Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändrad praxis vid avgörande av vissa medborgarskapsärenden. Första lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 68 i första kammaren av fru Segerstedt Wiberg m. fl., och nr 102 i andra kammaren av fröken Wetterström m. fl.

1962-03-01 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1962:13, Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändrad praxis vid avgörande av vissa medborgarskapsärenden. Första lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 68 i första kammaren av fru Segerstedt Wiberg m. fl., och nr 102 i andra kammaren av fröken Wetterström m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1962

1

Nr 13

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändrad praxis vid

avgörande av vissa medborgarskapsärenden.

Första lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade motioner, nr 68 i första kammaren av fru Segerstedt Wiberg

m. fl., och nr 102 i andra kammaren av fröken Wetterström m. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, hemställes, att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj :t måtte såsom sin mening uttala, att den praxis som för

närvarande synes råda vid avgörande av medborgarskapsansökningar från

sådana flyktingar, vilka genom statliga åtgärder mottagits och kommer att

mottagas för stadigvarande vistelse i landet, måtte ändras, så att varje sådan

flykting utan hänsyn till sitt hälsotillstånd och därav föranledd arbetsoförmåga

naturaliseras så snart den i 6 § lagen den 22 juni 1950 om svenskt

medborgarskap angivna minimitiden förflutit.

Gällande rätt m. m.

Gällande bestämmelser om medborgarskap återfinnes, förutom i 33 § regeringsformen,

i lagen den 22 juni 1950 om svenskt medborgarskap. Lagen

bygger på ett av delegerade för Danmark, Norge och Sverige år 1949 framlagt

betänkande (SOU 1949:45), vilket ligger till grund även för de gällande

danska och norska medborgarskapslagarna.

Enligt 1950 års lag kan svenskt medborgarskap förvärvas bland annat

genom naturalisation. Konungen äger enligt 6 § första stycket på ansökan

till svensk medborgare naturalisera utlänning som fyllt 18 år, sedan sju

år har hemvist här i riket, fört en hederlig vandel samt har möjlighet att

försörja sig och sin familj. Finnes det medföra gagn för riket att sökanden

upptages till svensk medborgare eller har sökanden förut ägt svenskt medborgarskap

eller är sökanden gift med svensk medborgare eller föreligger

eljest med hänsyn till sökandens förhållanden särskilda skäl för dennes

upptagande till svensk medborgare, må enligt 6 § andra stycket naturalisation

beviljas, även om de i första stycket stadgade villkoren ej är uppfyllda.

I fråga om dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare kan även om annat

särskilt skäl ej föreligger avvikelse ske från villkoret om sju års hemvist

här i riket.

Enligt 1924 års lag om förvärvande och förlust av svenskt medborgarskap

fick dispens från kravet på försörjningsförmåga medges endast be
Ililiang

till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 1 avd. Nr 13

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1962

träffande förutvarande svenska medborgare. De delegerade uttalade i sitt

betänkande, att billigheten krävde att möjlighet till dispens från försörjningsvillkoret

infördes jämväl beträffande sökande, som ej tidigare varit

svensk medborgare. Främst tänkte de delegerade på sådana fall, då sökanden

bott i Sverige mycket lång tid och först då den egna försörjningsförmågan

började avtaga sökte svenskt medborgarskap. Möjligheten till eftergift

borde emellertid närmast betraktas som en säkerhetsventil för undvikande

av uppenbart obilliga resultat och begagnas synnerligen restriktivt.

I anknytning till det nu återgivna uttalandet av de delegerade anförde

föredragande departementschefen, statsrådet Zetterberg, vid lagrådsremissen

beträffande 1950 års lag bland annat följande: »För min del anser jag

visserligen, att kravet på försörjningsförmåga i princip bör upprätthållas,

men erfarenheten visar, att åtskilliga fall förekomma, där starka billighetsskäl

tala för naturalisation, ehuru sökanden icke fyller detta krav. Jag

tänker därvid, förutom på sådana fall som de delegerade nämnt, särskilt

på kvinnor, som efter mannens död icke kunna försörja sig, och på personer,

som av politiska skäl måst lämna sitt gamla hemland vid relativt hög

ålder.»

Villkoret om viss tids hemvist här i riket upptogs i det riksdagen förelagda

lagförslaget (prop. 1950 nr 217) såsom ett krav på sådant hemvist sedan

»minst sju år». Vid riksdagsbehandlingen fick ordet »minst» utgå.

Första lagutskottet, som förordade denna ändring, anförde (uti. 1950 nr 27)

härvid, att utskottet biträdde propositionens förslag att principiellt kräva

sjuårigt hemvist i Sverige. Utskottets ställningstagande byggde på den uttryckliga

förutsättningen, att denna tid icke förlängdes i praxis, med mindre

en allvarlig skärpning i det internationella läget skulle inträda. Naturalisation

borde sålunda, om övriga förutsättningar förelåg, beviljas så snart sökanden

haft hemvist i Sverige under sju år. Ansökan syntes kunna ingivas

så långt i förväg, att Kungl. Maj :ts beslut kunde träffas strax efter tidens

utgång.

I samband med propositionen behandlade första lagutskottet en motion,

11:383, vari föreslogs riksdagen, »att den ville bemyndiga Kungl. Maj :t att,

när det gäller flyktingar undan regimer, som de icke anse sig kunna leva

under, tillämpa generösare principer för beviljande av svenskt medborgarskap

såväl i fråga om tidens längd som övriga sociala krav, eller, om dessa

nya principer behöva stadfästas av riksdagen, uppdraga åt Kungl. Maj :t att

inkomma till riksdagen med förslag till nya bestämmelser». I anslutning till

denna motion ingick utskottet på frågan om lindringar i naturalisationsvillkoren

i vissa fall. Utskottet syftade på utlänningar, som lämnat sitt hemland

under sådana omständigheter att det med säkerhet kunde antagas, att

de icke kunde återvända dit. Om sådana utlänningar genom att bosätta sig

här, taga anställning samt i övrigt tydligt manifesterat sin vilja att stanna

i landet, kunde ifrågasättas, om de icke tidigare än andra kunde vinna den

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1962

3

nära anknytning till Sverige, som borde vara förutsättning för naturalisation.

Det vore enligt utskottets mening önskvärt, om dessa synpunkter, för

vilka även humanitära skäl talade, i varje fall under normala tider, kunde

vinna beaktande, då det gällde sådana utlänningars medborgarrättsliga

ställning. Stöd härför fanns i den Kungl. Maj :t medgivna allmänna dispensbefogenheten.

Motionen

I förevarande motion anföres:

Dagens svenska flyktingpolitik bygger i stor utsträckning på de erfarenheter

som vanns under kriget, då ett stort antal flyktingar sökte en fristad

här i landet. Efter kriget har Sverige fortsatt sin humanitära flyktingpolitik

och på ett verksamt sätt bidragit till att minska problemen för primära

asylländer och för enskilda flyktingar genom att mottaga åtskilliga tusental

av dem för varaktig vistelse i riket. Sverige anses på ett föredömligt sätt ha

tagit hand om handicapade flyktingar. Under åren 1950—1961 överfördes

sålunda till vårt land inemot 1 200 flyktingar jämte ungefär lika många anhöriga,

vilka på grund av sjukdom, i första hand tbc, eljest varit nödsakade

stanna kvar i läger i det första asyllandet. Majoriteten av dessa hit överförda

tbc-patienter har återvunnit hälsa och arbetsförmåga. Antalet recidiv har

varit ringa. Efter konvalescens har många kunnat placeras direkt på arbetsmarknaden

under det att andra först måst beredas omskolning eller yrkesutbildning

innan de kunnat arbetsplaceras. Även mottagandet av sjuka

flyktingar har således tillfört landet arbetskraft. Ett mindre antal av de

tbc-sjuka flyktingarna har emellertid icke återvunnit hälsa och arbetsförmåga.

Sedan de icke längre är i behov av vård på sjukvårdsinrättning beredes

de bostad och erhåller understöd i huvudsak enligt gällande praxis inom

socialvården. Utgifterna härför bestrides av statsmedel enligt särskilda

regler.

Då flyktingar i och för bosättning överföres från ett primärt asylland till

annat land garanterar det sistnämnda landet att trygga deras framtid. Flyktingarna

å sin sida räknar med att erhålla en normal tillvaro med den trygghet

som endast fullt medborgarskap innebär.

Enskilda flyktingar och t. ex. den ungerska flyktinggruppen har begärt att

bli beviljade medborgarskap efter kortare tid än sju år. Förkortning av tiden

har medgetts endast undantagsvis. Flyktingar, som är självförsörjande,

upptages — i likhet med personer som uppnått 67 års ålder — efter sju

års vistelse inom landet till svenska medborgare under förutsättning att

särskilda skäl icke talar däremot. Beträffande de ovannämnda icke självförsörjande

flyktingarna synes emellertid längre och varierande tid krävas

innan ansökan om medborgarskap beviljas. Orsaken härtill torde vara att

det icke ansetts lämpligt att redan efter sju års tid bevilja medborgarskap

för personer, vilkas hälsotillstånd är sådant att de kan förväntas söka och

erhålla invalidpension så snart de erhållit medborgarskap. De flyktingar,

vilkas ansökningar om medborgarskap lämnas utan bifall endast på grund

av att de icke kan sörja för sig och de sina, har som regel överförts till

riket just därför att de var sjuka och arbetsoförmögna. Från och med år

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1962

1950 har genom ett flertal särskilda beslut av statsmakterna handicapade

flyktingar mottagits i Sverige för varaktig vistelse, sedan de i läger på kontinenten

uttagits av speciellt utsända svenska tjänstemän. De har således

icke kommit hit på eget initiativ eller av en slump.

Följden av att flyktingar, som saknar försörjningsförmåga och skulle

kunna erhålla invalidpension, vägras bli svenska medborgare, är att de under

många år framåt nödgas hos vederbörande socialnämnd anhålla om

understöd till sitt uppehälle. De kan icke, såsom de vilka uppnått folkpensionsålder,

på postanstalt utkvittera de medel som huvudsakligen täcker

kostnaderna för deras uppehälle. Icke heller kan de resa till annat land i

förhoppning om att där erhålla det skydd ett medborgarskap medför. Sverige

måste i enlighet med sitt åtagande alltjämt sörja för dem.

Denna praxis att vid bedömning av medborgarskapsansökningar räkna

med olika tider för flyktingar, vilka genom statliga åtgärder överförts till

riket, synes oss inkonsekvent. Det rimmar dessutom illa med de humanitära

avsikter, som legat till grund för statsmakternas beslut att taga emot

sjuka personer, att vägra bifall till ansökan om erhållande av svenskt medborgarskap

på grund av deras handicap.

Utskottet

Svenskt medborgarskap kan förvärvas bland annat genom naturalisation.

Enligt lagen den 22 juni 1950 om svenskt medborgarskap äger Konungen

på ansökan naturalisera utlänning, som fyllt 18 år, sedan sju år

har hemvist här i riket, fört en hederlig vandel samt har möjlighet att försörja

sig och sin familj. Finnes det medföra gagn för riket att sökanden

upptages till svensk medborgare eller har sökanden förut ägt svenskt medborgarskap

eller är sökanden gift med svensk medborgare eller föreligger

eljest med hänsyn till sökandens förhållanden särskilda skäl för dennes

upptagande till svensk medborgare, kan naturalisation beviljas även om de

angivna villkoren icke är uppfyllda.

I förevarande motioner erinras om att under tiden efter andra världskriget

ett stort antal sjuka flyktingar genom svenskt, statligt initiativ förts

till Sverige för vård och varaktig vistelse här i riket. Flertalet av dessa flyktingar

har återvunnit hälsan och kunnat placeras i arbetslivet. Ett mindretal

är emellertid på grund av fortsatt ohälsa ur stånd att försörja sig själva.

Motionärerna föreslår, att riksdagen skall till Kungl. Maj :t framföra önskemål

om en sådan praxis i medborgarskapsärenden, att ifrågavarande flyktingar

utan hänsyn till sitt hälsotillstånd och därav föranledd arbetsoförmåga

naturaliseras, så snart de haft hemvist i riket sedan sju år.

Enligt vad utskottet inhämtat torde Kungl. Maj:ts praxis i nu avsedda

ärenden kunna sammanfattas på följande sätt. I fråga om sökande, som

uppnått sådan ålder att naturalisation medför att de blir berättigade till

ålderspension, har dispens meddelats från kravet på självförsörjningsförmåga.

Arbetsoförmögna i något lägre ålder, som kunnat med läkarintyg styrka,

att sådan varaktig nedsättning i arbetsförmågan förelegat att förutsättning

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1962

5

funnits för beviljande av invalidpension, har behandlats på liknande sätt.

I dessa fall har emellertid fordrats något längre tids hemvist i Sverige, i

allmänhet minst tio år. Även en åldersgräns vid omkring sextio år har härvid

uppställts, såframt det ej varit uppenbart, att sökanden aldrig skulle

återfå sin arbetsförmåga. Undantagsvis har naturalisation beviljats i fråga

om personer, som varit beroende av socialvård utan att tillhöra de rena

ålders- eller invalidpensionsfallen, nämligen då vederbörande vistats här i

riket alldeles särskilt lång tid. Framställningar om särbehandling av hela

flyktinggrupper har bifallits endast i ett par utomordentliga fall.

Utskottet vill uttala sin sympati för den humanitära inställning som föranlett

motionärernas yrkande. Det synes naturligt och önskvärt att för

flyktingar, som genom statliga åtgärder eller på initiativ av enskilda organisationer

omhändertagits och förts till Sverige för vård, underlätta deras

inlemmande i vårt samhälle som svenska medborgare.

Gällande medborgarskapslag uppehåller emellertid ett principiellt krav på

självförsörjningsförmåga som förutsättning för naturalisation. Ändring härutinnan

har ej ifrågasatts av motionärerna. Det får därför förutsättas att

Kungl. Maj:t alltjämt såsom dispensmyndighet skall bära ansvaret för att

nämnda krav efterges eller mildras i den mån särskilda omständigheter föranleder

därtill. Det torde ej ha varit möjligt för Kungl. Maj :t att generellt

åsidosätta villkoret rörande försörjningsförmåga, såvitt gäller den kategori

av flyktingar som motionärerna åsyftar. En sådan tillämpning, vilken vore

ägnad att framkalla uppfattningen att andra grupper missgynnats, skulle

säkerligen icke anses stå i överensstämmelse med grunderna för den åt

Kungl. Maj :t lämnade dispensbefogenheten. Mot denna bakgrund framstår

det som tillfredsställande att Kungl. Maj :t inom ramen för en enhetlig praxis

kunnat i jämförelsevis stor utsträckning tillgodose önskemålet att svenska

insatser i flyktinghjälpen kompletteras med en generös behandling i

fråga om beviljandet av svenskt medborgarskap. Det är uppenbart att en

strävan i den antydda riktningen kommer att prägla Kungl. Maj :ts tillämpning

jämväl i fortsättningen. Vid angivna förhållanden föreligger, såvitt utskottet

kunnat finna, icke bärande skäl för en sådan hänvändelse till Kungl.

Maj :t som motionärerna föreslagit.

Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1:68 och 11:102, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 1 mars 1962

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1962

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Erik Svedberg, Arvidson, fröken Mattson,

herrar Alexanderson, Wikner och fru Segerstedt Wiberg;

från andra kammaren: fru Gärde Widemar, herr Landgren, fru Johansson,

herrar östrand, Svensson i Vä, Ekström i Björkvik, Gustafsson i Borås

och Fröding.

Reservation

av fru Segerstedt Wiberg och herr Gustafsson i Borås, vilka ansett att utskottets

utlåtande och hemställan bort erhålla följande lydelse:

»Sverige har alltsedan andra världskrigets slut genom en humanitär flyktingpolitik

verksamt bidragit till att lösa framför allt det europeiska flyktingproblemet.

Genom statliga initiativ har tusentals flyktingar erhållit fristad

i Sverige. Vårt land anses på ett föredömligt sätt ha tagit hand om

dessa hårt drabbade människor.

Dessa flyktingar, som tagits hit efter att de utvalts av speciellt utsända

tjänstemän, har kommit för att stanna. Detta markeras också genom den

dispenspolitik som förts i fråga om medborgarskap. Praxis har varit att

Kungl. Maj :t medgivit dispens för kravet på självförsörjningsförmåga då

sökanden fyllt 67 år eller om sökanden vid 60 års ålder vistats i landet cirka

10 år. Även för vissa kategorier flyktingar under detta åldersstreck har undantag

gjorts. Andra åter har inte medgivits dispens när de trots skötsamhet

saknat förmåga att försörja sig själva. De senare har hänvisats till socialvården.

Många av dem har upplevt förfarandet som uttryck för att de

inte är önskvärda eller som uttryck för ovisshet om deras fortsatta vistelse

i landet. Även om detta är en mycket subjektiv upplevelse kan den vålla

onödigt lidande.

Den nu varierande tillämpningen av dispensgivningen förefaller inte helt

överensstämma med de statliga avsikterna. Utskottet förordar därför att

samtliga på statligt initiativ hitförda flyktingar naturaliseras så snart den

minimitid förflutit som anges i 6 § lagen den 22 juni 1950 om svenskt medborgarskap

utan hänsyn till att hälsotillstånd eller likartade orsaker föranlett

arbetsoförmåga.

På grund härav får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner, 1:68

och 11:102, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna

vad utskottet ovan anfört.»

Emil Kihlströms Tryckeri AB Stockholm 1962

620298

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.