Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition rörande ratifikation av Internationella arbetsorganisationens konvention

1962-05-10 · 10 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 9 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1962:26, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition rörande ratifikation av Internationella arbetsorganisationens konvention

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 26 år 1962

1

Nr 26

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition rörande

ratifikation av Internationella arbetsorganisationens

konvention (nr 100) angående lika lön för män

och kvinnor för arbete av lika värde, m. m., dels

o c k i ämnet väckta motioner.

Genom en den 16 mars 1962 dagtecknad proposition, nr 70, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,

under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden, föreslagit riksdagen att godkänna, att Sverige ansluter

sig till den vid Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens

år 1951 vid dess trettiofjärde sammanträde antagna konventionen (nr 100)

angående lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde samt den

vid konferensen år 1958 vid fyrtioandra sammanträdet antagna konventionen

(nr 111) angående diskriminering i fråga om anställning och yrkesutövning.

I samband med propositionen har riksdagen behandlat följande, vid riksdagens

början väckta motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:28 av herr Lundström m. fl. och 11:54

av herr Ohlin m. fl., såvitt angår frågan om likalönsprincipen,

2) de likalydande motionerna 1:29 av herr Lundström m. fl. och 11:55

av herr Ohlin m. fl., angående likalönsprincipens genomförande inom statsförvaltningen,

samt

3) de likalydande motionerna I: 368 av herr Larsson, Thorsten, och fru

Svenson samt II: 450 av herrar Wahrendorff och Wahlund, angående likalönsprincipen.

I motionerna 1:28 och II: 5b har hemställts [yrkandena under 1. a) och

b)], att riksdagen måtte besluta att uttala sig för att Sverige ratificerar Internationella

arbetsorganisationens konvention nr 100 med ansluten rekommendation

nr 90 angående lika lön för män och kvinnor för arbete av lika

värde, och Internationella arbetsorganisationens konvention nr 111 med ansluten

rekommendation nr 111 angående diskriminering i fråga om anställning

och yrkesutövning.

I motionerna I: 29 och II: öö har hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Maj:t begära utredning med uppgift alt undersöka under

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 2 avd. Nr 26

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 26 år 1962

vilka former och under vilken tid ett genomförande av likalönsprincipen

inom den statliga förvaltningen kan ske så att en plan härom så snart som

möjligt kan föreläggas riksdagen.

I motionerna 1: 368 och II: å50 har hemställts, att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj :t måtte anhålla »att initiativ måtte tagas till överläggningar

mellan å ena sidan företrädare för staten i dess egenskap av arbetsgivare

och å andra sidan företrädare för vederbörliga arbetstagarorganisationer

i syfte att få till stånd systematisk, objektiv arbetsvärdering och förhandlingar

för förverkligande, såvitt avser det statliga lönesystemet, av i ILO:s

konvention nr 100 angivna likalönsprincip;

att härav föranledda förslag måtte föreläggas riksdagen så snart ske

kan; samt

att i samband därmed riksdagen förelägges förslag i frågan rörande ratificering

av ILO:s konvention nr 100 angående lika lön för män och kvinnor

för arbete av lika värde».

Motionerna I: 28 och II: 54 behandlas i detta utlåtande endast såvitt de

avser likalönsprincipen. Övriga i motionerna ställda yrkanden har behandlats

i andra utskottets utlåtanden.

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får

utskottet hänvisa till motionerna II: 54, II; 55 och II: 450.

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens antog vid trettiofjärde

sammanträdet år 1951 konventionen (nr 100) angående lika lön

för män och kvinnor för arbete av lika värde och den därtill anslutna rekommendationen

(nr 90) i samma ämne samt vid fyrtioandra sammanträdet

år 1958 konventionen (nr 111) angående diskriminering i fråga om

anställning och yrkesutövning och den därtill anslutna rekommendationen

(nr 111) i samma ämne.

Dessa konventioner, som tillika med rekommendationerna tidigare förelagts

riksdagen genom propositionerna 1952:47 och 1959:23, har inte

ratificerats av Sverige. Frågan om ratifikation upptages nu åter till provning.

Beträffande texterna till de ifrågavarande konventionerna och rekommendationerna

samt beträffande redogörelse för likalönskonventionens behandling

i internationella sammanhang får utskottet hänvisa till propositionen.

Konvention (nr 100) och rekommendation (nr 90) angående lika lön för män

och kvinnor för arbete av lika värde

Konventionen definierar i artikel 1 begreppet lön samt föreskriver,

att uttrycket »lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde»

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 26 år 1962

3

skall hänföra sig till lönesatser, som fastställes utan åtskillnad på grund

av arbetstagarens kön. Enligt bestämmelserna i artikel 2 förbinder sig vidare

medlemsstaterna att med avseende å alla arbetstagare, på sätt som

är förenligt med gällande ordning för fastställande av lönesatser, främja

och, i den mån sagda ordning så medgiver, trygga tillämpningen av principen

om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde. Denna

princip må kunna tillämpas genom lagstiftning, genom i lag fastställd eller

erkänd ordning för bestämmande av lön, genom kollektivavtal mellan arbetsgivare

och arbetstagare eller genom angivna utvägar i förening.

Konventionen föreskriver vidare i artikel 3 första punkten att, såframt

genomförandet av dess bestämmelser därigenom underlättas, åtgärder skall

vidtagas för att främja en objektiv värdering av arbetsuppgiften på grundval

av den arbetsinsats, som uppgiften förutsätter. Punkt 2 av samma artikel

stadgar, att de metoder, som bör anlitas vid sådan värdering av arbetsuppgiften,

må kunna bestämmas av de för fastställande av lönesatser ansvariga

myndigheterna eller, där lönesatserna fastställes genom kollektivavtal,

av vederbörande parter. I punkt 3 av artikel 3 stadgas att skillnader

i lönesatser, vilka — utan hänsynstagande till kön — motsvarar differenser,

som fastställts vid en sådan objektiv värdering av den arbetsuppgift,

som skall utföras, icke må anses såsom oförenliga med likalönsprincipen.

Slutligen föreskriver konventionen i artikel 4, att medlemsstaterna skall

på lämpligt sätt samarbeta med vederbörande arbetsgivar- och arbetarorganisationer

för genomförandet av konventionens bestämmelser.

Rekommendationen behandlar metoderna för likalönsprincipens

tillämpning. Den innehåller vidare bestämmelser rörande åtgärder från det

allmännas sida för att trygga eller främja principens successiva genomförande.

Olika åtgärder föreslås för att höja kvinnliga arbetstagares arbetsproduktivitet

samt för att i skilda hänseenden likställa dem med manliga

arbetstagare. Slutligen framhålles att intet bör underlåtas för att inför den

allmänna opinionen klargöra skälen för att principen om lika lön för män

och kvinnor för arbete av lika värde bör genomföras.

Likalönskonventionen hade den 1 december 1961 ratificerats av 38 länder,

nämligen Albanien, Förenade Arabrepubliken, Syriska Arabrepubliken,

Argentina, Belgien, Brasilien, Bulgarien, Costa Rica, Cuba, Danmark,

Dominikanska Republiken, Ecuador, Elfenbenskusten, Filippinerna, Frankrike,

Gabon, Guatemala, Haiti, Honduras, Indien, Indonesien, Island, Italien,

Jugoslavien, Kina, Mexico, Norge, Panama, Peru, Polen, Rumänien,

Sovjetunionen, Tjeckoslovakien, Förbundsrepubliken Tyskland, Ukraina,

Ungern, Vitryssland och Österrike.

1* — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 sand. 2 and. Nr 26

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 26 år 1962

Konvention (nr 111) och rekommendation (nr 111) angående diskriminering i

fråga om anställning och yrkesutövning

Varje stat, som ratificerar konventionen, skall förbinda sig att

utforma och tillämpa en nationell politik, avsedd att genom metoder, anpassade

efter landets förhållanden och praxis, främja likställdhet med avseende

å möjligheter och behandling i fråga om anställning och yrkesutövning

i syfte att avskaffa varje diskriminering i nämnda hänseende (art.

2). Begreppet »diskriminering» definieras i konventionen såsom avseende

varje åtskillnad, uteslutning eller företräde på grund av ras, hudfärg, kön,

religion, politisk uppfattning, nationell härstamning eller socialt ursprung,

som har till följd, att likställdhet med avseende å möjligheter eller behandling

i fråga om anställning eller yrkesutövning omintetgöres eller beskäres.

Konventionen äger jämväl tillämpning å tillträde till yrkesutbildning, till anställning

och till skilda yrken ävensom å anställningsvillkor (art. 1,).

Rekommendationen anger de områden inom vilka staterna hör

tillämpa en politik av icke-diskriminerande natur ävensom de principer

som bör vara vägledande för de offentliga myndigheterna, arbetsgivarna

och arbetarna samt deras respektive organisationer.

Diskrimineringskonventionen hade den 1 december 1961 ratificerats av

följande 31 stater, nämligen Förenade Arabrepubliken, Syriska Arabrepubliken,

Bulgarien, Dahomey, Danmark, Elfenbenskusten, Filippinerna, Gabon,

Ghana, Guatemala, Guinea, Honduras, Indien, Irak, Israel, Jugoslavien,

Liberia, Libyen, Madagaskar, Mexico, Norge, Pakistan, Polen, Portugal,

Schweiz, Sovjetunionen, Tunisien, Förbundsrepubliken Tyskland, Ukraina,

Ungern och Vitryssland.

Tidigare riksdagsbehandling

Frågan om Sveriges anslutning till likalönskonventionen har

vid flera tillfällen varit under riksdagens prövning. Första gången så var

fallet var år 1952 (prop. 47; L2U 21; rskr 93), då i enlighet med vad som

åligger Sverige såsom medlem av Internationella arbetsorganisationen konventionen

underställdes riksdagen för yttrande. Härvid ansåg riksdagen —

i enlighet med vad som föreslagits i propositionen och i anslutning till de

uttalanden som under remissbehandlingen gjorts av bl. a. arbetsmarknadens

huvudorganisationer — att Sverige icke borde tillträda konventionen.

Såsom skäl härför anförde riksdagen, att en ratificering skulle innebära

ett frångående av den dittills allmänt godtagna principen om rätt för arbetsmarknadens

parter att utan påverkan från statsmakterna genom fria avtalsförhandlingar

träffa överenskommelser om löneförhållanden. Detta skäl

upprepades, då frågan i anledning av väckta motioner återkom vid 1956 års

riksdag (L2U 37), 1958 års B-riksdag (L2U 8) och 1959 års riksdag (L2U 2).

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande nr 26 år 1962

Vid 1960 års riksdag upptogs frågan ånyo motionsvägen. Samma skäl

åberopades även denna gång mot ratificering (L2U 58). Emellertid uttalades

samtidigt att, ehuru förutsättningar ännu saknades för ratificering, det likväl

vore önskvärt att ratificeringsfrågan fördes närmare sin lösning. Härutinnan

hade betydande framsteg gjorts under senare år. Främst åsyftades härvid

den våren 1960 mellan Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen

i Sverige träffade centrala löneuppgörelsen, varvid de båda huvudorganisationerna

enats om att med utgångspunkt från principen lika lön

för likvärdig arbetsinsats rekommendera de anslutna förbunden att under en

övergångsperiod av fem år ändra avtalen så, att beteckningarna män och

kvinnor ersättes med ensartade gruppbeteckningar. Även år 1961 uttalade

sig riksdagen i anledning av motioner i ämnet mot ratificering under hänvisning

till att — sedan frågan senast prövats av riksdagen vid höstsessionen

1960 — intet inträffat, som borde föranleda ett ändrat ställningstagande

(L2U 4).

Frågan om en svensk ratificering av diskrimineringskonvent

i o n e n förelädes, såsom tidigare nämnts, första gången riksdagen år

1959 (prop. 23; L2U 2; rskr 83). I propositionen uttalades, att konventionen

gav uttryck för grundsatser, som sedan länge varit omfattade i vårt land.

Vidare yttrades i departementschefsanförandet följande.

Något hinder för ratifikation från svensk sida skulle heller knappast föreligga,

om inte konventionstexten vid den slutliga behandlingen i ett avseende

fått en utformning, som för Sveriges — liksom för flera andra staters —- vidkommande förorsakar svårigheter med hänsyn till den i dessa länder

gällande principen om arbetsmarknadsparternas frihet att utan statlig inblandning

träffa överenskommelser i lönefrågor. Såsom delegationen för

det internationella socialpolitiska samarbetet framhåller torde nämnda

princip inte låta sig förena med de förpliktelser att främja lika lön för män

och kvinnor, som en ratifikation av konventionen skulle ålägga statsmakterna.

Motsvarande gäller i fråga om 1951 års konvention angående lika lön,

vilken på grund härav inte ratificerats av Sverige. Ehuru jag finner det mycket

önskvärt, att Sverige genom att ratificera den nu förevarande konventionen

kunde ge uttryck för "sin fulla anslutning till de däri upptagna grundsatserna,

anser jag mig av de förut anförda skälen inte kunna tillstyrka svensk

ratifikation av densamma.

Till vad sålunda uttalats anslöt sig sedermera riksdagen.

Vid 1960 och 1961 års riksdagar väckta motioner om ratificering av konventionen

avslogs av riksdagen (L2U 1960: 58 och 1961: 4).

Departementschefen

Föredragande departementschefen, statsrådet Nilsson, har anfört:

»Det torde med anspråk på giltighet för ett mycket stort antal länder,

både sådana som kommit långt i ekonomisk och social utveckling och så
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra lagutskottets utlåtande nr 26 år 1962

dana som befinner sig i ett mindre framskridet utvecklingsskede, kunna

sägas att lönesättningen inom de flesta yrken länge utmärkts av en åtskillnad

mellan manlig och kvinnlig arbetskraft, så att de manliga lönerna i

allmänhet överstigit de kvinnliga. I själva verket torde en sådan skillnad

ännu vara mycket vanlig. Allteftersom kvinnorna gjort sig mer och mer

gällande på arbetsmarknaden har dock tanken att arbetet bör betalas lika,

vare sig det utföres av en man eller en kvinna, vunnit allt större utbredning.

bör att främja en tillämpning i praktiken av denna likalönsprincip

har lagstiftningsåtgärder vidtagits i vissa länder. Frågan har också tilldragit

sig intresse hos olika internationella organ, bland dem Internationella

arbetsorganisationen. Organisationens allmänna konferens antog år 1951

en konvention (nr 100) angående lika lön för män och kvinnor för arbete

av lika värde. Vidare antog konferensen år 1958 en konvention (nr 111) angående

diskriminering i fråga om anställning och yrkesutövning, vilket

dokument bl. a. föreskriver lika behandling av män och kvinnor i lönehänseende.

Till vardera konventionen är anknuten en rekommendation. Det må

vidare nämnas att Romfördraget angående upprättande av den europeiska

ekonomiska gemenskapen innehåller en artikel om att medlemsstaterna skall

genomföra och upprätthålla principen om lika lön för män och kvinnor för

samma arbete.

I Sverige har utvecklingen förlöpt på likartat sätt som i många andra

jämförbara länder. Från att tidigare betydande skillnader förelegat mellan

den lön som tillkommit en man och den lön som för samma arbete utgått

till en kvinna har skillnaderna alltmera minskat och på vissa områden helt

utplånats. Ett avgörande steg mot likställdhet mellan män och kvinnor i

lönehänseende har tagits genom en mellan Svenska arbetsgivareföreningen

och Landsorganisationen i Sverige år 1960 träffad överenskommelse. Enligt

denna överenskommelse förklarar sig parterna ense om principen att lika

lön bör gälla för likvärdig arbetsinsats. Parterna rekommenderar vidare

sina anslutna förbund att under en övergångsperiod på fem år ändra kollektivavtalen

så att beteckningarna män och kvinnor ersättes med ensartade

gruppbeteckningar. Vid uppgörande av nya kollektivavtal skall man undanröja

sådana bestämmelser, som förhindrar likställighet mellan män och

kvinnor när det gäller att utföra vissa arbetsuppgifter. Denna rekommendation

har godtagits av berörda förbund och dess genomförande har påbörjats

enligt de uppdragna riktlinjerna.

Sverige tillhör den grupp av länder för vilka det ter sig främmande att

staten genom ingripande i form av lagstiftning eller eljest skulle söka påverka

arbetsmarknadsparterna i deras handhavande av lönebildningsprocessen

på den privata arbetsmarknaden. Skälet till att Sverige inte ratificerat

likalönskonventionen, trots att kvinnorna i vårt land hunnit längre

på vägen mot lönelikställighet med männen än i många andra jämförbara

länder, är också att söka i att konventionen ansetts ålägga staten vissa med

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 26 år 1962

grundsatsen om arbetsmarknadens frihet oförenliga förpliktelser all ingripa

till förmån för likalönsprincipens genomförande.

Frågan om ratifikation av likalönskonventionen blir mot bakgrunden av

det anförda i hög grad beroende av arbetsmarknadsparternas inställning till

likalönsfrågan. Sedan likalönskonventionen och diskrimineringskonventionen

första gången genom proposition underställdes riksdagens prövning

har de närmast berörda av arbetsmarknadens huvudorganisationer träffat

den nyssnämnda överenskommelsen om att de särskilda kvinnolönerna

skall vara avskaffade efter en femårsperiod. Ett avgörande steg mot den

utjämning av lönesatserna för män och kvinnor, som överenskommelsen

syftar till, har tagits genom en rad kollektiva överenskommelser under 1962

års avtalsrörelse. Arbetsmarknadens parter har alltså själva antagit en plan,

vars fullföljande kommer att leda till att likalönsprincipen på tämligen kort

tid blir genomförd i vårt land. Sedan arbetsmarknadsparterna på detta sätt

i de för en fri arbetsmarknad övliga formerna utan statlig inblandning iklätt

sig garanti för likalönsprincipens genomförande, föreligger de faktiska förutsättningarna

för Sveriges anslutning till likalönskonventionen. Det handlingsprogram

som arbetsmarknadsparterna bundit sig för gör att konventionsbestämmclsernas

tillämpning i vårt land är säkerställd utan att några

statliga ingripanden på arbetsmarknaden behöver ifrågasättas. Under sådana

omständigheter föreligger inte längre några invändningar från parternas

sida mot en ratifikation av konventionen. Att arbetsmarknadens huvudorganisationer,

som i Internationella arbetsorganisationen är direkt företrädda

jämte regeringen, tidigare motsatt sig ratifikation, har för statsmakterna

varit avgörande.

Med den inställning till likalönsfrågan som sålunda dokumenterats på

den svenska arbetsmarknaden bör principen om arbetsmarknadens frihet

inte anses oförenlig med en svensk ratifikation av likalönskonventionen.

I det föregående har jag inte berört statens ställning som arbetsgivare

i förhållande till sina anställda. Likalönsprincipen är på det statliga området

genomförd sedan flera år tillbaka. Lönerna i de olika tjänsterna är desamma,

vare sig tjänstens innehavare är en man eller en kvinna. De önskemål

som kan finnas om uppflyttning av vissa tjänster, vilka företrädesvis

innehaves av kvinnor, är att hänföra till förliandlingsfrågor av den art som

förekommer även på arbetsmarknaden i övrigt.

Jag förordar alltså att Sverige ratificerar Internationella arbetsorganisationens

konvention angående lika lön för män och kvinnor för arbete av

lika värde. Härigenom bortfaller det skäl som hittills förelegat mot svensk

ratifikation av organisationens konvention angående diskriminering i fråga

om anställning och yrkesutövning. Även denna konvention bör därför ratificeras

av Sverige. I fråga om de till konventionerna anslutna rekommendationerna

torde något ställningstagande från statsmakternas sida inte nu

böra påkallas.»

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 26 år 1962

Utskottet

I förevarande proposition föreslås, att riksdagen godkänner att Sverige

ansluter sig till de av Internationella arbetsorganisationen antagna konventionerna

angående lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde

samt angående diskriminering i fråga om anställning och yrkesutövning.

Frågan om Sveriges anslutning till likalönskonventionen har vid upprepade

tillfällen varit föremål för riksdagens prövning. Såsom skäl mot att

tillträda konventionen har därvid huvudsakligen anförts, att en ratificering

skulle innebära ett frångående av den dittills allmänt godtagna principen

om rätt för arbetsmarknadens parter att utan påverkan från statsmakterna

genom fria avtalsförhandlingar träffa överenskommelser om löneförhållanden.

År 1960 togs emellertid ett avgörande steg mot likställdhet mellan

män och kvinnor i lönehänseende genom en detta år ingången överenskommelse

mellan Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen i

Sverige. Enligt denna överenskommelse förklarade sig parterna ense om

principen att lika lön bör gälla för likvärdig arbetsinsats. Genom en rad kollektiva

överenskommelser under 1962 års avtalsrörelse har arbetsmarknadsparterna

till förverkligande av 1960 års överenskommelse tagit ett steg mot

utjämning av lönesatserna för män och kvinnor. Avsikten är att likalönsprincipen

inom fem år efter det 1960 års överenskommelse ingicks skall

vara helt genomförd. Sedan arbetsmarknadsparterna på detta sätt iklätt sig

garanti för likalönsprincipens genomförande föreligger de faktiska förutsättningarna

för Sveriges anslutning till likalönskonventionen. Sedan denna

konvention ratificerats föreligger icke längre hinder mot tillträde till diskrimineringskonventionen.

Utskottet hälsar med tillfredsställelse att frågan om Sveriges anslutning

till likalönskonventionen och diskrimineringskonventionen sålunda kommit

i det läget att ratificering nu kan ske. Därmed är yrkandena i motionerna

I: 28 och II: 54 om svensk anslutning till likalönskonventionen och diskrimineringskonventionen

samt yrkandet om svensk anslutning till likalönskonventionen

i motionerna I: 368 och II: 450 tillgodosedda.

I de ovannämnda motionerna I: 28 och II: 54 påkallas ställningstagande

även beträffande de till konventionerna anslutna rekommendationerna. Såsom

departementschefen anfört bör emellertid något ställningstagande från

statsmakternas sida nu icke ske i fråga om rekommendationerna.

I motionerna I: 29 och II: 55 begäres en utredning med uppgift att undersöka

under vilka former och under vilken tid ett genomförande av likalönsprincipen

inom den statliga förvaltningen kan ske så att en plan härom så

snart som möjligt kan föreläggas riksdagen. I motionerna I: 368 och 11: 450

hemställes, att riksdagen hos Kungl. Maj :t måtte anhålla att initiativ tages

till överläggningar mellan å ena sidan företrädare för staten i dess egenskap

av arbetsgivare och å andra sidan företrädare för vederbörliga arbetstagar
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

i)

Andra lagutskottets utlåtande nr 26 år 1962

organisationer i syfte att få till stånd en systematisk, objektiv arbetsvärdering

och förhandlingar för förverkligande, såvitt avser det statliga lönesystemet,

av likalönsprincipen. Motionärernas hemställan får ses mot bakgrunden

av att vissa tjänster, som huvudsakligen eller uteslutande rekryteras

med kvinnor, är placerade i lägre lönegrad än den s. k. bottenlönegraden

för tjänster som huvudsakligen rekryteras med män.

Departementschefen har i propositionen berört frågan om statens ställning

som arbetsgivare i förhållande till sina anställda och har därvid uttalat,

att likalönsprincipen på det statliga området är genomförd sedan

flera år tillbaka. Lönerna i de olika tjänsterna är desamma, vare sig tjänstens

innehavare är en man eller en kvinna. De önskemål som kan finnas

om uppflyttning av vissa tjänster, vilka företrädesvis innehaves av kvinnor,

är enligt departementschefens uppfattning att hänföra till förhandlingsfrågor

av den art som förekommer även på arbetsmarknaden i övrigt.

Utskottet ansluter sig till vad departementschefen anfört och vill framhålla

att frågan om olika tjänsters inplacering i lönegrad, såsom andra lagutskottet

vid tidigare behandling av motioner med samma syfte anfört, är

av sådan art att den, liksom sker på den enskilda arbetsmarknaden, bör lösas

genom förhandlingar mellan parterna. Utskottet kan därför icke biträda

motionerna.

I detta sammanhang vill utskottet erinra om att dylika frågor i framtiden

lämpligen bör behandlas i samband med övriga problem angående de statsanställdas

löner.

Med hänsyn till det anförda får utskottet hemställa,

A. att riksdagen — med bifall till motionerna 1: 28 och

II: 54 såvitt de avser likalönskonventionen och diskrimineringskonventionen

samt med bifall till motionerna 1:368

och 11:450 såvitt de avser likalönskonventionen — måtte

bifalla förevarande proposition, nr 70; samt

B. att följande motioner, nämligen

1) motionerna 1:28 och 11:54 såvitt de avser likalönsrekommendationen

och diskrimineringsrekommendationen,

samt

2) motionerna 1:29 och 11:55 samt motionerna 1:368

och II: 450, såvitt de avser arbetsvärdering,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 10 maj 1962

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 26 år 1962

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Axel Svensson, fru HamrinThorell,

fru Carlqvist, fru Gärda Svenson, fröken Nordström, herrar Magnusson

och Enarsson;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Rimmerfors, fru

Ekendahl, herr Bengtsson i Varberg, fröken Sandell, fröken Wetterström,

herrar Fredriksson* och Gustavsson i Alvesta.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

till utskottets hemställan under B. 2)

av fru Hamrin-Thorell, fru Gärda Svenson, fröken Nordström, herrar

Enarsson, Anderson i Sundsvall, Rimmerfors, fröken Wetterström och herr

Gustavsson i Alvesta, vilka ansett

a) att det stycke i utskottets utlåtande å sid. 9 som börjar med orden

»Utskottet ansluter» och slutar med orden »biträda motionerna» bort ersättas

med text av följande lydelse:

Utskottet ansluter sig till vad departementschefen anfört och vill framhålla

att frågan om olika tjänsters inplacering i lönegrad, såsom andra

lagutskottet vid tidigare behandling av motioner med samma syfte anfört,

är av sådan art att den, liksom sker på den enskilda arbetsmarknaden, bör

lösas genom förhandlingar mellan parterna. Staten bör dock som förhandlingspart

taga initiativ till förhandlingar om arbetsvärdering som grundval

för lönesättning i överensstämmelse med artikel 3 i likalönskonventionen.

Denna utskottets mening synes böra bringas till Kungl. Maj :ts

kännedom.

b) att utskottet under B. 2) bort hemställa,

I. att riksdagen, i anledning av motionerna 1:29 och

11:55 samt motionerna 1:368 och 11:450, såvitt de avser

arbetsvärdering, i skrivelse till Kungl. Maj:t såsom sin mening

måtte giva Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört

angående arbetsvärdering, samt

II. att motionerna 1:29 och 11:55 samt motionerna

1:368 och 11:450, såvitt de avser arbetsvärdering, i den

mån de icke kan anses besvarade genom vad utskottet

under I hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 62

202623

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.