Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till sjukvårdslag, dels ock i ämnet väckta motioner.
1962-05-16 · 25 sidor, varav 25 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 25 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1962:30, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till sjukvårdslag, dels ock i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 30 år 1962
1
Nr 30
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till sjukvårdslag, dels ock i ämnet väckta
motioner.
Genom en den 9 mars 1962 dagtecknad proposition, nr 122, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
inrikesärenden, föreslagit riksdagen att antaga följande
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 saml. 2 avd. Nr 30
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 30 år 1962
Förslag
till ''
Sjukvårdslag ,w.
Härigenom förordnas som följer.
Inledande bestämmelser
1§.
1 mom. Varje landstingskommun och stad som ej tillhör landstingskommun
utgör ett sjukvårdsområde.
2 mom. Vad i denna lag sägs om landstingskommun skall, om ej annat
särskilt stadgas eller eljest framgår, gälla jämväl stad som ej tillhör landstingskommun.
3 mom. Bestämmelserna i denna lag gälla icke sådan vård av psykiskt
efterblivna, varom är särskilt stadgat.
2 §•
1 mom. Med sjukhus förstås i denna lag av landstingskommun driven anstalt
för ombesörjande av sådan vård för sjukdom, skada, kroppsfel eller
barnsbörd, som fordrar intagning på anstalt (sluten vård). Såsom sjukhus
skall dock ej anses tillfällig sjukvårdslokal för vård av sjuka, behäftade med
smittsam sjukdom.
Vård för sjukdom, skada, kroppsfel eller barnsbörd, som meddelas åt annan
än den som är intagen på sjukhus, benämnes öppen vård.
2 mom. Därest landstingskommun bidrager till driftkostnaderna för sjukvårdsanstalt
utan att likväl kunna anses driva den, äger Konungen förordna,
att denna lag och med stöd därav meddelade föreskrifter helt eller
delvis skola tillämpas på sjukvårdsanstalten.
Skyldighet att ombesörja sjukvård
3§.
Landstingskommun åligger att för dem, vilka äro bosatta inom sjukvårdsområdet,
ombesörja såväl öppen som sluten vård för sjukdom, skada,
kroppsfel och barnsbörd, i den mån icke annan drager försorg härom.
Enahanda skyldighet att ombesörja vård åvilar landstingskommun för
dem, som vistas inom sjukvårdsområdet utan att vara där bosatta, därest
behov av omedelbar vård föreligger. I sådant fall gäller dock skyldigheten
3
Andra lagutskottets utlåtande nr 30 år 1962
att bereda sluten vård endast så länge den vårdbehövande ej utan men kan
flyttas till sjukhus, där den landstingskommun, i vilken han är bosatt, förfogar
över vårdplatser.
4 §•
öppen vård på sjukhus må icke bedrivas på sådant sätt att den inkräktar
på den slutna vården.
För öppen läkarvård utanför sjukhus skall landstingskommun vara indelad
i läkardistrikt.
Tillsyn
5 g
Högsta
tillsynen över landstingskommuns sjukvårdande verksamhet utövas
av medicinalstyrelsen.
Anordnande av sjukhus m. m.
6 §•
1 mom. Sjukhus benämnes, om ej annat följer av vad nedan stadgas,
lasarett, därest det är avsett för vårdbehövande oberoende av fallets svårare
eller lindrigare art, och sjukstuga, om det företrädesvis är avsett för mindre
krävande vård. Sjukstuga må vara försedd med högst trettio vårdplatser;
dock må utan hinder härav såsom särskild avdelning av sjukstuga anordnas
tuberkulossjukstuga, epidemisjukstuga, förlossningshem och sjukhem.
2 mom. Sjukhus, som till huvudsaklig del är inrättat för vård av tuberkulossjuka,
benämnes sanatorium, om sjukhuset är avsett för vård av sådana
sjuka oberoende av vårdens art, och tuberkulossjukstuga, om det företrädesvis
är avsett för mindre krävande vård. Tuberkulossjukstuga må vara
försedd med högst fyrtio vårdplatser.
3 mom. Sjukhus, vilket till huvudsaklig del är inrättat för vård av sjuka,
behäftade med sådan smittsam sjukdom, som angives i epidemilagen, benämnes
epidemisjukhus, om sjukhuset är avsett för vård av dylika sjuka
oberoende av vårdens art, och epidemisjukstuga, om det företrädesvis är
avsett för mindre krävande vård. Epidemisjukstuga må vara försedd med
högst sextio vårdplatser.
4 mom. Sjukhus, som är inrättat för vård av psykiskt sjuka och godkänts
för sådan vård enligt vad därom är särskilt stadgat, benämnes mentalsjukhus.
5 mom. Sjukhus, som är inrättat endast för förlossningsvård, benämnes
förlossningshem, om sjukhuset företrädesvis är avsett för mindre krävande
vård. Förlossningshem må vara försett med högst tio vårdplatser.
6 mom. Sjukhus benämnes sjukhem om det till huvudsaklig del är inrättat
för vård av
1* — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 2 avd. Nr 30
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 30 år 1962
a) långvarigt kroppssjuka, vilka äro i behov av sjukhusvård främst i
form av personlig skötsel men icke lida av tuberkulos,
b) lättskötta psykiskt sjuka,
c) konvalescenter eller
d) vårdbehövande, jämförliga med de i a) —c) nämnda.
Såsom avdelning av sjukhem må förlossningshem inrättas.
7 §•
För vård av sjuka, behäftade med sådan smittsam sjukdom, som angives
i epidemilagen, skall, om ej Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer
medgivit undantag, inom varje sjukvårdsområde finnas minst ett
epidemisjukhus eller en klinik å lasarett.
Sjukvårdsområde skall ock äga tillgång till lämpligt antal reservplatser
för vård av sjuka, som i första stycket sägs.
8 §•
Anläggning av sjukhus må icke påbörjas förrän sjukhusets förläggning
ävensom ritningar för sjukhuset godkänts i den ordning Konungen bestämmer.
Vad nu sagts skall gälla jämväl större till- eller ombyggnad av sjukhus.
Sjukvårdsstyrelse
9 §.
f mom. Ledningen av landstingskommuns sjukvårdande verksamhet enligt
denna lag utövas av sådan nämnd eller styrelse, som avses i 53 § landstingslagen
och som här benämnes sjukvårdsstyrelse.
1 stad, som ej tillhör landstingskommun, skall för ledningen av stadens
sjukvårdande verksamhet enligt denna lag finnas en särskild sjukvårdsstyrelse.
Ledamöter och suppleanter i sjukvårdsstyrelsen väljas av stadsfullmäktige
till det antal fullmäktige bestämma. Antalet ledamöter må dock
icke vara under fem. Valet skall vara proportionellt därest det begäres av
minst så många väljande, som motsvara det tal, vilket erhålles, om samtliga
väljandes antal delas med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om
förfarandet vid sådant proportionellt val är särskilt stadgat. Sker ej val av
suppleanter proportionellt, skall tillika bestämmas den ordning, i vilken
suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.
2 mom. Till sammanträde med sjukvårdsstyrelse, vid vilket sjukvårdsärende
av större vikt är avsett att förekomma, skall beroende på ärendets
art kallas antingen en överläkare eller en provinsialläkare eller stadsdistriktsläkare
med rätt för honom att deltaga i överläggningarna men ej i
besluten samt att få sin mening antecknad till protokollet. Styrelsen skall för
5
Andra lagutskottets utlåtande nr 30 år 1962
viss tid utse en överläkare och en provinsialläkare eller stadsdistriktsläkare
inom sjukvårdsområdet att stå till förfogande för detta ändamål.
Till sammanträde med sjukvårdsstyrelse i stad som ej tillhör landstingskommun
skola vidare kallas sjukvårdsdirektör, om sådan finnes, samt
förste stadsläkaren eller motsvarande läkare, så ock efter stadsfullmäktiges
bestämmande annan, som har att inför stadens styrelse föredraga
sjukvårdsärenden. De äga deltaga i överläggningarna men ej i besluten
samt få sin mening antecknad till protokollet.
3 mom. Beträffande sjukvårdsstyrelse i annan stad, som ej tillhör landstingskommun,
än Stockholm skola bestämmelserna i 32—42 §§ kommunallagen
avseende kommunens styrelse ävensom i 45 § andra och tredje styckena
samma lag i fråga om där avsedd nämnd äga motsvarande tillämpning,
dock att det ej är erforderligt, att protokoll upptager annat än förteckning
å närvarande ledamöter och beslutet i varje ärende.
I fråga om sjukvårdsstyrelsen i Stockholm skola bestämmelserna i 51 §
kommunallagen för Stockholm äga tillämpning, varjämte, utöver vad i 1 och
2 mom. sägs, skall gälla vad stadsfullmäktige med iakttagande av stadgandena
i sagda lag föreskriva. Protokoll, som föres vid sjukvårdsstyrelsens
sammanträde, behöver dock ej upptaga annat än förteckning å närvarande
ledamöter och beslutet i varje ärende.
4 mom. Drives sjukhus gemensamt av landstingskommun och stad, som
ej tillhör landstingskommun, eller av flera landstingskommuner eller städer,
som nyss sagts, äger Konungen medgiva att särskild styrelse utses för
att fullgöra de åligganden, som eljest ankomma på sjukvårdsstyrelse.
10 §.
Sjukvårdsstyrelse har att med uppmärksamhet följa sjukvårdens behov
och utveckling samt att för landstinget eller stadsfullmäktige framlägga de
förslag rörande sjukvården som finnas påkallade. Styrelsen skall verka för
främjande av största möjliga planmässighet i sjukvården.
Direktion för sjukhus
11 §.
1 mom. Närmast under sjukvårdsstyrelsen utövas tillsynen vid och ansvaret
för förvaltningen av sjukhus av en direktion. Direktion må vara
gemensam för två eller flera sjukhus och kan utöver sjukhusförvaltning
anförtros andra motsvarande uppgifter inom sjukvården.
Landsting äger besluta, att sjukvårdsstyrelsen skall utgöra direktion. I
stad som icke tillhör landstingskommun äger stadsfullmäktige motsvarande
befogenhet.
2 mom. Ledamöter och suppleanter i särskild direktion väljas av lands
-
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 30 år 1962
tinget eller stadsfullmäktige till det antal landstinget eller stadsfullmäktige
bestämmer. Antalet ledamöter må dock icke vara under tre. Vid valet skall
tillika bestämmas den ordning, i vilken suppleanterna skola inkallas till
tjänstgöring.
3 mom. Den som ej är valbar till ledamot eller suppleant i sjukvårdsstyrelse
kan icke väljas till ledamot eller suppleant i direktion. Ej heller
må därtill utses sjukhusdirektör, styresman, chefsläkare eller sjukhusintendent
vid direktionen underställt sjukhus eller sjukvårdsdirektör som är
högsta förvaltningschef för sådant sjukhus.
I nästföregående stycke nämnd befattningshavare må ej såsom ledamot
eller suppleant i sjukvårdsstyrelse, som utgör direktion, deltaga i handläggning
av ärende, vilket ankommer på direktion.
4 mom. Beträffande särskilt utsedd direktion skola, med de avvikelser
som framgå av vad i 2, 3 och 5 mom. stadgas, följande bestämmelser äga
motsvarande tillämpning, nämligen
för direktion i landstingskommun vad i 43, 44 och 46—51 §§ landstingslagen
är föreskrivet med avseende å förvaltningsutskottet och i 53 § 1 mom.
tredje stycket samma lag i fråga om där avsedd styrelse samt
för direktion i annan stad, som ej tillhör landstingskommun, än Stockholm
vad i 32, 33 och 35—42 §§ kommunallagen är föreskrivet med avseende
å kommunens styrelse samt i 45 § andra och tredje styckena samma lag
i fråga om där avsedd nämnd.
För särskilt utsedd direktion i Stockholm skola bestämmelserna i 51 §
kommunallagen för Stockholm äga tillämpning, varjämte, utöver vad i 2, 3
och 5 mom. sägs samt i 12 § stadgas, skall gälla vad stadsfullmäktige med
iakttagande av stadgandena i sagda lag föreskriva.
5 mom. Består direktion av tre ledamöter, är den beslutför, då två ledamöter
närvara och äro om beslutet ense. Protokoll, som föres vid direktions
sammanträde, behöver ej upptaga annat än förteckning å närvarande
ledamöter samt beslutet i varje ärende.
6 mom. Konungen äger för särskilt fall medgiva undantag från bestämmelserna
i denna paragraf.
12 §.
Till sammanträde med direktionen skola landstingsdirektör eller sjukvårdsdirektör
samt sjukhusdirektör, styresman, chefsläkare och sjukhusintendent
kallas med rätt att deltaga i överläggningarna men ej i besluten
samt att få sin mening antecknad till protokollet.
Enahanda befogenhet tillkommer ock överläkare, sjukstuguläkare och
sjukhemsläkare, envar såvitt angår sjukvården å det sjukhus eller den avdelning
därav som anförtrotts honom, ävensom, såvitt angår sjukvårdspersonalen,
den som närmast under sjukhusdirektör eller styresman handlägger
frågor rörande denna personal.
7
Andra lagutskottets utlåtande nr 30 år 1962
Vad sålunda stadgats skall äga tillämpning jämväl då sjukvårdsstyrelse
fullgör åliggande som direktion.
Tjänstemän i sjukhusledningen
13 §.
1 mom. Ledningen av sjukhus utövas under direktionen av en särskilt
tillsatt sjukhusdirektör eller en läkare vid sjukhuset såsom styresman. Vid
sjukhus med styresman skall dock ledningen av den ekonomiska förvaltningen
tillkomma en sjukhusinlendent. Utses annan än läkare till sjukhusdirektör,
skall en läkare vid sjukhuset förordnas att såsom chefsläkare biträda
sjukhusdirektören i medicinska angelägenheter.
Sjukhusdirektör och sjukhusintendent tillsättas och entledigas av sjukvårdsstyrelsen
efter direktionens hörande. Styresman är den läkare, som
ansvarar för sjukvårdens handhavande å sjukhuset, eller, om flera sådana
läkare finnas, den av dem som förordnas till styresman. Dylikt förordnande
meddelas, efter förslag av direktionen, av sjukvårdsstyrelsen för viss tid
eller tills vidare. I samma ordning utses chefsläkare för viss tid, högst fyra
år, varvid dock sjukhusets överläkare, om flera sådana finnas, skola beredas
tillfälle att yttra sig över direktionens förslag.
2 mom. Om särskilda skäl äro därtill, må flera sjukhus ställas under ledning
av en sjukhusdirektör eller en styresman. Sjukhusintendent må ock
vara gemensam för flera sjukhus.
Sjukvårdsstyrelsen må besluta, att sjukhusintendent icke skall tillsättas
vid sjukstuga, tuberkulossjukstuga, epidemisjukstuga, förlossningshem eller
sjukhem. Finnes icke sjukhusintendent vid sådant sjukhus, ankommer
på sjukvårdsstyrelsen att bestämma, huru de åligganden som eljest tillkomma
sjukhusintendent skola fullgöras.
14 §.
Har inom landstingskommun anställts sjukvårdsdirektör såsom högsta
chef närmast under sjukvårdsstyrelsen för förvaltning av sjukvården, skola
sjukhusdirektör, styresman och sjukhusintendent handhava sin förvaltning
under sjukvårdsdirektörens ledning.
Sjukvårdsdirektör må i den omfattning och ordning Konungen bestämmer
tilläggas uppgifter, som eljest ankomma på direktion, sjukhusdirektör, styresman
eller sjukhusintendent.
Efter sjukvårdsstyrelsens bestämmande må befattningshavare, som anställts
såsom biträde åt sjukvårdsdirektören, självständigt fullgöra vissa på
sjukvårdsdirektör ankommande uppgifter.
2* — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 saml. 2 avd. Nr 30
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 30 år 1962
Läkare
15 §.
I varje läkardistrikt i landstingskommun skall, om ej sådant fall före*
ligger som avses i 31 §, finnas minst en provinsialläkare.
Härjämte må i läkardistrikt anställas biträdande provinsialläkare och
extra provinsialläkare.
I stad som ej tillhör landstingskommun skall finnas minst en stadsdistriktsläkare
i varje läkardistrikt.
16 §.
1 mom. Vid varje sjukhus eller, om sjukhuset är uppdelat på kliniker,
vid varje klinik, skall finnas läkare, som har att ansvara för sjukvårdens
behöriga och ändamålsenliga handhavande.
2 mom. Läkare som avses i 1 mom. benämnes
1) vid lasarett, sanatorium och epidemisjukhus, så ock vid mentalsjukhus
som är inrättat huvudsakligen för mera krävande vård eller är försett
med flera än etthundrafemtio vårdplatser, överläkare,
2) vid sjukstuga, tuberkulossjukstuga och epidemisjukstuga sjukstuguläkare
samt
3) vid sjukhem sjukhemsläkare eller, om medicinalstyrelsen efter framställning
av sjukvårdsstyrelsen så förordnat, överläkare.
Såvida ej annat föreskrives, skall vad i denna lag och med stöd därav
meddelade bestämmelser stadgas om sjukstuguläkare jämväl äga tillämpning
å motsvarande läkare vid sådant mentalsjukhus, där överläkare ej
finnes, och vad om sjukhemsläkare stadgas äga tillämpning å motsvarande
läkare vid förlossningshem.
överläkare må även anställas med uppgift att verkställa undersökningar
eller meddela behandling av speciell art utan att särskild klinik inrättas för
ändamålet. De i lagen för verksamheten å klinik meddelade bestämmelserna
skola i tillämpliga delar gälla jämväl verksamhet, vilken förestås av
överläkare som nu sagts.
3 mom. För fullgörande av viss del av överläkares åligganden må anställas
biträdande överläkare. Därjämte må för biträde i sjukvården anställas
underläkare och extra läkare.
Om särskilda skäl föranleda det, må extra läkare anställas med uppgift
att fullgöra åligganden som ankomma på överläkare; och skall, om ej annat
föreskrives, vad om överläkare stadgas äga tillämpning å sådan läkare, dock
med undantag för de föreskrifter som gälla tjänstens tillsättning.
Andra lagutskottets utlåtande nr 30 år 1962 9
17 §.
Tjänst för läkare som avses i 15 § må ej inrättas utan att medgivande
därtill inhämtats av medicinalstyrelsen. Sådant medgivande erfordras jämväl
för att inrätta tjänst såsom överläkare, biträdande överläkare, underläkare
eller extra läkare. Utan medgivande må dock för en tid av högst tre
månader under samma kalenderår läkare som avses i 15 § anställas såsom
extra läkare å sjukhus samt läkare som avses i 16 § anställas såsom extra
provinsialläkare.
Medgivande att inrätta annan tjänst än såsom provinsialläkare eller överläkare
må, när skäl äro därtill, begränsas till tiden. Medgivande att inrätta
tjänst såsom extra provinsialläkare eller extra läkare må lämnas allenast
för begränsad tid.
18 §•
1 mom. Provinsialläkare utnämnes av Konungen.
När provinsialläkartjänst skall tillsättas, åligger det medicinalstyrelsen
itt, i den mån behöriga sökande anmält sig, på förslag uppföra de fyra med
avseende å förtjänst och skicklighet främsta sökandena i den ordning de
anses böra komma i fråga till tjänsten. Medicinalstyrelsen skall bereda
sjukvårdsstyrelsen tillfälle att yttra sig över förslaget, varefter medicinalstyrelsen
har att avgiva förord till förmån för någon av de på förslaget uppförda
sökandena.
2 mom. Biträdande provinsialläkare förordnas av sjukvårdsstyrelsen för
viss tid eller tills vidare.
När tjänst som biträdande provinsialläkare skall tillsättas, åligger det
sakkunniga, vilka utses i den ordning Konungen föreskriver, att under
iakttagande av de i 1 mom. angivna befordringsgrunderna på förslag uppföra
de tre främsta sökandena i den ordning de anses böra komma i fråga
till tjänsten.
Sedan förslag upprättats, har sjukvårdsstyrelsen, efter hörande av den
provinsialläkare, som innehavaren av tjänsten närmast skall vara underställd,
att till biträdande provinsialläkare förordna en av de sökande, som
uppförts på förslag.
3 mom. Extra provinsialläkare förordnas på viss tid av sjukvårdsstyrelsen,
dock att beträffande den som icke äger behörighet att utöva läkaryrket
förordnande meddelas av medicinalstyrelsen eller efter styrelsens bemyndigande
av sjukvårdsstyrelsen. Vid meddelande av förordnande skall, om
ej medicinalstyrelsen medgivit undantag eller fråga är om förordnande, som
enligt 17 § må meddelas utan medicinalstyrelsens medgivande, förfaras på
sätt är stadgat i 2 mom.
19 §•
Stadsdistriktsläkare i stad som ej tillhör landstingskommun antages av
sjukvårdsstyrelsen, om ej stadsfullmäktige förbehållit sig detta.
10 Andra lagutskottets utlåtande nr 30 år 1962
20 §.
1 mom. Överläkare utnämnes av Konungen.
När överläkartjänst skall tillsättas, åligger det medicinalstyrelsen att, i
den mån behöriga sökande anmält sig, på förslag uppföra de fyra med avseende
å förtjänst och skicklighet främsta sökandena i den ordning de anses
höra komma i fråga till tjänsten. Kan sökande inom det område som
tjänsten avser åberopa framstående skicklighet, ådagalagd genom berömvärd
tjänstgöring å sjukhus, eller grundlig utbildning eller väl vitsordat
vetenskapligt forskningsarbete, skall särskild hänsyn tagas därtill.
Sedan förslag upprättats, äger sjukvårdsstyrelsen efter direktionens hörande
avgiva förord till förmån för någon av de på förslaget uppförda sökandena.
2 mom. Biträdande överläkare förordnas av sjukvårdsstyrelsen för viss
tid. Förordnande skall meddelas för sex år, såvida ej särskilda skäl föranleda
förordnande för kortare tid. Om ej medicinalstyrelsen föreskriver annat,
må förordnande förlängas med högst sex år varje gång.
När tjänst som biträdande överläkare skall tillsättas, åligger det sakkunniga,
vilka utses i den ordning Konungen föreskriver, att under iakttagande
av de i 1 mom. angivna befordringsgrunderna på förslag uppföra de
tre främsta sökandena i den ordning de anses böra komma i fråga till
tjänsten.
Sedan förslag upprättats, har sjukvårdsstyrelsen, efter hörande av den
överläkare, som innehavaren av tjänsten närmast skall vara underställd,
och direktionen för sjukhuset, att till biträdande överläkare förordna en
av de sökande, som uppförts på förslag.
3 mom. Sjukstuguläkare och sjukhemsläkare förordnas av sjukvårdsstyrelsen
tills vidare.
Vid tillsättning av tjänst som sjukstuguläkare eller som sjukhemsläkare
vid sjukhem med flera än sextio vårdplatser förfares, om ej medicinalstyrelsen
medgivit undantag, i tillämpliga delar på sätt är stadgat i 2 mom.
i mom. Underläkare förordnas av sjukvårdsstyrelsen för högst tre år.
Vid tillsättning av tjänst som underläkare förfares i tillämpliga delar på
sätt är stadgat i 2 mom.
Har förordnande meddelats för kortare tid än tre år, må förordnandet
förlängas så, att den sammanlagda tiden för förordnandet kommer att uppgå
till högst tre år. Utöver vad nu sagts må förlängning av förordnande såsom
underläkare icke ske utan medicinalstyrelsens medgivande.
Medicinalstyrelsen äger föreskriva, att förordnande å viss underläkartjänst
må meddelas endast för kortare tid än tre år och att den, som under
tre år innehaft underläkartjänst, ej må förordnas å annan sådan tjänst vid
samma klinik eller, därest sjukhuset ej är uppdelat på kliniker, vid samma
sjukhus.
11
Andra lagutskottets utlåtande nr 30 år 1962
5 mom. Extra läkare, som skall fullgöra åligganden vilka ankomma på
överläkare, tillsättes av medicinalstyrelsen genom förordnande på viss tid.
Annan extra läkare förordnas på viss tid av sjukvårdsstyrelsen, dock att
beträffande den som icke äger behörighet att utöva läkaryrket förordnande
meddelas av medicinalstyrelsen eller efter styrelsens bemyndigande av sjukvårdsstyrelsen.
När sjukvårdsstyrelse förordnar extra läkare skall, om ej
medicinalstyrelsen medgivit undantag eller fråga är om förordnande, som
enligt 17 § må meddelas utan medicinalstyrelsens medgivande, förfaras på
sätt är stadgat i 2 mom.
21 §.
Föreligger inom läkardistrikt eller vid sjukhus behov av att för särskilda
sjukvårdsuppgifter konsultera annan läkare än sådan som avses i 15 ellei
16 §, må dylik läkare (konsultläkare) stadigvarande knytas till läkardistriktet
eller sjukhuset genom förordnande av sjukvårdsstyrelsen.
22 §.
Har medicinalstyrelsen vidtagit åtgärd för att ställa läkare under åtal för
fel eller försummelse i tjänsten och är felet eller försummelsen av sådan
beskaffenhet, att det för sjukvårdens behöriga uppehållande finnes nödigi
att försätta läkaren ur tjänstgöring, äger medicinalstyrelsen med omedelbar
verkan avstänga honom från utövning av tjänsten, dock icke längre än till
dess lagakraftägande dom eller beslut föreligger.
Övrig personal
23 §.
Förutom befattningshavare som i det föregående sagts skall för den sjukvårdande
verksamheten finnas anställd den personal, som erfordras för att
god vård skall kunna meddelas.
Intagning på sjukhus m. m.
24 §.
Om intagning på sjukhus beslutar vederbörande överläkare, sjukstuguläkare
eller sjukhemsläkare. Denne äger vid behov överlåta sin beslutanderätt
på annan vid sjukhuset anställd läkare. I fråga om intagning på mentalsjukhus
är särskilt stadgat.
Vad i första stycket stadgas om intagning på sjukhus skall, om ej annat är
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 30 år 1962
särskilt föreskrivet, äga motsvarande tillämpning beträffande utskrivning
av intagen person.
25 §.
1 mom. På sjukhus må intagas endast den som är i behov av vård eller
observation på sjukhus.
Intagning må ej äga rum för annan vård eller observation än sådan, varför
sjukhuset är avsett, med mindre särskilt trängande omständigheter äro
därtill.
Utan sjukvårdsstyrelsens medgivande må på sjukhus ej heller intagas
annan än den, för vilken landstingskommunen jämlikt denna lag eller enligt
avtal har att ombesörja sluten vård.
2 mom. Utan sådan prövning av vårdbehovet, som avses i 1 mom., skall
intagning ske av
1) den som av läkare förklarats behäftad med eller misstänkes vara behäftad
med sådan smittsam sjukdom, som angives i epidemilagen,
2) den som jämlikt lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar
erhållit föreskrift eller anmaning att låta sig intagas till vård på
sjukhus eller beträffande vilken förordnande om intagning meddelats jämlikt
nyssnämnda lag samt
3) den som söker inträde på sjukhem, till vilket han hänvisats av läkare,
som sjukvårdsstyrelsen bemyndigat att meddela dylik hänvisning.
3 mom. Har läkare enligt sjukvårdsstyrelsens bemyndigande hänvisat
någon till intagning på sjukhus med angivande att vårdbehovet är trängande,
skall denne utan vidare prövning omedelbart intagas, även om det fastställda
antalet vårdplatser därigenom överskrides.
4 mom. Om sjukhus är uppdelat på kliniker, skall vad i denna paragraf
sägs om sjukhus äga motsvarande tillämpning å klinik.
26 §.
Sjukvårdsstyrelse äger föreskriva, att intagning på visst sjukhem må ske
-endast efter ansökan som gjorts i den ordning styrelsen bestämt.
Vårdavgift m. m.
27 §.
Den som driver sjukhus äger bestämma efter vilka grunder och till vilket
belopp vårdavgift skall erläggas till sjukhuset för där meddelad sjukvård,
dock att beträffande vårdavgift, som det jämlikt lagen om socialhjälp eller
barnavårdslagen åligger kommun att vidkännas, skall gälla vad i sagda lagar
finnes stadgat.
13
Andra lagutskottets utlåtande nr 30 år 1962
Sättes vårdavgift till lägre belopp för sjuka från det egna sjukvårdsområdet
än för andra sjuka, må ej till sistnämnda grupp hänföras den, som vid
intagningen är bosatt inom sjukvårdsområdet.
Vårdavgift må ej uttagas för vård och underhåll på allmän sal av den, som
enligt epidemilagen eller lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar
är berättigad att kostnadsfritt åtnjuta vård och underhåll på
sjukhus.
28 §.
Den, som intages på sjukhus och som själv har att svara för vårdavgiften
eller del därav, är pliktig att i förskott inbetala vårdavgift för femton dagar
åt gången. I stället för förskottsbetalning må lämnas av sjukhusintendenten
eller motsvarande tjänsteman godkänd ansvarsförbindelse för sagda avgift.
I fall då skyndsam vård är av nöden eller intagning på mentalsjukhus begäres
av annan än den sjuke själv, skall intagning på allmän sal ske utan
hinder av att vårdavgiften ej inbetalats i förskott och att godtagbar ansvarsförbindelse
saknas; och skall i sådant fall vårdavgiften inbetalas eller ansvarsförbindelsen
tillhandahållas så snart ske kan efter intagningen.
Förskottsbetalning eller ansvarsförbindelse må ej heller krävas vid intagning
av försvaret tillhörande personal, för vilken vårdavgiften enligt vad
därom är särskilt stadgat skall gäldas av statsverket.
29 §.
Vid sjukhus anställd befattningshavare må icke mottaga särskild ersättning
för undersökning, behandling eller skötsel av där intagen person eller
för åtgärd, som står i omedelbart samband med intagning på eller utskrivning
från sjukhuset. Vad nu sagts gäller dock icke med avseende å åtgärd,
som vidtagits vid läkares besök hos den sjuke utanför sjukhuset. För öppen
vård på sjukhus må läkare efter överenskommelse med landstingskommunen
uttaga särskild ersättning av den vårdsökande.
För öppen vård utanför sjukhus må provinsialläkare, biträdande provinsialläkare
och extra provinsialläkare samt vikarie för sådan läkare ej uttaga
högre ersättning av den vårdsökande än som följer av överenskommelse med
landstingskommunen.
Särskilda bestämmelser
30 §.
I anslutning till mentalsjukhus må för där intagna sjuka anordnas vård
i enskilt hem. Sådan vård benämnes kontrollerad familjevård.
Innan kontrollerad familjevård anordnas, skall plan för densamma fastställas
av medicinalstyrelsen, som äger meddela de föreskrifter för verksamheten,
vilka må finnas erforderliga.
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 30 år 1962
31 §.
Ombesörjer stad som tillhör landstingskommun själv den öppna läkarvård
utanför sjukhus, som eljest skulle hava ålegat landstingskommunen,
skall vad i denna lag och med stöd därav meddelade föreskrifter stadgas beträffande
stad som ej tillhör landstingskommun i tillämpliga delar lända
till efterrättelse; dock skall vad om sjukvårdsstyrelse sägs i stället gälla
hälsovårdsnämnden. Sådan stad utgör ett läkardistrikt, såvida staden ej
enligt särskilt beslut skall vara indelad i flera distrikt.
32 §.
Driver kommun som tillhör landstingskommun anstalt, vilken är inrättad
för ombesörjande av sluten vård, skall i fråga om sådan anstalt vad i denna
lag och med stöd därav meddelade föreskrifter stadgas i tillämpliga delar
lända till efterrättelse. Konungen äger beträffande anstalt som nu sagts medgiva
de undantag från lagens bestämmelser, som finnas erforderliga.
Kommunens fullmäktige må beträffande anstalt som avses i första
stycket utan hinder av vad i denna lag sägs uppdraga åt kommunal nämnd
att vara sjukvårdsstyrelse och direktion.
33 §.
1 mom. Beträffande sjukhus där undervisning för blivande läkare eller
barnmorskor bedrives eller avses skola bedrivas må Konungen meddela
från denna lag avvikande föreskrifter.
2 mom. På framställning av sjukvårdsstyrelse äger Konungen medgiva
de undantag från bestämmelserna i denna lag, som befinnas påkallade i
samband med att huvudmannaskapet för sjukvårdsanstalt övergår från
staten till landstingskommun.
3 mom. I fråga om vård å epileptikeranstalt gäller lagen allenast i den mån
särskilda bestämmelser icke meddelats.
34 §.
1 mom. Talan mot sjukvårdsstyrelses beslut, varigenom läkartjänst tillsättes,
föres genom besvär hos medicinalstyrelsen. Besvären skola hava
inkommit till medicinalstyrelsen inom tre veckor från den dag, då verkställd
justering av det över beslutet förda protokollet tillkännagivits å landstingskommunens
anslagstavla. Vid prövning av besvären må jämväl de sakkunnigas
förslag avseende tjänsten komma under bedömande.
Om besvär över annat beslut av sjukvårdsstyrelse och beslut av direktion
gäller vad som stadgas i landstingslagen, kommunallagen eller kommunallagen
för Stockholm.
2 mom. Vad i 1 mom. sägs om besvär över direktions beslut skall äga
motsvarande tillämpning beträffande sådana beslut av sjukvårdsdirektör
eller i 14 § tredje stycket avsedd befattningshavare som, därest befattning
15
Andra lagutskottets utlåtande nr 30 år 1962
såsom sjukvårdsdirektör icke funnes inrättad, det skulle ankomma på direktion
att fatta.
35 §.
Ledamot och suppleant i sjukvårdsstyrelse eller direktion ävensom den,
vilken är anställd i den sjukvårdande verksamhet som avses i denna lag,
må ej till obehörig yppa något om patients sjukdom eller personliga förhållanden
i övrigt, om vilka han i sin nämnda egenskap erhållit kunskap.
36 §.
Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger meddela föreskrifter
om särskilda villkor för behörighet till läkartjänst, så ock närmare
bestämmelser angående tillämpningen av denna lag.
Övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1963, då sjukhuslagen den 17 april
1959 (nr 112) och förordningen den 3 juni 1955 (nr 350) om distriktsbarnmorskor
upphöra att gälla.
Konungen äger förordna, att bestämmelserna i den nya lagen icke skola
vara tillämpliga på sjukvårdsanstalt vid ålderdomshem.
Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses däri eljest
föreskrift, som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall den bestämmelsen
i stället tillämpas.
2. Har överläkare jämlikt 11 § första stycket reglementet den 20 december
1940 (nr 1047) för Stockholms stads sjukhus tillsatts av Konungen
medelst förordnande på viss tid, skall förordnandet gälla till dess det utlöpt.
Förordnande för sådan överläkare må ock, därest sjukvårdsstyrelsen
gör framställning därom, av Konungen förlängas utan att tjänsten kungöres
ledig. Vid framställningen skall fogas förklaring av tjänstens innehavare,
att han är villig att mottaga nytt förordnande. Tiden för förnyat
förordnande skall, om ej särskilda skäl föranleda annat, utgöra sex år, räknat
från och med månaden näst efter den, under vilken förordnandet meddelats.
3. Har för sjukvård ansvarig läkare jämlikt äldre bestämmelser tillsatts
av sjukvårdsberedning eller sjukvårdsstyrelse genom förordnande för viss
tid, skall förordnandet gälla till dess det utlöpt. Vad. nu sagts skall ock äga
tillämpning beträffande förordnande såsom biträdande läkare eller förste
läkare vid mentalsjukhus.
4. Om ej annat föreskrivits, skola den 30 juni 1963 inrättade provinsialoch
extra provinsialläkardistrikt utgöra läkardistrikt enligt denna lag.
5. Provinsialläkare, som före den 1 april 1963 förklarat sig villig att övergå
16
Andra lagutskottets utlåtande nr SO år 1962
såsom provinsialläkare i landstingskommuns tjänst, skall anses såsom provinsialläkare
enligt denna lag.
6. Stadsläkare och stadsdistriktsläkare i stad, som tillhör landstingskommun,
så ock köpings- och municipalläkare må utnämnas till provinsialläkare
inom landstingskommunen utan att den i 18 § 1 mom. andra stycket
stadgade ordningen iakttages.
7. Biträdande provinsialläkare i lönegraden Ae 19 må, utan att den i 18 §
2 mom. andra och tredje styckena stadgade ordningen iakttages, förordnas
till biträdande provinsialläkare enligt denna lag.
8. Före den 1 juli 1963 tillsatt stadsdistriktsläkare skall anses såsom
stadsdistriktsläkare enligt denna lag. Vad nu sagts skall, om ej Konungen
bestämmer annat, jämväl gälla före sagda dag tillsatt stadsläkare, som har
till tjänsteåliggande att meddela enskild sjukvård.
I anslutning till propositionen har utskottet behandlat följande, i anledning
av densamma väckta motioner, nämligen
1) motionen nr 845 i andra kammaren av fröken Karlsson och herr Nordgren,
samt
2) motionen nr 846 i andra kammaren av herr Neländer.
I motionen II: 8i5 har yrkats, att riksdagen måtte antaga det vid propositionen
fogade förslaget till sjukvårdslag med den ändringen att 29 § erhåller
nedannämnda såsom motionärernas förslag betecknade lydelse:
(Propositionens förslag)
29 §.
Vid sjukhus anställd befattningshavare
må icke mottaga särskild ersättning
för undersökning, behandling
eller skötsel av där intagen person
eller för åtgärd, som står i omedelbart
samband med intagning på
eller utskrivning från sjukhuset. Vad
nu sagts gäller dock icke med avseende
å åtgärd, som vidtagits vid läkares
besök hos den sjuke utanför
sjukhuset. För öppen vård på sjukhus
må läkare efter överenskommelse
med landstingskommunen uttaga
särskild ersättning av den vårdsökande.
För öppen vård utanför sjukhus
må provinsialläkare, biträdande pro
-
(Motionärernas förslag)
29 §.
Vid sjukhus anställd befattningshavare
må icke mottaga särskild ersättning
för undersökning, behandling
eller skötsel av där intagen person
eller för åtgärd, som står i omedebart
samband med intagning på
eller utskrivning från sjukhuset. Vad
nu sagts gäller dock icke med avseende
å åtgärd, som vidtagits vid läkares
besök hos den sjuke utanför sjukhuset.
För öppen vård på sjukhus må
befattningshavare efter överenskommelse
med landstingskommunen uttaga
särskild ersättning av den vårdsökande.
Andra lagutskottets utlåtande nr 30 år 1962
17
(Propositionens förslag) (Motionärernas förslag)
vinsialläkare och extra provinsialläkare
samt vikarie för sådan läkare ej
uttaga högre ersättning av den vårdsökande
än som följer av överenskommelse
med landstingskommunen.
I motionen II: 8b6 har yrkats, att riksdagen hos Kungl. Maj :t måtte hemställa
om utredning rörande regler om överklagande eller omprövning av
intagnings- och utskrivningsbeslut enligt 24 och 25 §§ i den föreslagna sjukvårdslagen.
Beträffande innehållet i propositionen och motionerna får utskottet, i
den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa till propositionen
samt motionerna II: 845 och II: 846.
Propositionens huvudsakliga innehåll
Genom propositionen framlägges förslag till författningsreglering, som
erfordras i anledning av den av 1961 års riksdag beslutade överflyttningen
från staten till landstingen av ansvaret för tjänsteläkarväsendet (prop. 181,
SU 186, rskr 394).
Förslaget innebär, att erforderliga lagbestämmelser inarbetats i sjukhuslagen,
som i samband därmed föreslås skola benämnas sjukvårdslagen.
I lagförslaget har landstingens ansvar som sjukvårdshuvudmän utvidgats
att i princip omfatta även hela den öppna sjukvården utanför sjukhus.
Den närmare regleringen av denna vård har dock begränsats till den som
meddelas av tjänsteläkare. I övrigt lämnas landstingen frihet att organisera
den öppna vården på sätt landstingen finner lämpligast. Såsom tjänsteläkare
skall i landstingskommun kunna anställas provinsialläkare, biträdande
provinsialläkare och extra provinsialläkare.
I regleringen av den öppna vården utanför sjukhus likställes landstingskommun
och landstingsfri stad. Tjänsteläkare i sådan stad benämnes stadsdistriktsläkare.
Ombesörjer stad som tillhör landstingskommun själv den
öppna läkarvården och blir behovet av sådan vård därigenom tillfredsställande
tillgodosett, skall staden ej ingå i landstingskommunens organisation
för denna vård. I stället skall beträffande sådan stad gälla vad som stadgas
om landstingsfri stad. Det förutsättes att städer med 15 000 invånare och däröver
själva skall handha den öppna vården.
Sjukvårdslagen avses skola träda i kraft den 1 juli 1963, då tjänsteläkarväsendet
övertages av landstingen.
18
Andra lagutskottets utlåtande nr 30 år 1962
Departementschefen
Föredragande departementschefen, statsrådet Johansson, har anfört:
»Genom riksdagens godtagande av prop. 1961: 181 har grunden lagts till
en väsentlig reform på hälso- och sjukvårdens område. Riksdagsbeslutet
innebär bl. a., att huvudmannaskapet för tjänsteläkareväsendet från och
med den 1 juli 1963 överföres från staten till landstingen. Därmed får landstingen
vid sidan av sitt ansvar för den slutna kroppssjukvården i princip
även ansvaret för all öppen sjukvård. Detta möjliggör en samordning av
resurserna inom de olika vårdformerna, som utöver betydande rationaliseringsvinster
bör medföra ökade möjligheter att tillgodose allmänhetens
sjukvårdsbehov. Genom riksdagsbeslutet har också godtagits mellan berörda
parter träffade överenskommelser om villkoren för reformen. Dessa
villkor avser bl. a. omfattningen av landstingens ansvar och förfarandet
vid tillsättning av tjänsteläkare. Andra frågor som blivit prövade av riksdagen
i detta sammanhang gäller statens kvarstående befogenheter med avseende
å organisationen samt ordningen för indelning i tjänsteläkardistrikt.
Den fråga jag nu upptagit till behandling avser den författningsmässiga
reglering, som erfordras för reformens genomförande. I det inom inrikesdepartementet
upprättade och därefter remissbehandlade förslaget till sådan
reglering har de av riksdagen beslutade villkoren för reformen och övriga
härför erforderliga bestämmelser infogats i sjukhuslagen, som i samband
därmed föreslås skola benämnas sjukvårdslag. Denna lagtekniska
lösning har vunnit allmänt gillande bland remissinstanserna. I samband
med att förslag till ny sjukhuslag förelädes 1959 års riksdag uttalade
jag sympati för tanken att man en gång skulle nå fram till en enhetlig sjukvårdslag,
som skulle reglera både öppen och sluten vård och såväl somatisk
som mental sjukvård. Det är med stor tillfredsställelse jag konstaterar, att
det redan nu blivit möjligt att realisera detta önskemål.
Röster har inte saknats för tanken, att man skulle gå ännu längre när
det gäller omfattningen av landstingens i lag reglerade
skyldigheter. Ett par remissinstanser har sålunda uttalat, att man i
detta sammanhang borde ålägga landstingen ansvar även för den förebyggande
vården. Med hänsyn till det starka sambandet mellan den individuella
hälsovården och sjukvården, ter det sig även för mig som en naturlig utveckling
att landstingen får legalt ansvar för all samhällelig verksamhet på
båda dessa områden. I vad avser den väl etablerade förebyggande verksamhet
som bedrivs inom ramen för distriktsvården, dispensärvården samt den
förebyggande mödra- och barnavården skulle enligt min mening hinder
heller inte möta att redan nu lagfästa landstingens ansvar. Vad beträffar
Andra lagutskottets utlåtande nr 30 år 1962 19
skolhälsovården, som också i betydande utsträckning innefattar förebyggande
åtgärder, har statsmakterna däremot så sent som i samband med ställningstagandet
till tjänsteläkarreformen stannat för att ansvaret tills vidare
skall ligga kvar på primärkommunerna. Till förebyggande vård är vidare
att hänföra allmänna hälsoundersökningar av olika slag, ett område där
f. n. en livlig försöksverksamhet pågår. Innan större klarhet vunnits beträffande
värdet av sådana undersökningar och i vilka former de bör ske,
synes mig landstingen inte böra åläggas skyldighet att ombesörja förebyggande
vård av detta slag. Även på områden, som landstingen uppenbart
inte bör ha att svara för, vidtages individuellt inriktade åtgärder för att
förebygga ohälsa, exempelvis inom arbetarskyddet. Ett allmänt ansvar för
förebyggande vård kan således inte läggas på landstingen förrän närmare
bestämts vad som skall inbegripas i denna vårdform. Förutsättningar för
en sådan bestämning saknas enligt min mening f. n. Jag ansluter mig därför
till den ståndpunkt, som intagits i departementspromemorian och godtagits
av det stora flertalet remissinstanser, däribland svenska landstingsförbundet,
att landstingens skyldigheter enligt lag f. n. bör begränsas till
att avse sjukvård. Den reglering som i dagens läge anses erforderlig för
landstingens handhavande av förebyggande vård bör sålunda tills vidare
ske vid sidan av sjukvårdslagen.
Om landstingens ansvar enligt lagen sålunda begränsas till sjukvård, bör
det å andra sidan omfatta all sådan vård, oavsett i vilken form och av vilken
personal vården meddelas. I den mån behov föreligger av t. ex. sjukgymnaster
och arbetsterapeuter, anställda i samhällets tjänst för sjukvård, bör det
alltså i princip ankomma på landstingen att tillgodose detta behov. Givet
är att landstingens möjligheter att tillhandahålla sådan liksom annan vård
är beroende av tillgången på utbildad personal. I dagens bristsituation kan
sålunda någon egentlig utbyggnad av den vård, som meddelas av nämnda
personalkategorier, inte komma till stånd.
Någon närmare reglering av annan öppen sjukvård än sådan som utövas
av tjänsteläkare finner jag däremot, i likhet med svenska landstingsförbundet,
inte erforderlig. Regleringen bör kunna utformas analogt med vad
som skett för den slutna vården i sjukhuslagen, där särskilda bestämmelser
intagits såvitt avser läkarna medan beträffande annan personal endast
stadgats att den personal skall finnas anställd, som i övrigt erfordras för
att god vård skall kunna meddelas. Med en så utformad reglering får landstingen
full frihet att organisera den vid sidan av tjänsteläkarväsendet erforderliga
öppna sjukvården på sätt landstingen finner lämpligast. Anledning
saknas därför att i sjukvårdslagen intaga bestämmelser om distriktssköterskor
eller distriktsbarnmorskor samt om indelning i sjuksköte
r s k e- och b a r n in o r s k e d i s t r i k t. Sådana bestämmelser kommer,
i den mån de över huvud anses behövliga, endast att återfinnas i regleringen
av den förebyggande vården. Sjukvårdslagstiftningen kommer en
-
20 Andra lagutskottets utlåtande nr 30 år 1962
ligt det anförda att avse även öppen vård för barnsbörd. Med hänsyn härtill
kan förordningen om distriktsbarnmorskor, i vilken denna vård f. n. regleras,
utgå. Med den utformning av lagstiftningen som jag förordar följer
vidare, att landstingen och de landstingsfria städerna är oförhindrade att
tillhandahålla öppen vård vid fristående polikliniker eller i
andra former, som inte omfattas av regleringen. Sådana åtgärder kan sålunda
utgöra alternativ till eljest nödvändig utvidgning av tjänsteläkarorganisationen.
Enligt den av riksdagen godtagna överenskommelsen om villkoren för
tjänsteläkarreformen skall landstingens ansvar för den öppna
sjukvården utanför sjukhusen aktualiseras blott i den mån
annan inte drar försorg om vården. Såsom framhållits i departementspromemorian
leder denna begränsning till att storleken av landstingens
personalorganisation för den öppna sjukvården blir beroende på
omfattningen av den vård som lämnas av privatpraktiserande läkare, sjukgymnaster
m. fl. Dock måste i varje läkardistrikt finnas åtminstone en
tjänsteläkare för att fullgöra sådana uppgifter, för vilka tjänsteläkare enligt
särskilda författningar skall anlitas. Nämnda överenskommelse innebär
vidare, att landstingen inte behöver tillhandahålla tjänsteläkare i landstingsstäder
med 15 000 invånare eller däröver, i den mån staden själv har
läkare anställd för att meddela öppen vård utanför sjukhus och fullgöra
de särskilda tjänsteläkaruppgifterna. I anledning av vad Sveriges läkarförbund
anfört i detta sammanhang vill jag förklara, att överenskommelsen
enligt min mening bör tillämpas så att landstingen inte anställer läkare för
tjänstgöring såsom tjänsteläkare i stad av nyssnämnda slag förrän det
efter överläggningar mellan berörda parter konstaterats, att läkarvården i
fråga är otillfredsställande tillgodosedd. Även det fall att stad som tillhör
landsting själv handhar tjänsteläkarväsendet bör regleras i sjukvårdslagen,
lämpligen genom hänvisning till vad som stadgas beträffande motsvarande
verksamhet i landstingsfri stad.
Vad som anförts av vissa remissinstanser rörande tjänsteläkarväsendet
i städer, som tillhör landsting, leder mig också in på frågan om indelningen
av sjukvårdsområdena i läkardistrikt. Riksdagens
beslut i anledning av prop. 1961:181 innebar i detta hänseende, att det
skulle ankomma på medicinalstyrelsen att fastställa distriktsindelningen
för den öppna vård utanför sjukhusen, som ombesörjes av landstingskommun.
Det förutsattes därvid i propositionen, att landstingen skulle svara
för att plan upprättades för denna indelning samt att städer med mindre
än 15 000 invånare skulle omfattas av planen. Större städer som redan f. n.
ingår i provinsialläkarorganisationen skall givetvis kvarstå i denna. I god
tid före tjänsteläkarreformens ikraftträdande den 1 juli 1963 måste sålunda
landstingen för medicinalstyrelsen ange vilka städer som skall ingå
i landstingens distriktsorganisation och hur dessa bör infogas i distriktsindelningen.
Landstingen får för detta ändamål göra en förhandsbedöm
-
21
Andra lagutskottets utlåtande nr 30 år 1962
ning av vilka städer som vid nämnda tidpunkt kan antagas ha ett invånarantal
av 15 000, varvid självfallet några krav på exakthet i bedömningen
inte kan uppställas. Den omständigheten att en stad som inlemmats i
landstingets distriktsorganisation senare uppnår invånarantalet 15 000 föranleder
givetvis i och för sig ingen omreglering, eftersom staden måste ha
egen tjänsteläkare innan förutsättningar föreligger för en begränsning av
landstingets ansvar med avseende å staden. Å andra sidan synes efter
tjänsteläkarreformens ikraftträdande stad med mer än 15 000 invånare
inte böra intagas i landstingets distriktsorganisation förrän av staden anställd
läkare, som fullgör på tjänsteläkare ankommande göromål, lämnar
sin anställning och tjänsten i samband därmed indrages. Stad utanför landstingets
distriktsorganisation bör anses utgöra ett läkardistrikt, om inte staden
beslutat att dess område skall vara indelat i flera distrikt. De landstingsfria
städerna bör — sedan Gävle och Hälsingborg från och med den 1
januari 1963 återinträtt i landstingskommunen — alltid indelas i läkardistrikt,
vilken indelning dock icke behöver fastställas av medicinalstyrelsen.
Förslaget i departementspromemorian att de landstingsanställda
tjänsteläkarna skall i sjukvårdslagen benämnas provinsialläkare,
biträdande provinsialläkare och extra provinsialläkare samt de
stadsanställda stadsdistriktsläkare synes mig böra godtagas. Visserligen
kunde det förefalla rationellt att nu införa en enhetlig benämning för båda
kategorierna, exempelvis distriktsläkare, men jag anser detta inte utgöra
tillräckliga skäl för att ändra beteckningen provinsialläkare, som läkarna
i fråga själva önskar behålla och som har gammal hävd. Och att benämna
tjänsteläkarna i städerna provinsialläkare vore — särskilt när det gäller
de landstingsfria städerna — att helt bortse från ordets språkliga innebörd.
Eftersom de olika beteckningarna inte avser att skilja mellan läkare
i landskommun och stad utan mellan landstingsanställda och primärkommunalt
anställda läkare, kan jag inte heller finna den invändning mot
de skilda benämningarna bärande, som svenska landskommunernas förbund
gjort under hänvisning till utvecklingen mot en enhetlig kommuntyp.
Jag förordar således att tjänsteläkarna i sjukvårdslagen benämns
respektive provinsialläkare och stadsdistriktsläkare. Såsom anförts i promemorian
föranleder detta nya tjänsteläkarbegrepp vissa ändringar i lagen
angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, lagen om nyktertietsvård
och hälsovårdsstadgan, men förslag till dessa ändringar avser jag
att anmäla i senare sammanhang.
Sjukvårdslagen bör möjliggöra olika alternativ för tjänstelä k arorganisation
en inom ett läkardistrikt i landstingskommun.
Möjligheter bör sålunda finnas för huvudmannen att anordna två- eller
flerläkarstationer antingen med två eller flera jämställda provinsialläkare
eller med en provinsialläkare som chef för stationen och biträdande provinsialläkare
under honom. Vid utformningen av organisationen bör dock
huvudmannen i enlighet med vad som anförts i prop. 1961: 181 vara bero
-
22 Andra lagutskottets utlåtande nr 30 år 1962
ende av medicinalstyrelsens medgivande till inrättande av läkartjänst, något
som också gäller tjänsteläkarorganisationen i städerna. De möjligheter
till utbyte av läkare mellan den öppna och den slutna vården, som det
enhetliga huvudmannaskapet bör kunna medföra, synes på allt sätt böra
främjas. Såsom uttalats i departementspromemorian bör därför medicinalstyrelsens
medgivande inte krävas för ett tillfälligt förordnande för sjukhusläkare
att tjänstgöra i den öppna vården och vice versa även utan att
fråga är om vikariat. Sjukhusläkare av alla kategorier bör sålunda kunna
förordnas till extra provinsialläkare och alla kategorier av läkare inom den
öppna vården bör kunna anställas såsom extra läkare vid sjukhus. Som
medicinalstyrelsen förordat bör för varje läkare gälla en maximitid av tre
månader per kalenderår för sådan utbytestjänstgöring. Någon skyldighet
för läkare att tjänstgöra inom annat vårdområde än den egna tjänsten
tillhör anser jag däremot inte böra föreskrivas.
De i departementspromemorian föreslagna bestämmelserna rörande förfarandet
vid tillsättning av tjänsteläkare grundar sig
såvitt avser provinsialläkare på den av riksdagen godtagna överenskommelsen
rörande tillsättningsförfarandet. Att nu frångå denna överenskommelse
anser jag inte kunna komma i fråga. Jag vill också med anledning av de
invändningar som under remissbehandlingen gjorts från landstingshåll i
denna del framhålla, att staten enligt villkoren för tjänsteläkarreformen
fortfarande i princip skall svara för lönekostnaderna samt att, om provinsialläkartjänster
i mindre attraktiva distrikt skall kunna besättas, tillsättningsförfarandet
för provinsialläkare måste utformas så att möjligheterna
till transport till tjänst inom annan landstingskommun framstår som goda
och att dessa möjligheter även tillvaratages. Vad beträffar tillsättningsförfarandet
för biträdande provinsialläkare synes det naturligt att detta anpassas
efter vad som gäller vid tillsättning av biträdande överläkare. Förordnandet
för biträdande provinsialläkare synes dock inte böra tidsbegränsas
i lagen utan det bör få ankomma på sjukvårdsstyrelsen att bestämma
om förordnandet skall gälla för viss tid eller tills vidare. Anställandet av
extra provinsialläkare bör likaledes ske i samma ordning som motsvarande
sjukhusläkare.
Tjänsteläkarnas åligganden bör på samma sätt som skett
beträffande sjukhusläkarna regleras i administrativ ordning. Jag inskränker
mig därför till att här till sist något beröra vissa på detta område under
remissbehandlingen framförda synpunkter.
Givet är att tjänsteläkarens skyldigheter i allmänhet skall hänföra sig till
befolkningen och förhållandena inom hans distrikt. När det gäller uppgiften
att meddela sjukvård, har dock enligt vad medicinalstyrelsen upplyst den
ordningen utbildat sig, att läkaren i regel tagit emot vårdsökande, oavsett
varifrån denne kommit. Jag är ense med medicinalstyrelsen om att detta
smidiga förfarande i viss utsträckning bör ligga till grund för vårdskyldig
-
23
Andra lagutskottets utlåtande nr 30 år 1962
hetens utformning. Tjänsteläkaren bör sålunda vara skyldig att meddela
sjukvård åt vårdsökande från angränsande distrikt, i den mån arbetsförhållandena
inom hans distrikt tillåter det. Tillströmningen av sådana vårdsökande
till läkarmottagningen bör kunna regleras genom att läkaren endast
tar emot dem som förutbeställt tid. Som medicinalstyrelsen påpekat, bör
skyldigheterna beträffande jourtjänsten och de särskilda tjänsteläkaruppgifterna
uteslutande hänföra sig till distriktet.
Enligt departementspromemorian bör provinsialläkarna sedan de övergått
i landstingstjänst inte såsom nu ha någon författningsreglerad skyldighet
att åtaga sig befattning eller uppdrag som läkare vid vissa sjukvårdsanstalter
i distriktet och inom viss förebyggande vård. De i remissyttranden
från landstingshåll uttryckta önskemålen om fortsatt reglering av sådan
skyldighet kan jag inte biträda. Frågan om och på vilka villkor provinsialläkare
skall vara skyldig att åtaga sig berörda befattningar eller uppdrag
bör behandlas som en förhandlingsfråga mellan parterna. Av samma skäl
kan jag inte heller tillstyrka att tjänsteläkare, såsom socialstyrelsen förordat,
ålägges en allmän skyldighet att, om annan läkare ej finns att tillgå,
stå till de primärkommunala myndigheternas förfogande.»
Utskottet
I förevarande proposition framlägges förslag till den lagliga reglering,
som den av 1961 års riksdag beslutade överflyttningen från staten till landstingen
av ansvaret för tjänsteläkarväsendet kräver. Förslaget innebär, att
de erforderliga bestämmelserna inarbetats i den nu gällande sjukhuslagen,
som föreslås skola benämnas sjukvårdslag. I denna har landstingens ansvar
som sjukvårdshuvudmän utvidgats till att i princip omfatta även den öppna
sjukvården utanför sjukhus.
I sjukvårdslagen kvarstår sjukhuslagens regler om intagning och utskrivning
av patienter på sjukhus oförändrade. Dessa bestämmelser innebär, att
vederbörande överläkare, sjukstuguläkare eller sjukhemsläkare har att besluta
om intagning och utskrivning. Beslutanderätten kan överlåtas på
annan vid sjukhuset anställd läkare. I motionen II: M6 göres gällande att
frågan om intagning och utskrivning av patienter är en samhällelig angelägenhet
av sådan vikt att det icke bör överlämnas åt varje enskild läkare
att avgöra den efter gottfinnande. Motionären har därför yrkat att riksdagen
hos Kungl. Maj:t måtte hemställa om utredning för att tillskapa
regler angående överklagande eller omprövning av intagnings- eller utskrivningsbeslut.
Utskottet är ense med motionären om att det i nuvarande läge, då sjukvårdens
resurser är hårt ansträngda, är angeläget att vårdplatserna disponeras
på ett riktigt och rättvist sätt. Den medicinska bedömningen av de
vårdsökandes behov av vård måste enligt utskottets mening alltid företagas
24
Andra lagutskottets utlåtande nr 30 år 1962
av läkare. Den gällande ordningen innebär att den för vårdavdelningen
ansvarige läkaren har att fatta beslut i frågan. Utskottet kan svårligen tänka
sig någon mera ändamålsenlig regel. Ett administrativt besvärsförfarande
i sådana frågor synes utskottet förenat med stora olägenheter utan någon
motsvarande nytta. Utskottet kan därför icke biträda motionen.
I 29 § sjukvårdslagen finnes regler om ersättning för sjukvård. Befattningshavare
på sjukhus får icke mottaga ersättning för undersökning, behandling
eller skötsel av där intagen eller för åtgärd som står i omedelbart
samband med intagning på eller utskrivning från sjukhus. Denna regel
gäller dock icke med avseende på åtgärd, som vidtagits vid läkares besök
hos den sjuke utanför sjukhuset. För öppen vård på sjukhus får läkare efter
överenskommelse med landstinget uttaga särskild ersättning av den vårdsökande.
För öppen vård utanför sjukhus får provinsialläkare inte uttaga
högre ersättning av den vårdsökande än som följer av överenskommelse
med landstinget.
I motionen II: 8i5 yrkas ändring av dessa regler i två avseenden. Undantagsbestämmelsen
som ger läkare rätt att för öppen vård på sjukhus uttaga
särskild ersättning vill motionärerna ha utvidgad på så sätt att även andra
på sjukhus anställda, exempelvis sjukgymnaster, får rätt att uttaga särskild
ersättning. Regeln om att provinsialläkare för öppen vård inte får uttaga
högre ersättning än som följer av överenskommelse med landstinget
anser motionärerna böra utgå ur lagen, eftersom den icke innebär annat än
ett åläggande för läkaren att följa det mellan sjukvårdshuvudmannen och
läkarens fackliga organisation ingångna avtalet. Då sådana avtal numera
undantagslöst torde respekteras, fyller enligt motionärernas mening stadgandet
intet syfte.
Frågan om sjukhusläkares rätt att mottaga särskild ersättning av vårdsökande
var föremål för riksdagens behandling år 1959 i samband med antagandet
av sjukhuslagen. Därvid uttalades, att det saknades anledning att
inom den slutna sjukvården behålla en sådan rätt, som torde grunda sig
på ett föråldrat betraktelsesätt. Med hänsyn till de särskilda förhållanden
som rådde inom den öppna vården på sjukhus ville riksdagen emellertid
icke motsätta sig, att sjukhusläkarna i fortsättningen efter överenskommelse
med huvudmannen fick rätt att mottaga s. k. prestationsersättning.
Läkares rätt till prestationsersättning är sålunda att betrakta som en
undantagsföreteelse. Att vid sådant förhållande medgiva även andra personalkategorier
än läkare rätt att uttaga ersättning av vårdsökande bör enligt
utskottets mening icke komma i fråga. Utskottet kan därför icke biträda
motionärernas yrkande härom.
Icke heller motionärernas andra yrkande, att borttaga regeln om förbud
för provinsialläkare att uttaga högre ersättning av vårdsökande än som överenskommits
med huvudmannen, kan utskottet biträda. Att bibehålla regeln
i lagen är motiverat bland annat därav att påföljden vid överträdelse av en
lagregel är annan än påföljden vid avtalsbrott.
25
Andra lagutskottets utlåtande nr 30 år 1962
I 12 § sjukhuslagen föreslås en regel av innebörd att bland andra landstingsdirektör
eller sjukvårdsdirektör skall kallas till sammanträde med
sjukhusdirektionen. Inom utskottet har väckts fråga om att borttaga denna
bestämmelse. Enligt utskottets mening är det emellertid ändamålsenligt
att de nämnda chefstjänstemännen kallas till sammanträdena och i den
mån ärendena så kräver är närvarande för att tillhandagå direktionen.
Utöver vad ovan anförts har det i propositionen framlagda lagförslaget
och de av departementschefen i anslutning därtill gjorda uttalandena inte
givit utskottet anledning till erinran eller särskilt uttalande.
På grund av det anförda får utskottet hemställa,
A. att riksdagen, med avslag å motionen II: 845, måtte
bifalla förevarande proposition, nr 122, samt
B. att motionen II: 846 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 16 maj 1962
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson,
fru Hamrin-Thorell, fru Carlqvist, fru Gärda Svenson, fröken Nordström
och herr Enarsson;
från andra kammaren: herrar Nilsson i Göteborg, Rimmerfors, Bengtsson
i Varberg, fröken Sandell, fru Eriksson i Ängelholm, herrar Jönsson i
Ingemarsgården, Björkman och Gustavsson i Alvesta.
IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM SS
202740
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1962:348 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag med förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet m. in. a1 i texten