Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om skyndsam utredning och förslag till nästa års riksdag om rätt för företagare till återlån ur allmänna pensionsfonden genom betalning av avgifter medelst revers och i övrigt efter i motionen angivna riktlinjer”.

1962-03-13 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1962:13, Skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om skyndsam utredning och förslag till nästa års riksdag om rätt för företagare till återlån ur allmänna pensionsfonden genom betalning av avgifter medelst revers och i övrigt efter i motionen angivna riktlinjer”.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 13 år 1962

1

Nr 13

Utlåtande i anledning av väckta motioner rörande rätt för företagare

till återlån från allmänna pensionsfonden.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft sex inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nämligen

1. de likalydande motionerna nr 295 i första kammaren av herr Kronstrand

och herr Peterson, Eric, samt nr 362 i andra kammaren av herr Carlsson i Tibro

m. fl. angående rätt för företagare till återlån från allmänna pensionsfonden,

2. de likalydande motionerna nr 369 i första kammaren av herr Nordenson

och herr Jacobsson, Gösta, samt nr 447 i andra kammaren av herr Magnusson

i Borås m. fl. angående återlån till företagare av ATP-avgifter, samt

3. de likalydande motionerna nr 484 i första kammaren av herr Mattsson

och herr Andersson, Torsten, samt nr 559 i andra kammaren av herrar Gustafsson

i Kårby och Antonsson om rätt för mindre företagare till återlån från allmänna

pensionsfonden.

Motionsyrkandena

I motionerna 1:295 och II: 362 har yrkats, ”att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj:t hemställer om skyndsam utredning och förslag till nästa års

riksdag om rätt för företagare till återlån ur allmänna pensionsfonden genom

betalning av avgifter medelst revers och i övrigt efter i motionen angivna

riktlinjer”.

I motionerna I: 369 och II: 447 har hemställts, ”att riksdagen måtte för sin

del besluta dels att arbetsgivare skall medgivas rätt att för återlån få utnyttja

de ATP-avgifter som inbetalats under loppet av de fem senast förflutna åren

och dels att återlånens belopp skall höjas från 50 till 75 procent av inbetalade

avgifter”.

I motionerna 1: 484 och 11: 559 har hemställts, ”att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj:t måtte anhålla om skyndsam utredning och förslag angående en

reformering av bestämmelserna för återlån från allmänna pensionsfonden så

att jord- och skogsbrukarnas och mindre företags kreditbehov bättre kan tillgodoses

i enlighet med vad i motionen anförts”.

Över motionerna har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver

inhämtat yttranden av riksförsäkringsverket. Redogörelse för yttrandena

lämnas i det följande. Allmänna pensionsfonden har beretts tillfälle att

avgiva yttrande men har icke önskat begagna sig av möjligheten.

Bihang till riksdagens protokoll 196)1. 9 samt g avd. Nr IS

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 13 år 1962

Gällande bestämmelser m. m.

Avgifterna till den allmänna tilläggspensioneringen inbetalas till allmänna

pensionsfonden. Fondens tillgångar skall enligt reglementet för fondens förvaltning

placeras dels i vissa slag av obligationer och skuldförbindelser, dels

såsom lån till kreditinrättningar. De kreditinrättningar, som kan få låna pengar

av fonden, är riksbanken, bankaktiebolag, postsparbanken, postgirot, sparbank,

centralkassa för jordbrukskredit, Sveriges allmänna hypoteksbank, Svenska

skeppshypotekskassan samt annan av Konungen godkänd kreditinrättning.

Förutsättning för att kreditinrättning skall få låna pengar i fonden är att

inrättningen i sin tur utlånat motsvarande belopp till den som erlagt pensionsavgift

och att den erlagda avgiften uppgår till minst dubbelt så mycket som

lånet. Lägsta belopp som kreditinrättning på detta sätt får återlåna är 500

kronor. Det betyder, att om de för ett år inbetalda pensionsavgifterna inte

uppgår till 1 000 kronor återlån inte kan komma i fråga.

Räntan på lån från fonden till kreditinrättningen skall i regel med en halv

procent överstiga högsta av bankerna tillämpade inlåningsränta. Några bestämmelser

om vilken ränta som skall tillämpas mellan kreditinrättningen och den

som återlånar inbetalade pensionsavgifter finns inte, utan räntans storlek

är vid dessa lån beroende av parternas överenskommelse.

Likaså beror det på överenskommelse mellan kreditinrättningen och den

enskilde om något lån över huvud taget skall ske. Denna fråga får kreditinrättningen

pröva efter bankmässiga grunder, eftersom banken har att själv

stå risken för att den enskilde inte förmår återbetala sitt lån.

Återlån från fonden skall av kreditinrättningen amorteras på tio år.

Rätten till återlån på grund av avgiftsinbetalning uppstår först året efter

avgiftsbetalningen.

Om fondmedlens förvaltning anförde föredragande departementschefen i

propositionen nr 100 till 1959 års riksdag:

Fondmedlen skall givetvis förvaltas på det sätt som bäst gagnar tilläggspensioneringen.

Pensionsfonden bör följaktligen placeras så att den ger god

avkastning under betryggande säkerhet. Verksamheten bör emellertid bedrivas

under sådana former att fondstyrelserna inte behöver skaffa sig en vidlyftig

administration för kreditprövning och låneförvaltning.

I likhet med vad pensionskommittén föreslog bör en betydande del av fondmedlen

i form av återlån gå tillbaka till dem som erlagt pensionsavgifterna.

Det nyss anförda medför, att man för denna verksamhet får anlita banker

och andra kreditinstitut.

Vid utformningen av reglerna för återlån har jag i olika hänseenden avvikit

från kommittéförslaget i syfte att vidga återlånemöjligheterna. Var och en

som erlagt pensionsavgift för ett visst år skall året därpå kunna söka återlån

med upp till 50 procent av avgiftsbeloppet. Denna gräns skall komma till

användning redan från början; kommittéförslaget hade en gräns vid 40 procent

avseende första årets avgiftsbetalning. Lånens löptid skall kunna uppgå till

tio år — utan den av pensionskommittén förordade begränsningen till fall då

inteckningssäkerhet kan presteras. Om räntesatsen för återlån får överenskommelse

träffas mellan kreditinrättningen och låntagaren. Då återlånen är avsedda

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 13 år 1962

3

som ett led i företagens kapitalförsörjning, kunde det synas naturligt, att endast

lån av något större omfattning skulle komma i fråga. Med hänsyn främst till

småföretagarna föreslår jag emellertid att lånegränsen sättes så lågt som vid 500

kronor och att företagare därjämte skall kunna räkna samman pensionsavgifterna

för sig och sina anställda för att komma över denna gräns.

Kreditinrättningen skall äga rätt att för utgivet återlån erhålla motsvarande

belopp i lån från den fondstyrelse, som förvaltar sådana pensionsavgifter som

låntagaren erlagt. I överensstämmelse med kommittéförslaget innebär reglerna

om räntesatsen för sådana lån bland annat att räntan, om inte bunden räntesats

avtalas, skall ligga en halv procent över den högsta allmänt förekommande

ränta som bankerna tillämpar för dem som sätter in penningmedel.

De fondmedel, som inte tas i anspråk för återlån, skall i överensstämmelse

med kommittéförslaget placeras i obligationer och förlagsbevis. Därutöver

förordar jag emellertid, att placering skall kunna ske även i andra skuldförbindelser,

nämligen sådana som är utfärdade av staten, kommuner m. fl. och

av vissa kreditinrättningar såsom banker, sparbanker och centralkassor för

jordbrukskredit samt vissa andra kreditinstitut. Även kreditinstitut som nybildas

för att tillgodose näringslivets behov av långfristig kredit bör enligt min

mening här kunna komma i fråga.

I motioner till 1960 års riksdag yrkades liberalare regler i fråga om möjligheterna

att använda pensionsmedlen för företagens kapitalförsörjning.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 6 år 1960 anförde andra lagutskottet:
Bestämmelserna

om återlån av inbetalda avgifter antogs så sent som i fjol

och har endast varit i tillämpning sedan årsskiftet. Innan erfarenheter vunnits

av deras verkningar i olika hänseenden, bör de inte ändras. Det kan härvid

erinras om att man vid utarbetandet och antagandet av bestämmelserna förutsatt

att en omprövning av dem kunde bli erforderlig vid slutet av 1960- talet. Utskottet finner med hänsyn härtill inte skäl biträda de i motionerna

I: 448 och II: 551, I: 461 och II: 579 samt I: 462 och II: 549 framställda önskemålen

om liberalare återlåneregler.

Även 1961 års riksdag hade att taga ställning till motionsyrkanden med

samma syfte. Yrkandena avslogs under motivering att erfarenheter ännu icke

vunnits av de nuvarande reglernas verkningar (andra lagutskottets utlåtande

nr 56).

Motionerna

I motionerna 1: 295 och 11: 362 redogöres inledningsvis för de gällande återlånereglerna.

Därefter anföres:

Reglementet ger inte företagen någon rätt till återlån. Ansökningar om

sådana lån måste prövas av kreditinrättningen. Det är en helt annan sak, att

kreditinrättningen, som efter prövning beviljat ett återlån, har rätt att i sin

tur erhålla ett lån av motsvarande storlek från allmänna pensionsfonden. För

sistnämnda slag av lån skall räntesatsen med en halv procentenhet överstiga

högsta allmänt förekommande inlåningsränta. Räntesatsen för återlån, som

kreditinrättningen lämnar företagen, bestäms inte i reglementet utan överenskommes

mellan kreditinrättningen och de lånande företagen.

För ett företag, som under en följd av år lyckats erhålla maximala återlån,

kommer det totala återstående återlånet efter avdrag för föreskrivna

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 13 år 1962

amorteringar att inte vara större än cirka 2,5 årspensionsavgift.

I ett pensionssystem där årligen mycket stora belopp kommer att inbetalas

från landets näringsliv, är det emellertid naturligt att låta en betydande del

av fondmedlen direkt användas av eller omgående återgå till samma näringsliv.

Vi vill här understryka den vikt vi fäster vid en rätt för företagen att inom

sin verksamhet använda en väsentlig del av avgifterna. En dylik ordning står

också i god överensstämmelse med de anställdas intresse av att företagens

utveckling främjas genom att de erhåller större ekonomisk styrka. Hittillsvarande

lagstiftning har erkänt detta genom att tillåta att pensionsfonder

bildas inom företagen.

De nuvarande reglerna bör alltså omprövas i flera avseenden. Amorteringstiden

bör inte som nu begränsas till 10 år. Med rimlig takt för avgiftsutvecklingen

kan en förlängning till minst 20 år vara lämplig med hänsyn till den

genomsnittliga fonderingstiden av pensionsmedlen i systemet. Med avseende

på avgifterna för ett visst kalenderår synes det oss inte nödvändigt att företagen

maste vänta till nästa år för att få återlån. En del av avgiften bör direkt

kunna betalas medelst revers.

Vi anser sålunda, att möjligheten att erhålla återlån och erlägga pensionsavgifterna

i form av revers inte bör vara knuten till förekomsten av bankmässig

säkerhet. De risker som finns förknippade med att enstaka företag kan

komma på obestånd kan mötas med någon form av garantiförsäkring, utan att

krediten därigenom väsentligt fördyras. Den organisatoriska utformningen av

denna vidgade återlånerätt bör bli föremål för utredning.

Härvid kan man bygga på erfarenheterna från ett kreditförsäkringssystem

vid industritjänstemännens och arbetsledarnas tjänstepensionering. För dessa

stora grupper av löntagare har av statsmakterna (genom det allmännas tillsynsorgan)

ett kreditförsäkringssystem godkänts, som ger de pensionsberättigade

fullgod säkerhet för intjänad pensionsrätt, samtidigt som företagen har

fördelen av att kunna bibehålla pensionsfondsmedlen i sin rörelse fullt ut i

den mån de ej erfordras för utbetalning av pensionsbelopp.

Såsom villkor för att mot kreditförsäkringsavgift få bibehålla pensionsmedel

i rörelsen (mot revers till särskild pensionsstiftelse i ITP-fallet) har föreskrivits,

att företaget skall ha ägt bestånd i minst 3 år och att minst 5 pensionsberättigade

skall omfattas av anordningen. Därjämte har, med tanke på föreskrifterna

rörande pensionsstiftelseinstitutet, stipulerats att företaget skall vara

aktiebolag eller ekonomisk förening, vilket krav ej har aktualitet i fråga om

en utvidgad rätt till återlån ur ATP-fonden. Sluligen finns viss bestämmelse

om prövning av kreditvärdigheten, vartill någon motsvarighet kunde föreslås

i här aktuella sammanhang.

Slutligen vill vi även föreslå att en utredning företas i frågan om hur en

för näringslivet lämplig kanalisering av från företagen erlagda avgiftsmedel,

som icke återlånats, skall kunna komma till stånd genom kreditgivning i vanliga

former. Vi fäster härvid mycket stor vikt vid att småföretagare på jordbrukets,

hantverkets, handelns och småindustriens områden inte försätts i

ogynnsamt läge. Självklart bör denna kreditförmedling ske genom affärsbanker,

sparbanker och andra nu befintliga eller nybildade kreditinstitut. Deras roll

bör bli vidgad i förhållande till lagens rätt snäva gränser därför. Kreditgivning

av detta slag direkt från fondernas sida bör inte ifrågakomma.

I motionerna I: 369 och II: 447 anföres bland annat:

Att intresset för återlån under 1961, som var det första år då sådana meddelades,

var tämligen begränsat, hänger till väsentlig del samman med den

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 13 år 1962

5

stela utformningen av reglerna för återlåningen. Av de ca 50 000 arbetsgivare

som beräknas ha betalat minst 1 000 kr. i avgifter under ATP:s startår

1960 och som därför hade möjlighet att under 1961 erhålla återlån, kan flertalet

antas ha inlevererat belopp av mindre storleksordning. För dessa avgiftsbetalare

måste det ha varit förenat med stort administrativt besvär och betydande

kostnader i förhållande till resultatet att bevaka möjligheten till en återlåning

på något eller några tusental kronor. För särskilt de mindre företagen måste

de nuvarande reglerna om återlån anses som i hög grad olämpliga och otympliga.

Enligt vår uppfattning visar de vunna erfarenheterna att återlånebestämmelserna

bör ges en mera praktisk, produktiv och kostnadsbesparande

utformning. En sådan kan uppenbarligen åstadkommas genom att varje avgiftsbetalare

medgives rätt att under en längre tidsperiod för återlån få utnyttja

inbetalade ATP-avgifter. En sådan ackumulering under förslagsvis fem år

skulle bli av väsentlig betydelse, i synnerhet för den mindre företagsamheten,

särskilt som därigenom även årsavgifter understigande 1 000 kr. skulle kunna

utnyttjas för återlån. Den ackumulering vi här förordar bör enligt vår uppfattning

även omfatta de avgifter, som inbetalats under 1960.

Enligt nu gällande regler får återlån ske endast till 50 procent av de inbetalda

avgifterna. Begränsningen till 50 procent är uppenbarligen inte erforderlig

under ATP-systemets uppbyggnadsperiod. Vi föreslår därför att procentsatsen

under denna period bestämmes till 75.

I motionerna I: 484 och II: 559 framhålles, att de nuvarande återlånereglerna

diskriminerar de mindre företagen. Därefter anföres:

Med hänsyn till de allvarliga konsekvenser som de nuvarande bestämmelserna

för återlånerätten synes medföra bör en utredning ske med största skyndsamhet

om en reformering av återlånerätten för de mindre företagen, dvs.

företag med mindre än 20 anställda. Målsättningen bör därvid vara att göra

återlånerätten inte blott formellt utan även reellt lika för alla grupper. Utredningen

bör därvid pröva möjligheterna att genomföra en reform innebärande

att en viss kvot av ATP-avgifterna till andra och tredje pensionsfonderna,

vilka avser näringslivet, placeras i kreditinstitut för utlåning av dessa efter

bankmässiga grunder. Denna kvot bör vara minst hälften av avgifterna —

alltså motsvarande nuvarande återlånerätt — men med möjlighet för fondstyrelserna

att överskrida hälften. Detta synes vara den enklaste metoden.

Å andra sidan bör även den möjligheten kunna prövas, att innehavare av

återlånerätt genom fullmakt överlåter denna till kreditinrättning, som på detta

sätt skulle få möjligheter att tillgodose gemensamma kreditanspråk för grupper

av återlåneberättigade. En närmare prövning av dessa möjligheter bör

även innefatta en prövning av möjligheterna till sänkning av minimisumman

för återlånerätt, eventuellt en höjning av återlånerätten från 50 till 75 procent

av inbetalda avgifter och en förlängning av amorteringstiden till 20 år. Möjligheterna

till sammanföring av återlånerätt för viss tid, t. ex. 5 år, bör även

övervägas liksom en anpassning av räntenivån för återlånen till kreditinstituten

till gängse efter rådande marknadsläge förekommande inlåningsränta.

Remissyttrandena

I yttrande över motionerna I: 295 och II: 362 anför riksförsäkringsverket:

Motionärernas förslag att företagarna skall få betala sina avgifter medelst

revers skulle uppenbarligen kunna leda till avsevärda förluster för fonden,

därest inte full garanti förelåg för reversernas betalning. Med hänsyn till det

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 13 år 1962

stora antalet avgiftsbetalare — ca 350 000 — skulle en prövning och kontinuerlig

kontroll av reversutfärdarnas kreditvärdighet kunna medföra en utomordentligt

stor administrativ apparat. Med de resurser, som kan antagas stå riksförsäkringsverket

till buds, är det uteslutet att en sådan arbetsuppgift skall

kunna bemästras av verket. Även om kreditprövningen handhaves av annat

eller andra organ skulle verkets kontroll angående avgiftsskyldighetens fullgörande

i hög grad kompliceras om betalning med revers tillåtes. Redan av

detta skäl får verket avstyrka att den föreslagna utredningen kommer till

stånd.

Vad i övrigt anförts i motionerna torde inte vara av beskaffenhet att behöva

föranleda ståndspunktstagande från verkets sida.

Av de i motionerna I: 369 och II: 447 samt I: 484 och II: 559 ställda förslagen

beröres riksförsäkringsverket i tekniskt avseende endast av yrkandet av sammanföring

av återlånerätt under viss tid. I denna fråga anför verket:

Motionärerna önskar utsträcka rätten till återlån till att avse tre fjärdedelar

av det avgiftsbelopp som erlagts under de fem senaste åren i stället för —

som nu är fallet — hälften av det under nästföregående år erlagda avgiftsbeloppet.

Riksförsäkringsverkets medverkan beträffande återlån inskränker

sig till utfärdande av vissa intyg i fråga om de avgifter som debiteras av

verket, nämligen avgifter enligt 33 § lagen om försäkring för allmän tilläggspension

(arbetsgivaravgifter). Enligt 1 § kungörelsen den 9 december 1960

(nr 714) med föreskrifter rörande återlån enligt reglementet den 28 maj 1959

(nr 293) angående allmänna pensionsfondens förvaltning skall sålunda, såvitt

fråga är om arbetsgivaravgift, den som önskar erhålla återlån såsom bevis om

fullgjord avgiftsbetalning förete av riksförsäkringsverket utfärdat intyg om

erlagt avgiftsbelopp eller — i fråga om avgift som ej uppbäres av verket —

om den debiterade avgiftens storlek. Då verket har för avsikt att åtminstone

i sex år behålla det material, varå sådana intyg huvudsakligen grundas, möter

för verkets del inga tekniska eller därmed jämförliga hinder för att i den

omfattning som motionärerna avser utfärda ifrågavarande intyg, såvitt gäller

avgiftsdebitering och till verket fullgjord avgiftsinbetalning. Till den del en

utsträckning av verkets skyldighet att utfärda intyg om avgiftsbetalning kommer

att avse avgifter, vilka borde ha inbetalats till verket men i stället

uttagits genom indrivning, skulle däremot förslagets genomförande medföra

ett merarbete för verket.

Utskottet

Avgifterna till ATP överföres till allmänna pensionsfonden. Dennas tillgångar

skall enligt reglementet för dess förvaltning placeras dels i vissa slag

av obligationer och skuldförbindelser och dels som lån till kreditinrättningar.

Förutsättningen för att kreditinrättning skall få låna pengar i fonden är att

inrättningen i sin tur utlånar motsvarande belopp till företagare som erlagt

pensionsavgift. Lånet får uppgå till högst hälften av den erlagda pensionsavgiften.

Det lägsta belopp som på detta sätt får återlånas är 500 kronor. Om

de för ett år inbetalda pensionsavgifterna inte uppgår till 1.000 kronor kan

återlån alltså inte komma i fråga. Räntan på kreditinrättningens lån från

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 13 år 1962

7

fonden skall i regel överstiga högsta av bankerna tillämpade inlåningsränta

med en halv procent. Några bestämmelser om vilken ränta som skall tillämpas

mellan kreditinrättningen och den som återlånar inbetalade pensionsavgifter

finns inte, utan räntans storlek är vid dessa lån beroende av parternas överenskommelse.

Likaså beror det på överenskommelse mellan kreditinrättningen och

den enskilde om något lån över huvud taget skall komma till stånd. Kreditinrättningen

får pröva denna fråga efter bankmässiga grunder eftersom den

har att själv stå risken för att den enskilde inte förmår återbetala sitt lån.

Återlån från fonden skall av kreditinrättningen amorteras på tio år. Lån kan

erhållas först året efter det ATP-avgift erlagts.

I förevarande motioner uttalas önskemål om ändring av dessa regler i flera

avseenden. I motionerna I: 295 och II: 362 hemställes om utredning av dessa

regler i syfte att företagarna skall tillerkännas rätt att återlåna pengar ur

fonden utan att förete bankmässig säkerhet. ATP-avgifterna skall kunna

åtminstone delvis erläggas med revers och de därmed förenade kreditriskerna

skall mötas med någon form av garantiförsäkring. Motionärerna föreslår också

att amorteringstiden för återlånen utsträckes till minst 20 år. Motionerna I: 369

och II: 447 innehåller yrkande om att 75 procent av avgifterna skall få återlånas

samt att återlånerätt skall få ackumuleras under fem år. Dessa yrkanden

återkommer i motionerna I: 484 och II: 559, vari dessutom yrkas utredning

syftande till sänkning av minimisumman för möjlighet till återlån, förlängning

av amorteringstiden till 20 år samt anpassning av räntenivån för lånen till

kreditinstituten till gängse inlåningsränta.

Det i motionerna I: 295 och II: 362 väckta förslaget att företagarna skall få

betala ATP-avgifterna med revers skulle, såsom riksförsäkringsverket framhållit

i sitt remissyttrande, kunna leda till avsevärda förluster för fonden om

inte full garanti förelåg för reversernas betalning. Avgifter inbetalas av omkring

350 000 personer. En prövning och kontinuerlig kontroll av dessas kreditvärdighet

skulle nödvändiggöra en utomordentligt stor administrativ apparat.

Även kontrollen av avgiftsskyldighetens fullgörande skulle kompliceras. På

grund härav finner utskottet icke skäl biträda motionärernas förslag om avgiftsbetalning

med revers.

De nuvarande återlånereglerna är, såsom utskottet framhållit vid behandling

av motioner av samma innebörd vid 1961 års riksdag, inte i alla avseenden helt

ändamålsenliga. Emellertid har återlånereglerna varit i tillämpning endast

från och med 1960 års ingång. Erfarenheter i någon större utsträckning av

reglernas verkningar har därför ännu icke vunnits. Med hänsyn härtill avstyrker

utskottet motionärernas förslag.

På grund av det anförda hemställer utskottet,

att förevarande motioner, nämligen

1) I: 295 och II: 362,

2) I: 369 och II: 447 samt

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 13 år 1962

3) I: 484 och II: 559

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 13 mars 1962

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson, fru

Hamrin-Thorell, herrar Birke, Lars Larsson, Nyman och Thorsten Larsson;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Nilsson i Göteborg,

fröken Wetterström, herr Bengtsson i Varberg, fröken Sandell, herrar Wiklund

i Stockholm, Fredriksson och Gomér.

Reservation

av fru Hamrin-Thorell, herrar Birke, Nyman, Thorsten Larsson, Anderson

i Sundsvall, fröken Wetterström, herrar Wiklund i Stockholm och Gomér, vilka

ansett

a) att utskottets yttrande å sid. 7 fr. o. m. det stycke som börjar med orden

”Det i” t. o. m. det stycke som slutar med orden ”motionärernas förslag”, bort

ha följande lydelse:

”De nuvarande återlånereglerna är, såsom utskottet framhållit vid behandling

av motioner av samma innebörd vid 1961 års riksdag, inte i alla avseenden

helt ändamålsenliga. Utskottet tänker därvid särskilt på förbudet att sammanföra

lånerätt för flera år. I motionerna I: 369 och II: 447 samt I: 484 och II: 559

yrkas, att återlånerätt skall få ackumuleras under fem år. Utskottet biträder

detta förslag.

Vad angår övriga i nyssnämnda motioner jämte motionerna I: 295 och II: 362

framförda önskemål angående återlånerätt anser utskottet att en skyndsam,

förutsättningslös utredning bör igångsättas.”

b) att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

”På grund av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner I: 295 och

II: 362, I: 369 och II: 447 samt I: 484 och II: 559 i skrivelse till

Kungl. Maj:t måtte hemställa

dels om skyndsamt förslag till sådan ändring av reglementet

för allmänna pensionsfondens förvaltning att återlånerätt skall

få ackumuleras under fem år,

dels om en skyndsam, förutsättningslös utredning rörande

återlånerätten under beaktande av de i motionerna framförda

synpunkterna.”

Rotopress 1962

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.