Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om utformningen av polisens socialutredningar i mål angående administrativa frihetsberövanden. Första lagutskottet har behandlat en i andra kammaren väckt motion, nr 15, av herr Wiklund i Stockholm.

1962-03-22 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1962:21, Utlåtande i anledning av väckt motion om utformningen av polisens socialutredningar i mål angående administrativa frihetsberövanden. Första lagutskottet har behandlat en i andra kammaren väckt motion, nr 15, av herr Wiklund i Stockholm.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1962

1

Nr 21

Utlåtande i anledning av väckt motion om utformningen av polisens

socialutredningar i mål angående administrativa frihetsberövanden.

Första lagutskottet har behandlat en i andra kammaren väckt motion,

nr 15, av herr Wiklund i Stockholm. I motionen hemställes, att riksdagen

i skrivelse till Kungl. Maj:t ville påkalla lämpliga åtgärder i syfte att åstadkomma

sådan utformning av polisens socialutredningar i mål angående administrativa

frihetsberövanden som skapar praktiska förutsättningar för

ett bättre tillgodoseende av anonymitetsskyddet och därmed rättssäkerheten

för anmälare och uppgiftslämnare i dylika mål, då sådant skydd kan

ifrågakomma.

Motionen har varit föremål för remissbehandling.

Motionens innehåll m.m.

I motionen anföres inledningsvis bl. a. följande: Rättssäkerheten vid

s. k. administrativa frihetsberövanden har i den offentliga debatten under

senare år ägnats stort intresse. Det har därvid mera gällt de missanpassade

människors rättssäkerhet, som är föremål för dylika frihetsberövanden,

och mindre dem vilkas rättssäkerhet störes av människor med bristfällig

social anpassning. Detta är förklarligt, då den lagstiftning, som möjliggör

frihetsberövanden genom administrativa organ, tillkommit i första

hand i syfte att trygga den vanlige medborgarens rättssäkerhet, varvid man

kanske i mindre mån beaktat kravet på rättssäkerhet för dem som är föremål

för ingripanden enligt sådan lagstiftning. Den som enligt olika sociala

skydds- och vårdlagar kan berövas sin frihet skall delgivas det utredningsmaterial,

som ligger till grund för ett eventuellt frihetsberövande, och därigenom

få tillfälle att försvara sig, innan hans sak avgöres. Han kan då

genom kännedom om vilka som uttalat sig om honom i samband med sakens

utredning få möjlighet att vid tillfälle öva repressalier mot dem,

vilkas uttalanden är graverande för honom och därför inte gillas av honom,

även om dessa uttalanden är fullt sannfärdiga. Olägenheten härav ur rättssäkerhetssynpunkt

träder tydligast i dagen i mål angående alkoholmissbrukares

frihetsberövande.

Motionären erinrar i fortsättningen om att justitieombudsmannen i sin

ämbetsberättelse innevarande år behandlat frågan i vilken utsträckning

anonymitetsskyddet för anmälare och uppgiftslämnare i ärende rörande

Ifiharig till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 1 avd. Nr 21

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1962

misstänkt farlig alkoholmissbrukare må kunna tillgodoses utan att dennes

intresse att erhålla del av utredningsmaterialet onödigtvis åsidosattes.

JO uttalade i det åsyftade ärendet bl. a. följande:

Under förarbetena till 1954 års nykterhetsvårdslag underströks i olika

sammanhang vikten av att handläggningen av ärenden rörande ingripande

mot alkoholmissbrukare skedde på sådant sätt, att anmälare och uppgiftslämnare

icke utsattes för hämndaktioner från alkoholmissbrukarens sida.

Departementschefen erinrade i detta sammanhang (prop. nr 159/1954 s.

157 o. f.), att bestämmelserna i nykterhetsvårdslagen icke innefattade någon

ändring i fråga om det skydd, som sekretesslagen härutinnan erbjöd,

samt framhöll hl. a. — under hänvisning till bestämmelserna i 14 och 39

§§ sekretesslagen — att den, om vars intagning vore fråga, icke hade någon

obegränsad rätt att få del av vad som förekommit vid förhör samt att grannar

och anhöriga således liksom hittills kunde lämna uppgifter om en farlig

alkoholist utan att behöva riskera att detta skulle komma till hans kännedom.

I 14 § andra stycket sekretesslagen stadgas, såvitt nu är i fråga, att om

handling angår någons intagning, vård eller behandling å anstalt för alkoholmissbrukare

och grundad anledning finnes att antaga att genom handlingens

utlämnande ändamålet med vården eller behandlingen skulle motverkas

eller någons personliga säkerhet sättas i fara, utlämnande må vägras,

ändock att utlämnande i enlighet med lagen eljest bort ske. Vidare

stadgas, att utbekommande av handling, utvisande vem som gjort anmälan

i ärende rörande behandling av alkoholister eller vem som eljest lämnat

upplysning i sådant ärende, likaledes må vägras, om grundad anledning

finnes att antaga att den, om vilken anmälan gjorts eller upplysning lämnats,

skulle missbruka kännedom i berörda hänseende till skada för annan

person.

I 39 § sekretesslagen enligt dess ursprungliga lydelse stadgades, att lagens

bestämmelser om befogenhet för myndighet att i vissa fall vägra utlämnande

av handling i princip icke medförde inskränkning i parts rätt

att i ärende hos myndighet utbekomma protokoll och andra handlingar.

Från denna princip om parts rätt att utfå handling gjordes vissa uttryckliga

undantag, avseende bl. a. fall, varom förmäles i 14 § andra stycket.

Genom lag den 10 juli 1947 erhöll 39 § sin nuvarande lydelse. Härvid infördes

en generell regel om undantag från berörda princip, en regel som

upptogs i paragrafens andra stycke. Enligt denna må, om det med hänsyn

till allmänna eller enskilda intressen befinnes vara av synnerlig vikt att

innehållet i annan handling än dom eller beslut icke uppenbaras, utlämnande

av sådan handling till parten vägras med stöd av stadgande i sekretesslagen;

vid utlämnande skola erforderliga förbehåll göras. Av motiven

till lagändringen — som föranleddes av vissa i samband med rättegångsreformens

genomförande erforderliga ändringar av reglerna för hemlighållande

av domstolshandlingar m. m. — framgår att den sålunda införda

begränsningen av parts rätt att utfå handling avsågs skola kunna tillämpas

i de fall, som uttryckligen angivits i paragrafen enligt dess ursprungliga

lydelse. Dessa undantagsfall — bl. a. fall varom förmäles i 14 § andra

stycket — ansågos därför icke behöva särskilt nämnas i lagtexten (se prop.

nr 260/1947 s. 31).

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1962

3

Vid delgivning av ansökningshandlingar i ärende rörande tvångsintagning

av alkoholmissbrukare är länsstyrelsen sålunda skyldig att med tilllämpning

av sekretesslagens ovan angivna bestämmelser göra en avvägning

mellan å ena sidan partens intresse att få del av utredningsmaterialet

och å andra sidan det allmänna och enskilda intresset av att personer, som

ha upplysningar att lämna i saken, känna sig oförhindrade att utan inskränkning

omtala vad de ha sig bekant och icke utsättas för repressalieåtgärder

från alkoholmissbrukarens sida. I nu avsedda ärenden torde spörsmålet

regelmässigt avse, huruvida delgivning bör ske av handling, varom

förmäles i 14 § andra stycket andra punkten eller med andra ord handling,

som utvisar vem som gjort anmälan eller vem som eljest lämnat upplysningar

i ärendet. Länsstyrelsen har sålunda här att bedöma, om grundad

anledning finnes att antaga att den, om vilken anmälan gjorts eller upplysningar

lämnats, skulle missbruka kännedom i berörda hänseende till

skada för annan person. Befinnes så vara fallet måste också, på sätt av det

förut anförda framgår, förutsättning för tillämpning av 39 § andra stycket

i regel anses vara för handen.

Det bör emellertid understrykas, att ett utelämnande vid delgivning avviss

handling eller del därav icke får ske med mindre det föreligger objektivt

stöd för antagande att den anmälde skulle missbruka kännedomen därom

till skada för annan. Det måste alltså i varje särskilt fall noga prövas,

huruvida sådant stöd är för handen. Enbart den omständigheten att en

uppgiftslämnare begär att få bli anonym är sålunda icke till fyllest. Å andra

sidan är härvid att märka, att det för utelämnande från delgivning av nu

ifrågavarande handlingar icke erfordras att det befarade missbruket skall

taga formen av våldsåtgärder. Uttrycket »till skada för annan person» innefattar

uppenbarligen mindre långtgående krav i fråga om repressaliernas

beskaffenhet än när det i annat sammanhang i 14 § talas om fara för »någons

personliga säkerhet». Anmälare och uppgiftslämnare åtnjuta sålunda

ett vidsträcktare anonymitetsskydd än t. ex. läkare och vårdpersonal.

Ett tillgodoseende av nu nämnda anonymitetsskydd för anmälare och

uppgiftslämnare behöver emellertid icke leda till att sakinnehållet i dessas

utsagor undandrages den anmälde. Det är ett primärt rättssäkerhetsintresse

för denne att erhålla möjlighet att bemöta vad som i ärendet andrages

mot honom. Detta intresse får därför icke — och detta har ej heller

varit avsikten — onödigtvis åsidosättas genom sekretessbestämmelsernas

tillämpning. Det är vidare att märka, att bevisvärdet av en uppgift,

vilken den anmälde icke haft tillfälle att yttra sig över, i allmänhet är

mycket ringa. Vid delgivningen måste därför beaktas, att sakinnehållet i

en uppgift •— för att kunna tillmätas betydelse vid ärendets avgörande ■—

regelmässigt bör ha delgivits den anmälde så att han fått tillfälle att yttra

sig däröver. Det är också i de flesta fall möjligt att låta den anmälde få

del — med större eller mindre utförlighet -— av sakinnehållet i lämnade

upplysningar, utan att sagesmännens identitet därigenom röjes. Lika betydelsefullt

som det är att anmälare och uppgiftslämnare erhålla det skydd,

som sekretesslagen är avsedd att tillförsäkra dem, lika viktigt är det sålunda

att partens rätt att få del av förebragt utredning icke därigenom

obehörigen inkräktas.

För länsstyrelsernas del lärer förevarande spörsmål i allmänhet icke

medföra svårigheter, när det gäller delgivning av ansökningshandlingar som

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1962

inkomma från nykterhetsnämnd. Dessa nämnder avfatta nämligen regelmässigt

sina framställningar på sådant sätt, att sagesmännens identitet i

ömtåliga fall är skyddad. Annorlunda förhåller det sig med de ärenden,

som anhängiggöras av polismyndighet. I dessa ärenden plägar utredningen

redovisas i form av sedvanliga polisförhörsprotokoll med noggranna uppgifter

om vilka som hörts och vad var och en berättat. Det är tydligt att

handlingarna i dessa ärenden — ofta är det här fråga om farliga alkoholmissbrukare,

som med fog kunna antagas komma att utöva repressalier

mot uppgiftslämnare — måste bli föremål för särskild uppmärksamhet från

länsstyrelsens sida ur nu ifrågavarande synpunkter. Denna prövning får

givetvis icke begränsas till sådana fall, där det uttryckligen angivits att

viss sagesman icke vill få sitt namn röjt för den anmälde. Många uppgiftslämnare

torde icke närmare känna till delgivningsförfarandet i dessa ärenden

och taga måhända för givet att deras namn icke kommer till den anmäldes

kännedom. Det kan också bero på tillfälligheter om uppgiftslämnarens

önskan att vara anonym inför den anmälde kommer till särskilt

uttryck i förhörsprotokollet. Även om sådan önskan antecknats får icke

länsstyrelsen, sasom förut framhållits, utan vidare godtaga densamma utan

måste pröva huruvida laga förutsättningar för tillämpning av sekretessbestämmelserna

äro för handen.

I de fall, då utlämnande till den anmälde av handling, som utvisar vem

som gjort anmälan eller vem som eljest lämnat upplysning, med fog kan

antagas medföra missbruk till skada för uppgiftslämnaren, uppkommer frågan

i vilken utsträckning den anmälde ändock, utan att sekretesskyddet

trädes för när, kan få del av lämnade uppgifter. I vissa fall kan det måhända

vara nödvändigt att vid delgivning helt utesluta uppgifter, som —

även om de delgåves vederbörande utan angivande av sagesmannens namn

— likväl skulle med säkerhet röja dennes identitet. I andra fall kan det

låta sig göra att delgiva handlingen med uteslutande blott av viss eller

vissa delar därav. Ofta torde det emellertid vara nödvändigt att omskriva

innehållet i förhörsutsagor genom upprättande av särskild handling, som

— med utelämnande av förhörsprotokollet i angivna delar — bifogas övriga

handlingar. Hur man i det ena eller andra fallet lämpligen bör praktiskt

förfara, får givetvis bli beroende av omständigheterna i varje särskilt fall.

Det bör emellertid framhållas, att delgivning genom handlingarnas överlämnande

— och därmed förenade svårigheter ur sekretessynpunkt — i

allmänhet torde kunna undvikas i ärenden, varom nu är fråga. Är den, som

ansökan avser, tillfälligt omhändertagen — så är nästan alltid fallet när

polismyndighet står som sökande — och anordnar länsstyrelsen i samband

med ärendets anhängiggörande förhör med vederbörande, kan nämligen

enligt 24 § nykterhetsvårdslagen kommunicering genom handlingarnas

överlämnande underlåtas, därvid innehållet i handlingarna i stället skall

tillkännagivas vid förhöret. Enligt vad jag vid mina inspektioner inhämtat

pläga länsstyrelserna också i nu avsedda fall underlåta skriftlig delgivning

för att i stället vid det förhör, som numera regelmässigt hålles med

interimistiskt omhändertagen alkoholmissbrukare, för denne återgiva innehållet

i handlingarna med beaktande, där så är påkallat, av kravet på sekretesskydd

för anmälare och uppgiftslämnare.

I anslutning till JO:s uttalanden anföres i motionen: En viktig åtgärd

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1962 5

för ett i rättssäkerhetens intresse bättre tillgodoseende av anonymitetsskyddet

för anmälare och uppgiftslämnare är att utformningen av utredningsmaterialet

avpassas med hänsyn härtill. Erfarenheten — bl. a. de av justitieombudsmannen

granskade ärendena — visar, att det föreligger behov av

direkta anvisningar till polismyndigheterna rörande sättet att utforma utredningar

i mål angående administrativa frihetsberövanden. Dessa utredningar

har inte karaktären av förundersökningar i brottmål och bör därför

givas en annan form än dessa undersökningar, i varje fall då de ingivas

till vederbörande länsstyrelse.

Nykterhetsnämnderna avfattar regelmässigt sina framställningar på sådant

sätt, att sagesmännens identitet i ömtåliga fall är skyddad, konstaterar

justitieombudsmannen. Med den aktualitet begreppet socialpolis nu fått

borde det inte vara svårt att med anvisningar i lämplig form åvägabringa

en användning av samma sätt att utforma polisens socialutredningar i vårdoch

skyddsärenden som enligt justitieombudsmannens uttalande nu begagnas

av nykterhetsnämnderna. Vad föredragande departementschefen

uttalat i här förevarande fråga i samband med nykterhetsvårdslagens tillkomst

har icke i tillräcklig mån satt sin prägel på socialutredningar, som

verkställts av polisen, ens i vad avser nykterhetsvårdsärenden. Anledningen

härtill synes vara otillräcklig kännedom om den problematik, som många

alkoholmissbrukares paranoida inställning och hämndlystnad skapar, då det

gäller att söka garantera rättssäkerhet för såväl alkoholmissbrukaren som

sagesmännen. Motsvarande torde i viss mån gälla även övriga sektorer av

den sociala människovärden, inom vilka frihetsberövanden kan ifrågakomma.

Remissyttrandena

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat

yttrande över motionen från länsstyrelsen i Kronobergs län samt poliskamrarna

i Stockholm, Göteborg och Malmö. Härjämte har tillfälle att avgiva

yttrande över motionen beretts Föreningen Sveriges landsfiskaler, Föreningen

Sveriges stadsfiskaler och Svenska nykterhetsvårdsförbundet.

Motionen har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av poliskamrarna i

Göteborg och Malmö samt av Nykterhetsvårdsförbundet. Övriga remissinstansers

yttranden går i avstyrkande riktning.

Nämnda länsstyrelse anför:

Såsom i motionen framhållits får det anses vara av vikt från rättssäkerhetssynpunkt

att utredningsmaterialet i nämnda slag av mål utformas så

att anonymitetsskyddet för anmälare och uppgiftslämnare kan på ett betryggande

sätt tillgodoses. Att det i berörda hänseende föreligger skillnad

mellan utredningar verkställda genom sociala nämnders försorg samt polisens

utredningar kan länsstyrelsen av egen erfarenhet vitsorda. De sociala

nämnderna ha i allmänhet visat sig mycket angelägna om att upprätthålla

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1962

anonymitetsskyddet och deras utredningar äro också i regel utformade med

hänsyn härtill. Polisutredningarna däremot redovisas uteslutande såsom

sedvanliga polisförhörsprotokoll. Med hänsyn till rapporternas oftast detaljerade

och utförliga redogörelser för vad som förekommit vid utredningen

kan det därför vara förenat med betydande svårigheter att verkställa

sådana ändringar i rapporten att densamma kan delgivas vederbörande utan

att anonymitetsskyddet eftersättes. Risk föreligger vidare att uppgifter, som

borde uteslutits, genom förbiseende ändock bli delgivna. Slutligen medför

nu angivna form för utredningen ej sällan ett betydande merarbete för

länsstyrelsen, särskilt om — såsom stundom kan visa sig nödvändigt —

en fullständig omskrivning av sakinnehållet måste göras genom upprättande

av en särskild för delgivning avsedd handling. Liksom motionären anser

länsstyrelsen det i och för sig vara önskvärt om polisens socialutredningar

gåves en utformning som vore bättre lämpad för tillgodoseende av anonymitetsskyddet

än de vanliga polisrapporterna äro.

I detta sammanhang vill länsstyrelsen framhålla, att länsstyrelsen för

sin del vid inom länet anordnade kurser för och konferenser med såväl

representanter för de sociala nämnderna som vederbörande polischefer redogjort

för sekretesslagens bestämmelser, ävensom framfört nu ifrågavarande

synpunkter på utredningarnas beskaffenhet.

Motionärens syfte synes vara att få till stånd centralt utfärdade anvisningar

i ämnet direkt till polismyndigheterna. Enligt länsstyrelsens mening

borde det vara tillräckligt om ifrågavarande synpunkter av länsstyrelsen

framfördes vid konferenser med polischeferna som i sin tur har att delgiva

synpunkterna vederbörande underordnade befattningshavare vid polisväsendet.

Härjämte skulle länsstyrelsen kunna avfatta och till vederbörande

befattningshavare inom polisväsendet överlämna en kortfattad promemoria

i ämnet.

Efter en redogörelse för tillämpliga sekretessbestämmelser anför poliskammaren

i Stockholm:

Beträffande tillämpningen inom Stockholms polisdistrikt av de bestämmelser

som här avses har i gällande arbetsföreskrifter för polischefen och

poliskammaren beslutsbefogenheten tillagts chef för byrå, var för sitt verksamhetsområde,

d. v. s. vederbörande polisintendent.

Vad särskilt gäller ärenden jämlikt lagen om nykterhetsvård ankommer

handläggningen av dessa på kriminalpolisen. Jämlikt särskild föreskrift i

de nyssnämnda arbetsföreskrifterna har kriminalpolisintendenten, efter

föredragning av föreståndaren för första rotelns nykterhetsvårdssektion

f förste kriminalassistent i Ao 19), att vidtaga åtgärd beträffande bl. a. sådana

farliga alkoholister, som avses i lagens 21 §.

Vid nykterhetsvårdssektionen tjänstgöra — förutom nämnde assistent

— fyra kriminalpolismän. Beträffande omfattningen av denna verksamhet

kan nämnas, att under 1960 inkom till kriminalpolisen i Stockholm 422 och

1961 433 anmälningar mot personer, som misstänktes vara farliga alkoholmissbrukare.

Av dessa anmälningar föranledde 45 respektive 52 ansökan

om tvångsintagning, medan 32 respektive 27 resulterade i överförande till

mentalsjukhus. I återstående 345 respektive 354 fall slutbehandlades ärendet

hos kriminalpolisen genom översändande av promemorior till nykterhetsnämnden.

Efter nykterhetsvårdslagens ikraftträdande ha i allt ej mind
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1962

7

rc än omkring 3 600 sådana utredningar verkställts i ärenden, som här

avses. Av naturliga skäl måste sålunda personalen i fråga få synnerligen

stor erfarenhet och kunnighet på området.

Vid utredningar enligt nykterhetsvårdslagen underrättas anmälare och

uppgiftslämnare om att rätt till anonymitet kan föreligga. Framställes sådan

begäran utelämnas sagesmannens namn i protokollet, i vilket lämnas

ett av omständigheterna betingat sammandrag av utsagan med uppgift

tillika att denne önskar få vara anonym. I syfte att i fråga om interimistiskt

omhändertagna underlätta överståthållarämbetets delgivning av

handlingarna fogas den fullständiga utsagan såsom särskild bilaga till det

upprättade protokollet.

Erinras må i detta sammanhang därom att i normalfallen alkoholmissbrukaren

redan vid det första polisingripandet är fullt medveten om vem

som påkallat åtgärden. Upptakten är ju i regel den att maka, annan anförvant

eller sammanboende i samband med pågående våldshandlingar tillkallar

eller låter tillkalla radiopolisen. Då denna kommer tillstädes berättar

vederbörande, av nödvändighet ofta i alkoholmissbrukarens närvaro,

om spritmissbruk och våldshandlingar, begär alkohotmissbrukaren omhändertagen

samt förklarar sig vilja medfölja för att göra anmälan om vad

som förekommit. Härvid måsle anmälaren och den anmälde ofta transporteras

i samma fordon till polisens lokaler. Efter förhör med anmälaren höres

den omhändertagne, varvid det för honom framstår som självklart vein

som gjort anmälan och varifrån de uppgifter komma, som föranlett förhöret,

och om vilka han hörts.

I andra fall åter kan omhändertagande ha skett på grund av uppgifter

som lämnats av utomstående person, som icke sammanbor med den anmälde.

Har uppgiftslämnaren i sådant fall önskat att få vara anonym får den

omhändertagne icke någon underrättelse om vem som anmält honom utan

endast, med tillgodoseende av anonymitetsskyddet, ett meddelande om vad

som kommit till polisens kännedom, varefter han får avgiva sin förklaring.

Framhållas må dock att det mången gång kan vara vanskligt för förhörsledaren

att så leda förhöret att den anmälde icke av omständigheterna kan

sluta sig till vem uppgiftslämnaren är. Vid förhöret måste ofta klarläggas

händelser och uppträden som — om icke försiktighet iakttages — kan leda

till att den omhändertagne har möjlighet att identifiera sagesmannen. Stora

krav måste sålunda ställas på utredningsmannens omdöme och skicklighet.

När anmälaren och den angivne hörts — oftast ha de skiljaktiga meningar

om vad som förekommit — måste av personer i deras omgivning inhämtas

erforderliga uppgifter för ett slutligt ställningstagande i saken. I

den ordning som förut sagts meddelas även dessa sagesmän om att de kunna

ha rätt till anonymitet. Det har härvid visat sig att endast ett fåtal begära

sådant skydd.

Nu angiven arbetsrutin samt personalens erfarenhet i förening med överståthållarämbetets

praxis vid delgivningen av i ärendena lämnade uppgifter,

antingen denna sker skriftligen eller muntligen vid de förhör som regelmässigt

hålles med interimistiskt omhändertagna alkoholmissbrukare, har

otvivelaktigt verksamt bidragit till att sådana repressalier som motionären

åsyftar, såvitt poliskammaren har sig bekant, icke i något fall förekommit

i anslutning till vid kriminalpolisen handlagda ärenden enligt nykterhetsvårdslagen.

Med hänsyn härtill kan det därför ifrågasättas om skäl före
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Förslå lagutskottets utlåtande nr 21 dr 1962

ligga att ändra arbetsrutinen och redovisningsformerna för handläggningen

av ärendena i fråga.

I och för sig vore givetvis möjligt att i ökad omfattning omskriva innehållet

i forhörsutsagor, som intagas i utredningsprotokoflen — med utelämnande

av sådana uppgifter, som kunna antagas vara vägledande för den

anmälde vid efterforskning av källan. Ett dylikt förfarande synes emellertid

icke alls svara mot det betydande merarbete som utredningspersonalen

därigenom skulle förorsakas till men för andra, viktiga intressen särskilt

som delgivning genom handlingarnas överlämnande kan undvikas med

stöd av 24 § nykterhetsvårdslagen. Är den som ansökningen avser tillfälligt

omhändertagen, vilket så gott som undantagslöst är fallet, när polismyndigheten

ansökt om tvångsintagning, kan sålunda delgivning underlåtas och

handlingarnas innehåll i stället tillkännagivas för den, varom är fråga. Därvid

lärer tveklöst den nödvändiga sekretessen kunna tillgodoses på ett betydligt

enklare sätt än genom omskrivning av utredningsmaterialet.

Kriminalpolisintendenten har vidare särskilt framhållit, att i de flesta

fall där alkoholmissbrukaren omhändertagits för utredning jämlikt 21 §

nykterhetsvårdslagen, föreligger misstanke om brott. Vanligtvis är fråga

om misshandel men även andra gärningar, som äro ett direkt mått och

tecken på farligheten såsom skadegörelse, hemfridsbrott, resande av livsfarligt

vapen eller hot om våld och pågå oftast de brottsliga handlingarna

vid tidpunkten för polisingripandet eller ha de omedelbart föregått detta.

Samtidigt med utredningen om alkoholmissbrukarens farlighet inledes då i

praktiken förundersökning angående brottet eller brotten. Av 3 597 utredningar

angående farliga alkoholmissbrukare under perioden 1956—1961

fortsattes icke mindre än 2 291 såsom förundersökningar i brottmål. Vid

sådana förundersökningar skall jämväl alkoholens medverkan i det skedda

beaktas, varför en stor del av nykterhetsvårdsutredningen kommer att ingå

i brottsutredningen. Inte ens för det fall alt angivelse saknas, då sådan

erfordras för åtal, kan utredning angående brottet helt underlåtas eller

uppskjutas i avbidan på att målsägande!! skall bestämma sig, då en viss

prövning av bevisläget är ofrånkomlig vid den granskning som måste föregå

beslut om huruvida åtalsfrågan trots bristande angivelse ändå skall underställas

statsåklagaren jämlikt 14 kap. 45 § strafflagen eller andra lagrum

med liknande regler, som att åtal må väckas, om det är påkallat ur

allmän synpunkt. Den misstänkte, d. v. s. den som farlig anmälde alkoholmissbrukaren,

äger därvid med stöd av 23 kap. 18 § RB få del av vad som

förekommit vid förundersökningen, som innehåller väsentligt material från

nykterhetsvårdsutredningen. Beslutas åtal äger han vidare jämlikt 23:21 RB

rätt att utbekomma avskrift av protokoll eller anteckningar. Visserligen

lärer med stöd av sekretessbestämmelse utlämnande av sådan handling

kunna vägras. Då emellertid enligt allmänt erkända rättsgrundsatser part

skall få kännedom om alla omständigheter som åberopas som bevis torde

skyddet för anonymiteten i praktiken vara i väsentlig mån uttunnat.

Poliskammaren finner sig härefter mera allmänt böra framhålla att självfallet

kan i och för sig icke vara något att erinra om motionens syfte att

skapa större rättssäkerhet för anmälare och uppgiftslämnare i olika socialvårdsärenden

genom att öka anonymitetsskyddet och därmed säkerheten

mot repressalier. Samtidigt måste dock alltjämt frågan om rättssäkerheten

för de personer, som kunna bli föremål för administrativa frihetsberövan
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1962

9

den, beaktas. För att detta skall kunna ske böra anvisningar om utformningen

av socialvårdsutredningarna i fråga icke begränsas till att gälla enbart

polisen utan böra gälla varje institution, som har att utföra dylika

utredningar. Om man nämligen å ena sidan gör gällande, att polisens utformning

av socialutredningarna icke ger erforderlig rättssäkerhet åt uppgiftslämnare,

torde det å andra sidan åtminstone kunna ifrågasättas, om

icke en annorlunda utformning lätt kan komma att äventyra rättssäkerheten

för de personer som bli föremål för utredningarna, genom att de

undanhållas delar av desamma, eller genom att uppgiftslämnandet sker

under anonymitet.

Motionärens antagande, att polisens sätt att utforma socialutredningarna

skulle ha sin grund i otillräcklig kännedom om problematiken i sammanhanget,

torde utan vidare kunna avvisas såsom helt grundlöst. För polisen

har det sedan gammalt varit och är alltjämt vid varje utredning väsentligt

ur rättssäkerhetssynpunkt, att varje utsaga av en person blir korrekt

återgiven, och att utredningsmannen icke själv uttrycker värderingar,

bedömningar eller antaganden. En utsagas korrekthet bestyrkes enklast

och naturligast genom att namnuppgifter in. in. lämnas om sagesmannen.

Att så sker, får således principiell innebörd. Så fort man frångår denna

princip, löper man risk, att utredningsmannen mer eller mindre medvetet

övergår till att ge uttryck för den uppfattning, han själv bildat sig om

ärendet, i stället för att uttrycka sagesmännens uppgifter.

När man för polisens vidkommande bibehållit i stort sett samma utformning

av socialutredningar som av brottsutredningar, torde detta, även om

det icke utsagts i särskilda föreskrifter eller på annat sätt, ha sin grund

icke endast i en mer eller mindre rutinmässig strävan efter likformighet

utan även i ett principiellt ståndpunktstagande. I den mån polisens utredningsmän

själva ha klart för sig, att uppgiftslämnares anonymitet hör

skyddas, är man — till synes med all rätt — av den uppfattningen, att

det icke tillkommer den enskilde utredningsmannen utan den myndighet,

exempelvis länsstyrelse, såsom i fråga om vissa nykterhetsvårdsutredningar,

som har att pröva sekretesslagstiftningens tillämpning och begränsa det

utredningsmaterial, som lämnas för delgivning. Myndigheten däremot bör

vid sin prövning ha tillgång till utredningsmaterialet i dess helhet och icke

endast till en mer eller mindre begränsad del enligt eu underordnad utredningsmans

eller en underordnad myndighets bedömande.

Sammanfattningsvis får poliskammaren såsom sin uppfattning framhålla,

att starka skäl finnas, som tala för att polisens sedvanliga utformning av

socialutredningarna är ägnad att skydda rättssäkerheten.

I det av poliskammaren i Göteborg avgivna yttrandet heter det:

Vid utredningar som hittills skett i Göteborg i samband med ärenden angående

administrativa frihetsberövande!! har tidvis förekommit, att i protokollet

anmärkts att viss utsaga på angivna skäl ifrågasatts icke böra delgivas

med den av utredningen berörde. Protokollet har då utformats så att

utsagorna i fråga redovisats för sig i särskild handling och å handlingen

särskilt noterats berörda förhållande. Det torde kunna antagas att i motionen

upptagna problem skulle kunna bringas till en tillfredsställande lösning

därest utredningar angående ifrågasatta administrativa frihetsberövanden

allmänt utformades som stomprotokoll med de hörda personernas

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande nr 21 dr 1062

utsagor som bilagor. Den hördes namn skulle därvid utsättas endast å bilaga.

Möjlighet skulle härigenom skapas att vid delgivning och dylikt utgallra

sådana utsagor, som prövas icke böra delgivas den mot vilken tvångsåtgärder

ifrågasättes. Tillika får det anses önskvärt att hörda personer alltid

tillfrågas om och i förekommande fall beredas tillfälle motivera ett yrkande

om att deras utsagor skola beredas skydd enligt sekretesslagen.

Poliskammaren vill erinra om att delgivning enligt nykterhetsvårdslagen

kan underlåtas i fall då länsstyrelsen själv inom kort tid håller förhör i

ärendet. Länsstyrelsen härstädes avhåller numera regelmässigt dylika muntliga

förhör varvid problemet angående handlingarnas delgivning bortfaller.

Det torde finnas anledning föreslå, att inrikesdepartementet i cirkulär

till rikets polismyndigheter utfärdar anvisningar om användandet av stomprotokoll

med bilagor vid utredningar om administrativa frihetsberövanden

och liknande. Tillika bör uppmärksamheten fästas på vikten av att under

dylika utredningar hörda personer givas tillfälle att i förekommande fall

motivera yrkanden om sekretesskydd.

Poliskammaren i Malmö anför följande:

I det år 1960 framlagda betänkandet angående rättssäkerheten vid administrativa

frihetsberövanden har föreslagits, att socialvårdsmål skola

handläggas efter principer och i en form, som i möjligaste mån överensstämmer

med rättegångsbalkens regler. Motionen berör sålunda en fråga,

som ingår i ett större och synnerligen svårbedömt problemkomplex. Det kan

med hänsyn härtill måhända ifrågasättas, huruvida motionen bör föranleda

en särbehandling av den däri berörda frågan.

Frågan om anonymitetsskyddet i samband med utredningar i socialvårdsfall

har stridiga aspekter, och den intresseavvägning, som måste göras, är

ytterst svår. Motionären utgår ifrån att polisen icke äger tillräcklig kännedom

om »den problematik, som många alkoholmissbrukares paranoida inställning

och hämndlystnad skapa, då det gäller att söka garantera rättssäkerhet

för såväl alkoholmissbrukare som sagesmän. Motsvarande torde i

viss mån gälla även övriga sektorer av den sociala människovärden, inom

vilka frihetsberövanden kan ifrågakomma». Poliskammaren anser detta

motionärens antagande sakna grund. Polisen torde vara det organ,

som i första hand konfronteras med åtminstone de grövre fall, då uppgiftslämnare

i socialvårdsutredningar utsättes för repressalier. Polisen har över

huvud i sitt arbete med utredningar av skilda slag ständigt att beakta

behovet av skydd för uppgiftslämnare och torde ha en utpräglad känsla för

vad dessa omsorger kräva. En annan sak är, att polisen som regel torde

tillämpa bedömningsgrunder, som i viss grad avvika från dem motionären

gör sig till tolk för. Detta beror uppenbarligen på att polisen vid sina utredningar

i socialvårdsärenden icke kan undgå att influeras av de principer,

som gälla för brottsutredningar.

Tyngdpunkten i det problem, motionen berör, är endast i andra hand en

fråga, som angår själva utredningen i ärendena. Problemet ligger i första

hand i händerna på de organ, som ha att bedöma utredningen och träffa

avgöranden på grundval av denna. Det synes poliskammaren som om motionären

i alltför hög grad uppfattat dessa organ som bundna av utredningsmaterialets

utformning.

Poliskammaren har den uppfattningen, att uppgiftsmaterial, som pre
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1962

11

senteras anonymt för den beslutande myndigheten, icke bör få läggas till

grund för myndighetens ståndpunktstagande. Det förekommer, att utredningar

från socialvårdsorganen t. ex. i körkortsärenden icke angiva sagesmannen

annat än som »en närboende», »en granne» etc. I dessa fall stannar

kännedomen om sagesmannens identitet hos den utredande tjänstemannen.

Enligt poliskammarens mening är en dylik metod icke försvarbar och

den bör icke uppställas som mönster för utredningars utformning.

I den mån motionens syfte låter sig begränsa till att praktiskt underlätta

myndigheternas möjligheter att med beaktande av uppgiftslämnares anonymitetsskydd

delgiva den, som är föremål för ingripande, utredningsmaterielet,

anser sig poliskammaren icke ha något att erinra mot densamma. Denna

tekniska fråga bör lösas genom centrala anvisningar till de utredande

organen. Direktiv av detta slag torde redan i stor utsträckning föreligga

från de beslutande myndigheternas, t. ex. länsstyrelsernas sida. Enligt poliskammarens

mening böra centrala anvisningar icke begränsas till att avse

utformningen av polisens utredningar i hithörande fall utan jämväl gälla

andra organs, t. ex. socialvårdsorganens — i viss mån, som ovan framgått,

måhända betingat av motsatta hänsyn.

Vid det nu återgivna yttrandet finnes fogad en redogörelse beträffande

förfarandet vid polisverket i Malmö vid utredningar i socialvårdsmål. Av

redogörelsen framgår att de utredningar som är avsedda att utgöra underlag

för poliskammarens framställningar till länsstyrelsen om tvångsintagning

å vårdanstalt av alkoholmissbrukare regelmässigt uppdelas på två olika

rapporter. I huvudrapporten redovisas de faktiska omständigheterna kring

ett omhändertagande enligt nykterhetsvårdslagen jämte den omhändertagnes

egen berättelse. I en tilläggsrapport, vilken förses med påteckning om

att däri lämnade uppgifter icke får delgivas den omhändertagne, intages

utsagor av hustru, barn, närboende och andra.

Landsfiskalsföreningens styrelse anför:

Vid administrativa frihetsberövanden ingår i det material, på vilket beslut

i ärendet skall grundas, anmälares och andra vid utredningen hörda

personers utsagor endast i skriftlig form. Med hänsyn härtill är det av

största vikt, att avgivna utsagor redovisas på ett sätt, vars tillförlitlighet

icke kan ifrågasättas. Av motionärens argumentering synes framgå, att

denne tänkt sig, att vid utformningen av polisutredningar i ärenden av

ifrågavarande slag, för tillgodoseende av uppgiftslämnares anonymitetsskydd,

skulle tillämpas samma förfaringssätt, som kommer till användning

vid nykterhetsnämndernas utredningar. I dessa utredningar brukar avgivna

utsagor refereras utan angivande av källa och utan att uppgiftslämnaren

kontrollerat referatets riktighet. Detta system erbjuder inga garantier

för att refererade utsagor rätt återgivits — missförstånd kan exempelvis

förekomma, och det kan icke bortses från risken att lämnade uppgifter

kan tillrättaläggas för att bättre tjäna det syfte, för vilket de avsetts komma

till användning. I polisens socialutredningar redovisas förhörsutsagor

regelmässigt i form av förhörsprotokoll, vars slutliga avfattning godkänts

av den hörde, varom anteckning intagits i protokollet. Vid förhör har även,

därest sådant funnits tillgängligt, ett i protokollet namngivet vittne varit

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1962

närvarande. Redovisning av utsagor i socialutredningar i form av polisförhörsprotokoll

är enligt styrelsens mening ur tillförlitlighetssynpunkt väsentligt

överlägsen det av nykterhetsnämnderna använda förfarandet.

Vid ärenden angående frihetsberövanden av alkoholmissbrukare, där det

i motionen berörda spörsmålet främst torde ha betydelse, ankommer det på

länsstyrelse att ombesörja utredningsmaterialets delgivning med part. Därest

delgivningen sker i enlighet med sekretesslagens bestämmelser, för vars

tillämpning justitieombudsmannens i motionen åberopade uttalanden i senaste

ämbetsberättelsen torde vara till väsentlig vägledning i såväl principiella

som praktiska frågor, torde den omständigheten, att i utredningen

ingår i form av polisförhörsprotokoll redovisade utsagor icke behöva innebära,

att uppgiftslämnares anonymitetsskydd åsidosättes. Även om detta inträffat

i något fall, torde på grund av justitieombudsmannens nyssnämnda

uttalanden ett upprepande icke behöva befaras. Det förtjänar även framhållas,

att det av nykterhetsnämnderna använda förfarandet icke i och för

sig innebär något fullt tillförlitligt anonymitetsskydd, eftersom parten ofta

av de i utredningen ingående uppgifternas art torde kunna draga säkra

slutsatser om uppgiftslämnarens identitet. Även en efter sådana riktlinjer

utformad utredning måste sålunda göras till föremål för sekretessgranskning.

Enligt styrelsens mening kan sålunda uppgiftslämnares anonymitetsskydd

i ärenden angående administrativa frihetsberövanden väl tillgodoses

med den utformning polisens socialutredningar för närvarande har, och

styrelsen vill bestämt avvisa tanken på att i sådana utredningar ersätta

polisförhörsprotokollen med ett ur tillförlitlighets- och rättssäkerhetssynpunkt

mindre tilltalande system för redovisning av utsagor.

Stadsfiskalsföreningen uttalar:

Det torde inte vara brukligt att nyttja termen rättssäkerhet i den bemärkelse

motionären givit uttrycket. Anonymitetsskyddet för anmälare och

uppgiftslämnare har i lagstiftningen tillmätts sådan vikt att de rättssäkerhetsintressen,

som står på spel för den utredningen avser, i viss omfattning

fått stå tillbaka. Debatten kring rättssäkerhetsfrågorna vid administrativa

frihetsberövanden har bland annat kretsat kring avvägningen av dessa såsom

motstridiga uppfattade intressen.

Föreningen uppfattar den fullständiga redovisningsform, som tillämpas

av polisen, som ett betydande värde. Som JO-----anfört medför vis
serligen

en sådan redovisningsmetodik att länsstyrelserna måste ägna sekretessfrågorna

skärpt uppmärksamhet. Därvid är naturligtvis av betydelse att

materialet grupperats så att frånskiljande av viss utsaga, innan delgivning

sker, är möjlig. Några väsentliga delgivningssvårigheter på grund av framställningarnas

avfattning torde endast undantagsvis förekomma.

Föreningen avstyrker bifall till motionen.

Slutligen anför Nykterhetsvårdsförbundet:

Som justitieombudsmannen anfört i sin ämbetsberättelse 1962 och som

i vissa delar återgivits i motionen är de ansökningar om förordnande för

intagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare, som ingivas av

nykterhetsnämnderna, i regel avfattade på sådant sätt att sagesmännens

identitet i ömtåliga fall skyddas. Problemen i detta avseende är därför upp
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 21 dr 1962

13

kommande vid ärenden, där polisutredningar verkställas. Detta är ju fallet

främst där polismyndigheten anhängiggör ärendet, t. ex. farlighetsfall,

men kommer också ifråga i fall där länsstyrelserna begär kompletterande

undersökningar av polismyndigheten eller där polismyndigheten på eget

initiativ utför dylika.

Det är, som också motionären framhållit, ett rättssäkerhetsintresse att

anonymitetsskyddet för uppgiftslämnare vid dessa utredningar bättre tillgodoses.

Då detta enligt förbundets uppfattning väl går att kombinera med

rättssäkerhetsintresset gentemot den ansökan avser, finner förbundet motionens

syfte vara angeläget. Polisens utredningsrapporter i dessa ärenden

böra avfattas och sammanställas på ett mer tillfredsställande sätt än vad

som nu vanligtvis sker. Samtidigt bör också länsstyrelsernas uppmärksamhet

fästas på den dem tillkommande prövningen av vilka ansökningshandlingar

som lämpligen kan delgivas.

Förbundet tillstyrker motionärens hemställan att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj:t ville påkalla lämpliga åtgärder i denna fråga.

Utskottet

Bakgrunden till förevarande motion är vissa spörsmål rörande anonymitetsskydd

för anmälare och andra uppgiftslämnare i ärenden om administrativa

frihetsberövanden. Med stöd av sekretesslagen anses utredning, vars

innehåll utvisar vem som gjort anmälan eller eljest lämnat upplysningar

i saken, kunna i viss omfattning undantagas från delgivning med den part

som det ifrågasatta frihetsberövandet gäller. Dylikt material torde dock

endast i begränsad utsträckning kunna läggas till grund för avgörandet.

I sin ämbetsberättelse till innevarande års riksdag behandlar JO hithörande

frågor i vad avser ärenden hos länsstyrelse rörande misstänkt farliga

alkoholmissbrukare. Härvid framhåller JO bland annat, att nykterhetsnämnderna

regelmässigt avfattar sina framställningar om tvångsintagning

å vårdanstalt på sådant sätt att sagesmännens identitet i ömtåliga fall är

skyddad, medan det förhåller sig annorlunda i ärenden som anhängiggöres

av polismyndigheterna. 1 dessa ärenden plägar nämligen utredningen redovisas

i form av sedvanliga polisförhörsprotokoll med noggranna uppgifter

om vilka som hörts och vad var och en av dessa berättat. Det är enligt JO:s

mening tydligt att handlingarna i dessa ärenden — ofta är det här fråga

om farliga alkoholmissbrukare, som med fog kan antagas komma att utöva

repressalier mot uppgiftslämnare — måste bli föremål för särskild

uppmärksamhet från länsstyrelsens sida. I anslutning till dessa iakttagelser

gör JO, som närmare framgår av den ovan lämnade redogörelsen, vissa

uttalanden om lämpliga förfaringssätt vid delgivningen av utredningsmaterialet.

Bland annat framhåller JO, att delgivning genom handlingarnas

överlämnande i allmänhet torde kunna undvikas i de ärenden enligt nykterhetsvårdslagen,

där polismyndighet står som sökande. Den som ansökningen

avser är då nästan alltid tillfälligt omhändertagen, och innehållet i

handlingarna kan tillkännagivas för honom vid muntligt förhör med heak
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1!)62

tande, där så är påkallat, av kravet på sekretesskydd för anmälare och uppgiftslämnare.

Enligt vad JO vid sina inspektioner iakttagit plägar länsstyrelserna

också förfara på detta sätt.

Med anknytning till JO:s uttalanden föreslås i motionen, att riksdagen

skall hos Kungl. Maj:t påkalla lämpliga åtgärder i syfte att åstadkomma

sådan utformning av polisens socialutredningar i mål angående administrativa

frihetsberövanden som skapar praktiska förutsättningar för ett bättre

tillgodoseende av anonymitetsskyddet för anmälare och uppgiftslämnare i

dylika mål, då sådant skydd kan komma i fråga. Närmast torde motionären

önska få till stånd anvisningar om att polisens utredningar skall utformas

på det sätt som enligt JO tillämpas av nykterhetsnämnderna.

Såvitt utskottet med hänsyn till remissyttrandena och i övrigt kunnat

finna, föreligger ej anledning antaga att på polishåll skulle saknas förståelse

för den särskilda problematik, som skapas av risken för hämndaktioner

i samband med administrativa frihetsberövanden. När man föredragit

att utforma polisens socialutredningar i viss anslutning till vad som gäller

för brottsutredningar, torde detta väsentligen ha berott på att man ansett

det närmast ankomma på den myndighet som avgör ärendet, vanligen länsstyrelse,

och icke på polismyndigheten att pröva i vad mån anonymitetsskyddet

må tillgodoses genom att delgivningen av utredningsmaterial begränsas.

Med en sådan uppfattning, som har goda skäl för sig, blir det naturligt

att utredningen för länsstyrelsen presenteras i fullständigt skick''

med bibehållande av namnuppgifter och dylikt. Någon principiell invändning

mot att så sker torde knappast med fog kunna framställas. Det är

emellertid av vikt att de upplysningar, som är av väsentlig betydelse för

ärendets avgörande, lämnas i sådan form att de kan delges och därmed

i full utsträckning läggas till grund för avgörandet. Som JO påpekat kan

den behövliga gallringen hos länsstyrelsen oftast ske i den enkla formen

att uppgifter, som bör hemlighållas för den berörda parten, utelämnas då

denne muntligen delges utredningens sakinnehåll. Det är dock tydligt att

vid utredigeringen av materialet hos polismyndigheten vissa lätt utförda

åtgärder kan vidtagas i syfte dels att fästa länsstyrelsens uppmärksamhet på

att fråga om anonymitetsskydd i det enskilda fallet är för handen dels att

i praktiskt hänseende göra det enklare att från delgivningen utesluta namnuppgifter

och dylikt samt utsagor eller delar av utsagor. Sålunda bör i

första hand tydligt i handlingarna utmärkas om meddelare begärt att få

vara anonym eller om eljest särskild anledning föreligger att begränsa delgivningen.

Vidare bör namnuppgift, utsaga m. m., som kan tänkas bli undantagen

från delgivningen, på lämpligt sätt upptagas i särskild handling

som enkelt kan skiljas från utredningen i övrigt.

Av remissyttrandena framgår, att åtgärder som de nu nämnda i stor utsträckning

redan vidtagas, även om formerna härför variera. Måhända äger

s. 15 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1962

15

väl de förfaringssätt, som sålunda redovisats från de största städerna, ej

full motsvarighet på alla håll, men det är uppenbart, att i så fall ändring

lätt kan åvägabringas genom anvisningar av länsstyrelse, som anser det

behövligt att på sådant sätt underlätta förfarandet vid delgivningen. Behovet

av centralt utfärdade anvisningar av den art motionären ifrågasatt kan

ej för närvarande antagas vara stort, särskilt som JO genom sina i ämbetsberättelsen

återgivna uttalanden nyligen givit berörda myndigheter anledning

att uppmärksamma de problem, som sammanhänger med anonymitetsskyddet.

Vid angivna förhållanden anser utskottet att något initiativ från riksdagens

sida i den av motionären angivna riktningen ej är påkallat.

Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motion, 11:15, icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 22 mars 1962

På första lagutskottets vägnar:

EMIL AHLKVIST

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Nyström, Erik Svedberg, Arvidson,

Ferdinand Nilsson, Alexanderson, Hilding och Lennart Gei jer*;

från andra kammaren: herr Landgren, fru Boman, herrar östrand,

Svensson i Vä, Ekström i Björkvik* och fru Löfqvist.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.