Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till sjukvårdslag, dels ock i ämnet väckta motioner.

1962-05-16 · 25 sidor, varav 25 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 25 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1962:30, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till sjukvårdslag, dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 30 år 1962

1

Nr 30

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till sjukvårdslag, dels ock i ämnet väckta

motioner.

Genom en den 9 mars 1962 dagtecknad proposition, nr 122, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,

under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över

inrikesärenden, föreslagit riksdagen att antaga följande

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 saml. 2 avd. Nr 30

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 30 år 1962

Förslag

till ''

Sjukvårdslag ,w.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1§.

1 mom. Varje landstingskommun och stad som ej tillhör landstingskommun

utgör ett sjukvårdsområde.

2 mom. Vad i denna lag sägs om landstingskommun skall, om ej annat

särskilt stadgas eller eljest framgår, gälla jämväl stad som ej tillhör landstingskommun.

3 mom. Bestämmelserna i denna lag gälla icke sådan vård av psykiskt

efterblivna, varom är särskilt stadgat.

2 §•

1 mom. Med sjukhus förstås i denna lag av landstingskommun driven anstalt

för ombesörjande av sådan vård för sjukdom, skada, kroppsfel eller

barnsbörd, som fordrar intagning på anstalt (sluten vård). Såsom sjukhus

skall dock ej anses tillfällig sjukvårdslokal för vård av sjuka, behäftade med

smittsam sjukdom.

Vård för sjukdom, skada, kroppsfel eller barnsbörd, som meddelas åt annan

än den som är intagen på sjukhus, benämnes öppen vård.

2 mom. Därest landstingskommun bidrager till driftkostnaderna för sjukvårdsanstalt

utan att likväl kunna anses driva den, äger Konungen förordna,

att denna lag och med stöd därav meddelade föreskrifter helt eller

delvis skola tillämpas på sjukvårdsanstalten.

Skyldighet att ombesörja sjukvård

3§.

Landstingskommun åligger att för dem, vilka äro bosatta inom sjukvårdsområdet,

ombesörja såväl öppen som sluten vård för sjukdom, skada,

kroppsfel och barnsbörd, i den mån icke annan drager försorg härom.

Enahanda skyldighet att ombesörja vård åvilar landstingskommun för

dem, som vistas inom sjukvårdsområdet utan att vara där bosatta, därest

behov av omedelbar vård föreligger. I sådant fall gäller dock skyldigheten

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 30 år 1962

att bereda sluten vård endast så länge den vårdbehövande ej utan men kan

flyttas till sjukhus, där den landstingskommun, i vilken han är bosatt, förfogar

över vårdplatser.

4 §•

öppen vård på sjukhus må icke bedrivas på sådant sätt att den inkräktar

på den slutna vården.

För öppen läkarvård utanför sjukhus skall landstingskommun vara indelad

i läkardistrikt.

Tillsyn

5 g
Högsta

tillsynen över landstingskommuns sjukvårdande verksamhet utövas

av medicinalstyrelsen.

Anordnande av sjukhus m. m.

6 §•

1 mom. Sjukhus benämnes, om ej annat följer av vad nedan stadgas,

lasarett, därest det är avsett för vårdbehövande oberoende av fallets svårare

eller lindrigare art, och sjukstuga, om det företrädesvis är avsett för mindre

krävande vård. Sjukstuga må vara försedd med högst trettio vårdplatser;

dock må utan hinder härav såsom särskild avdelning av sjukstuga anordnas

tuberkulossjukstuga, epidemisjukstuga, förlossningshem och sjukhem.

2 mom. Sjukhus, som till huvudsaklig del är inrättat för vård av tuberkulossjuka,

benämnes sanatorium, om sjukhuset är avsett för vård av sådana

sjuka oberoende av vårdens art, och tuberkulossjukstuga, om det företrädesvis

är avsett för mindre krävande vård. Tuberkulossjukstuga må vara

försedd med högst fyrtio vårdplatser.

3 mom. Sjukhus, vilket till huvudsaklig del är inrättat för vård av sjuka,

behäftade med sådan smittsam sjukdom, som angives i epidemilagen, benämnes

epidemisjukhus, om sjukhuset är avsett för vård av dylika sjuka

oberoende av vårdens art, och epidemisjukstuga, om det företrädesvis är

avsett för mindre krävande vård. Epidemisjukstuga må vara försedd med

högst sextio vårdplatser.

4 mom. Sjukhus, som är inrättat för vård av psykiskt sjuka och godkänts

för sådan vård enligt vad därom är särskilt stadgat, benämnes mentalsjukhus.

5 mom. Sjukhus, som är inrättat endast för förlossningsvård, benämnes

förlossningshem, om sjukhuset företrädesvis är avsett för mindre krävande

vård. Förlossningshem må vara försett med högst tio vårdplatser.

6 mom. Sjukhus benämnes sjukhem om det till huvudsaklig del är inrättat

för vård av

1* — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 2 avd. Nr 30

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 30 år 1962

a) långvarigt kroppssjuka, vilka äro i behov av sjukhusvård främst i

form av personlig skötsel men icke lida av tuberkulos,

b) lättskötta psykiskt sjuka,

c) konvalescenter eller

d) vårdbehövande, jämförliga med de i a) —c) nämnda.

Såsom avdelning av sjukhem må förlossningshem inrättas.

7 §•

För vård av sjuka, behäftade med sådan smittsam sjukdom, som angives

i epidemilagen, skall, om ej Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer

medgivit undantag, inom varje sjukvårdsområde finnas minst ett

epidemisjukhus eller en klinik å lasarett.

Sjukvårdsområde skall ock äga tillgång till lämpligt antal reservplatser

för vård av sjuka, som i första stycket sägs.

8 §•

Anläggning av sjukhus må icke påbörjas förrän sjukhusets förläggning

ävensom ritningar för sjukhuset godkänts i den ordning Konungen bestämmer.

Vad nu sagts skall gälla jämväl större till- eller ombyggnad av sjukhus.

Sjukvårdsstyrelse

9 §.

f mom. Ledningen av landstingskommuns sjukvårdande verksamhet enligt

denna lag utövas av sådan nämnd eller styrelse, som avses i 53 § landstingslagen

och som här benämnes sjukvårdsstyrelse.

1 stad, som ej tillhör landstingskommun, skall för ledningen av stadens

sjukvårdande verksamhet enligt denna lag finnas en särskild sjukvårdsstyrelse.

Ledamöter och suppleanter i sjukvårdsstyrelsen väljas av stadsfullmäktige

till det antal fullmäktige bestämma. Antalet ledamöter må dock

icke vara under fem. Valet skall vara proportionellt därest det begäres av

minst så många väljande, som motsvara det tal, vilket erhålles, om samtliga

väljandes antal delas med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om

förfarandet vid sådant proportionellt val är särskilt stadgat. Sker ej val av

suppleanter proportionellt, skall tillika bestämmas den ordning, i vilken

suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.

2 mom. Till sammanträde med sjukvårdsstyrelse, vid vilket sjukvårdsärende

av större vikt är avsett att förekomma, skall beroende på ärendets

art kallas antingen en överläkare eller en provinsialläkare eller stadsdistriktsläkare

med rätt för honom att deltaga i överläggningarna men ej i

besluten samt att få sin mening antecknad till protokollet. Styrelsen skall för

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande nr 30 år 1962

viss tid utse en överläkare och en provinsialläkare eller stadsdistriktsläkare

inom sjukvårdsområdet att stå till förfogande för detta ändamål.

Till sammanträde med sjukvårdsstyrelse i stad som ej tillhör landstingskommun

skola vidare kallas sjukvårdsdirektör, om sådan finnes, samt

förste stadsläkaren eller motsvarande läkare, så ock efter stadsfullmäktiges

bestämmande annan, som har att inför stadens styrelse föredraga

sjukvårdsärenden. De äga deltaga i överläggningarna men ej i besluten

samt få sin mening antecknad till protokollet.

3 mom. Beträffande sjukvårdsstyrelse i annan stad, som ej tillhör landstingskommun,

än Stockholm skola bestämmelserna i 32—42 §§ kommunallagen

avseende kommunens styrelse ävensom i 45 § andra och tredje styckena

samma lag i fråga om där avsedd nämnd äga motsvarande tillämpning,

dock att det ej är erforderligt, att protokoll upptager annat än förteckning

å närvarande ledamöter och beslutet i varje ärende.

I fråga om sjukvårdsstyrelsen i Stockholm skola bestämmelserna i 51 §

kommunallagen för Stockholm äga tillämpning, varjämte, utöver vad i 1 och

2 mom. sägs, skall gälla vad stadsfullmäktige med iakttagande av stadgandena

i sagda lag föreskriva. Protokoll, som föres vid sjukvårdsstyrelsens

sammanträde, behöver dock ej upptaga annat än förteckning å närvarande

ledamöter och beslutet i varje ärende.

4 mom. Drives sjukhus gemensamt av landstingskommun och stad, som

ej tillhör landstingskommun, eller av flera landstingskommuner eller städer,

som nyss sagts, äger Konungen medgiva att särskild styrelse utses för

att fullgöra de åligganden, som eljest ankomma på sjukvårdsstyrelse.

10 §.

Sjukvårdsstyrelse har att med uppmärksamhet följa sjukvårdens behov

och utveckling samt att för landstinget eller stadsfullmäktige framlägga de

förslag rörande sjukvården som finnas påkallade. Styrelsen skall verka för

främjande av största möjliga planmässighet i sjukvården.

Direktion för sjukhus

11 §.

1 mom. Närmast under sjukvårdsstyrelsen utövas tillsynen vid och ansvaret

för förvaltningen av sjukhus av en direktion. Direktion må vara

gemensam för två eller flera sjukhus och kan utöver sjukhusförvaltning

anförtros andra motsvarande uppgifter inom sjukvården.

Landsting äger besluta, att sjukvårdsstyrelsen skall utgöra direktion. I

stad som icke tillhör landstingskommun äger stadsfullmäktige motsvarande

befogenhet.

2 mom. Ledamöter och suppleanter i särskild direktion väljas av lands
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 30 år 1962

tinget eller stadsfullmäktige till det antal landstinget eller stadsfullmäktige

bestämmer. Antalet ledamöter må dock icke vara under tre. Vid valet skall

tillika bestämmas den ordning, i vilken suppleanterna skola inkallas till

tjänstgöring.

3 mom. Den som ej är valbar till ledamot eller suppleant i sjukvårdsstyrelse

kan icke väljas till ledamot eller suppleant i direktion. Ej heller

må därtill utses sjukhusdirektör, styresman, chefsläkare eller sjukhusintendent

vid direktionen underställt sjukhus eller sjukvårdsdirektör som är

högsta förvaltningschef för sådant sjukhus.

I nästföregående stycke nämnd befattningshavare må ej såsom ledamot

eller suppleant i sjukvårdsstyrelse, som utgör direktion, deltaga i handläggning

av ärende, vilket ankommer på direktion.

4 mom. Beträffande särskilt utsedd direktion skola, med de avvikelser

som framgå av vad i 2, 3 och 5 mom. stadgas, följande bestämmelser äga

motsvarande tillämpning, nämligen

för direktion i landstingskommun vad i 43, 44 och 46—51 §§ landstingslagen

är föreskrivet med avseende å förvaltningsutskottet och i 53 § 1 mom.

tredje stycket samma lag i fråga om där avsedd styrelse samt

för direktion i annan stad, som ej tillhör landstingskommun, än Stockholm

vad i 32, 33 och 35—42 §§ kommunallagen är föreskrivet med avseende

å kommunens styrelse samt i 45 § andra och tredje styckena samma lag

i fråga om där avsedd nämnd.

För särskilt utsedd direktion i Stockholm skola bestämmelserna i 51 §

kommunallagen för Stockholm äga tillämpning, varjämte, utöver vad i 2, 3

och 5 mom. sägs samt i 12 § stadgas, skall gälla vad stadsfullmäktige med

iakttagande av stadgandena i sagda lag föreskriva.

5 mom. Består direktion av tre ledamöter, är den beslutför, då två ledamöter

närvara och äro om beslutet ense. Protokoll, som föres vid direktions

sammanträde, behöver ej upptaga annat än förteckning å närvarande

ledamöter samt beslutet i varje ärende.

6 mom. Konungen äger för särskilt fall medgiva undantag från bestämmelserna

i denna paragraf.

12 §.

Till sammanträde med direktionen skola landstingsdirektör eller sjukvårdsdirektör

samt sjukhusdirektör, styresman, chefsläkare och sjukhusintendent

kallas med rätt att deltaga i överläggningarna men ej i besluten

samt att få sin mening antecknad till protokollet.

Enahanda befogenhet tillkommer ock överläkare, sjukstuguläkare och

sjukhemsläkare, envar såvitt angår sjukvården å det sjukhus eller den avdelning

därav som anförtrotts honom, ävensom, såvitt angår sjukvårdspersonalen,

den som närmast under sjukhusdirektör eller styresman handlägger

frågor rörande denna personal.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 30 år 1962

Vad sålunda stadgats skall äga tillämpning jämväl då sjukvårdsstyrelse

fullgör åliggande som direktion.

Tjänstemän i sjukhusledningen

13 §.

1 mom. Ledningen av sjukhus utövas under direktionen av en särskilt

tillsatt sjukhusdirektör eller en läkare vid sjukhuset såsom styresman. Vid

sjukhus med styresman skall dock ledningen av den ekonomiska förvaltningen

tillkomma en sjukhusinlendent. Utses annan än läkare till sjukhusdirektör,

skall en läkare vid sjukhuset förordnas att såsom chefsläkare biträda

sjukhusdirektören i medicinska angelägenheter.

Sjukhusdirektör och sjukhusintendent tillsättas och entledigas av sjukvårdsstyrelsen

efter direktionens hörande. Styresman är den läkare, som

ansvarar för sjukvårdens handhavande å sjukhuset, eller, om flera sådana

läkare finnas, den av dem som förordnas till styresman. Dylikt förordnande

meddelas, efter förslag av direktionen, av sjukvårdsstyrelsen för viss tid

eller tills vidare. I samma ordning utses chefsläkare för viss tid, högst fyra

år, varvid dock sjukhusets överläkare, om flera sådana finnas, skola beredas

tillfälle att yttra sig över direktionens förslag.

2 mom. Om särskilda skäl äro därtill, må flera sjukhus ställas under ledning

av en sjukhusdirektör eller en styresman. Sjukhusintendent må ock

vara gemensam för flera sjukhus.

Sjukvårdsstyrelsen må besluta, att sjukhusintendent icke skall tillsättas

vid sjukstuga, tuberkulossjukstuga, epidemisjukstuga, förlossningshem eller

sjukhem. Finnes icke sjukhusintendent vid sådant sjukhus, ankommer

på sjukvårdsstyrelsen att bestämma, huru de åligganden som eljest tillkomma

sjukhusintendent skola fullgöras.

14 §.

Har inom landstingskommun anställts sjukvårdsdirektör såsom högsta

chef närmast under sjukvårdsstyrelsen för förvaltning av sjukvården, skola

sjukhusdirektör, styresman och sjukhusintendent handhava sin förvaltning

under sjukvårdsdirektörens ledning.

Sjukvårdsdirektör må i den omfattning och ordning Konungen bestämmer

tilläggas uppgifter, som eljest ankomma på direktion, sjukhusdirektör, styresman

eller sjukhusintendent.

Efter sjukvårdsstyrelsens bestämmande må befattningshavare, som anställts

såsom biträde åt sjukvårdsdirektören, självständigt fullgöra vissa på

sjukvårdsdirektör ankommande uppgifter.

2* — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 saml. 2 avd. Nr 30

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 30 år 1962

Läkare

15 §.

I varje läkardistrikt i landstingskommun skall, om ej sådant fall före*

ligger som avses i 31 §, finnas minst en provinsialläkare.

Härjämte må i läkardistrikt anställas biträdande provinsialläkare och

extra provinsialläkare.

I stad som ej tillhör landstingskommun skall finnas minst en stadsdistriktsläkare

i varje läkardistrikt.

16 §.

1 mom. Vid varje sjukhus eller, om sjukhuset är uppdelat på kliniker,

vid varje klinik, skall finnas läkare, som har att ansvara för sjukvårdens

behöriga och ändamålsenliga handhavande.

2 mom. Läkare som avses i 1 mom. benämnes

1) vid lasarett, sanatorium och epidemisjukhus, så ock vid mentalsjukhus

som är inrättat huvudsakligen för mera krävande vård eller är försett

med flera än etthundrafemtio vårdplatser, överläkare,

2) vid sjukstuga, tuberkulossjukstuga och epidemisjukstuga sjukstuguläkare

samt

3) vid sjukhem sjukhemsläkare eller, om medicinalstyrelsen efter framställning

av sjukvårdsstyrelsen så förordnat, överläkare.

Såvida ej annat föreskrives, skall vad i denna lag och med stöd därav

meddelade bestämmelser stadgas om sjukstuguläkare jämväl äga tillämpning

å motsvarande läkare vid sådant mentalsjukhus, där överläkare ej

finnes, och vad om sjukhemsläkare stadgas äga tillämpning å motsvarande

läkare vid förlossningshem.

överläkare må även anställas med uppgift att verkställa undersökningar

eller meddela behandling av speciell art utan att särskild klinik inrättas för

ändamålet. De i lagen för verksamheten å klinik meddelade bestämmelserna

skola i tillämpliga delar gälla jämväl verksamhet, vilken förestås av

överläkare som nu sagts.

3 mom. För fullgörande av viss del av överläkares åligganden må anställas

biträdande överläkare. Därjämte må för biträde i sjukvården anställas

underläkare och extra läkare.

Om särskilda skäl föranleda det, må extra läkare anställas med uppgift

att fullgöra åligganden som ankomma på överläkare; och skall, om ej annat

föreskrives, vad om överläkare stadgas äga tillämpning å sådan läkare, dock

med undantag för de föreskrifter som gälla tjänstens tillsättning.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 30 år 1962 9

17 §.

Tjänst för läkare som avses i 15 § må ej inrättas utan att medgivande

därtill inhämtats av medicinalstyrelsen. Sådant medgivande erfordras jämväl

för att inrätta tjänst såsom överläkare, biträdande överläkare, underläkare

eller extra läkare. Utan medgivande må dock för en tid av högst tre

månader under samma kalenderår läkare som avses i 15 § anställas såsom

extra läkare å sjukhus samt läkare som avses i 16 § anställas såsom extra

provinsialläkare.

Medgivande att inrätta annan tjänst än såsom provinsialläkare eller överläkare

må, när skäl äro därtill, begränsas till tiden. Medgivande att inrätta

tjänst såsom extra provinsialläkare eller extra läkare må lämnas allenast

för begränsad tid.

18 §•

1 mom. Provinsialläkare utnämnes av Konungen.

När provinsialläkartjänst skall tillsättas, åligger det medicinalstyrelsen

itt, i den mån behöriga sökande anmält sig, på förslag uppföra de fyra med

avseende å förtjänst och skicklighet främsta sökandena i den ordning de

anses böra komma i fråga till tjänsten. Medicinalstyrelsen skall bereda

sjukvårdsstyrelsen tillfälle att yttra sig över förslaget, varefter medicinalstyrelsen

har att avgiva förord till förmån för någon av de på förslaget uppförda

sökandena.

2 mom. Biträdande provinsialläkare förordnas av sjukvårdsstyrelsen för

viss tid eller tills vidare.

När tjänst som biträdande provinsialläkare skall tillsättas, åligger det

sakkunniga, vilka utses i den ordning Konungen föreskriver, att under

iakttagande av de i 1 mom. angivna befordringsgrunderna på förslag uppföra

de tre främsta sökandena i den ordning de anses böra komma i fråga

till tjänsten.

Sedan förslag upprättats, har sjukvårdsstyrelsen, efter hörande av den

provinsialläkare, som innehavaren av tjänsten närmast skall vara underställd,

att till biträdande provinsialläkare förordna en av de sökande, som

uppförts på förslag.

3 mom. Extra provinsialläkare förordnas på viss tid av sjukvårdsstyrelsen,

dock att beträffande den som icke äger behörighet att utöva läkaryrket

förordnande meddelas av medicinalstyrelsen eller efter styrelsens bemyndigande

av sjukvårdsstyrelsen. Vid meddelande av förordnande skall, om

ej medicinalstyrelsen medgivit undantag eller fråga är om förordnande, som

enligt 17 § må meddelas utan medicinalstyrelsens medgivande, förfaras på

sätt är stadgat i 2 mom.

19 §•

Stadsdistriktsläkare i stad som ej tillhör landstingskommun antages av

sjukvårdsstyrelsen, om ej stadsfullmäktige förbehållit sig detta.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Andra lagutskottets utlåtande nr 30 år 1962

20 §.

1 mom. Överläkare utnämnes av Konungen.

När överläkartjänst skall tillsättas, åligger det medicinalstyrelsen att, i

den mån behöriga sökande anmält sig, på förslag uppföra de fyra med avseende

å förtjänst och skicklighet främsta sökandena i den ordning de anses

höra komma i fråga till tjänsten. Kan sökande inom det område som

tjänsten avser åberopa framstående skicklighet, ådagalagd genom berömvärd

tjänstgöring å sjukhus, eller grundlig utbildning eller väl vitsordat

vetenskapligt forskningsarbete, skall särskild hänsyn tagas därtill.

Sedan förslag upprättats, äger sjukvårdsstyrelsen efter direktionens hörande

avgiva förord till förmån för någon av de på förslaget uppförda sökandena.

2 mom. Biträdande överläkare förordnas av sjukvårdsstyrelsen för viss

tid. Förordnande skall meddelas för sex år, såvida ej särskilda skäl föranleda

förordnande för kortare tid. Om ej medicinalstyrelsen föreskriver annat,

må förordnande förlängas med högst sex år varje gång.

När tjänst som biträdande överläkare skall tillsättas, åligger det sakkunniga,

vilka utses i den ordning Konungen föreskriver, att under iakttagande

av de i 1 mom. angivna befordringsgrunderna på förslag uppföra de

tre främsta sökandena i den ordning de anses böra komma i fråga till

tjänsten.

Sedan förslag upprättats, har sjukvårdsstyrelsen, efter hörande av den

överläkare, som innehavaren av tjänsten närmast skall vara underställd,

och direktionen för sjukhuset, att till biträdande överläkare förordna en

av de sökande, som uppförts på förslag.

3 mom. Sjukstuguläkare och sjukhemsläkare förordnas av sjukvårdsstyrelsen

tills vidare.

Vid tillsättning av tjänst som sjukstuguläkare eller som sjukhemsläkare

vid sjukhem med flera än sextio vårdplatser förfares, om ej medicinalstyrelsen

medgivit undantag, i tillämpliga delar på sätt är stadgat i 2 mom.

i mom. Underläkare förordnas av sjukvårdsstyrelsen för högst tre år.

Vid tillsättning av tjänst som underläkare förfares i tillämpliga delar på

sätt är stadgat i 2 mom.

Har förordnande meddelats för kortare tid än tre år, må förordnandet

förlängas så, att den sammanlagda tiden för förordnandet kommer att uppgå

till högst tre år. Utöver vad nu sagts må förlängning av förordnande såsom

underläkare icke ske utan medicinalstyrelsens medgivande.

Medicinalstyrelsen äger föreskriva, att förordnande å viss underläkartjänst

må meddelas endast för kortare tid än tre år och att den, som under

tre år innehaft underläkartjänst, ej må förordnas å annan sådan tjänst vid

samma klinik eller, därest sjukhuset ej är uppdelat på kliniker, vid samma

sjukhus.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 30 år 1962

5 mom. Extra läkare, som skall fullgöra åligganden vilka ankomma på

överläkare, tillsättes av medicinalstyrelsen genom förordnande på viss tid.

Annan extra läkare förordnas på viss tid av sjukvårdsstyrelsen, dock att

beträffande den som icke äger behörighet att utöva läkaryrket förordnande

meddelas av medicinalstyrelsen eller efter styrelsens bemyndigande av sjukvårdsstyrelsen.

När sjukvårdsstyrelse förordnar extra läkare skall, om ej

medicinalstyrelsen medgivit undantag eller fråga är om förordnande, som

enligt 17 § må meddelas utan medicinalstyrelsens medgivande, förfaras på

sätt är stadgat i 2 mom.

21 §.

Föreligger inom läkardistrikt eller vid sjukhus behov av att för särskilda

sjukvårdsuppgifter konsultera annan läkare än sådan som avses i 15 ellei

16 §, må dylik läkare (konsultläkare) stadigvarande knytas till läkardistriktet

eller sjukhuset genom förordnande av sjukvårdsstyrelsen.

22 §.

Har medicinalstyrelsen vidtagit åtgärd för att ställa läkare under åtal för

fel eller försummelse i tjänsten och är felet eller försummelsen av sådan

beskaffenhet, att det för sjukvårdens behöriga uppehållande finnes nödigi

att försätta läkaren ur tjänstgöring, äger medicinalstyrelsen med omedelbar

verkan avstänga honom från utövning av tjänsten, dock icke längre än till

dess lagakraftägande dom eller beslut föreligger.

Övrig personal

23 §.

Förutom befattningshavare som i det föregående sagts skall för den sjukvårdande

verksamheten finnas anställd den personal, som erfordras för att

god vård skall kunna meddelas.

Intagning på sjukhus m. m.

24 §.

Om intagning på sjukhus beslutar vederbörande överläkare, sjukstuguläkare

eller sjukhemsläkare. Denne äger vid behov överlåta sin beslutanderätt

på annan vid sjukhuset anställd läkare. I fråga om intagning på mentalsjukhus

är särskilt stadgat.

Vad i första stycket stadgas om intagning på sjukhus skall, om ej annat är

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 30 år 1962

särskilt föreskrivet, äga motsvarande tillämpning beträffande utskrivning

av intagen person.

25 §.

1 mom. På sjukhus må intagas endast den som är i behov av vård eller

observation på sjukhus.

Intagning må ej äga rum för annan vård eller observation än sådan, varför

sjukhuset är avsett, med mindre särskilt trängande omständigheter äro

därtill.

Utan sjukvårdsstyrelsens medgivande må på sjukhus ej heller intagas

annan än den, för vilken landstingskommunen jämlikt denna lag eller enligt

avtal har att ombesörja sluten vård.

2 mom. Utan sådan prövning av vårdbehovet, som avses i 1 mom., skall

intagning ske av

1) den som av läkare förklarats behäftad med eller misstänkes vara behäftad

med sådan smittsam sjukdom, som angives i epidemilagen,

2) den som jämlikt lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar

erhållit föreskrift eller anmaning att låta sig intagas till vård på

sjukhus eller beträffande vilken förordnande om intagning meddelats jämlikt

nyssnämnda lag samt

3) den som söker inträde på sjukhem, till vilket han hänvisats av läkare,

som sjukvårdsstyrelsen bemyndigat att meddela dylik hänvisning.

3 mom. Har läkare enligt sjukvårdsstyrelsens bemyndigande hänvisat

någon till intagning på sjukhus med angivande att vårdbehovet är trängande,

skall denne utan vidare prövning omedelbart intagas, även om det fastställda

antalet vårdplatser därigenom överskrides.

4 mom. Om sjukhus är uppdelat på kliniker, skall vad i denna paragraf

sägs om sjukhus äga motsvarande tillämpning å klinik.

26 §.

Sjukvårdsstyrelse äger föreskriva, att intagning på visst sjukhem må ske

-endast efter ansökan som gjorts i den ordning styrelsen bestämt.

Vårdavgift m. m.

27 §.

Den som driver sjukhus äger bestämma efter vilka grunder och till vilket

belopp vårdavgift skall erläggas till sjukhuset för där meddelad sjukvård,

dock att beträffande vårdavgift, som det jämlikt lagen om socialhjälp eller

barnavårdslagen åligger kommun att vidkännas, skall gälla vad i sagda lagar

finnes stadgat.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra lagutskottets utlåtande nr 30 år 1962

Sättes vårdavgift till lägre belopp för sjuka från det egna sjukvårdsområdet

än för andra sjuka, må ej till sistnämnda grupp hänföras den, som vid

intagningen är bosatt inom sjukvårdsområdet.

Vårdavgift må ej uttagas för vård och underhåll på allmän sal av den, som

enligt epidemilagen eller lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar

är berättigad att kostnadsfritt åtnjuta vård och underhåll på

sjukhus.

28 §.

Den, som intages på sjukhus och som själv har att svara för vårdavgiften

eller del därav, är pliktig att i förskott inbetala vårdavgift för femton dagar

åt gången. I stället för förskottsbetalning må lämnas av sjukhusintendenten

eller motsvarande tjänsteman godkänd ansvarsförbindelse för sagda avgift.

I fall då skyndsam vård är av nöden eller intagning på mentalsjukhus begäres

av annan än den sjuke själv, skall intagning på allmän sal ske utan

hinder av att vårdavgiften ej inbetalats i förskott och att godtagbar ansvarsförbindelse

saknas; och skall i sådant fall vårdavgiften inbetalas eller ansvarsförbindelsen

tillhandahållas så snart ske kan efter intagningen.

Förskottsbetalning eller ansvarsförbindelse må ej heller krävas vid intagning

av försvaret tillhörande personal, för vilken vårdavgiften enligt vad

därom är särskilt stadgat skall gäldas av statsverket.

29 §.

Vid sjukhus anställd befattningshavare må icke mottaga särskild ersättning

för undersökning, behandling eller skötsel av där intagen person eller

för åtgärd, som står i omedelbart samband med intagning på eller utskrivning

från sjukhuset. Vad nu sagts gäller dock icke med avseende å åtgärd,

som vidtagits vid läkares besök hos den sjuke utanför sjukhuset. För öppen

vård på sjukhus må läkare efter överenskommelse med landstingskommunen

uttaga särskild ersättning av den vårdsökande.

För öppen vård utanför sjukhus må provinsialläkare, biträdande provinsialläkare

och extra provinsialläkare samt vikarie för sådan läkare ej uttaga

högre ersättning av den vårdsökande än som följer av överenskommelse med

landstingskommunen.

Särskilda bestämmelser

30 §.

I anslutning till mentalsjukhus må för där intagna sjuka anordnas vård

i enskilt hem. Sådan vård benämnes kontrollerad familjevård.

Innan kontrollerad familjevård anordnas, skall plan för densamma fastställas

av medicinalstyrelsen, som äger meddela de föreskrifter för verksamheten,

vilka må finnas erforderliga.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 30 år 1962

31 §.

Ombesörjer stad som tillhör landstingskommun själv den öppna läkarvård

utanför sjukhus, som eljest skulle hava ålegat landstingskommunen,

skall vad i denna lag och med stöd därav meddelade föreskrifter stadgas beträffande

stad som ej tillhör landstingskommun i tillämpliga delar lända

till efterrättelse; dock skall vad om sjukvårdsstyrelse sägs i stället gälla

hälsovårdsnämnden. Sådan stad utgör ett läkardistrikt, såvida staden ej

enligt särskilt beslut skall vara indelad i flera distrikt.

32 §.

Driver kommun som tillhör landstingskommun anstalt, vilken är inrättad

för ombesörjande av sluten vård, skall i fråga om sådan anstalt vad i denna

lag och med stöd därav meddelade föreskrifter stadgas i tillämpliga delar

lända till efterrättelse. Konungen äger beträffande anstalt som nu sagts medgiva

de undantag från lagens bestämmelser, som finnas erforderliga.

Kommunens fullmäktige må beträffande anstalt som avses i första

stycket utan hinder av vad i denna lag sägs uppdraga åt kommunal nämnd

att vara sjukvårdsstyrelse och direktion.

33 §.

1 mom. Beträffande sjukhus där undervisning för blivande läkare eller

barnmorskor bedrives eller avses skola bedrivas må Konungen meddela

från denna lag avvikande föreskrifter.

2 mom. På framställning av sjukvårdsstyrelse äger Konungen medgiva

de undantag från bestämmelserna i denna lag, som befinnas påkallade i

samband med att huvudmannaskapet för sjukvårdsanstalt övergår från

staten till landstingskommun.

3 mom. I fråga om vård å epileptikeranstalt gäller lagen allenast i den mån

särskilda bestämmelser icke meddelats.

34 §.

1 mom. Talan mot sjukvårdsstyrelses beslut, varigenom läkartjänst tillsättes,

föres genom besvär hos medicinalstyrelsen. Besvären skola hava

inkommit till medicinalstyrelsen inom tre veckor från den dag, då verkställd

justering av det över beslutet förda protokollet tillkännagivits å landstingskommunens

anslagstavla. Vid prövning av besvären må jämväl de sakkunnigas

förslag avseende tjänsten komma under bedömande.

Om besvär över annat beslut av sjukvårdsstyrelse och beslut av direktion

gäller vad som stadgas i landstingslagen, kommunallagen eller kommunallagen

för Stockholm.

2 mom. Vad i 1 mom. sägs om besvär över direktions beslut skall äga

motsvarande tillämpning beträffande sådana beslut av sjukvårdsdirektör

eller i 14 § tredje stycket avsedd befattningshavare som, därest befattning

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Andra lagutskottets utlåtande nr 30 år 1962

såsom sjukvårdsdirektör icke funnes inrättad, det skulle ankomma på direktion

att fatta.

35 §.

Ledamot och suppleant i sjukvårdsstyrelse eller direktion ävensom den,

vilken är anställd i den sjukvårdande verksamhet som avses i denna lag,

må ej till obehörig yppa något om patients sjukdom eller personliga förhållanden

i övrigt, om vilka han i sin nämnda egenskap erhållit kunskap.

36 §.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger meddela föreskrifter

om särskilda villkor för behörighet till läkartjänst, så ock närmare

bestämmelser angående tillämpningen av denna lag.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1963, då sjukhuslagen den 17 april

1959 (nr 112) och förordningen den 3 juni 1955 (nr 350) om distriktsbarnmorskor

upphöra att gälla.

Konungen äger förordna, att bestämmelserna i den nya lagen icke skola

vara tillämpliga på sjukvårdsanstalt vid ålderdomshem.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses däri eljest

föreskrift, som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall den bestämmelsen

i stället tillämpas.

2. Har överläkare jämlikt 11 § första stycket reglementet den 20 december

1940 (nr 1047) för Stockholms stads sjukhus tillsatts av Konungen

medelst förordnande på viss tid, skall förordnandet gälla till dess det utlöpt.

Förordnande för sådan överläkare må ock, därest sjukvårdsstyrelsen

gör framställning därom, av Konungen förlängas utan att tjänsten kungöres

ledig. Vid framställningen skall fogas förklaring av tjänstens innehavare,

att han är villig att mottaga nytt förordnande. Tiden för förnyat

förordnande skall, om ej särskilda skäl föranleda annat, utgöra sex år, räknat

från och med månaden näst efter den, under vilken förordnandet meddelats.

3. Har för sjukvård ansvarig läkare jämlikt äldre bestämmelser tillsatts

av sjukvårdsberedning eller sjukvårdsstyrelse genom förordnande för viss

tid, skall förordnandet gälla till dess det utlöpt. Vad. nu sagts skall ock äga

tillämpning beträffande förordnande såsom biträdande läkare eller förste

läkare vid mentalsjukhus.

4. Om ej annat föreskrivits, skola den 30 juni 1963 inrättade provinsialoch

extra provinsialläkardistrikt utgöra läkardistrikt enligt denna lag.

5. Provinsialläkare, som före den 1 april 1963 förklarat sig villig att övergå

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr SO år 1962

såsom provinsialläkare i landstingskommuns tjänst, skall anses såsom provinsialläkare

enligt denna lag.

6. Stadsläkare och stadsdistriktsläkare i stad, som tillhör landstingskommun,

så ock köpings- och municipalläkare må utnämnas till provinsialläkare

inom landstingskommunen utan att den i 18 § 1 mom. andra stycket

stadgade ordningen iakttages.

7. Biträdande provinsialläkare i lönegraden Ae 19 må, utan att den i 18 §

2 mom. andra och tredje styckena stadgade ordningen iakttages, förordnas

till biträdande provinsialläkare enligt denna lag.

8. Före den 1 juli 1963 tillsatt stadsdistriktsläkare skall anses såsom

stadsdistriktsläkare enligt denna lag. Vad nu sagts skall, om ej Konungen

bestämmer annat, jämväl gälla före sagda dag tillsatt stadsläkare, som har

till tjänsteåliggande att meddela enskild sjukvård.

I anslutning till propositionen har utskottet behandlat följande, i anledning

av densamma väckta motioner, nämligen

1) motionen nr 845 i andra kammaren av fröken Karlsson och herr Nordgren,

samt

2) motionen nr 846 i andra kammaren av herr Neländer.

I motionen II: 8i5 har yrkats, att riksdagen måtte antaga det vid propositionen

fogade förslaget till sjukvårdslag med den ändringen att 29 § erhåller

nedannämnda såsom motionärernas förslag betecknade lydelse:

(Propositionens förslag)

29 §.

Vid sjukhus anställd befattningshavare

må icke mottaga särskild ersättning

för undersökning, behandling

eller skötsel av där intagen person

eller för åtgärd, som står i omedelbart

samband med intagning på

eller utskrivning från sjukhuset. Vad

nu sagts gäller dock icke med avseende

å åtgärd, som vidtagits vid läkares

besök hos den sjuke utanför

sjukhuset. För öppen vård på sjukhus

må läkare efter överenskommelse

med landstingskommunen uttaga

särskild ersättning av den vårdsökande.

För öppen vård utanför sjukhus

må provinsialläkare, biträdande pro
-

(Motionärernas förslag)

29 §.

Vid sjukhus anställd befattningshavare

må icke mottaga särskild ersättning

för undersökning, behandling

eller skötsel av där intagen person

eller för åtgärd, som står i omedebart

samband med intagning på

eller utskrivning från sjukhuset. Vad

nu sagts gäller dock icke med avseende

å åtgärd, som vidtagits vid läkares

besök hos den sjuke utanför sjukhuset.

För öppen vård på sjukhus må

befattningshavare efter överenskommelse

med landstingskommunen uttaga

särskild ersättning av den vårdsökande.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 30 år 1962

17

(Propositionens förslag) (Motionärernas förslag)

vinsialläkare och extra provinsialläkare

samt vikarie för sådan läkare ej

uttaga högre ersättning av den vårdsökande

än som följer av överenskommelse

med landstingskommunen.

I motionen II: 8b6 har yrkats, att riksdagen hos Kungl. Maj :t måtte hemställa

om utredning rörande regler om överklagande eller omprövning av

intagnings- och utskrivningsbeslut enligt 24 och 25 §§ i den föreslagna sjukvårdslagen.

Beträffande innehållet i propositionen och motionerna får utskottet, i

den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa till propositionen

samt motionerna II: 845 och II: 846.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Genom propositionen framlägges förslag till författningsreglering, som

erfordras i anledning av den av 1961 års riksdag beslutade överflyttningen

från staten till landstingen av ansvaret för tjänsteläkarväsendet (prop. 181,

SU 186, rskr 394).

Förslaget innebär, att erforderliga lagbestämmelser inarbetats i sjukhuslagen,

som i samband därmed föreslås skola benämnas sjukvårdslagen.

I lagförslaget har landstingens ansvar som sjukvårdshuvudmän utvidgats

att i princip omfatta även hela den öppna sjukvården utanför sjukhus.

Den närmare regleringen av denna vård har dock begränsats till den som

meddelas av tjänsteläkare. I övrigt lämnas landstingen frihet att organisera

den öppna vården på sätt landstingen finner lämpligast. Såsom tjänsteläkare

skall i landstingskommun kunna anställas provinsialläkare, biträdande

provinsialläkare och extra provinsialläkare.

I regleringen av den öppna vården utanför sjukhus likställes landstingskommun

och landstingsfri stad. Tjänsteläkare i sådan stad benämnes stadsdistriktsläkare.

Ombesörjer stad som tillhör landstingskommun själv den

öppna läkarvården och blir behovet av sådan vård därigenom tillfredsställande

tillgodosett, skall staden ej ingå i landstingskommunens organisation

för denna vård. I stället skall beträffande sådan stad gälla vad som stadgas

om landstingsfri stad. Det förutsättes att städer med 15 000 invånare och däröver

själva skall handha den öppna vården.

Sjukvårdslagen avses skola träda i kraft den 1 juli 1963, då tjänsteläkarväsendet

övertages av landstingen.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 30 år 1962

Departementschefen

Föredragande departementschefen, statsrådet Johansson, har anfört:

»Genom riksdagens godtagande av prop. 1961: 181 har grunden lagts till

en väsentlig reform på hälso- och sjukvårdens område. Riksdagsbeslutet

innebär bl. a., att huvudmannaskapet för tjänsteläkareväsendet från och

med den 1 juli 1963 överföres från staten till landstingen. Därmed får landstingen

vid sidan av sitt ansvar för den slutna kroppssjukvården i princip

även ansvaret för all öppen sjukvård. Detta möjliggör en samordning av

resurserna inom de olika vårdformerna, som utöver betydande rationaliseringsvinster

bör medföra ökade möjligheter att tillgodose allmänhetens

sjukvårdsbehov. Genom riksdagsbeslutet har också godtagits mellan berörda

parter träffade överenskommelser om villkoren för reformen. Dessa

villkor avser bl. a. omfattningen av landstingens ansvar och förfarandet

vid tillsättning av tjänsteläkare. Andra frågor som blivit prövade av riksdagen

i detta sammanhang gäller statens kvarstående befogenheter med avseende

å organisationen samt ordningen för indelning i tjänsteläkardistrikt.

Den fråga jag nu upptagit till behandling avser den författningsmässiga

reglering, som erfordras för reformens genomförande. I det inom inrikesdepartementet

upprättade och därefter remissbehandlade förslaget till sådan

reglering har de av riksdagen beslutade villkoren för reformen och övriga

härför erforderliga bestämmelser infogats i sjukhuslagen, som i samband

därmed föreslås skola benämnas sjukvårdslag. Denna lagtekniska

lösning har vunnit allmänt gillande bland remissinstanserna. I samband

med att förslag till ny sjukhuslag förelädes 1959 års riksdag uttalade

jag sympati för tanken att man en gång skulle nå fram till en enhetlig sjukvårdslag,

som skulle reglera både öppen och sluten vård och såväl somatisk

som mental sjukvård. Det är med stor tillfredsställelse jag konstaterar, att

det redan nu blivit möjligt att realisera detta önskemål.

Röster har inte saknats för tanken, att man skulle gå ännu längre när

det gäller omfattningen av landstingens i lag reglerade

skyldigheter. Ett par remissinstanser har sålunda uttalat, att man i

detta sammanhang borde ålägga landstingen ansvar även för den förebyggande

vården. Med hänsyn till det starka sambandet mellan den individuella

hälsovården och sjukvården, ter det sig även för mig som en naturlig utveckling

att landstingen får legalt ansvar för all samhällelig verksamhet på

båda dessa områden. I vad avser den väl etablerade förebyggande verksamhet

som bedrivs inom ramen för distriktsvården, dispensärvården samt den

förebyggande mödra- och barnavården skulle enligt min mening hinder

heller inte möta att redan nu lagfästa landstingens ansvar. Vad beträffar

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 30 år 1962 19

skolhälsovården, som också i betydande utsträckning innefattar förebyggande

åtgärder, har statsmakterna däremot så sent som i samband med ställningstagandet

till tjänsteläkarreformen stannat för att ansvaret tills vidare

skall ligga kvar på primärkommunerna. Till förebyggande vård är vidare

att hänföra allmänna hälsoundersökningar av olika slag, ett område där

f. n. en livlig försöksverksamhet pågår. Innan större klarhet vunnits beträffande

värdet av sådana undersökningar och i vilka former de bör ske,

synes mig landstingen inte böra åläggas skyldighet att ombesörja förebyggande

vård av detta slag. Även på områden, som landstingen uppenbart

inte bör ha att svara för, vidtages individuellt inriktade åtgärder för att

förebygga ohälsa, exempelvis inom arbetarskyddet. Ett allmänt ansvar för

förebyggande vård kan således inte läggas på landstingen förrän närmare

bestämts vad som skall inbegripas i denna vårdform. Förutsättningar för

en sådan bestämning saknas enligt min mening f. n. Jag ansluter mig därför

till den ståndpunkt, som intagits i departementspromemorian och godtagits

av det stora flertalet remissinstanser, däribland svenska landstingsförbundet,

att landstingens skyldigheter enligt lag f. n. bör begränsas till

att avse sjukvård. Den reglering som i dagens läge anses erforderlig för

landstingens handhavande av förebyggande vård bör sålunda tills vidare

ske vid sidan av sjukvårdslagen.

Om landstingens ansvar enligt lagen sålunda begränsas till sjukvård, bör

det å andra sidan omfatta all sådan vård, oavsett i vilken form och av vilken

personal vården meddelas. I den mån behov föreligger av t. ex. sjukgymnaster

och arbetsterapeuter, anställda i samhällets tjänst för sjukvård, bör det

alltså i princip ankomma på landstingen att tillgodose detta behov. Givet

är att landstingens möjligheter att tillhandahålla sådan liksom annan vård

är beroende av tillgången på utbildad personal. I dagens bristsituation kan

sålunda någon egentlig utbyggnad av den vård, som meddelas av nämnda

personalkategorier, inte komma till stånd.

Någon närmare reglering av annan öppen sjukvård än sådan som utövas

av tjänsteläkare finner jag däremot, i likhet med svenska landstingsförbundet,

inte erforderlig. Regleringen bör kunna utformas analogt med vad

som skett för den slutna vården i sjukhuslagen, där särskilda bestämmelser

intagits såvitt avser läkarna medan beträffande annan personal endast

stadgats att den personal skall finnas anställd, som i övrigt erfordras för

att god vård skall kunna meddelas. Med en så utformad reglering får landstingen

full frihet att organisera den vid sidan av tjänsteläkarväsendet erforderliga

öppna sjukvården på sätt landstingen finner lämpligast. Anledning

saknas därför att i sjukvårdslagen intaga bestämmelser om distriktssköterskor

eller distriktsbarnmorskor samt om indelning i sjuksköte

r s k e- och b a r n in o r s k e d i s t r i k t. Sådana bestämmelser kommer,

i den mån de över huvud anses behövliga, endast att återfinnas i regleringen

av den förebyggande vården. Sjukvårdslagstiftningen kommer en
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Andra lagutskottets utlåtande nr 30 år 1962

ligt det anförda att avse även öppen vård för barnsbörd. Med hänsyn härtill

kan förordningen om distriktsbarnmorskor, i vilken denna vård f. n. regleras,

utgå. Med den utformning av lagstiftningen som jag förordar följer

vidare, att landstingen och de landstingsfria städerna är oförhindrade att

tillhandahålla öppen vård vid fristående polikliniker eller i

andra former, som inte omfattas av regleringen. Sådana åtgärder kan sålunda

utgöra alternativ till eljest nödvändig utvidgning av tjänsteläkarorganisationen.

Enligt den av riksdagen godtagna överenskommelsen om villkoren för

tjänsteläkarreformen skall landstingens ansvar för den öppna

sjukvården utanför sjukhusen aktualiseras blott i den mån

annan inte drar försorg om vården. Såsom framhållits i departementspromemorian

leder denna begränsning till att storleken av landstingens

personalorganisation för den öppna sjukvården blir beroende på

omfattningen av den vård som lämnas av privatpraktiserande läkare, sjukgymnaster

m. fl. Dock måste i varje läkardistrikt finnas åtminstone en

tjänsteläkare för att fullgöra sådana uppgifter, för vilka tjänsteläkare enligt

särskilda författningar skall anlitas. Nämnda överenskommelse innebär

vidare, att landstingen inte behöver tillhandahålla tjänsteläkare i landstingsstäder

med 15 000 invånare eller däröver, i den mån staden själv har

läkare anställd för att meddela öppen vård utanför sjukhus och fullgöra

de särskilda tjänsteläkaruppgifterna. I anledning av vad Sveriges läkarförbund

anfört i detta sammanhang vill jag förklara, att överenskommelsen

enligt min mening bör tillämpas så att landstingen inte anställer läkare för

tjänstgöring såsom tjänsteläkare i stad av nyssnämnda slag förrän det

efter överläggningar mellan berörda parter konstaterats, att läkarvården i

fråga är otillfredsställande tillgodosedd. Även det fall att stad som tillhör

landsting själv handhar tjänsteläkarväsendet bör regleras i sjukvårdslagen,

lämpligen genom hänvisning till vad som stadgas beträffande motsvarande

verksamhet i landstingsfri stad.

Vad som anförts av vissa remissinstanser rörande tjänsteläkarväsendet

i städer, som tillhör landsting, leder mig också in på frågan om indelningen

av sjukvårdsområdena i läkardistrikt. Riksdagens

beslut i anledning av prop. 1961:181 innebar i detta hänseende, att det

skulle ankomma på medicinalstyrelsen att fastställa distriktsindelningen

för den öppna vård utanför sjukhusen, som ombesörjes av landstingskommun.

Det förutsattes därvid i propositionen, att landstingen skulle svara

för att plan upprättades för denna indelning samt att städer med mindre

än 15 000 invånare skulle omfattas av planen. Större städer som redan f. n.

ingår i provinsialläkarorganisationen skall givetvis kvarstå i denna. I god

tid före tjänsteläkarreformens ikraftträdande den 1 juli 1963 måste sålunda

landstingen för medicinalstyrelsen ange vilka städer som skall ingå

i landstingens distriktsorganisation och hur dessa bör infogas i distriktsindelningen.

Landstingen får för detta ändamål göra en förhandsbedöm
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Andra lagutskottets utlåtande nr 30 år 1962

ning av vilka städer som vid nämnda tidpunkt kan antagas ha ett invånarantal

av 15 000, varvid självfallet några krav på exakthet i bedömningen

inte kan uppställas. Den omständigheten att en stad som inlemmats i

landstingets distriktsorganisation senare uppnår invånarantalet 15 000 föranleder

givetvis i och för sig ingen omreglering, eftersom staden måste ha

egen tjänsteläkare innan förutsättningar föreligger för en begränsning av

landstingets ansvar med avseende å staden. Å andra sidan synes efter

tjänsteläkarreformens ikraftträdande stad med mer än 15 000 invånare

inte böra intagas i landstingets distriktsorganisation förrän av staden anställd

läkare, som fullgör på tjänsteläkare ankommande göromål, lämnar

sin anställning och tjänsten i samband därmed indrages. Stad utanför landstingets

distriktsorganisation bör anses utgöra ett läkardistrikt, om inte staden

beslutat att dess område skall vara indelat i flera distrikt. De landstingsfria

städerna bör — sedan Gävle och Hälsingborg från och med den 1

januari 1963 återinträtt i landstingskommunen — alltid indelas i läkardistrikt,

vilken indelning dock icke behöver fastställas av medicinalstyrelsen.

Förslaget i departementspromemorian att de landstingsanställda

tjänsteläkarna skall i sjukvårdslagen benämnas provinsialläkare,

biträdande provinsialläkare och extra provinsialläkare samt de

stadsanställda stadsdistriktsläkare synes mig böra godtagas. Visserligen

kunde det förefalla rationellt att nu införa en enhetlig benämning för båda

kategorierna, exempelvis distriktsläkare, men jag anser detta inte utgöra

tillräckliga skäl för att ändra beteckningen provinsialläkare, som läkarna

i fråga själva önskar behålla och som har gammal hävd. Och att benämna

tjänsteläkarna i städerna provinsialläkare vore — särskilt när det gäller

de landstingsfria städerna — att helt bortse från ordets språkliga innebörd.

Eftersom de olika beteckningarna inte avser att skilja mellan läkare

i landskommun och stad utan mellan landstingsanställda och primärkommunalt

anställda läkare, kan jag inte heller finna den invändning mot

de skilda benämningarna bärande, som svenska landskommunernas förbund

gjort under hänvisning till utvecklingen mot en enhetlig kommuntyp.

Jag förordar således att tjänsteläkarna i sjukvårdslagen benämns

respektive provinsialläkare och stadsdistriktsläkare. Såsom anförts i promemorian

föranleder detta nya tjänsteläkarbegrepp vissa ändringar i lagen

angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, lagen om nyktertietsvård

och hälsovårdsstadgan, men förslag till dessa ändringar avser jag

att anmäla i senare sammanhang.

Sjukvårdslagen bör möjliggöra olika alternativ för tjänstelä k arorganisation

en inom ett läkardistrikt i landstingskommun.

Möjligheter bör sålunda finnas för huvudmannen att anordna två- eller

flerläkarstationer antingen med två eller flera jämställda provinsialläkare

eller med en provinsialläkare som chef för stationen och biträdande provinsialläkare

under honom. Vid utformningen av organisationen bör dock

huvudmannen i enlighet med vad som anförts i prop. 1961: 181 vara bero
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Andra lagutskottets utlåtande nr 30 år 1962

ende av medicinalstyrelsens medgivande till inrättande av läkartjänst, något

som också gäller tjänsteläkarorganisationen i städerna. De möjligheter

till utbyte av läkare mellan den öppna och den slutna vården, som det

enhetliga huvudmannaskapet bör kunna medföra, synes på allt sätt böra

främjas. Såsom uttalats i departementspromemorian bör därför medicinalstyrelsens

medgivande inte krävas för ett tillfälligt förordnande för sjukhusläkare

att tjänstgöra i den öppna vården och vice versa även utan att

fråga är om vikariat. Sjukhusläkare av alla kategorier bör sålunda kunna

förordnas till extra provinsialläkare och alla kategorier av läkare inom den

öppna vården bör kunna anställas såsom extra läkare vid sjukhus. Som

medicinalstyrelsen förordat bör för varje läkare gälla en maximitid av tre

månader per kalenderår för sådan utbytestjänstgöring. Någon skyldighet

för läkare att tjänstgöra inom annat vårdområde än den egna tjänsten

tillhör anser jag däremot inte böra föreskrivas.

De i departementspromemorian föreslagna bestämmelserna rörande förfarandet

vid tillsättning av tjänsteläkare grundar sig

såvitt avser provinsialläkare på den av riksdagen godtagna överenskommelsen

rörande tillsättningsförfarandet. Att nu frångå denna överenskommelse

anser jag inte kunna komma i fråga. Jag vill också med anledning av de

invändningar som under remissbehandlingen gjorts från landstingshåll i

denna del framhålla, att staten enligt villkoren för tjänsteläkarreformen

fortfarande i princip skall svara för lönekostnaderna samt att, om provinsialläkartjänster

i mindre attraktiva distrikt skall kunna besättas, tillsättningsförfarandet

för provinsialläkare måste utformas så att möjligheterna

till transport till tjänst inom annan landstingskommun framstår som goda

och att dessa möjligheter även tillvaratages. Vad beträffar tillsättningsförfarandet

för biträdande provinsialläkare synes det naturligt att detta anpassas

efter vad som gäller vid tillsättning av biträdande överläkare. Förordnandet

för biträdande provinsialläkare synes dock inte böra tidsbegränsas

i lagen utan det bör få ankomma på sjukvårdsstyrelsen att bestämma

om förordnandet skall gälla för viss tid eller tills vidare. Anställandet av

extra provinsialläkare bör likaledes ske i samma ordning som motsvarande

sjukhusläkare.

Tjänsteläkarnas åligganden bör på samma sätt som skett

beträffande sjukhusläkarna regleras i administrativ ordning. Jag inskränker

mig därför till att här till sist något beröra vissa på detta område under

remissbehandlingen framförda synpunkter.

Givet är att tjänsteläkarens skyldigheter i allmänhet skall hänföra sig till

befolkningen och förhållandena inom hans distrikt. När det gäller uppgiften

att meddela sjukvård, har dock enligt vad medicinalstyrelsen upplyst den

ordningen utbildat sig, att läkaren i regel tagit emot vårdsökande, oavsett

varifrån denne kommit. Jag är ense med medicinalstyrelsen om att detta

smidiga förfarande i viss utsträckning bör ligga till grund för vårdskyldig
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Andra lagutskottets utlåtande nr 30 år 1962

hetens utformning. Tjänsteläkaren bör sålunda vara skyldig att meddela

sjukvård åt vårdsökande från angränsande distrikt, i den mån arbetsförhållandena

inom hans distrikt tillåter det. Tillströmningen av sådana vårdsökande

till läkarmottagningen bör kunna regleras genom att läkaren endast

tar emot dem som förutbeställt tid. Som medicinalstyrelsen påpekat, bör

skyldigheterna beträffande jourtjänsten och de särskilda tjänsteläkaruppgifterna

uteslutande hänföra sig till distriktet.

Enligt departementspromemorian bör provinsialläkarna sedan de övergått

i landstingstjänst inte såsom nu ha någon författningsreglerad skyldighet

att åtaga sig befattning eller uppdrag som läkare vid vissa sjukvårdsanstalter

i distriktet och inom viss förebyggande vård. De i remissyttranden

från landstingshåll uttryckta önskemålen om fortsatt reglering av sådan

skyldighet kan jag inte biträda. Frågan om och på vilka villkor provinsialläkare

skall vara skyldig att åtaga sig berörda befattningar eller uppdrag

bör behandlas som en förhandlingsfråga mellan parterna. Av samma skäl

kan jag inte heller tillstyrka att tjänsteläkare, såsom socialstyrelsen förordat,

ålägges en allmän skyldighet att, om annan läkare ej finns att tillgå,

stå till de primärkommunala myndigheternas förfogande.»

Utskottet

I förevarande proposition framlägges förslag till den lagliga reglering,

som den av 1961 års riksdag beslutade överflyttningen från staten till landstingen

av ansvaret för tjänsteläkarväsendet kräver. Förslaget innebär, att

de erforderliga bestämmelserna inarbetats i den nu gällande sjukhuslagen,

som föreslås skola benämnas sjukvårdslag. I denna har landstingens ansvar

som sjukvårdshuvudmän utvidgats till att i princip omfatta även den öppna

sjukvården utanför sjukhus.

I sjukvårdslagen kvarstår sjukhuslagens regler om intagning och utskrivning

av patienter på sjukhus oförändrade. Dessa bestämmelser innebär, att

vederbörande överläkare, sjukstuguläkare eller sjukhemsläkare har att besluta

om intagning och utskrivning. Beslutanderätten kan överlåtas på

annan vid sjukhuset anställd läkare. I motionen II: M6 göres gällande att

frågan om intagning och utskrivning av patienter är en samhällelig angelägenhet

av sådan vikt att det icke bör överlämnas åt varje enskild läkare

att avgöra den efter gottfinnande. Motionären har därför yrkat att riksdagen

hos Kungl. Maj:t måtte hemställa om utredning för att tillskapa

regler angående överklagande eller omprövning av intagnings- eller utskrivningsbeslut.

Utskottet är ense med motionären om att det i nuvarande läge, då sjukvårdens

resurser är hårt ansträngda, är angeläget att vårdplatserna disponeras

på ett riktigt och rättvist sätt. Den medicinska bedömningen av de

vårdsökandes behov av vård måste enligt utskottets mening alltid företagas

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande nr 30 år 1962

av läkare. Den gällande ordningen innebär att den för vårdavdelningen

ansvarige läkaren har att fatta beslut i frågan. Utskottet kan svårligen tänka

sig någon mera ändamålsenlig regel. Ett administrativt besvärsförfarande

i sådana frågor synes utskottet förenat med stora olägenheter utan någon

motsvarande nytta. Utskottet kan därför icke biträda motionen.

I 29 § sjukvårdslagen finnes regler om ersättning för sjukvård. Befattningshavare

på sjukhus får icke mottaga ersättning för undersökning, behandling

eller skötsel av där intagen eller för åtgärd som står i omedelbart

samband med intagning på eller utskrivning från sjukhus. Denna regel

gäller dock icke med avseende på åtgärd, som vidtagits vid läkares besök

hos den sjuke utanför sjukhuset. För öppen vård på sjukhus får läkare efter

överenskommelse med landstinget uttaga särskild ersättning av den vårdsökande.

För öppen vård utanför sjukhus får provinsialläkare inte uttaga

högre ersättning av den vårdsökande än som följer av överenskommelse

med landstinget.

I motionen II: 8i5 yrkas ändring av dessa regler i två avseenden. Undantagsbestämmelsen

som ger läkare rätt att för öppen vård på sjukhus uttaga

särskild ersättning vill motionärerna ha utvidgad på så sätt att även andra

på sjukhus anställda, exempelvis sjukgymnaster, får rätt att uttaga särskild

ersättning. Regeln om att provinsialläkare för öppen vård inte får uttaga

högre ersättning än som följer av överenskommelse med landstinget

anser motionärerna böra utgå ur lagen, eftersom den icke innebär annat än

ett åläggande för läkaren att följa det mellan sjukvårdshuvudmannen och

läkarens fackliga organisation ingångna avtalet. Då sådana avtal numera

undantagslöst torde respekteras, fyller enligt motionärernas mening stadgandet

intet syfte.

Frågan om sjukhusläkares rätt att mottaga särskild ersättning av vårdsökande

var föremål för riksdagens behandling år 1959 i samband med antagandet

av sjukhuslagen. Därvid uttalades, att det saknades anledning att

inom den slutna sjukvården behålla en sådan rätt, som torde grunda sig

på ett föråldrat betraktelsesätt. Med hänsyn till de särskilda förhållanden

som rådde inom den öppna vården på sjukhus ville riksdagen emellertid

icke motsätta sig, att sjukhusläkarna i fortsättningen efter överenskommelse

med huvudmannen fick rätt att mottaga s. k. prestationsersättning.

Läkares rätt till prestationsersättning är sålunda att betrakta som en

undantagsföreteelse. Att vid sådant förhållande medgiva även andra personalkategorier

än läkare rätt att uttaga ersättning av vårdsökande bör enligt

utskottets mening icke komma i fråga. Utskottet kan därför icke biträda

motionärernas yrkande härom.

Icke heller motionärernas andra yrkande, att borttaga regeln om förbud

för provinsialläkare att uttaga högre ersättning av vårdsökande än som överenskommits

med huvudmannen, kan utskottet biträda. Att bibehålla regeln

i lagen är motiverat bland annat därav att påföljden vid överträdelse av en

lagregel är annan än påföljden vid avtalsbrott.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Andra lagutskottets utlåtande nr 30 år 1962

I 12 § sjukhuslagen föreslås en regel av innebörd att bland andra landstingsdirektör

eller sjukvårdsdirektör skall kallas till sammanträde med

sjukhusdirektionen. Inom utskottet har väckts fråga om att borttaga denna

bestämmelse. Enligt utskottets mening är det emellertid ändamålsenligt

att de nämnda chefstjänstemännen kallas till sammanträdena och i den

mån ärendena så kräver är närvarande för att tillhandagå direktionen.

Utöver vad ovan anförts har det i propositionen framlagda lagförslaget

och de av departementschefen i anslutning därtill gjorda uttalandena inte

givit utskottet anledning till erinran eller särskilt uttalande.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

A. att riksdagen, med avslag å motionen II: 845, måtte

bifalla förevarande proposition, nr 122, samt

B. att motionen II: 846 icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 16 maj 1962

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson,

fru Hamrin-Thorell, fru Carlqvist, fru Gärda Svenson, fröken Nordström

och herr Enarsson;

från andra kammaren: herrar Nilsson i Göteborg, Rimmerfors, Bengtsson

i Varberg, fröken Sandell, fru Eriksson i Ängelholm, herrar Jönsson i

Ingemarsgården, Björkman och Gustavsson i Alvesta.

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM SS

202740

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1962:348 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag med förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet m. in. a1 i texten