Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning för genomförande av fyrtio timmars arbetsvecka senast år 1967. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 26 i första kammaren av herrar Lager och Öhman samt nr 284 i andra kammaren av herrar Hagberg och Holmberg.

1962-02-27 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1962:8, Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning för genomförande av fyrtio timmars arbetsvecka senast år 1967. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 26 i första kammaren av herrar Lager och Öhman samt nr 284 i andra kammaren av herrar Hagberg och Holmberg.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1962

1

Nr 8

Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning för genomförande

av fyrtio timmars arbetsvecka senast år 1967.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 26 i första kammaren av herrar Lager

och Öhman samt nr 284 i andra kammaren av herrar Hagberg och Holmberg.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, ”att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj:t begär skyndsam utredning angående sådan förändring av

arbetstidslagstiftningen att övergång till 40-timmars arbetsvecka skall vara

genomförd senast år 1967”.

Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sin hemställan får

utskottet, i den mån redogörelse därför inte lämnas i det följande, hänvisa till

motionen I: 26.

Gällande bestämmelser

Lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens begränsning (allmänna arbetstidslagen)

är med vissa undantag tillämplig på rörelse, industriell eller icke, samt

på hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning eller annat sådant särskilt

arbetsföretag, såvitt i rörelsen eller företaget för arbetsgivarens räkning i regel

användes flera än fyra arbetare. Till arbetare räknas därvid inte medlem av

arbetsgivarens familj samt inte heller verkmästare eller annan befattningshavare

i överordnad ställning, ritare, bokhållare eller därmed jämställd person

eller kontorsvaktmästare eller annat underordnat kontorsbiträde.

Jämlikt 4 § får den ordinarie arbetstiden, raster oräknade, inte överstiga

45 timmar i veckan och inte heller 9 timmar per dygn. Bedrives arbete med

regelbunden skiftindelning, får annan arbetstid tillämpas, såvida arbetstiden

under en tidrymd av högst tre veckor icke överstiger i genomsnitt 45 timmar

i veckan.

Dessa bestämmelser är emellertid på visst sätt dispositiva. Avsteg kan nämligen

göras genom kollektivavtal, som å arbetstagarsidan slutits eller godkänts

av huvudorganisation (fackförbund). Överenskommelse kan därvid träffas om

längre veckoarbetstid, längre begränsningsperiod eller högre dygnsmaximum

än lagen anger. Arbetarskyddsstyrelsen får därjämte medge undantag från

bestämmelserna i 4 §. Utan att det stora flertalet av de berörda arbetarna samtycker

därtill eller eljest särskilda skäl föreligger får dock icke sådant undantag

göras i vidare mån än att arbetstiden under en tidrymd, som ej får överstiga

12 månader, uppgår till i genomsnitt 45 timmar i veckan.

Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 2 avd. Nr 8

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1962

I stort sett liknande bestämmelser om ordinarie arbetstid finns intagna i

lånt arbetstidslagen, arbetstidslagen för detaljhandeln samt arbetstidslagen för

hotell, restauranger och kaféer.

I kollektivavtal inrymmes därjämte ofta bestämmelser om arbetstidens längd.

Historik

Principen om 48 timmars arbetsvecka lagfästes i vårt land år 1919. Principen

låg jämväl till grund för bestämmelserna i lagen den 16 maj 1930 om

arbetstidens begränsning, vilken alltjämt är gällande. Till stadgandena i denna

lag anslöt sig reglerna i de s. k. speciella arbetstidslagarna.

År 1947 tillkallades särskilda sakkunniga för att verkställa en översyn

av arbetstidslagstiftningen. De sakkunniga, som antog benämningen arbetstidsutredningen,

skulle, enär förutsättningar för en allmän förkortning av

normalarbetstiden icke ansågs föreligga vid denna tidpunkt, inrikta sitt

arbete på frågan om en förkortning av arbetstiden för vissa grupper med

särskilt påfrestande arbete. Utredningen avlämnade sitt betänkande år 1954.

I detta föreslogs att principen om 48 timmars ordinarie arbetsvecka skulle

bibehållas, att arbetstidslagstiftningen skulle utvidgas så att den med få undantag

blev tillämplig på alla arbetstagare samt att snävare gränser skulle uppdragas

för hur mycket övertid som skulle vara tillåten. Utredningen föreslog

därjämte bland annat förkortad ordinarie arbetstid för arbetstagare med särskilt

påfrestande eller hälsofarligt arbete, nämligen 40 timmar i veckan vid

vissa arbeten under jord och 42 timmar vid kontinuerligt skiftarbete, vid

arbete i vilket arbetstagare utsattes för röntgenstrålning eller radioaktiv strålning,

som kunde innebära hälsofara, samt vid arbete som utfördes av sjuksköterska

vid kirurgisk operationsavdelning på lasarett.

Arbetstidsutredningens betänkande gjordes till föremål för remissbehandling,

varvid åsikterna gick starkt isär i åtskilliga av de frågor, som behandlades

i detsamma.

Redan innan arbetstidsutredningen framlade sitt betänkande, tillkallades

år 1954 särskilda sakkunniga för att biträda med utredning om arbetstidens

längd och förläggning i syfte att uppnå en allmän förkortning av den lagstadgade

arbetstiden. De sakkunniga, som arbetade under namnet utredningen om

kortare arbetstid, framlade år 1956 betänkande med förslag till lagstiftning

om allmän förkortning av den ordinarie arbetstiden till 45 timmar i veckan.

I enlighet med sistnämnda betänkande föreslogs i propositionen nr 80 till 1957

års riksdag att den ordinarie arbetstiden skulle förkortas till 45 timmar i veckan

samt att förkortningen skulle genomföras med en timme vid början av ett

vart av åren 1958, 1959 och 1960. I propositionen uttalade föredragande departementschefen

att föret sedan erfarenhet vunnits rörande verkningarna av den

föreslagna arbetstidsförkortningen, tiden torde vara inne att ta ställning till

de av arbetstidsutredningen framlagda förslagen ävensom till spörsmålet om

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1962

3

ytterligare arbetstidsförkortning, allmän eller begränsad till vissa arbetstagargrupper.

Riksdagen biföll propositionen.

I september 1957 uppdrogs åt socialstyrelsen att verkställa undersökningar

rörande arbetstidsförkortningens ekonomiska och sociala verkningar. I direktiven

för utredningen anförde chefen för socialdepartementet, statsrådet

Nilsson:

Jag vill erinra om att dåvarande chefen för socialdepartementet i sina

direktiv för utredningen om kortare arbetstid framhöll, att man enligt hans

mening borde sikta på en normal arbetstid av 40 timmar per vecka såsom ett

mål för strävandena på arbetstidens område men att detta mål endast kunde

uppnås i etapper och genom successiva framsteg.

När vi i vårt land kan fortsätta på arbetstidsförkortningens väg är tills

vidare en öppen fråga. Då detta kan ske bör emellertid verkningarna av den

nu beslutade reformen så gott sig göra låter vara kända. En undersökning i

detta syfte bör därför komma till stånd. ----

Undersökningen bör syfta till att mot bakgrunden av utvecklingen av den

totala produktionen inom enskilda företag, olika näringsgrenar och samhället

i dess helhet belysa bl. a. arbetsprestationer per arbetad timme, frånvaro- och

olycksfallsfrekvens, övertid och extraarbete. Det kan även visa sig önskvärt

att klarlägga företagens åtgärder bl. a. i vad gäller investering, organisation

och planering. Undersökningen bör omfatta utvecklingen på arbetsmarknaden,

icke minst vad beträffar löneavtalen, varvid kompensationsfrågan och ackordsvolymen

hör till de viktigare undersökningsobjekten.

I mars 1959 befriades socialstyrelsen från utredningsuppdraget och tillkallades

särskilda sakkunniga. Dessa har antagit benämningen 1959 års undersökning

av arbetstidsförkortningens verkningar.

Vid 1959 års riksdag väcktes motioner, i vilka bl a. hemställdes att 40-timmars

arbetsvecka måtte införas. Andra lagutskottet avstyrkte i sitt av riksdagen

godkända utlåtande nr 30 motionerna med den motiveringen, att ytterligare

arbetstidsförkortning icke borde genomföras, förrän tillräckliga erfarenheter

vunnits av den år 1957 beslutade arbetstidsförkortningen.

Vid 1960 års riksdag väcktes ånyo en motion, i vilken yrkades genomförande

av 40-timmars arbetsvecka. Denna avslogs med samma motivering som motionerna

vid föregående års riksdag.

I december 1960 tillkallades särskilda sakkunniga för att verkställa en översyn

av semesterlagstiftningen med inriktning på införande av fyra veckors

semester. De sakkunniga har antagit benämningen 1960 års semesterkommitté.

I direktiven för utredningen erinrade chefen för socialdepartementet, statsrådet

Nilsson, om att Internationella arbetsorganisationen vid sin allmänna

konferens år 1960 beslutat att låta utarbeta en rekommendation, som går ut på

att 40-timmarsvecka stegvis införes, samt att de svenska regeringsombuden röstade

för detta beslut. Enligt departementschefen syntes det naturligt, att en

fortsatt arbetstidsförkortning kom till stånd i vårt land, varvid formen för

en minskning av den tid som tillbringades på arbetsplatsen inte var bunden

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1962

till en nedsättning av maximalarbetstiden per vecka. Goda skäl kunde anföras

för en kortare årlig arbetstid i form av utökning av den lagstadgade semestern.

De sakkunniga, som huvudsakligen skulle syssla med semesterlagstiftningen,

skulle emellertid, om överväganden under utredningsarbetet föranledde därtill,

även kunna gå in på frågor, som hängde samman med lagstiftningen om arbetstidens

begränsning.

Vid 1961 års riksdag återkom i en motion yrkandet om förkortning av arbetstiden

till 40 timmar i veckan. Samtidigt väcktes yrkande om förkortning av

arbetstiden till 35 timmar i veckan för arbete under jord samt tungt och hälsovådligt

arbete. Motionen avslogs med den motiveringen att det icke förelåg förutsättningar

för att redan då genomföra ytterligare förkortning av arbetstiden.

Utskottet

Förevarande motioner syftar till en förkortning av arbetstiden till 40 timmar

i veckan. Enligt motionärerna bör förkortningen genomföras successivt med en

timme i veckan vid början av ettvart av åren 1963—1967.

Motioner av samma innebörd har varit föremål för riksdagens behandling

vid upprepade tillfällen och senast år 1961. I sitt av riksdagen godkända utlåtande

erinrade andra lagutskottet därvid om ett uttalande i direktiven för

1954 års utredning om kortare arbetstid att man såsom ett mål för strävandena

på arbetstidens område borde sikta på en normal arbetstid av 40 timmar

i veckan men att detta mål endast kunde uppnås i etapper och genom successiva

framsteg. Vidare erinrades om att statsmakterna i enlighet därmed vid sin

behandling 1957 av frågan om förkortning av arbetstiden med hänsyn till de

samhällsekonomiska förutsättningar, som då var för handen, begränsade förkortningen

till tre timmar och sålunda minskade den ordinarie arbetstiden från

48 till 45 timmar i veckan. Motionsyrkandet avslogs därpå med den motiveringen

att några förutsättningar icke förelåg för att redan då genomföra en ytterligare

förkortning av arbetstiden.

Enligt utskottets mening har därefter icke inträffat något, varigenom förutsättningar

tillskapats för ett genomförande av den av motionärerna föreslagna

reformen. Utskottet får därför hemställa,

att förevarande motioner, I: 26 och II: 284, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 27 februari 1962

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1962

5

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson, fru

Hamrin-Thorell, fru Carlqvist, fru Gärda Svenson, fröken Nordström och herr

Enarsson*;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Nilsson i Göteborg,

fru Ekendahl, fru Eriksson i Ängelholm, herr Gustavsson i Alvesta, fru Svensson

i Kungsör, herrar Hamilton* och Tobé*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

R. W. Statlanders boktr., Sthlm 1962.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.