Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer om sådan utredning att förslag till lagligt skydd för anställda arbetare och tjänstemän mot uppsägningar och permitteringar kan föreläggas 1963 års riksdag».

1962-05-03 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1962:22, Skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer om sådan utredning att förslag till lagligt skydd för anställda arbetare och tjänstemän mot uppsägningar och permitteringar kan föreläggas 1963 års riksdag».

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 22 år 1962

1

Nr 22

Utlåtande i anledning av väckta motioner om skydd för arbetstagare

mot uppsägning och permittering.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft fyra

inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna nr 27 i första kammaren av herrar Lager

och öhman samt nr 49 i andra kammaren av herr Hagberg m. fl. om skydd

för anställda mot uppsägning och permittering, samt

2) de likalydande motionerna nr 367 i första kammaren av herr Hanson,

Per-Olof, och nr 448 i andra kammaren av fru Nettelbrandt m. fl. angående

skydd för arbetstagare mot obefogad uppsägning.

I motionerna 1:27 och H:i9 yrkas »att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj :t hemställer om sådan utredning att förslag till lagligt skydd för anställda

arbetare och tjänstemän mot uppsägningar och permitteringar kan

föreläggas 1963 års riksdag».

I motionerna 1:367 och II:H8 hemställes »att riksdagen måtte besluta att

i skrivelse till Kungl. Maj :t begära en utredning om ökat skydd för arbetstagare

mot obefogade uppsägningar, uppsägningsskydd, samt att för riksdagen

framlägges de förslag vartill en dylik utredning kan ge anledning».

Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sina yrkanden

får utskottet, i den mån redogörelse därför inte lämnas i det följande, hänvisa

till, såvitt angår det första motionsparet, motionen 1:25 och, såvitt angår

det andra motionsparet, motionen 11:448.

över motionerna har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver

inhämtat yttrande från arbetsdomstolens ordförande. Yttranden

har därjämte på utskottets begäran avgivits av Svenska arbetsgivareföreningen,

Landsorganisationen i Sverige och Tjänstemännens centralorganisation.

Gällande bestämmelser

1 Sverige saknas till skillnad från flertalet andra europeiska länder generella

lagstadganden angående förbud mot obefogade uppsägningar av anställda.

För vissa fall finns dock — såsom framgår av redogörelsen nedan

—- lagfästa regler om uppsägningsskydd. I övrigt regleras frågan genom avgöranden

i rättspraxis, genom olika avtal mellan arbetsmarknadens parter

samt genom tjänstereglementen. Bestämmelserna blir härigenom tämligen

svåröverskådliga, och meningarna är stundom delade när det gäller tolk
1

— Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 sand. 2 avd. Nr 22

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 22 år 1962

ningen av olika grundsatser och reglers innebörd. Till belysning av vad som

finns stadgat på ifrågavarande område lämnas i det följande redogörelse

för vissa lagstadganden, domstolsavgöranden, avtal och reglementen.

Lagregler om uppsägningsskydd

Enligt lagen den 14 oktober 1939 om förbud mot arbetstagares avskedande

med anledning av värnpliktstjänstgöring m. m. stadgas, att en anställd icke

får skiljas från sin anställning på grund av tjänstgöring som åligger honom

enligt värnpliktslagen eller som han eljest jämlikt stadgande i lag är skyldig

att utföra åt det allmänna. Ej heller må den som hör till krigsmaktens reservpersonal

eller antagits såsom frivillig vid krigsmakten skiljas från anställning

med anledning av tjänstgöring som det på sådan grund åligger honom

att fullgöra. Skall arbetstagaren fullgöra värnpliktstjänstgöring, som

är till tiden i lag bestämd och skall pågå mer än tre månader, är arbetsgivaren

dock utan hinder av vad nu sagts berättigad att på grund därav skilja

arbetstagaren från hans anställning, därest vid arbetsavtalets ingående överenskommits

att anställningen skall upphöra vid värnpliktstjänstgöringens

början. Vägrar arbetsgivaren i strid mot lagen att låta arbetstagaren återinträda

i arbetet eller skiljer han eljest i strid mot vad i lagen är stadgat arbetstagaren

från hans anställning, är han pliktig att ersätta uppkommen

skada.

Lagen den 21 december 1945 om förbud mot arbetstagares avskedande i

anledning av äktenskap eller havandeskap m. m. innehåller bestämmelser

om att arbetstagare ej må skiljas från sin anställning på den grund att han

slutit trolovning eller ingått äktenskap. Vidare stadgas, att kvinnlig arbetstagare,

som sedan minst ett år haft stadigvarande anställning hos arbetsgivaren,

icke må skiljas från anställningen på den grund att hon blivit havande

eller fött barn. Ej heller må arbetsgivaren, där han har vetskap om

havandeskapet eller barnsbörden, skilja arbetstagaren från anställningen

på den grund att hon i samband med havandeskapet eller barnsbörden avhåller

sig från arbetet under skälig tid, högst sex månader. Har arbetsgivare

i strid mot lagen skilt arbetstagare från anställningen, är åtgärden ogill

samt arbetsgivaren skyldig ersätta av densamma uppkommen skada.

Beträffande båda dessa lagar gäller att vid bedömande om och i vad mån

skada uppstått hänsyn skall tagas även till arbetstagarens intresse av arbetsavtalets

upprätthållande och övriga sådana omständigheter av annan

än rent ekonomisk betydelse. Om det med hänsyn till arbetsgivarens ringa

skuld, arbetstagarens förhållande i avseende å tvistens uppkomst, skadans

storlek eller omständigheterna i övrigt finnes skäligt, kan skadeståndets belopp

nedsättas; fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet kan också

äga rum. Mål som avser tillämpningen av lagarna upptages av allmän domstol;

dock att mål beträffande arbetstagare, vilkas arbetsavtal regleras av

kollektivavtal, skall anhängiggöras vid arbetsdomstolen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 22 år 1962

3

Lagen den 11 september 1936 om förenings- och förhandlingsrätt upptager

bl. a. bestämmelser innebärande förbud mot avskedande av arbetstagare

i föreningsrättskränkande syfte.

Arbetarskyddslagen den 3 januari 19i9 innehåller bestämmelser med förbud

mot avskedande av arbetstagare med anledning av att han utsetts till

skyddsombud eller i anledning av hans verksamhet som skyddsombud.

Mål som avser tillämpningen av bestämmelserna i de båda sistnämnda

lagarna skall anhängiggöras hos arbetsdomstolen även då det icke är fråga

om i kollektivavtal reglerat anställningsförhållande.

I detta sammanhang må också erinras om stadgandet i § 36 regeringsformen

innebärande att befattningshavare som erhållit fullmakt på sina befattningar

icke kan avsättas annat än genom domstols dom.

Rättspraxis

Domstolarnas praxis i rättstvister beträffande giltigheten av uppsägningar

har med prejudicerande verkan fastslagits i arbetsdomstolens dom år

1932 nr 100. I denna dom heter det bl. a.: »Vad angår upphörande av arbetsavtal,

som slutits för obestämd tid, råder dock icke någon tvekan därom,

att i Sverige lika väl som i andra länder den allmänna rättsgrundsatsen gäller,

att dylikt avtal kan å ömse sidor uppsägas till upphörande efter viss

uppsägningstid och att skäl för uppsägningen icke behöver anföras, vare sig

denna äger rum från den ena eller den andra sidan.» I senare rättsfall (1933

nr 159, 1936 nr 121) har arbetsdomstolen förklarat, att, om i ett kollektivavtal

icke upptagits några regler om inskränkning i arbetsgivares rätt att

fritt avskeda arbetare, arbetsgivarens rätt gäller oförändrad även om den

icke uttryckligen bekräftats i avtalet. Arbetsdomstolen har i senare avgöranden

icke frångått principen om den fria uppsägningsrätten, som domstolen

genom de angivna rättsfallen godtagit. Emellertid är principens tilllämplighet

i viss utsträckning begränsad. Redan i domen nr 100 år 1932

uttalade arbetsdomstolen att arbetsgivaren ej fick begagna uppsägningsrätten

för ett syfte som stred mot lag eller goda seder. Med tillämpning härav

han domstolen t. ex. i domen nr 110 år 1935 förklarat ogiltig en uppsägning

av en lastbilsförare, vilken avskedats därför att han vägrat att på sin bil

ta en last, som översteg den tillåtna maximilasten. Den fria uppsägningsrätten

har även i olika hänseenden begränsats genom lagstiftning, som redan

genomgåtts, samt genom uttryckliga avtalsbestämmelser.

Huvudavtalet m. m.

Bland viktigare avtalsregleringar på området är främst att nämna de bestämmelser

som återfinnes i det mellan Svenska arbetsgivareföreningen

och Landsorganisationen ingångna huvudavtalet av år 1938 samt det mellan

samma parter träffade avtalet om företagsnämnder av år 1946. I dessa avtal

— som har karaktären av ramavtal och blir gällande såsom kollektivav
2

— Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 2 avd. Nr 22

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 22 år 1962

tal så snart de antagits för två motstående förbunds gemensamma verksamhetsområde

—- stadgas skyldighet för arbetsgivare att vid uppsägning av arbetare

från anställning, som varat minst nio månader, i förväg varsla om

åtgärden varefter samråd kan äga rum. Frågan om uppsägningens berättigande

kan därefter hänskjutas till en central nämnd, arbetsmarknadsnämnden,

som innehåller representanter för såväl arbetsgivar- som arbetstagarsidan.

Arbetsmarknadsnämnden har att genom noggrann undersökning av

dit hänskjuten fråga söka få en sakligt riktig uppfattning om omständigheterna

i det särskilda fallet. Nämnden skall söka komma till en samstämmig

uppfattning i bedömandet av frågan och finna utvägar för utjämning av

motsättningen mellan parterna. Det beslut varom flertalet i nämnden förenar

sig skall delgivas resp. förbund; beslutet har icke bindande verkan utan har

närmast formen av en rekommendation.

En motsvarighet till dessa avtal för icke kollektivanställda har tillkommit

dels genom ett år 1957 träffat huvudavtal mellan Svenska arbetsgivareföreningen

och Svenska industritjänstemannaförbundet och dels genom ett

år 1959 träffat huvudavtal mellan Arbetsgivareföreningen och Sveriges arbetsledareförbund.

I enstaka kollektivavtal förekommer därjämte i flera fall särskilda regler

rörande begränsning av uppsägningsrätten, i vilka fall arbetsdomstolen

på talan av part har att ta ställning till uppsägningsfrågan. Sådana bestämmelser

kan ha skiftande formuleringar. Vanligen begränsas arbetsgivarens

uppsägningsrätt till fall då arbetstagaren misskött sig och fall då arbetsgivaren

har brist på arbete. Några klausuler tar sikte på båda dessa fall,

medan andra enligt ordalydelsen endast avser arbetsbrist. Klausuler av sistnämnda

slag gäller bl. a. för två stora arbetargrupper, nämligen arbetare

vid statliga företag och kommunalarbetare.

Anställda i offentlig tjänst

Bestämmelser angående uppsägning är vidare att söka i olika tjänstereglementen

rörande anställda i offentlig tjänst. Dessa reglementen innehåller

dock utöver föreskrifter om uppsägningstider mera sällan några närmare

upplysningar för bedömande av frågan om uppsägningars giltighet. Beträffande

ordinarie befattningshavare i statlig tjänst torde med fog kunna

göras gällande, att de innehar en relativt tryggad rätt till sin anställning, varvid

dock är att märka att denna trygghet i viss mån modifieras av en långtgående

förflyttningsskyldighet (13 § statens allmänna avlöningsreglemente).

Beträffande i annan offentlig tjänst än statlig — utom i vad avser

fullmaktshavare som går in under den ovannämnda § 36 i regeringsformen

— liggeP det något annorlunda till. Här torde ofta från arbetsgivarhåll — i

den mån annat icke följer av uttryckligt stadgande i föreliggande anställningsavtal

— hävdas en oinskränkt befogenhet att utan närmare angivande

av skäl säga upp en anställd. Det är dock att nämna att Svenska stadsför
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 22 år 1962

5

bundets och Svenska landskommunernas förbunds normalt jänstereglementen

innehåller bl. a. följande bestämmelser: »Den, som innehaft ordinarie

tjänst under minst 15 år, eller, därest han fyllt 40 år, under minst 10 år,

kan uppsägas endast om den tjänst han innehar blir överflödig och skall i

sådant fall åtnjuta ett års uppsägningstid. Han skall om möjligt beredas

annan anställning hos kommunen. Återinrättas den indragna tjänsten inom

tre år, äger tjästemannen, om han därvid anmäler sig som sökade, återfå

denna.» Bestämmelsernas tillämpning lider inskränkning av vad som föreskrivits

om avgångsskyldighet i gällande pensionsreglementen och av vad

som enligt reglementet stadgats om skiljande av befattningshavare från

tjänsten på grund av fel eller försummelse i tjänsten eller liknande. Vidare

skall vid stridsåtgärd bestämmelserna i gällande förhandlingsordning äga

tillämpning.

Historik

Vid 1957 års riksdag väcktes motioner, i vilka förordades att möjligheterna

att genom lagstiftningsåtgärder bereda arbetstagare ökat skydd mot

obefogade uppsägningar gjordes till föremål för utredning. Motionerna behandlades

av andra lagutskottet, som i sitt av riksdagen godkända utlåtande

nr 25 underströk vikten av trygghet i anställningen men avstyrkte

motionerna under följande motivering:

Vid en avvägning av skälen för och emot en lagstiftning på området inställer

sig i första hand frågan huruvida en lagstiftning är den väg, varigenom

det effektivaste skyddet kan skapas för arbetstagaren. En lagstiftning

skulle vara av visst värde för dem, som icke har sådan ställning på

arbetsmarknaden, att de genom starka organisationer kan hävda sig gentemot

arbetsgivarna, och för vilka det därför finns de största riskerna för

mindre tillfredsställande förhållanden i berörda avseende. Mot tanken på

en lagstiftning kan å andra sidan anföras, att vi här rör oss på ett område,

där förhållandena av hävd reglerats genom avtal mellan arbetsmarknadens

parter utan påverkan av lagstiftning. Att tillgripa lagstiftning i en tid, då

utvecklingen visar hän mot att arbetsmarknadens parter i allt större utsträckning

löser inbördes problem genom frivilliga överenskommelser synes

opåkallat. Det torde också vara så, att en på frivillig överenskommelse grundad

reglering är bättre ägnad att vinna berörda parters stöd och förtroende

än en lagstiftning. Här kommer också partsorganisationernas betydelse för

kontrollen av reglernas efterföljd in i bilden. Det torde nämligen kunna förutskickas,

att vederbörande organisationer var för sig har ett särskilt intresse

av att tillse, att deras medlemmar följer under organisationernas medverkan

och på deras ansvar slutna överenskommelser.

Det torde icke kunna bli fråga om att —- därest lagstiftningsvägen väljes

—- i lag stadga ett undantagslöst uppsägningsskydd. Skyddet kan inte komma

att omfatta annat än vad som kan betecknas som obefogade uppsägningar.

Från både saklig och lagteknisk synpunkt måste det bli en vansklig

uppgift att verkställa gränsdragningen härvidlag. De domstolar som finge

att handlägga frågor om lagens tillämpning skulle komma att ställas inför

en mängd svårbemästrade problem, såsom exempelvis bedömande av skick
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 22 år 1962

ligheten eller lämpligheten hos en arbetstagare. Härtill kommer att i den

mån uppsägningstvister komme att handläggas vid allmän domstol man med

hänsyn till instansordningen finge räkna med risk för en avsevärd tidsutdräkt

innan det slutgiltiga avgörandet kunde träffas. Sådan tidsutdräkt

skulle vara synnerligen oläglig med tanke på den ovisshet med avseende

å det med tvisten avsedda anställningsförhållandet som skulle vara rådande

under tiden tvisten påginge.

Mot bakgrunden av det anförda finner utskottet ett uppsägningsskydd

baserat på frivillig överenskommelse vara förenat med så betydande fördelar,

att en lagstiftning på området icke bör aktualiseras förrän det ådagalagts,

att det ej är möjligt att avtalsvägen nå en godtagbar lösning av frågan.

Med utgångspunkt härifrån kan utskottet för sin del icke finna, att det för

närvarande föreligger anledning att överväga lagstiftningsåtgärder. Enligt

utskottets mening finns det berättigad anledning att antaga, att den hitintills

förelupna utvecklingen mot större trygghet för arbetstagarna skall

fortsätta och även komma att omfatta grupper, som ännu icke nått lika

långt som andra i förevarande avseende.

Motionerna

I motionerna 1:27 och 11:49 hänvisas till en vid 1961 års LO-kongress

framlagd utredning »Fackföreningsrörelsen och företagsdemokratin», i vilken

hävdas att den fria uppsägningsrätten bör rensas bort ur avtalssystemet

och ersättas med ett uppsägningsskydd för den anställde av innebörd

att arbetsgivaren måste uppvisa objektivt godtagbara skäl för en uppsägning

eller ett avskedande. Enligt motionärerna bör detta förslag genomföras så

att man i lag skyddar, anställda mot uppsägning och permittering.

I motionerna 1:367 och 11:4-4-8 anföres, sedan motionärerna först lämnat

en översikt av gällande bestämmelser, följande:

Under senare år har i vårt land regeln om uppsägningsskydd för den

anställde i praktiken vunnit ganska starkt fotfäste. Vid sidan om tidigare

nämnd speciallagstiftning och överenskommelser i kollektivavtalen är arbetsgivarna

villiga att förhandla om uppsägningar med de anställdas organisationer.

Som tidigare påpekats är frågan emellertid ej helt löst med denna

praxis. En annan väg för lösandet av problemet med uppsägningsskydd

skulle kunna gå över arbetsdomstolen, men här hindrar domstolens dom nr

100/1932 genom sitt uttalande om att en avvägning mellan parterna icke

kan ske annat än genom lagstiftning.

Det bör undersökas om inte en tredje väg via lagstiftning om uppsägningsskydd

är framkomlig. En lagstiftning bör icke kunna utgöra något

hinder för att en lösning kommer till stånd för vissa grupper vid avtalsförhandlingarna,

om lagen görs dispositiv. Genom en sådan lagstiftning

skyddas även de arbetstagare som ej omfattas av träffade kollektivavtal.

Anställningstryggheten är för arbetstagare — icke minst en arbetstagare

med försörjningsbörda — en fråga av ytterligt vital personlig betydelse. Den

medför emellertid säkerligen även positiva inslag för arbetsgivaren. Sålunda

leder den med säkerhet till en större känsla av samhörighet med företaget,

vilken i sin tur skapar större samarbetsvilja och förståelse i övrigt

mellan arbetsgivare och arbetstagare.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 22 år 1962

Remissyttrandena

Arbetsdomstolens ordförande, som anser sig icke böra ta ställning till

frågor av arbetsmarknadspolitisk natur, har mot bakgrund därav icke funnit

sig böra göra något uttalande om lämpligheten eller ändamålsenligheten

av lagstiftning i ämnet eller om utformningen av en sådan.

Svenska arbetsgivareföreningen erinrar om riksdagens uttalande i ämnet

1957 och avstyrker motionerna under följande motivering:

Sedan 1957, då riksdagen sist hade att behandla motioner av samma art

som nu, har icke inträffat någonting som ger stöd för motionärernas önskemål.

Tvärtom har den i vårt land traditionella avtalsmässiga regleringen av

uppsägningsfrågorna blivit ytterligare markerad. Här hänvisas bland annat

till de huvudavtal som ingåtts mellan å ena sidan Svenska arbetsgivareföreningen

och å andra sidan Svenska industritjänstemannaförbundet och

Sveriges arbetsledareförbund. Föreningen vill vidare erinra om att Landsorganisationen

i sitt kongressbetänkande »Fackföreningsrörelsen och företagsdemokratin»

aktualiserat olika förhandlingsspörsmål, vari jämväl frågorna

rörande uppsägningsrätten ingår såsom ett moment. Allt detta utgör

enligt arbetsgivareföreningens uppfattning omständigheter som övertygande

visar, att lagutskottets 1957 intagna ståndpunkt har än större fog i dagens

situation.

Landsorganisationen i Sverige vill icke heller tillstyrka motionerna. Organisationen

erinrar i sitt yttrande om de avtal som på området träffats

mellan arbetsmarknadens parter samt om det i det föregående omnämnda

kongressbetänkandet »Fackföreningsrörelsen och företagsdemokratin». Organisationen

anför, att det i betänkandet granskas en rad olika brister i det

nu tillämpade avtalssystemet för behandling av uppsägningar och permitteringar

och framförs olika ändringsyrkanden. Härefter fortsätter organisationen

:

Med utgångspunkt från det nu sagda är det uppenbart att LO väl finner

det nödvändigt med åtskilliga förändringar — vissa av grundläggande natur

— i det nu tillämpade avtalssystemet. Förhandlingar härom kommer att

inledas mellan LO och SAF. Men det är också tydligt att organisationen under

nuvarande förhållanden inte anser dessa förändringar sammanhänga

med frågan om ett lagstadgat uppsägningsskvdd utan att de primärt och

principiellt bör rymmas inom ramen för gällande avtalssystem.

I den förut omnämnda LO-utredningen framhålles även att en nackdel

med ett avtalsmässigt fastslaget uppsägningsskydd är att det inte kommer

att gälla för alla arbetstagare utan primärt endast dem som omfattas^ av

avtalen. Det understryks därför som önskvärt att det kommer till stånd

en sådan utveckling att den rättsregeln bleve gällande att domstolarna skulle

fixera vilka grunder för en uppsägning som skulle kunna vara objektivt

godtagabara, d. v. s. att principen om ett uppsägningsskydd fastslogs i domstolspraxis.

Genom en sådan ordning skulle åstadkommas att uppsägningstvister

soin inte reglerades av avtal skulle kunna bli föremål för domstolsprövning

med utgångspunkt från de riktlinjer som kan komma att bli gällande

framför allt för arbetsmarknadsnämnden. En sådan möjlighet att utan

lagstiftning men i domstolspraxis genomföra en generell princip om upp
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Andra lagutskottets utlåtande nr 22 år 1962

sägningsskydd har också gjorts gällande av vetenskapsmän på arbetsrättens

område.

Såsom framhållits i LO:s yttrande år 1957 har organisationen hittills inte

haft orsak att aktualisera frågan om att avlösa den nuvarande avtalsordningen

med lagstiftning. Endast i den utsträckning som avtalsvägen resp.

domstolspraxis visar sig oframkomliga bör enligt LO:s uppfattning övervägas

lagstiftningsingripanden, antingen generellt eller i dispositiv form.

Tjänstemännens centralorganisation finner emellertid det nuvarande

rättstillståndet långt ifrån tillfredsställande och anser det därför vara av

synnerligt värde om ifrågavarande problemkomplex blir föremål för en allsidig

utredning. Organisationen hänvisar till sitt tillstyrkande yttrande över

motionerna vid 1957 års riksdag och erinrar om att flera TCO-förbund därefter

förhandlat med sina motparter om ökat anställningsskydd med uppgörelser

som följd av i stort sett samma innehåll som huvudavtalet mellan

Arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen. Dessa avtal har dock

icke varit i kraft så länge att tillräckliga erfarenheter vunnits om reglernas

lämplighet. Kritiska röster över rådande förhållanden har också inom organisationen

höjts av Sveriges arbetsledareförbund och Sveriges kommunaltjänstemannaförbund.

Sveriges arbetsledareförbund har sålunda anfört:

De erfarenheter vi fått och förhållandena i övrigt på arbetsmarknaden har

emellertid gjort att vi vid årets avtalsförhandlingar funnit angeläget framföra

krav på ytterligare skydd för arbetsledarna mot obefogade uppsägningar.

Det är ännu för tidigt att uttala sig om i vilken utsträckning våra önskemål

kommer att accepteras.

Sveriges kommunaltjänstemannaförbund har anfört:

De allmänna erfarenheter, man kan utvinna av förbundets åtgärder för

att förbättra uppsägningsskyddet för kommunaltjänstemän är att både avtalsvägen

och domstolsvägen är svåra — eller t. o. m. oframkomliga, så

länge principen om den fria uppsägningsrätten av domstolarna uppfattas

såsom fortfarande överensstämmande med gällande rätt.

Då riksdagen vid behandlingen av de väckta motionerna i ämnet 1957 uttalade

sig för att personalorganisationerna borde söka lösa denna intressefråga

förhandlingsvägen, hade man på det kommunala området anledning

att förvänta sig en positiv inställning härtill från arbetsgivarsidan särskilt

med hänsyn till att dels kommunala organ har en grundlagsenlig skyldighet

att fatta objektivt riktiga beslut och dels de till antalet största kategorierna

av arbetstagare sedan gammalt haft sådant eftersträvat uppsägningsskydd.

Den klart negativa hållning, man emellertid intagit här till en ändring av

rättsprincipen föranleder till antagande, att arbetsgivarsidan på det privata

området sannolikt kommer att bjuda långt kraftigare motstånd till en motsvarande

ändring gentemot arbetstagargrupper, som icke haft ett rättsligt

sanktionerat anställningsskydd.

Angivna förhållanden i kombination med Arbetsdomstolens för rättsutvecklingen

dominerande principdom nr 100/1932 ---påvisar att en

tillfredsställande lösning av arbetstagarnas rättsliga skydd mot obefogade

uppsägningar icke torde kunna genomföras inom överskådlig tid på annat

sätt än genom lagstiftning, vilken lämpligtvis bör bli av dispositiv karaktär.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 22 år 1962

9

Utskottet

Såsom framgår av den tidigare redogörelsen saknas i Sverige utöver vissa

bestämmelser om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av värnpliktstjänstgöring,

äktenskap eller havandeskap eller verksamhet som

skyddsombud principiella regler angående skydd för arbetstagare mot obefogade

uppsägningar. Denna fråga regleras i stället genom rättspraxis, avtal

mellan arbetsmarknadens parter samt genom föreskrifter i olika tjänstereglementen.

I stort sett kan man säga att det råder en fri uppsägningsrätt,

d. v. s. att ett arbetsavtal som slutits för obegränsad tid kan å ömse sidor

uppsägas till upphörande efter viss uppsägningstid utan att skäl behöver

anföras för denna. Principen har emellertid under årens lopp begränsats

genom vissa avgöranden i rättspraxis och framför allt genom överenskommelser

mellan arbetsgivarnas och arbetstagarnas organisationer. Sålunda

kan nu sägas att flertalet arbetstagare, vilkas anställningsförhållanden regleras

genom kollektivavtal, fått sina anspråk på att icke utan bärande skäl

bli skilda från sina anställningar i viss utsträckning beaktade. En del tjänstemannagrupper

har också lyckats lösa frågan på detta sätt. För anställda

i offentlig tjänst har den fria uppsägningsrätten ofta modifierats genom

föreskrifter i tjänstereglementen. Fortfarande kvarstår dock grupper

av anställda, för vilka en fullt tillfredsställande lösning av problemet ännu

icke uppnåtts. Detta gäller i synnerhet tjänstemän i enskild tjänst.

Förevarande motioner syftar till att man skall, såsom skett i flertalet

andra europeiska länder, även i vårt land införa lagstiftning om skydd mot

obefogade uppsägningar. Motionerna mynnar ut i yrkanden om utredning

av denna fråga.

Utskottet vill i likhet med motionärerna understryka vikten av största

möjliga trygghet i anställningen för den enskilde arbetstagaren. Att denne

har sin försörjningsfråga för sig och sin familj säkrad utgör icke blott en

väsentlig faktor för den anställde själv utan kommer även arbetsgivaren

till godo i form av ökad trivsel och arbetsglädje på arbetsplatsen och därav

följande förbättring av arbetsprestationerna. Också för samhället utgör

trygghet i anställningen en betydande tillgång, enär den sociala anpassningen

stimuleras och risken för att samhället skall nödgas inskrida med

ekonomisk hjälp blir mindre.

Frågan om en lagstiftning på förevarande område har varit föremål för

riksdagens behandling 1957, varvid yrkanden av i stort sett samma innebörd

som de nu föreliggande avvisades. Riksdagen anförde därvid att det

syntes opåkallat att tillgripa en lagstiftning i en tid, då utvecklingen visade

hän mot att arbetsmarknadens parter i allt större utsträckning löste inbördes

problem genom frivilliga överenskommelser. Vidare pekades på

svårigheterna från både saklig och lagteknisk synpunkt att verkställa en

gränsdragning mellan obefogade och icke obefogade uppsägningar samt på

den risk som med hänsyn till rådande instansordning förelåg för avsevärd

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 22 dr 1962

tidsutdräkt i mål vid allmän domstol angående tillämpning av den ifrågasatta

lagstiftningen. Sammanfattningsvis anförde riksdagen att ett uppsägningsskydd

baserat på frivillig överenskommelse var förenat med så betydande

fördelar, att en lagstiftning på området icke borde aktualiseras

förrän det ådagalagts att det ej var möjligt att avtalsvägen nå en godtagbar

lösning av frågan. Riksdagen antog därjämte att den ditintills förelupna

utvecklingen mot större trygghet för arbetstagarna skulle fortsätta och även

komma att omfatta grupper, som då icke nått lika långt som andra i hänseendet.

Det uttalande riksdagen sålunda gjorde om den kommande utvecklingen

har sedermera visat sig vara riktigt. Därefter har nämligen avtal träffats

dels mellan Arbetsgivareföreningen och Industritjänstemannaförbundet och

dels mellan Arbetsgivareföreningen och Arbetsledareförbundet om uppsägningsskydd

efter samma principer som i avtalen mellan Arbetsgivareföreningen

och Landsorganisationen. Därigenom har nya och stora grupper av

anställda fått frågan reglerad. De till Landsorganisationen knutna arbetstagarna

har fått frågan om sitt uppsägningsskydd aktualiserad vid årets centrala

löneförhandlingar och enligt vad som uppges i Landsorganisationens

remissyttrande över motionerna kommer förhandlingar i frågan att återupptagas

mellan de båda organisationerna. Vidare må noteras att problemet

angående anställnings upphörande satts upp på dagordningen för Internationella

arbetsorganisationens allmänna arbetskonferens i år.

Efter riksdagsbehandlingen 1957 har sålunda en icke obetydlig verksamhet

bedrivits för att genom frivilliga överenskommelser lösa problemet med

de anställdas uppsägningsskydd. Detta är också för närvarande föremål

för uppmärksamhet såväl inom arbetsmarknadens huvudorganisationer som

i internationellt sammanhang. Utskottet — som ansluter sig till riksdagens

tidigare ställningstagande att lagstiftning på området icke bör tillgripas

förrän det visat sig omöjligt att avtalsvägen nå en godtagbar lösning av

frågan — kan mot bakgrund av dessa omständigheter icke finna att något

behov av lagstiftning på området för närvarande föreligger. Utskottet avstyrker

därför de i motionerna framförda utredningsyrkandena.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner,

1) 1:27 och 11:49, samt

2) 1:367 och 11:448,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 3 maj 1962

På andra lagutskottets vägnar:

JOHN R. ANDERSON

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 22 år 1962

11

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Nils Elowsson*, Axel Svensson, fru Hamrin-Thorell,

fru Carlqvist, herr Edström", fru Nilsson, herrar Eric Carlsson"

och Enarsson;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Rimmerfors,

Odhe, fru Ekendahl, fru Gunne, herrar Fredriksson, Carlsson i Göteborg och

Gomér.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering

Särskilt yttrande

av fru Hamrin-Thorell, herrar Edström, Anderson i Sundsvall och Rimmerfors,

vilka anfört:

»Av remissbehandlingen framgår att uppsägningsskyddet ännu inte funnit

en helt tillfredsställande lösning. Såväl Svenska arbetsgivareföreningen

som Landsorganisationen är inställda på att fortsatta förhandlingar i frågan

skall ske. Tjänstemännens centralorganisation, som ansett det vara av synnerligt

värde om ifrågavarande problemkomplex bleve föremål för en allsidig

utredning, har framhållit att de träffade avtalen icke varit i kraft så

länge att tillräckliga erfarenheter vunnits av de nuvarande reglernas lämplighet.

Under sådana förhållanden har vi funnit att frågan om lagstiftning

kan anstå men bör tas upp om några år, om behov av lagstiftning visar sig

kvarstå.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.