Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till läkemedelsförordning, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

1962-12-04 · 78 sidor, varav 77 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 77 av 78 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1962:43, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till läkemedelsförordning, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

1

Nr 43

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med

förslag till läkemedelsförordning, m. m., dels ock

i ämnet väckta motioner.

Genom en den 28 september 1962 dagtecknad proposition, nr 184, vilken

hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.

Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över inrikesärenden,

dels anhållit om riksdagens yttrande över vid propositionen fogade förslag

till

1) läkemedelsförordning,

2) förordning om gifter och andra hälsofarliga varor (giftförordning),

3) bekämpningsmedelsförordning,

4) narkotikaförordning,

5) kungörelse om ändrad lydelse av 63 § hälsovårdsstadgan den 19 december

1958 (nr 663) samt

6) kungörelse om ändrad lydelse av 7 § livsmedelsstadgan den 21 december

1951 (nr 824),

dels föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till

förordning om ändring i förordningen den 4 juni 1954 (nr 519) angående

kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Genom propositionen framläggs förslag till ny författningsreglering för

läkemedel, gifter och andra hälsofarliga varor, bekämpningsmedel samt

narkotika. Den nuvarande starkt splittrade lagstiftningen ersätts av fyra

grundläggande förordningar, till vilka sedermera skall fogas vissa tillämpningsförfattningar.

Läkemedelsområdet avgränsas så, att läkemedelskontrollen koncentreras

till de egentliga läkemedlen. Till dessa skall räknas även diagnostiska

medel. Preparat, som står på yttersta gränsen till läkemedelsområdet, blir

föremål för blott hygienisk kontroll. Homeopatiska medel, som hittills varit

apoteksvaror, blir fria handelsvaror. Som generell fordran på varje läkemedel

skall gälla, att det är av fullgod beskaffenhet och att det vid normal

användning inte medför skadeverkningar, som står i missförhållande

till den avsedda effekten. Vid den prövning, som skall föregå registrering

1 — Bihang iill riksdagens protokoll 1962. 9 sand. 2 avd. Nr 43

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

av farmacevtiska specialiteter, skall tyngdpunkten läggas på frågan om

medlets medicinska ändamålsenlighet. Den analytiska efterkontrollen skall

intensifieras.

Den nuvarande möjligheten för sjukhus att förvärva vissa läkemedel direkt

från fabrikant bibehålies. Större sjukhus, främst undervisnings- och

regionsjukhus, skall få möjlighet att inrätta sjukhusapotek i egen regi.

Dessa förutsätts få betydelsefulla uppgifter inte bara för sjukhusens läkemedelsförsörjning

utan även för den kliniska forskningen på läkemedelsområdet.

Samtliga bekämpningsmedel, varmed avses växtskyddsmedel, råttgifter,

mal- och flugmedel m. m., blir registreringspliktiga. För att registrering

skall kunna ske får medlet inte ha sådan giftighet eller eljest bedömas

kunna medföra sådan skadlig verkan på människor, husdjur, vilt, nyttoinsekter

eller nyttoväxter, att det med hänsyn till riskerna inte lämpligen

bör användas. Medel som på grund av bristande effektivitet är uppenbart

otjänligt för sitt ändamål får inte registreras. De farligaste bekämpningsmedlen

får endast användas av den som erhållit särskilt tillstånd. För

tillstånd skall krävas kortare utbildning, som förutsatts huvudsakligen

komma till stånd i hushållningssällskapens regi.

Varuområdet gifter och andra hälsofarliga varor avgränsas med hänsyn

till varornas faktiska giftighet. Härigenom kommer nya gifter automatiskt

in under giftlagstiftningen, vilket inte är fallet nu. Kvalitativ deklarationsplikt

införes för alla hälsofarliga varor.

Ärendena om hälsofarliga varor och bekämpningsmedel föreslås skola

handläggas av en självständigt beslutande nämnd, giftnämnden, som tills

vidare organisatoriskt anknyts till medicinalstyrelsen.

På narkotikaområdet föreslås bl. a. att straffsatserna skärps.

De föreslagna ändringarna i hälsovårdsstadgan och förordningen angående

kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel är i huvudsak att betrakta

som följdändringar till de nya gift- och läkemedelsförordningarna. Genom

ändringen i livsmedelsstadgan avses att reglera den högsta mängd bekämpningsmedelsrester,

som kan tillåtas i livsmedel.

Författningarna avses skola träda i kraft den 1 januari 1964.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande nr i3 år 1962

Författningsförslagen är av följande lydelse:

Förslag

rl • till

k

LäkemedelsfÖrordning

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §•

1 mom. Med läkemedel förstås i denna förordning sådan vara, som är avsedd

antingen att vid invärtes eller utvärtes bruk förebygga, påvisa, lindra

eller bota sjukdom eller sjukdomssymtom hos människor eller djur eller att

eljest på angivna sätt användas i samband med behandling av sjukdom,

skada eller kroppsfel eller vid förlossning, allt under förutsättning att varan

för sådant ändamål genom beredning, dosering eller doseringsanvisning

iordningställts i bruksfärdigt skick.

2 mom. Såsom läkemedel skall icke anses blod för infusionsändamål,

odontologiskt-tekniska preparat, såsom tandfyllnings- och protesmaterial,

eller kirurgiskt-tekniska preparat, såsom katgut och förbandsgips.

3 mom. Vad i denna förordning stadgas skall, om medicinalstyrelsen ej

i särskilt fall bestämmer annat, icke tillämpas beträffande sådant medel,

som ej innehåller något verksamt ämne i en myckenhet, överstigande en

miljondel av medlets vikt, ej heller beträffande mineralvatten, mineralkällsalter,

fruktsalter eller sådana för munhåla eller svalg avsedda pastiller

och liknande beredningar, vilka icke innehålla annat än vad som jämlikl

livsmedelsstadgan må ingå i konfektyrer.

Ej heller skall vad i förordningen stadgas gälla beträffande sådana medel

som sårsalvor, inandningsoljor, antiseptiska lösningar, liniment och dylikt,

vilka uppfylla de villkor i fråga om sammansättning och märkning, som

medicinalstyrelsen föreskriver.

4 mom. I fråga om radioaktiva läkemedel äger denna förordning tillämpning

endast i den mån särskilt stadgas därom.

Beträffande narkotiska läkemedel äga bestämmelserna i denna förordning

tillämpning, i den mån de ej strida mot vad som är särskilt stadgat

om narkotika.

5 mom. Då särskilda skäl äro därtill, äger medicinalstyrelsen föreskriva,

att denna förordning helt eller delvis skall tillämpas beträffande vara, som

kan användas på sätt i 1 mom. sägs men icke iordningställts i bruksfärdigt

skick för sådant ändamål, samt beträffande annan vara, som i fråga om

egenskaper och användning står läkemedel nära.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

2 §.

Med farmaceutisk specialitet förstås standardiserat läkemedel, som är

avsett att tillhandahållas förbrukaren i tillverkarens originalförpackning.

3 §•

Sådan farmacevtisk specialitet, som utgöres av antingen serum eller

fraktion därav, härrörande från människa eller djur och innehållande specifika

antikroppar, eller vaccin, ympämne eller annat preparat av biologiskt

ursprung, avsett att genom införande i organismen framkalla eller påvisa

immunitet eller därmed likartat tillstånd, benämnes i denna förordning

bakteriologiskt preparat.

4 §•

Läkemedel skall vara av fullgod beskaffenhet och får icke vid normal

användning medföra skadeverkningar, som stå i missförhållande till den

avsedda effekten.

5 §•

Läkemedel skall vid utlämnande vara fullständigt deklarerat med avseende

på sammansättning samt halt av ingående beståndsdelar, om ej medicinalstyrelsen

medgivit annat.

Benämning på läkemedel må ej vara vilseledande med avseende på medlets

sammansättning, verkan eller egenskaper i övrigt och ej heller vara

ägnad att åstadkomma förväxling med annat läkemedel.

Medicinalstyrelsen äger meddela föreskrifter rörande märkning och utlämnande

samt förordnande av läkemedel.

6 §•

Priset på läkemedel skall vara skäligt. Närmare bestämmelser om prissättning

av läkemedel på apotek meddelas särskilt.

Om tillverkning

7 §•

Yrkesmässig tillverkning av läkemedel må, förutom av apoteksföreståndare,

bedrivas endast av den som innehar tillstånd därtill.

Utan tillstånd som avses i första stycket må tillverkning av bakteriologiska

preparat bedrivas vid statens bakteriologiska laboratorium och statens

veterinärmedicinska anstalt.

Om införsel

8 §•

1 mom. Vissa bakteriologiska preparat må införas till riket endast av

föreståndaren för statens bakteriologiska laboratorium. Härom stadgas

särskilt.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr i3 år 1962 5

2 mom. Annat läkemedel än som avses i 1 mom. må införas till riket endast

av

a) den som är behörig att tillverka eller idka handel med läkemedlet;

b) föreståndare för vetenskaplig institution eller motsvarande vid universitet

eller högskola samt för sådant undersökningslaboratorium, forskningsinstitut

eller dylikt, som äges eller åtnjuter understöd av staten eller

kommun, allt i den mån läkemedlet erfordras för annan verksamhet än

sjukvård; samt

c) den som innehar tillstånd att till riket införa läkemedlet.

3 mom. Utan hinder av vad i 1 och 2 mom. stadgas må resande införa

läkemedel, som han för personligt bruk medför till riket, samt läkemedel

transiteras eller eljest befordras under tullkontroll eller uppläggas å tulllager

eller i frihamn.

9 §•

Har läkemedel anmälts till tullklarering för någon som ej är berättigad

att införa varan, må han, om tillstånd till införsel ej erhålles, överlåta varan

till någon, som är berättigad att införa den, eller ock åter utföra varan.

Införes, överlåtes eller utföres varan ej inom fyra månader efter det den

skall anses hava mottagits av tullanstalt eller inom den längre tid generaltullstyrelsen

bestämmer, tillfaller varan jämte emballage kronan, om det ej

är uppenbart obilligt. Med egendom som tillfallit kronan skall förfaras på

sätt medicinalstyrelsen bestämmer.

Om handel

10 §.

Med partihandel förstås i denna förordning försäljning till tillverkare för

dennes rörelse eller till återförsäljare eller apotek. Med detaljhandel förstås

all annan försäljning.

11 §•

Partihandel med läkemedel må bedrivas endast av

a) den som behörigen tillverkat medlet;

b) apoteksföreståndare; samt

c) den som innehar tillstånd att idka partihandel med läkemedel.

12 §.

Detaljhandel med läkemedel må bedrivas endast av apoteksföreståndare.

Utan hinder av vad i första stycket stadgas må den som äger idka partihandel

med läkemedel, i den utsträckning och på de villkor som särskilt

stadgas, försälja läkemedel till sjukvårdsinrättning samt, såvitt angår bakteriologiska

preparat, jämväl till läkare och veterinär.

opaginerad Kontrollera mot PDF

3 Andra lagutskottets utlåtande nr i3 år 1962

Om hantering

13 §.

Vid handhavande, förvaring och transport av läkemedel skall nödig aktsamhet

iakttagas, så att medlet icke åtkommes av obehörig eller på annat

sätt kan vålla skada.

14 §.

Läkemedel som icke längre är avsett att användas skall oskadliggöras.

Emballage, vari läkemedel varit inneslutet, och redskap, som använts till

läkemedel, skola handhavas så, att kvarvarande rester av medlet icke

kunna förorsaka skada.

Om kontroll och tillsyn

15 §.

Farmacevtisk specialitet må, om ej annat särskilt stadgas, icke försäljas

utan att vara registrerad hos medicinalstyrelsen. Farmacevtisk specialitet

må icke registreras med mindre den befunnits ändamålsenlig och bestämmelserna

i 4—6 §§ i övrigt iakttagits. Registrering må förbindas med särskilda

villkor.

Registrerad farmacevtisk specialitet skall fortlöpande kontrolleras genom

medicinalstyrelsens försorg.

Registrering må återkallas om förhållanden, som legat till grund för registreringen,

icke längre äro för handen. Återkallelse av registrering må

ock ske om villkor för specialitetens tillhandahållande åsidosättes eller om

specialiteten är föremål för reklam som innefattar oriktig, starkt överdriven

eller vilseledande uppgift om specialitetens verkan eller egenskaper i övrigt.

16 §.

För att täcka statens kostnader för kontrollen av farmacevtiska specialiteter

skall den som söker eller erhållit registrering erlägga särskilda avgifter.

17 §.

Tillsynen över efterlevnaden av denna förordning och i anslutning därtill

meddelade föreskrifter utövas av medicinalstyrelsen.

18 §.

Den som fullgör tillsynsverksamhet skall, när helst han så påfordrar,

för tillsynen äga tillträde till lokal, där läkemedel tillverkas eller hanteras,

ävensom rätt att där uttaga prov av sådant medel och i övrigt företaga undersökning,

vartill hans tjänsteåligganden giva anledning. För uttaget prov

utgår ej ersättning.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962 7

Den hos vilken prov tages är skyldig att lämna erforderligt biträde vid

provtagningen.

Vägras tillträde som avses i första stycket eller biträde som i andra stycket

sägs, äger medicinalstyrelsen förelägga lämpligt vite.

19 §.

Den som har eller haft att utöva tillsyn över efterlevnaden av denna förordning

och i anslutning därtill meddelade föreskrifter eller anlitats såsom

biträde vid tillsynen eller som eljest tagit befattning med ärende, som avses

i denna förordning, må ej röja eller obehörigen nyttja yrkeshemlighet,

som därigenom blivit känd för honom, och må ej heller, om det icke kan

anses påkallat i tjänstens intresse, yppa arbetsförfarande, affärsförhållande

eller omständighet av personlig natur, varom han sålunda fått vetskap.

Ansvarsbestämmelser m. m.

20 §.

1 mom. Angående påföljd för olovlig införsel av läkemedel och försök

därtill stadgas i lagen om straff för varusmuggling.

2 mom. Till dagsböter dömes den som

a) tillverkar, saluhåller eller försäljer läkemedel utan att vara berättigad

därtill eller eljest i strid mot 15 § eller mot villkor, som gäller för åtnjutande

av tillstånd till sådan verksamhet;

b) i ansökan om registrering eller tillstånd enligt denna förordning

lämnar oriktig uppgift rörande förhållande av betydenhet;

c) bryter mot villkor, som föreskrivits med stöd av 1 § 3 mom. andra

stycket, eller mot vad som eljest föreskrivits rörande märkning; eller

d) åsidosätter nödig aktsamhet vid hantering av läkemedel eller vid

handhavandet av emballage eller redskap, som använts till läkemedel.

3 mom. Begår någon gärning som avses i 2 mom. av oaktsamhet, vilken

med hänsyn till omständigheterna är att anse såsom ringa, skall han vara

fri från ansvar.

År brott varom sägs i 2 mom. att anse såsom grovt, må dömas till fängelse

i högst ett år.

4 mom. Bryter någon mot 19 §, dömes till dagsböter eller fängelse. Gärningen

må åtalas av allmän åklagare allenast efter angivelse av målsägande.

5 mom. Har någon genom lagakraftvunnen dom övertygats om att hava

brutit mot villkor, som gäller för åtnjutande av honom enligt denna förordning

meddelat tillstånd, skall åklagaren ofördröjligen underrätta medicinalstyrelsen

därom.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

21 §.

1 mom. Läkemedel som tillverkats, saluhålles eller försålts i strid mot

bestämmelse i denna förordning eller i anslutning därtill meddelad föreskrift

eller villkor eller som icke märkts på föreskrivet sätt skall med tillhörande

emballage förklaras förverkat till kronan; finnes egendomen ej i

behåll, skall i stället värdet förklaras förverkat. Är påföljd som nu sagts

uppenbart obillig, må den helt eller delvis eftergivas.

2 mom. Läkemedel som tagits i beslag skall förvaras på säkert ställe under

lås till dess genom lagakraftvunnet beslut är avgjort, huruvida det i beslag

tagna är förverkat.

Med läkemedel och tillhörande emballage, som enligt lagakraftvunnet

beslut förklarats förverkat, skall förfaras på sätt medicinalstyrelsen bestämmer.

Tillämpningsföreskrifter

22 §.

Om tillståndsgivning och villkor för åtnjutande av tillstånd enligt denna

förordning, om registrering och avgifter samt om tillämpningen i övrigt av

förordningen stadgas särskilt.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1964.

Genom förordningen upphävas

apoteksvarustadgan den 14 november 1913 (nr 308);

kungörelsen den 30 april 1925 (nr 101) angående kontroll å och handel

med vissa för människor använda bakteriologiska preparat;

kungörelsen den 15 juni 1934 (nr 306) angående handel med farmacevtiska

specialiteter; samt

kungörelsen den 15 december 1961 (nr 642) om kontroll å och handel

med vissa för djur använda bakteriologiska preparat.

Om i allmän författning eller eljest förekommer hänvisning till föreskrift,

som ersatts genom bestämmelse i denna förordning, skall den bestämmelsen

i stället tillämpas.

Genom förordningen sker ej rubbning i beslut, som före förordningens

ikraftträdande meddelats i ärende angående registrering av farmacevtisk

specialitet. Vid kontroll av farmacevtisk specialitet skola dock den nya

förordningens bestämmelser tillämpas jämväl i avseende å specialitet, som

registrerats enligt äldre bestämmelser.

Beslut enligt denna förordning må meddelas jämväl före den 1 januari

1964 med verkan tidigast från och med nämnda dag.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

9

Förslag

till

Förordning

om gifter och andra hälsofarliga varor (giftförordning)

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 s
Med

hälsofarlig vara förstås i denna förordning varje ämne eller beredning,

som med hänsyn till varans egenskaper och användning kan befaras

förorsaka död, sjukdom eller kroppsskada hos människor.

2 §•

1 mom. Ämnen hänförliga till hälsofarliga varor indelas i gifter och

vådliga ämnen.

Till gifter hänföres dels varje ämne, som endast eller huvudsakligen användes

vid framställning av läkemedel och som medicinalstyrelsen förklarat

skola betraktas som gift, dels varje annat hälsofarligt ämne, vars hantering

är förenad med synnerligen stor hälsorisk.

Till vådliga ämnen hänföras övriga hälsofarliga ämnen.

2 mom. Det åligger myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer (giftmyndigheten)

att låta upprätta och kungöra vägledande förteckningar över ämnen,

som äro att hänföra till gifter och till vådliga ämnen.

3 §•

1 mom. Vad i denna förordning stadgas om gift skall gälla jämväl beträffande

sådan hälsofarlig vara, som utgör beredning innehållande gift

och vars hälsofarliga egenskaper endast eller huvudsakligen äro betingade

av giftet.

Vad i förordningen stadgas om vådligt ämne skall gälla jämväl beträffande

sådan hälsofarlig vara, som utgör beredning innehållande vådligt

ämne och vars hälsofarliga egenskaper endast eller huvudsakligen äro betingade

av sådant ämne.

2 mom. Då särskilda skäl äro därtill, äger giftmyndigheten för visst fall

medgiva undantag från vad som stadgas i 1 mom. samt därvid meddela

erforderliga föreskrifter.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

4 §•

1 mom. Från denna förordnings tillämpningsområde undantagas sådana

hälsofarliga varor som, enligt vad därom är särskilt stadgat, äro hänförliga

till läkemedel, radioaktiva ämnen samt rusdrycker och tobaksvaror.

2 mom. Å hälsofarliga varor som, enligt vad därom är särskilt stadgat, äro

hänförliga till teknisk sprit eller alkoholhaltiga preparat äger förordningen

tillämpning endast i den mån varans hälsofarliga egenskaper betingas av

annat däri ingående ämne än etylalkohol.

3 mom. I fråga om brandfarliga och explosiva varor äger förordningen

tillämpning endast i den mån varorna äro hälsofarliga av annat skäl än

som föranlett att de hänförts till nämnda varukategorier.

4 mom. Å sådana hälsofarliga varor, som äro registrerade bekämpningsmedel,

äger förordningen tillämpning endast såvitt angår tillverkning och

införsel.

5 mom. Beträffande sådana hälsofarliga varor, som äro narkotiska ämnen

och beredningar men ej äro hänförliga till läkemedel, gälla bestämmelserna

i denna förordning i den mån de ej strida mot vad som är särskilt

stadgat om narkotika.

5 §•

Krigsmakten undantages från tillämpning av denna förordning, i den

mån särskilda bestämmelser meddelas därom.

6 §•

Giftmyndigheten skall på begäran meddela beslut, huruvida viss vara

är att anse som hälsofarlig samt huruvida den i så fall utgör eller är att

behandla som gift eller vådligt ämne. För särskild undersökning, som föranledes

av dylik begäran, skall sökanden gälda ersättning.

7 §•

I beslut eller föreskrift som meddelas med stöd av denna förordning må

åtgärd icke föreskrivas, vilken är mera betungande än som är skäligt med

hänsyn till det med åtgärden avsedda syftet.

Om tillverkning och användning

8 §•

Med tillverkning förstås i denna förordning framställning, rening eller

annan bearbetning ävensom förpackning eller ompackning.

9 §•

Yrkesmässig tillverkning av gift må bedrivas endast av den som, enligt

vad därom är särskilt stadgat, är behörig att tillverka läkemedel i allmänhet

samt av den som innehar tillstånd att tillverka giftet.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande nr b3 år 1962

10 §.

Yrkesmässig tillverkning av vådligt ämne må bedrivas endast av den

som är behörig att yrkesmässigt tillverka gift samt av den som anmält till

yrkesinspektören, att han ämnar tillverka vådligt ämne.

Utan anmälan som avses i första stycket må vådligt ämne förpackas och

ompackas.

11 §•

Gift må användas i yrkesutövning endast av den som är behörig att införa

eller yrkesmässigt tillverka gift samt av den som anmält till yrkesinspektören,

att han ämnar använda gift i sin yrkesutövning.

Utan anmälan som avses i första stycket må gift användas i yrkesutövning,

då fråga är om

a) verksamhet, i vilken gift användes endast vid enstaka tillfälle eller i

synnerligen ringa mängd;

b) laboratoriemässig användning vid skolor eller andra undervisningsanstalter;

samt

c) medicinsk analysverksamhet, som står under tillsyn av läkare, tandläkare

eller veterinär.

Om införsel

12 §.

1 mom. Gift må införas till riket endast av

a) den som är behörig att yrkesmässigt tillverka eller idka handel med

giftet;

b) föreståndare för vetenskaplig institution eller motsvarande vid universitet

eller högskola samt för sådant undersökningslaboratorium, forskningsinstitut

eller dylikt, som äges eller åtnjuter understöd av staten eller

kommun, allt i den mån giftet erfordras för verksamheten; samt

c) den som innehar tillstånd att till riket införa giftet.

2 mom. Utan särskilt tillstånd må resande införa gift, som han för personligt

bruk medför till riket.

Vad som stadgas i 1 mom. utgör ej hinder mot att gift transiteras eller

eljest befordras under tullkontroll eller upplägges å tullager eller i frihamn.

13 §.

Har gift anmälts till tullklarering för någon som ej är berättigad att införa

varan, må han, om tillstånd till införsel ej erhålles, överlåta varan till

någon, som är berättigad att införa den, eller ock åter utföra varan. Införes,

överlåtes eller utföres varan ej inom fyra månader efter det den

skall anses hava mottagits av tullanstalt eller inom den längre tid generaltullstyrelsen

bestämmer, tillfaller varan jämte emballage kronan, om det

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

ej är uppenbart obilligt. Med egendom som tillfallit kronan skall förfaras på

sätt giftmyndigheten bestämmer.

Om handel och annan överlåtelse

14 §.

Handel med gift må bedrivas endast av

a) den som behörigen tillverkat varan;

b) apoteksföreståndare; samt

c) den som innehar tillstånd att idka handel med sådan vara.

15 §.

Gift må överlåtas endast till den som enligt 12 § 1 mom. är behörig att

införa giftet till riket samt till den som skall använda giftet i yrkesutövning.

Apoteksföreståndare må därutöver överlåta gift till envar som fyllt aderton

år och som visar sig hava behov av giftet för konstnärligt, tekniskt, vetenskapligt

eller annat jämförbart ändamål.

16 §.

Handel med vådligt ämne må bedrivas, förutom av den som tillverkat

varan, endast av den som är behörig att driva handel med gift samt av den

som anmält till hälsovårdsnämnden, att han ämnar driva handel med vådligt

ämne.

Utan anmälan som avses i första stycket må vådligt ämne saluhållas

i den slutna originalförpackning, i vilken varan förvärvats.

17 §.

Vid utlämnande av hälsofarlig vara från tillverkningsställe och försäljningsställe

skall förpackningen vara märkt på sådant sätt att riskerna för

förgiftning eller annan skada genom varan i möjligaste mån begränsas.

Av märkningen skall, såvida giftmyndigheten ej föreskriver annat, framgå

vilket eller vilka ämnen, som förlänar varan dess hälsofarliga egenskaper.

Om hantering

18 §.

Hälsofarlig vara skall handhavas och förvaras så att de med varan förenade

riskerna i möjligaste mån begränsas.

19 §.

Transport av hälsofarlig vara skall ske under förhållanden, som med

hänsyn till varans beskaffenhet kunna anses fullt betryggande.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra lagutskottets utlåtande nr år 1962

20 §.

Förstöring eller annat oskadliggörande av hälsofarlig vara, som icke

längre är avsedd att användas för sitt ändamål, skall ske på betryggande

sätt.

Emballage, vari hälsofarlig vara varit innesluten, och redskap, som använts

till sådan vara, skola handhavas så, att kvarvarande rester av varan

icke kunna förorsaka skada.

Vissa särskilda bestämmelser

21 §.

Medicinalstyrelsen äger, då så finnes påkallat, föreskriva att visst ämne

icke må ingå i kosmetiskt eller hygieniskt medel, som saluhålles eller yrkesmässigt

användes här i riket.

22 §.

1 mom. Om gift eller vådligt ämne använts vid framställning eller behandling

av vara eller annan egendom utan att förfarandet inneburit tillverkning

av hälsofarlig vara, och hälsorisk kan befaras uppstå vid nyttjande

av det, som framställts eller behandlats, skall uttrycklig varning härom

meddelas på ett efter omständigheterna betryggande sätt.

2 mom. Sjukvårds- och sanitetsartiklar, klädespersedlar och material

till sådana samt barnleksaker må icke saluhållas eller överlåtas, om de

innehålla eller behandlats med gift eller vådligt ämne och därigenom kunna

medföra liälsofara. Ej heller må tändstickor, i vilkas tändmassa vit eller

gul fosfor ingår, saluhållas eller överlåtas.

Om kontroll och tillsyn

23 §.

Det åligger tillverkare, importör och den, som driver handel med gift,

att föra erforderliga anteckningar för kontroll av att bestämmelserna i

denna förordning och i anslutning därtill meddelade föreskrifter rörande

förvärv och överlåtelse av gift iakttagas.

24 §.

Högsta tillsynen över efterlevnaden av denna förordning och i anslutning

därtill meddelade föreskrifter utövas av giftmyndigheten.

25 §.

Den som fullgör tillsynsverksamhet skall, när helst han så påfordrar,

för tillsynen äga tillträde till lokal eller område, där hälsofarlig vara till
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

verkas eller hanteras, ävensom rätt att där uttaga prov av sådan vara och

i övrigt företaga undersökning, vartill hans tjänsteåligganden giva anledning.

För uttaget prov utgår ej ersättning.

Den hos vilken prov tages är skyldig att lämna erforderligt biträde vid

provtagningen.

Vägras tillträde som avses i första stycket eller biträde som i andra stycket

sägs, äger länsstyrelsen förelägga lämpligt vite.

26 §.

Den som har eller haft att utöva tillsyn över efterlevnaden av denna förordning

och i anslutning därtill meddelade föreskrifter eller anlitats såsom

biträde vid tillsynen eller som eljest tagit befattning med ärende, som avses

i denna förordning, må ej röja eller obehörigen nyttja yrkeshemlighet, som

därigenom blivit känd för honom, och må ej heller, om det icke kan anses

påkallat i tjänstens intresse, yppa arbetsförfarande, affärsförhållande eller

omständighet av personlig natur, varom han sålunda fått vetskap.

Ansvarsbestämmelser m. m.

27 §.

1 mom. Angående påföljd för olovlig införsel av gift och försök därtill

stadgas i lagen om straff för varusmuggling.

2 mom. Till dagsböter dömes den som

a) tillverkar, saluhåller eller överlåter gift utan att vara berättigad därtill

eller i strid mot villkor, som gäller för åtnjutande av tillstånd till sådan

verksamhet;

b) överlåter gift i strid mot 15 §;

c) i ansökan om tillstånd eller anmälan enligt denna förordning lämnar

oriktig uppgift rörande förhållande av betydenhet;

d) bryter mot 17 §;

e) åsidosätter nödig aktsamhet vid hantering av hälsofarlig vara eller

vid handhavandet av emballage eller redskap, som använts till hälsofarlig

vara; eller

f) bryter mot föreskrift, som meddelats med stöd av 21 § eller mot 22 §.

3 mom. Begår någon gärning som avses i 2 mom. av oaktsamhet, vilken

med hänsyn till omständigheterna är att anse såsom ringa, skall han vara

fri från ansvar.

Är brott varom sägs i 2 mom. att anse såsom grovt, må dömas till fängelse

i högst ett år.

4 mom. Bryter någon mot 26 §, dömes till dagsböter eller fängelse. Gärningen

må åtalas av allmän åklagare allenast efter angivelse av målsägande.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

5 mom. Till böter, högst trehundra kronor, dömes den som underlåter

att göra anmälan, när sådan erfordras enligt 10, 11 eller 16 §, eller att föra

anteckningar, som sägs i 23 §.

6 mom. Har någon genom lagakraftvunnen dom övertygats om att hava

brutit mot villkor, som gäller för åtnjutande av tillstånd enligt denna förordning,

skall åklagaren ofördröj ligen underrätta tillståndsmyndigheten

därom.

28 §.

1 mom. Hälsofarlig vara, som tillverkats, saluhålles eller överlåtits i strid

mot bestämmelse i denna förordning eller i anslutning därtill meddelad

föreskrift eller villkor eller som icke märkts på föreskrivet sätt, skall med

tillhörande emballage förklaras förverkad till kronan; finnes egendomen ej

i behåll, skall i stället värdet förklaras förverkat. Är påföljd som nu sagts

uppenbart obillig, må den helt eller delvis eftergivas.

Vad i första stycket stadgas om förverkande skall gälla jämväl beträffande

kosmetiskt eller hygieniskt medel, som saluhålles eller yrkesmässigt

användes i strid mot föreskrift meddelad med stöd av 21 §, samt beträffande

vara, som saluhålles eller överlåtits i strid mot 22 § 2 mom.

2 mom. Vara som avses i denna förordning och som tagits i beslag skall

förvaras på säkert ställe under lås till dess genom lagakraftvunnet beslut är

avgjort, huruvida det i beslag tagna är förverkat.

Med vara och tillhörande emballage som enligt lagakraftvunnet beslut

förklarats förverkad skall förfaras på sätt giftmyndigheten bestämmer.

Tillämpningsföreskrifter

29 §.

Om tillståndsgivning och villkor för åtnjutande av tillstånd enligt denna

förordning samt om tillämpningen i övrigt av förordningen stadgas särskilt.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1964.

Genom förordningen upphävas

förordningen den 30 mars 1900 (nr 17) angående förbud mot tillverkning,

införsel och försäljning av tändstickor, i vilkas tändmassa vanlig (vit eller

gul) fosfor ingår; samt

giftstadgan den 26 november 1943 (nr 877).

Om i allmän författning eller eljest förekommer hänvisning till föreskrift,

som ersatts genom bestämmelse i denna förordning, skall den bestämmelsen

i stället gälla.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr £3 år 1962

Den som vid förordningens ikraftträdande är berättigad att tillverka eller

driva handel med gift av andra klassen skall anses äga motsvarande behörighet

i fråga om vådliga ämnen.

Beslut enligt denna förordning må meddelas jämväl före den 1 januari

1964 med verkan tidigast från och med nämnda dag.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr i3 år 1962

17

Förslag

tai

Bekämpningsmedelsförordning

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §•

1 mom. Med bekämpningsmedel förstås i denna förordning ämnen och

beredningar, som äro avsedda att användas till skydd mot egendomsskada,

sanitär olägenhet eller dylikt, förorsakad av växter, djur, bakterier eller

virus.

2 mom. Som bekämpningsmedel skola icke anses

a) vara, som enligt vad därom är särskilt stadgat är att hänföra till läkemedel;
b)

vara, avsedd som konserveringsmedel för livsmedel, läkemedel eller

dylikt; samt

c) färger, fernissor, tjäror och andra varor, som huvudsakligen begagnas

för annat ändamål än som sägs i 1 mom. och som icke genom särskild benämning

eller på annat sätt angivas avsedda såsom bekämpningsmedel.

2 §.

Bekämpningsmedel må, såvida annat ej särskilt stadgas, icke saluhållas,

överlåtas eller användas utan att vara registrerat hos myndighet, som Kungl.

Maj:t bestämmer (registreringsmyndigheten).

För att täcka statens kostnader i samband med registreringen skall den

som söker registrering erlägga särskilda avgifter.

3 §•

Bekämpningsmedel må icke registreras om

a) medlet finnes hava sådan giftighet eller eljest bedöines kunna medföra

sådan skadlig verkan på människor, husdjur, vilt, nyttoinsekter eller nyttoväxter,

att det icke lämpligen bör användas i bekämpningssyfte;

b) medlet på grund av bristande effektivitet är uppenbart otjänligt för

uppgivet ändamål; eller

c) medlets benämning kan anses vilseledande med avseende på medlets

sammansättning, verkan eller egenskaper i övrigt eller ägnad att åstadkomma

förväxling med annat bekämpningsmedel.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 saml. 2 avd. Nr i.‘l

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

4 §•

Vid registrering av bekämpningsmedel hänföres medlet till någon av

följande faroklasser, nämligen

klass 1 bekämpningsmedel, vilkas användande utan noggrant iakttagande

av föreskrivna försiktighetsmått är förenat med synnerligen stor förgiftningsrisk

för människor eller husdjur,

klass 2 bekämpningsmedel, som utan att falla under klass 1 vid användning

äro förenade med stor förgiftningsrisk, samt

klass 3 övriga bekämpningsmedel.

Vid registrering må föreskrivas villkor till förebyggande av skada.

5 §•

Klassificering och till registrering knutna villkor må när skäl äro därtill

ändras. Om det finnes påkallat, må registrering återkallas.

6 §.

Krigsmakten undantages från tillämpning av denna förordning, i den

mån särskilda bestämmelser meddelas därom.

7 §•

I beslut eller föreskrift som meddelas med stöd av denna förordning må

åtgärd icke föreskrivas, vilken är mera betungande än som är skäligt med

hänsyn till det med åtgärden avsedda syftet.

Om tillverkning och införsel

8 §•

Beträffande tillverkning och införsel av sådant bekämpningsmedel, som

utgör hälsofarlig vara, gäller vad därom är särskilt stadgat.

Om handel och annan överlåtelse

9 §•

Handel med bekämpningsmedel tillhörande klass 1 må bedrivas endast

av

a) den som behörigen tillverkat varan;

b) den som är behörig att idka handel med gift i allmänhet; samt

c) den som innehar tillstånd att idka handel med sådan vara.

10 §.

Bekämpningsmedel tillhörande klass 1 må överlåtas endast till den som

äger idka handel med varan samt till den som enligt 14 § är behörig att

använda medlet.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

Utan hinder av vad i första stycket stadgas må till näringsidkare, som

i sin rörelse anställt person behörig att använda bekämpningsmedel tillhörande

klass 1, överlåtas dylikt medel.

11 §•

Bekämpningsmedel må överlåtas endast i tillverkarens originalförpackning.

12 §.

Vid utlämnande av bekämpningsmedel från tillverkningsställe och försäljningsställe

skall förpackningen vara märkt på sådant sätt att riskerna

för förgiftning eller annan skada genom medlet i möjligaste mån begränsas.

Av märkningen skall såvida registreringsmyndigheten ej föreskriver annat

framgå namn och mängd på verksamma beståndsdelar samt namn på gifter

och vådliga ämnen som därutöver ingå i medlet, därest de förläna varan

hälsofarliga egenskaper.

Om hantering

13 §.

Bekämpningsmedel skall handhavas och förvaras så att de med varan

förenade riskerna i möjligaste mån begränsas.

14 §.

Bekämpningsmedel tillhörande klass 1 må användas endast av den som

innehar tillstånd därtill.

15 §.

Yrkesmässig betning av spannmål eller potatis med bekämpningsmedel

tillhörande klass 1 eller 2 må bedrivas endast efter särskilt tillstånd.

Betad spannmål eller potatis eller annat betat utsäde må förvaras endasl

i emballage av sådant slag som fastställts av registreringsmyndigheten. Dylikt

emballage må icke användas för annat ändamål.

16 §.

Transport av bekämpningsmedel skall ske under förhållanden, som med

hänsyn till varans beskaffenhet kunna anses fullt betryggande.

17 §.

Förstöring eller annat oskadliggörande av bekämpningsmedel, som icke

längre är avsett att användas för sitt ändamål, skall ske på betryggande

sätt.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande nr i3 år 1962

Emballage, vari bekämpningsmedel varit inneslutet, och redskap, som am

vänts till sådan vara, skola handhavas så, att kvarvarande rester av varan

icke kunna förorsaka skada.

Om kontroll och tillsyn

18 §.

Det åligger den, som driver handel med bekämpningsmedel tillhörande

klass 1, att föra erforderliga anteckningar för kontroll av att bestämmelserna

i denna förordning och i anslutning därtill meddelade föreskrifter rörande

förvärv och överlåtelse av sådana bekämpningsmedel iakttagas.

19 §.

För att täcka statens kostnader för kontrollen av bekämpningsmedel

skall den som erhållit registrering erlägga särskilda avgifter.

20 §.

Högsta tillsynen över efterlevnaden av denna förordning och i anslutning

därtill meddelade föreskrifter utövas av registreringsmyndigheten.

21 §.

Den som fullgör tillsynsverksamhet skall, när helst han så påfordrar,

för tillsynen äga tillträde till lokal eller område, där bekämpningsmedel

tillverkas eller hanteras eller betat utsäde hanteras, ävensom rätt att där

uttaga prov av sådan vara och i övrigt företaga undersökning, vartill hans

tjänsteåligganden giva anledning. För uttaget prov utgår ej ersättning.

Den hos vilken prov tages är skyldig att lämna erforderligt biträde vid

provtagningen.

Vägras tillträde som avses i första stycket eller biträde som i andra

stycket sägs, äger länsstyrelsen förelägga lämpligt vite.

22 §.

Den som har eller haft att utöva tillsyn över efterlevnaden av denna förordning

och i anslutning därtill meddelade föreskrifter eller anlitats såsom

biträde vid tillsynen eller som eljest tagit befattning med ärende, som avses

i denna förordning, må ej röja eller obehörigen nyttja yrkeshemlighet,

som därigenom blivit känd för honom, och må ej heller, om det icke kan

anses påkallat i tjänstens intresse, yppa arbetsförfarande, affärsförhållande

eller omständighet av personlig natur, varom han sålunda fått vetskap.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

21

Ansvarsbestämmelser m. m.

23 §.

1 mom. Till dagsböter dömes den som

a) saluhåller, överlåter eller använder bekämpningsmedel i strid mot

2 § eller i strid mot villkor, som knutits till registrering av medlet;

b) bedriver handel med eller använder bekämpningsmedel tillhörande

klass 1 utan att vara berättigad därtill eller i strid mot villkor, som gäller

för åtnjutande av tillstånd till sådan verksamhet, eller försäljer eller eljest

överlåter sådant medel i strid mot 10 §;

c) yrkesmässigt utför betning, som avses i 15 §, utan att vara berättigad

därtill eller i strid mot villkor, som gäller för åtnjutande av tillstånd till

sådan verksamhet;

d) i ansökan om registrering eller tillstånd enligt denna förordning lämnar

oriktig uppgift rörande förhållande av betydenhet;

e) bryter mot 11 eller 12 § eller 15 § andra stycket; eller

f) åsidosätter nödig aktsamhet vid hantering av bekämpningsmedel eller

vid handhavandet av emballage eller redskap, som använts till bekämpningsmedel.

2 mom. Begår någon gärning som avses i 1 mom. av oaktsamhet, vilken

med hänsyn till omständigheterna är att anse såsom ringa, skall han vara

fri från ansvar.

Är brott varom sägs i 1 mom. att anse såsom grovt, må dömas till fängelse

i högst ett år.

3 mom. Till böter, högst trehundra kronor, dömes den som underlåter att

föra anteckningar som sägs i 18 §.

4 mom. Bryter någon mot 22 §, dömes till dagsböter eller fängelse. Gärningen

må åtalas av allmän åklagare allenast efter angivelse av målsägande.

5 mom. Har någon genom lagakraftvunnen dom övertygats om att hava

brutit mot villkor, som gäller för registrering eller åtnjutande av tillstånd

enligt denna förordning, skall åklagaren ofördröjligen underrätta registreringsmyndigheten

eller tillståndsmyndigheten därom.

24 §.

1 mom. Bekämpningsmedel som saluhålles, överlåtits eller användes i

strid mot bestämmelse i denna förordning eller i anslutning därtill meddelad

föreskrift eller villkor eller som icke märkts på föreskrivet sätt samt

spannmål eller potatis som betats i strid mot 15 § skall med tillhörande

emballage förklaras förverkat till kronan; finnes egendomen ej i behåll,

skall i stället värdet förklaras förverkat. Är påföljd som nu sagts uppenbart

obillig, må den helt eller delvis eftergivas.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

2 mom. Vara som sägs i 1 inom. och som tagits i beslag skall förvaras på

säkert ställe under lås till dess genom lagakraftvunnet beslut är avgjort,

huruvida det i beslag tagna är förverkat.

Med vara jämte tillhörande emballage som enligt lagakraftvunnet beslut

förklarats förverkad skall förfaras på sätt registreringsmyndigheten bestämmer.

Tillämpningsföreskrifter

25 §.

Om tillståndsgivning och villkor för åtnjutande av tillstånd enligt denna

förordning, om registrering och avgifter samt om tillämpningen i övrigt av

förordningen stadgas särskilt.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1964.

Genom förordningen upphävas

kungörelsen den 26 november 1943 (nr 878) om begagnande av vissa

gifter till förgörande av ohyra;

kungörelsen den 26 november 1943 (nr 879) om uppgiftsskyldighet beträffande

viss yrkesmässig verksamhet till förgörande av ohyra;

kungörelsen den 22 september 1953 (nr 589) angående registrering av

växtskyddsmedel m. m.; samt

biskyddskungörelsen den 11 december 1953 (nr 718).

Om i allmän författning eller eljest förekommer hänvisning till föreskrift,

som ersatts genom bestämmelse i denna förordning, skall den bestämmelsen

i stället tillämpas.

Växtskyddsmedel eller annat bekämpningsmedel, som hålles till salu den

1 oktober 1963 enligt då gällande bestämmelser och om vars registrering

ansökan gjorts enligt denna förordning senast den 31 december 1963, må

i avbidan på registreringsansökningens slutgiltiga prövning försäljas och

användas, därest registreringsmyndigheten icke förordnar annorlunda.

Beslut enligt denna förordning må meddelas jämväl före den 1 januari

1964 med verkan tidigast från och med nämnda dag.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr \3 år 1962

23

Förslag

till

Narkotikaförordning

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Med narkotika förstås i denna förordning dels sådana läkemedel och hälsofarliga

varor, som på grund av sina starkt vanebildande egenskaper

eller lättheten att kunna omvandlas i varor med sådana egenskaper äro

föremål för internationell kontroll enligt av Sverige biträdd överenskommelse,

dels sådana varor, som enligt förordnande av Kungl. Maj :t förklarats

skola anses såsom narkotika.

Det åligger medicinalstyrelsen att låta upprätta och kungöra förteckning

över narkotika.

2 §•

Narkotika må icke införas till riket eller här tillverkas, saluhållas eller

överlåtas för annat än medicinskt eller vetenskapligt bruk.

3 §•

Narkotika må införas eller utföras endast av den som innehar tillstånd

därtill.

Utan sådant tillstånd må dock narkotiskt läkemedel medföras av resande

för personligt bruk. Vad som stadgas i första stycket utgör ej heller

hinder mot att narkotika transiteras till inrikes ort eller eljest befordras

under tullkontroll eller upplägges å tullager eller i frihamn.

Generaltullstyrelsen äger föreskriva, att narkotika i vissa fall må införas

eller utföras endast över särskilda av styrelsen angivna tullplatser.

4 §•

Har narkotika anmälts till tullklarering för någon som ej är berättigad

att införa varan, må han, om tillstånd till införsel ej erhålles, överlåta varan

till någon, som är berättigad att införa den. Införes eller överlåtes varan

ej inom fyra månader efter det den skall anses hava mottagits av tullanstalt

eller inom den längre tid generaltullstyrelsen bestämmer, tillfaller

varan jämte emballage kronan, om det ej är uppenbart obilligt. Med egendom

som tillfallit kronan skall förfaras på sätt medicinalstyrelsen bestäm
-

mer.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

5 §•

Tillveikning av narkotika ma bedrivas endast av den som innehar tillstånd

därtill. Tillstånd erfordras dock icke såvitt angår iordningställande på

apotek av beredning med narkotiskt ämne som verksam beståndsdel samt

framställning i vetenskapligt syfte av narkotika vid sådan vetenskaplig institution,

som äges eller åtnjuter understöd av staten.

6 §•

1 mom. Handel med narkotika må bedrivas endast av

a) den som enligt särskilt tillstånd infört eller tillverkat varan;

b) apoteksföreståndare; samt

c) annan som innehar tillstånd att idka handel med varan.

2 mom. Narkotiskt läkemedel må utlämnas endast efter förordnande av

läkare, tandläkare eller veterinär. Närmare föreskrifter rörande utlämnande

av narkotika meddelas av medicinalstyrelsen.

Föreligger grundad anledning att antaga att läkare, tandläkare eller

veterinär missbrukat behörighet att förordna narkotiskt läkemedel, äger

medicinalstyrelsen efter omständigheterna antingen förbjuda utlämnande

av sådant läkemedel på förordnande av läkaren, tandläkaren eller veterinären

eller föreskriva särskilda begränsningar i fråga om utlämnandet.

Beslut som avses i andra stycket länder till efterrättelse utan hinder av

besvär, om medicinalstyrelsen icke förordnar annorlunda.

7 §•

Narkotika må ej innehavas av annan än

a) den som är behörig att idka handel med varan;

b) föreståndare för vetenskaplig institution, som äges eller åtnjuter understöd

av staten eller kommun, i den mån varan är behövlig för vetenskaplig

forskning, undersökning eller undervisning;

c) befattningshavare vid krigsmakten enligt vad särskilt stadgas; samt

d) den som i vederbörlig ordning fått varan utlämnad till sig såsom

läkemedel.

8 §•

Tillstånd enligt denna förordning meddelas av medicinalstyrelsen, som

därvid skall föreskriva erforderliga villkor för åtnjutande av tillståndet.

Vid tillståndsprövningen skall särskilt beaktas innehållet i de av Sverige

biträdda överenskommelserna rörande narkotika. Tillstånd må återkallas

av medicinalstyrelsen, när skäl äro därtill.

9 §•

Det åligger importör, tillverkare och den som driver handel med narkotika

att föra erforderliga anteckningar för kontroll av att bestämmelserna

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

i denna förordning och med stöd därav meddelade föreskrifter rörande förvärv

och överlåtelse av narkotika iakttagas. Föreståndare för vetenskaplig

institution, där narkotika användes i vetenskapligt syfte, åligger att föra

erforderliga anteckningar för kontroll av användningen.

10 §.

Tillsynen över efterlevnaden av denna förordning och med stöd därav

meddelade föreskrifter utövas av medicinalstyrelsen.

11 §•

Den som fullgör tillsynsverksamhet skall när helst han för sådant ändamål

så påfordrar äga tillträde till lokal, där narkotika tillverkas eller hanteras,

ävensom rätt att där uttaga prov av sådan vara och i övrigt företaga

undersökning, vartill hans tjänsteåligganden giva anledning. För uttaget

prov utgår ej ersättning.

Den hos vilken prov tages är skyldig att lämna erforderligt biträde vid

provtagningen.

Vägras tillträde som avses i första stycket eller biträde som i andra

stycket sägs, äger medicinalstyrelsen förelägga lämpligt vite.

12 §.

Den som har eller haft att utöva tillsyn över efterlevnaden av denna förordning

eller med stöd därav meddelad föreskrift eller anlitats såsom biträde

vid tillsynen eller som eljest tagit befattning med ärende, som avses i denna

förordning, må ej röja eller obehörigen nyttja yrkeshemlighet, som därigenom

blivit känd för honom, och må ej heller, om det icke kan anses påkallat

i tjänstens intresse, yppa arbetsförfarande, affärsförhållande eller

omständighet av personlig natur, varom han sålunda fått vetskap.

13 §.

1 mom. Angående påföljd för olovlig införsel eller utförsel av narkotika

och försök därtill stadgas i lagen om straff för varusmuggling.

2 mom. Till fängelse eller, om brottet är ringa, dagsböter dömes den som

a) tillverkar, saluhåller, överlåter eller innehar narkotika utan att vara

berättigad därtill eller i strid mot villkor, som gäller för åtnjutande av tillstånd

enligt denna förordning, eller

b) i ansökan om tillstånd enligt denna förordning lämnar oriktig uppgift

rörande förhållande av betydenhet.

Till böter, högst trehundra kronor, dömes den som underlåter att föra anteckningar

som sägs i 9 §.

Bryter någon mot 12 §, dömes till dagsböter eller fängelse. Gärningen

må åtalas av allmän åklagare allenast efter angivelse av målsägande.

3 mom. Det åligger domstol att ofördröjligen underrätta medicinalsty
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

relsen om innehållet i dom, som domstolen meddelat i mål, vari talan

förts om ansvar för brott mot denna förordning eller eljest för brottsligt

förfarande med narkotika.

14 §.

Narkotika som tillverkats, saluhålles, överlåtits eller innehaves i strid

mot bestämmelse i denna förordning eller i anslutning därtill meddelad

föreskrift eller villkor skall med tillhörande emballage förklaras förverkad

till kronan; finnes egendomen ej i behåll, skall i stället värdet förklaras

förverkat. Är påföljd som nu sagts uppenbart obillig, må den helt eller delvis

eftergivas.

Angående beslag av narkotika gäller vad om beslag finnes stadgat i rättegångsbalken,

dock att bestämmelsen att åtal skall väckas inom viss tid ej

skall gälla i annat fall än då rätten utsatt sådan tid. Narkotika som tagits i

beslag skall förvaras på säkert ställe under lås till dess genom lagakraftvunnet

beslut är avgjort, huruvida det i beslag tagna är förverkat.

Med narkotika jämte tillhörande emballage, som enligt lagakraftvunnet

beslut förklarats förverkad, skall förfaras på sätt medicinalstyrelsen bestämmer.

15 §.

Närmare bestämmelser rörande tillämpningen av denna förordning meddelas

av medicinalstyrelsen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1964, då kungörelsen den

16 september 1933 (nr 559) med vissa bestämmelser angående narkotiska

ämnen och beredningar skall upphöra att gälla.

Vid förordningens ikraftträdande gällande tillstånd att införa, utföra, tillverka

eller idka handel med narkotika skall jämväl därefter äga giltighet,

såframt medicinalstyrelsen ej förordnar annorlunda.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

27

Förslag

till

Kungörelse

om ändrad lydelse av 63 § hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 (nr 663)

Härigenom förordnas att 63 § hälsovårdsstadgan den 19 december 1958

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

63 §. 63 §.

Följande anläggningar och upplag må ej utan tillstånd av hälsovårdsnämnden

anordnas eller inrättas och ej heller så förändras med avseende

å utförande eller driftsätt, att därav kan följa ökad sanitär olägenhet,

nämligen

1. fabrik, där djurämnen brännas

eller underkastas torrdestillation, 2.

fabrik för bearbetning av tjära eller

gasvatten eller för tillverkning av

animaliska gödningsämnen, fosfor,

saltsyra, salpetersyra, soda, superfosfat,

svavelsyra, betsocker eller ättiksyra,

3. benkvarn, 4. färgeri, 5. färgfabrik,

6. garveri, 7. gasverk, 8. kalkugn,

9. koksugn, 10. limkokeri, 11.

masugn, 12. pudrettfabrik, 13. anläggning

för skinnberedning, 14.

slakteri, vilket icke är underkastat

bestämmelserna i 9 § 1—4 mom.

livsmedelsstadgan, 15. stearinfabrik,

16. stärkelsefabrik, 17. cellulosafabrik,

18. talgsjuderi, 19. trankokeri,

20. ugn eller annan anläggning för

röstning av arsenik- eller svavelhaltig

malm eller 21. upplag av ben,

sill, lump, råa hudar eller pudrett.

1. fabrik, där djurämnen brännas

eller underkastas torrdestillation, 2.

fabrik för bearbetning av tjära eller

gasvatten eller för tillverkning av

animaliska gödningsämnen, fosfor,

saltsyra, salpetersyra, soda, superfosfat,

svavelsyra, betsocker eller

ättiksyra, 3. benkvarn, 4. färgeri, 5.

färgfabrik, 6. garveri, 7. gasverk, 8.

kalkugn, 9. koksugn, 10. limkokeri,

11. masugn, 12. pudrettfabrik, 13. anläggning

för skinnberedning, 14.

slakteri, vilket icke är underkastat

bestämmelserna i 9 § 1—4 mom. livsmedelsstadgan,

15. stearinfabrik, 16.

stärkelsefabrik, 17. cellulosafabrik,

18. talgsjuderi, 19. trankokeri, 20.

ugn eller annan anläggning för röstning

av arsenik- eller svavelhaltig

malm eller för bränning av virke,

virkesprodukter eller avfall därav,

impregnerade med arscnikhaltigt bekämpningsmedel,

21. anläggning, där

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

(Nuvarande lydelse)

1

(Föreslagen lydelse)

cyanider användas, eller 22. upplag

av ben, sill, lump, råa hudar eller

pudrett.

Denna kungörelse träder i kraft

den 1 januari 1964.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

29

Förslag

till

Kungörelse

om ändrad lydelse av 7 § livsmedelsstadgan den 21 december 1951 (nr 824)

Härigenom förordnas att till 7 § livsmedelsstadgan den 21 december 1951

skall fogas ett nytt moment, betecknat 3 mom., av nedan angiven lydelse

samt att nuvarande 3 mom. samma paragraf skall betecknas 4 mom.

7 §•

3 mom. Det ankommer på kommerskollegium att fastställa den högsta

kvarvarande rest av bekämpningsmedel, som må förekomma å vara, vilken

saluhålles såsom livsmedel eller överlämnas till annan för att användas som

livsmedel.

Ärende som avses i första stycket skall handläggas i den ordning, som

stadgas i 5 § andra stycket.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1964.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

Förslag

till

F örordning

om ändring i förordningen den 4 juni 1954 (nr 519) angående kostnadsfria

eller prisnedsatta läkemedel

Härigenom förordnas, att 1 och 3 §§ förordningen den 4 juni 1954 angående

kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel1 skola erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

1

Läkemedel, varå------

Med läkemedel förstås vara, som

är avsedd att vid utvärtes eller invärtes

bruk förebygga, lindra eller bota

sjukdom eller sjukdomssymptom hos

människor.

Med läkare avses den som äger behörighet

att inom riket utöva läkarkonsten.

Rörande kostnadsfritt------

(Föreslagen lydelse)

§•

nedan sägs.

Med läkemedel förstås i denna förordning

sådan för människor avsedd

vara, på vilken läkemedelsförordningen

är tillämplig.

Med läkare avses den som äger behörighet

att inom riket utöva läkai-- yrket.

— — särskilt stadgat.

3 §•

I annat fall än som avses i 2 § äger

vid sjukdom den som är omfattad av

sjukförsäkring enligt lagen om allmän

försäkring eller här i riket är

i allmän eller enskild tjänst vid inköp

av läkemedel, som enligt apoteksvarustadgan

den 74 november

1913 (nr 308) är att hänföra till apoteksvara

eller som utan att utgöra

apoteksvara innehåller gift av första

klassen, åtnjuta nedsättning av fastställt

pris för läkemedlet med hälf
-

I annat fall än som avses i 2 § äger

vid sjukdom den som är omfattad av

sjukförsäkring enligt lagen om allmän

försäkring eller här i riket är i

allmän eller enskild tjänst vid inköp

av läkemedel åtnjuta nedsättning

av fastställt pris för läkemedlet

med hälften av det belopp, varmed

priset må överstiga tre kronor. Har

under en formel förskrivits flera

läkemedel, skall prisnedsättningen

avse den sammanlagda kostnaden.

1 Senaste lydelse se SFS 1962:405.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

31

(Nuvarande lydelse)

ten av det belopp, varmed priset må

överstiga tre kronor. Har under en

formel förskrivits flera läkemedel,

skall prisnedsättningen avse den

sammanlagda kostnaden. Är förskrivning

avsedd att expedieras mer

än en gång, skall nedsättningen hänföra

sig till varje expedition.

Vad nu------vistas härstädes.

Från prisnedsättning —- — — — — — stycket avses.

(Föreslagen lydelse)

Är förskrivning avsedd att expedieras

mer än en gång, skall nedsättningen

hänföra sig till varje expedition.

Denna förordning träder i kraft

den 1 januari 1964.

I samband med propositionen har utskottet behandlat följande i anledning

av densamma väckta motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 759 av herr Lundström m. fl. och II: 919

av herr Carlsson i Stockholm m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 760 av herr Isacson och herr Nilsson,

Yngve, samt II: 922 av herr Nilsson i Bästekille,

3) de likalydande motionerna I: 761 av herr Jacobsson, Gösta, och II: 921

av herr Bohman m. fl.,

4) de likalydande motionerna I: 762 av fröken Mattson och II: 923 av fru

Sjövall, samt

5) motionen II: 918 av herr Hagberg m. fl.

De i motionerna framställda yrkandena kommer att redovisas i det följande

i anslutning till de avsnitt i propositionen vartill de närmast är att

hänföra.

Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för motionsyrkandena

får utskottet, i den mån redogörelse därför inte lämnas i det följande

hänvisa till motionerna I: 759, I: 760, I: 761, II: 923 och II: 918.

Till utskottet har i anledning av propositionen inkommit skrivelser från

Läkemedelsindustriföreningen, Sveriges köpmannaförbund och Stockholms

stads hälsovårdsnämnd. Därjämte har Apotekarsocieteten vid personlig uppvaktning

inför utskottet framfört synpunkter på vissa i propositionen berörda

problem.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

Inledning

Såväl stadgandena om läkemedelshanteringen som författningsbestämmelserna

om gifter med annan än medicinsk användning kan historiskt

föras tillbaka på 1600-talets medicinallagstiftning. Även om sedermera en

ganska betydande differentiering skett föreligger alltjämt ett nära lagstiftningsmässigt

samband mellan läkemedel och olika slags gifter. Främst

markeras detta samband av att giftstadgan är tillämplig på såväl läkemedel

som gifter för tekniskt bruk.

Vad angår läkemedelsområdet reglerades detta ännu i början av detta

sekel framför allt av stadganden från 1600-talet, främst 1688 års medicinalordningar,

samt av föreskrifter knutna till dessa stadganden. I och med

att industrimässig tillverkning i vissa fall visade sig ändamålsenlig även

på läkemedelsområdet, blev dessa äldre bestämmelser allt svårare att

tillämpa. Beträffande nya medel förelåg ofta även stor ovisshet om vilka

handelsvägar, som skulle anses lagliga. Det innebar därför ett betydande

framsteg, då man genom tillkomsten av 1913 års apoteksvarustadga erhöll

en ny grundläggande författning rörande läkemedelshanteringen. En

revision av apoteksvarustadgan förordades av apotekssakkunniga av år

1931, som i sitt huvudbetänkande (SOU 1934: 35) framlade förslag till ny

sådan stadga. Detta förslag ledde icke till några lagstiftningsåtgärder liksom

icke heller ett av medicinalstyrelsen 1947 framlagt förslag till läkemedelsstadga.

1946 års läkemedelsutredning avgav 1951 ett betänkande

angående omorganisation av apoteksväsendet i riket in. m. (SOU 1951: 34).

Sedan betänkandet i vanlig ordning remissbehandlats och därvid rönt

mycket stark kritik, tillkallades 1953 två utredningsmän med uppdrag att

biträda med översyn av förslag rörande läkemedelsförsörjningen avgivna

av 1946 års läkemedelsutredning och vissa remissinstanser samt med utredning

av härmed sammanhängande frågor. Utredningsmännen, som antog

benämningen 1953 års läkemedelskommitté, avgav 1959 ett betänkande, betitlat

Läkemedelsförsörjningens organisation (SOU 1959: 5). Detta betänkande

berör endast i ringa mån lagstiftningsfrågor. Vissa delar av betänkandet

bör dock behandlas i förevarande sammanhang.

Då 1946 års läkemedelsutredning avlämnade sitt förutnämnda betänkande,

anmälde utredningen, att av dess uppdrag återstod att verkställa en

översyn av 1934 års kungörelse angående handel med farmacevtiska specialiteter

samt att framlägga därav föranledda förslag. Efter en ombildning

av utredningen uppdrogs 1951 åt denna att utöver tidigare uppdrag verkställa

en översyn av ett av serumnämnden framlagt förslag till nya bestämmelser

angående tillverkning av, kontroll å och handel med bakteriologiska

preparat, varvid bl. a. frågan om inordnande i läkemedelslagstiftningen av

erforderliga sådana bestämmelser borde övervägas, samt att utreda härmed

sammanhängande spörsmål. Den rekonstruerade 1946 års läkemedelsut
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

redning avlämnade 1955 betänkande med förslag till läkemedelsförordning

(SOU 1955: 44).

Såväl betänkandet med förslag till läkemedelsförordning som 1953 års

läkemedelskommittés betänkande har remissbehandlats.

Åtskilliga grundläggande stadganden om de giftiga läkemedlen återfinns

som tidigare antytts i giftstadgan av år 1943. Läkemedelsutredningen hade i

detta avseende föreslagit, att giftstadgans nuvarande bestämmelser om läkemedel

borde utbrytas ur stadgan och inarbetas i läkemedelsförordningen.

Skedde detta måste enligt utredningen giftstadgan och dess bilagor göras

till föremål för en genomgripande revision. Beträffande utredningens förslag

i denna del hävdade vissa remissinstanser, att ett slutgiltigt ställningstagande

icke var möjligt, förrän ett förslag till ny giftstadga utarbetats, så

att man finge klarhet i hur gränsdragningsfrågorna borde lösas. Med hänsyn

härtill samt till att stort behov även i övrigt bedömdes föreligga av en

översyn av lagstiftningen angående gifter tillkallades 1957 en sakkunnig1

för att inom departementet biträda med en sådan översyn. Utredningsmannen,

som bedrivit sitt arbete under benämningen giftstadgeutredningen,

avgav 1961 betänkande med utredning och förslag rörande reviderad giftlagstiftning

(SOU 1961:41).

över detta betänkande har remissyttranden avgivits av ett stort antal

myndigheter och organisationer.

För en speciellt farlig grupp bland gifterna, nämligen narkotiska ämnen

och beredningar, har sedan 1923 gällt särskilda, restriktiva bestämmelser

utöver vad som föreskrives i giftstadgan. Dessa bestämmelser är beroende

på stadganden i internationella konventioner, som biträtts av Sverige. Under

åtskilliga år har arbete pågått inom Förenta Nationerna att modernisera

och förenhetliga dessa stadganden. Arbetet har under 1961 resulterat i att

en s. k. Single Convention on Narcotic Drugs undertecknats av ett flertal

stater, däribland Sverige. Därmed har en fast grund erhållits för en revision

av de i vårt land gällande narkotikabestämmelserna.

I det följande kommer av framställningen i propositionen att i huvudsak

återges endast vad föredragande departementschefen, statsrådet Johansson,

anfört i den allmänna motiveringen. Beträffande övriga delar av propositionen,

såsom redogörelserna för gällande bestämmelser, innehållet i ifrågavarande

betänkanden och remissyttrandena över dessa samt huvuddelen av

specialmotiveringen till författningsförslagen, får utskottet hänvisa till propositionen.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 sand. 2 avd. Nr 43

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Andra lagutskottets utlåtande nr A3 år 1962

Gränsdragnings- och definitionsfrågor

Departementschefen:

»Läkemedel och gifter är två varugrupper, som har mycket gemensamt. I

båda fallen är det i stor utsträckning fråga om varor, som är synnerligen

värdefulla, ibland nära nog oumbärliga, men där användningen samtidigt

är förenad med stora risker.

De båda varuområdena har också det gemensamt, att de under de senaste

decennierna varit stadda i stark utveckling. Jag behöver sålunda på läkemedelssidan

endast erinra om den expansion läkemedelsindustrin har

undergått, vilket möjliggjort att i hälso- och sjukvårdens tjänst ställts så

utomordentliga, för behandlingsmöjligheterna nära nog revolutionerande

medel som sulfapreparat, antibiotika, poliovaccin och psykofarmaka. Bekämpningsmedlen

— som nästan undantagslöst är gifter, inte sällan tillhörande

de starkast verkande bland de kända gifterna — används i vårt

land främst inom jordbruk, skogsbruk och trädgårdsskötsel och anses numera

öka värdet av den årliga avkastningen från dessa näringsgrenar med

ett sammanlagt belopp av storleksordningen en halv miljard kronor. Framför

allt i de tropiska länderna men i någon mån även hos oss är bekämpningsmedlen

också framgångsrika vapen vid bekämpandet av allvarliga

sjukdomar. Andra giftiga varor med stor och ökande praktisk betydelse

inom industrin och hushållen är vissa lösningsmedel, rengöringsmedel, analyskemikalier

etc.

Samtidigt som läkemedlen och bekämpningsmedlen blivit allt effektivare

har också riskerna för allvarliga skadeverkningar vid osakkunnigt handhavande

av dem ökat. En särskild ställning bland gifterna intar de rusgifter,

som går under benämningen narkotika. Dessa används i stora delar av

världen som njutningsmedel och skapar därvid stora sociala och medicinska

problem för individ och samhälle. Eftersom många narkotika emellertid

är betydelsefulla läkemedel med en effekt, som inte kan uppnås med

andra medel, har man inte kunnat helt förbjuda innehav och användning

av narkotika, utan ansträngningarna har måst inriktas på att förhindra missbruk

och begränsa skadeverkningarna. För vårt lands vidkommande har

under efterkrigstiden en ökning inträtt i fråga om narkotikamissbruk och

illegal narkotikahandel.

Det är mot bakgrunden av vad jag nu anfört naturligt, att författningsregleringen

på ifrågavarande områden, vars grundelement daterar sig för

läkemedlens del till 1913 och i fråga om gifterna till 1943, i mångt och

mycket måste framstå såsom otidsenlig. Jag ser det som ett viktigt led i

reformarbetet på hälso- och sjukvårdens område att söka skapa en modern

författningsreglering för läkemedel och gifter, som utan att hämma utvecklingen

fyller högt ställda krav på säkerhetsföreskrifter mot skadeverkningar

på grund av okunnighet eller oaktsamhet hos dem som handhar medlen.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

När det gäller narkotika, som i huvudsak regleras på grundval av internationella

konventioner, kan i detta sammanhang närmast komma i fråga att

genom skärpta straffbestämmelser öka förutsättningarna att stävja illegala

förfaranden.

Arbete med att försöka modernisera författningsmaterialet i fråga har

pågått under lång tid. Redan i mitten på 1930-talet framlade särskilda sakkunniga

förslag till ny läkemedelslagstiftning. Detta förslag ledde emellertid

inte till några lagstiftningsåtgärder liksom inte heller ett av medicinalstyrelsen

1947 framlagt förslag i samma ämne. Under 1950-talet har tre utredningar

varit verksamma på ifrågavarande område, nämligen läkemedelsutredningen,

som avgav förslag till läkemedelsförordning 1955, läkemedelskommittén,

som presenterade ett betänkande om läkemedelsförsörjningens

organisation 1959, och giftstadgeutredningen, som framlade förslag till

reviderad giftlagstiftning 1961. Samtliga förslag har i vanlig ordning remissbehandlats.

Sistnämnda år resulterade även ett inom Förenta Nationerna

bedrivet arbete på modernisering och förenhetligande av de internationella

narkotikabestämmelserna i en allmän narkotikakonvention, som undertecknats

av bl. a. Sverige.

Det omfattande material, som sålunda föreligger, utgör enligt min mening

en god grund för att nu åstadkomma en modern läkemedels- och giftlagstiftning.

En fråga som kan tyckas formell men som i själva verket har stor praktisk

betydelse är hur gränsdragningen inom lagstiftning skomplexet

bör ske eller m.a.o. hur de aktuella varugrupperna bör avgränsas

från varandra och fördelas på skilda författningar.

Hittills har apoteksvarustadgan reglerat förutom läkemedel även sådana

substanser, som används vid tillredning av läkemedel. Men de läkemedel

och läkemedelssubstanser, som utgör första klassens gift, har inte omfattats

av apoteksvarustadgan utan av giftstadgan. Den snabba utvecklingen på de

skilda fälten har lett till att det nära legislativa sambandet mellan varugrupperna

inte sällan varit hindersamt, då det gällt att för varje vara få så

adekvata bestämmelser som möjligt. I själva verket har olägenheterna med

de delvis gemensamma bestämmelserna varit så stora, att det kommit att

framstå som ett betydelsefullt led i reformarbetet att åstadkomma klarare

gränsdragningar.

Läkemedelsutredningen har i nämnda syfte föreslagit att en särskild

läkemedelsförfattning i princip skall reglera såväl giftiga som icke giftiga

läkemedel och läkemedelssubstanser. För att nå ytterligare pregnans i

gränsdragningen har giftstadgeutredningen i sitt förslag endast häntört

de bruksfärdiga läkemedlen under läkemcdclsförfattningen medan substanserna,

i den mån de är hälsovådliga, överförts till eu särskild giftförfattning.

Vid remissbehandlingen har sistnämnda lösning vunnit allmän

anslutning och för egen del vill jag förorda att regleringen sker enligt denna.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

Med en sådan ordning kan de speciella, på internationella övei-enskommelser

grundade bestämmelser som krävs för de narkotiska gifterna inte

lämpligen — som läkemedelsutredningen föreslagit — inryckas i läkemedelsförfattningen.

Narkotika innefattar nämligen såväl bruksfärdiga

läkemedel som substanser. Inte heller synes det lämpligt att inrymma bestämmelserna

i giftförfattningen, som endast indirekt skulle komma att

beröra läkemedelsområdet, dit den legitima användningen av narkotika

hör. Med hänsyn häi*till har jag funnit övervägande skäl tala för att de särskilda

bestämmelserna rörande narkotika liksom nu regleras i en särskild

författning.

Vad slutligen angår bekämpningsmedelsområdet har giftstadgeutredningen

i analogi med sin inställning beträffande läkemedlen förordat, att

hälsovådliga substanser som används för framställning av bekämpningsmedel

regleras via den allmänna giftförfattningen medan de med de bruksfärdiga

medlen förknippade problemen behandlas i särskild författning.

Även på denna punkt har utredningens förslag tillstyrkts av praktiskt taget

alla remissinstanser. Enligt min mening innesluter förslaget möjlighet till en

smidig lösning av de svårbemästrade problem, som nu föreligger i fråga om

bekämpningsmedlen. Jag ansluter mig därför till förslaget i denna del.

Enligt den av mig sålunda förordade ordningen krävs fyra grundläggande

författningar för reglering av det nu aktuella området. Dessa skall därvid

avhandla varugrupperna läkemedel, bekämpningsmedel, narkotika samt

andra giftiga varor än de nämnda. Vad beträffar författningarnas

formella natur är ingen av de tillämnade bestämmelserna av sådan

art, att de bör inrymmas i lag. Däremot är området av sådan betydelse och

bestämmelserna så ingripande i den enskildes handlingsfrihet, att riksdagens

yttrande synes böra inhämtas över grundförfattningarna i den avsedda

regleringen. Jag föreslår därför, att förordningar med grundläggande

bestämmelser på de fyra områdena föreläggs riksdagen för yttrande.

För att vinna en klar avgränsning av de skilda författningarnas tillämplighetsområde,

framför allt gentemot sådana varugrupper som inte skall

innefattas i regleringen, måste de här aktuella varugrupperna noga

definieras.

Enligt nu gällande läkemedels definition är det inte varans objektiva

egenskaper, som i ett visst fall gör den till läkemedel. I stället är det avsikten

med varan, som är avgörande. Detta föi-hållande, som är regel även

i andra länder, ger en effektiv möjlighet att enligt läkemedelslagstiftningen

granska varje vara, som utbjuds under föregivande av läkemedelseffekter.

Läkemedelsutredningen har på denna punkt inte föreslagit någon ändring

och principiella invändningar har inte gjorts mot konstruktionen vid remissbehandlingen.

Det syns mig uppenbart, att man på denna punkt saknar

anledning att diskutera ändringar.

En saklig ändring har utredningen avsett med sitt förslag att till läke
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

medel skall räknas inte blott varor som är avsedda att förebygga, lindra

eller bota sjukdomssymtom hos människor eller djur utan även varor som

är avsedda att påvisa sjukdom eller symtom därpå. Som nämnts har sedan

början av 1930-talet flera förslag framförts om att de diagnostiska preparaten

skulle klassificeras som läkemedel. I ett flertal andra länder, däribland

de övriga nordiska, tillämpas redan en sådan ordning. Det av läkemedelsutredningen

nu framlagda förslaget i ämnet bär vid remissbehandlingen

fått ett positivt mottagande. Avstyrkande förekommer endast i statskontorets

yttrande och motiveras där med farhågor för att medlen genom den

ändrade klassificeringen skall fördyras. Som läkemedelsutredningen framhållit

och som även berörts av vissa remissinstanser, är det inte i och föi

sig nödvändigt, att klassificeringen medför ändrade handelsvägar för preparaten,

i varje fall inte såvitt angår inköp till sjukhusen, som är de utan

jämförelse största avnämarna av dessa medel. För egen del finner jag det

angeläget, att läkemedelsförordningen i så stor utsträckning som möjligt

blir tillämplig, då det gäller kemiska och biologiska preparat med användning

inom medicinen. Från denna synpunkt synes någon tvekan inte böra

råda om att jämväl de diagnostiska medlen skall klassificeras som läkemedel.

Vilka handelsvägar, som skall gälla för dessa liksom för andra slag

av läkemedel, synes mig väsentligen vara en fråga om vilken kontroll som

erfordras och i vilken mån en viss handelsväg kan anses vara en länk i

Kontrollkedjan. Härtill återkommer jag i det följande. Med mitt ställningstagande

beträffande klassificeringen av de diagnostiska preparaten har jag

sålunda inte velat binda mig för en viss handelsväg för de aktuella varorna.

Läkemedelsutredningen har påpekat, att smärtstillande medel och bedövningsmedel,

som används för att underlätta förlossning eller operationer,

inte definitionsmässigt är läkemedel för närvarande. Utredningen har

föreslagit, att även dessa medel skall omfattas av läkemedelslagstiftningen.

Förslaget har inte föranlett någon exånran vid remissbehandlingen och det

synes mig naturligt, att det i sak leder till positiva åtgärder. Jag anser det

emellertid lämpligt, att denna utvidgning ges en sådan utformning att även

andra för invärtes eller utvärtes bruk avsedda medel, som används vid

behandling i samband med sjukdom, skada, kroppsfel eller förlossning,

innefattas i läkemedelsbegreppet. Som exempel på sådana medel må blott

nämnas medel för behandling av operativa blödningar.

Den av läkemedelsutredningen hävdade och av flertalet remissinstanser

biträdda uppfattningen, att blod för infusionsändamål, odontologiskttekniska

samt kirurgiskt-tekniska preparat inte bör regleras i läkemcdelsförordningen,

delar jag. I sammanhanget torde böra erinras om att föreskrifter

om blod för infusionsändamål numera meddelats i farmakopén

och alt frågan om prövning av dentalmaterial på initiativ av Nordiska rådet

bearbetas på nordisk bas.

Av mitt principiella ställningstagande till förmån för giftsladgeutred
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

ningens förslag i fråga om gränsdragning mellan läkemedel och gifter följer,

att endast bruksfärdiga medel skall falla under läkemedelsförordningens

tillämpningsområde. Vid sådant förhållande minskas avsevärt behovet att

såsom nu också laborera med ett särskilt apoteksvarubegrepp. Om detta begrepp

slopas, skulle det leda till en enklare systematik och, som Läkemedelsindustriföreningen

påpekat, till en terminologi i god samklang med den internationellt

gängse. Den enda konsekvens härav, som skulle kunna inge

betänkligheter, är att vissa substanser, såsom acetylsalicylsyra, fenacetin,

koffein m. fl., i och för sig kan användas som läkemedel utan att undergå

någon beredning. Några av dessa substanser såsom fenacetin skulle måhända

komma att falla under det nya giftbegreppet och därigenom bli kringgärdade

av erforderliga säkerhetsföreskrifter. Alla som läkemedel direkt användbara

substanser skulle däremot knappast kunna hänföras till gifterna,

varför en del skulle komma att lämnas utanför den önskvärda regleringen.

De härmed förenade riskerna är väl kanske inte så stora, då det kommersiella

intresset för att saluföra ett icke doserat läkemedel måste bedömas

som mycket begränsat. I syfte att ändock inskränka möjligheterna härtill

vill jag förorda, att till bruksfärdiga läkemedel skall hänföras inte blott

sådana som genom beredning eller dosering iordningställts i bruksfärdigt

skick utan även sådana fall, då en som läkemedel användbar substans tillhandahålles

med doseringsanvisning. Om läkemedelsbegreppet bestäms på

detta sätt och till läkemedelsdefinitionen därjämte knyts en bestämmelse,

som ger medicinalstyrelsen befogenhet att, då det bedöms nödvändigt, föreskriva

att läkemedelsförordningen helt eller delvis skall tillämpas beträffande

vara, som kan användas på samma sätt som läkemedel men icke

iordningställts i bruksfärdigt skick härför eller annan vara som i fråga om

egenskaper och användning står läkemedel nära, saknas varje anledning att

behålla apoteksvarubegreppet. Jag föreslår att regleringen sker i enlighet

härmed.

Frågan om gränsdragning mellan läkemedel och livsmedel har behandlats

ganska ingående av läkemedelsutredningen och har även föranlett uttalanden

av ett flertal remissorgan. Den varugrupp, som i första hand föranlett

diskussionen, är de s. k. näringspreparaten och därvid inte minst vitaminpreparaten.

Som lagstiftningen nu är uppbyggd, skall en sådan vara alltid

kunna hänföras till ettdera av de båda områden, som livsmedels- respektive

läkemedelslagstiftningen avser att reglera. Primärt sker därvid klassificeringen

med hjälp av de definitioner, som ges i apoteksvarustadgan på läkemedel

och i livsmedelsstadgan på livsmedel. Av de i apoteksvarustadgan

avsedda läkemedlen är endast de som tillika utgör apoteksvaror underkastade

någon egentlig kontroll. Mot bakgrunden härav får ses bestämmelsen

i livsmedelsstadgan att vad som föreskrivs i stadgan om livsmedel, i

tillämpliga delar skall gälla även sådana för förtäring avsedda läkemedel,

vilkas sammansättning och tillverkning inte jämlikt gällande läkemedelsförfattningar

är underkastade särskild kontroll.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

Läkemedelsutredningen har ansett, att gränsdragningen mellan livsmedel

och läkemedel även fortsättningsvis måste baseras på en direkt tillämpning

av livsmedels- och läkemedelsdefinitionerna. Därvid hör man enligt utredningen

uppfatta det i läkemedelsdefinitionen ingående rekvisitet »avsedda

att förebygga sjukdom eller sjukdomssymtom» så, att man till läkemedel

endast hänför sådana varor, som inte utgör i vidsträckt mening normal

kost eller som ej endast tjänar till utfyllnad av brist pa ämne, som normalt

tillförs genom kosten. I syfte att motverka risken att sådana beredningar,

särskilt vitaminpreparat, kommer i handeln, vilka med hänsyn till sin halt

av verksam substans är uppenbart otjänliga som utfyllnad av brist i kosten,

har utredningen förordat viss komplettering av livsmedelsstadgans bestämmelser.

Flertalet remissorgan, som yttrat sig om den nu aktuella gränsdragningen

mellan livsmedel och läkemedel, har varit kritiska mot utredningens

gränsdragningsmetod. Mer eller mindre uttalat förordas i stället

en lösning enligt linjer, som reservationsvis framförts inom läkemedelsutredningen,

och som innebär, att gränsdragningen görs beroende av siffermässiga

värden på halten av ingående beståndsdelar i preparaten.

Med anledning av vad som yttrats under remissbehandlingen vill jag

understryka, att läkemedelsbegreppets konstruktion helt bygger på avsikten

med den utbjudna varan. Att man i fråga om näringspreparat och vitaminpreparat

skulle låta någon annan faktor bli avgörande synes mig inte

rimligt, helst som det här inte rör sig om någon säkerhetsfråga.

Liksom nu bör utanför läkemedelslagstiftningen falla mineralkällsalter

och mineralvatten. Inte heller fruktsalter bör inbegripas däri. I stället blir

livsmedelsbestämmelserna i tillämpliga delar gällande på dessa varor. Jag

ansluter mig också till läkemedelsutredningens förslag, att s. k. halspastillei

inte skall anses som läkemedel utan i stället följa livsmedelsstadgans bestämmelser.

Enligt läkemedelsutredningens förslag skulle de homeopatiska medlen

utan undantag bli registreringspliktiga farmacevtiska specialiteter. För närvarande

är endast de minst utspädda homeopatiska medlen registreringspliktiga.

Inget av ifrågavarande preparat har emellertid godkänts vid prövning

av registreringsansökningen, enär det ansetts att medlen saknat medicinskt

värde. Läkemedelsutredningens förslag innebär sålunda inte blott

en skärpning av villkoren för tillhandahållandet utan det kan antagas, som

också framhållits i vissa remissyttranden, att medlen i praktiken skulle

förbjudas. I den mån det rör sig om helt oskadliga preparat synes en sådan

ordning inte förenlig med de principer, som legat till grund för den av statsmakterna

1990 antagna lagstiftningen om förhud i vissa fall mot verksamhet

på hälso- och sjukvårdens område. Eftersom det utan vidare torde

-,tå klart att ett stort antal homeopatiska medel inte i och för sig är skadliga,

anser jag det inte lämpligt att på denna punkt följa läkemcdelsutrcdningens

förslag. I stället finner jag det följdriktigt att dessa preparat prin
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

cipiellt bryts ut ur säkerhetslagstiftningen på läkemedelsområdet. Inför en

sådan utbrytning kan man möjligen hysa någon tvekan om hur gränsdragningen

bör ske. Från säkerhetssynpunkt torde emellertid ingen invändning

kunna göras om man drar gränsen så, att sådana homeopatiska medel, som

innehåller verksamt ämne i en myckenhet av högst en miljondel av medlets

vikt, undantas från läkemedelsförordningens tillämpningsområde. Dylika

medel har nämligen mycket länge fått utlämnas receptfritt från apotek

även om de beretts med ett första klassens gift som utgångspunkt. De homeopatiska

medlen skulle alltsa enbart komma att regleras av livsmedelslagstiftningen

på samma sätt som fruktsalter, halspastiller o. d. Detta innebär

bl. a., att medlen blir tillgängliga i allmänna handeln och inte behöver

tillhandahållas av apoteken.

I bilaga III till apoteksvarustadgan förtecknas ett antal som läkemedel

allmänt använda varor, vilka inte är att anse som apoteksvaror. Bortsett

från glycerinhaltig honung, en vara som knappast torde behöva regleras i

detta sammanhang, och från fruktsalter och halspastiller, vilka varugruppers

framtida klassificering jag redan tagit ställning till, upptar förteckningen

uteslutande medel för utvärtes bruk. Om varornas sammansättning,

märkning m. m. lämnas närmare anvisningar i bilagan. Vissa av dessa varor

har alltjämt en icke obetydlig användning, medan andra torde vara förlegade.

Jag har inte funnit skäl för att formerna för dessa varors tillhandahållande

principiellt ändras. Däremot torde det vara önskvärt med en ordning,

som smidigare än nu anpassar sig till den fortgående utvecklingen.

Undantagna från att betraktas som apoteksvaror är även kosmetiska medel,

avsedda till ans av hud eller hår eller till renhållning av munhålan,

medel avsedda till ans av friska sår samt liktornsmedel. Till stor del rör det

sig härvid om hygieniska och kosmetiska preparat, som inte kan betraktas

som läkemedel. I den mån säkerhetshänsyn påkallar möjlighet till ingripande

mot sådana medel bör detta tillgodoses i annan ordning. Som jag

återkommer till har jag i överensstämmelse med giftstadgeutredningens förslag

intagit vissa stadganden beträffande nämnda varugrupper i giftförordningen.

Vad angår övriga här avhandlade läkemedel för utvärtes bruk,

förordar jag, att de undantas från förordningens tillämpningsområde, om

de uppfyller villkor, som medicinalstyrelsen skall äga meddela, i fråga om

sammansättning och märkning.

Jag har härmed behandlat de frågor, som berör läkemedelsbegreppet och

läkemedelsförordningens tillämpningsområde. För regleringen inom det

sålunda avgränsade läkemedelsområdet behövs emellertid ytterligare ett

par begreppsbestämningar. Sålunda rör man sig för närvarande med begreppet

farmaceutisk specialitet, varmed avses läkemedel, utgörande apoteksvara

eller första klassens gift, vilket är avsett att tillhandahållas förbrukaren

i tillverkarens originalförpackning. Från speeialitetsbegreppet är

undantagna dels vissa apoteksberedda läkemedel dels flertalet homeopa
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

tiska medel. Frågan om de homeopatiska medlens framtida ställning har

jag redan berört. Vad angår begreppet i övrigt har läkemedelsutredningen

föreslagit, att förpackningsrekvisitet skall slopas samt att de standardiserade

apoteksberedningarna (AC.O-preparaten) genomgående skall falla

under specialitetsbegreppet.

Förslaget att slopa förpackningsrekvisitet har fått ett blandat mottagande.

Det har avstyrkts av bl. a. medicinalstyrelsen och specialitetsnämnden.

Numera måste det enligt min mening stå utom all diskussion, att förpackningsrekvisitet

bör behållas i specialitetsdefinitionen. Denna min ståndpunkt

grundar sig på att man i det livliga internationella samarbetet på området

genomgående förbinder specialitetsbegreppet med ett förpackningsrekvisit.

Så sker bl. a. vid det arbete inom OECD, som under svensk medverkan bedrivs

i syfte att undanröja sådana handelshinder, som sammanhänger med

olikartad lagstiftning på läkemedelsområdet.

Vad beträffar frågan om att inordna ACO-preparaten under specialitetsbegreppet

har meningarna gått starkt isär under remissbehandlingen och

spörsmålet har sedermera ytterligare penetrerats av läkemedelskommittén.

Därvid har kommittén inte haft anledning att precisera en ståndpunkt om

huruvida preparaten formellt bör falla in under specialitetsbegreppet. I

sakfrågan huruvida de bör kontrolleras på samma sätt som industriframställda

specialiteter har däremot kommittén framlagt förslag. Detta går ut

på att farmakopépreparat och därmed jämförbara inte skall behöva registreras,

vilket däremot föreslås bli fallet med övriga ACO-preparat. Vad

angår det terminologiska spörsmålet syns mig ingen anledning föreligga

att göra någon skillnad mellan industriberedda och apoteksberedda standardiserade

läkemedel. Jag förordar sålunda, att de samtliga skall inbegripas

i begreppet farmacevtisk specialitet. Till kontrollfrågan återkommer

jag i nästa avsnitt, som rör vissa speciella frågor beträffande läkemedlen.

En ytterligare begreppsbestämning på läkemedelsområdet avser de bakteriologiska

preparaten. Läkemedelsutredningen har föreslagit att dessa

preparat — såväl humanbakteriologiska som veterinärbakteriologiska skall

utgöra en från övriga läkemedel avgränsad grupp, för vilken speciella stadganden

skall gälla. Vid remissbehandlingen har detta förslag fått elt positivt

mottagande av de bakteriologiska fackinstanserna men från andra håll

rönt ganska stark kritik. I de kritiska yttrandena har bl. a. hävdats, att de

bakteriologiska preparaten med fördel kan hänföras till de farmacevtiska

specialiteterna. För egen del har jag kommit till den uppfattningen, att de

bakteriologiska preparaten under samma förutsättningar som övriga läkemedel

hör hänföras till farmacevtiska specialiteter men att de ändå i så

många avseenden bör bli föremål för särreglering, framför allt de som

tillverkas vid de statliga institutionerna, att en definition på preparaten är

nödvändig. Definitionen bör i övrigt kunna utformas i nära anslutning till

läkemedelsutredningens förslag. Med bakteriologiska preparat skulle så
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

lunda i stort sett avses sådana farmacevtiska specialiteter, som utgöres av

antingen serum och liknande, härrörande från människor eller djur, eller

vaccin eller liknande preparat, som är avsett att framkalla eller påvisa

immunitet eller likartat tillstånd.

När jag härefter övergår till de med giftlagstiftningen förknippade begreppsbestämningarna,

vill jag först erinra om att gällande giftstadga icke

upptar någon definition på gift. Varuområdet, på vilket stadgan är tilllämplig,

avgränsas i stället med hjälp av två förteckningar, som i princip

uttömmande anger vilka varor som är gifter av första klassen och vilka

som är gifter av andra klassen. Metoden har i flertalet fall gjort det lätt

att bedöma, huruvida en viss vara är att anse som gift och till vilken giftldass

den i så fall är att hänföra. Från säkerhetssynpunkt har det däremot

varit en betydande olägenhet att giftstadgans bestämmelser inte blivit

tillämpliga på en även mycket toxisk vara förrän denna intagits i stadgans

bilagor. Å andra sidan har det från praktisk synpunkt inneburit stelhet

och inkonsekvenser med de formella och schablonmässiga regler som

gällt för avgränsningen av gifthaltiga beredningar, regler som varit nästan

ofrånkomliga följder av systemet med uttömmande listor.

Giftstadgeutredningens förslag innebär att varans faktiska giftighet skall

avgöra, om giftlagstiftningen skall bli tillämplig. Den föreslagna avgränsningsmetoden

bygger på en allmänt hållen definition och exemplifierande

listor över de ämnen, som faller inom giftförordningens tillämplighetsområde.

Listorna skall hållas aktuella genom tillsynsmyndighetens försorg. Beträffande

ämnen som endast eller huvudsakligen används vid framställning

av läkemedel föreslås dock att listan skall bli uttömmande. Liksom

nu skall varuområdet för giftlagstiftningens tillämpningsområde uppdelas

i två huvudgrupper. Utredningen föreslår att ämnena klassificeras som

gifter och vådliga ämnen och att beredningarna analogivis skall följa reglerna

för ämnena. Som samlingsnamn använts beteckningen hälsofarliga varor.

Endast ett relativt begränsat antal beredningar väntas falla under tillläinpningsområdet,

eftersom bruksfärdiga läkemedel och bekämpningsmedel

skall regleras av särskilda författningar.

En nära nog enhällig opinion har under remissbehandlingen visat sig

föreligga för ett system, där varans faktiska giftighet avgör, huruvida bestämmelserna

i giftförordningen skall bli tillämpliga i det enskilda fallet.

Även då det gäller sättet att omsätta den allmänt omfattade principlösningen

i praktiken har utredningens förslag i stort sett vunnit anslutning

i remissyttrandena.

Enligt min mening innebär den av giftstadgeutredningen föreslagna principiella

lösningen för att avgränsa giftvaruområdet ett betydande framsteg,

varför jag förordar att denna lägges till grund för regleringen på området.

I fråga om den närmare utformningen av definitionen på hälsofarliga

s. 43 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

43

varor har utredningen föreslagit att förutom varans egenskaper även dess

användning skall få påverka bedömningen av huruvida den skall falla

under giftregleringen eller ej. Jag anser att utredningen förebragt goda

skäl härför och biträder sålunda förslaget.

Företrädare för veterinärmedicinen, däribland veterinärstyrelsen, har

påyrkat att man i den allmänna giftdefinitionen skall taga hänsyn inte

bara till toxiciteten för människor utan även till giftigheten för djur. Att

riskerna för skadeverkningar på husdjur och fauna måste tillmätas stor

betydelse inom giftlagstiftningen som helhet syns mig uppenbart. Detta

kommer också till uttryck på olika sätt i förslaget till bekämpningsmedelsförordning.

Däremot har det inte synts mig ändamålsenligt att i den grundläggande

definitionen av hälsofarlig vara ställa riskerna i relation till djur

utan blott till människor. Detta sammanhänger med den oerhört stora variationsbredd

i giftighet en viss vara har i förhållande till olika djurarter.

Den av utredningen föreslagna terminologin tillstyrker jag, då jag funnit

den adekvat och ändamålsenlig.

Termen bekämpningsmedel är ny som begrepp i lagstiftningen. I det allmänna

språkbruket är däremot ordet bekämpningsmedel sedan länge använt

som en sammanfattande benämning på växtskyddsmedel, råttgifter,

medel mot mal, flugor etc., impregneringsmedel för trävirke och textilier

m. fl. preparat. Giftstadgeutredningen, som föreslår att bl. a. handeln med

och användningen av bekämpningsmedel skall regleras av en särskild författning,

har framlagt ett förslag till definition av begreppet bekämpningsmedel.

Denna bygger på avsikten med varans användning och tar sikte på

medlens egenskap att skydda mot egendomsskada, sanitär olägenhet eller

dylikt, förorsakad av växter, djur, bakterier eller virus. Som bekämpningsmedel

skall enligt förslaget icke anses läkemedel eller konserveringsmedel

för livsmedel, läkemedel eller dylikt, ej heller sådana varor som exempelvis

svavelsyra, som huvudsakligen begagnas för annat ändamål och inte

genom särskild benämning eller på annat sätt utbjuds som bekämpningsmedel.

Begreppet skall endast avse ämnen och beredningar och inte mekaniskt

verkande varor.

Mot den föreslagna definitionen har i stort sett endast framkommit detaljanmärkningar.

I anslutning till definitionen bör uttryckligen stadgas

att som bekämpningsmedel inte skall anses —- förutom av utredningen

angivna varor — färger, fernissor, tjäror och liknande varor. Dessa kan visserligen

sägas motverka egendomsskada men syftet med användningen ligger

på ett annat plan än de egentliga bekämpningsmedlen, varför de icke

bör träffas av förordningen. I likhet med utredningen anser jag dock, att

varor som är en kombination av målarfärger eller dylikt och mera specifika

impregneringsmedel med bekämpningsverkan skall falla under förordningens

bestämmelser.

Med anledning av vad som i denna del i övrigt anförts under remissbe
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

handlingen vill jag framhålla följande. Beträffande varor av typen giftimpregnerade

remsor anser jag, att impregneringen i så hög grad karakteriserar

varan, att den bör anses falla under definitionen. Verkan är här

helt beroende av det kemiska ämnet och inte av någon mekanisk egenskap.

Likaså synes mig blastdödande preparat träffas av definitionen, i

varje fall då det rör sig om att förhindra den egendomsskada, som kan

vållas genom angrepp på exempelvis potatisblast. Huruvida tillväxtbefrämjande

och tillväxthämmande medel faller under förordningen synes få bli

beroende på omständigheterna. Att ogräsmedel, vilkas verkan grundar sig

på tillväxtpåverkande hormoner, är bekämpningsmedel torde följa av definitionen.

Så är däremot knappast fallet med fiskutrotningsinedlen. Något

behov av att inrymma dessa bland bekämpningsmedlen synes mig inte

heller föreligga. Utrotande av fisk kräver nämligen tillstånd av fiskeristyrelsen,

som har möjlighet att förbinda tillstånd med erforderliga villkor för

att tillgodose vattenvård och säkerhet. I den mån medlen är skadliga för

människor kan de också falla under regleringen i giftförordningen.

Till sist återstår narkotikabegreppet. För närvarande är detta avgränsat

genom en uttömmande uppräkning i narkotikakungörelsen. Varuområdet

omfattar dels internationellt angivna narkotika, dels ämnen och beredningar,

som enligt Kungl. Maj :ts beslut i vårt land skall följa narkotikareglerna.

Det torde alltjämt vara ofrånkomligt att ange varuområdet genom

en fullständig uppräkning. Likaså synes även för framtiden behov

föreligga att för vårt lands vidkommande behandla ytterligare varor som

narkotika än vad som följer av de internationella besluten. Jag anser däremot

lämpligt att formerna för kungörandet av varuområdets omfattning

ändras. Det nuvarande systemet där de ständigt växande varuförteckningarna

intagits i narkotikakungörelsen har visat sig tungrott. En smidigare

ordning synes vara att kungörandet sker genom medicinalstyrelsens försorg.

I den mån varuområdet anses böra utvidgas utöver vad som följer

av förpliktelser som Sverige påtagit sig genom internationella överenskommelser

bör dock den sakliga prövningen tillkomma Kungl. Maj :t.

Såväl läkemedelsutredningen som giftstadgeutredningen har i anslutning

till begreppsbestämningarna för läkemedel, hälsofarliga varor och bekämpningsmedel

föreslagit, att tillsynsmyndigheten skall ha att utöva en r e - sponsa verksam het rörande tillämpningen av författningsregleringen.

Remissinstanserna har i allmänhet ställt sig mycket positiva till dessa förslag.

Jag anser när det gäller de hälsofarliga varorna både lämpligt och

angeläget att ett responsainstitut kommer till stånd. I själva verket måste

möjligheten att få besked av tillsynsmyndigheten ses som en förutsättning

för att det nuvarande stela systemet med uttömmande förteckningar

över gifter skall kunna uppges. Vad angår läkemedlen och bekämpningsmedlen

synes mig däremot väsentliga förutsättningar saknas för en responsaverksamhet.

Beträffande såväl läkemedels- som bekämpningsme
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

45

delsbegreppen är det nämligen inte primärt objektiva kriterier utan avsikten

med medlet som avgör, huruvida det omfattas av begreppet. Vidare gäller

registreringsplikt för både de flesta aktuella läkemedel och bekämpningsmedlen.

I samband med prövning av ansökan om registrering erhålles besked

i de avseenden som kan vara av intresse. Jag förordar sålunda att responsainstitut

införes endast i fråga om hälsofarliga varor. Slutligen vill jag

tillägga att beslut i responsafrågor enligt min mening bör kunna bli föremål

för överprövning.»

Särskilda frågor angående läkemedel

Departementschefen:

»De verksamma ämnen, som ingår i läkemedlen, är oftast för organismen

artfrämmande substanser, ej sällan giftiga eller eljest häftigt verkande.

Detta förhållande jämte den omständigheten att läkemedel i flertalet fall

tillförs människor eller djur, då de normala biologiska funktionerna på ett

eller annat sätt är störda, bildar bakgrunden till de höga kontrollkrav, som

måste ställas i fråga om läkemedel.

En läkemedelskontroll i vidsträckt bemärkelse har till uppgift att garantera,

att de varor, som används som läkemedel, är av fullgod beskaffenhet

för uppgivet ändamål. För att fylla en sådan uppgift måste kontrollen tillse

dels att en som läkemedel utbjuden vara är lämpad att användas som läkemedel,

dels att en som läkemedel erkänd vara i det enskilda fallet föreligger

i rent och oförfalskat skick, är av rätt styrka, har tillräcklig hållbarhet etc.

En sådan målsättning är inte ny utan har i vårt land existerat i århundraden.

Däremot föranleder såväl den allmänna samhällsutvecklingen som de

tekniska och vetenskapliga landvinningarna på läkemedelsområdet, att

kontrollåtgärdernas konkreta utformning tid efter annan omprövas och

ändras.

Enligt den ordning, som infördes hos oss redan på 1600-talet och som

nu tillämpas i alla kulturländer, anger myndigheterna i en farmakopé viktigare

data om de betydelsefullare läkemedlen. Länge speglade farmakopéerna

det varuområde, omfattande ämnen, droger och beredningar, som enligt

vetenskap och beprövad erfarenhet utgjorde den officiellt godtagna läkemedelsarsenalen.

Så är numera endast delvis fallet. Till följd av den

livliga industriella utvecklingen på läkemedelsområdet är det inte sällsynt,

att en farmacevtisk specialitet innehåller verksamma substanser om vilka

farmakopémässiga föreskrifter saknas. Särskilt gäller detta under introduktionstiden.

I sådana fall har specialitetskontrollen en särskilt viktig uppgift

att fylla.

Garantierna för ett läkemedels renhet och äkthet tillgodosågs länge helt

och hållet på det sättet, att produktion och distribution av läkemedel exklusivt

omhänderhades av en specialutbildad yrkesgrupp, apotekarna, vil
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Andra lagutskottets utlåtande nr A3 år 1962

kas verksamhet på apotek alltid varit detaljerat reglerad av författningsföreskrifter.

I och med tillkomsten av industriell läkemedelstillverkning har

bilden förändrats. Författningsmässigt har detta tagit sig uttryck i vissa bestämmelser

i apoteksvarustadgan bl. a. om kompetens för tillverkning av

apoteksvaror samt sedermera genom tillkomsten av specialitetskungörelsen.

Den säkerhetslagstiftning, som nu reglerar läkemedelsområdet, ställer

sålunda vissa minimikrav på formerna för tillverkningen. Vidare inrymmer

den ett efter olika läkemedelstyper anpassat system för produktkontroll.

Slutligen utstakar den sådana handelsvägar att även distributionen blir

ett led i kontrollkedjan. Det förslag till moderniserad läkemedelslagstiftning,

som framlagts av läkemedelsutredningen, är även det principiellt uppbyggt

på ett fundament med regler om tillverkning, produktkontroll och

handelsvägar. Inte desto mindre inrymmer förslaget betydelsefulla ändringar

jämfört med nuvarande ordning.

Innan jag går närmare in på mitt ställningstagande till dessa vill jag

emellertid något beröra frågan om läkemedelskontrollens

syfte.

Ehuru ett mycket stort antal biologiska naturprodukter och kemiska ämnen

använts som läkemedel i årtusenden, är det egentligen först i vår tid,

som specifika medel med en väldefinierad verkningsmekanism konnnil

fram. Åtskilliga av dessa medel har stor aktivitet, och det finns nu en rad

läkemedel mot sjukdomar och sjukdomssymtom, som bara för några årtionden

sedan inte var tillgängliga för en framgångsrik medikamentös

terapi. Tyvärr måste det emellertid konstateras att parallellt med tillkomsten

av högaktiva läkemedel har frågan om medlens biverkningar blivit allt

allvarligare.

Så länge ett stort antal som läkemedel använda varor blott hade diffusa

och svagt framträdande positiva verkningar, var ett av läkemedelskontrollens

största problem, hur man skulle komma tillrätta med de många medel,

som salufördes under överdriven, vilseledande och ibland direkt bedräglig

reklam. De starkt verkande preparaten ansåg man sig ha under kontroll,

blott de belädes med receptplikt. I ljuset av den utveckling som ägt rum

blir det emellertid alltmera uppenbart, att läkemedelskontrollens huvuduppgift

är att begränsa vådorna av farliga medel och härvidlag är receptbeläggning

inget universalmedel. Självfallet skall läkemedelskontrollen också

tillse, att saluförda läkemedel har effekt men främst bör resurserna därvid

sättas in på de områden, som verkligen har medicinsk betydelse. Jag

har därför inte sett det som någon fråga av betydelse att få till stånd en

mer restriktiv ordning än nu för de medel, som inte förtjänar benämningen

läkemedel i egentlig bemärkelse. Tvärtom har jag funnit det befogat med

lättnader.

Som jag redan tidigare redovisat har jag exempelvis förordat, att vissa

varor överförs från läkemedelslagstiftningens område och i stället i till
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

lämpliga delar blir underkastade livsmedelsstadgans bestämmelser. Så är

fallet med vissa halspastiller, fruktsalter samt de homeopatiska medlen.

Jag har vidare i motsats till läkemedelsutredningen inte ansett det befogat

med särskilda ingripanden mot preparat med läkemedelskaraktär som försäljs

i den fria handeln, så länge det inte rör sig om risk för skadeverkningar

av preparaten.

Om jag sålunda inte har funnit det nödvändigt att samhället ägnar särskild

uppmärksamhet åt tillsynen över de medel, som står på yttersta gränsen

till de egentliga läkemedlen, anser jag det så mycket betydelsefullare att

läkemedelskontrollen i övrigt skärps. Härvid måste beaktas att det rör sig

om ett synnerligen rörligt område där detaljerade föreskrifter genom utvecklingens

snabba fortgång lätt kan nära nog motverka sitt eget syfte. Jag

har därför undvikit att uppta sådana detaljbestämmelser i det förslag till

läkemedelsförordning, som nu framläggs. För att de angivna intentionerna

skall uppnås är det tillräckligt att förordningen innehåller en allmänt hållen

bestämmelse om de krav man har att ställa på ett läkemedel. Hur önskvärt

det än är att läkemedel är fria från biverkningar torde det i praktiken vara

sällsynt att ett medel blott har positiva egenskaper. I varje särskilt fall

måste det därför bli en avvägning mellan det positiva värdet och de negativa

egenskaperna. Avgörande blir därvid nettovinsten från medicinska

synpunkter. I förordningen bör sålunda stadgas, att läkemedel skall vara

av fullgod beskaffenhet och att det vid normal användning inte får medföra

skadeverkningar, som står i missförhållande till den avsedda effekten. Bestämmelsen

är en ramföreskrift för varje läkemedelstillverkare och är en

bas för kontrollorganets handlande i det enskilda fallet.

Vad härefter angår de olika leden i kontrollkedjan så har läkemedelsutredaingen

beträffande först tillverkning av läkemedel utanför

apotek föreslagit, att det nuvarande för de giftiga läkemedlen gällande tillståndstvånget

utsträcks till hela det egentliga läkemedelsområdet samt

att kraven på examensmeriter hos de ansvariga föreståndarna skärps. Vid

remissbehandlingen har förslagen om utvidgat tillståndstvång och skärpta

krav på föreståndarna endast föranlett erinran från ett par instanser.

Som läkemedelsutredningen påpekat, är den väsentliga skillnaden mellan

det nuvarande tillståndstvånget för tillverkning av giftiga läkemedel och

den gällande anmälningsskyldigheten beträffande tillverkning av apoteksvaror

att tillståndet kan dras in om allvarliga missförhållanden yppar sig.

Det syns mig uppenbart, att samhället bör äga sådan möjlighet att ingripa

över hela läkemedelsområdet. Jag ansluter mig därför tveklöst till förslaget

om utvidgning av tillståndsskyldigheten till att omfatta även tillverkning

av icke giftiga läkemedel.

De examensmeriter författningarna nu har som krav för föreståndarkompetens

torde generellt sett få anses som låga. Ehuru jag anser det

angeläget, att all läkemedclstillverkning förestås av välkvalificerade perso
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48 Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

ner, är jag dock med hänsyn till de skiftande förhållandena vid tillverkning

av olika slag av läkemedel tveksam om lämpligheten av att fastlåsa

kompetensen vid skärpta examensmeriter på det sätt läkemedelsutredningen

föreslagit. I varje fall synes det olämpligt att intaga bestämmelser av sådan

innebörd i läkemedelsförordningen. Närmare riktlinjer om kompetensen

hör ges i tillämpningsbestämmelser. Härvid bör riktpunkten vara att full

kompetens garanteras men att stor flexibilitet erhålles i fråga om sättet

att styrka kompetensen.

Vidare har läkemedelsutredningen förordat ett kontrollsystem beträffande

produktionen, som innebär skyldighet för fabrikanterna att antingen

anställa auktoriserade kontrollanter eller underkasta sig periodisk inspektion.

Detta förslag har under remissbehandlingen mött stark kritik, varvid

man särskilt vänt sig mot systemet med auktoriserade kontrollanter. Den

dominerande uppfattningen är därvidlag, att det är nära nog omöjligt för

en person att vara anställd av ett företag och samtidigt gentemot detta

uppbära en effektiv kontrollfunktion på det allmännas vägnar.

För egen del anser jag det principiellt otillfredsställande, att de statliga

kontrollorganen på läkemedelsområdet inte har möjlighet till insyn i läkemedelsfabrikernas

verksamhet. I likhet med flera remissinstanser, däribland

medicinalstyrelsen och specialitetsnämnden, finner jag det dock

knappast befogat med periodiska inspektioner av den typ apoteken är underkastade.

Å andra sidan bör tillsynsmyndigheten vara oförhindrad att

genom kontroll på platsen göra sig underrättad om förhållandena vid en

läkemedelsfabrik och detta även utan att anledning finns att antaga att fel

eller försummelse förekommit. Särskilt angeläget syns det mig vara att

myndigheten på detta sätt får möjlighet att granska principerna för företagens

egen drift- och produktkontroll. Det av läkemedelsutredningen föreslagna

systemet med auktoriserade kontrollanter vid läkemedelsfabrikerna

kan jag inte biträda.

För flertalet läkemedel syns de nuvarande reglerna om införsel i

stort sett tillfredsställande. Förslag om nämnvärda ändringar har ej heller

framkommit utom beträffande de bakteriologiska preparaten. Främst är

det därvid den veterinärbakteriologiska sektorn, som berörs, eftersom regler

om import nu helt saknas för denna. Det framlagda förslaget att för enskilda

importörer skall gälla tillståndstvång för införsel av veterinärbakteriologiska

preparat föranleder ingen erinran från min sida. Beträffande

de humanbakteriologiska preparaten har föreståndaren för statens bakteriologiska

laboratorium nu ensam importrätt. Denna ordning, som är motiverad

av hänsyn till landets epidemiologiska beredskap och legat till grund

för de ställningstaganden statsmakterna med anledning härav gjort i fråga

om tillverkning vid statens bakteriologiska laboratorium, torde alltjämt i

huvudsak böra upprätthållas.

Då det sedan gäller att taga ställning till eventuella ändringar av pro
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

duktkontrollen är det med hänsyn till den industriella läkemedelstillverkningens

utveckling framför allt kontrollen enligt specialitetskungörelsen

som tilldrar sig intresse. I början av 1930-talet, då specialitetskungörelsen

kom till, svarade specialiteterna för den mindre delen av läkemedelsarsenalen

och många av de förekommande specialiteterna var av

mycket enkel beskaffenhet. De utgjordes bl. a. av piller, salvor och andra

beredningar med ett flertal ingredienser av välkänd art. Flera av tillverkarna

hade små tekniska och personella resurser. Inte sällan med rätta talade

man om källarfabrikanter. I dag hänför sig omkring 3/4 av läkemedelsförbrukningen

till farmacevtiska specialiteter. Nya medel tillkommer i rask

takt. 1 ett stort antal fall innehåller ett modernt läkemedel en enda verksam

substans, men denna är ofta komplicerat byggd och har en kraftig fysiologisk

effekt. Läkemedelsfabrikerna är med få undantag välutrustade anläggningar

med framstående expertis.

Läkemedelsutredningen har funnit att uppbyggnaden av specialitetskontrollen

inte är behäftad med några allvarliga brister. Vissa ändringar föreslås

dock i syfte att öka effektiviteten. Liksom nu skall principiellt krävas att

en specialitet får försäljas endast om den är registrerad. Den analytiska

kontroll, som nu föregår registreringen, bör dock enligt utredningen kunna

avsevärt inskränkas. Härigenom räknar utredningen med att det interimistiska

godkännande, som den s. k. frilistningen innebär, inte skall behöva

komma i fråga annat än i mycket begränsad omfattning. Utredningen har

inte ansett sig kunna föreslå att försäljningen mot särskild licens slopas,

men räknar även här med att en inskränkning skall komma till stånd. Den

analytiska efterkontrollen skall enligt utredningens förslag intensifieras.

I stort sett har förslagen lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Behovet

av en intensifierad efterkontroll har understrukits i flera yttranden.

Den utveckling som specialitetstillverkningen undergått och den erfarenhet

som under snart trettio år samlats hos kontrollorganet på läkemedelsområdet

gör det befogat med en omprövning av frågan huruvida en obligatorisk

analytisk kontroll före registrering av läkemedel är nödvändig. En

sådan kontroll syftar blott till att fastställa om läkemedlets sammansättning

motsvarar den uppgivna. Däremot ger kontrollen intet besked om

läkemedlets ändamålsenlighet och oskadlighet. I likhet med läkemedelsutrcdningen

och remissinstanserna har jag funnit, att den analytiska förhandskontrollen

i regel kan undvaras, då det gäller svenska och välkända utländska

tillverkare. Vad som särskilt bör göra detta möjligt, såvitt avser

svenska tillverkare, är den ökade kunskap om fabrikernas egen driftkontroll,

som skulle vinnas vid bifall till mitt förslag om eu viss inspektionsverksamhet

vid läkemedelsfabrikerna.

Det tillfälliga godkännande, som s. k. frilistning innebär, lämnas i regel

utan att analytisk förhandskonlroll ägt rum. Dylik kontroll föregår däremot

alltid ett registreringsbeslut. Läkemedelsutredningen har utgålt från att

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 sand. 2 avd. Nr 43

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Andra lagutskottets utlåtande nr t3 år 1962

den tidsförkortning av prövningsproceduren, som följer av att den analytiska

prövningen slopas, starkt skall bidraga till att frilistan framdeles

tages i anspråk blott i undantagsfall. Som motiv för att frilistan i viss utsträckning

behövs även i framtiden har utredningen anfört, att klinisk

prövning kan draga avsevärt ut på tiden och att man i vissa fall måste räkna

med en lång tidrymd för att få slutgiltig kunskap om en specialitets medicinska

värde och toxicitetsförhållanden. Då det stora flertalet av dessa

frilistade specialiteter efterfrågas i sådan omfattning att det från administrativ

synpunkt inte lämpar sig att ersätta frilistningen med licensgivning,

har utredningen förordat att frilistan behålles, ehuru med inskränkt

användning. Frågan har inte närmare berörts under remissbehandlingen.

För egen del kan jag inte biträda den ståndpunkt, som intagits av läkemedelsutredningen.

Som jag tidigare framhållit måste det vara en grundläggande

fordran på ett läkemedel, att det är av fullgod beskaffenhet och

att det vid normal användning inte medför skadeverkningar, som står i

missförhållande till den avsedda effekten. Det bör vara sökandens sak att

övertygande visa, att en specialitet, för vilken registrering söks, uppfyller

denna fordran. Då så skett och intet i övrigt talar mot att medlet görs tillgängligt,

bör det registreras. Att dessförinnan mer eller mindre tillfälligt

godkänna ett preparat, skulle vara oförenligt med nyssnämnda grundsats.

I utländsk rätt, så långt den är jämförbar, förekommer inte heller någon

motsvarighet till frilistning utan blott till registrering. Vid mitt ståndpunktstagande

har jag inte förbisett de stora praktiska svårigheter, som föreligger

att snabbt få kliniska prövningar utförda. Jag räknar emellertid med

att ett utvidgat internationellt samarbete på området skall öka möjligheterna

till en snabbare och säkrare bedömning av såväl läkemedlens positiva

egenskaper som deras skadliga biverkningar. Initiativ i denna riktning har

nyligen tagits inom Nordiska rådet och inom Världshälsoorganisationen.

Licens för försäljning av en icke frilistad eller registrerad specialitet kan

f. n. beviljas om specialitetens verkan skall prövas av viss läkare, veterinär

eller tandläkare eller viss person med hänsyn till sitt hälsotillstånd är i behov

av specialiteten. Med hänsyn till den betydande omfattning licensförsäljningen

hade tagit redan då läkemedelsutredningen utarbetade sitt förslag

till läkemedelsförordning och då de flesta medicinska behov ansågs

kunna täckas utan anlitande av licensläkemedel, föreslog utredningen att

licenser fortsättningsvis skulle beviljas mera restriktivt. Särskild motivering

av vederbörande läkare, tandläkare eller veterinär föreslogs skola åtfölja

ansökan. Förslaget har lämnats utan erinran av flertalet remissorgan.

Som tidigare framhållits har licensgivningen under senare delen av 1950- talet ökat starkt, men under det sista året har medicinalstyrelsen börjat

tillämpa en mera restriktiv praxis och kräver nu i viss utsträckning speciell

motivering, då licens söks. Enligt min mening är det angeläget, att man

fortsätter på den sålunda inslagna vägen. Licensförfarandet bör strikt be
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

gränsas till sådana situationer, då annat ändamålsenligt medel inte står

till buds än ett licenspreparat. Så kan vara fallet, då någon drabbats av en

hos oss sällsynt sjukdom, mot vilken lämligt medel inte introducerats i

Sverige men finns tillgängligt utomlands. För prövningsändamål bör licens

beviljas endast i speciella fall. Den normala kliniska prövningen bör vara

avslutad, innan ett läkemedel överhuvudtaget blir föremål för försäljning.

Dock kan det givetvis stundom vara befogat, att ett preparat före slutgiltig

prövning av registreringsfrågan blir tillgängligt för försäljning mot recept

av sådana läkare, veterinärer eller tandläkare, som har särskilda förutsättningar

att följa verkningarna av ett visst medel på patienterna. Därvid syns

licensvägen lämplig. Under inga omständigheter får emellertid slopandet

av frilistan leda till en ökning av licensgivningen.

En specialfråga som såväl under utredningsarbetet i läkemedelsutredningen

och läkemedelskommittén som i vissa remissyttranden behandlats

ingående är, huruvida apoteksberedda standardiserade läkemedel (s. k.

ACO-preparat) skall vara underkastade specialitetskontrollen. Jag har som

förut nämnts ansett att medlen begreppsmässigt bör vara specialiteter. Däremot

syns mig säkerheten inte kräva, att de genomgående registreras och

underkastas denna kontroll. Tillverkningen på apotek måste anses ske på

ett fullt betryggande sätt och står under full insyn från det allmännas sida.

Sålunda har apoteksföreståndare i viss mån en tjänstemannaställning och

är ställda direkt under medicinalstyrelsens inseende. I sådana fall då det rör

sig om medel upptagna i gällande farmakopé föreligger också garantier för

den medicinska ändamålsenligheten. Att i dessa fall kräva registrering vore

enligt min mening att onödigt belasta kontrollapparaten, som redan nu

måste anses underdimensionerad. I andra fall kan det däremot vara befogat

att upprätthålla registreringskravet även för ACO-preparat, främst för att

den medicinska ändamålsenligheten skall bli prövad. De undantag från

registreringsplikten för farmacevtiska specialiteter, som sålunda bör kunna

göras, synes lämpligen böra anges i tillämpningsbestämmelser till Iäkemedelsförordningen.

När det gäller produktkontroll av de bakteriologiska preparaten anser jag

att den i fråga om andra preparat än sådana som tillverkas eller importeras

av de statliga bakteriologiska laboratorierna bäst tillgodoses om preparaten

inordnas i de farmacevtiska specialiteternas grupp. Jag föreslår sålunda,

att de bakteriologiska preparaten hänförs till farmacevtiska specialiteter

men att registreringsplikt och därmed sammanhängande kontroll inte skall

gälla för de av statslaboratorierna tillverkade eller importerade preparaten.

I frågekomplexet om läkemedlens handelsvägar intar spörsmålet

om sjukhusens läkemedelsförsörjning en särställning. Det rör sig här

om avnämare, som i flertalet fall är statliga eller kommunala, som omsätter

läkemedel för betydande belopp och som bör ha särskilda förutsättningar

att mottaga och handha läkemedlen på ett betryggande sålt. Med hänsyn

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

till de särskilda förhållandena på sjukhusen gäller speciella regler i fråga

om tillredning, distribution och handhavande av läkemedel inom ett sjukhus.

Vad angår sjukhusens förvärv av läkemedel gäller däremot i stort sett

den allmänna regeln, att läkemedlen skall inköpas från apotek. I detta hänseende

har dock förslag till ändringar inte saknats. Bl. a. har frågan behandlats

av läkemedelsutredningen och läkemedelskommittén. Därvid har

läkemedelsutredningen helt sett frågan från säkerhetssynpunkt medan läkemedelskommittén

anlagt enbart ekonomiska synpunkter.

Vid den bedömning läkemedelsutredningen gjort har utredningen funnit,

att säkerhetssynpunkter inte hindrar att direktleverans i vissa fall av läkemedel

från fabriker och grosshandelsföretag till sjukvårdsinrättningar kan

tillåtas. Denna ståndpunkt har inte jävats vid remissbehandlingen av förslaget.

Däremot har flera remissorgan uttalat, att en direktförsäljning inte

kan komma till stånd, förrän de ekonomiska konsekvenserna av en sådan

försäljning utretts närmare.

Läkemedelskommitténs förslag grundar sig helt på ekonomiska överväganden

och innebär som förut nämnts att de sex största sjukhusapoteken

i landet skulle avskiljas från apotekskollektivet och drivas i vederbörande

sjukhushuvudmans regi. Längre borde man inte gå, enär risk i så fall fanns

för att prisnivån för läkemedlen i övrigt skulle stiga till följd av apotekens

inkomstbortfall vid minskade sjukhusleveranser. De erinringar som gjorts

mot detta förslag kan sägas vara av två olika slag. Sålunda har å ena sidan

vissa remissinstanser hävdat, att man i förväg inte borde uppställa hinder

av ekonomisk art för sjukhusens huvudmän att ordna läkemedelsförsörjningen

på sätt de kunde finna lämpligast. Å andra sidan har andra remissinstanser,

som delat kommitténs uppfattning att kostnaderna för sjukhusens

läkemedel inte kan frikopplas från den allmännare frågan om läkemedelspriserna,

menat att de ekonomiska förhållandena inte utretts tillfredsställande

av kommittén. Ytterligare en principiell fråga har intagit en

framskjuten plats i diskussionen, nämligen frågan om allmänhetens möjligheter

att förvärva läkemedel i anslutning till behandling på sjukhus. Läkemedelskommittén

har i denna fråga intagit den ståndpunkten, att sjukhusapotek

i huvudmännens regi endast bör svara för sjukhusets interna behov

av läkemedel. Däremot anses ett sjukhusapotek, som är filial till ett vanligt

apotek, kunna ombesörja expedition av läkemedel även till hemgående

patienter och poliklinikpatienter. Samma ståndpunkt bär vid remissbehandlingen

intagits av medicinalstyrelsen, statens farmacevtiska laboratorium,

apotekens avgiftsnämnd samt Sveriges farmacevtförbund.

Vid ett bedömande av frågan hur sjukhusens läkemedelsförsörjning för

framtiden skall ordnas torde man först ha att ta ställning till huruvida

spörsmålet bör bedömas uteslutande från ekonomiska utgångspunkter. Den

frågan sammanhänger i sin tur med om det är berättigat att betrakta läkemedelsförsörjningen

på sjukhusen blott och bart som eu fråga om lager
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Andra lagutskottets utlåtande nr i3 år 1962

hållning och distribution. Enligt min mening kan så inte vara fallet. De

senaste årtiondenas utveckling på läkemedelsområdet har visat vad effektivare

medel betyder för individ och samhälle men har också uppdagat tidigare

okända risker vid läkemedelsbehandling. Det är av största betydelse

från allmänmänsklig och samhällsekonomisk synpunkt, att ett intensifierat

forskningsarbete kommer till stånd för att ytterligare öka läkemedelsterapins

möjligheter och minska dess risker. Ett sådant arbete kan inte

bedrivas med framgång utan aktiv medverkan från sjukhusens sida. Vid

ett sådant arbete måste en samverkan äga rum mellan företrädare för olika

ämnesområden och därvid inte minst farmacin. Jag anser det därför lämpligt

att de större sjukhusen, främst undervisnings- och regionsjukhusen,

utrustas med farmacevtiska avdelningar, som inte blott har att förse klinikerna

med läkemedel för den dagliga sjukvården utan också har resurser

att från farmacevtiska utgångspunkter deltaga i forskningsarbetet på läkemedelsområdet

och i övrigt medverka vid lösning av sjukhusproblem, som

står läkemedelsfrågorna nära. Som exempel på sådana vill jag blott nämna

de mångskiftande problemställningarna på steriliseringsteknikens område.

Även för den praktiska sjukvården är omedelbar tillgång till farmacevtisk

sakkunskap av stort värde. En sådan samordning mellan medicin och

farmaci, som den jag här skisserat, existerar sedan mer än tjugu år vid

karolinska sjukhuset, där det statliga militärapoteket är sjukhusapotek

Enligt vad jag erfarit från såväl sjukhusledning som läkare och apotekare

har systemet varit till stor båtnad för alla parter. Även utomlands, där

huvudmannaägda sjukhusapotek är regel, har man de bästa erfarenheter

av hur en progressiv sjukhusfarmaci kuggat in i de övriga verksamhetsgrenarna

på sjukhusen. Givetvis är förutsättningen att sjukhusapoteken har

tillräckliga personella, lokalmässiga och instrumentella resurser.

Även om jag sålunda anser att ekonomiska synpunkter inte främst bör

påverka ställningstagandet i denna fråga, kan de givetvis inte helt lämnas

åt sidan. De delvis ganska omfattande ekonomiska utredningar som gjorts

visar emellertid, hur vanskliga teoretiska beräkningar på området är. Sedan

huvudmannaägda sjukhusapotek inrättats vid ett mindre antal sådana

sjukhus, där enligt min mening de ekonomiska synpunkterna på frågan i

särskilt hög grad måste förbli sekundära, torde betydligt säkrare underlag

erhållas för framtida bedömningar.

Jag anser mig sålunda böra tillstyrka, att sjukhusen i viss utsträckning

och på vissa villkor efter Kungl. Maj :ts prövning i varje särskilt fall medges

rätt att genom egna sjukhusapotek svara för sin läkemedelsförsörjning.

Som allmänna förutsättningar hör gälla, att sjukhuset har tillräcklig storlek

och att apoteket ges erforderliga resurser. Jag utgår ifrån att befattning

som chefsapotekare vid sjukhusapotek tillsättcs efter ansökningsförfarande

och att apotekaren liksom chefen för militärapoteket och innehavarna av

de självständiga apoteken förordnas av Kungl. Maj :t.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

Där förhållandena inte motiverar att huvudmannaägda sjukhusapotek inrättas

bör sjukhusen liksom nu förvärva sina läkemedel från apotek på

orten. Härigenom torde sjukhusets behov av direkt farmacevtisk kontakt

bäst tillgodoses och de samlade farmacevtiska resurserna på en viss ort bli

bäst tillvaratagna. Med det sagda avser jag inte att den nuvarande möjligheten

för sjukhus att förvärva infusionslösningar direkt från fabrik skall

bortfalla. Tvärtom menar jag att möjligheten att förvärva läkemedel på

annat sätt än genom apotek bör kunna utsträckas till att också omfatta

vissa diagnostiska preparat, främst röntgenkontrastmedel.

Vad angår det av bl. a. medicinalstyrelsen starkt understrukna behovet

av att poliklinikpatienter och hemgående patienter får möjlighet att förvärva

läkemedel på sjukhusapoteket vill jag framhålla, att jag ser det som

ett naturligt led i sjukhusbehandlingen, att patienten så bekvämt som möjligt

erhåller erforderliga läkemedel. Då sjukhusapotek finns inrättat bör

detta, om annat välbeläget apotek saknas i närheten, tillhandahålla patienterna

ordinerade läkemedel. Detta bör ske oavsett vem som är huvudman

för sjukhusapoteket. Jag har sålunda inte kunnat finna något avgörande

hinder för att sjukhusapotek, som drivs av staten, stad eller landsting, försäljer

läkemedel till sjukhusets patienter.

Ytterligare vill jag beträffande hithörande frågekomplex uttala att inrättande

av huvudmannaägda sjukhusapotek bör ske vid den tidpunkt, då

det är lämpligast från det allmännas synpunkt. Jag kan alltså inte dela

läkemedelskommitténs åsikt, att sjukhusleveranser från ett visst apotek

skulle bringas att upphöra först vid ett innehavarskifte. Däremot syns det

mig skäligt att en apoteksinnehavare, vars inkomst väsentligt påverkas av

att sjukhusleveransen bortfaller, beredes kompensation härför. Detta kan

ske inom ramen för gällande avgiftssystem, varigenom några statliga eller

kommunala anslag inte behöver belastas för ändamålet.

Jag har slutligen att beröra frågan om handelsvägarna i övrigt för läkemedel.

De läkemedel som f. n. varken är första klassens gifter eller apoteksvaror

skall som framgår av vad jag tidigare anfört, med få undantag, inte

omfattas av den nya läkemedelsförordningens bestämmelser. Stadgandet

att detaljhandel med läkemedel endast må bedrivas av apoteksföreståndare

innebär sålunda ej någon utvidgning av apoteksmonopolets omfattning.

Förslaget innebär på denna punkt ej heller någon inskränkning. Någon sådan

har inte föreslagits av läkemedelsutredningen men fråga därom har

väckts av ett par remissinstanser. Vidare har Kooperativa förbundet och

Sveriges köpmannaförbund i avgivna yttranden över läkemedelskommitténs

betänkande begärt att det skulle utredas, huruvida inte vissa apoteksvaror

kunde utan olägenhet från medicinsk synpunkt överföras till att bli

butikshandelsvaror. För egen del anser jag att tidpunkten nu inte är den

rätta att diskutera lättnader i fråga om läkemedelskontrollen i stort. Och

som ett betydelsefullt led i samhällets kontroll över läkemedelshanteringen

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

måste man se anordningen med handelsvägen över apotek. Det är en allmän

uppfattning, att läkemedel med gift- eller andra skadeverkningar endast

bör tillhandahållas allmänheten över apotek. Vår uppfattning om

vad som är skadligt eller giftigt är emellertid, som jag i annat sammanhang

berört, högst relativ och beror ytterst på vår kunskap om det vetenskapliga

underlaget vid varje tillfälle. Den nu raskt fortgående forskningen

har i flera fall gett oss en modifierad eller helt förändrad syn på läkemedels

nytto- och skadeverkningar. Jag kan här blott erinra om att ett

sedan 1800-talet allmänt använt medel, fenacetin, som ansetts tämligen

oskadligt, med vår tids förfinade observationsmetoder visat sig medföra

risk för så allvarliga skadeverkningar, främst njurskador, att det med

omedelbar verkan receptbelagts. Inskridanden av dylikt slag kan ske med

full effektivitet endast om medlen är förbehållna apoteken. Härtill kommer,

och detta är väsentligt, att det från allmän folkhälsosynpunkt inte är

något intresse med en ökad kommersialisering av läkemedelshandeln.

Vad slutligen angår specialfrågan om de bakteriologiska preparatens

handelsvägar har jag funnit det berättigat med vissa kompletterande vägar

vid sidan av den som följer av att preparaten är fannacevtiska specialiteter.

Sålunda bör som nu statens bakteriologiska laboratorium och statens

veterinärmedicinska anstalt ha möjlighet att försälja preparat till sjukhus,

läkare och veterinärer. Även från annan tillverkare eller från partihandelsföretag

kan direktförsäljning åtminstone i viss utsträckning vara motiverad,

särskilt på det veterinärbakteriologiska området. Närmare bestämmelser

härom bör meddelas i tillämpningsförfattningen.

Frågan om apoteksföreståndares skyldighet att lagerhålla och anskaffa

läkemedel bör inte regleras i läkemedelsförordningen utan i annat sammanhang.

»

Motion

I motionen II: 918 argumenteras för ett förstatligande av läkemedelsindustrien.

Motionärerna föreslår att riksdagen hos Kungl. Maj :t hemställer

om utredning »i syfte att åstadkomma en betryggande kontroll av läkemedelsindustrien,

vilket torde nödvändiggöra ett förstatligande».

I samma motion föreslås att rätten att inrätta självständigt sjukhusapotek

icke skall begränsas till endast större sjukhus, främst undervisnings- och

regionssjukhus, vilket föreslås i propositionen, utan gälla alla sjukhus som

drivs av landsting och kommun.

Särskilda frågor angående hälsofarliga varor

Departementschefen:

»Gällande giftstadga är utfärdad år 1943. I sak är emellertid åtskilliga

alltjämt gällande bestämmelser av betydligt äldre datum. Som giftstadge
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

utredningen framhållit, går sålunda vissa stadganden tillbaka på 1700- talets förhållanden och uppläggningen av stadgan visar påtaglig släktskap

med 1876 års förordning angående vård och försäljning av arsenik samt

andra giftiga ämnen och varor. Även om den gällande stadgan vid tillkomsten

aktualiserades i fråga om enskildheter, har den som gemensamt

drag med sina föregångare att vara detaljrik och därigenom stel vid tilllämpningen.

På ett område som kännetecknas av livlig teknisk utveckling,

tilltagande ekonomisk betydelse och ökande medicinska risker medför en

sådan stelhet inte bara praktiska olägenheter utan i vissa fall även påtagliga

faror. Jag åsyftar härvid främst att den formella metod enligt vilken

giftvaruområdet avgränsas i nuvarande stadga inte kan hindra, att även

mycket farliga gifter åtminstone temporärt förs i handeln helt okontrollerat.

Med den av mig tidigare förordade principen för varuområdets avgränsning,

enligt vilken varans faktiska giftighet är avgörande, fångas däremot

varje gift automatiskt in under kontrollområdet.

Den elasticitet, som kännetecknar det nya sättet att bestämma giftvaruområdets

omfattning, karakteriserar även i övrigt giftstadgeutredningens

förslag. I väsentlig grad har det lyckats utredningen att bygga upp ett

system, som ger goda garantier mot att människor och djur utsätts för förgiftningar,

samtidigt som näringslivets och även allmänhetens legitima behov

att erhålla giftiga varor i flertalet fall blir enklare att tillgodose än nu.

Förklaringen härtill torde till stor del vara att utredningen på ett följdriktigt

sätt dragit konsekvenserna av en länge skönjbar utveckling. Från att

ursprungligen ha varit rent brottsförebyggande har giftlagstiftningen alltmera

erhållit uppgiften att skydda mot hälsorisker. Härvid är de stora

problemen inte förknippade med avsiktliga förgiftningar utan med de

oavsiktliga. Största omsorgen bör med andra ord inte läggas ned på att göra

giftiga varor svåråtkomliga, utan främst bör man se till att en giftig vara

tillverkas, försäljs, märks och handhas så att den inte av våda förorsakar

skador.

Mot bakgrunden av den sålunda angivna målsättningen övergår jag nu

till att behandla några speciella frågor inom lagstiftningsområdet, som berör

formerna för tillverkning och handel samt användning av vissa hälsofarliga

varor.

Tillverkning av gift är ett vidsträckt begrepp, som innefattar såväl

framställning och hantering av ytterst toxiska gifter som förpackning

och ompackning av relativt oskyldiga giftiga beredningar. Handeln

med gift kan på motsvarande sätt ibland innebära en riskfylld hantering

av mycket giftiga ämnen, medan det i andra lägen är fråga om enbart

handhavande av originalförpackade varor. Med hänsyn till att riskmomentet

sålunda kan vara av mycket varierande natur och omfattning vid såväl

tillverkning som handel bör möjligheter föreligga i det enskilda fallet att

bedöma en tilltänkt föreståndares kompetens utan hänsyn till formella

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

examensmeriter. Utrymme bör finnas för hänsynstagande till såväl teoretisk

utbildning som praktisk erfarenhet. Självfallet är att vägningen skall

göras med beaktande av de krav, som är rimliga med hänsyn till de faktiska

arbetsuppgifterna i det enskilda fallet.

Giftfrågornas nära sammanhang med arbetarskyddsfrågor gör det naturligt

att yrkesinspektionen på föreslaget sätt får ökad befattning med

frågor om tillstånd till tillverkning och handel inom giftvaruområdet.

Andra än de som erhållit tillstånd att fabriksmässigt tillverka eller använda

gift har med få undantag hittills varit hänvisade att förvärva sådana varor

genom apotek. På denna punkt har giftstadgeutredningen mot bakgrunden

av en utförd marknadsundersökning föreslagit betydande lättnader.

Dessa innebär, att exempelvis sjukhus, skolor, laboratorier, verkstäder

m. fl. för användning i yrkesmässig verksamhet kan anskaffa gifter även

på annat sätt. Jag biträder förslaget, som syns mig helt överensstämma

med principerna för den nya lagstiftningen. Detaljhandel med gifter kommer

alltså i fortsättningen att ske i större utsträckning än nu från andra

försäljningsställen än apotek. För att ordning och säkerhet på området

skall befrämjas vill jag understryka vikten av att gift alltid utlämnas

under direkt inseende av den för gifthanteringen ansvarige föreståndaren.

Det förbud mot vissa varor i kosmetiska och liknande medel,

som förekommer i giftstadgan, avser några preciserade giftiga ämnen.

Klart är emellertid att även andra ämnen kan vara lika farliga i sammanhanget

och att nya alarmerande situationer lätt kan uppstå. Det är därför

inte tillfredsställande att i giftförordningen på motsvarande sätt som nu

begränsa sig till vissa uppräknade ämnen, utan en generell föreskrift är

på sin plats. Denna bör ge möjlighet till snabbt inskridande, om hälsorisker

visat sig föreligga vid användning av visst kosmetiskt eller hygieniskt

medel på grund av att ett skadligt ämne ingår i medlet. Jag ansluter mig

sålunda till förslaget att förbud skall kunna meddelas mot att visst ämne

ingår i sådana medel, som saluhålles eller yrkesmässigt användes. Med hänsyn

till att det här uteslutande rör sig om en hälsofråga anser jag dock att

beslut bör meddelas av medicinalstyrelsen och inte, som i övrigt då det

gäller giftförordningens tillämpningsområde, tillsynsmyndigheten.

På ett särskilt påtagligt sätt avspeglar sig giftstadgans släktskap med

äldre tiders författningar på området, då det gäller de detaljerade bestämmelserna

om viss högsta arsenik halt i papper, garn, tapeter m. m.

Även andra specialstadganden om vissa gifters användningsområden ter

sig ålderdomliga. Det syns mig vara tidsenligt och helt i linje med kravet

på smidighet i förening med säkerhet, att dessa bestämmelser utmönstras

och får ge plats åt mera allmänt hållna stadganden. Då det här rör sig om

bruksföremål och andra varor, som inte i och för sig faller under förordningens

tillämpningsområde, måste bestämmelserna dock bli något mera

preciserade än vad som gäller för enskilda varuslag, som direkt träffas av

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

förordningen. I enlighet med vad giftstadgeutredningen föreslagit bör förbud

meddelas mot överlåtelse av sjukvårds- och sanitetsartiklar, klädespersedlar

och material till sådana samt barnleksaker, om varorna innehåller

gift eller vådligt ämne och därigenom kan medföra hälsofara. Vidare bör

stadgas skyldighet att märka varor av hithörande typ med uttrycklig varning

om förefintliga hälsorisker vid begagnandet.

I och med att giftstadgans bestämmelser om arsenikimpregnerat virke

slopas synes det föreligga ett behov av att som giftstadgeutredningen föreslagit

göra viss komplettering i hälsovårdsstadgan. Denna går ut på att

hälsovårdsnämnds tillstånd skall erfordras för inrättande av ugn eller

annan anläggning för bränning av virke, virkesprodukt eller avfall därav,

impregnerade med arsenikhaltigt bekämpningsmedel. Vid sådan komplettering

bör även beaktas vad statens vatteninspektion anfört om behov av

motsvarande tillståndsförfarande beträffande anläggningar där cyanider

används. Jag föreslår att hälsovårdsstadgan kompletteras i enlighet med

det anförda.»

Särskilda frågor angående bekämpningsmedel

Departementschefen:

»Frågan om bekämpningsmedlens ställning och behandling intar en central

plats i giftstadgeutredningens betänkande. Detta torde sammanhänga

med att bekämpningsmedlens användning nästan utan undantag direkt

grundas på medlens giftiga egenskaper och att man därför bland dessa återfinner

många synnerligen toxiska varor, att bekämpningsmedlen nu regleras

av ett flertal olika författningar och att en rad myndigheter har att befatta

sig med frågor som rör medlens användning. Genom att sammanfatta

de bestämmelser som skall gälla för bekämpningsmedel inom ramen för

en särskild lagstiftning anser utredningen, att reglerna för bekämpningsmedlens

användning och handhavande i övrigt kunnat göras mer enhetliga.

Vidare har man kunnat få en ordning, som bättre än nu ger utrymme för ett

adekvat utnyttjande av olika medel, från de mest toxiska till sådana, som

inte medför några nämnvärda skadliga biverkningar. De lösningar utredningen

anvisat bygger på en individuell prövning av varje preparat och en

differentiering av handelsvägar och avnämarkretsar. Sålunda föreslås att

inget bekämpningsmedel skall få användas eller överlåtas utan att ha godkänts

vid en särskild registreringsprocedur. Härvid skall sådana medel hållas

tillhaka, som är så giftiga eller eljest bedöms kunna medföra så skadlig

verkan på människor, husdjur, vilt eller nyttoväxter, att de inte lämpligen

bör användas som bekämpningsmedel. Registreringen skall inte innebära

någon garanti i fråga om verkningsvärde men inget preparat får registreras,

som på grund av bristande effektivitet är uppenbart otjänligt för uppgivet

ändamål. Genom att godkända preparat vid registreringen placeras i

s. 59 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

59

olika faroklasser, utredningen föreslår fyra sådana, styrs de farligaste medlen

via mera kvalificerade handelsvägar till sådana personer, som på grund

av speciell utbildning och erfarenhet erhållit tillstånd att använda dem.

Principerna för utredningens förslag har allmänt godtagits vid remissbehandlingen.

Endast i enstaka yttranden förekommer erinringar. För egen

del är jag övertygad om att den föreslagna registreringsplikten, omfattande

samtliga bekämpningsmedel, på ett verksamt sätt skall undanröja olägenheter,

som nu föreligger på förhandenvarande område. Likaså syns det mig

innebära ett klart framsteg, att de farligaste medlens användning anförtros

en begränsad grupp personer med vissa kvalifikationer. Någon egentlig

prövning av medlets effektivitet bör inte inrymmas i registreringsproceduren.

Dock ter det sig rimligt, att som utredningen föreslagit registrering inte

beviljas om medlet är uppenbart otjänligt för sitt ändamål. Genomgående

förefaller mig sålunda utredningens förslag på ett smidigt sätt tillgodose såväl

säkerhetskravet som näringslivets intressen.

I ett par av huvudfrågorna har jag funnit skäl för vissa jämkningar. Sålunda

har jag i fråga om den föreslagna klassindelningen i likhet med medicinalstyrelsen,

veterinärstyrelsen och folkhälsoinstitutet ansett det befogat,

att de båda högsta faroklasserna sammanslås. Jag förordar vidare, att klasserna

ges annan benämning, nämligen sifferbeteckningarna 1, 2 och 3. Härigenom

undviks befarade förväxlingar med de klassbeteckningar, som för

närvarande är under inarbetande inom färgindustrin.

Beträffande handelsvägarna har utredningen föreslagit, att bekämpningsmedel

tillhörande de båda högsta faroklasserna, som jag nyss föreslagit

skola sammanslås, skulle få tillhandahållas endast av den som är behörig

att idka handel med gift. Detta förslag har rönt åtskillig kritik från

myndigheter och organisationer på handelns och jordbrukets områden. I

stort sett har man därvid menat, att åtkomsten av medlen genom den föreslagna

ordningen skulle onödigtvis försvåras. Jag har såtillvida funnit

mig böra tillmötesgå de framförda synpunkterna, att jag förordar ett

stadgande enligt vilket bekämpningsmedel av klass 1 må tillhandahållas

även av annan som erhållit särskilt tillstånd därtill. Härvid räknar jag

med att dylika tillstånd kommer att meddelas en vidare krets än vad fallet

blir i fråga om handel med gift. Samtidigt vill jag betona, att tillstånd

dock bör ges med eu viss restriktivitet. Endast om handeln begränsas till

försäljningsställen med personal, som kan förväntas ha särskild ansvarskänsla

och som äger elementära kunskaper om medlen, torde man i praktiken

uppnå erforderlig åtstramning i användningen av de farligare medlen.

Härefter vill jag något uppehålla mig vid frågan om särskilt tillstånd som

villkor för användning av de starkaste bekämpningsmedlen och den utbildning

som skall krävas för sådant tillstånd. Utredningen har räknat med alt

användning av några enstaka av de allra farligaste medlen skall förbehållas

personer, som utbildats vid växtskyddsanstallcn och statens institut

s. 60 Kontrollera mot PDF

60 Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

för folkhälsan. I övrigt avses att utbildningen skall meddelas vid regionalt

anordnade kurser, i regel i hushållningssällskapens regi. Kursernas längd

förutsätts bli begränsade till några dagar, högst en vecka. Tillstånd för

verksamhet, som huvudsakligen berör jordbruk, skogsbruk och trädgårdsskötsel,

skall enligt förslaget meddelas av lantbruksstyrelsen samt eljest av

medicinalstyrelsen. Utredningen understryker vikten av att behovet av

fortbildning tillgodoses. I stort sett torde giftstadgeutredningens uttalanden

kunna tjäna som riktlinjer vid systemets uppbyggnad. Jag vill endast tilllägga,

att det syns mig angeläget, att övergången till den nya ordningen

sker så smidigt som möjligt. I viss mån torde ändringarna få genomföras

successivt. Detta sammanhänger med att det kan erbjuda vissa svårigheter

att från början effektivt tillgodose utbildningsbehovet. En utväg kan

möjligen vara att tillståndsgivningen till en början sker relativt liberalt

men att giltighetstiden blir starkt begränsad. Fortsatt tillstånd kan sedermera

göras beroende av att anordnad utbildning tillgodogjorts och av att

praktisk lämplighet visats.

En fråga av speciell art och särskild vikt är hur betning av utsäde och

handhavande av sådant utsäde skall kunna ske med mindre risker än nu.

Eftersom alltjämt mycket giftiga kvicksilverföreningar spelar en stor roll

vid betningen, är det uppenbart, att kunskaper, noggrannhet och ansvarskänsla

måste prägla verksamheten. Det torde knappast med fog kunna göras

gällande, att det är betungande för yrkesutövaren, att samhället genom ett

tillståndsförfarande påtar sig ansvaret för att vissa minimikrav från säkerhetssynpunkt

är tillgodosedda vid yrkesmässig betning med farligare betningsmedel.

Om avskilda lokaler generellt krävdes vid betning skulle det

möjligen kunna anses som betungande. Jag anser emellertid, att sådant

krav i fråga om lokalerna inte bör ställas upp. Särskilt vid mindre företag

torde ofta en betryggande ordning kunna upprätthållas, även om speciella

lokaler för betningen saknas.

Det torde vara obestridligt, att emballaget för betat utsäde spelar en stor

roll som skadeförebyggande faktor. De nuvarande bestämmelserna om märkning

av emballaget är emellertid inte tillfredsställande, eftersom de inrymmer

möjlighet att blott åsätta sådana etiketter, som genom placering

och omständlig text föga uppmärksammas. Tack vare utvecklingen på förpackningsområdet

bör det numera finnas goda möjligheter att utan någon

större kostnad erhålla engångsemballage med tydligt framträdande varaktig

text. Jag anser det betydelsefullt att sådant emballage utan undantag kommer

till användning. Det bör emellertid ankomma på tillsynsmyndigheten att

utfärda de närmare föreskrifterna härom.

Den s. k. hemmabetningen berörs inte av det föreslagna tillståndsförfarandet.

Dock är det självfallet, att i den mån sådana betningsmedel skall

komma till användning, som är bekämpningsmedel av första klassen, betningen

endast får utföras av den som är behörig att använda sådant medel.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

61

Med hänsyn till dels den föreslagna skärpningen av emballageföreskrifterna

och dels möjligheterna att i samband med registrering ge föreskrifter

om betningsmedel — exempelvis angående färgämnestillsats och användningsområde

— synes mig någon motsvarighet till nu gällande stadgande

om saluhållande, försäljning och överlåtelse av betad vara ej erforderlig.

Vad slutligen angår förslaget att livsmedelsstadgan skall kompletteras

med ett stadgande om högsta mängd tillåtet restvärde av bekämpningsmedel

i livsmedel finner jag att en sådan åtgärd bör vidtagas. Beslut i dylika frågor

torde böra fattas i samma ordning som nu gäller för tillsatser till livsmedel,

dvs. av kommerskollegium i samråd med medicinalstyrelsen, veterinärstyrelsen

och statens institut för folkhälsan.»

Motioner

I motionerna I: 760 och II: 922 göres gällande att möjlighet till undantag

från föreskrift om engångsemballage för betad spannmål eller potatis bör

skapas samt hemställes i anslutning härtill »att tillämpningsföreskrifterna

beträffande förordningen om bekämpningsmedel måtte få sådan utformning

att en rationell hantering av utsädesvaror möjliggöres».

I samma motioner hemställes vidare att »Kungl. Maj :t måtte till skyndsam

prövning uppta frågan om att vid denaturering av spannmål måtte

användas en från betningsmedlen avvikande färg».

Vissa för varugrupperna gemensamma frågor

Departementschefen:

»Som jag tidigare framhållit är de varugrupper, som berörs av den nu aktuella

lagstiftningen, förenade med risker i olika avseenden. Delvis får man

tillgripa olika åtgärder för skilda varuslag för att möta dessa risker. Så kan

exempelvis vissa läkemedel beläggas med receptplikt, varigenom sådana

skadeverkningar motverkas, som beror på att medlet används på felaktig

medicinsk indikation. Genom att hänföra ett bekämpningsmedel till högsta

faroklass kan man minska risken för att ett starkt och häftigt verkande bekämpningsgift

kommer i händerna på en helt osakkunnig person. Samma

syfte har restriktiva bestämmelser om import- och handelsvägar för gifter.

Andra sätt att skydda mot skadeverkan är att lämna korrekta upplysningar

om varans beskaffenhet, alt genom påskrift på förpackningen varna

för risker vid användningen, att förvara förpackningen så att förväxling med

andra preparat och åtkomst av obehörig motverkas, att iakttaga särskild försiktighet

vid transport och att på ett betryggande sätt oskadliggöra varor,

som inte längre skall användas. Samtliga dessa försiktighetsmått är tilllämpliga

för alla de varuslag, som nu är aktuella.

Vad först angår deklarationsplikten beträffande varans innehåll

har sådan länge varit obligatorisk i vårt land för de egentliga läkc
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62 Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

medlen. I detta avseende innebär sålunda läkemedelsutredningens förslag

inte någon nyhet. Annorlunda ligger det till beträffande sådana varor som

hälsofarliga kemisk-tekniska preparat och vissa bekämpningsmedel. Giftstadgeutredningens

förslag om deklarationsplikt även på detta område har

från de flesta håll hälsats med tillfredsställelse. Vissa organisationer på

näringslivets område har funnit deklaration överflödig, medan å andra sidan

bl. a. medicinalstyrelsen och landsorganisationen påyrkat än mer

skärpta bestämmelser, innefattande krav på kvantitativ deklaration. Enligt

min mening talar i vissa fall starka skäl för en fullständig deklaration.

Då emellertid redan giftstadgeutredningens förslag innebär ett stort

framsteg jämfört med nuvarande ordning och då det syns mig angeläget,

att deklarationsplikten genomföres i nära samförstånd med näringslivet,

har jag funnit lämpligast att för närvarande stanna för att förorda kvalitativ

deklarationsplikt på hälsofarliga varor i allmänhet. Vad angår de

verksamma ämnena i bekämpningsmedel är det dock nödvändigt att man

erhåller uppgift om såväl art som halt av dessa beståndsdelar. För ett

stort antal bekämpningsmedel bland annat praktiskt taget alla växtskyddsmedel

gäller sådan deklarationsplikt redan nu.

Frågan om huruvida dispens från deklarationsplikten i vissa fall skall

kunna ges har diskuterats av såväl giftstadgeutredningen som vissa remissorgan.

Enligt min mening bör sådan dispens meddelas med mycket stor

återhållsamhet. Huruvida den nyligen lanserade s. k. YSAM-märkningen

av färger i viss utsträckning skall kunna ersätta uppgift om ingående hälsofarlig

vara torde få prövas av tillsynsmyndigheten. Klart synes vara att sådan

märkning inte kan generellt ersätta uppgift om ingående gift eller vådligt

ämne.

Vad jag här anfört om deklarationsplikt avser genomgående skyldighet att

vid överlåtelse eller utlämnande förse förpackningen med deklaration. Beträffande

originalförpackade varor innebär emellertid det sagda i praktiken,

att deklaration skall finnas på förpackningen då den lämnar tillverkaren

och att den därefter inte får avlägsnas i något handelsled. Kravet på

deklarationsplikt tar däremot inte sikte på att en viss vara, som används

inom exempelvis ett industriföretag, nödvändigtvis skall vara märkt med

uppgift om innehållsämnen, då den hanteras inom företaget och det på betryggande

sätt är sörjt för att den som handskas med varan inte löper risk

att förgiftas eller eljest skadas av varan. I sådana fall torde ofta lämplig

signalmärkning eller kortfattad varningstext med uppgift om riskerna vara

tillfyllest.

Vid överlåtelse erfordras såväl deklaration som varningspåskrift.

Den senare skall enligt utredningens förslag utvisa varans karaktär av gift

eller vådligt ämne. För de i allmänna handeln tillgängliga hälsofarliga varorna

skall vidare finnas uppgift om de med varan förbundna riskerna. Beträffande

dessa varningsmärkningar har förutsatts, att vissa normer och

s. 63 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

63

bindande föreskrifter skall utfärdas av tillsynsmyndigheten men också att

den som för varan i handeln inom ramen för givna normer skall ha frihet att

i det enskilda fallet utforma texten på lämpligaste sätt. Jag finner det principiellt

värdefullt med den elasticitet, som det föreslagna systemet innebär,

då det betydligt smidigare än det nuvarande torde kunna anpassas till

de praktiska förhållandena och på så sätt bidra att öka säkerheten. Med

hänsyn till vad som anförts under remissbehandlingen vill jag dock understryka

vikten av att ett förtroendefullt och intimt samarbete kommer till

stånd mellan tillsynsmyndigheten och branschorganisationerna i syfte att

uppnå så enhetliga märkningar som möjligt. Skulle den friare ordningen

visa sig inte som avsett öka intresset för en fullt adekvat märkning från säkerhetssynpunkt,

torde frågan sedermera få tagas upp till ny prövning.

Jag vill slutligen beträffande märkningen med skärpa framhålla angelägenheten

av att de obligatoriska uppgifterna om innehållsämnen, varningstexter

och dylikt anbringas på framträdande plats på förpackningarna och att dessa

uppgifter genom färg, typografi etc. tydligt skiljer sig från annan text,

som möjligen förekommer. Giftstadgeutredningen har intagit ett formligt

stadgande därom i sitt författningsförslag. Med den uppläggning lagstiftningen

nu föreslås få torde en liknande bestämmelse ha sin plats i tillämpningskungörelsen.

Såväl i hem som på arbetsplats är det betydelsefullt att förvaringen

av gifter och andra farliga varor sker på ett ansvarsmedvetet sätt. För närvarande

finns vissa bestämmelser om förvaring i giftstadgan. Dessa är

ganska detaljerade och därigenom stela. De tar framför allt sikte på förvaringsbetingelserna

inom handel och industri, men avser även förvaring

i hemmen. Som framgår av en undersökning giftstadgeutredningen låtit

utföra förekommer dock i hemmen en skrämmande nonchalans, då det

gäller att skydda barnen för de förgiftningsrisker, som en bristfällig förvaring

innebär. I likhet med utredningen anser jag att man här står inför

ett problem, som inte kan lösas enbart genom lagstiftning. För att förbättra

förhållandena måste därjämte en ökad upplysning sättas in.

De nya förordningarna bör sålunda upptaga endast allmänt hållna stadganden,

syftande till att riskerna vid förvaring begränsas. I viss utsträckning

avses närmare bestämmelser i förevarande avseende skola upptagas

i tillämpningsförfattningarna men de allmänna stadgandena bör sedan

på arbetsplatser, i skolor o. d. kompletteras med interna ordningsregler,

som anpassas efter de särskilda förhållandena på platsen.

Frågan om säkerheten under transport av gifter och andra farliga

varor har blivit föremål för stor uppmärksamhet på det internationella

planet. Delvis föreligger mellanfolkliga överenskommelser på området, som

Sverige anslutit sig till. Jag delar giftstadgeutredningens av flertalet remissinstanser

godtagna uppfattning, att i nu förevarande sammanhang endast

erfordras mera allmänt hållna föreskrifter.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

Vad slutligen angår frågan om förstöring av gift måste konstateras

att denna inrymmer många skiftande praktiska och tekniska problem. Jag är

helt ense med giftstadgeutredningen att det inte är vare sig möjligt eller

lämpligt att lagstiftningsvägen ge annat än ytterst allmänna föreskrifter

om att förstöring skall ske på betryggande sätt. På läkemedelsområdet har

jag funnit befogat att uttryckligen fastslå, att läkemedel som inte längre

är avsett att användas skall förstöras.»

Motioner

I motionerna I: 759 och II: 919 föreslås att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Maj :t hemställa att föreskrifter utfärdas för varningsmärkning

av sådana läkemedel som genom påverkan på psykiska eller fysiska funktioner

kan äventyra trafiksäkerheten.

Organisationsfrågor

Departementschefen:

»Såväl i fråga om läkemedelsområdet som beträffande gift- och bekämpningsmedelsområdena

har föreslagits ändrad organisation av tillsynen och

av ärendenas handläggning. Motiven har härvid varit något olika. Målet har

dock i båda fallen varit detsamma, nämligen ökad effektivitet.

Läkemedelsutredningen har förordat att en beslutande nämnd inrättas,

som i medicinalstyrelsens namn skall avgöra ett flertal frågor inom läkemedelsförordningens

tillämpningsområde. Bland annat skall nämnden

handlägga alla ärenden om farmacevtiska specialiteter utom de kamerala.

Vidare skall nämnden pröva en rad tillståndsfrågor samt handha ledningen

av kontrollen över läkemedlens tillverkning och distribution. Andra frågor

som enligt förslaget skall tillkomma nämnden är att meddela responsa samt

att ansvara för att bilagor till förordningen hålls aktuella. Nämnden föreslås

bli uppbyggd på liknande sätt som den nuvarande specialitetsnämnden.

Därjämte skulle ingå chefen för medicinalstyrelsens apoteksbyrå och en

representant för handeln med läkemedel.

Vid remissbehandlingen har flertalet instanser avvisat tanken, att nämnden

skall bli ett beslutande organ. Härvid har från flera håll anförts principiella

betänkligheter mot att partsrepresentanter skall delta i beslut i

medicinalstyrelsens namn. Det har vidare anförts tvivel om att den föreslagna

organisationen innebär tidsvinst och ökad effektivitet.

Ett par av de ärendegrupper, som enligt förslaget skulle tillkomma läkemedelsnämnden,

blir inte aktuella om läkemedelslagstiftningen uppbyggs

så, som jag förordat i det föregående. Jag avser härmed dels meddelande av

responsa, dels uppgiften att ansvara för aktualiteten av bilagor till förordningen.

Vad de kvarstående uppgifterna beträffar är ärendena rörande

farmacevtiska specialiteter helt dominerande. Jag är inte övertygad om att

s. 65 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

65

det för handläggningen av dessa ärenden innebär någon påtaglig fördel med

att frångå den nuvarande ordningen. Då härtill kommer att medicinalstyrelsens

organisation och arbetsuppgifter skall bli föremål för översyn av

särskilt tillkallade sakkunniga, bör enligt min mening någon ändrad organisation

för läkemedelsärendenas handläggning inte genomföras nu.

Giftstadgeutredningens förslag om inrättande av en giftnämnd är den

centrala punkten i ett förslag om en mera radikal ändring beträffande

giftärendenas handläggning. Som utredningen påvisat och som också vitsordats

vid remissbehandlingen är giftärendenas handläggning för närvarande

mycket tungrodd. Genom systemet med varuförteckningar i bilagor vid

stadgan förs frågor om de enskilda varornas klassificering i stor utsträckning

ända till Kungl. Maj :t. Ett flertal myndigheter är som remissorgan

eller på annat sätt inkopplade vid ärendenas prövning. Genom den omständliga

proceduren försvåras redan nu en smidig anpassning till det praktiska

livets krav och för att omsätta den nya lagstiftningen om bekämpningsmedel

i praktiken anses de nuvarande splittrade administrativa resurserna

olämpliga och otillräckliga. Förslagets innebörd är att giftärendena

koncentreras till kommerskollegium och att ämbetsverket vid sin sida får

ett rådgivande sakkunnigt organ, giftnämnden.

Medan giftstadgeutredningens förslag om en centralisering av giftfrågorna

till ett organ biträtts av praktiskt taget alla remissinstanser går meningarna

i sär, då det gäller frågan om giftnämndens ställning och anknytning

inom förvaltningen. Även beträffande nämndens sammansättning har

åtskilliga synpunkter framkommit vid remissbehandlingen. I stort sett kan

sägas att näringslivets företrädare helt stött utredningens förslag. Dock har

kommerskollegium ansett att ärendena bör ligga kvar hos medicinalstyrelsen.

Om kollegium skall överta ärendena, avvisar ämbetsverket tanken på en

rådgivande nämnd och önskar handlägga frågorna i samråd med övriga

berörda myndigheter. Medicinalstyrelsen förordar i första hand en självständig

giftnämnd. Kan en sådan inte komma till stånd, hävdar styrelsen

att ärendena även fortsättningsvis bör handläggas av medicinalstyrelsen.

En mellanställning intar folkhälsoinstitutet, som ansett sig kunna biträda

förslaget under förutsättning, att kommerskollegium blir förpliktat att höra

berörda myndigheter före beslut, som skiljer sig från nämndens uppfattning.

Det syns mig uppenbart, att eu rationalisering av giftärendenas handläggning

är en nödvändig förutsättning för att mera tillfredsställande förhållanden

skall uppnås på gifthanteringens område. Jag tillstyrker därför utredningens

förslag att ett särskilt sakkunnigorgan, en giftnämnd, tillskapas.

Med hänsyn till vad som anförts under remissbehandlingen anser jag den

från olika synpunkter bästa lösningen av organisationsfrågan vara, att

nämnden får en självständig ställning såsom beslutande organ på giftområdet

samt att den kameralt och kanslimässigt anknyts till medicinalstyrelsen.

Då emellertid översynen av styrelsens organisation även skall

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 sand. 2 and. Nr 43

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

omfatta de till styrelsen anknutna nämnderna, komma giftnämndens framtida

förhållande till medicinalstyrelsen att omprövas vid denna översyn.

Självfallet bör såväl medicinalstyrelsen som kommerskollegium vara

representerade i giftnämnden. Även andra statliga organ, främst måhända

arbetarskyddsstyrelsen, torde också naturligen böra ha inflytande i nämnden.

I övrigt bör nämnden sammansättas så, att den så allsidigt som möjligt

representerar den sakkunskap, nämnden har att företräda. Det torde

emellertid få ankomma på Kungl. Maj :t att sedermera besluta om nämndens

sammansättning och arbetsformer.»

Motioner

I motionerna I: 761 och 11: 921 yrkas att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj :t måtte hemställa »att i giftnämnden skall få ingå representanter för

näringslivet».

Specialmotivering till narkotikaförordningen

Departementschefen:

13 §

»Straffet för narkotikabrott, varmed här avses olaga tillverkning, saluhållande,

överlåtelse eller innehav av narkotika, utgör enligt narkotikakungörelsen

dagsböter, lägst tjugofem, eller fängelse i högst sex månader. Läkemedelsutredningen

föreslog som straff dagsböter eller fängelse. En av ledamöterna,

herr Rising, reserverade sig häremot, enär han ansåg att straffmaximum

för narkotikabrott under synnerligen försvårande omständigheter

borde bestämmas till straffarbete i högst fyra år. Ett par remissinstanser

anslöt sig till Risings uppfattning. Sedermera har även i riksdagen påyrkats

straffskärpning för ifrågavarande brott (se L2U 1960: 16, rskr 220).

Som tidigare nämnts har under efterkrigstiden en ökning inträtt i fråga

om narkotikamissbruk och illegal narkotikahandel. En fortsatt utveckling i

denna riktning ter sig allvarlig, i synnerhet som missbruket tycks tendera

att gripa omkring sig i allt yngre åldersgrupper. Alla åtgärder bör därför

vidtagas, som kan vara ägnade att motverka missbruket. En sådan åtgärd

är att genom straff skärpning söka stävja illegala förfaranden med narkotika.

Viktigast synes därvid vara att införa frihetsstraff som normalstraff

för narkotikabrott. Så kan sägas redan ha skett i fråga om smuggling med

narkotika. Enligt 3 § lagen om straff för varusmuggling skall nämligen, om

varusmugglingen är att anse som grov, dömas till straffarbete i högst två

år eller fängelse. I motiveringen till detta stadgande har uttalats, att grovt

brott torde föreligga om smugglingen avsett narkotika. Som straffmaximum

i narkotikaförordningen torde fängelse i två år vara tillfyllest. Grova brott

med narkotika innefattar nämligen regelmässigt sådana grova strafflags
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

67

brott som ocker, förfalskning eller grov stöld. För den samlade brottsligheten

kan därvid utdömas flera års straffarbete. Utsattes fängelse som normalstraff,

saknas å andra sidan anledning att stadga särskilt straffminimum.

På dessa grunder har som straff för de i 2 mom. första stycket angivna brotten

stadgats fängelse eller dagsböter.»

Motioner

I motionerna I: 762 och II: 923 ifrågasättes huruvida fängelsevård är den

adekvata behandlingsformen för en till narkotikamissbruk förfallen person,

som gjort sig skyldig till narkotikabrott. Motionärerna efterlyser en

utredning av de medicinska och juridiska problemen rörande behandling

av narkomaner och hemställer att en sådan kommer till stånd inom sinness

j uklagstiftningskommittén.

Övriga motionsyrkanden

I motionerna I: 761 och II: 921 behandlas frågor angående giftförordningens

och bekämpningsmedelsförordningens ikraftträdande. Motionärerna

hemställer, att riksdagen, »under uttalande av att frågan om tidpunkten

för ikraftträdandet av giftförordningen och bekämpningsmedelsförordningen

tills vidare bör lämnas öppen», måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t

hemställa att »övergångsbestämmelserna måtte givas en sådan utformning

att en successiv övergång möjliggöres».

I samma motioner föreslås vidare att de i propositionen aviserade tilllämpningsförfattningarna

utfärdas av Kungl. Maj :t efter hörande av vederbörande

branschorganisationer. Motionärerna yrkar att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj :t måtte framställa en begäran härom.

Utskottet

Under 1900-talet har en stark utveckling ägt rum på läkemedels- och

giftområdet. Tillkomsten av nya forskningsgrenar och en överlag alltmer

intensifierad forskning har lett till upptäckten av en mängd nya läkemedel,

i vissa fall till ovärderlig nytta för mänskligheten. Inom jordbruk, skogsintensifierad

forskning har lett till upptäckten av en mängd nya läkemedel,

vilka så gott som undantagslöst innehåller gift, kommit till stånd. Samtidigt

har en kraftig expansion skett inom den kemiska industrien och ur densamma

har framvuxit en självständig läkemedelsindustri, som svarar för allt

större del av läkemedelsproduktionen.

Mot bakgrunden av denna utveckling har på ett tidigt stadium framstått

som klart att den gällande, starkt splittrade lagstiftningen på ifrågavarande

områden icke fyller de anspråk som framför allt ur säkerhetssynpunkt

måste ställas på densamma. Förslag till ändringar har vid olika tillfällen

s. 68 Kontrollera mot PDF

68 Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

framlagts, första gången redan på 1930-talet, dock utan att leda till resultat.

Under 1950-talet har tre olika utredningar varit sysselsatta med hithörande

frågor och en omfattande remissbehandling har skett av de avgivna betänkandena.

På grundval av detta material framlägges i föreliggande proposition

förslag till ny författningsreglering för läkemedel, gifter och andra

hälsofarliga varor, bekämpningsmedel och narkotika. Den nuvarande lagstiftningen,

som i många delar är detaljrik och svåröverskådlig samt oklar

i gränsdragnings- och definitionsfrågor, ersättes sålunda med fyra grundläggande

förordningar. Dessa skall sedermera kompletteras med särskilda

tillämpningsför fattningar.

Den föreslagna författningsregleringen har givit uskottet anledning till

erinran eller särskilt uttalande allenast i följande hänseenden.

I förslaget till giftförordning stadgas i 8 § att med tillverkning skall förstås

framställning, rening eller annan bearbetning ävensom förpackning

eller ompackning. Någon motsvarande bestämmelse föreslås inte i läkemedelsförordningen.

Även inom läkemedelsområdet är det emellertid nödvändigt

att begreppet tillverkning ges en klar och tydlig innebörd. Yrkesmässig

tillverkning utanför apoteken får nämligen icke äga rum utan myndighets

tillstånd. Vidare är den föreslagna läkemedelskontrollen koncentrerad

kring de farmacevtiska specialiteterna, vilka i läkemedelsförordningen

definieras som standardiserade läkemedel avsedda att tillhandahållas

i tillverkarens originalförpackningar.

Det har för utskottet upplysts att det utomlands inte är ovanligt att ett

företag framställer ett läkemedel och ett annat förpackar detsamma i egen

originalförpackning. Enligt utskottets bedömning är det uppenbart att båda

leden skall bedömas som tillverkning. Med hänsyn till att det även i vårt

land kan bli aktuellt med uppdelning av produktionen på detta sätt, vill utskottet

ifrågasätta, huruvida icke lämpligen ett tillägg bör göras till läkemedelsförordningen

av i huvudsak samma innebörd som 8 § giftförordningen.

För yrkesmässig tillverkning av läkemedel utanför apoteken skall såsom

nyss nämnts i princip krävas tillstånd. Samhället får därigenom ett samlat

grepp om läkemedelsproduktionen i landet och kan genom indragning av

tillstånd effektivt inskrida om missförhållanden skulle uppstå. I motionen

II: 918 göres gällande att industrialiseringen av läkemedelsframställningen

på grund av det privata vinstintresset lett till en fördyring av läkemedlen

och till en onödig utvidgning av läkemedelsfloran. Dessa förhållanden talar

enligt motionärerna för ett förstatligande av läkemedelsindustrien, och de

hemställer om utredning av alla de med en sådan åtgärd förbundna ekonomiska

och organisatoriska problem.

Frågan om förstatligande av läkemedelsindustrien bär varit föremål för

uppmärksamhet inom såväl läkemedelsutredningen som läkemedelskom
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

mittén. Det har därvid framhållits bl. a. att den svenska läkemedelsindustrien

uppnått en icke obetydlig export samt att den genom tillverkning i

dotterföretag eller genom licensgivning kunnat introducera svenska preparat

på den internationella marknaden. Man har också understrukit att

läkemedelsindustrien för sin utveckling är starkt beroende av en omfattande

forskning, varvid samarbete med andra industrier är av stort värde. Det

kunde befaras, har man vidare framhållit, att exporten och forskningsarbetet

inte skulle kunna omhuldas på samma sätt inom ett statligt företag.

Utskottet kan för sin del inte instämma i motionärernas kritik mot den

svenska läkemedelsindustrien. Utskottet avstyrker därför föreliggande utredningsyrkande.

I detta sammanhang är utskottet angeläget att framhålla den betydelse

som en intensiv forskning har för all läkemedelstillverkning. Särskilt viktigt

finner utskottet det vara att ett internationellt samarbete sker såväl

på detta område som i frågor angående läkemedelskontroll. Utskottet fäster

därvid stora förhoppningar vid det initiativ som tagits av världshälsoorganisationen

beträffande internationell samverkan vid den kliniska prövningen

av nya läkemedel samt vid den europeiska förening, som nyligen

stiftats för studiet av läkemedels giftighet.

Beträffande sjukhusens läkemedelsförsörjning föreslås i propositionen

en uppmjukning av nuvarande ordning, enligt vilken sjukhusen i princip

skall förvärva sina läkemedel från apotek. De större sjukhusen, främst

undervisnings- och regionssjukhusen, skall sålunda efter Kungl. Maj :ts

prövning i varje särskilt fall kunna inrätta sjukhusapotek i egen regi under

förutsättning att de ges resurser att från farmacevtiska utgångspunkter

deltaga i forskningsarbetet på läkemedelsområdet och medverka vid lösning

av sjukhusproblem, som står läkemedelsfrågorna nära. I motionen

II: 918 föreslås att samtliga sjukhus drivna av landsting eller kommun skall

äga rätt att genom egna sjukhusapotek svara för sin läkemedelsförsörjning.

I likhet med departementschefen finner utskottet, såsom ovan berörts,

det vara av största betydelse att ett intensifierat forskningsarbete kommer

till stånd för att öka läkemedelsterapiens möjligheter och minska dess risker.

Utskottet är också ense med departementschefen att ett sådant arbete i

vissa fall skulle stimuleras genom inrättandet av självständiga apotek i

sjukhusens regi. Enligt utskottets mening måste man emellertid iakttaga

försiktighet vid avvikelse från den gällande ordningen, mot vilken i och för

sig icke framförts någon bärande kritik. Inrättandet av självständiga sjukhusapotek

innebär nämligen, att de ordinarie apoteken går miste om sina

största kunder och därigenom får vidkännas ett markant inkomstbortfall.

Denna omständighet får betydelse inte endast för apoteksinnchavarnas inkomstförhållanden

utan jämväl för apotekskollektivets avgiftssystem. Enligt

detta bär apotcksinnehavarna att betala avgifter, som beräknas på

s. 70 Kontrollera mot PDF

70 Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

rörelsevinsten efter en progressiv skala, för att bestrida vissa utgifter för

apoteksväsendets gemensamma ändamål. Bland dessa märkes driftsbidrag

till mindre bärkraftiga apotek samt kostnader för hållande av enhetliga

läkemedelspriser på samtliga apotek i riket och för reglering av priserna.

Eu kraftig inkomstminskning för apoteken skulle otvivelaktigt rubba avgiftsuttaget

och kanske göra en höjning av läkemedelspriserna nödvändig,

en utveckling som enligt utskottets mening måste undvikas. Förutom en

viss återhållsamhet med upprättandet av självständiga sjukhusapotek vill

utskottet också understryka vikten av ett successivt genomförande av reformen.

Vidare vill utskottet i likhet med departementschefen betona, att

sjukhusapoteken skall ges erforderliga resurser framför allt såvitt gäller

kvalificerad farmacevtisk personal. Inrättandet av ett sjukhusapotek får

icke medföra att kraven på kontroll och säkerhet eftersättes. Av vad sålunda

anförts följer att utskottet icke kan tillstyrka motionen II: 918 i förevarande

del.

I detta sammanhang finner utskottet vidare lämpligt att uttrycka sin tillfredsställelse

över propositionens förslag att sjukhusapotek, oavsett vem

som är huvudman för detta, i ökad utsträckning skall kunna tillhandahålla

poliklinikpatienter och hemgående patienter läkemedel.

I 15 § förslaget till giftförordning regleras till vem gift må överlåtas. Gift

får sålunda endast överlåtas till den som är behörig att införa giftet till

riket samt till den som skall använda giftet i yrkesutövning. Därutöver får

apoteksföreståndare överlåta gift till envar som fyllt aderton år och visar

sig ha behov av giftet för konstnärligt, tekniskt, vetenskapligt eller annat

jämförbart ändamål. Någon motsvarande bestämmelse föreslås inte beträffande

vådligt ämne. Enligt utskottets mening kommer emellertid att till de

vådliga ämnena få hänföras vissa ämnen och beredningar, som på grund

av speciella egenskaper inte lämpligen bör kunna förvärvas fritt av envar.

Utskottet tänker därvid främst på thinner och liknande varor, vilka på grund

av sin lättflyktighet kan användas som berusningsmedel. Den i kungörelsen

den 25 november 1960 intagna föreskriften att thinner inte får försäljas

till den som ej fyllt aderton år bör därför bestå. Vidare bör vid behov liknande

bestämmelser beträffande andra vådliga ämnen utfärdas. I detta

sammanhang vill utskottet också understryka vikten av att särskild uppmärksamhet

kontinuerligt ägnas de problem som sammanhänger med att

vissa vådliga ämnen kan användas i berusningssyfte.

Förslaget om auktorisationstvång för användning av de giftigaste bekämpningsmedlen,

d. v. s. sådana som kommer att hänföras till klass 1,

finner utskottet med hänsyn till de uppenbara risker, som föreligger vid

dessas användning, välbetänkt. Införandet av bestämmelsen kan emellertid

såsom framhålles i motionerna I: 761 och II: 921 under övergångstiden vålla

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

vissa problem. Inte endast de som yrkesmässigt ägnat sig åt besprutning

och annan behandling med bekämpningsmedel utan jämväl ett flertal enskilda

odlare, som själva brukat svara för sin besprutning, torde nämligen i

vissa fall ha använt sig av bekämpningsmedel, som enligt de nya bestämmelserna

kan komma att hänföras till klass 1. För att även i fortsättningen

kunna verkställa sådana behandlingar måste de enligt propositionen först

genomgå den utbildning, som i princip förutsättes för erhållande av auktorisation.

Enär viss tid torde förflyta, innan uppbyggnaden av utbildningsverksamheten

i enlighet med de i propositionen redovisade riktlinjerna ar

genomförd, kan det befaras, att auktorisation vid bestämmelsernas ikraftträdande

den 1 januari 1964 ännu icke kunnat meddelas alla dem som för

sin utkomst har behov därav eller eljest avser att erhålla sådan. Utskottet

vill fördenskull understryka vikten av att bestämmelsen om auktorisationstvång

genomföres successivt i takt med att utbildningsbehovet effektivt kan

tillgodoses. Den av departementschefen anvisade utvägen att till en början

tillämpa ett system med liberal tillståndsgivning men med stark tidsbegränsning

av tillståndens giltighet finner utskottet väl ägnad att tillgodose

detta önskemål.

Mot förslaget att yrkesmässig betning av spannmål eller potatis med bekämpningsmedel

tillhörande klass 1 och 2 endast får bedrivas efter särskilt

tillstånd har utskottet inte någon erinran. Utskottet finner det också värdefullt

att skärpta föreskrifter utfärdas beträffande utformning och märkning

av emballage för betat utsäde. Eftersom betningsmedlen ofta är mycket

giftiga, är riskerna vid användning av sådant emballage för annat ändamål,

främst för förvaring av vara, avsedd att förtäras av människor eller husdjur,

stora. Ett effektivt skydd mot sådana risker utgör departementschefens

förslag att engångsemballage uteslutande skall komma till användning.

Denna regel bör dock icke, såsom befarats i motionerna I: 760 och II: 922,

omfatta sådana lådor och kassar, som användes i samband med själva betningsproceduren

eller vid transport av betat utsäde till kunden, utan bör

endast gälla sådant emballage, som innehållande betat utsäde överlämnas

till kunden.

I sistnämnda motioner framhålles vidare de förväxlingsrisker som kan

uppstå därigenom att såväl betat utsäde som denaturerat utsäde erhåller en

röd färgton. Motionärerna, som icke anser det ur praktisk synpunkt genomförbart

att ändra färgen på betningsmedlen, föreslår att man inför en annan

färg vid denaturering av spannmål. De hemställer att Kungl. Maj :t måtte

upptaga denna fråga till skyndsam prövning.

Utskottet är helt ense med motionärerna att det till förhindrande av förväxling

är önskvärt att betat utsäde och denaturerat utsäde kan skiljas från

varandra genom sin färg. Utskottet har emellertid inhämtat att den röda

denatureringsfärgen är bruklig utomlands. Enär Sverige har en icke obetyd
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

lig import av denaturerad spannmål, lär man icke vinna något genom att i

vårt land införa en annan färgton. Därest ändring skall ske får den sålunda

vidtagas beträffande betningsmedlen. Huruvida detta är tekniskt genomförbart

kan utskottet icke uttala sig om. Utskottet anser emellertid att Kungl.

Maj :t bör ha sin uppmärksamhet riktad på problemet.

Kn annan fråga som enligt utskottets bedömande också är förtjänt av

skärpt uppmärksamhet är de risker, som sammanhänger med att kvarvarande

rester av bekämpningsmedel på grund av den ökade användningen av

sådana medel i allt större utsträckning förekommer på växter och växtdelar

avsedda att förtäras av människor eller djur. Detta gäller inte endast

sådana växter, som avsiktligt behandlats med bekämpningsmedel. Man får

också räkna med åtskilliga fall, där bekämpningsmedel i samband med

behandling av vissa produkter oavsiktligt kommer att spridas även på

andra produkter. Livsmedelsstadgans föreskrifter om kvalitativa krav på

varor, som skall användas såsom livsmedel, samt den i propositionen föreslagna

kompletteringen därtill att kommerskollegium skall fastställa den

högsta kvarvarande rest av bekämpningsmedel som får förekomma i livsmedel,

får anses tillfredsställande reglera detta frågekomplex. Utskottet vill

emellertid understryka vikten av att bestämmelsernas efterlevnad noga kontrolleras

samt att kontrollorganen får sin uppmärksamhet särskilt inriktad

på de risker som kvarvarande rester av bekämpningsmedel utgör.

Särskilda bestämmelser om varningspåskrifter för läkemedel ges för närvarande

i en av medicinalstyrelsen utfärdad kungörelse. Enligt förslaget till

läkemedelsförordning skall medicinalstyrelsen även i fortsättningen äga

meddela sådana föreskrifter. Utskottet har intet att erinra mot denna ordning.

Att direkt i förordningen intaga stadganden om varningspåskrifter

finner utskottet i likhet med departementschefen olämpligt, enär sådana

stadganden uppenbarligen måste göras ganska detaljerade.

I motionerna I: 759 och II: 919 framhålles att vissa läkemedel nedsätter

förmågan att på betryggande sätt framföra motorfordon. Ofta saknar den

som intagit läkemedlet kännedom om denna effekt. Motionärerna hemställer

i anledning härav att föreskrifter måtte utfärdas beträffande varningsmärkning

av sådana läkemedel, som genom »påverkan på psykiska eller fysiska

funktioner kan äventyra trafiksäkerheten».

Enligt utskottets mening är det av största betydelse att den som förtär

ett läkemedel på förhand underrättas om medlets olika verkningar. Mot

motionärernas förslag att genom särskild varningspåskrift utmärka att ett

läkemedel inverkar menligt på förmågan att köra motorfordon kan emellertid

vissa invändningar göras. En mängd läkemedel saknar vid normal

dosering denna effekt, men får sådan effekt vid överdosering eller vid förtäring

samtidigt med annan vara, främst alkohol och liknande. Känsligheten

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

för läkemedlet kan också variera kraftigt mellan olika individer. Dessa

omständigheter gör det enligt utskottets uppfattning svårt att klart avgränsa

vilka läkemedel som lämpligen bör utmärkas med varningspåskriften.

En klar avgränsning är emellertid nödvändig, eftersom ett system med

varningspåskrifter lätt skulle kunna få till följd att alla läkemedel utan

påskrift av allmänheten uppfattas som helt ofarliga i trafiksammanhang.

Utskottet vill på grund härav icke förorda en lösning efter de av motionärerna

förslagna riktlinjerna. I stället anser utskottet att man genom intensifierad

upplysning bör söka komma till rätta med problemet. I första hand bör

det ankomma på den läkare, som ordinerar medicinen, att underrätta patienten

om dess verkningar. Även apoteken bör kunna göra en insats i detta

avseende. Ytterligare aspekter på problemet kommer enligt vad utskottet

erfarit att framläggas av 1957 års trafiknykterhetskommitté, som verkställer

en översyn av lagstiftningen om trafiknykterhet och därmed sammanhängande

frågor.

I detta sammanhang vill utskottet framhålla att det inte endast beträffande

frågan om läkemedlens olika verkningar är av värde med intensifierad

upplysning, över huvud taget gäller det att för allmänheten klargöra de

risker som är förenade med läkemedel, hälsofarliga varor och bekämpningsmedel.

ökad upplysning och undervisning om användning, förvaring, inte

minst i hemmen, transport och förstöring av sådana varor är ytterst värdefull.

Enligt utskottets mening bör det vara en angelägen uppgift för tillsynsmyndigheterna

att utforska lämpliga vägar för spridande av upplysning

i dessa avseenden.

Beträffande giftnämndens sammansättning framgår av propositionen,

att företrädare för medicinalstyrelsen, kommerskollegium och troligen arbetarskyddsstyrelsen

kommer att ingå i densamma samt att nämnden i

övrigt skall sammansättas så att den så allsidigt som möjligt representerar

den sakkunskap nämnden har att företräda. I motionerna I: 761 och II: 921

hemställes att representanter för näringslivet skall ingå i nämnden.

Enligt vad utskottet inhämtat har beslut ännu icke träffats angående

giftnämndens definitiva sammansättning. Vid prövning av denna fråga får

man, såvitt utskottet kan bedöma, väga det enskilda intresset hos olika

områden att bli företrädda mot det allmänna intresset att få ett organ som

icke blir otympligt och tungrott. Med hänsyn till nämndens arbetsuppgifter

vill utskottet dock förutsätta, att nämnden får en sådan sammansättning,

att näringslivets intressen kommer att vid nämndens arbete bli tillgodosedda.

I motionerna 1:761 och 11:921 hemställes, att tillämpningsbestämmelserna

till giftförordningen och bekämpningsmedelsförordningen med hänsyn

till bestämmelsernas stora betydelse måtte utfärdas av Kungi. Maj:t

efter hörande av vederbörande branschorganisation.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74 Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

Enligt utskottets mening har riksdagen icke anledning att i samband

med av Kungl. Maj :t begärt yttrande över förevarande författningsförslag

uttala hur och av vem tillämpningsföreskrifter till dessa författningar skall

utfärdas. Utskottet får därför avstyrka motionsyrkandet.

I sistnämnda motioner aktualiseras ytterligare ett spörsmål, nämligen frågan

om ikraftträdandet av giftförordningen och bekämpningsmedelsförordningen;

i propositionen föreslås den 1 januari 1964. Motionärerna understryker

att giftnämnden vid författningarnas genomförande måste ha kommit

i gång med sitt arbete. Vägledande förteckningar över gifter och vådliga

ämnen måste nämligen ha upprättats och föreskrifter utfärdats om

märkning och dylikt innan de nya reglerna kan tillämpas. Samtliga bekämpningsmedel

skall registreras och klassificeras, och tillverkning och

handel behöver viss tid för att lösa i samband därmed uppkommande omställningsproblem.

Dessa omständigheter, jämte den redan i ett tidigare avsnitt

berörda svårigheten att snabbt kunna tillgodose utbildningsbehovet

för dem som önskar erhålla auktorisation för användning av de giftigaste

bekämpningsmedlen, talar enligt motionärerna för att tidpunkten för ikraftträdandet

av giftförordningen och bekämpningsmedelsförordningen tills

vidare bör lämnas öppen samt att riksdagen hos Kungl. Maj :t måtte hemställa

om en sådan utformning av övergångsbestämmelserna att en successiv

övergång blir möjlig.

Utskottet är ense med motionärerna att det är av vikt att giftnämnden

så snart som möjligt kan träda i funktion och förbereda genomförandet av

de nya bestämmelserna. Enligt vad utskottet inhämtat är det också Kungl.

Maj :ts avsikt att giftnämnden skall påbörja sitt arbete redan under mitten

av år 1963. Arbetet med registrering och klassificering av samtliga

bekämpningsmedel kan naturligtvis medföra vissa problem. Genom den

i övergångsbestämmelserna till bekämpningsmedelsförordningen intagna

föreskriften att bekämpningsmedel, som hålles till salu den 1 oktober 1963

enligt då gällande bestämmelser, även får försäljas efter den 1 januari

1964 under förutsättning att ansökan om registrering gjorts senast den

31 december 1963 kommer emellertid dessa problem i stort sett att bli

lösta. Med hänsyn härtill och då svårigheterna beträffande auktorisationsutbildningen

kan bemästras på sätt utskottet i det föregående antytt kan

utskottet icke dela de av motionärerna framförda farhågorna för att ett

ikraftträdande av författningarna redan den 1 januari 1964 kommer att

innebära några större olägenheter för allmänheten och för näringslivet.

Utskottet får därför avstyrka bifall till motionerna i denna del.

På narkotikaområdet innehåller propositionen förslag till en icke obetydlig

skärpning av straffsatserna för illegala förfaranden med narkotika.

Frihetsstraff föreslås sålunda bli normalstraff, medan böter skall ifrågakomma

endast då brottet är att bedöma som ringa.

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

Riksdagen har vid upprepade tillfällen haft anledning att uttrycka sin

oro över det numera även i vårt land tilltagande bruket av narkotika. I

samband därmed har riksdagen understrukit vikten av att åtgärder vidtages

till förhindrande av illegal narkotikahantering och narkotikamissbruk.

Enligt utskottets bedömande framstår den nu föreslagna straffskärpningen

inte endast som en lämplig utan som en nödvändig åtgärd i

detta avseende. Utskottet biträder därför förslaget.

I motionerna I: 762 och II: 923 riktas uppmärksamheten på sådana fall

av narkotikabrott, som begås av narkomaner. Motionärerna ifrågasätter

huruvida fängelsevård är den adekvata behandlingsformen för dessa personer.

I många fall föreligger, framhåller motionärerna, förgiftningar av

så allvarlig art att vederbörande måste erhålla sjukhusvård å specialavdelning.

Sådan sjukhusvård kan fängelserna på grund av bristande resurser

icke erbjuda. Motionärerna anser, att frågan om behandling av narkomaner

måste utredas ur såväl medicinsk som juridisk synpunkt i syfte att klarlägga

huruvida fängelsevård, sinnessjukvård eller annan sjukvård är den för

narkotikamissbrukare lämpligaste behandlingsformen. Motionerna mynnar

ut i en hemställan att riksdagen hos Kungl. Maj :t måtte begära att en sådan

utredning verkställes av sinnessjuklagstiftningskommittén.

De av motionärerna berörda problemen angående behandling av narkomaner

är enligt utskottets uppfattning av sådan vikt att de bör närmare

utredas. Utskottet har inhämtat, att sinnessjuklagstiftningskommittén behandlar

frågor beträffande intagning av narkomaner för vård på mentalsjukhus.

Utskottet finner det vid sådant förhållande lämpligt att ifrågavarande

motioner överlämnas till kommittén för att beaktas vid dess fortsatta

utredningsarbete.

Beträffande utformningen av författningstexten har utskottet, utöver

vad som kan föranledas av vad utskottet tidigare anfört, erinran att göra

endast mot 15 § förslaget till läkemedelsförordning, såvitt däri stadgas att

registrering av farmacevtisk specialitet må förbindas med särskilda villkor.

Stadgandet torde icke åsyfta andra slag av villkor än sådana, som enligt

4 § förslaget till bekämpningsmedelsförordningen kan föreskrivas vid

registrering av bekämpningsmedel, och som där uttryckligen anges såsom

villkor till förebyggande av skada. Enligt utskottets uppfattning är det

för att missförstånd icke skall uppstå lämpligt att läkemedelsförordningen

ges samma utformning.

Under hänvisning till vad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa,

A. att riksdagen i anledning av de genom förevarande

proposition, nr 184, framlagda förslagen till

1) läkemedelsförordning,

s. 76 Kontrollera mot PDF

76 Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

2) förordning om gifter och andra hälsofarliga varor

(giftförordning),

3) bekämpningsmedelsförordning,

4) narkotikaförordning,

5) kungörelse om ändrad lydelse av 63 § hälsovårdsstadgan

den 19 december 1958 (nr 663), samt

6) kungörelse om ändrad lydelse av 7 § livsmedelsstadgan

den 21 december 1951 (nr 824),

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening giva

till känna vad utskottet anfört;

B. att riksdagen måtte antaga det genom propositionen

framlagda förslaget till förordning om ändring i förordningen

den 4 juni 1954 (nr 519) angående kostnadsfria

eller prisnedsatta läkemedel; samt

C. att förevarande motioner, nämligen

1) motionerna 1:759 och 11:919,

2) motionerna I: 760 och II: 922,

3) motionerna I: 761 och II: 921,

4) motionerna 1:762 och 11:923, samt

5) motionen 11:918,

i den mån de icke kan anses besvarade genom vad utskottet

ovan anfört och hemställt, icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 4 december 1962.

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson,

fru Hamrin-Thorell, herrar Lars Larsson, Kaijser, Nyman och Thorsten

Larsson;

från andra kammaren: herr Anderson i Sundsvall, fröken Wetterström,

fröken Sandell, herr Johansson i Södertälje, fru Eriksson i Ängelholm,

herr Gustavsson i Alvesta, fru Svensson i Kungsör och herr Carlsson

i Huskvarna.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

77

Reservation

av herrar Thorsten Larsson och Gustavsson i Alvesta, vilka ansett att det

stycke som börjar å s. 70 med orden »Förslaget om» och slutar med orden

»detta önskemål» bort ha följande lydelse:

»Förslaget om auktorisationstvång för användning av de giftigaste bekämpningsmedlen,

d. v. s. sådana som kommer att hänföras till klass 1,

finner utskottet med hänsyn till de uppenbara risker, som föreligger vid

dessas användning, välbetänkt. Införandet av bestämmelsen kan emellertid

såsom framhålles i motionerna I: 761 och II: 921 under övergångstiden

vålla vissa problem. Inte endast de som yrkesmässigt ägnat sig åt besprutning

och annan behandling med bekämpningsmedel utan jämväl ett flertal

enskilda odlare, som själva brukat svara för sin besprutning, torde

nämligen i vissa fall ha använt sig av bekämpningsmedel, som enligt de

nya bestämmelserna kan komma att hänföras till klass 1. För att även i

fortsättningen kunna verkställa sådana behandlingar måste de enligt propositionen

först genomgå den utbildning, som i princip förutsattes för erhållande

av auktorisation. Till viss del avses denna utbildningsverksamhet

ske i hushållningssällskapens regi men beträffande vissa av de farligaste

bekämpningsmedlen endast vid växtskyddsanstalten och statens

institut för folkhälsan. Med hänsyn till omfattningen av det utbildningsbehov

som får anses sannolikt även beträffande de nämnda farligaste

bekämpningsmedlen synes det tveksamt om enbart en central utbildningsverksamhet

kan anses tillräcklig. Enligt utskottets mening bör möjligheten

hållas öppen att i den mån behovet så påkallar förlägga även utbildning av

sistnämnda slag till hushållningssällskapens verksamhetsområden. I propositionen

har förutsatts att tillståndsgivningen såvitt gäller verksamhet

som huvudsakligen berör jordbruk, skogsbruk och trädgårdsskötsel skall

meddelas av lantbruksstyrelsen och eljest av medicinalstyrelsen. Då verksamheten

med bekämpningsmedel till alldeles övervägande del gäller nämnda

tre näringar kan det befaras att anhopningen av ärenden hos lantbruksstyrelsen

blir så omfattande att tillståndsgivningens syfte kan omintetgöras.

För uppnåendet av en mera noggrann prövning av ansökningarna

torde ifrågavarande tillståndsgivning därför böra anförtros lokal myndighet,

lämpligen länsstyrelsen. Enär viss tid torde förflyta, innan uppbyggnaden

av utbildningsverksamheten i enlighet med de i propositionen redovisade

riktlinjerna är genomförd, kan det befaras, att auktorisation vid

bestämmelsernas ikraftträdande den 1 januari 1964 ännu icke kunnat meddelas

alla dem som för sin utkomst har behov därav eller eljest avser

ptt erhålla sådan. Utskottet vill fördenskull understryka vikten av att bestämmelsen

om auktorisationstvång genomföres successivt i takt med att

utbildningsbehovet effektivt kan tillgodoses. Den av departementschefen

s. 78 Kontrollera mot PDF

78 Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

anvisade utvägen att till en början tillämpa ett system med liberal tillståndsgivning

men med stark tidsbegränsning av tillstånden finner utskottet

väl ägnad att tillgodose detta önskemål. Därjämte vill utskottet tillägga

att t. ex. företagare och arbetsledare med auktorisation i likhet med vad som

tillämpas på jämförbara områden bör äga rätt att på eget ansvar och under

lämpligt överinseende låta under honom stående personal utföra sådant

bekämpningsarbete.»

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLN 62

205471

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1962:419 Skrivelse till Kcmungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till läkemedelsförordning, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten