter tidigare kommenderingar.
Vidare upphör ytterligare två men tillkommer två kommenderingar.
För det återstående behovet av fyra officerare, vilket hänför sig
till allmänna avdelningen, har beställningar ansetts icke nu böra äskas,
och frågan om hur behovet skall fyllas har tills vidare lämnats öppen. I
enlighet härmed skulle organisationen nu komma att omfatta 99 officerare
av här ifrågavarande kategorier. — Av ifrågavarande 99 officerare
skulle enligt vad nu sagts (30 + 11 —2 + 7 =) 46 komma att inneha beställningar
på försvarsstabens stat. Emellertid föreslås vidare att 35 beställningar
på försvarsgrenarnas stater, vilkas innehavare för närvarande
tjänstgör på befattningar i försvarsstaben, överföres till staten för denna
stab. På grund härav bör enligt förslaget sammanlagt (46 + 35 =) 81
beställningar tinnas uppförda på försvarsstabens stat för personal, varom
nu är fråga.
De uppgifter som nu lämnats innefattar icke försvarsstabsaspiranter. I
samband med de beslut om försvarsstabens organisation, som fattades 1948,
angavs som en beräkningsgrund (prop. 209, s. 43 f.) att i staben borde
tjänstgöra 16 aspiranter, varav tio ur armén samt tre ur vardera marinen
och flygvapnet. Enligt överbefälhavarens av utredningen tillstyrkta förslag
Statsutskottets utlåtande nr 90 år 1961
25
bör i fortsättningen beräknas ytterligare två aspiranter ur envar av de
båda sistnämnda försvarsgrenarna. Beställningar härför föreslås tillkomma
på dessa försvarsgrenars stater.
Förslaget innefattar vidare, såsom framgår av redogörelsen i propositionen,
omregleringar i lönegradshänseende av några militära beställningar
samt inrättande av fem och indragning av två arvodesbefattningar för pensionerad
personal. Därutöver föreslås överflyttning av en sådan befattning
från fortifikationsförvaltningens till försvarsstabens stat.
Departementschefen, som i det föregående givit uttryck för vilken vikt
han tillmäter den förestående försvarsledningsreformen, framhåller, att
hans grundläggande motiv för att föreslå denna i många avseenden genomgripande
reform självfallet är, att han är övertygad om att möjligheter
därigenom öppnas att i betydande grad öka vår försvarseffekt; från en
synpunkt sett innebär detta, att vi kan räkna med större säkerhet för att
de medel som anslås till vårt försvar och de uppoffringar i övrigt som
detta betingar kommer till största nytta. Det står emellertid klart för
departementschefen, att den effektivare ledning av krigsmaktens verksamhet,
som vi önskar uppnå, icke kan väntas komma till stånd enbart genom
att man föreskriver ändringar i ansvarsförhållandena och den organisatoriska
indelningen. En nödvändig förutsättning är också, att erforderliga
stabsresurser ställes till förfogande för beredning av överbefälhavarens
beslut in. m. Departementschefen har vid sina överväganden kommit till
det resultatet, att försvarsledningsutredningen gjort riktiga bedömanden
när den enhälligt föreslagit de kvantitativa och kvalitativa förstärkningar
av försvarsstaben, som nyss redovisats. Härvid har departementschefen
beaktat, att det här i väsentlig grad är fråga om nya arbetsuppgifter, som
i huvudsak tillkommer utöver redan befintliga. Departementschefen ansluter
sig således till utredningens förslag i dessa hänseenden och kommer
att vid anmälan av försvarsstabens och försvarsgrenarnas in. fl. avlöningsanslag
framlägga vederbörliga detaljförslag med kostnadsberäkningar. I
detta sammanhang anmäles, alt de totala kostnadsökningarna för löner
under olika anslag utgör i runt tal 400 000 kronor för helt budgetår.
Departementschefen finner det erforderligt att ange sin uppfattning i
några speciella hänseenden. Han vill sålunda framhålla att hans tillstyrkande
av personalökningarna även avser tillkomsten av en beställning för
major eller kommendörkapten av 2. graden i Ao 24 på försvarsstabens stat,
avsedd för långsiktig personalplanering. Däremot anser departementschefen
sig icke böra tillstyrka, att den i överbefälhavarens yttrande föreslagna
kaptensbeställningen vid centrala värnpliktsbyrån, vars innehavare
skulle få arbetsuppgifter inom samma område, tillkommer under nästa
budgetår. Vissa tjänster för kontorspersonal vid försvarsstaben, vilkas inrättande
likaså föreslagits i överbefälhavarens yttrande, synes departementschefen
vara erforderliga till följd av stabens omorganisation men
bör uppföras som icke-ordinarie.
26
Statsutskottets utlåtande nr 90 år 1961
I sitt remissyttrande har chefen för flygvapnet ansett det vara viktigt,
att försvarsgrenarna får en likvärdig representation i försvarsstaben, överbefälhavaren
och chefen för armén har häremot invänt, att för de ledande
befattningarna måste utväljas de därtill mest kvalificerade officerarna,
oavsett vilka försvarsgrenar dessa tillhör. Det är departementschefen angeläget
att uttala, att han i denna fråga utan tvekan intar den ståndpunkt
som angivits av de båda sistnämnda myndigheterna.
Slutligen erinrar departementschefen om försvarsledningsutredningens
uttalanden till förmån för en ordning, enligt vilken personalförteckningar
för de högre staberna i högre grad än nu är fallet avspeglar det verkliga
personalbehovet. För egen del ansluter han sig till principen och fäster därvid
särskilt avseende vid önskemålet att i så liten utsträckning som möjligt
och åtminstone icke för tillgodoseende av varaktiga personalbehov i staberna
störa utbildningsarbetet vid förbanden genom kommendering av personal
från dem. De förslag rörande tillgodoseendet av försvarsstabens personalbehov,
som departementschefen nu framlägger, förutsätter visserligen
att en del befattningar alltjämt skall beklädas av kommenderad personal.
Departementschefen vill emellertid anföra, att han i likhet med försvarsledningsutredningen
utgår från att de beräknade kommenderingarna av
personal tillgripes först efter hand som det befinnes oundgängligen erforderligt.
Vidare räknar departementschefen med att försvarsstabens nya
personalorganisation efter någon tid kommer att behöva överses, varvid
säkrare hållpunkter för bestämmande av stabens normalbehov av personal
torde erhållas. Därvid bör självfallet det nu berörda spörsmålet upptagas
till ny prövning.
Förslagets genomförande
Försvarsledningsutredningen har föreslagit att den nya organisationen
m. m. av krigsmaktens högsta ledning skall gälla från och med budgetåret
1961/62. För egen del anser departementschefen det önskvärt att den
nya ordningen kan börja tillämpas så snart som möjligt men finner en
mindre tidsförskjutning ofrånkomlig med hänsyn till de omfattande förberedelser
i fråga om instruktionsarbete, personaldisposition m. m. som
erfordras. På grund härav bör ledningsreformen enligt departementschefen
träda i kraft den 1 oktober 1961, dock med undantag för den föreslagna
förändringen i fråga om chefskapet över tygförvaltningarna, vilken bör
genomföras vid senare tidpunkt.
F^örsvarsgrensledningarnas organisation m. m.
Det är enligt departementschefen angeläget att snarast möjligt få klarlagt
vilka arbetsuppgifter, vilken organisation och vilka personalresurser
som bör avses för de nu mer eller mindre provisoriskt organiserade försvarsgrensstaberna
jämte övriga i försvarsgrensledningarna ingående en
-
Statsutskottets utlåtande nr 90 är 1961
27
heter utom försvarsgrensförvaltningarna. Nämnda spörsmål bör självfallet
ses mot bakgrunden av de beslut, som nu föreslås bli fattade i fråga om
ansvars- och arbetsfördelningen inom krigsmaktens högsta ledning samt
försvarsstabens organisation. Departementschefen anser därför i likhet med
försvarsledningsutredningen, att undersökningar i angivet syfte bör verkställas.
Även om det i och för sig hade varit värdefullt, att erfarenheter av de
nu förestående beslutens verkningar kunnat utnyttjas vid undersökningarna,
finner departementschefen sig icke kunna förorda ett sådant dröjsmål
med arbetets igångsättande som därvid skulle bli nödvändigt. Departementschefen
anser alltså att översynen bör genomföras snarast möjligt med
sikte på att beslut i ärendet skall kunna, efter vederbörlig prövning från
riksdagens sida, börja tillämpas under budgetåret 1962/63. Sedan den beslutade
organisationen tillämpats någon tid, bör den överses med hänsyn
till vunna erfarenheter.
Allmänna riktlinjer för översynen bör, såsom försvarsledningsutredningen
anfört, vara anpassning till försvarsledningsreformens principer
samt åstadkommande av rationalisering och ökad fasthet i organisationen.
Härjämte vill departementschefen anföra, att uppmärksamhet bör ägnas
frågan om att ge de tre försvarsgrensledningarna en i fråga om grunddragen
mera likformig organisation än för närvarande samt att alla möjligheter
att -— utan förfång för tjänstens ofrånkomliga krav — vinna personalbesparingar
givetvis bör tillvaratagas.
Utskottet
Det föreliggande förslaget, som bygger på resultaten av 1958 års försvarsledningskommitté
och 1960 års försvarsledningsutredning, avser omorganisation
m. m. av krigsmaktens högsta ledning.
Såsom departementschefen erinrat innefattar det åt försvarsledningsutredningen
lämnade uppdraget även frågorna om totalförsvarets högsta ledning
och krigsmaktens regionala ledning. Båda dessa uppdrag har utredningen
ansett kunna anstå till en senare etapp. Förslaget om krigsmaktens
högsta ledning har enligt utredningen befunnits kunna genomföras utan
att avvakta resultatet av de förenämnda båda övriga uppdragen. Det har
därvid framhållits, att förslaget om krigsmaktens högsta ledning är uppbyggt
främst med hänsyn till de grundläggande krigsmaktsfunktionerna
operativ verksamhet i krig, operativt krigsförberedelsearbete och långsiktsplanering.
Ingen av ifrågavarande funktioner torde vara av sådan art, att
den anses rimligen kunna beröras av en eventuell integration av krigsmaktens
och totalförsvarets funktioner.
Såsom departementschefen erinrat har vid remissbehandlingen icke
gjorts någon erinran mot att förslag rörande de tre delarna av försvarsledningsutredningens
undersökningsområde upptagas till prövning och be
-
28
Statsutskottets utlåtande nr 90 år 1961
slut vid skilda tidpunkter. Icke heller utskottet kan finna tillräckliga motiv
för att uppskjuta ett ställningstagande till det nu framlagda förslaget i
avvaktan på ytterligare utredning beträffande de båda övriga frågekomplexen.
Snarare synas praktiska skäl tala för att frågan om krigsmaktens
högsta ledning, som ansetts brådskande och angelägen, nu löses. Ur beredskapssynpunkt
måste detta betraktas som särskilt önskvärt. Med den utformning,
som det föreliggande förslaget om krigsmaktens högsta ledning
fått, torde ett beslut härom icke föregripa det fortsatta utredningsarbetet.
Utskottet, som alltså anser, att beslutet om krigsmaktens högsta ledning
snarast bör förverkligas, avstyrker alltså motionerna 1:637 och 11:758,
I: 638 och II: 759, dessa båda senare motioner såvitt nu är i fråga, samt
II: 756.
Utskottet vill erinra om att 1955 års försvarsberedning på sin tid framhöll,
att krav på en mera enhetlig ledning såväl inom det militära försvaret
som av det totala försvaret aktualiserats till följd av att det inbördes beroendet
mellan försvarets olika delar blir alltmera utpräglat på grund av
ett framtida krigs totala karaktär och genom att försvarssystemen bli alltmer
invecklade i tekniskt hänseende. Vid behandlingen av 1958 års försvarsproposition
anslöt sig riksdagen härtill och uttalade önskemål om en
ökad samordning och mera enhetlig ledning av det militära försvaret liksom
av hela totalförsvaret. Kungl. Maj :ts nu föreliggande förslag synes
utskottet till sin allmänna innebörd överensstämma med detta av riksdagen
uttalade önskemål.
Vad beträffar krigsmaktens högsta ledning i krig ha de båda utredningarna
ingående behandlat två huvudalternativ, nämligen ett ÖB-alternativ
och ett militärledningsalternativ. Utredningarna liksom departementschefen
ha stannat för det förstnämnda förslaget. Detta innebär, att
ledningen utövas av eu ensamt beslutande överbefälhavare, biträdd främst
av en allsidigt sammansatt försvarsstab. Departementschefen liksom samtliga
remissmyndigheter ha tillstyrkt detta förslag. Detsamma, som bäst
synes svara mot de allmänna krav, som ett nutida krig ställer, tillstyrkes
jämväl av utskottet. Utskottet delar departementschefens uppfattning, att
chefen för försvarsstaben bör ha fullständigt ansvar och klara befogenheter
att leda allt operativt stabsarbete inom högkvarteret.
Även då det gäller krigsmaktens högsta ledning i fred ha utredningarna
liksom departementschefen stannat för ÖB-alternativet, enligt vilket överbefälhavaren
kommer att såsom ensam beslutande under Kungl. Maj:t leda
och ansvara för de viktigaste funktionerna, operativt krigsförberedelsearbete
och långsiktsplanering, med biträde av en allsidigt sammansatt försvarsstab.
Enligt detta förslag skall överbefälhavaren i ärenden rörande
operativt krigsförberedelsearbete kunna ge direkta order till regionala
chefer. Vidare skola de operativa uppgifter, som nu åvila marin- och flygstaberna,
handläggas i försvarsstaben. De skäl, som ligga till grund för
Statsutskottets utlåtande nr 90 år 1961
29
denna lösning, finner utskottet bärande. Sålunda måste den största betydelse
tillmätas kravet, att den högsta ledningen redan i fred måste ha en
hög beredskap för att genomföra krigsmaktens och sin egen mobilisering
och för att utföra operativ ledning. Såsom framhållits bör fredsorganisationen
överensstämma med krigsorganisationen så långt hänsynen till
ekonomiska och andra faktorer gör detta rimligt och möjligt.
Vad beträffar ledningen av de s. k. förbandsproducerande funktionerna
— utrustning, utbildning m. in. — föreslås, att försvarsgrenscheferna alltjämt
skola vara ansvariga både inför Kungl. Maj :t och överbefälhavaren
men att överbefälhavarens inflytande skall ökas genom föreskrifter, innebärande
att såsom huvudregel framställningar till Kungl. Maj :t rörande
dessa funktioner från försvarsgrenschef skola insändas genom överbefälhavaren.
Denne skulle härigenom erhålla en fortlöpande och omfattande
information om verksamheten inom försvarsgrenarna och en överblick,
som är nödvändig för att han rätt skall kunna lösa sina uppgifter. Mot
vad sålunda föreslagits har utskottet icke något att erinra.
Huvudförvaltningsansvaret avser för närvarande anskaffning och krigsproduktionsplanläggning.
Enligt särskild verkställd utredning rörande
huvudförvaltningens praktiska tillämpning bör huvudförvaltningsansvaret
i princip utsträckas till förrådshållning och materielunderhåll. Då förenämnda
utredning ännu icke till alla delar slutförts, anser departementschefen
sig förhindrad att nu i detalj taga ställning till hur en reviderad
huvudförvaltningsprincip bör utformas. Utskottet, som anser, att giltighetsområdet
för huvudförvaltningsprincipen bör vidgas, har icke något att
erinra mot att det får ankomma på Kungl. Maj :t att besluta härom.
Vid sin prövning av frågan om förvaltningstjänsten har utskottet funnit,
att en sammanslagning av de resurser, som nu finnas inom den tredelade
intendenturförvaltningsorganisationen, otvivelaktigt torde medföra fördelar
ur ekonomiska och organisatoriska synpunkter. Liksom försvarsledningsutredningen
anser utskottet, att förutsättningarna härför äro gynnsamma,
då materiel och övriga förnödenheter inom intendenturförvaltningsområdet
i stor utsträckning torde vara likartade för samtliga tre försvarsgrenar.
Utskottet förutsätter dock i likhet med departementschefen, att den nya
organisationen utformas på sådant sätt, att försvarsgrenarnas berättigade
intresse av att få sina speciella krav tillgodosedda icke blir eftersatt.
Utskottet delar utredningens synpunkt, att något beslut om gemensam
central tygförvaltning icke nu bör fattas. Utskottet anser emellertid i likhet
med såväl utredningen som departementschefen, att inga organisatoriska
åtgärder böra vidtagas, som hindra en utveckling mot ett för krigsmakten
gemensamt tygförvaltningsverk. En sådan utveckling bör innefatta en gradvis
skeende omvandling av försvarsgrensförvaltningarna i riktning mot
fackförvaltningar.
Vad departementschefen anfört och föreslagit beträffande överbefäl
-
30
Statsutskottets utlåtande nr 90 år 1961
havarens inflytande på förvaltningsmyndigheternas verksamhet finner utskottet
sig böra biträda.
Försvarsgrenschef är enligt gällande ordning även chef för försvarsgrensförvaltning.
Han kan sålunda träda in som verkschef och fatta beslut
i den ordning, som gäller för förvaltningen i fråga. I vissa ärenden, främst
förslag till anslagsäskanden, är försvarsgrenschef skyldig att utöva detta
sitt chefskap över förvaltningen. Enligt det av försvarsledningsutredningens
majoritet framlagda förslaget, som tillstyrkts av departementschefen,
skall försvarsgrenschef icke längre vara chef för sin försvarsgrens
tygförvaltande verk utan i andra former öva erforderligt inflytande på
dess verksamhet. Utredningens förslag har med ett undantag avstyrkts av
remissmyndigheterna eller ansetts böra anstå.
Utredningen har framfört, att vissa komplikationer kunna uppkomma,
om, såsom för närvarande är fallet, försvarsgrenschefen i sin person förenar
chefskap över den till försvarsgrenen knutna tygförvaltningen och
anser, att, även om de praktiska olägenheterna av nuvarande konstruktion
icke böra överdrivas, denna företer logiska bristfälligheter. En lösning, som
medger, att försvarsgrenschef genom anvisningsrätt in. m. lämnas erforderligt
inflytande över förvaltningen, skulle undanröja nämnda bristfälligheter
och icke obehörigen inkräkta på förvaltningens ställning såsom
Kungl. Maj :t direkt underställt organ. En dylik lösning skulle också väl
ansluta sig till uppfattningen, att organisationen bör utformas så, att den
icke lägger några hinder i vägen för en eventuell utveckling i riktning mot
en gemensam central tygförvaltning.
Utskottet vill erinra om att riksdagen i samband med att frågan om den
organisation, som tygförvaltningen erhöll genom 1954 års riksdagsbeslut,
var föremål för behandling uttalade, att det icke vore osannolikt, att ett
gemensamt tygförvaltningsverk framdeles skulle kunna komma att visa sig
utgöra den mest ändamålsenliga organisationsformen. En organisation, utformad
enligt det föreliggande förslaget, synes utskottet klart främja en
sådan utveckling, ett förhållande, som enligt utskottets mening bör tillmätas
stor betydelse vid bedömandet av denna fråga. Ett bibehållande av
nuvarande system, där försvarsgrenschef även är förvaltningschef, kan,
såsom försvarsledningsutredningen framhållit, medföra vissa komplikationer.
Sålunda skulle med bibehållet chefskap över vederbörlig tygförvaltning
det förhållandet kunna inträda, att försvarsgrenschef såsom chef i
förvaltningen skulle kunna vända sig direkt till Kungl. Maj:t och därigenom
erhålla en friare ställning som chef för tygförvaltning än i sin egenskap
av försvarsgrenschef. Med hänsyn till vad i motionerna 1:636 och
II: 757 anförts vill utskottet framhålla, att enligt utskottets mening försvarsgrenschefs
inflytande på anskaffningsverksamheten och övrig förvaltningstjänst
i fråga om tygmateriel genom det framlagda förslaget torde
bli tillfredsställande. Sålunda skola materielplaner och ändringar av så
-
Statsutskottets utlåtande nr 90 är 1961
31
dana, inom ramen för överbefälhavarens direktiv rörande materielutvecklingen,
utarbetas av försvarsgrenschef och förvaltning i samråd. Större
materielprojekt in. in. förutsättas skola underställas försvarsgrenschef för
godkännande. Ej minst betydelsefullt är, att försvarsgrenschef skall ha
anvisningsrätt gentemot all förvaltning, som avser den egna försvarsgrenen.
Vidare skall försvarsgrenschef ha rätt att bli regelbundet informerad om
förvaltningsverksamheten samt av förvaltningarna tillhandahållas erforderliga
uppgifter och utredningar. Försvarsgrenschef torde alltså även med
den nya ordningen få ett minst lika stort inflytande på förvaltningstjänsten
som tidigare.
Utskottet vill i sammanhanget erinra om att huvudförvaltningsprincipen
kom till uttryck i 1954 års anskaffningskungörelse och att den i stort innebär,
att den myndighet, inom vars arbetsområde det faller att anskaffa den
största mängden av för flera försvarsgrenar gemensamma förnödenheter,
i regel skall handha anskaffningen av ifrågavarande förnödenheter för
försvaret i dess helhet. Detta har lett till att försvarets förvaltningar redan
nu icke kunna betraktas som uteslutande försvprsgrensförvaltningar.
Denna huvudförvaltningsprincip såsom instrument för samordning av förvaltningsverksamheten
har varit av betydande värde; detta ej minst då
det gäller att eliminera risken för dubbelarbete. Utskottet har i det föregående
tillstyrkt en utvidgning av denna princip i syfte att åstadkomma
ytterligare samordning inom tygförvaltningsområdet. Frågan om det s. k.
dubbla chefskapet bör enligt utskottets mening bedömas även mot denna
bakgrund.
På här anförda skäl vill utskottet biträda departementschefens förslag
i denna fråga och avstyrker alltså motionerna I: 636 och II: 757.
Behovet av en ökad samordning av förvaltningstjänsten torde vara särskilt
påtagligt inom tygförvaltningsområdet. Därvid synes det mest naturligt
att bygga vidare på försvarets förvaltningsdirektion. De arbetsuppgifter
och befogenheter, som skola tillkomma förvaltningsdirektionen, ha
i föreliggande förslag endast förhållandevis löst skisserats. Därvid har
förutsatts, att det får ankomma på Kungl. Maj:t att efter hand som underlag
därför erhålles precisera desamma. Utskottet har icke någon erinran
häremot. Vad av departementschefen föreslagits och anförts beträffande
överbefälhavarens förhållande till förvaltningsdirektionen har icke givit
utskottet anledning till särskilt uttalande.
Enligt det föreliggande förslaget skola inom militärledningen överläggningar
äga rum om olika för krigsmakten centrala frågor. Det ankommer
på överbefälhavaren alt där fatta beslut men i mera väsentliga frågor
åligger det övriga ledamöter att, innan detta beslut fattats, angiva och
motivera sina ståndpunkter. Utskottet finner förslaget rörande militärledningens
sammansättning och verksamhet vara i princip ändamålsenligt
och tillstyrker detsamma. Utskottet delar uppfattningen, att bestämmelserna
om militärledningen endast böra gälla i fred.
32
Statsutskottets utlåtande nr 90 år 1961
Utskottet anser i likhet med departementschefen, att försvarsstaben i
framtiden icke bör ha andra uppgifter än att vara överbefälhavarens stab
liksom att dess verksamhet bör koncentreras till de viktigaste uppgiftsområdena
och icke betungas med detaljarbete. I överensstämmelse härmed
böra sådana ärenden av operativ art eller avseende därmed besläktade
stödverksamheter, som nu handläggas i marin- och flygstaberna, överföras
till försvarsstaben. Vad departementschefen närmare anfört och föreslagit
beträffande stabens arbetsomfång kan utskottet biträda.
Vad beträffar försvarsstabens inre organisation synas utskottet tillräckliga
skäl anförda för inrättandet i försvarsstaben av en befattning som
souschef. Utskottet finner sig även kunna ansluta sig till förslagen beträffande
försvarsstabens indelning och uppgiftsfördelningen mellan olika
stabsdelar, därvid också till förslaget, att en upplysningsavdelning inrättas
och ställes direkt under försvarsstabschefen, varvid nuvarande sektion III
utgår. Den föreslagna inre organisationen i övrigt ger ej anledning till säi''- skilt uttalande.
Beträffande behovet av stabspersonal i försvarsstabens fredsorganisation
innebär departementschefens förslag en kvantitativ och kvalitativ förstärkning,
medförande en kostnadsökning för krigsmakten i dess helhet
av cirka 400 000 kronor för budgetår.
Den nya försvarsstaben kommer att medföra en personalökning av 14
nya officersbeställningar. Denna ökning kan, såsom även försvarsledningsutredningen
framhållit, inge betänkligheter. Såsom emellertid framgått
innebära förslagen beträffande de grundläggande funktionerna operativt
krigsförberedelsearbete och långsiktsplanering, att viss mycket väsentlig
verksamhet, som i nuvarande organisation icke alls eller endast i otillräcklig
grad bedrivits, kommer att åläggas försvarsstaben. Det är alltså
bär fråga om nya arbetsuppgifter, som i huvudsak tillkomma utöver redan
befintliga. Det är givetvis angeläget, att tillräckliga personalresurser ställas
till förfogande för att den nya ledningsorganisationen skall kunna fungera
tillfredsställande. Utskottet utgår emellertid från att samtidigt en
minskning av försvarsgrensstabernas m. fl. arbetsbelastning måste inträda.
Ehuru denna icke i nuläget låter sig kvantitativt precisera, uttalar utskottet,
att den bör föranleda personalminskningar i dessa staber. Utredningsarbetet
i syfte att möjliggöra ett snabbt beslut av denna innebörd bör
enligt utskottets mening bedrivas med skyndsamhet. Det är mot denna
bakgrund, som förslaget om nya beställningar bör ses.
Av det anförda följer, att utskottet avstyrker motionerna I: 638 och
II: 759, i vad de icke behandlats i det föregående.
Det har sagts, att den föreslagna förstärkningen av försvarsstaben skulle
menligt inverka på och försvaga utbildningsorganisationen vid förbanden.
Utskottet anser det synnerligen betydelsefullt, att behovet av den personal,
som avses för utbildning av de stridande styrkorna, icke eftersättes. Ut
-
Statsutskottets utlåtande nr 90 år 1961
33
skottet vill i detta sammanhang erinra om att 1954 års befälsutredning i
sitt år 1959 avgivna betänkande »Arméns befäl» framhöll, att en icke
lycklig nedvärdering av trupptjänstens betydelse ibland förmärkts, ett förhållande
som bland annat återspeglades i det sätt, varpå personalen disponerades
i ett vakansläge, då samtliga stabs- och förvaltningstjänster i regel
vore besatta och de vakanta befattningarna helt förefunnes inom trupputbildningen.
Utskottet, som tagit del av de verkställda detaljberäkningarna,
har emellertid kunnat konstatera, att den föreslagna förstärkningen av
försvarsstaben icke är avsedd att ske på bekostnad av trupputbildningsarbetet.
Detta förhållande torde närmare framgå av en vid detta utlåtande
såsom bilaga fogad översikt över föreslagen personalorganisation av försvarsstaben.
I nu angivna hänseende innebär förslaget, att stater skapas
för försvarsstaben i syfte att begränsa kommenderingarna från förbanden,
så att personalförteckningarna avspegla det verkliga behovet. Förslaget
förutsätter visserligen, att en del befattningar i försvarsstaben alltjämt
skall besättas med kommenderad personal. Utskottet vill härvid särskilt
understryka departementschefens uttalande, att detta endast bör ifrågakomma,
där så oundgängligen är erforderligt. I likhet med departementschefen
räknar utskottet med att försvarsstabens föreslagna nya personalorganisation
efter någon tid kommer att behöva överses, varvid säkrare
hållpunkter beträffande stabens normalbehov av personal torde kunna erhållas.
Under hänvisning till vad sålunda anförts vill utskottet icke framställa
någon erinran mot den föreslagna personalförstärkningen.
Departementschefen har föreslagit omregleringar i lönegradshänseende
av vissa militära beställningar. Vid sin granskning av dessa förslag har
utskottet ansett desamma böra godtagas.
Utskottet kommer vid sin behandling av propositionen nr 110 angående
vissa avlönings- m. fl. anslag under fjärde huvudtiteln för budgetåret
1961/62 att fatta slutlig ställning till av departementschefen under punkten
12 i nämnda proposition närmare redovisade personalförändringar vid försvarsstaben.
Departementschefens förslag — i de delar de icke närmare berörts av
utskottet — ha icke givit utskottet anledning till särskilt uttalande.
Departementschefen har räknat med att den nya organisationen in. m.
av krigsmaktens högsta ledning skall träda i kraft den 1 oktober 1961, dock
med undantag av den föreslagna förändringen i fråga om chefskapet över
tygförvaltningen, vars genomförande anses böra ske vid senare tidpunkt.
Häremot har utskottet icke något att erinra.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
I. att riksdagen må
a) beträffande ändring av försvarsgrenschefernas chefskap
över respektive försvarsgrenars tygförvaltande verk, med bi
3—2342
01 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 6 saml. Nr 90
34
Statsutskottets utlåtande nr 90 år 1961
fall till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 636 och II: 757, godkänna vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över för svar särenden för den 16 mars 1961
anfört;
b) beträffande Kungl. Maj :ts förslag rörande krigsmaktens
högsta ledning, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och
med avslag å motionerna I: 637 och II: 758 samt I: 638 och
II: 759, samtliga dessa motioner såvitt nu är i fråga, ävensom
II: 756, besluta, att krigsmaktens högsta ledning skall organiseras
enligt de riktlinjer, som angivits i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 10 mars 1961;
II. att motionerna 1: 637 och II: 758, i vad de avse skrivelse
till Kungl. Maj :t, icke må till någon riksdagens åtgärd
föranleda;
III. att motionerna 1:638 och 11:759, i vad de icke behandlats
under I. b), icke må till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Stockholm den 5 maj 1961
På statsutskottets vägnar:
ERNST V. STAXÄNG
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet har närvarit:
från första kammaren: herrar Näsström, Gillström, Boman, Einar
Persson, Ivar Johansson, Birger Andersson, fröken Andersson, herrar Axel
Johannes Andersson, Thun, Bergman, Holmqvist, Bengtson, Ragnar Bergh,
Rikard Svensson och Lundström; samt
från andra kammaren: herrar Staxäng, Petterson i Degerfors, Gustafsson
i Stockholm, Malmborg, Svensson i Stenkyrka, Blidfors, Almgren,
Ståhl, Eliasson i Sundborn, fru Lewén-Eliasson, herrar Wedén, Lassinantti,
Johansson i Norrköping, Gustafsson i Uddevalla och Heckscher.
Reservation
av herrar Boman, Axel Johannes Andersson, Lundström, Malmborg, Ståhl
och Wedén, vilka ansett att utskottet bort tillstyrka motionerna I: 636 och
II: 757 och att därför
dels den del av utskottets yttrande, som på s. 29 börjar med »Utskottet
delar» och på s. 31 slutar med »och II: 757», bort ersättas med text av
följande lydelse:
Statsutskottets utlåtande nr 90 år 1961
35
»Utskottet fäster uppmärksamheten på att departementschefens principförslag
om avveckling av försvarsgrenschefernas chefskap för respektive
tygförvaltningar med ett enda undantag mött motstånd hos remissmyndigheterna.
Det kan i sammanhanget erinras om att 1958 års försvarsledningskommitté
—• den expertgrupp som utförde arbetet för 1960 års
försvarsledningsutredning — icke ansåg sig böra föreslå någon ändring i
chefskapet över förvaltningarna. Det kan tilläggas, att även departementschefen
framhållit, att det knappast kan förnekas, att detta system medfört
fördelar och att, såvitt på basis av gjorda iakttagelser kunnat konstateras,
samarbetet mellan stab och förvaltning över lag fungerat väl.
Det nuvarande systemet, att försvarsgrenschef tillika är chef för försvarsgrensförvaltning,
varigenom en ändamålsenlig samordning mellan
stabs- och förvaltningsfunktionerna kommit till stånd, har under en lång
följd av år visat sig vara lyckligt. För en ändring av nuvarande ordning
måste synnerligen starka skäl kunna påvisas. Departementschefens huvudskäl
till förslagets framläggande har varit, att den nya ordningen skulle
främja en utveckling i riktning från försvarsgrensförvaltning mot fackförvaltning.
Enligt utskottets mening kan detta motiv icke vara bärande.
En utveckling med övergång till ren fackförvaltning torde knappast vara
aktuell inom överskådlig tid. Däremot föreligga, såsom erfarenheten visat,
icke några hinder att med nuvarande ordning i all önskvärd utsträckning
tillämpa och utvidga huvudförvaltningsprincipen. Nackdelen med det föreslagna
systemet är risken, att ledningen för utbildning och materielanskaffning
blir splittrad, medan kraven på enhet och samverkan alltmer ökas.
Ett frångående av nuvarande system bör därför icke ske, förrän full klarhet
vunnits om slutmålet. I vart fall bör förestående omdaning av krigsmaktens
högsta ledning ha genomförts och tillräckliga erfarenheter härav
föreligga, innan denna fråga upptages till prövning.
Enligt departementschefens förslag skulle den i propositionen föreslagna
lösningen vara ägnad att ge försvarsgrenscheferna det mått av inflytande
på förvaltningstjänsten, som erfordras för att de skola kunna bära sitt ansvar
för den förbandsproducerande verksamheten. Härvid åsyftas närmast
försvarsgrenschefernas anvisningsrätt. Enligt utskottets mening blir denna
anvisningsrätt icke tillräckligt auktoritativ.
Då försvarsgrenschef enligt förslaget alltjämt skall vara ansvarig för sin
försvarsgrens krigsduglighet, är det av betydelse, att han får ett avgörande
inflytande, även då det gäller försvarsgrenens tekniska och ekonomiska
verksamhet. Det är väsentligt, att det nödvändiga sambandet mellan materiel,
taktik, personal och utbildning även framdeles säkerställes. Det går
icke att bortse från att vid uppbyggnad av ett vapensystem måste vägas,
å ena sidan, operativa och taktisk-tekniska önskemål och, å andra sidan,
praktiska, tekniska och ekonomiska möjligheter.
Såsom i motionerna I: 636 och II: 757 framhållits måste ett system, där
36
Statsutskottets utlåtande nr 90 år 1961
försvarsgrenschef tillika fungerar som chef för förvaltning, främja en sammanjämkning
av åsikterna inom försvarsgrensledningen, innan de presenteras
i högre instans. Härigenom undvikes, att sammanjämkningar av
sådant slag förläggas till ett högre plan.
Av det anförda följer, att utskottet i enlighet med yrkandet i förenämnda
båda motioner avstyrker förslaget om att principbeslut nu fattas beträffande
ändring av försvarsgrenschefernas chefskap över respektive försvarsgrenars
tygförvaltande verk.»
dels ock utskottets hemställan under I. a) bort ha följande lydelse:
»a) beträffande ändring av försvarsgrenschefernas chefskap
över respektive försvarsgrenars tygförvaltande verk,
med avslag å Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
I: 636 och II: 757, godkänna vad utskottet anfört;»
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bilaga.
översikt över föreslagen personalorganisation av försvarsstaben. (Personal på aktiv stat.)
Personalkategori
Tillgång
I nuvaran- de fst
ar
g!
ås
o o
Av-
gång-
ar1
Återstod
Behov av per- sonal i den
nya fst
Personalbehovens tillgodoseende
Fst stat
Övriga
stater
Från fst stat
I
►
***
Fst stat
Fort stat
é
g ©
GG
Återstod
i fst
Befinsp.
Fort stat
Nya beställ- ningar
Om-
vand-
ling
av
be-
ställn.
överflyttningar till
fst stat
Kommen-
derad
personal
©
-tf
Ers. för
kom.
Ej nu
äskade
Av beställn.
för 1 fst plac.
överflyttn. av
ytterl. best.
Plac.
Kom.
A
M
FV
A
M
FV
A
M
FV
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
ii
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
Chef fst................
1
—
—
—
—
—
1
1
—
—
1
1
Souschef...............
Överstar/kommendörer ..
3
—
—
i
—
—
4
6
1
—
7
3
1
—
—
—
—
—
—
—
1
1
1
—
—
—
Övriga regementsofflcerare
8
5
4
i
1
—
17
17
1
3
21
7
1
a2
2
—
•1
3
1
1
—
—
—
1
•1
1
Kompaniofficerare.......
18
30
12
2
1
2
59
60
2
11
73
17
2
•2
—
4
—
17
8
5
—
4
4
6
3
2
Summa
30
35
16
4
2
2
81
85
4
14
•103
28
4
5
2
4
—
20
9
6
1
5
5
7
4
3
85
4
(99)
7
35
11
14
Anm. Militärassistenter,
försvarsattachéer,
försvarsstabsaspiranter.
arvodes- och biträdespersonal är
ej upptagna
i översikten, ej
heller
personal vid krigshistoriska avdelningen och personalvårdsbyr&n.
1 Till armén avgår personal från Fst/Ft m. fl.
a Avsedda för Fst/Und och Plan.
• Ur FV; avsedda för Fst/Und.
* Avdch Fst/Allm; en av de
17 beställningarna för kapten i kol. 13 omvandlad till regoff.
• Regoff MIntK chef Fst/Budget.
• Skillnad mellan antal befattningar i nuläget och i avsedd organisation
är 103—85 = 18. ökningen tillgodoses sålunda: 85—
4 avgångar
4- 7 nya beställningar
4 beställningar ej
nu
äskade + överflyttning
av 11 beställningar —
2 kommenderade regoff +
kommen-
derad regoff + 1 kommenderad kapten. Den reella ökningen utgör 14 officerare.
Statsutskottets utlåtande nr 90 år 1961
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1961:258 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understöd åt båttrafiken i Stockholms skärgård. a1 i texten