Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående ng organisation av krigsmaktens högsta ledning jämte i ämnet väckta motioner.

1961-05-05 · 37 sidor, varav 36 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 36 av 37 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1961:90, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående ng organisation av krigsmaktens högsta ledning jämte i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 90 år 1961

1

Nr 90

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående

ng organisation av krigsmaktens högsta ledning

jämte i ämnet väckta motioner.

(l:a avd.)

I propositionen nr 109 har Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt

utdrag av statsrådsprotokollet över försvarsärenden för den 10 mars 1961,

föreslagit riksdagen att besluta, att krigsmaktens högsta ledning skall

organiseras enligt de riktlinjer, som angivits i berörda statsrådsprotokoll.

I detta sammanhang har utskottet till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren

av herrar Gunnar Berg och Ernst Olsson (1:636) och den andra inom

andra kammaren av herrar Wedén och Hedin (II: 757), i vilka hemställts,

att riksdagen vid behandling av proposition nr 109 avslår Kungl. Maj:ts

förslag om principbeslut nu beträffande ändring av försvarsgrenschefernas

chefskap över respektive försvarsgrenars tygförvaltande verk,

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren

av herrar Ferdinand Nilsson och Nils-Eric Gustafsson (1:637) och den

andra inom andra kammaren av herrar Jansson i Benestad och Elmwall

(II: 758), i vilka hemställts, att riksdagen måtte avslå proposition nr 109

samt i skrivelse till Kungl. Maj :t uttala att beslut om ny organisation av

krigsmaktens högsta ledning icke bör fattas förrän översikt erhållits om

organisationen och kostnaden även för försvarsgrensstaberna, totalförsvarets

högsta ledning och krigsmaktens regionala ledning,

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren

av herr Ollén (I: 638) och den andra inom andra kammaren av herr Hammar

(II: 759), i vilka hemställts, att riksdagen icke beslutar någon omorganisation

enligt proposition nr 109, innan översikt erhållits om vapengrensstabernas

organisation, totalförsvarets högsta ledning och krigsmaktens

regionala ledning, samt att lönekostnaderna för den blivande omorganisationen

skall hållas inom den för staberna nu gällande ramen,

dels ock en inom andra kammaren av herr Wachtmeister väckt motion

(II: 756), vari hemställts, att förslaget om ny organisation av krigsmaktens

högsta ledning enligt proposition nr 109 icke bifalles av riksdagen, innan

redogörelse lämnats om organisation och kostnader för totalförsvarets

1—2342 bi Bihang till riksdagens protokoll 1961. 6 saml. Nr 90

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande nr 90 år 1961

högsta ledning, försvarsgrensstabernas organisation samt den regionala

ledningen av krigsmakten.

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden

hänvisas till motionerna 11:757, 1:637, 1:638 och 11:756.

Vid anmälan av propositionen 1958: 110 angående vissa organisationsoch

anslagsfrågor rörande försvaret erinrades om att 1955 års försvarsberedning

framhållit angelägenheten av att möjligheterna till en ökad samordning

och en mera enhetlig ledning såväl inom det militära försvaret

som av det totala försvaret prövades i lämpligt sammanhang. Vad det

militära försvaret beträffade, anmäldes att viss personal ställts till överbefälhavarens

förfogande för att såsom en arbetsgrupp utföra vissa studier,

avsedda att förbereda en utredning om krigsmaktens högsta ledning. Chefen

för försvarsdepartementet förklarade sig tillmäta det sålunda igångsatta

utredningsarbetet stor betydelse och framhöll i anslutning därtill, att det

inbördes beroendet mellan försvarets olika delar blir alltmer utpräglat och

att organisationsformerna för krigsmaktens högsta ledning måste anpassas

efter utvecklingens krav. Med hänsyn till den allmänna vikten av de spörsmål

det gällde borde utredningsarbetet, sedan undersökningarna i militär

regi slutförts, lämpligen utvidgas för att ett allsidigt underlag för förslag

i ämnet skulle erhållas.

Departementschefen anslöt sig i princip till det av försvarsberedningen

framförda önskemålet om en mera enhetlig ledning även av det totala försvaret

men uttalade, att därmed sammanhängande spörsmål var av invecklad

och svårbedömbar beskaffenhet och bland annat berörde frågan om

regeringens arbetsformer. Vissa av de problem som ägde samband därmed

syntes därför komma under bedömande av författningsutredningen. Emellertid

angav departementschefen sin avsikt att ha uppmärksamheten riktad

på behovet av en ökad samordning av verksamheten inom det totala försvarets

olika instanser, både på departementsplanet och i fråga om myndigheternas

arbete. Med hänsyn till dessa frågors stora vikt syntes en allsidig

utredning av problemkomplexet böra verkställas i lämpligt sammanhang.

I sitt utlåtande (nr B 53) över ifrågavarande proposition underströk

riksdagens statsutskott försvarsberedningens uttalande om vikten av ökad

samordning och mera enhetlig ledning av ej blott det militära försvaret

utan hela totalförsvaret. Utskottet förklarade sig dela den i propositionen

uttalade uppfattningen, att utredningsarbetet, sedan undersökningarna i

militär regi slutförts, borde vidgas så att ett allsidigt underlag för förslag

i ämnet erhölles. Starka skäl talade enligt utskottet för att utredningsarbetet

borde anförtros en kommitté med parlamentariskt inslag. Utskottet

ansåg sig också ha skäl förutsätta, att en sådan utredning skulle komma

till stånd utan onödig tidsutdräkt. Riksdagens beslut (skr. B 83) innebar

icke någon avvikelse från vad utskottet anfört.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 90 år 1961

3

Den i det föregående omnämnda arbetsgruppen avlöstes efter slutfört

uppdrag av en expertkommitté som med stöd av Kungl. Maj :ts den 3 oktober

1958 lämnade bemyndigande tillsattes av överbefälhavaren för att

verkställa förberedande utredning rörande frågan om krigsmaktens högsta

ledning. Denna kommitté — 1958 års för svar sledning skommitté — avgav i

mars 1960 till överbefälhavaren betänkande med förslag i ämnet (SOU

1960: 12). överbefälhavaren föreslog i skrivelse den 16 maj 1960, efter att

ha inhämtat yttranden över betänkandet från cheferna för armén, marinen

och flygvapnet samt försvarets förvaltningsdirektion, att krigsmaktens

högsta ledning skulle — med vissa avsteg i detaljfrågor — organiseras i

enlighet med de i betänkandet framlagda principerna.

Sedan de i militär regi bedrivna undersökningarna rörande krigsmaktens

högsta ledning sålunda fullföljts, tillkallade chefen för försvarsdepartementet

med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 maj 1960 utredningsmän

— 1960 års försvarsledningsutredning — för att verkställa utredning

om totalförsvarets och krigsmaktens högsta ledning. Utredningen

har den 22 december 1960 redovisat den sistnämnda delen av sitt uppdrag

med ett betänkande »Enhetlig ledning av krigsmakten» (SOU 1961:7).

— Betänkandet har remissbehandlats.

Utskottet lämnar här en sammanfattning av försvarsledningsutredningens

förslag. För närmare kännedom härom samt beträffande försvarsledningskommitténs

ställningstaganden och remissmyndigheternas synpunkter

torde få hänvisas till propositionen.

Försvarsledningsutredningens uppdrag avser totalförsvarets högsta ledning,

krigsmaktens högsta ledning och krigsmaktens ledning i regional

instans. Enligt sina direktiv har utredningen haft att snarast framlägga

förslag rörande krigsmaktens högsta ledning. En förutsättning härför har

dock angivits vara, att det enligt utredningens bedömande icke är erforderligt

att avvakta de resultat vartill utredningen kan komma beträffande

totalförsvarsledningen. Efter undersökningar har utredningen funnit, att

dess förslag till organisation av krigsmaktens högsta ledning utan olägenhet

kan genomföras oberoende av hur totalförsvarets ledningsorganisation

i framtiden kan komma att utformas. Utredningen har jämväl undersökt

om dessa förslag är bestämmande för hur en framtida organisation av den

regionala militära ledningen bör utformas. Därvid har befunnits att förslagen

icke heller i detta hänseende minskar handlingsfriheten i det fortsatta

utredningsarbetet men att de synes ägnade att underlätta en reform

av den regionala ledningen.

Såsom allmän grund för utredningens arbete har legat bedömningar

rörande de krav det nutida kriget ställer på vår krigsmakt och dess högsta

ledning. Utredningen har funnit att en mera samordnad och enhetlig

högsta ledning i krig är nödvändig för att krigsmakten skall kunna fullgöra

sina operativa uppgifter. Utredningen har vidare konstaterat, att det

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande nr 90 år 1961

— främst med hänsyn till kravet på hög beredskap — bör råda största

möjliga överensstämmelse mellan freds- och krigsorganisationerna. Bland

annat av detta skäl bör även fredsorganisationen vara samordnad och

enhetligt ledd. Detta gäller också ledningen av fredstida funktioner, vilka

helt eller delvis bortfaller i krig, såsom långsiktig planering av materielanskaffning

m. in. samt de s. k. förbandsproducerande funktionerna (utbildning,

mobiliseringsförberedelser etc.).

Ett genomgående tema i förslagen är att befogenheter och resurser i

ökad grad koncentreras till överbefälhavaren. Han skall leda och samordna

verksamheten inom krigsmakten samt inriktningen och utvecklingen av

denna. Ledningen skall främst avse de viktigaste funktionerna, nämligen

operativ verksamhet och långsiktsplanering. Överbefälhavaren skall styra

och inrikta den militära förvaltningsverksamheten genom direktiv och anvisningar,

göra avvägningar mellan olika behov inom krigsmakten samt

tilldela centrala myndigheter kostnadsramar, inom vilka de har att uppgöra

sina förslag till anslagsäskanden.

Utredningen har funnit att vissa mycket viktiga verksamhetsområden i

nuläget icke alls eller endast i otillräcklig grad kunnat beaktas. Utredningen

har därför ansett det nödvändigt att föreslå en viss personell förstärkning

av den högsta ledningen. Om en dylik förstärkning av resurserna

tillkommer, bedömer utredningen att de föreslagna ändringarna i

ansvars- och uppgiftsfördelning också kan verka till rationaliseringar på

längre sikt. Ledningen får nämligen då bättre möjligheter än i nuläget att

själv föreslå val av riktiga utvecklingslinjer för krigsmakten. Därigenom

kan högre försvarseffekt uppnås inom en given kostnadsram.

Utredningen har funnit, att man för överskådlig tid måste räkna med

en fortsatt indelning av krigsmakten i försvarsgrenar. Försvarsgrenarnas

huvuduppgift skall vara att inom ramen för överbefälhavarens allmänna

direktiv om utveckling och inriktning av krigsmakten ställa krigsdugliga

förhand till de operativa chefernas förfogande. Utredningen förutser emellertid,

att förändringar i och förskjutningar mellan de nuvarande försvarsgrenarnas

verksamhetsområden kan bli aktuella även inom den angivna

perioden.

Såvitt avser organisationen m. m. i krig föreslår utredningen följande.

a) Den högsta militära ledningen utövas av en ensamt beslutande överbefälhavare

(ÖB). Han biträdes vid ledning av den operativa verksamheten

av en allsidigt sammansatt försvarsstab. Försvarsstabschefen samordnar

den operativa verksamheten inom högkvarteret.

b) ÖB ger operativa order direkt till regionala militära chefer och övriga

omedelbart under ÖB lydande chefer.

c) Försvarsstaben förstärkes i krigsorganisationen med försvarsgrensstabscheferna

jämte delar av försvarsgrensstaberna.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 90 år 1961 5

d) Försvarsstabschefen och försvarsgrenscheferna är ställföreträdare

för ÖB.

e) Det bör ankomma på ÖB att utarbeta den närmare organisationen

av högkvarteret. Härvid bör största begränsning iakttagas vid tillgodoseende

av de personella behoven för olika i högkvarteret ingående stabsdelar

och förvaltningar.

Utredningens förslag rörande organisationen m. m. i fred kan sammanfattas

sålunda.

a) ÖB är under Kungl. Maj:t ensam ansvarig för det operativa krigsförberedelsearbetet,

för krigsmaktens inriktning samt för avvägning mellan

olika behov inom krigsmakten.

b) ÖB biträdes av en allsidigt sammansatt försvarsstab.

c) ÖB fattar ensam beslut. I grundläggande frågor fattar han sina beslut

i militärledningen efter att ha inhämtat försvarsgrenschefernas uppfattningar

och råd.

d) Militärledningen skall vara ett organ för överläggning och ömsesidig

information, i vilket ÖB och försvarsgrenscheferna är ledamöter. Vid behov

kallas även chefer för centrala verk och myndigheter att närvara vid

militärledningens sammanträden. Försvarsstabschefen är föredragande.

Överläggningarna omfattar för krigsmakten centrala frågor. Militärledningen

skall även verka för samordning och enhetlighet inom krigsmakten.

Såsom underlag för överläggningarna tjänar av försvarsstaben utarbetat

eller sammanställt stabsmaterial. Försvarsgrenscheferna är skyldiga att i

frågor, som förelägges dem, inför ÖB redovisa sina råd och ställningstaganden.

e) Försvarsstaben omorganiseras till att bli en allsidigt sammansatt

stab. Den viktigaste förändringen är härvid, att ett organ för beredning

av ärenden om operativt krigsförberedelsearbete tillkommer. Detta organ,

operationsledningen, övertar de operativa uppgifter som nu ankommer på

sektion I i den nuvarande försvarsstaben samt på marin- och flygstaberna.

Ledningen av långsiktsplaneringen utövas i planeringsledningen,

vars grund utgöres av den nu provisoriskt inrättade planeringssektionen i

försvarsstaben. Det ökade personalbehovet i den omorganiserade försvarsstaben

tillgodoses genom överflyttning av beställningar från försvarsgrensledningarna

samt genom tillkomst av tio nya beställningar. Den nuvarande

sektion III anses böra utgå. En särskild upplysningsavdelning tillkommer

och knytes tills vidare till sektion II. Avdelningen kan i framtiden komma

att få en fristående ställning.

f) I ärenden som rör operativt krigsförberedelsearbete ger ÖB order

direkt till regionala chefer.

g) För att begränsa försvarsstabens verksamhet till de särskilt väsentliga

verksamhetsområdena skall en huvudstabsprincip tillämpas, som inne
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande nr 90 dr 1961

bär att ärende eller ärendesgrupp kan av ÖB överlämnas till försvarsgrenschef

för handläggning. Dennes stab bereder ärendena för överbefälhavaren

och tjänar i detta hänseende såsom ÖB:s stabsorgan.

h) Försvarsgrenscheferna är Kungl. Maj :t och ÖB ansvariga för organisation,

utbildning, utrustning, personaltjänst, värnpliktsväsende och mobiliseringsarbete

inom försvarsgrenens verksamhetsområde. Försvarsgrenschef

skall därjämte enligt huvudstabsprincipen handlägga sådana ärenden

som kan komma att tilldelas honom. Försvarsgrenschef insänder normalt

sina framställningar till Kungl. Maj:t genom ÖB. Försvarsgrenschef är

skyldig att i militärledningen orientera om verksamhet som pågår eller

avses igångsättas inom försvarsgrenen.

i) En för krigsmakten gemensam intendenturförvaltning bör tillkomma.

j) Försvarsgrenschefernas chefskap över försvarsgrensförvaltningarna

upphör. Förvaltningsverksamheten inriktas genom direktiv och anvisningar

från ÖB och försvarsgrenscheferna. Vissa betydelsefulla förvaltningsfrågor

av närmare angivet slag skall underställas ÖB respektive försvarsgrenschef.

Försvarets förvaltningar är skyldiga att kontinuerligt hålla ÖB och

försvarsgrenscheferna orienterade om pågående verksamhet samt biträda

dem med erforderliga utredningar och upplysningar.

k) Förvaltningsverksamheten samordnas i försvarets förvaltningsdirektion,

vars verksamhet förutsättes bli utökad bland annat genom att huvudförvaltningsprincipens

tillämpningsområde vidgas. Anordningar föreslås

vidtagna för att säkerställa, att de stabsmässiga aspekterna på en fråga

blir klarlagda, innan direktionen fattar beslut. För att ett intensivare arbete

skall kunna utföras inom tygförvaltningsområdet, skall ärenden som berör

enbart detta område handläggas av ett mindre antal ledamöter. Om direktionen

i en fråga av stor betydelse icke kan nå enighet, skall ÖB under

vissa förutsättningar inträda som ordförande och ensam fatta direktionens

beslut, varvid dock ledamöterna skall ha rätt att reservera sig.

l) Ledningen av den militärtekniska forskningen bör liksom nu tillkomma

forskningsanstalten. ÖB:s inflytande skall alltjämt säkerställas

bland annat genom rätt för honom att anvisa forskningsuppgift och genom

att han äger meddela forskningsanstalten kostnadsram för dess förslag till

anslagsäskanden.

m) Ledningen av krigsmaktens budgetarbete skall utövas av ÖB, som

äger utfärda härför erforderliga direktiv. ÖB skall ha befogenhet att pålägga

försvarsgrenscheferna ansvaret för anslagsavvägningen inom de kostnadsramar,

som ÖB tilldelar försvarsgrenarna för deras förslag till anslagsäskanden.

Försvarsgrenscheferna bör ha anvisningsrätt gentemot den

gemensamma intendenturförvaltningen och vederbörlig tygförvaltning med

avseende å upprättande av förslag till äskanden.

Utredningen anser att dess förslag rörande ansvars- och arbetsfördelning

samt organisation främst av försvarsstaben bör genomföras med

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 90 år 196t

7

början budgetåret 1961/62. Konsekvenserna framför allt för försvarsgiensstaberna

bör bli föremål för studium och undersökningar. En allmän översyn

av dessa staber bör ske med sikte på att erforderliga förändringai

skall kunna genomföras från och med budgetåret 1962/63.

I ett särskilt yttrande har en ledamot av utredningen samt den till utredningens

förfogande ställde särskilde sakkunnige uttalat, att försvarsgrenscheferna

bör bibehålla chefskapet för tygförvaltningarna på sätt som

för närvarande är fallet.

Genom de uttalanden i försvarsledningsfrågan, som gjordes av riksdagen

vid behandlingen av 1958 års försvarsproposition framförde riksdagen

klara önskemål om en ökad samordning och mera enhetlig ledning

av det militära försvaret, liksom av hela totalförsvaret. Bada de utredningar,

vilkas resultat i huvuddrag redovisats i propositionen, har efter

genomförda undersökningar föreslagit reformer med avseende å krigsmaktens

högsta ledning, vilkas allmänna innebörd enligt departementschefen

överensstämmer med de av riksdagen sålunda angivna önskemålen.

De grundläggande tankegångarna bakom utredningsförslagen har vunnit

allmän anslutning från de myndigheter m. fl., som yttrat sig i ärendet.

För egen del har departementschefen vid studium av utredningarnas

redovisning av sitt arbete funnit, att förslagen är väl underbyggda genom

grundliga undersökningar och överväganden av de betydelsefulla och komplicerade

problem det här gäller. Departementschefen ansluter sig därför i

allt väsentligt till förslagen och anser att de bör läggas till grund för beslut

om ny organisation m. m. av krigsmaktens högsta ledning.

Utredningarna — särskilt 1958 års försvarsledningskommitté — har ingående

granskat nuvarande ansvarsfördelning, organisation och verksamhet

inom krigsmaktens högsta ledning. Denna granskning har givit dem anledning

att påvisa förtjänster men också påtagliga brister. De gjorda värderingarna

kan departementschefen i stort sett biträda. I sammanhanget

erinrar departementschefen om att nuvarande ordning, när den i sina huvuddrag

fastställdes genom 1936 års försvarsbeslut, betecknade ett stort

steg framåt mot enhetlighet i ledningen och vid internationella jämförelser

torde ha representerat en för sin tid radikal lösning. Att den nu efter

ett kvartssekel med allt vad det inneburit av förändringar i fråga om krigsmedel

och krigsmetoder — framstår som mindre ändamålsenlig, är naturligt.

Konstaterandet av de brister som föreligger får mot den nu angivna

bakgrunden icke enbart betraktas som en kritik av det bestående utan

innebär framför allt eu uppfordran att med all den framsynthet som är

möjlig vidtaga de förbättringar, som ändrade förhållanden kräver för att

vår krigsmakt skall kunna utveckla största möjliga effekt vid fullgörandet

av sina uppgifter alt verka fredsbevarande och att värna vårt lands integritet.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande nr 90 dr 1961

I enlighet med 1958 års uttalanden i försvarsledningsfrågan innefattar

det åt 1960 års försvarsledningsutredning lämnade uppdraget även frågan

om totalförsvarets högsta ledning. Vid inhämtandet av Kungl. Maj :ts bemyndigande

att tillsätta utredningen anfördes att både denna fråga och

frågan om krigsmaktens högsta ledning var angelägna och brådskande.

Eftersom det redan förelåg ett relativt omfattande underlag för prövningen

av sistnämnda spörsmål, borde emellertid utredningen pröva huruvida det

vore möjligt och ändamålsenligt att framlägga förslag rörande krigsmaktens

högsta ledning utan att avvakta de resultat, vartill utredningen kunde

komma beträffande totalförsvarsledningen. Vid denna prövning har utredningen

funnit, att beslut om krigsmaktens högsta ledning kan och — bland

annat av beredskapsskäl — även bör fattas nu, utan hinder av att underlag

för ett beslut om totalförsvarets högsta ledning ännu icke föreligger.

Utredningen har, utom de två nu berörda problemkomplexen, också fått

sig anförtrodd frågan om en ökad samordning på det regionala ledningsplanet

inom krigsmakten. Även denna del av uppdraget har utredningen

funnit kunna anstå till en senare etapp.

Vid remissbehandlingen har icke gjorts någon erinran mot att förslag

rörande de tre delarna av utredningens undersökningsområde upptages till

prövning och beslut vid skilda tidpunkter. För egen del hyser departementschefen

också, efter att ha granskat de skäl utredningen anfört för ett dylikt

tillvägagångssätt, den uppfattningen att anledning saknas att dröja med

ett beslut om krigsmaktens högsta ledning. Den utformning av denna ledning,

som nu föreslås, är nämligen sådan att den icke binder senare val

mellan rimliga lösningar av de båda övriga ledningsfrågorna. Vid sådant

förhållande och då en ganska lång tid får beräknas förflyta från igångsättandet

av en så ingripande ledningsreform, som det nu gäller, intill dess

den nya organisationen kan verka med full kraft, anser departementschefen

det angeläget att beslut om ny organisation av krigsmaktens högsta

ledning fattas utan dröjsmål. Dessa beslut bör avse dels principerna för

ansvars- och uppgiftsfördelning mellan myndigheter och stabsorgan inom

den högsta ledningen, dels grunddragen i högkvarterets krigsorganisation,

dels ock försvarsstabens fredsorganisation. Besluten bör — med visst

undantag — träda i kraft den 1 oktober 1961. Tillräckligt underlag finnes

icke för att i detta sammanhang även besluta om fredsorganisationen av

försvarsgrensstaberna. Departementschefen avser emellertid att föreslå

Kungl. Maj :t åtgärder som bör göra det möjligt att för 1962 års riksdag

framlägga förslag i denna fråga.

Departementschefens redovisning av synpunkter och ställningstaganden

beträffande de särskilda delarna av föreliggande utredningsförslag ansluter

i huvudsak till den ordningsföljd, som tillämpats vid den i propositionen

lämnade redogörelsen för förslagen och remissyttrandena.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 90 är 1961

9

Nuvarande organisation, uppgifter och verksamhet

För ställningstagandet till de framlagda förslagen rörande ansvarsfördelning

m. m. är det av stor betydelse, vilken innebörd som lägges i begreppen

operativ verksamhet i krig och operativt krigsförberedelsearbete.

Mot de bestämningar av dessa begrepp, som gjorts av 1958 års försvarsledningskommitté

och biträtts av 1960 års försvarsledningsutredning, har

departementschefen icke något att invända. I detta sammanhang finner

departementschefen anledning att framhålla vikten av att inom var och en

av krigsmaktens funktioner en klar och så långt möjligt enhetlig terminologi

kommer till användning. Strävanden med detta syfte är ägnade att

rationalisera verksamheten, icke minst därigenom att en smidig samverkan

mellan olika delar av krigsmakten underlättas.

Vissa utgångspunkter och riktlinjer

Under denna rubrik har i propositionen återgivits vissa av 1960 års

försvarsledningsutredning gjorda uttalanden av principiell natur. Uttalandena

avser sådana frågor som krigsmaktens högsta lednings uppgifter i

krig och fred, ansvarsfördelningen mellan den politiska och den militära

högsta ledningen, sambandet mellan vår utrikespolitik och krigsmaktens

högsta lednings utformning, indelningen i försvarsgrenar, ledningens personalbehov

och formerna för dess tillgodoseende etc. Enligt departementschefen

har dessa väsentliga spörsmål och sammanhang blivit väl klarlagda

av utredningen, och han kan ansluta sig till de framförda uppfattningarna.

Härutöver anser departementschefen sig endast böra göra ett par kommentarer.

Sålunda understrykes särskilt vad utredningen anfört om de krav,

som den alliansfria utrikespolitiken ställer på vår krigsmakts högsta ledning

i fråga om kvalitativa och kvantitativa resurser. Departementschefen

vill vidare framhålla, att sådana efter hand inträdande förskjutningar

mellan de nuvarande försvarsgrenarnas ansvarsområden, som utredningen

förklarat sig räkna med, icke bör förutsättas komma till stånd först i en

mera avlägsen framtid, efter den period av omkring tio år som utredningen

ansett möjligt att nu överblicka. Att en sådan utveckling tvärtom kan göra

sig märkbar redan inom en mera näraliggande tidrymd är betydelsefullt i

olika hänseenden; bland annat framhäves därigenom kravet, att den högsta

ledningen snarast organiseras så att den kommer att äga god överblick av

utvecklingen inom krigsmaktens olika verksamhetsområden och har möjligheter

att i tid vidtaga eller föreslå erforderliga åtgärder.

Principförslag rörande krigsmaklens högsta ledning i krig

Departementschefen finner det vara eu riktig utgångspunkt för organisationen

av krigsmaktens högsta ledning, att den främst skall kunna verka

vid och efter ett krigsutbrott av överraskande och våldsam typ. De krav,

som de båda utredningarna med denna utgångspunkt uppställt, synes ofrån
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande nr 90 År 1961

komliga. Den verkställda granskningen av nu gällande principer för den

högsta ledningens organisation och verksamhet påvisar emellertid, att nuvarande

ordning i betydelsefulla hänseenden icke uppfyller dessa krav.

När det gällt att bedöma vilka åtgärder som är bäst ägnade att avhjälpa

bristerna, har utredningarna granskat två principiellt skiljaktiga typlösningar,

ÖB-alternativet och militärledningsalternativet. Det förra alternativet

kännetecknas av att ledningen utövas av en ensamt beslutande överbefälhavare,

inedan det senare innebär kollegial ledning. Utredningarna

och samtliga remissmyndigheter har förordat ÖB-alternativet. Departementschefen

anser också skälen för att välja detta alternativ vara överty§ande.

Likaså finner han det vara fullt klarlagt, att en befattningshavare

— chefen för försvarsstaben — bör ha fullständigt ansvar och klara befogenheter

att leda allt operativt stabsarbete inom högkvarteret.

Under krigsförhållanden kan det med säkerhet antagas uppkomma behov

av att för speciella uppdrag äga tillgång till högt kvalificerade militära

befattningshavare med sådan utbildning och erfarenhet, som en försvarsgrenschef

representerar. Arten av de uppdrag som därvid kan komma i

fråga synes departementschefen motivera, att försvarsgrenscheferna under

krig erhåller ställning som ställföreträdande överbefälhavare. Det har också

föreslagits, att försvarsgrenscheferna skall vara ställföreträdare för överbefälhavaren

i den meningen, att de skall vara beredda att vid förfall för

överbefälhavaren överta dennes uppgifter intill dess ny innehavare av

ämbetet förordnats. Häremot har hävdats att det vore lämpligare att

chefen för försvarsstaben inträdde som ersättare för överbefälhavaren. Om

behovet av en automatiskt verkande ordning för det högsta befälets övertagande

i ett sådant fall, som här avses, är departementschefen för egen

del övertygad. Det synes honom emellertid icke erforderligt att i detta sammanhang

ta ställning till hur en dylik ordning hör utformas.

Till försvarsledningsutredningens uttalanden om vikten av att de centrala

förvaltningsmyndigheternas omfattning i krigsorganisationen begränsas

så mycket som möjligt kan departementschefen helt ansluta sig.

Allmänna krav på krigsmaktens högsta ledning i fred. Granskning av nuvarande

organisation och verksamhet

När utredningarna formulerat de allmänna krav, som bör ställas på

krigsmaktens högsta ledning i fred, och med kraven som utgångspunkt

granskat ledningens nuvarande organisation och verksamhet, har de haft

att behandla synnerligen komplicerade sammanhang. Det är enligt departementschefens

mening icke orimligt att påstå, att det från vissa synpunkter

möter större svårigheter att konstruera en effektiv ledning av krigsmakten

för fredsförhållanden än för krig. Medan ledningens verksamhet i krig

förutsättes koncentrerad till det operativa området, skall den i fred avse

ett stort antal funktioner, varjämte hänsyn måste tagas till faktorer _

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 90 år 1961

11

exempelvis av ekonomisk eller psykologisk art — från vilka man kan och

måste bortse under krigsförhållanden.

Vid sidan av det operativa krigsförberedelsearbetet utgör arbetet med

krigsmaktens utveckling den dominerande uppgiften i fred. Utredningarna

har också, när de studerat alternativa lösningar av frågan om krigsmaktens

högsta lednings organisation i fred, utgått från de krav som ledandet av

dessa båda funktioner ställer. Detta finner departementschefen vara ett

riktigt sätt att angripa problemen. Han anser också att utredningarna angivit

de väsentliga krav som bör uppställas. Vad beträffar de brister som

utredningarna ansett föreligga i nuläget, vill departementschefen särskilt

understryka vad som anförts om frånvaron av en enhetlig strategisk grundsyn.

Även om det kan vara vanskligt att göra en gradering mellan sådana

ting som strategisk grundsyn, beredskap etc., är departementschefen benägen

att beteckna åstadkommandet av en sådan grundsyn som ett ofrånkomligt

villkor för att krigsmaktens ledning skall kunna verka på ett

riktigt sätt. De åtgärder som föreslagits i fråga om ansvarsfördelning och

organisation synes departementschefen ge förbättrade förutsättningar för

att en enhetlig grundsyn skall komma att prägla arbetet inom krigsmaktens

skilda verksamhetsområden; åtgärder av organisatorisk art är emellertid

icke ensamma till fyllest. Departementschefen fäster uppmärksamheten

på den stora vikt som i förslagen tillagts ett ökat studium av strategiska

och operativa frågor under överbefälhavarens ledning i militärledningen

och i försvarsstaben. Lämplig utbildning av personal som avses

tjänstgöra i högre staber är nödvändig men verkar först på längre sikt.

Slutligen kommer det också an på den enskilde befattningshavarens vilja

att underordna sig och sin arbetsinsats det samlade försvarets bästa. Försvarsledningsutredningen

har anfört, att det inom försvarsgrenarna och

även bland deras personal i gemensamma staber och institutioner finnes

en tendens att övervärdera den egna försvarsgrenens uppgifter och behov

på helhetens bekostnad samt att denna omständighet tagit tid och resurser

i anspråk på ett sätt, som icke gagnat krigsmaktens effektivitet. Den företeelse

som utredningen här åsyftar är vad som brukar benämnas försvarsgrenstänkande.

Departementschefen finner icke anledning att nu gå närmare

in på detta problemkomplex utan framhåller endast att vad utredningen

kritiserat — enligt departementschefens mening icke utan fog —

är något annat än den känsla av samhörighet med den egna yrkeskåren

eller organisationsenheten, som förekommer icke minst inom vår krigsmakt

och om vars värde tvekan icke behöver råda. Departementschefen

uttrycker förhoppningen, att en inställning av samma slag som den vilken

sist berörts kommer att bli allmän i förhållande till krigsmakten som helhet

och att den försvarsledningsreform, som nu föreslås, skall kunna bidraga

därtill.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande nr 90 är 1961

Ledningen av operativ verksamhet och långsiktsplanering

Enligt det alternativ utredningen föreslagit för ledningen i fred — ÖBalternativet

— kommer överbefälhavaren att såsom ensam beslutande under

Kungl. Maj :t leda och ansvara för de viktigaste funktionerna, operativt

krigsförberedelsearhete och långsiktsplanering, med biträde av en allsidigt

sammansatt försvarsstab. Departementschefen har av de anförda motiven

blivit övertygad om att detta är en lösning som är nödvändig för att möta

tidens och utvecklingens krav. Ledningen av en så omfattande organisation

och en så förgrenad verksamhet, som krigsmakten representerar, måste utformas

på ett sätt som så långt möjligt säkerställer kontinuitet och sammanhang

i verksamheten. Det är av flera olika skäl ett starkt intresse för

statsmakterna att så sker och att ansvaret inför Kungl. Maj:t för de viktigaste

funktionerna är samlat på en hand. I detta sammanhang erinrar

departementschefen om att förslaget icke innebär förskjutning av befogenheter

från Kungl. Maj :t till överbefälhavaren utan enbart från andra

myndigheter inom krigsmakten till denne. När det gäller organisationens

närmare utformning för det operativa krigsförberedelsearbetet, har utredningarna

ansett att överensstämmelse mellan krigs- och fredsorganisationen,

ett nära organisatoriskt sammanhang mellan operativt krigsförberedelsearbete

och långsiktsplanering samt enkla och entydiga linjer för

samverkan med de civila delarna av totalförsvaret är faktorer, som måste

tillmätas avgörande betydelse. Dessa fordringar anses bli bäst tillgodosedda

i en organisation av krigsmaktens högsta ledning, som innebär att överbefälhavaren

i ärenden rörande operativt krigsförberedelsearbete ger direkta

order till regionala chefer samt att de operativa uppgifter, som i

nuläget åvilar marin- och flygstaberna, handlägges i försvarsstaben. Departementschefen

kan helt ansluta sig till dessa synpunkter och förslag,

enligt vilka den operativa ledningen kommer att präglas av den enhetlighet

och samordning som måste eftersträvas.

Ledningen av de s. k. förbandsproducerande funktionerna

I fråga om ledningen av de s. k. förbandsproducerande funktionerna -—

utrustning, utbildning m. m. — innebär försvarsledningsutredningens förslag,

att ansvaret för dessa funktioner alltjämt skall åvila respektive försvarsgrenschefer.

Utredningen har emellertid föreslagit viss ändring av de

regler, som nu gäller i fråga om skyldighet för försvarsgrenschef att insända

till Kungl. Maj:t riktade framställningar, avseende någon av nämnda

funktioner, genom överbefälhavaren.

Departementschefen ansluter sig till grundtankarna i dessa förslag, vilka

syftar till att astadkomma ökad överblick för överbefälhavaren och närmare

kontakt mellan den operativa verksamheten och långsiktsplaneringen, å

ena sidan, samt förbandsproduktionen, å den andra. Beträffande insändandet

av ifrågavarande framställningar bör huvudregeln vara, att de skall

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 90 år 1961

13

insändas genom överbefälhavaren, men undantag härifrån skall kunna

göras. Departementschefen anser emellertid att reglerna i ämnet bör utformas

så, att avgörandet rörande vilka typer av ärenden, som sålunda

skall undantagas, tillkommer Ivungl. Maj:t.

Förvaltningstjänstens natur

Försvarsledningsutredningen har uttalat, att förvaltningstjänsten har till

allmän uppgift att realisera de intentioner i fråga om krigsmaktens utformning

på kort och lång sikt, som inom ramen för statsmakternas, beslut om

målsättning, medelstilldelning etc. formuleras av krigsmaktens ledning på

operativa grunder. Departementschefen anser att utredningen därmed på

ett adekvat sätt angivit förvaltningstjänstens förhållande till övrig verksamhet

inom krigsmakten. Med denna utgångspunkt är det enligt departementschefen

klart, att såväl den operativa ledningen som de för stridskrafternas

utrustning och utbildning ansvariga myndigheterna måste ha

avsevärda befogenheter att styra förvaltningsverksamheten, såvitt det gäller

dennas allmänna inriktning, tidsprioritering av olika projekt in. m. Vid

sina överväganden av de framkomna förslagen rörande formerna för förvaltningstjänstens

ledning har departementschefen också betraktat det som

en grundläggande förutsättning, att den lösning som väljes måste säkerställa

ett tillräckligt inflytande för de operativa och förbandsproducerande

funktionernas företrädare. Han fäster också stort avseende vid att ett nära

samarbete bedrives mellan berörda förvaltnings- och stabsorgan på olika

nivåer.

Intendenturförvaltningstjänstens centrala organisation

Frågan om sammanförande av de tre nu befintliga centrala organen för

försvarsgrenarnas intendenturförvaltningstjänst har länge stått på dagordningen

och under det sistförflutna året aktualiserats från flera håll.

När departementschefen den 14 oktober 1960 hemställde om Kungl. Maj :ts

bemyndigande att tillkalla en utredningsman för att verkställa utredning

rörande inrättande av ett för försvaret gemensamt intendenturförvaltningsverk,

uttalade han hland annat följande: »Vad som under den senaste tiden

framkommit beträffande förutsättningarna för inrättandet av ett dylikt

verk hade bibragt mig den uppfattningen, att sådana förutsättningar vore

för handen redan vid oförändrad principiell organisation av krigsmaktens

högsta ledning. Resultaten av de pågående övervägandena rörande totalförsvarets

och krigsmaktens högsta ledning kunde icke antas leda till att

förutsättningarna för inrättandet av ett gemensamt intendenturförvaltningsverk

försämrades.»

Efter att ha tagit del av vad som anförts i ämnet av försvarsledningsutredningen

och olika remissmyndigheter har departementschefen blivit

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande nr 90 år 1961

befäst i sin uppfattning, att de — av utredningen angivna — fördelar, som

står att vinna genom att intendenturförvaltningstjänstens ledning koncentreras

till ett för krigsmakten gemensamt verk, vida överväger tänkbara

olägenheter. Med anledning av vad chefen för armén i sitt yttrande anfört

om att det skulle bli erforderligt att till armétygförvaltningen överföra förvaltningen

av arméns övningsanslag och av viss materiel, erinrar departementschefen

om att förberörde utredningsman har att ägna särskild uppmärksamhet

åt förutsättningarna för att åstadkomma en rationell avgränsning

av intendenturförvaltningsverkets arbetsuppgifter gentemot såväl

försvarets övriga förvaltningsmyndigheter som de högre militära staberna.

Departementschefen anser således, att principbeslut nu bör fattas om

övergång till gemensam central intendenturförvaltning. I likhet med försvarsledningsutredningen

förutsätter han, att den nya organisationen kan

utformas på sådant sätt att försvarsgrenarnas berättigade intresse av att få

sina speciella behov tillgodosedda icke blir eftersatt. Det gemensamma intendenturförvaltningsverket

bör om möjligt tillkomma under budgetåret

1962/63. Den särskilda utredningen om det nya verkets organisation m. m.

skall enligt lämnade direktiv bedrivas med sikte på att inrättandet efter

vederbörlig riksdagsbehandling skall kunna ske den 1 juli 1962.

Tygförvaltningstjänstens centrala organisation

När försvarsledningsutredningen funnit sig icke kunna tillstyrka att något

beslut om gemensam central tygförvaltning nu fattas, har de avgörande

motiven varit följande. Tygmaterielområdet domineras i ekonomiskt hänseende

av stora och komplicerade vapensystem, som efter hand tillkommer.

Redan nu framtages system, vilkas användningsområden sträcker sig

över försvarsgrensgränserna, och denna utveckling kommer sannolikt att

accentueras. Så länge huvuddelen av tygmaterielen likväl är försvarsgrensbunden,

kan tiden icke anses mogen att inrätta en gemensam tygförvaltning.

Efter noggrant övervägande av olika synpunkter på spörsmålet om tygförvaltningens

centrala organisation har departementschefen funnit det

riktigast att bedöma frågan på samma sätt som utredningen. Detta innebär,

att departementschefen förordar ett bibehållande tills vidare av den

nuvarande tredelade organisationen. Departementschefen vill emellertid uttala

som sin bestämda mening, att organisationen bör utformas så att den

främjar en utveckling i riktning mot ett för krigsmakten gemensamt tygförvaltningsverk.

Utvecklingen fram till detta — för närvarande relativt

avlägsna — mål måste enligt departementschefen innefatta en gradvis

skeende omvandling av försvarsgrensförvaltningarna i riktning mot fackförvaltningar.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 90 år 1901

15

Huvuriförvaltningsprincipen

Försvarsledningsutredningen har refererat resultaten av en på försvarets

förvaltningsdirektions uppdrag verkställd utredning rörande huvudförvaltningsprincipens

praktiska tillämpning. Denna utredning utmynnar i huvudsakligen

följande förslag, vilka biträdes av försvarsledningsutredningen.

Huvudförvaltningsansvaret, som nu avser anskaffning och krigsproduktionsplanläggning,

bör -— såsom försvarsledningskommittén förordat

— i princip utsträckas till förrådshållning och materielunderhåll.

Lämpligheten härav bör dock undersökas i varje särskilt fall. Vidare bör

ansvaret omfatta krigsanskaffningsplanläggning i dess helhet, d. v. s. planläggning

icke endast för krigsproduktion utan även för anskaffning genom

köp, rekvisition och förhyrning. Å andra sidan bör huvudförvaltningsansvar

icke som nu ovillkorligt knytas till hela anskaffningsförloppet eller

till all materiel i en förnödenhetsgrupp. Sådant ansvar bör icke heller

åläggas enbart på den grunden, att en förvaltning anskaffar största mängden

av en för flera försvarsgrenar gemensam förnödenhet.

De föreslagna förändringarna i huvudförvaltningsprincipens innehåll

synes departementschefen ägnade att möjliggöra en smidigare och vidgad

tillämpning av denna princip och därigenom öka dess värde som ett instrument

för samordning och rationalisering av förvaltningsverksamheten.

Då emellertid den nyssnämnda särskilda utredningen ännu icke slutbehandlats

inom förvaltningsdirektionen, är departementschefen icke beredd

att nu i detalj ta ställning till hur en reviderad huvudförvaltningsprincip

bör utformas. Det torde enligt departementschefen ankomma på Kungl.

Maj :t att sedermera besluta därom. Det är önskvärt att detta kan ske utan

större tidsutdräkt. Departementschefen tillägger, att en lämpligt definierad

och rationellt tillämpad huvudförvaltningsprincip utgör ett effektivt medel

att styra och påskynda en utveckling mot fackförvaltningar. Icke minst

av detta skäl bör enligt departementschefen stort avseende fästas vid strävanden

att utveckla denna princip.

Direktiv och anvisningar

Enligt den av försvarsledningsutredningen föreslagna ordningen skall

överbefälhavaren och försvarsgrcnscheferna utöva dem tillkommande inflytande

på förvaltningsverksamheten hland annat genom direktiv och anvisningar,

och utredningen har närmare angivit den avsedda innebörden

av dessa termer. Departementschefen finner det värdefullt alt ett försök

nu gjorts att systematisera ifrågavarande begreppsområde. Då systemet

med direktiv och anvisningar av vissa remissmyndigheter ansetts vara

oklart, torde förslagen i fråga enligt departementschefen böra undergå en

tekniskt-juridisk överarbetning, innan de omsättes i instruktionsbestäminelser.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets utlåtande nr 90 år 1961

Det har av vissa remissmyndigheter ansetts, att icke blott anvisningar

utan även direktiv bör kunna av mottagaren underställas högre myndighet.

Direktiv skall enligt utredningens förslag utgå endast från överbefälhavaren.

Direktiven skall utgöra allmänna riktlinjer för myndigheternas handlande,

vilka skall avspegla den grundsyn som det ankommer på överbefälhavaren

att fastställa och hävda i planeringen för krigsmaktens utveckling.

Med den karaktär direktiven sålunda har synes det departementschefen

icke annat än i undantagsfall kunna uppkomma behov av att de

underställes Kungl. Maj :ts prövning. Skulle emellertid en myndighet i

något fall erhålla direktiv, som strider mot för myndigheten utfärdade

föreskrifter och som denna därför finner det oförenligt med sitt ansvar

inför Kungl. Maj :t att följa, bör myndigheten hos överbefälhavaren hemställa

om att få direktiven modifierade. Om därvid en enhetlig bedömning

icke kan uppnås, har överbefälhavaren att hänskjuta frågan till Kungl.

Maj :t.

Vad beträffar de fall, då direktiv avser ämnen, i vilka den mottagande

myndigheten har att göra framställning till Kungl. Maj :t ligger det enligt

departementschefen i sakens natur att myndigheten äger rätt och skyldighet

att, samtidigt som den fullgör vad som ålagts den genom direktiven,

även redovisa sin egen på tjänsteansvar grundade uppfattning.

Då de av överbefälhavarens direktiv, som berör förvaltningsmyndigheterna,

torde få förutsättas ingå i det större komplexet av direktiv för

krigsmaktens utveckling, som överbefälhavaren utfärdar, finner departementschefen

det naturligt att de lämnas genom respektive försvarsgrenschefer.

Denna ordning torde vara lämplig icke blott när det gäller försvarsgrensförvaltningarna

utan även i den mån direktiv är avsedda att

inverka på gemensamma förvaltningsmyndigheters verksamhet. Det bör

dock stå överbefälhavaren fritt att med ledning av erfarenheten bestämma

vilken ordning som skall iakttagas beträffande dessa myndigheter.

Vad gäller anvisningar, vilka även enligt utredningens förslag skall

kunna underställas högre myndighet, gör departementschefen det förtydligandet

att denna högre myndighet alltid bör vara Kungl. Maj:t, oavsett

om anvisningarna meddelats av överbefälhavaren eller av försvarsgrenschef.

Departementschefen framhåller vidare, att myndighet, som icke erhållit

anvisningar rörande viss fråga men som finner tvekan kunna råda

om överbefälhavarens eller försvarsgrenschefs inställning till frågan, givetvis

bör hemställa om anvisningar för sitt handlande.

Överbefälhavarens inflytande på förvaltningstjänsten

Utredningens förslag härutinnan har icke föranlett några egentliga erinringar

i remissyttrandena. Departementschefen begränsar sig därför till

ett par påpekanden i detaljfrågor. I övrigt uttalar departementschefen beträffande

utredningens förslag i nu förevarande delar, att han funnit för
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 90 dr 1961

17

slagen väl avvägda och att de synes ägnade att ge överbefälhavaren erforderligt

inflytande på förvaltningsmyndigheternas verksamhet utan att betunga

honom med detaljarbete.

Försvarsgrenschefs inflytande pa förvaltningstjänsten

Det av utredningens majoritet framlagda förslaget, att försvarsgrenschefernas

chefskap över respektive försvarsgrenars tygförvaltande verk

skall upphöra, har klart tillstyrkts av 1956 års försvarsförvaltningssakkunniga

och av reservanterna i armé tygförvaltningen. Försvarets civilförvaltning

uttalar sin principiella anslutning till förslaget men ifrågasätter en tids

uppskov med genomförandet. Härtill kommer två myndigheter försvarets

förvaltningsdirektion och statens organisationsnämnd — som utan att direkt

avstyrka förslaget likaledes anser att med dess genomförande bör

anstå. I övrigt har förslaget mött starkt motstånd, främst från de militära

remissmyndigheterna.

Då ifrågavarande förändring i det formella chefskapet i tygförvaltningarna

kan svnas vara en radikal reform har departementschefen noggrant

vägt skälen för och emot densamma. Från rent systematisk synpunkt

kan den nuvarande ordningen ge anledning till erinringar. Det kan dock

knappast förnekas, att den i praktiken medfört vissa fördelar i de fall den

tillämpats. Departementschefen vill emellertid fästa uppmärksamheten vid

att väsentligt skiljaktig praxis utvecklats inom de olika förvaltningarna. I

något fall har försvarsgrenschefen i mycket begränsad utsträckning utövat

sitt chefskap i förvaltningen. Effektiviteten i tygförvaltningarnas verksamhet

svnes emellertid icke ha uppvisat nagra differenser förvaltningarna

emellan, som kan antagas bero på den olika frekvens, med vilken försvarsgrenscheferna

utövat sitt chefskap över respektive förvaltningar. Såvitt

departementschefen kunnat konstatera, har samarbetet mellan stab och

förvaltning över lag fungerat väl.

Departementschefen vill också fästa uppmärksamheten vid att enligt de

förslag han upptar i förevarande proposition skall försvarsgrenschefs till

Ivungl. Maj :t riktade framställningar framdeles i princip insändas genom

överbefälhavaren. Med bibehållet chefskap över vederbörlig tygförvaltning

skulle emellertid försvarsgrenschef såsom chef i förvaltningen kunna vända

sig direkt till Kungl. Maj:t. Fn sådan ordning skulle följaktligen leda till

att försvarsgrenschef erhölle friare ställning som chef för tygförvaltning

än i sin egenskap av chef för försvarsgrenen. Då det sistnämnda chefskapet

är det primära, vilket också kommer till uttryck i den mera patagliga

aktivitet med vilken vederbörande utövar detta chefskap, förefaller eu

sådan friare ställning ologisk.

När departementschefen stannat för att biträda utrcdningsmajoiitetens

förslag, har — förutom att detta förslag synes logiskt och systematiskt

riktigt — huvudskälet härtill varit principen, att organisationen bör ut
2—2342

61 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 6 samt. Nr 90

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets utlåtande nr 90 år 196t

formas så att den främjar en utveckling i riktning från försvarsgrensförvaltning

mot fackförvaltning. En sådan utveckling, vilken i första hand

främjas genom den av departementschefen i det föregående föreslagna

vidgade tillämpningen av huvudförvaltningsprincipen, medför bland annat

att försvarsgrenschef i växande omfattning har att meddela anvisningar

till flera tygförvaltningar, allteftersom dessa blir mindre försvarsgrensbundna.

I takt med att en sådan ordning mera markant växer fram ter sig

förvaltningschefskapets bundenhet till försvarsgrenschefen alltmer omotiverat.

Även om den rådande ordningen för tygförvaltningsverkens ledning

sannolikt skulle kunna fungera tillfredsställande ännu någon tid, måste

man enligt departementschefen räkna med att utvecklingen mot fackförvaltning

förr eller senare kommer att framtvinga en ändring. Departementschefen

har ansett det lämpligast att principbeslut om denna ändring

fattas i samband med den försvarsledningsreform som nu förestår men att

genomförandet sker vid en senare tidpunkt, t. ex. då det nya gemensamma

intendenturförvaltningsverket träder i verksamhet.

Under erinran om att han i det föregående klart uttalat sig för principen,

att krigsmaktens förvaltningstjänst måste i avsevärd utsträckning

styras militärt, framhåller departementschefen att den av försvarsledningsutredningens

majoritet föreslagna lösningen synes ägnad att ge försvarsgrenscheferna

det mått av inflytande på förvaltningstjänsten, som de behöver

för att kunna bära sitt ansvar för den förbandsproducerande verksamheten.

Det bör beaktas, att försvarsgrenschefen enligt förslaget skall

utöva sitt inflytande icke blott genom den i och för sig betydelsefulla anvisningsrätten

utan också därigenom, att vissa frågor skall underställas

hans prövning. Det kan enligt departementschefen rentav med visst fog

göras gällande, att försvarsgrenschefens inflytande genom det nya systemet

i realiteten kan visa sig bli starkare än nu, när det gäller frågor som rör

hans egen försvarsgren. Departementschefen tillfogar att det såvitt han

kan se icke finnes någon grund för ett antagande, att det nödvändiga dagliga

samarbetet mellan staber och förvaltningar skulle komma att äventyras

genom den nya ordningen.

Försvarets förvaltningsdirektion

Departementschefen erinrar om att förvaltningsdirektionen tillkom vid

den år 1954 beslutade förvaltningsreformen med främsta uppgift att besluta

om huvudförvaltningsprincipens tillämpning. För ett organ av denna

mycket speciella typ har uppgiften att finna de rätta arbetsformerna naturligen

icke varit fri från svårigheter. Det är emellertid departementschefens

uppfattning att förvaltningsdirektionen visat sig kunna göra insatser av

betydande värde för samordning och rationalisering av förvaltningarnas

verksamhet. Departementschefen anser därför i likhet med utredningen,

att det är mest ändamålsenligt att bygga vidare på direktionen i strävan
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 90 år 1961

19

(lena att ytterligare utveckla denna samordning och rationalisering särskilt

inom tygförvaltningens område. I enlighet härmed kan departementschefen

icke förorda tillkomsten av någon fristående styrelse för de tygförvaltande

verken.

Vissa remissyttranden betecknar förslagen om uppgifter och befogenheter

för förvaltningsdirektionen som oklara och otillräckligt genomarbetade.

För egen del anför departementschefen följande. ».lag har i det föregående

uttalat mig för en i vissa avseenden ändrad och utvidgad huvudförvaltningsprincip

som ett medel att påskynda en utveckling mot fackförvaltning.

Att besluta om tillämpningen av principen i fråga kommer

även framdeles att vara en huvuduppgift för förvaltningsdirektionen. Liksom

hittills kommer det också att åligga direktionen att besluta om inrättande

av samarbetsdelegationer och om deras verksamhet. Vilka uppgifter

och befogenheter som i övrigt bör tillkomma direktionen har utredningen

funnit endast kunna skisseras, och den har ansett att blivande

bestämmelser därom till en början måste bli provisoriska i avvaktan på

närmare erfarenheter. Jag kan icke se något anmärkningsvärt häri utan

finner tvärtom utredningens försiktiga bedömanden i dessa frågor realistiska.

Jag förutsätter sålunda, att det skall få ankomma på Kungl. Maj :t

att efter hand som underlag därför erhålles precisera uppgifter och befogenheter

för direktionen. Det av utredningen skisserade förslaget ävensom

förvaltningsdirektionens remissyttrande i frågan bör därvid kunna

tjäna som underlag för en mera provisorisk reglering tills vidare. Jag vill

emellertid i detta sammanhang understryka betydelsen av att förvaltningsdirektionen

från de synpunkter den har att anlägga ägnar särskild uppmärksamhet

åt frågor rörande icke försvarsgrensbundna system.»

Förslaget att direktionen i vissa fall skall kunna arbeta med en mindre

krets av ledamöter finner departementschefen beaktansvärt. Det bör ankomma

på Kungl. Maj :t att utforma erforderliga föreskrifter härutinnan.

I likhet med utredningen finner departementschefen det angeläget att

direktionens ordförande har möjlighet att ägna en avsevärd tid åt uppdraget.

1956 års försvarsförvaltningssakkunniga har i sitt yttrande ansett

det kunna ifrågasättas att inrätta en heltidsavlönad tjänst för ordföranden.

En sådan åtgärd anser departementschefen emellertid icke motiverad. Däremot

avser han att vid anmälan av frågan om direktionens avlöningsanslag

för nästa budgetår föreslå en uppräkning av ordförandens årsarvode.

Departementschefen ämnar i nyssnämnda sammanhang även föreslå, att

kanslidirektörstjänsten liöjes i lönegrad från Bp 4 till Bj» 5 samt att eu

tjänst för förste byråsekreterare eller förste byråingenjör i högst lönegrad

Ac 215 tillkommer.

Beträffande frågan om överbefälhavarens förhållande till förvaltningsdirektionen

erinrar departementschefen om att överbefälhavaren enligt nu

gällande regler äger rätt att inträda som ledamot i direktionen, när han

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets utlåtande nr 90 år 1961

finner det lämpligt, och att han därvid skall utöva ordförandeskapet. Direktionens

beslut fattas enligt majoritetsprincipen. Att överbefälhavaren sålunda,

när det gäller att inverka på direktionens beslut, är hänvisad till

att deltaga i omröstning, anser departementschefen mindre väl förenligt

med hans ställning såsom krigsmaktens främste målsman under Kungl.

Maj:t. Departementschefen kan emellertid icke heller ansluta sig till utredningens

förslag, att överbefälhavaren skulle äga möjlighet att under

vissa förutsättningar ensam fatta direktionens beslut. Utredningen har ansett

att en sådan möjlighet borde tillkomma överbefälhavaren när det

gäller frågor av stor betydelse, i vilka enighet icke kunnat vinnas inom

direktionen men som bör avgöras utan längre uppskov. I dylika fall bör

enligt departementschefen den föreliggande frågan hänskjutas till Kungl.

Maj .t. Det förutsättes att Kungl. Maj:t före avgörandet regelmässigt inhämtar

överbefälhavarens mening.

Departementschefen anser att överbefälhavarens förhållande till förvaltningsdirektionen

bör i stora drag regleras enligt följande. I överensstämmelse

med utredningens förslag bör överbefälhavaren vara representerad

vid direktionens sammanträden och äga rätt att kalla direktionen till överläggningar.

Den skyldighet att hålla överbefälhavaren orienterad om förvallningsverksamheten,

som enligt utredningen bör åvila de centrala förvaltningsmyndigheterna,

bör av naturliga skäl gälla även för direktionen.

Det synes vidare böra framhållas, att de direktiv överbefälhavaren utfärdar

för krigsmaktens utveckling givetvis är bindande för förvaltningsdirektionen

liksom för varje annan myndighet inom krigsmakten, i den mån

de berör materiel- eller andra förvaltningsfrågor. Några anvisningar kan

rimligtvis icke lämnas direktionen, eftersom denna icke har att vidtaga

konkreta förvaltningsåtgärder av det slag, som förutsättes skola »styras»

anvisningsvägen. Däremot bör det stå överbefälhavaren fritt att anbefalla

direktionen att till behandling upptaga vissa samordningsfrågor, särskilt

sådana med operativ anknytning, och att ange viss tidpunkt vid vilken frågorna

bör vara reglerade. Skulle det visa sig att beslut icke kan fattas

inom angiven tid eller att beslutet från överbefälhavarens synpunkter framstår

som otillfredsställande, bör överbefälhavaren kunna anmäla förhållandet

hos Kungl. Maj :t.

Slutligen vill departementschefen ansluta sig till vad utredningen anfört

om att förvaltningsdirektionens kansli bör nära samarbeta med försvarsstaben

i budgetfrågor och att det i sådana frågor i viss mån bör kunna

fungera även som utredningsorgan åt överbefälhavaren.

Budgetarbetets ledning

Vad utredningen anfört om budgetarbetets ledning kan departementschefen

i allt väsentligt ansluta sig till. Departementschefen vill dock starkt

betona, att genomförandet av ifrågavarande förslag icke får leda till någon

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 90 år 1961

21

förkortning av den tid som står till buds för anslagsäskandenas behandling

i Kungl. Maj :ts kansli. Försvarets civilförvaltning har enligt departementschefen

anfört vägande skäl för sitt förslag, att äskandet av försvarsgrenarnas

avlöningsanslag skall ankomma på försvarsgrenscheferna under

medverkan av civilförvaltningen. Departementschefen biträder därför förslaget.

Vissa särskilda frågor

De uttalanden av försvarsledningsutredningen, som i propositionen

redovisats under denna rubrik, kan departementschefen i stort biträda.

Departementschefen finner icke anledning att i detta sammanhang beröra

de olika frågorna i vidare mån än att han vill anmäla sin avsikt att framdeles

föreslå Kungl. Maj :t att meddela beslut, innebärande att chefen för

försvarsstaben skall vara representerad i försvarsgrenarnas befordringsberedningar.

Högsta ledningen av det totala försvaret. Krigsmaktens regionala ledning

Spörsmålet om utredning etappvis av de tre frågekomplexen rörande

krigsmaktens högsta ledning, totalförsvarets högsta ledning och krigsmaktens

regionala ledning har tidigare berörts. Vad försvarsledningsutredningen

i övrigt anfört rörande totalförsvarets ledning finner departementschefen

beaktansvärt. Då det emellertid icke nu är aktuellt att fatta några

beslut i detta ämne, anser departementschefen sig icke böra närmare kommentera

dessa uttalanden.

Chefen för marinen har i sitt remissyttrande förklarat sig finna det beklagligt,

att utredningen icke tagit ställning till frågan om ett försvarsråd

eller en försvarsnämnd, och ansett att principförslag i denna fråga eventuellt

bör framläggas i samband med att förslag om krigsmaktens högsta

ledning förelägges riksdagen. Med anledning härav framhåller departementschefen,

att det av chefen för marinen berörda spörsmålet enligt hans

mening tillhör frågorna om totalförsvarets högsta ledning. Departementschefen

förutsätter att det kommer att behandlas i den påbörjade andra

etapp av försvarsledningsutredningens arbete, som avser totalförsvarsledningen.

Militärledningen

Vad de båda utredningarna anfört om militärledningen har bibragt

departementschefen uppfattningen, att cn effektivisering och intensifiering

av verksamheten i detta forum är önskvärd och att åtskilligt torde stå att

vinna därigenom. Inom militärledningen bör, på sätt utredningarna förordat,

överläggningar äga rum om olika för krigsmakten centrala frågor.

De medel som föreslagits för att verksamheten skall ge bättre utbyte —

främst utnyttjandet av ett gemensamt stabsunderlag för överläggningarna

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets utlåtande nr 90 år 1961

samt skyldighet för ledamöterna att ange sina ståndpunkter i förelagda

ärenden — synes departementschefen lämpligt valda. Departementschefen

finner det också värdefullt, att försvarsledningsutredningen så klart fastslagit

militärledningens karaktär av ett organ för överläggningar men icke

för kollektiva beslut. I övrigt framhåller departementschefen att han är

övertygad om riktigheten av utredningens uppfattning, att bestämmelserna

om militärledningen bör gälla endast i fred.

Ansvars- och arbetsfördelning mellan högre staber

Enighet synes råda mellan de båda utredningarna och remissmyndigheterna

om principerna beträffande försvarsstabens ställning och uppgifter.

Det är alltså en allmänt omfattad mening, att försvarsstaben i framliden

icke bör ha andra uppgifter än att vara överbefälhavarens stab,

liksom att dess arbete bör koncentreras till de viktigaste verksamhetsområdena

och icke innefatta detaljarbete, som kan utföras på annat håll. Även

departementschefen ansluter sig till dessa principer och finner det angeläget,

att de blir vägledande för arbetet i den omorganiserade staben.

Den viktigaste ändringen i rådande arbetsfördelning mellan försvarsstaben

och försvarsgrensstaberna är, att sådana ärenden av operativ art,

som nu handlägges i marin- och flygstaberna, överföres till försvarsstaben.

Departementschefen vill i anslutning härtill framhålla, att något operativt

krigsförberedelsearbete i fortsättningen givetvis icke skall bedrivas i någon

av försvarsgrensstaberna.

Mot förslaget om införande av en huvudstabsprincip -— innebärande

att överbefälhavaren skall äga ålägga underställda myndigheter att för

hans räkning bereda ärenden och, i vissa fall, att besluta på hans uppdrag

— har departementschefen i och för sig intet att invända. Utformningen

och den praktiska tillämpningen av en sådan princip torde dock få närmare

undersökas inom försvarsdepartementet i samband med utarbetandet av

nya instruktioner. Bland annat måste det undersökas, hur tillämpningen

skall kunna förenas med den av statsmakterna gjorda tilldelningen av personella

och andra resurser till skilda staber.

I anslutning till vad som uttalats av överbefälhavaren och 1956 års försvarsförvaltningssakkunniga

framhåller departementschefen, att den anskaffning

av telemateriel, som handhaves av försvarsstaben, bör överföras

till förvaltningsorganisationen så snart sig göra låter.

Försvarsstabens inre organisation

Under detta avsnitt behandlar departementschefen vissa frågor, i vilka

hans uppfattning avviker från försvarsledningsutredningens eller som

eljest synes honom påkalla särskilda uttalanden.

Förslaget om inrättande av en souschef sbefattning i försvarsstaben har

avstyrkts av chefen för armén, som hänvisat till att en motsvarande an
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 90 år 1961

23

ordning prövats vid arméstaben men där befunnits olämplig. Departementschefen

framhåller, att erfarenheterna av en befattning för vissa uppgifter

hos en myndighet icke gärna kan ge besked om lämpligheten av att hos

en annan myndighet inrätta en befattning med samma namn men avsedd

för andra arbetsuppgifter. Departementschefen anser behovet av en souschef

i försvarsstaben vara klarlagt, både när det gäller uppgifter inom

staben och — icke minst — det samarbete med civila totalförsvarsorgan

in. fl. institutioner, som nu ankommer främst på försvarsstabschefen.

Under erinran om vad bland andra civilförsvarsstyrelsen anfört i sitt

yttrande tillstyrker departementschefen, att en befattning som souschef

inrättas.

Beträffande den ställning, som upplysningsorganet i försvarsstaben

(motsvarigheten till nuvarande press- och filmavdelningen inom sektion

III) bör inta, har meningarna varit åtskilligt delade. För egen del ansluter

departementschefen sig till försvarsledningsutredningens förslag så till

vida, att han anser ifrågavarande organ böra utgöra en avdelning och icke

en sektion. Däremot har departementschefen funnit några egentliga fördelar

icke vara förenade med avdelningens inordnande i en sektion, eftersom

avdelningschefen — vilket även synes ha varit utredningens mening

_finge förutsättas fullgöra sina uppgifter i huvudsak oberoende av vederbörande

sektionschef. Departementschefen har därför stannat för att föreslå,

att en upplysningsavdelning inrättas och ställes direkt under försvarsstabschefen,

varvid nuvarande sektion III utgår.

Departementschefen anser det lämpligt att befästningsinspektionen, vars

verksamhet har åtskilliga anknytningar till verksamhetsgrenar inom försvarsstaben

och som för närvarande lyder direkt under överbefälhavaren,

inordnas i försvarsstaben. Befattningen som befästningsinspektör måste

därvid skiljas från befattningen som chef för fortifikationsförvaltningens

befästningsbyrå. För sistnämnda befattning erfordras följaktligen en ny

tjänst. Då frågan om fortifikationsförvaltningens avlöningsanslag för budgetåret

1961/62 har anmälts i årets statsverksproposition, torde den nya

tjänsten icke kunna tillkomma redan från och med nästa budgetår. En

provisorisk anordning torde därför få tillämpas intill den 1 juli 1962 i

form av förordnande att bestrida göromål som eljest ankommer på tjänsteman

i lönegrad Bp 4. Departementschefen räknar därvid med att kostnaderna

skall bestridas från fortifikationsförvaltningens avlöningsanslag.

Befästningsinspektören bör liksom nu vara chef för forlifikationskåren

och i denna egenskap lyda under chefen för armén. Erforderligt biträde

med göromålen i kårchefsbefattningen torde böra lämnas av personal vid

befästningsinspektionen.

Slutligen anmäler departementschefen, alt han finner det naturligt och

angeläget, att långsiktig personalplanering snarast möjligt infogas bland

arbetsuppgifterna för försvarsstabens planeringsorgan, samt att lian avser

att föreslå att en beställning tillkommer för ändamålet.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Statsutskottets utlåtande nr 90 år 1961

Huvuddragen av försvarsstabens organisation enligt departementschefens

förslag framgår av propositionen (bilaga 2).

Behovet av stalts person;! 1 i försvarsstabens fredsorganisation

Antalet vid försvarsstaben tjänstgörande officerare på aktiv stat (utom

militärassistenter, försvarsattachéer, personal vid krigshistoriska avdelningen

och personalvårdsbyrån samt försvarsstabsaspiranter) uppgick vid

utgången av september 1960 till 81. Av dessa innehade 30 beställning på

försvarsstabens stat, medan de övriga uppbar lön från försvarsgrenarnas

stater och var placerade till tjänstgöring i försvarsstaben eller kommenderade

dit. — Vid befästningsinspektionen tjänstgjorde vid samma tidpunkt

fyra aktiva officerare, alla på fortifikationskårens stat.

För den organisation av försvarsstaben — inklusive befästningsinspektionen

men exklusive militärassistenter m. fl. ovan angivna kategorier -—

som försvarsledningsutredningen föreslagit på grundval av ett från överbefälhavaren

inhämtat underlag, bör behovet av officerare beräknas till

102. Om hänsyn tages även till den för långsiktig personalplanering avsedda

befattning, om vilken förut talats, utgör antalet erforderliga officersbefattningar

103, vilket innebär en ökning med 18 i förhållande till

nuvarande antal betattningar i försvarsstaben och befästningsinspektionen.

Personalbehovet för 14 av dessa 18 befattningar skall enligt förslaget

tillgodoses genom följande åtgärder. Från försvarsgrenarna överföres till

försvarsstabens stat elva beställningar. Å andra sidan överföres två beställningar

från försvarsstaben till armén. Nya beställningar inrättas på

försvarsstabens stat till ett antal av sju, varav två ersätter tidigare kommenderingar.

Vidare upphör ytterligare två men tillkommer två kommenderingar.

För det återstående behovet av fyra officerare, vilket hänför sig

till allmänna avdelningen, har beställningar ansetts icke nu böra äskas,

och frågan om hur behovet skall fyllas har tills vidare lämnats öppen. I

enlighet härmed skulle organisationen nu komma att omfatta 99 officerare

av här ifrågavarande kategorier. — Av ifrågavarande 99 officerare

skulle enligt vad nu sagts (30 + 11 —2 + 7 =) 46 komma att inneha beställningar

på försvarsstabens stat. Emellertid föreslås vidare att 35 beställningar

på försvarsgrenarnas stater, vilkas innehavare för närvarande

tjänstgör på befattningar i försvarsstaben, överföres till staten för denna

stab. På grund härav bör enligt förslaget sammanlagt (46 + 35 =) 81

beställningar tinnas uppförda på försvarsstabens stat för personal, varom

nu är fråga.

De uppgifter som nu lämnats innefattar icke försvarsstabsaspiranter. I

samband med de beslut om försvarsstabens organisation, som fattades 1948,

angavs som en beräkningsgrund (prop. 209, s. 43 f.) att i staben borde

tjänstgöra 16 aspiranter, varav tio ur armén samt tre ur vardera marinen

och flygvapnet. Enligt överbefälhavarens av utredningen tillstyrkta förslag

s. 25 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 90 år 1961

25

bör i fortsättningen beräknas ytterligare två aspiranter ur envar av de

båda sistnämnda försvarsgrenarna. Beställningar härför föreslås tillkomma

på dessa försvarsgrenars stater.

Förslaget innefattar vidare, såsom framgår av redogörelsen i propositionen,

omregleringar i lönegradshänseende av några militära beställningar

samt inrättande av fem och indragning av två arvodesbefattningar för pensionerad

personal. Därutöver föreslås överflyttning av en sådan befattning

från fortifikationsförvaltningens till försvarsstabens stat.

Departementschefen, som i det föregående givit uttryck för vilken vikt

han tillmäter den förestående försvarsledningsreformen, framhåller, att

hans grundläggande motiv för att föreslå denna i många avseenden genomgripande

reform självfallet är, att han är övertygad om att möjligheter

därigenom öppnas att i betydande grad öka vår försvarseffekt; från en

synpunkt sett innebär detta, att vi kan räkna med större säkerhet för att

de medel som anslås till vårt försvar och de uppoffringar i övrigt som

detta betingar kommer till största nytta. Det står emellertid klart för

departementschefen, att den effektivare ledning av krigsmaktens verksamhet,

som vi önskar uppnå, icke kan väntas komma till stånd enbart genom

att man föreskriver ändringar i ansvarsförhållandena och den organisatoriska

indelningen. En nödvändig förutsättning är också, att erforderliga

stabsresurser ställes till förfogande för beredning av överbefälhavarens

beslut in. m. Departementschefen har vid sina överväganden kommit till

det resultatet, att försvarsledningsutredningen gjort riktiga bedömanden

när den enhälligt föreslagit de kvantitativa och kvalitativa förstärkningar

av försvarsstaben, som nyss redovisats. Härvid har departementschefen

beaktat, att det här i väsentlig grad är fråga om nya arbetsuppgifter, som

i huvudsak tillkommer utöver redan befintliga. Departementschefen ansluter

sig således till utredningens förslag i dessa hänseenden och kommer

att vid anmälan av försvarsstabens och försvarsgrenarnas in. fl. avlöningsanslag

framlägga vederbörliga detaljförslag med kostnadsberäkningar. I

detta sammanhang anmäles, alt de totala kostnadsökningarna för löner

under olika anslag utgör i runt tal 400 000 kronor för helt budgetår.

Departementschefen finner det erforderligt att ange sin uppfattning i

några speciella hänseenden. Han vill sålunda framhålla att hans tillstyrkande

av personalökningarna även avser tillkomsten av en beställning för

major eller kommendörkapten av 2. graden i Ao 24 på försvarsstabens stat,

avsedd för långsiktig personalplanering. Däremot anser departementschefen

sig icke böra tillstyrka, att den i överbefälhavarens yttrande föreslagna

kaptensbeställningen vid centrala värnpliktsbyrån, vars innehavare

skulle få arbetsuppgifter inom samma område, tillkommer under nästa

budgetår. Vissa tjänster för kontorspersonal vid försvarsstaben, vilkas inrättande

likaså föreslagits i överbefälhavarens yttrande, synes departementschefen

vara erforderliga till följd av stabens omorganisation men

bör uppföras som icke-ordinarie.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Statsutskottets utlåtande nr 90 år 1961

I sitt remissyttrande har chefen för flygvapnet ansett det vara viktigt,

att försvarsgrenarna får en likvärdig representation i försvarsstaben, överbefälhavaren

och chefen för armén har häremot invänt, att för de ledande

befattningarna måste utväljas de därtill mest kvalificerade officerarna,

oavsett vilka försvarsgrenar dessa tillhör. Det är departementschefen angeläget

att uttala, att han i denna fråga utan tvekan intar den ståndpunkt

som angivits av de båda sistnämnda myndigheterna.

Slutligen erinrar departementschefen om försvarsledningsutredningens

uttalanden till förmån för en ordning, enligt vilken personalförteckningar

för de högre staberna i högre grad än nu är fallet avspeglar det verkliga

personalbehovet. För egen del ansluter han sig till principen och fäster därvid

särskilt avseende vid önskemålet att i så liten utsträckning som möjligt

och åtminstone icke för tillgodoseende av varaktiga personalbehov i staberna

störa utbildningsarbetet vid förbanden genom kommendering av personal

från dem. De förslag rörande tillgodoseendet av försvarsstabens personalbehov,

som departementschefen nu framlägger, förutsätter visserligen

att en del befattningar alltjämt skall beklädas av kommenderad personal.

Departementschefen vill emellertid anföra, att han i likhet med försvarsledningsutredningen

utgår från att de beräknade kommenderingarna av

personal tillgripes först efter hand som det befinnes oundgängligen erforderligt.

Vidare räknar departementschefen med att försvarsstabens nya

personalorganisation efter någon tid kommer att behöva överses, varvid

säkrare hållpunkter för bestämmande av stabens normalbehov av personal

torde erhållas. Därvid bör självfallet det nu berörda spörsmålet upptagas

till ny prövning.

Förslagets genomförande

Försvarsledningsutredningen har föreslagit att den nya organisationen

m. m. av krigsmaktens högsta ledning skall gälla från och med budgetåret

1961/62. För egen del anser departementschefen det önskvärt att den

nya ordningen kan börja tillämpas så snart som möjligt men finner en

mindre tidsförskjutning ofrånkomlig med hänsyn till de omfattande förberedelser

i fråga om instruktionsarbete, personaldisposition m. m. som

erfordras. På grund härav bör ledningsreformen enligt departementschefen

träda i kraft den 1 oktober 1961, dock med undantag för den föreslagna

förändringen i fråga om chefskapet över tygförvaltningarna, vilken bör

genomföras vid senare tidpunkt.

F^örsvarsgrensledningarnas organisation m. m.

Det är enligt departementschefen angeläget att snarast möjligt få klarlagt

vilka arbetsuppgifter, vilken organisation och vilka personalresurser

som bör avses för de nu mer eller mindre provisoriskt organiserade försvarsgrensstaberna

jämte övriga i försvarsgrensledningarna ingående en
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 90 är 1961

27

heter utom försvarsgrensförvaltningarna. Nämnda spörsmål bör självfallet

ses mot bakgrunden av de beslut, som nu föreslås bli fattade i fråga om

ansvars- och arbetsfördelningen inom krigsmaktens högsta ledning samt

försvarsstabens organisation. Departementschefen anser därför i likhet med

försvarsledningsutredningen, att undersökningar i angivet syfte bör verkställas.

Även om det i och för sig hade varit värdefullt, att erfarenheter av de

nu förestående beslutens verkningar kunnat utnyttjas vid undersökningarna,

finner departementschefen sig icke kunna förorda ett sådant dröjsmål

med arbetets igångsättande som därvid skulle bli nödvändigt. Departementschefen

anser alltså att översynen bör genomföras snarast möjligt med

sikte på att beslut i ärendet skall kunna, efter vederbörlig prövning från

riksdagens sida, börja tillämpas under budgetåret 1962/63. Sedan den beslutade

organisationen tillämpats någon tid, bör den överses med hänsyn

till vunna erfarenheter.

Allmänna riktlinjer för översynen bör, såsom försvarsledningsutredningen

anfört, vara anpassning till försvarsledningsreformens principer

samt åstadkommande av rationalisering och ökad fasthet i organisationen.

Härjämte vill departementschefen anföra, att uppmärksamhet bör ägnas

frågan om att ge de tre försvarsgrensledningarna en i fråga om grunddragen

mera likformig organisation än för närvarande samt att alla möjligheter

att -— utan förfång för tjänstens ofrånkomliga krav — vinna personalbesparingar

givetvis bör tillvaratagas.

Utskottet

Det föreliggande förslaget, som bygger på resultaten av 1958 års försvarsledningskommitté

och 1960 års försvarsledningsutredning, avser omorganisation

m. m. av krigsmaktens högsta ledning.

Såsom departementschefen erinrat innefattar det åt försvarsledningsutredningen

lämnade uppdraget även frågorna om totalförsvarets högsta ledning

och krigsmaktens regionala ledning. Båda dessa uppdrag har utredningen

ansett kunna anstå till en senare etapp. Förslaget om krigsmaktens

högsta ledning har enligt utredningen befunnits kunna genomföras utan

att avvakta resultatet av de förenämnda båda övriga uppdragen. Det har

därvid framhållits, att förslaget om krigsmaktens högsta ledning är uppbyggt

främst med hänsyn till de grundläggande krigsmaktsfunktionerna

operativ verksamhet i krig, operativt krigsförberedelsearbete och långsiktsplanering.

Ingen av ifrågavarande funktioner torde vara av sådan art, att

den anses rimligen kunna beröras av en eventuell integration av krigsmaktens

och totalförsvarets funktioner.

Såsom departementschefen erinrat har vid remissbehandlingen icke

gjorts någon erinran mot att förslag rörande de tre delarna av försvarsledningsutredningens

undersökningsområde upptagas till prövning och be
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Statsutskottets utlåtande nr 90 år 1961

slut vid skilda tidpunkter. Icke heller utskottet kan finna tillräckliga motiv

för att uppskjuta ett ställningstagande till det nu framlagda förslaget i

avvaktan på ytterligare utredning beträffande de båda övriga frågekomplexen.

Snarare synas praktiska skäl tala för att frågan om krigsmaktens

högsta ledning, som ansetts brådskande och angelägen, nu löses. Ur beredskapssynpunkt

måste detta betraktas som särskilt önskvärt. Med den utformning,

som det föreliggande förslaget om krigsmaktens högsta ledning

fått, torde ett beslut härom icke föregripa det fortsatta utredningsarbetet.

Utskottet, som alltså anser, att beslutet om krigsmaktens högsta ledning

snarast bör förverkligas, avstyrker alltså motionerna 1:637 och 11:758,

I: 638 och II: 759, dessa båda senare motioner såvitt nu är i fråga, samt

II: 756.

Utskottet vill erinra om att 1955 års försvarsberedning på sin tid framhöll,

att krav på en mera enhetlig ledning såväl inom det militära försvaret

som av det totala försvaret aktualiserats till följd av att det inbördes beroendet

mellan försvarets olika delar blir alltmera utpräglat på grund av

ett framtida krigs totala karaktär och genom att försvarssystemen bli alltmer

invecklade i tekniskt hänseende. Vid behandlingen av 1958 års försvarsproposition

anslöt sig riksdagen härtill och uttalade önskemål om en

ökad samordning och mera enhetlig ledning av det militära försvaret liksom

av hela totalförsvaret. Kungl. Maj :ts nu föreliggande förslag synes

utskottet till sin allmänna innebörd överensstämma med detta av riksdagen

uttalade önskemål.

Vad beträffar krigsmaktens högsta ledning i krig ha de båda utredningarna

ingående behandlat två huvudalternativ, nämligen ett ÖB-alternativ

och ett militärledningsalternativ. Utredningarna liksom departementschefen

ha stannat för det förstnämnda förslaget. Detta innebär, att

ledningen utövas av eu ensamt beslutande överbefälhavare, biträdd främst

av en allsidigt sammansatt försvarsstab. Departementschefen liksom samtliga

remissmyndigheter ha tillstyrkt detta förslag. Detsamma, som bäst

synes svara mot de allmänna krav, som ett nutida krig ställer, tillstyrkes

jämväl av utskottet. Utskottet delar departementschefens uppfattning, att

chefen för försvarsstaben bör ha fullständigt ansvar och klara befogenheter

att leda allt operativt stabsarbete inom högkvarteret.

Även då det gäller krigsmaktens högsta ledning i fred ha utredningarna

liksom departementschefen stannat för ÖB-alternativet, enligt vilket överbefälhavaren

kommer att såsom ensam beslutande under Kungl. Maj:t leda

och ansvara för de viktigaste funktionerna, operativt krigsförberedelsearbete

och långsiktsplanering, med biträde av en allsidigt sammansatt försvarsstab.

Enligt detta förslag skall överbefälhavaren i ärenden rörande

operativt krigsförberedelsearbete kunna ge direkta order till regionala

chefer. Vidare skola de operativa uppgifter, som nu åvila marin- och flygstaberna,

handläggas i försvarsstaben. De skäl, som ligga till grund för

s. 29 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 90 år 1961

29

denna lösning, finner utskottet bärande. Sålunda måste den största betydelse

tillmätas kravet, att den högsta ledningen redan i fred måste ha en

hög beredskap för att genomföra krigsmaktens och sin egen mobilisering

och för att utföra operativ ledning. Såsom framhållits bör fredsorganisationen

överensstämma med krigsorganisationen så långt hänsynen till

ekonomiska och andra faktorer gör detta rimligt och möjligt.

Vad beträffar ledningen av de s. k. förbandsproducerande funktionerna

— utrustning, utbildning m. in. — föreslås, att försvarsgrenscheferna alltjämt

skola vara ansvariga både inför Kungl. Maj :t och överbefälhavaren

men att överbefälhavarens inflytande skall ökas genom föreskrifter, innebärande

att såsom huvudregel framställningar till Kungl. Maj :t rörande

dessa funktioner från försvarsgrenschef skola insändas genom överbefälhavaren.

Denne skulle härigenom erhålla en fortlöpande och omfattande

information om verksamheten inom försvarsgrenarna och en överblick,

som är nödvändig för att han rätt skall kunna lösa sina uppgifter. Mot

vad sålunda föreslagits har utskottet icke något att erinra.

Huvudförvaltningsansvaret avser för närvarande anskaffning och krigsproduktionsplanläggning.

Enligt särskild verkställd utredning rörande

huvudförvaltningens praktiska tillämpning bör huvudförvaltningsansvaret

i princip utsträckas till förrådshållning och materielunderhåll. Då förenämnda

utredning ännu icke till alla delar slutförts, anser departementschefen

sig förhindrad att nu i detalj taga ställning till hur en reviderad

huvudförvaltningsprincip bör utformas. Utskottet, som anser, att giltighetsområdet

för huvudförvaltningsprincipen bör vidgas, har icke något att

erinra mot att det får ankomma på Kungl. Maj :t att besluta härom.

Vid sin prövning av frågan om förvaltningstjänsten har utskottet funnit,

att en sammanslagning av de resurser, som nu finnas inom den tredelade

intendenturförvaltningsorganisationen, otvivelaktigt torde medföra fördelar

ur ekonomiska och organisatoriska synpunkter. Liksom försvarsledningsutredningen

anser utskottet, att förutsättningarna härför äro gynnsamma,

då materiel och övriga förnödenheter inom intendenturförvaltningsområdet

i stor utsträckning torde vara likartade för samtliga tre försvarsgrenar.

Utskottet förutsätter dock i likhet med departementschefen, att den nya

organisationen utformas på sådant sätt, att försvarsgrenarnas berättigade

intresse av att få sina speciella krav tillgodosedda icke blir eftersatt.

Utskottet delar utredningens synpunkt, att något beslut om gemensam

central tygförvaltning icke nu bör fattas. Utskottet anser emellertid i likhet

med såväl utredningen som departementschefen, att inga organisatoriska

åtgärder böra vidtagas, som hindra en utveckling mot ett för krigsmakten

gemensamt tygförvaltningsverk. En sådan utveckling bör innefatta en gradvis

skeende omvandling av försvarsgrensförvaltningarna i riktning mot

fackförvaltningar.

Vad departementschefen anfört och föreslagit beträffande överbefäl
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Statsutskottets utlåtande nr 90 år 1961

havarens inflytande på förvaltningsmyndigheternas verksamhet finner utskottet

sig böra biträda.

Försvarsgrenschef är enligt gällande ordning även chef för försvarsgrensförvaltning.

Han kan sålunda träda in som verkschef och fatta beslut

i den ordning, som gäller för förvaltningen i fråga. I vissa ärenden, främst

förslag till anslagsäskanden, är försvarsgrenschef skyldig att utöva detta

sitt chefskap över förvaltningen. Enligt det av försvarsledningsutredningens

majoritet framlagda förslaget, som tillstyrkts av departementschefen,

skall försvarsgrenschef icke längre vara chef för sin försvarsgrens

tygförvaltande verk utan i andra former öva erforderligt inflytande på

dess verksamhet. Utredningens förslag har med ett undantag avstyrkts av

remissmyndigheterna eller ansetts böra anstå.

Utredningen har framfört, att vissa komplikationer kunna uppkomma,

om, såsom för närvarande är fallet, försvarsgrenschefen i sin person förenar

chefskap över den till försvarsgrenen knutna tygförvaltningen och

anser, att, även om de praktiska olägenheterna av nuvarande konstruktion

icke böra överdrivas, denna företer logiska bristfälligheter. En lösning, som

medger, att försvarsgrenschef genom anvisningsrätt in. m. lämnas erforderligt

inflytande över förvaltningen, skulle undanröja nämnda bristfälligheter

och icke obehörigen inkräkta på förvaltningens ställning såsom

Kungl. Maj :t direkt underställt organ. En dylik lösning skulle också väl

ansluta sig till uppfattningen, att organisationen bör utformas så, att den

icke lägger några hinder i vägen för en eventuell utveckling i riktning mot

en gemensam central tygförvaltning.

Utskottet vill erinra om att riksdagen i samband med att frågan om den

organisation, som tygförvaltningen erhöll genom 1954 års riksdagsbeslut,

var föremål för behandling uttalade, att det icke vore osannolikt, att ett

gemensamt tygförvaltningsverk framdeles skulle kunna komma att visa sig

utgöra den mest ändamålsenliga organisationsformen. En organisation, utformad

enligt det föreliggande förslaget, synes utskottet klart främja en

sådan utveckling, ett förhållande, som enligt utskottets mening bör tillmätas

stor betydelse vid bedömandet av denna fråga. Ett bibehållande av

nuvarande system, där försvarsgrenschef även är förvaltningschef, kan,

såsom försvarsledningsutredningen framhållit, medföra vissa komplikationer.

Sålunda skulle med bibehållet chefskap över vederbörlig tygförvaltning

det förhållandet kunna inträda, att försvarsgrenschef såsom chef i

förvaltningen skulle kunna vända sig direkt till Kungl. Maj:t och därigenom

erhålla en friare ställning som chef för tygförvaltning än i sin egenskap

av försvarsgrenschef. Med hänsyn till vad i motionerna 1:636 och

II: 757 anförts vill utskottet framhålla, att enligt utskottets mening försvarsgrenschefs

inflytande på anskaffningsverksamheten och övrig förvaltningstjänst

i fråga om tygmateriel genom det framlagda förslaget torde

bli tillfredsställande. Sålunda skola materielplaner och ändringar av så
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 90 är 1961

31

dana, inom ramen för överbefälhavarens direktiv rörande materielutvecklingen,

utarbetas av försvarsgrenschef och förvaltning i samråd. Större

materielprojekt in. in. förutsättas skola underställas försvarsgrenschef för

godkännande. Ej minst betydelsefullt är, att försvarsgrenschef skall ha

anvisningsrätt gentemot all förvaltning, som avser den egna försvarsgrenen.

Vidare skall försvarsgrenschef ha rätt att bli regelbundet informerad om

förvaltningsverksamheten samt av förvaltningarna tillhandahållas erforderliga

uppgifter och utredningar. Försvarsgrenschef torde alltså även med

den nya ordningen få ett minst lika stort inflytande på förvaltningstjänsten

som tidigare.

Utskottet vill i sammanhanget erinra om att huvudförvaltningsprincipen

kom till uttryck i 1954 års anskaffningskungörelse och att den i stort innebär,

att den myndighet, inom vars arbetsområde det faller att anskaffa den

största mängden av för flera försvarsgrenar gemensamma förnödenheter,

i regel skall handha anskaffningen av ifrågavarande förnödenheter för

försvaret i dess helhet. Detta har lett till att försvarets förvaltningar redan

nu icke kunna betraktas som uteslutande försvprsgrensförvaltningar.

Denna huvudförvaltningsprincip såsom instrument för samordning av förvaltningsverksamheten

har varit av betydande värde; detta ej minst då

det gäller att eliminera risken för dubbelarbete. Utskottet har i det föregående

tillstyrkt en utvidgning av denna princip i syfte att åstadkomma

ytterligare samordning inom tygförvaltningsområdet. Frågan om det s. k.

dubbla chefskapet bör enligt utskottets mening bedömas även mot denna

bakgrund.

På här anförda skäl vill utskottet biträda departementschefens förslag

i denna fråga och avstyrker alltså motionerna I: 636 och II: 757.

Behovet av en ökad samordning av förvaltningstjänsten torde vara särskilt

påtagligt inom tygförvaltningsområdet. Därvid synes det mest naturligt

att bygga vidare på försvarets förvaltningsdirektion. De arbetsuppgifter

och befogenheter, som skola tillkomma förvaltningsdirektionen, ha

i föreliggande förslag endast förhållandevis löst skisserats. Därvid har

förutsatts, att det får ankomma på Kungl. Maj:t att efter hand som underlag

därför erhålles precisera desamma. Utskottet har icke någon erinran

häremot. Vad av departementschefen föreslagits och anförts beträffande

överbefälhavarens förhållande till förvaltningsdirektionen har icke givit

utskottet anledning till särskilt uttalande.

Enligt det föreliggande förslaget skola inom militärledningen överläggningar

äga rum om olika för krigsmakten centrala frågor. Det ankommer

på överbefälhavaren alt där fatta beslut men i mera väsentliga frågor

åligger det övriga ledamöter att, innan detta beslut fattats, angiva och

motivera sina ståndpunkter. Utskottet finner förslaget rörande militärledningens

sammansättning och verksamhet vara i princip ändamålsenligt

och tillstyrker detsamma. Utskottet delar uppfattningen, att bestämmelserna

om militärledningen endast böra gälla i fred.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Statsutskottets utlåtande nr 90 år 1961

Utskottet anser i likhet med departementschefen, att försvarsstaben i

framtiden icke bör ha andra uppgifter än att vara överbefälhavarens stab

liksom att dess verksamhet bör koncentreras till de viktigaste uppgiftsområdena

och icke betungas med detaljarbete. I överensstämmelse härmed

böra sådana ärenden av operativ art eller avseende därmed besläktade

stödverksamheter, som nu handläggas i marin- och flygstaberna, överföras

till försvarsstaben. Vad departementschefen närmare anfört och föreslagit

beträffande stabens arbetsomfång kan utskottet biträda.

Vad beträffar försvarsstabens inre organisation synas utskottet tillräckliga

skäl anförda för inrättandet i försvarsstaben av en befattning som

souschef. Utskottet finner sig även kunna ansluta sig till förslagen beträffande

försvarsstabens indelning och uppgiftsfördelningen mellan olika

stabsdelar, därvid också till förslaget, att en upplysningsavdelning inrättas

och ställes direkt under försvarsstabschefen, varvid nuvarande sektion III

utgår. Den föreslagna inre organisationen i övrigt ger ej anledning till säi''- skilt uttalande.

Beträffande behovet av stabspersonal i försvarsstabens fredsorganisation

innebär departementschefens förslag en kvantitativ och kvalitativ förstärkning,

medförande en kostnadsökning för krigsmakten i dess helhet

av cirka 400 000 kronor för budgetår.

Den nya försvarsstaben kommer att medföra en personalökning av 14

nya officersbeställningar. Denna ökning kan, såsom även försvarsledningsutredningen

framhållit, inge betänkligheter. Såsom emellertid framgått

innebära förslagen beträffande de grundläggande funktionerna operativt

krigsförberedelsearbete och långsiktsplanering, att viss mycket väsentlig

verksamhet, som i nuvarande organisation icke alls eller endast i otillräcklig

grad bedrivits, kommer att åläggas försvarsstaben. Det är alltså

bär fråga om nya arbetsuppgifter, som i huvudsak tillkomma utöver redan

befintliga. Det är givetvis angeläget, att tillräckliga personalresurser ställas

till förfogande för att den nya ledningsorganisationen skall kunna fungera

tillfredsställande. Utskottet utgår emellertid från att samtidigt en

minskning av försvarsgrensstabernas m. fl. arbetsbelastning måste inträda.

Ehuru denna icke i nuläget låter sig kvantitativt precisera, uttalar utskottet,

att den bör föranleda personalminskningar i dessa staber. Utredningsarbetet

i syfte att möjliggöra ett snabbt beslut av denna innebörd bör

enligt utskottets mening bedrivas med skyndsamhet. Det är mot denna

bakgrund, som förslaget om nya beställningar bör ses.

Av det anförda följer, att utskottet avstyrker motionerna I: 638 och

II: 759, i vad de icke behandlats i det föregående.

Det har sagts, att den föreslagna förstärkningen av försvarsstaben skulle

menligt inverka på och försvaga utbildningsorganisationen vid förbanden.

Utskottet anser det synnerligen betydelsefullt, att behovet av den personal,

som avses för utbildning av de stridande styrkorna, icke eftersättes. Ut
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 90 år 1961

33

skottet vill i detta sammanhang erinra om att 1954 års befälsutredning i

sitt år 1959 avgivna betänkande »Arméns befäl» framhöll, att en icke

lycklig nedvärdering av trupptjänstens betydelse ibland förmärkts, ett förhållande

som bland annat återspeglades i det sätt, varpå personalen disponerades

i ett vakansläge, då samtliga stabs- och förvaltningstjänster i regel

vore besatta och de vakanta befattningarna helt förefunnes inom trupputbildningen.

Utskottet, som tagit del av de verkställda detaljberäkningarna,

har emellertid kunnat konstatera, att den föreslagna förstärkningen av

försvarsstaben icke är avsedd att ske på bekostnad av trupputbildningsarbetet.

Detta förhållande torde närmare framgå av en vid detta utlåtande

såsom bilaga fogad översikt över föreslagen personalorganisation av försvarsstaben.

I nu angivna hänseende innebär förslaget, att stater skapas

för försvarsstaben i syfte att begränsa kommenderingarna från förbanden,

så att personalförteckningarna avspegla det verkliga behovet. Förslaget

förutsätter visserligen, att en del befattningar i försvarsstaben alltjämt

skall besättas med kommenderad personal. Utskottet vill härvid särskilt

understryka departementschefens uttalande, att detta endast bör ifrågakomma,

där så oundgängligen är erforderligt. I likhet med departementschefen

räknar utskottet med att försvarsstabens föreslagna nya personalorganisation

efter någon tid kommer att behöva överses, varvid säkrare

hållpunkter beträffande stabens normalbehov av personal torde kunna erhållas.

Under hänvisning till vad sålunda anförts vill utskottet icke framställa

någon erinran mot den föreslagna personalförstärkningen.

Departementschefen har föreslagit omregleringar i lönegradshänseende

av vissa militära beställningar. Vid sin granskning av dessa förslag har

utskottet ansett desamma böra godtagas.

Utskottet kommer vid sin behandling av propositionen nr 110 angående

vissa avlönings- m. fl. anslag under fjärde huvudtiteln för budgetåret

1961/62 att fatta slutlig ställning till av departementschefen under punkten

12 i nämnda proposition närmare redovisade personalförändringar vid försvarsstaben.

Departementschefens förslag — i de delar de icke närmare berörts av

utskottet — ha icke givit utskottet anledning till särskilt uttalande.

Departementschefen har räknat med att den nya organisationen in. m.

av krigsmaktens högsta ledning skall träda i kraft den 1 oktober 1961, dock

med undantag av den föreslagna förändringen i fråga om chefskapet över

tygförvaltningen, vars genomförande anses böra ske vid senare tidpunkt.

Häremot har utskottet icke något att erinra.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

I. att riksdagen må

a) beträffande ändring av försvarsgrenschefernas chefskap

över respektive försvarsgrenars tygförvaltande verk, med bi
3—2342

01 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 6 saml. Nr 90

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Statsutskottets utlåtande nr 90 år 1961

fall till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna

I: 636 och II: 757, godkänna vad departementschefen i statsrådsprotokollet

över för svar särenden för den 16 mars 1961

anfört;

b) beträffande Kungl. Maj :ts förslag rörande krigsmaktens

högsta ledning, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och

med avslag å motionerna I: 637 och II: 758 samt I: 638 och

II: 759, samtliga dessa motioner såvitt nu är i fråga, ävensom

II: 756, besluta, att krigsmaktens högsta ledning skall organiseras

enligt de riktlinjer, som angivits i statsrådsprotokollet

över försvarsärenden för den 10 mars 1961;

II. att motionerna 1: 637 och II: 758, i vad de avse skrivelse

till Kungl. Maj :t, icke må till någon riksdagens åtgärd

föranleda;

III. att motionerna 1:638 och 11:759, i vad de icke behandlats

under I. b), icke må till någon riksdagens åtgärd

föranleda.

Stockholm den 5 maj 1961

På statsutskottets vägnar:

ERNST V. STAXÄNG

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet har närvarit:

från första kammaren: herrar Näsström, Gillström, Boman, Einar

Persson, Ivar Johansson, Birger Andersson, fröken Andersson, herrar Axel

Johannes Andersson, Thun, Bergman, Holmqvist, Bengtson, Ragnar Bergh,

Rikard Svensson och Lundström; samt

från andra kammaren: herrar Staxäng, Petterson i Degerfors, Gustafsson

i Stockholm, Malmborg, Svensson i Stenkyrka, Blidfors, Almgren,

Ståhl, Eliasson i Sundborn, fru Lewén-Eliasson, herrar Wedén, Lassinantti,

Johansson i Norrköping, Gustafsson i Uddevalla och Heckscher.

Reservation

av herrar Boman, Axel Johannes Andersson, Lundström, Malmborg, Ståhl

och Wedén, vilka ansett att utskottet bort tillstyrka motionerna I: 636 och

II: 757 och att därför

dels den del av utskottets yttrande, som på s. 29 börjar med »Utskottet

delar» och på s. 31 slutar med »och II: 757», bort ersättas med text av

följande lydelse:

s. 35 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 90 år 1961

35

»Utskottet fäster uppmärksamheten på att departementschefens principförslag

om avveckling av försvarsgrenschefernas chefskap för respektive

tygförvaltningar med ett enda undantag mött motstånd hos remissmyndigheterna.

Det kan i sammanhanget erinras om att 1958 års försvarsledningskommitté

—• den expertgrupp som utförde arbetet för 1960 års

försvarsledningsutredning — icke ansåg sig böra föreslå någon ändring i

chefskapet över förvaltningarna. Det kan tilläggas, att även departementschefen

framhållit, att det knappast kan förnekas, att detta system medfört

fördelar och att, såvitt på basis av gjorda iakttagelser kunnat konstateras,

samarbetet mellan stab och förvaltning över lag fungerat väl.

Det nuvarande systemet, att försvarsgrenschef tillika är chef för försvarsgrensförvaltning,

varigenom en ändamålsenlig samordning mellan

stabs- och förvaltningsfunktionerna kommit till stånd, har under en lång

följd av år visat sig vara lyckligt. För en ändring av nuvarande ordning

måste synnerligen starka skäl kunna påvisas. Departementschefens huvudskäl

till förslagets framläggande har varit, att den nya ordningen skulle

främja en utveckling i riktning från försvarsgrensförvaltning mot fackförvaltning.

Enligt utskottets mening kan detta motiv icke vara bärande.

En utveckling med övergång till ren fackförvaltning torde knappast vara

aktuell inom överskådlig tid. Däremot föreligga, såsom erfarenheten visat,

icke några hinder att med nuvarande ordning i all önskvärd utsträckning

tillämpa och utvidga huvudförvaltningsprincipen. Nackdelen med det föreslagna

systemet är risken, att ledningen för utbildning och materielanskaffning

blir splittrad, medan kraven på enhet och samverkan alltmer ökas.

Ett frångående av nuvarande system bör därför icke ske, förrän full klarhet

vunnits om slutmålet. I vart fall bör förestående omdaning av krigsmaktens

högsta ledning ha genomförts och tillräckliga erfarenheter härav

föreligga, innan denna fråga upptages till prövning.

Enligt departementschefens förslag skulle den i propositionen föreslagna

lösningen vara ägnad att ge försvarsgrenscheferna det mått av inflytande

på förvaltningstjänsten, som erfordras för att de skola kunna bära sitt ansvar

för den förbandsproducerande verksamheten. Härvid åsyftas närmast

försvarsgrenschefernas anvisningsrätt. Enligt utskottets mening blir denna

anvisningsrätt icke tillräckligt auktoritativ.

Då försvarsgrenschef enligt förslaget alltjämt skall vara ansvarig för sin

försvarsgrens krigsduglighet, är det av betydelse, att han får ett avgörande

inflytande, även då det gäller försvarsgrenens tekniska och ekonomiska

verksamhet. Det är väsentligt, att det nödvändiga sambandet mellan materiel,

taktik, personal och utbildning även framdeles säkerställes. Det går

icke att bortse från att vid uppbyggnad av ett vapensystem måste vägas,

å ena sidan, operativa och taktisk-tekniska önskemål och, å andra sidan,

praktiska, tekniska och ekonomiska möjligheter.

Såsom i motionerna I: 636 och II: 757 framhållits måste ett system, där

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Statsutskottets utlåtande nr 90 år 1961

försvarsgrenschef tillika fungerar som chef för förvaltning, främja en sammanjämkning

av åsikterna inom försvarsgrensledningen, innan de presenteras

i högre instans. Härigenom undvikes, att sammanjämkningar av

sådant slag förläggas till ett högre plan.

Av det anförda följer, att utskottet i enlighet med yrkandet i förenämnda

båda motioner avstyrker förslaget om att principbeslut nu fattas beträffande

ändring av försvarsgrenschefernas chefskap över respektive försvarsgrenars

tygförvaltande verk.»

dels ock utskottets hemställan under I. a) bort ha följande lydelse:

»a) beträffande ändring av försvarsgrenschefernas chefskap

över respektive försvarsgrenars tygförvaltande verk,

med avslag å Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna

I: 636 och II: 757, godkänna vad utskottet anfört;»

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bilaga.

översikt över föreslagen personalorganisation av försvarsstaben. (Personal på aktiv stat.)

Personalkategori

Tillgång

I nuvaran- de fst

ar

g!

ås

o o

Av-

gång-

ar1

Återstod

Behov av per- sonal i den

nya fst

Personalbehovens tillgodoseende

Fst stat

Övriga

stater

Från fst stat

I

►

***

Fst stat

Fort stat

é

g ©

GG

Återstod

i fst

Befinsp.

Fort stat

Nya beställ- ningar

Om-

vand-

ling

av

be-

ställn.

överflyttningar till

fst stat

Kommen-

derad

personal

©

-tf

Ers. för

kom.

Ej nu

äskade

Av beställn.

för 1 fst plac.

överflyttn. av

ytterl. best.

Plac.

Kom.

A

M

FV

A

M

FV

A

M

FV

1

2

3

4

5

6

7

8

9

10

ii

12

13

14

15

16

17

18

19

20

21

22

23

24

25

26

27

Chef fst................

1

—

—

—

—

—

1

1

—

—

1

1

Souschef...............

Överstar/kommendörer ..

3

—

—

i

—

—

4

6

1

—

7

3

1

—

—

—

—

—

—

—

1

1

1

—

—

—

Övriga regementsofflcerare

8

5

4

i

1

—

17

17

1

3

21

7

1

a2

2

—

•1

3

1

1

—

—

—

1

•1

1

Kompaniofficerare.......

18

30

12

2

1

2

59

60

2

11

73

17

2

•2

—

4

—

17

8

5

—

4

4

6

3

2

Summa

30

35

16

4

2

2

81

85

4

14

•103

28

4

5

2

4

—

20

9

6

1

5

5

7

4

3

85

4

(99)

7

35

11

14

Anm. Militärassistenter,

försvarsattachéer,

försvarsstabsaspiranter.

arvodes- och biträdespersonal är

ej upptagna

i översikten, ej

heller

personal vid krigshistoriska avdelningen och personalvårdsbyr&n.

1 Till armén avgår personal från Fst/Ft m. fl.

a Avsedda för Fst/Und och Plan.

• Ur FV; avsedda för Fst/Und.

* Avdch Fst/Allm; en av de

17 beställningarna för kapten i kol. 13 omvandlad till regoff.

• Regoff MIntK chef Fst/Budget.

• Skillnad mellan antal befattningar i nuläget och i avsedd organisation

är 103—85 = 18. ökningen tillgodoses sålunda: 85—

4 avgångar

4- 7 nya beställningar

4 beställningar ej

nu

äskade + överflyttning

av 11 beställningar —

2 kommenderade regoff +

kommen-

derad regoff + 1 kommenderad kapten. Den reella ökningen utgör 14 officerare.

Statsutskottets utlåtande nr 90 år 1961

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1961:258 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understöd åt båttrafiken i Stockholms skärgård. a1 i texten