Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändrad lydelse av 4 kap. 1 och 4 §§ vattenlagen, dels ock i ämnet väckta motioner.

1962-02-27 · 51 sidor, varav 51 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 51 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1962:10, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändrad lydelse av 4 kap. 1 och 4 §§ vattenlagen, dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

1

Nr 10

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen

med förslag till lag om ändrad lydelse av 4 kap.

1 och 4 §§ vattenlagen, dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 12 januari 1962 daglecknad proposition, nr 24, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t,

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om ändrad lydelse av 4 kap. 1 och 4 §§ vattenlagen

Härigenom förordnas, att 4 kap. 1 och 4 §§ vattenlagen den 28 juni 1918

(nr 523) skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 KAP.

1 §•

Varder strömfall bebyggt jämHkt

denna lag, och uppgår den vattenkraft,

som kan vid oreglerat lågvatten

uttagas vid byggnaden, till minst

femhundra turbinhästkrafter, vare,

såframt vattenkraften icke inom tio

år före det vattendomstolens medgivande

lämnas till byggnaden varit utnyttjad

vid byggnad, som tillkommit

enligt äldre lag, byggnadens ägare

pliktig att för tillgodoseende av kringliggande

bygds behov av kraft till

användning i hantverk, småindustri

eller lantbruk eller till belysning eller

uppvärmning tillhandahålla intill

en tiondel av den årliga kraftmängd,

som kan med det installerade maskineriet

bliva uttagen.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9

Varder strömfall bebyggt jämlikt

denna lag, och uppgår den vattenkraft,

som kan vid oreglerat lågvatten

uttagas vid byggnaden, till minst

femhundra turbinhästkrafter, vare,

såframt vattenkraften icke inom tio

år före det vattendomstolens medgivande

lämnas till byggnaden varit

utnyttjad vid byggnad, som tillkommit

enligt äldre lag, byggnadens ägare

pliktig att för tillgodoseende av

kringliggande bygds behov av kraft

till användning i hantverk, industri

eller lantbruk eller till belysning eller

uppvärmning tillhandahålla intill

en tiondel av den årliga kraftmängd,

som kan med det installerade maskineriet

bliva uttagen.

samt. 3 avd. Nr 10

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

(Gällande lydelse)

Storleken av nämnda andel bestämmes

av vattendomstolen; och

skall härvid hänsyn tagas dels till

omfattningen av den rätt anläggningens

ägare erhållit att för vattenkraftens

tillgodogörande förändra förut

rådande vattenstånds- och avrinningsförhållanden

dels ock å ena sidan

till det behov av kraft, som inom

bygden redan föreligger eller i en nära

framtid är att motse, och å andra

sidan till den tillgång på kraft, som

må eljest vara att påräkna för ändamålet.

Avgörande, som------

(Föreslagen lydelse)

Storleken av nämnda andel bestämmes

av vattendomstolen; och

skall härvid hänsyn tagas å ena sidan

till det behov av kraft, som inom

bygden redan föreligger eller i en nära

framtid är att motse, och å andra

sidan till den tillgång på kraft, som

må eljest vara att påräkna för ändamålet.

nästa period.

4 §.

Vill någon, som må anses därtill

berättigad, komma i åtnjutande av

hela eller någon del av den kraft ägare

av kraftanläggning efter ty ovan

sagts förpliktats att tillhandahålla,

göre i den ordning 11 kap. stadgar

ansökan därom hos vattendomstolen.

Där ej annorlunda överenskommes,

vare ägaren icke pliktig att tillhandahålla

sökanden kraft tidigare än

två år efter det ansökningen delgivits

honom. Kraften skall efter vattendomstolens

bestämmande uttagas antingen

vid kraftstationen eller, där

det lämpligen kan ske, å ägaren tillhörig

ledning. Kraftens fördelning på

olika delar av dygnet eller året varde

bestämd på sätt, som med hänsyn till

föreliggande förhållanden må anses

skäligt.

Vill någon, som må anses därtill

berättigad, komma i åtnjutande av

hela eller någon del av den kraft ägare

av kraftanläggning efter ty ovan

sagts förpliktats att tillhandahålla,

göre i den ordning 11 kap. stadgar

ansökan därom hos vattendomstolen.

Där ej annorlunda överenskommes

eller eljest särskilda omständigheter

föreligga, vare ägaren icke pliktig att

tillhandahålla sökanden kraft tidigare

än två år efter det ansökningen

delgivits honom. Kraften skall efter

vattendomstolens bestämmande uttagas

antingen vid kraftstationen eller,

där det lämpligen kan ske, å ägaren

tillhörig ledning. Kraftens fördelning

på olika delar av dygnet eller året

varde bestämd på sätt, som med hänsyn

till föreliggande förhållanden må

anses skäligt.

Äro ägare av två eller flera kraftanläggningar

pliktiga att tillhandahålla

kraften, äge vattendomstolen, efter

vad från kraftförsörjningssynpunkt

finnes mest ändamålsenligt, bestäm
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

3

(Gällande lydelse)

I den mån kraft, varom nu är fråga,

tages i anspråk, skall ersättning

därför givas med det belopp, som

motsvarar ägarens självkostnad med

tillägg av två procent å anläggningskapitalet.

I fråga om storleken av

nämnda ersättning ävensom villkoren

i övrigt för kraftens tillhandahållande

skall vattendomstolen meddela

bestämmelser i samband med beslut

i anledning av ansökan, som nyss

sagts; och gälle beträffande rätt att

påkalla ändring i sålunda meddelade

bestämmelser vad i 9 kap. 29 § finnes

för där avsett fall föreskrivet.

Vad i —------enligt

(Föreslagen lydelse)

ma från vilken anläggning kraften

skall tagas; och åligge den eller de

övriga anläggningarnas ägare att, om

och i den mån det med hänsyn till

omständigheterna finnes skäligt,

lämna ägaren av den anläggning,

från vilken kraften skall tagas, gottgörelse

medelst kraftöverföring eller

i penningar.

I den mån kraft, varom i denna §

är fråga, tages i anspråk, skall skålig

ersättning därför givas. Ersättningen

skall i händelse av tvist bestämmas

genom prisreglering i den ordning,

som enligt vad därom är särskilt stadgat

gäller i fråga om tillhandahållande

av kraft från elektrisk starkströmsanläggning.

Framställning om

sådan prisreglering skall ingivas till

den nämnd, som har att verkställa

prisregleringen. Beträffande villkoren

i övrigt för kraftens tillhandahållande

skall vattendomstolen meddela bestämmelser

i samband med beslut i

anledning av ansökan, som i första

stycket sägs; och gälle beträffande

rätt att påkalla ändring i sålunda

meddelade bestämmelser vad i 9 kap.

29 § finnes för där avsett fall föreskrivet,

denna §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1963.

Har fråga huruvida och i vilken utsträckning

skyldighet skall åläggas

ägare av kraftanläggning att tillhandahålla

kraft åt kringliggande bygd

eller fråga om rätt att komma i åtnjutande

av kraft, som på grund av

dylikt åläggande skall tillhandahållas,

före nya lagens ikraftträdande

prövats av vattendomstol, skall vid

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse)

fullföljd av talan äldre lag äga tilllämpning.

Där förordnande om tillhandahållande

av kraft givits jämlikt 4 kap.

4 § äldre lydelsen, må nya lagen ej

med avseende å den tidrymd av tjugu

år, för vilken vattendomstolens avgörande

angående skyldighet för anläggningens

ägare att tillhandahålla

kraft åt kringliggande bygd skall gälla,

föranleda ändring av de föreskrifter,

som meddelats i samband med

förordnandet.

I samband med propositionen har utskottet behandlat fyra i anledning av

denna väckta motioner, nämligen i första kammaren nr 520 av herr Hedström

m. fl. och nr 521 av herrar Sörlin och Dahlberg samt i andra kammaren nr

632 av herr Larsson i Norderön m. fl. och nr 633 av herrar Lundmark och

Lassinantti.

I motionerna I: 520 och II: 632, som är likalydande, hemställes

dels att riksdagen vid behandlingen av propositionen måtte besluta,

att bygdekraftsandelen i 4 kap. 1 § första stycket vattenlagen bestämmes

till högst en femtedel av den årliga kraftmängden,

att giltighetstiden för avgörande enligt 4 kap. 1 och 3 §§ vattenlagen minskas

från 20 till 10 år,

att kommunerna skall äga rätt att självständigt föra talan rörande bygdekraft,

att kraftverksägaren skall betala alla kostnader i bygdekraftsmål på enahanda

sätt som gäller för sökande i ansökningsmål, samt

att mål rörande bygdekraft även såvitt angår prisfrågan skall avgöras av

vattendomstol;

dels att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte ge till känna vad i

motionerna anförts rörande målsättningen för bygdekraftsinstitutet;

dels ock att vederbörande utskott måtte utarbeta erforderlig lagtext.

I motionerna nr I: 521 och II: 633, vilka likaledes är likalydande, hemställes
att

riksdagen måtte bifalla propositionen med den ändring rörande kostnadsfördelningen

för förfarandet, att vardera parten får svara för sina kostnader

för utredningar, förhandlingar och ev. domstolsförfarande, samt

att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till erforderlig lagtext.

Rörande skälen till stöd för motionsyrkandena lämnas en redogörelse därför

under den nedan intagna rubriken Motionerna.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

5

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändringar i vattenlagens bestämmelser om skyldighet

för ägare av större vattenkraftanläggningar att tillhandahålla kraft

åt kringliggande bygd. Användningsområdet för sådan s. k. bygdekraft omfattar

nu hantverk, småindustri och lantbruk samt belysnings- och uppvärmningsändamål.

Enligt förslaget vidgas kretsen av bygdekraftsberättigade till

att omfatta all industri. Vidare avser förslaget en omarbetning, bl. a. i förenklande

syfte, av reglerna om del pris, som skall betalas för bygdekraft. I

anslutning härtill föreslås, att prisfrågan, som nu behandlas av vattendomstol,

i första hand skall överlämnas till parterna själva för att, om uppgörelse

dem emellan icke kan träffas, hänskjutas till statens prisregleringsnämnd

för elektrisk ström. Slutligen föreslås i propositionen vissa mindre

jämkningar i nuvarande lagregler beträffande omfattningen och tillämpningen

av kraftverksägarnas bygdekraftsskyldighet.

Propositionens tillkomst

De enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 23 november 1945 tillkallade

sakkunniga för utredning rörande vissa ändringar i vattenlagen — vattenlagssakkunniga

— framlade den 30 maj 1950 en promemoria (stencilerad)

med förslag till ändrade bestämmelser angående skyldighet för ägare av

större vattenkraftanläggningar att tillhandahålla kraft åt kringliggande bygd.

Promemorian bilagt förslag till lag om ändrad lydelse av 4 kap. i § vattenlagen

har fogats som bilaga till propositionen.

Över promemorian med lagförslag avgavs efter remiss yttranden av ett

stort antal myndigheter och organisationer.

Valtenlagssakkunnigas promemoria jämte däröver avgivna yttranden överlämnades

till de särskilda sakkunniga som, med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande,

den 4 februari 1955 tillkallats av dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet,

statsrådet Andersson, för utredning av vissa med

de norrländska vattenkraftutbyggnaderna sammanhängande frågor, bl. a.

trågan om det s. k. bygdekraftsinstitutets framtida utformning. Utredningen,

som antog benämningen norrländska vattenkraftutredningen, har med

avgivande av ett den 25 september 1957 dagtecknat betänkande (stencileral)

slutfört sitt uppdrag. Flera av de förslag rörande vattenlagstiftningen som

framlagts av utredningen har tidigare föranlett ändringar i vattenlagen.1

Bland övriga i betänkandet behandlade spörsmål ingår bygdekraftsfrågan.

Jämväl över denna utredning har ett avsevärt antal remissyttranden avgivits.

Med anledning av norrländska vattenkraftutredningens förslag till reformering

av bygdekraftsinsiitutet har Svenska vattenkraftföreningen med skrivelse

den 9 februari 1960 till justitiedepartementet överlämnat en promemoria

i ämnet, vilken upprättats inom Vattenregleringsföretagens samarbetsorgan.

* Jfr ProP- 1959: 31, tredje lagutskottets uti. 1959: 5 och prop. 1961:13, tredje lagutskottets uti.

1961:5.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

De inom departementet utarbetade lagförslagen har varit föremål för lagrådets

granskning. Lagrådet liar i sitt yttrande föreslagit viss ändring av

4 kap. 4 § andra stycket vattenlagen, vilken ändring jämte ett par redaktionella

jämkningar beaktats i propositionen.

Översikt av gällande bestämmelser m. m.

Vidkommande propositionens innehåll i fråga om gällande bestämmelser

hänvisas till s. 7—15 i densamma.

Vidkommande den i motionerna nr I: 520 och II: 632 upptagna frågan om

kommuners talerätt i mål om bygdek raft må här följ ande

redovisas.

I prop. 1961: 154 s. 43—44 uttalade sig departementschefen för en reform

av innebörd, att kommunerna i bl. a. mål om byggande i vatten och om vattenreglering

för kraftändamål skulle ges en av kammarkollegiet oberoende,

i princip oinskränkt rätt att föra talan för tillgodoseende av sådana allmänna

intressen, som hade lokal karaktär eller eljest hade anknytning till orten.

Undantagna från kommuns behörighet borde endast vara sådana allmänna

intressen, som helt saknade anknytning till viss ort. Reformen skulle

bl. a. medföra rätt för kommun att föra talan om bygdekraft i ansökningsmål

angående kraftverk. Kommunerna borde även enligt departementschefen

tillerkännas en motsvarande rätt i vissa andra fall, nämligen bl. a.

när det gällde redan anhängiggjorda mål om ny prövning av bygdekraftsskyldigheten

jämlikt 4 kap. 1 § sista stycket vattenlagen. Däremot ville departementschefen

icke förorda, att den befogenhet att genom ansökan påkalla

vattendomstolens prövning i sistnämnda hänseende, vilken befogenhet

skulle vara förbehållen myndighet som Kungl. Maj :t bestämde, d. v. s. kammarkollegiet,

skulle tillerkännas även andra företrädare för det allmänna.

Härav följde, att kommun i sådant mål, anhängiggjort av kollegiet, icke kunde

framställa yrkande, som gick utöver kollegiets. I propositionen föreslogs

i anledning av det anförda att ett nytt moment skulle tilläggas 11 kap. 35 §

av innehåll dels att kommun i bl. a. kraftverks- och regleringsmål samt i mål

som anhängiggjorts genom ansökan jämlikt, såvitt nu är i fråga, 4 kap. 1 §

sista stycket skulle få föra talan för tillgodoseende av allmänna intressen

inom orten och dels att kommunen om sådan talan snarast skulle underrätta

kammarkollegiet.

Tredje lagutskottet (utlåtande 1961:29 s. 29—30) uttalade i fråga om

kommuns talerätt i mål, i vilka det tillkommer kammarkollegiet att fora talan,

att kollegiet torde i största möjliga utsträckning komma att taga hänsyn

till berörda kommuners särskilda intressen och önskemål, varför utskottet

icke fann skäl att för det dåvarande frångå propositionen i denna

del.

Vad i propositionen föreslagits rörande ändring av 11 kap. 35 § godtogs

av riksdagen att träda i tillämpning den 1 januari 1962.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1062

7

Genom en den 8 december 1961 utfärdad kungörelse (nr 649) har förordnats,

såvitt är av intresse i förevarande sammanhang, att därest av kommun

enligt vad därom är stadgat i vattenlagen talan föres för tillgodoseende

av allmänt intresse inom orten, kammarkollegiet skall beträffande talan

för tillvaratagande av viss bygds intressen i erforderlig omfattning samråda

med vederbörande kommun. Kungörelsen trädde i kraft den 1 januari

1962.

Framställningar om lagändring

Vid 19^2 års riksdag väcktes i andra kammaren av herr Hedlund i Östersund

m. fl. en motion (nr 74) vari framfördes frågan, huruvida då gällande

vattenlagstiftning kunde anses på ett tillfredsställande sätt tillgodose berättigade

anspråk på ersättning för de av vattenbyggnadsföretagen föranledda

skador och olägenheter, som drabbar mera samhälleligt och allmänt.

I motionen uttalades den önskan, att vid en blivande utredning i främsta

rummet bestämmelserna om bygdekraft, vilka motionärerna fann mindre

ändamålsenliga, gjordes till föremål för översyn.

Andra lagutskottet, som inhämtade yttranden över motionen av bl. a. kammarkollegiet,

vattenfallsstyrelsen, vattenrättsdomarna och Svenska vatlenkraf

tf öreningen, anförde i sitt utlåtande (nr 35) i anledning av motionen bl. a.

följande.

Beträffande bygdekraftsinstitutet har bl. a. framhållits, att bestämmelserna

härom visat sig vara otillfredsställande i flera hänseenden, i det de giver

alltför liten ledning vid besvarandet av en mängd uppkommande frågor.

Nämnda förhållande har ansetts utgöra bidragande orsak till den ytterst

ringa användning, som bygdekraftsintitutet fått. I detta sammanhang må

nämnas att, såvitt känt, endast i ett fall förekommit saklig prövning av ansökning

om utbekommande av bygdekraft. Med anledning av de anmärkningar

som förekommit har i ett yttrande till och med uppställts den frågan,

om överhuvud detta institut bör bibehållas i sin nuvarande utformning eller

om icke i stället andra utvägar bör prövas för att bereda möjligheter för

befolkningen inom den bygd, varom fråga är i det särskilda fallet, att erhålla

kraft för skäliga kostnader.

Utskottet hemställde i utlåtandet, att riksdagen hos Kungl. Maj :t måtte

begära utredning bl. a. av frågan, huruvida de i vattenlagen upptagna bestämmelserna

om bygdekraft och regleringsavgifter kunde anses tillfyllest

för det med dem avsedda syftet, vilken hemställan bifölls av riksdagen

(riksdagens skrivelse nr 312).

Vid 1942 års riksdag väcktes även motioner angående frågan om tryggandet

av landets kraftförsörjning i framtiden. Med anledning av två likalydande

motioner, nämligen av herr V. Andersson m. fl. (I: 5) och herr Pettersson

i Dahl (II: 13) hemställde riksdagen i skrivelse den 12 maj 1942

(nr 199) om utredning rörande möjligheterna att genom statens medverkan

mera planmässigt än hittills trygga landets och särskilt den svenska

landsbygdens försörjning med elektrisk kraft. Chefen för handelsdeparte
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

mentet tillkallade den 23 januari 1943 jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande

den 18 december 1942 sakkunniga med uppdrag att verkställa utredning i

sistnämnda hänseende. De sakkunniga antog sedermera benämningen elkraftutredningen

av år 1943. I direktiven för utredningen framhölls bl. a.,

att det måhända kunde komma att visa sig, att kraftförsörjningen inom vissa

delar av landet skulle kunna avsevärt förbättras genom en skärpning eller

utvidgad tillämpning av bestämmelserna om skyldighet för kraftverksägare

att tillhandahålla bvgdekraft.

I skrivelse till chefen för kommunikationsdepartementet den 10 maj 1947

framlade elkraftutredningen sin uppfattning beträffande det fortsatta utredningsarbetet

angående bygdekraftsinslitutet. I skrivelsen åberopades en

av utredningen upprättad promemoria med synpunkter på frågorna om bygdekraftsinstitutets

betydelse för kraftförsörjningen och om dess framtida

utformning. I promemorian framhölls, efter erinran om innehållet i 4 kap.

1—4 §''§ vattenlagen, att syftet med bygdekraftsinstitutet vore att tillförsäkra

bygden erforderlig kraft till skäligt pris. Vidare anfördes i promemorian följande.

De tre första paragraferna, som stadgar skyldighet för kraftverksägare alt

tillhandahålla bygdekraft, är ovillkorliga och har kommit i tillämpning ett

flertal gånger. Det har därvid visat sig, att viss tveksamhet råder rörande

lagens innebörd. Särskilt tolkningen av bygdebegreppet och sättet för beräkningen

av den andel av uttagbar kraftmängd, som skall tillhandahållas

såsom bygdekraft, är frågor, som varit föremål för olika uppfattningar.

Något slutligt utslag i ansökningsmål enligt 4 § om erhållande av "bygdekraft

har veterligen ännu icke avkunnats sedan vattenlagens tillkomst. Bortser

man från en framställning år 1931 till Norrbygdens vattendomstol, som

av särskilda skäl avvisades av vattenrättsdomaren, och en år 1945 till samma

domstol inkommen men sedermera återkallad ansökan om bygdekraft

från Hammarforsens kraftverk samt två nyligen anhängiggjorda mål angående

bygdekraft från Hammarforsens kraftverk resp. Kattstrupeforsens

kraftverk i Indalsälven, vilka ännu ej handlagts av vattendomstolen, har endast

förekommit ett enda mål angående ansökan om åtnjutande av bygdekraft,

nämligen ett mål rörande kraftverket i Trollhättan. Vid handläggningen

av detta mål visade det sig, att tillämpningen av 4 § nödvändiggjorde

mycket omfattande utredningar. När målet pågått i över tio år och man

trots detta ännu icke kunde skönja något slut på utredningsbehovet, förliktes

därför parterna och något avgörande i de väsentliga frågorna behövde ej

träffas av domstolen. Även om Trollhättemålet måste betecknas såsom synnerligen

komplicerat, kan man av detsamma draga den slutsatsen, att även

i normalfall tillämpning av 4 § i dess nuvarande form kräver många både

vidlyftiga och kostsamma utredningar och fordrar avgörande av vattendomstolen

i ett flertal svåra principfrågor.

Beträffande bygdekraftsinstitutets betydelse för kraftförsörjningen anfördes

i promemorian:

Ehuru bestämmelserna om rätt att komma i åtnjutande av bydgekraft varit

gällande i snart 30 år har de sålunda ännu icke kommit till någon användning

för att trygga bygdens behov av kraft. Veterligen kan icke heller

något fall påvisas, då kraftverksägare vägrat leverera kraft till bygdekrafts
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

9

berättigade, såvida ej rena distributionssvårigheter lagt hinder i vägen. Anledningen

till att bvgdekraft ej påkallats torde i de flesta fall ha varit, alt

bygden omkring kraftverken redan vid kraftverkens tillkomst varit tillfredsställande

elektrifierad från andra kraftkällor i trakten eller senare frivilligt

elektrifierats från kraftverken och att kraft tillhandahållits till ett skäligt

pris. Det bör anmärkas, att bestämmelsen att bygdekraften skall tillhandahållas

till ett kraftpris, som motsvarar ägarens ''självkostnad med tillägg av

två procent å anläggningskapitalet, ej behöver innebära att bygdekraftspriset

blir lägre än eljest vare sig vid kraftkällan eller framme hos bygdekraftsavnämarna.

Beaktas bör även den dominerande roll, som distributionskostnaderna

normalt spelar för bygdekraftsavnämarna.

En undersökning har visat alt omkring 85 % av Sveriges landsbygd redan

är elektrifierad. Det rådande samkörningssystemet, möjligheterna att erhålla

statliga bidrag till elektrifieringskostnaderna, de pågående standardiseringssträvandena

— som kommit till uttryck bl. a. genom ett av elkraftutredningen

nyligen framlagt förslag till standardtariffer för detaljdistribution

av elektrisk kraft — samt möjligheten till prisreglering genom statens

prisregleringsnämnd för elektrisk ström utgör exempel på omständigheter,

som är agnade att säkra kraftförsörjningen inom bygdekraftsberättigade

orter utan anlitande av bygdekraftsinstitutet. Någon avsevärd förbättring av

kraftförsörjningen inom dessa orter torde därför icke vara att vinna genom

skärpning eller utvidgad tillämpning av vattenlagens bestämmelser angående

skyldighet för kraftverksägare att tillhandahålla hygdckraft.

Slutligen anfördes i promemorian beträffande bygdekraftsinstitutets framtida

utformning följande.

Den omständigheten, alt bestämmelserna om rätt alt komma i åtnjutande

av bygdekraft icke kommit till praktisk användning, behöver ej innebära,

alt bygdekraftsinstitutet saknar all betydelse för tillförsäkrandet av kraft åt

ifrågavarande bygder. Genom att det kvarstår såsom nödfallsutväg kan det

i praktiken verka som garanti för att ifrågavarande bygder icke blir förbigångna

vid elektrifieringen. För att bygdekraftsinstitutet skall bli ett praktiskt

användbart instrument torde dock en väsentlig förenkling av förfarandet

för att komma i åtnjutande av kraften vara påkallad.

Fråga om erhållande av bygdekraft skall handläggas såsom ansökningsmål

och det åligger därför i princip sökandena att förskottera och bestrida

kostnaderna för de sakkunnigutredningar, som erfordras för målets bedömande.

Sökanden kan möjligen därjämte förpliktas goltgöra kraftverksägaren

vissa kostnader, som denne haft i målet. Svårigheter att på förhand

närmare överblicka omfattningen av de utredningar, som kan erfordras, och

bedöma de ekonomiska förpliktelser, som sökanden ikläder sig i och med

en ansökan, kan mången gång ha verkat återhållande, även då det gällt

framställande av fullt berättigade anspråk på bygdekraft.

Vattendomstolen har vid prövning av ansökan enligt 4 kap. 4 § vattenlagen

att taga ställning till en mängd svårlösta frågor, t. ex. om vem som

är berättigad att uppträda som sökande till bygdekraft, om bygdekraftsområdets

geografiska gränser, vilkas bestämmande kan vålla särskild svårighet

då närbelägna strömfall successivt utbygges, om vilka bygdekraftsberättigade

behov, som föreligger, om storleken av den bygdekraft, som

kraftverksägaren skall vara skyldig tillhandahålla, och av den kraftmängd,

som sökanden äger utfå, om det pris, som avnämaren har att betala för den

honom tilldelade kraften, och om de villkor i övrigt, på vilka kraften skall

tillhandahållas. Uttalanden till ledning vid prövning av dessa frågor vore

av värde.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

I fråga om kraftprisets bestämmande torde enklare normer än nu gällande

böra införas. Enligt 4 kap. 4 § andra stycket vattenlagen skall ersättning

för kraften givas med det belopp, som motsvarar kraftverksägarens självkostnad

med tillägg av såsom skälig affärsvinst ansedda två procent å anläggningskapitalet.

Denna till synes enkla regel torde vara den, som vid

den praktiska tillämpningen av bygdekraftsbestämmelserna visat sig bjuda

de största svårigheterna och nödvändiggöra de mest arbetskrävande utredningarna.

Syftet med bygdekraftsinstitutet — att säkra bygdens behov av

kraft — skulle enligt elkraftutredningens förmenande vinnas om man bestämde

priset enligt en för trakten skälig taxa, som i brist på åsämj ande

mellan parterna skulle fastställas av vattendomstolen efter hörande

av statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström. Sedan elkraftutredningen

som ovan nämnts förordat vissa standardtariffer för detaljdistribution

av elektrisk kraft kan ett enhetligt tariffsystem i en snar framlid

förväntas vara genomfört för större delen av landsbygdsdistributionen i

landet. I fråga om råkraftpriserna har redan en utpräglad enhetlighet kommit

till stånd genom den normgivande betydelse, som vattenfallsstyrelsens

råkrafttaxor erhållit över hela landet. För tillämpning av de i standardtarifferna

fixerade avgifterna har förutsatts råkraftabonnemang enligt vattenfallsstyrelsens

normaltaxor eller därmed jämförliga råkraftkostnader. Elkraftutredningens

förslag till standardtariffer kan således sägas bygga på

enhetliga principer i fråga om såväl råkrafttaxor som detalj distributionstariffer.

Genom att samma principer lades till grund för prisbestämningen även

i fråga om bygdekraft skulle ett för all landsbygdsdistribution gemensamt

tariffsystem erhållas och samtidigt en avsevärd lättnad vinnas vid bygdekraftsbestämmelsernas

tillämpning.

Elkraftutredningen vill slutligen peka på det förhållandet att koncession

av Kungl. Maj:t fordras för distributionsanläggning och att frågan om omfattningen

av distributionsområdet för bygdekraft är beroende på prövning

av två olika myndigheter.

Med hänvisning till vad sålunda i promemorian anförts uttalade elkraftutredningen,

att den funnit, att bygdekraftsinstitutet som sådant, även om

lagbestämmelserna därom i möjligaste mån omarbetades, icke torde leda till

en förbättrad kraftförsörjning i de trakter, där institutet kunde komma till

användning. Ehuru utvecklingen givit vid handen, att landsbygdens behov av

elektrisk kraft hittills tryggats på praktiskt lättare framkomliga vägar än de

av vattenlagen anvisade, kunde bygdekraftsinstitutets existens likväl icke

frånkännas all betydelse för tillförsäkrandet av kraft åt ifrågavarande bygder.

Elkraftutredningen ville därför icke föreslå institutets slopande. Under

sådana förhållanden kunde en omarbetning av vattenlagens hithörande bestämmelser

i ändamål att erhålla klarare och enklare regler i ämnet vara

motiverad. Elkraftutredningen framhöll slutligen, att även om kraftförsörjningens

framtida ordnande skulle medföra åtgärder av sådan art, att bygdekraftsinstitutet

bleve obehövligt, genomförandet av dylika åtgärder likväl

måste taga så lång tid i anspråk, att en interimistisk omarbetning av bygdekraftsbestämmelserna

vore motiverad. I

I detta sammanhang torde även få erinras om att bygdekraftsfrågan kom

upp till behandling vid 19i7 års riksdag genom en motion av herr Jönsson i

Rossbol m. fl. (11:308). Andra lagutskottet framhöll i sitt utlåtande i an
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

11

ledning av motionen (nr 37), att det på längre sikt knappast kan tänkas

någon annan verkligt effektiv metod att avhjälpa regleringsbygdernas svårigheter

än att tillföra dessa nya produktiva krafter i stället för dem, som

förstöres genom vattenregleringarna. Därvid betonades, att bygdekraftsinstitutet

har sin grund i en dylik åskådning. Utskottet hemställde, att riksdagen

hos Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning bl. a. av frågan om

gottgörelse till bygd för skada, som föranledes av vattenkraftanläggningar

•och vattenregleringar. Denna hemställan bifölls av riksdagen (riksdagens

skrivelse nr 313).

Slutligen torde böra omnämnas dels en framställning till justitiedepartementet

den 6 juli 1957 av Tärna kommun, dels ock en framställning till

Kungl. Maj:t i maj 1959 av Fjällkommunernas samarbetskommitté, Tornedalskommunernas

förbund och Norrlands naturvärn. I dessa framställningar

beröres, jämte annat, frågan om bygdekraftsinstitutets framtida utformning.

Vattenlagssakkunnigas förslag

Vattenlagssakkunniga erinrar till en början om att syftet med bygdekraftsinstitutet

såsom elkraftutredningen framhållit är att tillförsäkra bygden erforderlig

kraft till skäligt pris. I anslutning därtill anför de sakkunniga följande.

I och för sig är det också en naturlig tanke, att bygden omkring ett kraftverk

icke bör ställas utan möjlighet att vid behov erhålla kraft därifrån på

rimliga villkor. Institutet har det oaktat i praktiken ej fått någon praktisk

tillämpning. Orsakerna härtill är flera. Den omständigheten, att kraftverkets

ägare ej är skyldig att svara för kraftens överförande till konsumenten, torde

ha varit av väsentlig betydelse, eftersom distributionskostnaderna är av

den största vikt i detta sammanhang. Elektrifiering av landsbygden har ju

också i stor utsträckning måst ske med det allmännas hjälp. Emellertid torde

även det förhållandet, att lagens regler om bygdekraft i flera avseenden

visat sig vara svårtolkade och för sin tillämpning kräva vidlyftiga och tidsödande

utredningar, ha i sin mån bidragit till att institutet icke kommit till

någon användning.

Enligt de sakkunnigas mening kan bygdekraftsinstitutet ändock icke frånkännas

en viss betydelse. Ehuru bestämmelserna om bygdekraft ej erhållit

praktisk tillämpning, antager de sakkunniga att blotta förefintligheten av institutet

i viss mån medverkat till att de intill kraftkällorna belägna bygderna

fått sin rimliga andel av kraften. Man kan alltså icke bestrida möjligheten

av att institutet genom sin existens i tysthet fyllt en funktion. Intill dess

elektrifieringen av landsbygden blivit i huvudsak fullbordad, torde denna

betydelse enligt de sakkunnigas mening kvarstå, låt vara att den reduceras

allt eftersom elektrifieringen fortskrider. Tillika framhålles, att bygdekraftsinstitutet

även efter verkställd elektrifiering kan ha en viss funktion att

fylla såsom garanti för att ström kan erhållas till skäligt pris. Å andra sidan

torde kraftdistributionen i stort sett numera vara så organiserad att

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

några farhågor för oskälig prissättning knappast behöver hysas. De sakkunniga

erinrar i detta sammanhang särskilt om bestämmelserna om prisreglering

beträffande elektrisk kraft.

Vid övervägande av frågan har de sakkunniga väl funnit, att de skäl som

uppbär bygdekraftsinstitutet måhända icke längre är så tungt vägande, men

icke ansett sig kunna ifrågasätta institutets avskaffande.

Om bygdekraftsinstitutet anses behöva behållas, torde det enligt de sakkunniga

vara nödvändigt att göra det mera användbart för att det skall kunna

fullgöra avsedd funktion. Några alltför genomgripande ändringar i gällande

regler bör visserligen knappast komma i fråga, men vissa modifikationer

torde kunna utan större ingrepp giva beaktansvärda fördelar och i sin mån

stärka bygdeintressets ställning i samband med exploateringen av vattenkraften.

De sakkunniga har i sitt förslag först upptagit frågan om o m f a 11 n i n gen

av skyldigheten alt tillhandahålla bygdekraf t.

Härom anföres:

Som bekant varierar den energimängd, vilken per tidsenhet kan uttagas

vid en anläggning, alltefter vattentillgångens växlingar. Även värdet å den

producerade energien är växlande, beroende på den tid av dygnet, resp. veckan

och året, under vilken energien produceras. Genom vattenregleringar och

samköming mellan olika kraftverk kan dessa variationer i fråga om effekt

och energivärde till en viss grad utjämnas, men de kvarstår dock, särskilt

vid hög utbyggnadsgrad, i betydande utsträckning. För att tillgodose de behov

som angives i 4 kap. 1 § första stycket vattenlagen — d. v. s. den kringliggande

bygdens behov av kraft till användning i hantverk, småindustri

eller lantbruk eller till belysning eller uppvärmning — lärer i regel erfordras

kraft som är att anse såsom högvärdig, s. k. prima kraft. Fråga uppkommer

då i vilken omfattning bygdeintresset kan påfordra att i den andel,

som skall tillkomma bygden av den årliga kraftmängden, inrymmes sådan

värdefullare kraft. Denna fråga sättes på sin spets först då tillämpning av

bygdekraftsskyldigheten påkallas enligt 4 kap. 4 §. Det är emellertid tydligt,

att vattendomstolen redan vid bestämmande enligt 4 kap. 1 § av andelens

storlek måste bilda sig en viss uppfattning i saken, eftersom andelens storlek

skall anpassas bl. a. efter bygdens kraftbehov. Det är i varje fall nödvändigt,

att domstolen och parterna har klart för sig i vad mån det andelstal

som domstolen fastställer även skall ha avseende å den i varje tidsmoment

uttagbara effekten.

I rättstillämpningen har härutinnan hävdats i huvudsak två olika uppfattningar.

Enligt den ena uppfattningen skall andelstalet fastställas med hänsyn

till det för bygdekraftsändamål föreliggande energibehovet utan hänsyn

till i vad mån detta måste täckas med högvärdig eller lågvärdig kraft. Effektuttagningen

får sedan närmare bestämmas i samband med tillämpning

av bygdekraftsskyldigheten enligt 4 kap. 4 §, därvid man med hänsyn till

arten av de behov som föreligger får räkna med att det i huvudsak blir prima

kraft som erfordras för bygdekraftsbehovens täckande. Enligt denna uppfattning

är således andelstalet icke bestämmande för den effekt som anläggningens

ägare vid varje tillfälle är skyldig att tillhandahålla. Den andra

åsikten innebär, att andelstalet skall bestämmas så, att förhållandet mellan

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

13

den för bygdekraftsbehovets tillgodoseende erforderliga effekten och den vid

anläggningen nttagbara effekten icke i något ögonblick blir större än del

fastställda andelstalet.

Varken lagtexten eller förarbetena giver säker ledning för ett slåndpunktstagande

i frågan. Det i 4 kap. 1 § första stycket förekommande uttrycket årlig

»kraftmängd» kan rent språkligt knappast tolkas annat än såsom liktydigt

med årlig energimängd. I motiven till det 4 kap. 1 § motsvarande stadgandet

i 1917 års sakkunnigförslag (1 kap. 14 §) användes emellertid —

ehuru förslagets lagtext i likhet med den gällande lydelsen av 4 kap. 1 §

talar om kraftmängd — uttrycket »kraftbelopp», vilket kan tyda på att de

sakkunniga även haft den i anläggningen vid varierande vattentillgång uttagbara

effekten i tankarna. När det i 4 kap. 1 § andra stycket talas om

»det behov av kraft, som inom bygden redan föreligger», måste avses såväl

energibehov som effektbehov.

I rättstillämpningen har den berörda frågan prövats bl. a. i samband med

handläggningen av vissa på talan av advokatfiskalsämbetet anhängiggjorda

mål angående bestämmande av procenten för den bygdekraft, som skulle

tillhandahållas från kungsådrans vattenkraft i äldre anläggningar (se N.J.A.

1940 s. 245 och 255). Vattenöverdomstolen, vars motivering fastställdes av

Kungl. Maj:t, gjorde därvid i fråga om grunderna för bestämmande av

storleken av den andel som skulle tillhandahållas såsom bygdekraft ett principuttalande

av innehåll, att andelen, som icke finge anses vara direkt bestämmande

för storleken av den effekt anläggningens ägare vid varje tillfälle

kunde vara skyldig tillhandahålla för bygdekraftsändamål, borde fastställas

under bl. a. den förutsättningen att de bygdekraftsberättigade icke

skäligen kunde göra anspråk på att såsom bygdekraft erhålla enbart prima

kraft. Innebörden av detta uttalande synes ej fullt klar. Man torde emellertid

av de ifrågavarande rättsfallen kunna utläsa, att det av domstolen fastställda

andelstalet endast ger besked om den energimängd, som skall reserveras

för bygdekraftsändamål, medan anläggningens ägare i viss mån lämnas

i ovisshet om vilken effektuttagning han har att räkna med. Härvidlag får

domstolen, då fråga uppkommer om tillhandahållande av bygdekraft, efter

vad som kan finnas skäligt jämka mellan de berörda intressena i den mån

marginal härför finnes.

Skyldigheten att såsom bygdekraft tillhandahålla viss andel av den uttagbara

energimängden kan emellertid med hänsyn till vad nu anförts _efter
som

de behov som skall tillgodoses genom bygdekraft till allra största delen

kan tillgodoses endast med prima kraft — komma att innebära att anläggningens

ägare blir ålagd att av den vid anläggningen uttagbara prima kraften

tillhandahålla en effektandel, som kan vara flera gånger större än den

av vattendomstolen fastställda energiandelen. Enligt ett vid prövningen av

ett av de ovan nämnda rättsfallen anfört exempel kan mot en energiandel

av 1,25 procent svara en effektandel av den vid lågvatten uttagbara effekten

av omkring 9 procent. I ett extremt fall med bygdekraftens energiandel fastställd

till maximum 10 procent och något andra förutsättningar i övrigt

än i det anförda exemplet antagits skulle effektandelen vid lågvatten kunna

stiga till praktiskt taget 100 procent. Detta är ett resultat, som måhända ej

har förutsetts av lagstiftaren. Fråga är emellertid om icke en lagstadgad

begränsning även i avseende å effekten skulle göra institutet ännu krångligare

än förut. Den ståndpunkt som praxis torde ha intagit — med åtminstone

huvudsaklig anslutning till den förstnämnda av de ovan omförmälda

båda åsikterna — innebär, att anläggningens ägare har möjlighet att med

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

ledning av det fastställda andelstalet bilda sig en någorlunda säker uppfattning

om vad han har att rätta sig efter. Eftersom han äger kännedom om de

ändamål, för vilka bygdekraften är avsedd, och vet att energien måste levereras

i huvudsak såsom prima kraft, kan han ungefärligen beräkna den

största effekt som kommer att uttagas såsom bygdekraft och inrätta sig därefter.

I praktiken torde ej behöva befaras, att den för bygdekraftsbehovets

tillgodoseende ianspråktagna delen av lågvatteneffekten skall bli oskäligt

hög. Det har visat sig att bygdens kraftbehov i regel icke är större än att

det kan täckas med en mycket ringa del av den vid vederbörande anläggning

uttagbara energimängden. Endast i undantagsfall har vattendomstolen fastställt

bygdekraftsandelen till det stadgade maximum 10 procent. I regel understiger

andelen 5 procent, och understundom uppgår den icke ens till en

procent. (I de fall, då andelen fastställts till maximum eller i närheten därav,

torde vederbörande vattendomstol som regel ha följt »effektmetoden» och

sålunda utgått från den senare av de ovan angivna båda åsikterna.) Under

sådana förhållanden kan frågan knappast anses ha någon större aktualitet.

Det synes ej heller erforderligt eller lämpligt att vattendomstolen redan i

samband med andelens bestämmande meddelar närmare föreskrifter om effektuttagning

m. m. Att gå alltför mycket i detalj på ett tidigt stadium kan

icke gärna komma i fråga.

I detta sammanhang framhåller de sakkunniga, att när under löpande

tjuguårsperiod uppkommer en ökning i den vid anläggningen uttagbara

kraftmängden — genom ytterligare utbyggnad av strömfallet, vattenreglering

eller installerande av nytt maskineri — denna ökning skall komma

även de till bygdekraft berättigade till godo. Detta synes framgå av avfattningen

av bygdekraft sbestämmelscrna och har även uttryckligen framhållits

i motiven till desamma.

Även ett annat särskilt spörsmål beröres i detta sammanhang av de sakkunniga,

nämligen frågan om betydelsen för bygdekraftsskyldighetens omfattning

av att kraftbehovet i bygden i större eller mindre grad blir tillgodosett

på frivillighetens väg. Härom anför de sakkunniga:

Bygdekraftsskyldiglieten avser alt tillgodose kringliggande bygds behov

av kraft för vissa ändamål. I den mån detta behov blir tillgodosett på frivillighetens

väg skulle sålunda skyldigheten att leverera bygdekraft icke behöva

tagas i anspråk. Det måste emellertid beaktas, att bygdekraftsinstitutet

har till syfte ej blott att medverka till en tillfredsställande elektrifiering av

bygden utan även att utgöra garanti för alt bygden bibehålies vid möjligheten

att fylla sitt kraftbehov. I den mån bygdens kraftbehov kan med full

säkerhet antagas bliva till skäligt pris fyllt medelst kraft från mindre kraftverk

inom området, vilka beräknas komma att avsätta sin kraft därstädes

för bygdeändamål, lärer det icke vara erforderligt att ålägga skyldighet att

tillhandahålla bygdekraft. Däremot torde icke samma hänsyn kunna tagas

till kraft, som frivilligt levereras från den kraftanläggning, varom fråga är.

Bygdekraftsandelen bör bestämmas med sådan marginal, att bygden kan

räkna med att erforderlig kraft även i framtiden skall komma bygden till

godo. Motsvarande gäller i fråga om kraft, som frivilligt levereras från någon

annan mera avlägset belägen större kraftstation. Det är ju icke helt uteslutet,

att dennas ägare, i den mån icke skyldighet att leverera bygdekraft

till ifrågavarande område föreligger även för honom, kan komma att finna

det mera lönande att använda kraften på ändrat sätt.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

15

Beträffande frågan om bestämningen av bygdebegreppet,

såvitt angår bygdekraftsinstitutet, framhåller de sakkunniga följande synpunkter

i anslutning till förarbetena till vattenlagen.

Det är givetvis en vansklig uppgift att på ett något så när oförtydbart sätt

definiera ett så allmänt begrepp som här är i fråga. Det ligger emellertid

nära till hands att då det gäller att vid tillämpning av gällande lag fastställa

innebörden av bygdebegreppet i den mening, vari det användes i 4 kap. 1 §,

söka ledning av de grundsatser, som varit vägledande vid tillskapandet av

bygdekraftsinstitutet. Dessa grundsatser har med återgivande av vissa uttalanden

ur vattenlagens förarbeten berörts i det föregående. Det ovan citerade

uttalandet i det avsnitt av 1917 års sakkunnigbetänkande, som legat

till grund för vattenlagens bestämmelser om bygdekraft, torde kunna giva

anledning till en ganska restriktiv tolkning av bygdebegreppet. Enligt denna

tolkning skulle med bygden kring ett strömfall avses det — uppenbarligen

ganska begränsade — område, vars befolkning kunnat tillgodogöra sig

strömfallets vattenkraft för sågverks- och kvarndrift eller annan småindustri.

Uttalanden i övrigt i samband med tillkomsten av vattenlagen —

särskilt av departementschefen i den inledande allmänna motiveringen till

det inom departementet omarbetade förslaget — kan emellertid anses giva

belägg för att bygdekraftsinstitutet tillkommit på grundval av överväganden

med mera allmän syftning. Denna tendens hos del omarbetade förslaget

korn till uttryck särskilt däri att maximum för bygdekraftsandelens storlek

fastställdes till en tiondel, medan 1917 års sakkunniga stannat vid en tjugonde!.

Det har ansetts vara ett allmänt intresse av stor betydelse att landsbygdens

befolkning erhåller tillgång till elektrisk kraft för belysning, hantverk

och småindustri, och avsikten har varit att bygdekraftsinstitutet —

såsom en kompensation för de förmåner som enligt vattenlagen tillerkänts

kraftintresset — i sin mån skulle medverka till främjande av detta syfte.

Det torde ej vara riktigt att vid bygdeområdets bestämmande tillmäta avgörande

betydelse åt frågan, huruvida befolkningen i äldre tid tillgodogjort

sig vattenkraften i strömfallet. Av vattendomstolarnas beslut rörande storleken

av bygdekraftsandelen enligt 4 kap. 1 § vattenlagen kan också utläsas,

att man i allt fall på senare tid givit begreppet bygdekraft en vidare tolkning

än som angivits i 1917 års sakkunnigbetänkande.

Enligt de sakkunnigas mening är det svårt att giva bygdebegreppet en avgränsning

som lämnar mer än huvudsaklig ledning för bygdeområdets bestämmande

i det särskilda fallet. Man torde vara nödsakad att i varje särskilt

fall undersöka vilken räjong som naturligen kan anses räkna strömfallet

såsom sin kraftkälla. Därvid kan helt säkert icke -— såsom blivit ifrågasatt

närmast beträffande användningen av regleringsavgifterna — krävas att

bygdeområdet skall ligga inom nederbördsområdet. Ej heller bör bygdebegreppet

mer eller mindre direkt anknytas till skadeverkningarna av förelaget,

ehuru dessa givetvis i viss mån bör tagas i beaktande. De sakkunniga

anser å andra sidan icke, att bygdebegreppet har en så vidsträckt omfattning,

att områden som för sin elektrifiering kräver högspänningsledningar med

stor kapacitet kan inbegripas i bygdeområdet. Man bör alltså bortse från

fjärröverföring i modern mening. Med ledningar på upp till 10 kilovolt kan

man i allmänhet behärska områden på 20—30 km avstånd från kraftkällan.

Denna gräns anser de sakkunniga åtminstone ej vara för vid. Man kan dock

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

icke anses berättigad att stanna därvid. Vid bestämmande av bygdeområdet

är det enligt de sakkunniga även av vikt att tillse, att det kommer att innefatta

ett ur olika synpunkter rationellt och ändamålsenligt distributionsområde.

Det åligger ej kraftverkets ägare att bygga och underhålla ledningar

för kraftens överföring till konsumenten. En förutsättning för att bygdekraften

över huvud taget skall kunna utnyttjas anser de sakkunniga därför

vara, att antingen leverans kan ske över befintligt distributionsnät eller ock

möjlighet finnes att anordna ledningar för kraftens överföring.

De sakkunniga har övervägt om möjlighet finnes att i lagtexten närmare

än som nu är fallet precisera innebörden av bygdebegreppet. Med hänsyn till

de ganska svårbestämda faktorer som bör vara avgörande vid bestämmande

av bygdebegreppet har de sakkunniga dock ej funnit detta möjligt. I anslutning

härtill anför de sakkunniga:

En utväg att skapa något större klarhet vore att genom ändring i 4 kap.

1 § vattenlagen bereda möjlighet för vattendomstolen att i samband med

bestämmande av bygdekraftsandelens storlek fatta bindande beslut i fråga

om bygdekraftsområdets omfattning, åtminstone i huvudsakliga drag; enligt

nu gällande rätt äger vattendomstolen ej en dylik befogenhet (jfr NJA

1926 s. 356). Med en sålunda ändrad processuell ordning skulle den som önskade

komma i åtnjutande av bygdekraft från en anläggning ej behöva sväva

i ovisshet, huruvida han över huvud taget tillhörde den krets som vore berättigad

till bygdekraft.

Emellertid kan det ej bestridas, att även olägenheter är förenade med en

sådan ordning. De redan förut ofta mycket vidlyftiga och tyngande kraftverksmålen

skulle bliva ytterligare belastade med utredningsmaterial. Visserligen

skulle ett bestämmande av bygdeområdet i sammanhang med kraftverksmålets

avgörande sannolikt kräva mindre omgång än om frågan skulle

behöva tagas upp till prövning vid varje tillfälle då talan väckes om tillämpning

av bygdekraftskyldigheten enligt 4 kap. 4 §. Med hänsyn till att behovet

av bygdekraftsinstitutets användning i fortsättningen liksom hittills kan antagas

bliva mindre framträdande kan dock denna synpunkt ej tillmätas avgörande

betydelse. Tanken på en ändrad processuell ordning i detta hänseende

synes därför böra avvisas. Det kan framhållas att en möjlighet att i viss

mån tillgodose syftet med den ifrågasatta anordningen redan föreligger genom

bestämmelserna om mellandom i 17 kap. 5 § rättegångsbalken. Om någon

väcker talan om rätt att utbekomma bygdekraft och tvist råder, huruvida

sökanden tillhör vederbörande kraftanläggnings bygdeområde, torde —

om det kan väntas att målet i övrigt kommer att bliva av vidlyftig och komplicerad

beskaffenhet — utredningen i målet till en början kunna i huvudsak

begränsas til! att avse denna fråga och, enligt nyssberörda stadgande eller

i ålit fall grunderna för detsamma, särskild dom meddelas med besked,

huruvida sökanden med hänsyn till bygdeområdets utsträckning är berättigad

att komma i åtnjutande av bygdekraft. Härigenom undvikes att parterna

i onödan nedlägger kostnader och arbete på utredningar om den närmare

omfattningen av och villkoren för kraftleveransen.

Vad härefter angår frågan om tillämpningen av skyldiglieheten

att tillhandahålla bygdekraft enligt 4 kap. 4 § vattenlagen

erinrar de sakkunniga till en början om sitt förut återgivna uttalande,

att bygdekraftsinstitutet har en viss funktion att fylla såsom garanti för

s. 17 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

17

att redan tillgänglig frivillig leverans av kraft icke kommer att undandragas

bygden. Enligt andra punkten av 4 kap. 4 § i nuvarande lydelse är anläggningens

ägare, där ej annorlunda överenskommes, icke pliktig att tillhandahålla

sökanden kraft tidigare än två år efter det ansökningen delgivits honom.

De sakkunniga förordar att denna bestämmelse modifieras så, alt leveransskyldigheten

kan träda i kraft tidigare, om eljest särskilda omständigheter

föreligger. Ett särskilt skäl till avvikelse från tvåårsfristen bör enligt

de sakkunnigas mening anses föreligga framför allt i fall, då syftet med

ansökningen är att häva ett avbrott i leveransen av kraft till den ort eller

fastighet, varom fråga är. Hänsynen till sökandens intresse torde då påkalla

att tiden sättes åtskilligt kortare, vilket i regel icke torde medföra någon

större olägenhet för anläggningens ägare.

I detta sammanhang anför de sakkunniga vidare:

Det kan tänkas, att anläggningens ägare gentemot en ansökan om utfående

av bygdekraft invänder att från anläggningen redan på grund av frivilliga

avtal (ev. även på grund av föreskrifter i dom eller avtal om leverans av ersättningskratt

för vid anläggningen tillgodogjord vattenkraft) levereras kraft

till bygdeområdet för de ändamål, som avses med bygdekraften, i en omfattning

som motsvarar den av vattendomstolen fastställda bygdekraftsandelen.

Ett dylikt tillgodoseende från kraftverksägarens sida av bygdeoinrådets

kraftbehov måste givetvis i viss utsträckning räknas honom till godo. Såsom

förut påpekats är det bl. a. just det förhållandet, att bygdens kraftbehov

tillgodosetts på frivillighetens väg, som medverkat till att förfarandet enligt

4 kap. 4 § ej kommit att bliva tillämpat. Å andra sidan lärer det emellertid

icke låta sig göra att helt överlåta åt anläggningens ägare att bestämma på

vad sätt detta behov skall fyllas. En viss prövningsrätt härutinnan måste förbehållas

vattendomstolen på samma sätt som om det fall skulle inträffa, att

flera konkurrerande ansökningar om bygdekraft föreligger, vilka ej kan alla

tillgodoses inom ramen för den fastställda bygdekraftsandelen. Det kan i

detta sammanhang erinras om det förut återgivna uttalandet i motiven, att

frågan om den för bygdekraftsändamål tillgängliga kraftens fördelning mellan

olika avnämare helst bör bringas till lösning i ett sammanhang. Öm det

skulle befinnas att det behov som åberopas till stöd för ansökningen är väsentligt

angelägnare med hänsyn till bygdens intresse än de behov som tillgodosetts

genom frivilliga kraftavtal, bör ansökningen kunna bifallas, även

om därigenom kommer att levereras kraft till bygden utöver den av vattendomstolen

fastställda andelen. Med den utformning som bygdekraftsinstitutet

erhållit torde en sådan ordning stå i överensstämmelse med gällande rätt.

Det är emellertid tydligt att en domstol endast vid mera ovanliga förhållanden

kan tänkas behöva försätta en kraftverksägare, som genom frivilliga avtal

lojalt sökt tillgodose bygdens kraftbehov, i en dylik situation, som ju för

honom kan medföra kännbara olägenheter.

De sakkunniga behandlar även den situation som uppstår, då två eller

flera strömfall är belägna tätt intill varandra. Om detta spörsmål anför de

sakkunniga:

Här torde det vara riktigast att såsom utgångspunkt göra klart för sig vilket

bygdekraftsområde, som skulle tillkomma vart och ett av strömfallen,

därest de övriga strömfallen ej funnits. Därvid uppkommer ett större eller

2 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 3 avd. Nr 10

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

mindre område, som i bygdekraftshänseende blir gemensamt för de olika

strömfallen. När strömfallet A utbygges, kan man icke begränsa dess bygdekraftsoinråde,

därför att strömfallet B beräknas framdeles komma att bliva

utbyggt. När B sedermera blir utbyggt, bör det å andra sidan icke gå fritt

från skyldighet att leverera bygdekraft, därför att ägaren av A tidigare ålagts

att tillhandahålla bygden kraft. Hur fördelningen av skyldigheten de olika

kraftverken emellan skall ske, kan emellertid bliva en komplicerad fråga.

Om någon innan B blivit utbyggt redan tagit A:s skyldighet att tillhandahålla

bygdekraft i anspråk, kan det föreligga svårigheter att överflytta denna

skyldighet på B. Något formellt hinder därför torde ej behöva möta, eftersom

ett förordnande enligt 4 kap. 4 § om leverans av bygdekraft lärer

kunna omprövas vid utgången av den enligt 4 kap. 1 § löpande tjuguårsperioden,

varjämte vattendomstolen torde kunna i samband med förordnandet

jämlikt 4 kap. 4 § om leverans av bygdekraft från A — om B beräknas snart

bliva utbyggt — göra förbehåll, som medger ändring även under löpande

tjuguårsperiod. Däremot kan en ändring vålla praktiska svårigheter, då överföringsledningarna

redan ordnats för distribution från A. Den enda framkomliga

vägen att, om det befinnes påkallat med hänsyn till områdets belägenhet

och omständigheterna i övrigt, överflytta skyldigheten på B torde

vara att själva distributionen av kraften fortfarande sker från A och att A

från B erhåller ersättning i form av kraftöverföring, eller med andra ord att

kraften levereras från B genom Ars förmedling. Med det nu allmänt tillämpade

systemet med samköming mellan större kraftverk skulle en sådan anordning

kunna genomföras utan nämnvärd omgång och kostnad. Med hänsyn

till att skyldighet att tillhandahålla området bygdekraft i och för sig

kan anses föreligga för såväl A som B och då enligt tredje punkten i 4 kap.

4 § första stycket kraften må, där det lämpligen kan ske, uttagas å ägaren

tillhörig ledning, torde vattendomstolen äga befogenhet att mot B meddela

föreskrifter om sådan överföring, därest frivillig överenskommelse därom

ej kan träffas. Motsvarande situation kan inträda i fall, då båda strömfallen

är utbyggda, när ansökan om rätt att komma i åtnjutande av bygdekraft inkommer.

Är förhållandena sådana, att leveransskyldighet bör åläggas B men

distributionsnätet redan är anordnat för leverans från A, kan den nyss beskrivna

anordningen vidtagas från början. Till förebyggande av tvekan om

vattendomstolens befogenhet att meddela föreskrifter i förevarande hänseende

torde ett stadgande härom böra meddelas genom tillägg till 4 kap. 4 §.

I fortsättningen framhåller de sakkunniga, att det skulle kunna ifrågasättas

att bereda möjlighet till genomförande av en liknande ordning även då

kraftverkens bygdekraftsområden ej täcker varandra. Vid bestämmande av

bygdekraftsområdet bör enligt de sakkunniga hänsyn tagas bl. a. till distributionsmöjligheterna.

Även om vederbörlig hänsyn tages härtill kan det

dock i något fall inträffa, att ett område är så beläget att det lämpligen bör

eller helt enkelt måste taga sin kraft från strömfallet A, ehuru det ligger

inom vad som anses såsom strömfallet B:s bygdekraftsområde. Om möjligheter

förelåge att i dylika fall ordna leveransen på sätt ovan skisserats, skulle,

anför de sakkunniga, detta sannolikt bidraga till att göra bygdekraftsinstitutet

mera effektivt. De sakkunniga anser sig dock ej kunna bortse från

att man vid tillskapandet av bygdekraftsinstitutet avstått från att reglera

frågan om kraftens överföring till konsumenten. Ombesörjandet härav skulle

principiellt ankomma på konsumenten, blott med det undantag att kraften,

s. 19 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

19

där det lämpligen kunde ske, kunde tillhandahållas å ägaren tillhörig ledning.

Ett frångående av den angivna principen skulle innebära en ej oväsentlig

rubbning av institutets karaktär. De sakkunniga anser därför, att en lagstiftning

av den antydda arten ej bör övervägas, ehuru den obestridligen

skulle kunna giva bygdekraftsinstitutet något ökad användbarhet och förenkla

dess tillämpning.

De sakkunniga anmärker vidare i detta sammanhang, att rätt att komma

i åtnjutande av bygdekraft naturligtvis i främsta rummet tillkommer ägare

av fastigheter inom bygdeområdet. Med hänsyn till att tvekan yppats, huruvida

elektrisk distributionsförening eller distributionsaktiebolag kan göra

anspråk på bygdekraft för sina delägares eller kunders räkning, framhåller

de sakkunniga, att hinder häremot icke synes föreligga, om erforderliga garantier

skapas för att kraften verkligen kommer de avsedda bygdeändamålen

till godo. Även kommun, såväl stads- som landskommun, bör kunna

uppträda såsom sökande till erhållande av bygdekraft.

I fråga om ersättningen för den kraft, som levereras i fall då bygdekraftsskyldigheten

tages i anspråk, anför de sakkunniga — efter erinran

om bestämmelsen i 4 kap. 4 § andra stycket — följande.

Gentemot den berörda bestämmelsen har anmärkts, att den vid den praktiska

tillämpningen nödvändiggör alltför vidlyftiga utredningar och att den för

övrigt med hänsyn till nuvarande prisförhållanden i fråga om den elektriska

strömmen icke på ett tillfredsställande sätt tillgodoser "det med bestämmelsen

avsedda syftet. Elkraftutredningen har framhållit att syftet med bygdekraftsinstitutet

— att säkra bygdens behov av kraft — skulle kunna vinnas,

om man bestämde priset enligt en för trakten skälig taxa, som i brist på

åsämjande emellan parterna skulle fastställas av vattendomstolen efter hörande

av statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström. I samband härmed

har elkraftutredningen anmärkt att i fråga om råkraftpriserna redan

nu cn utpräglad enhetlighet kommit till stånd genom den normgivande betydelse,

som vattenfallsstyrelsens råkrafttaxor erhållit över hela landet, och

att ett på grundval härav uppbyggt enhetligt tariffsystem i en snar framtid

kan förväntas vara genomfört för större delen av landsbygdsdistributionen.

De sakkunniga anser för sin del att det skulle vara ändamålsenligt att gå

ett steg längre än elkraftutredningen föreslagit och låta kraftpriset helt bestämmas

efter de grunder som tillämpas vid frivillig leverans av elektrisk

kraft. Härigenom kan vattendomstolen frikopplas från befattning med denna

del av frågan, varigenom utan äventyrande av bygdekraftsinstitutets syfte

skulle vinnas en högst avsevärd förenkling vid vattendomstolens behandling

av ärendet. Huvudregeln skulle alltså bliva den att det överlämnas till

parterna att enligt gängse grunder träffa frivillig överenskommelse om priset.

Som förut antytts finnes möjlighet att göra kraflpriset till föremål för

prisreglering.---

Även i fråga om kraft som tillhandahålles såsom bygdekraft torde kunna

föreskrivas att prisreglering i enahanda ordning må komma till stånd, därest

parterna icke kan överenskomma om priset. Såsom elkraftutredningen

i annat sammanhang framhållit (se SOU 1947: 4 s. 29) kan det förutsättas,

att prisregleringsnämnden vid sina beslut i prisregleringsfrågor kommer att

föreskriva införande av de blivande standardtarifferna. Emellertid är från

2t Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 saml. 3 avd. Nr 10

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

den i 1902 års lag föreskrivna prisregleringen undantagna statens taxor

ävensom pris, som av kommunal myndighet fastställts för leverans av elektrisk

ström inom kommunen.1 Beträffande sådana taxor lärer med hänsyn

till den taxepolitik som från det allmännas sida tillämpas kunna antagas att

de uppfyller de fordringar som kan ställas i fråga om skälighet i prissättningen.

Det kan därför icke medföra någon olägenhet att då bygdekraft skall

tillhandahållas från statligt eller kommunalt kraftverk låta dessa taxor —

i brist på annat åsämjande om priset — direkt läggas till grund för prissättningen.

De sakkunniga erinrar vidare om att kraftpriset vid frivillig leverans kan

bestämmas även av vissa andra faktorer. Så är exempelvis företag, som erhåller

lån från statens vattenkraftsfonder eller som innehar lån, för vilka

kommun med Kungl. Maj:ts tillstånd tecknat borgen, skyldiga att underkasta

sig vederbörande myndigheters föreskrifter beträffande anläggningars

skötsel i olika avseenden.2 Dylika föreskrifter kan, framhåller de sakkunniga,

innefatta bestämmelser även beträffande prissättningen å den från

anläggningen levererade strömmen. Någon särskild hänsyn till dessa förhållanden

synes emellertid enligt de sakkunnigas mening icke påkallad vid

avfattningen av lagtexten.

De sakkunniga har i sin promemoria jämväl upptagit frågan om kostnaderna

för ansökningsförfarande enligt 4 kap. 4 §.

Härom anföres i promemorian:

Enligt 11 kap. 65 § åligger det i ansökningsmål i princip sökanden att

svara för såväl egna som motpartens kostnader. Vissa av de i 11 kap. 17 § A

upptagna, såsom ansökningsmål redovisade typerna av mål är emellertid av

den art, att de på sätt och vis kan anses såsom en fortsättning av ett tidigare

avgjort ansökningsmål. Så är fallet bl. a. med vissa mål angående tilllämpning

av 4 kap. vattenlagen. I sådana mål har i praxis understundom

frågan om fördelningen av rättegångskostnaderna lösts på sådant sätt, att

parterna fått vidkännas envar sina kostnader (jfr förut åberopade rättsfall

N. J. A. 1940 s. 245 och 255). Ett sådant förfaringssätt kan ej sägas ha direkt

stöd av ordalydelsen i 11 kap. 65 § men torde kunna försvaras med hänsyn

till det nära sambandet med det ursprungliga ansökningsmålet. Då konsekvenserna

av en ändring av lagens avfattning på denna punkt är ganska

vittutseende, vill de sakkunniga inskränka sig till att hänvisa till det förfaringssätt

som tillämpats på grundval av gällande rätt. Det kan framhållas,

att med den förenkling av bygdekraftsinstitutet som här förordats kostnaderna

för förfarandet torde högst väsentligt kunna nedbringas.

Med anledning av elkraftutredningens påpekande av det förhållandet, att

koncession av Kungl. Maj :t fordras för distributionsanläggning och att frågan

om omfattningen av distributionsområdet för bygdekraft vore beroende

på prövning av två olika myndigheter, uttalar de sakkunniga, att det torde

få förutsättas, att erforderligt samråd mellan vederbörande myndigheter

härutinnan äger rum. Något särskilt stadgande härom — efter mönster av

vad som föreskrivits beträffande tillhandahållande av ersättningskraft en
1

1902 års lag är numera ändrad härutinnan.

2 Jfr SFS 1919: 787.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962 21

ligt vattenlagen, se 11 kap. 41 § vattenlagen — har ej synts de sakkunniga

erforderligt.

Vad slutligen angår övergångsförhållandena anser de sakkunniga,

att de föreslagna ändrade bestämmelserna angående bygdekraft utan

olägenhet kan göras tillämpliga även på anläggningar, till vilka tillstånd

meddelats före bestämmelsernas ikraftträdande. Därest före ikraftträdandet

förordnande meddelats om tillhandahållande av kraft enligt 4 kap. 4 §, bör

emellertid de i förordnandet på grundval av äldre lag stadgade villkoren

gälla intill utgången av den tjuguårsperiod, för vilken skyldighet att tillhandahålla

kraft åt bygden föreligger. Först vid utgången av denna period bör beträffande

den kraftleverans som förordnandet avser nya lagen enligt de

sakkunniga bli tillämplig, i den mån omprövning påkallas.

Ledamoten av de sakkunniga herr Skoglund har i ett vid de sakkunnigas

promemoria fogat särskilt yttrande uttalat, att det med hänsyn till förhållandena

i landet i dess helhet knappast syntes erforderligt att giva bygdekraftsinstitutet

en mera vidsträckt räckvidd än det erhållit i det av de

sakkunniga framlagda förslaget. Herr Skoglund förutsatte dock på anförda

skäl därvid, att förslaget icke skulle utgöra hinder för en blivande

allsidig utredning av de norrländska kraftförsörjningsfrågorna.

Yttranden över vattenlagssakkunnigas förslag

I remissyttrandena över vattenlagssakkunnigas förslag uttalas en tämligen

enhällig anslutning till den principiella ståndpunkt till bygdekraftsinstitutet

som de sakkunniga intagit. Det vitsordas i allmänhet att institutet, ehuru

det ej kommit till praktisk användning, ändock fyllt och alltjämt fyller en

viss funktion ävensom att förenklingar av de bestämmelser som rör bygdekraften

är påkallade.

En avvikande ståndpunkt deklareras emellertid särskilt av länsstyrelserna

i Västernorrlands och Västerbottens län, som avstyrker de sakkunnigas

förslag under framhållande, att frågan om bygdens tillgodoseende med elektrisk

kraft bör prövas ur betydligt vidare synpunkter än de sakkunniga

lagt på densamma. Vattenrättsdomaren i Mellanbygdens vattendomstol framhåller,

att frågan om bygdekraften nära sammanhänger med frågan om avsättande

av tillräckliga kraftmängder för aktuella och framtida behov inom

de övre norrländska länen.

Svenska vattenkraftföreningen ifrågasätter i sitt yttrande om något bärande

skäl numera finnes för bygdekraftsinstitutets bibehållande.

I vad angår yttranden över de särskilda delarna av de sakkunnigas förslag

tillåter sig utskottet att hänvisa till propositionen s. 30—33.

Norrländska vattenkraftutredningens förslag

Norrländska vattenkraftutredningen betonar i sitt betänkande, att frågan

om bygdekraftsinstitutet helt naturligt bör bedömas mot bakgrunden av de

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

förhållanden, som faktiskt råder beträffande elkraftförsörjningen i vårt

land. Såsom utmärkande för vår nuvarande kraftproduktion framhålles i

anslutning därtill samkörningen mellan olika kraftverk, varmed menas, att

flera kraftstationer samtidigt matar in kraft på ett hopkopplat överföringsnät

och sålunda gemensamt svarar för den totala erforderliga kraftproduktionen

inom nätområdet. Tidigare skedde samkörningen endast inom lokalt

begränsade områden, men i dag drives så gott som alla landets kraftstationer

ständigt sammankopplade. Av de olika fördelar, som följer med denna samköming,

nämner utredningen, att den möjliggör att erforderlig råkraft praktiskt

laget alltid kan tillställas de olika distributionsföretagen, vilket dock

självfallet ej gäller, om de totala produktionsresurserna är otillräckliga. Utredningen

konstaterar vidare, att elektrifieringen i vårt land är så gott som

fullständig'', samt fortsätter:

Vid genomförandet av arbetet härmed har det icke någon gång inträffat,

att bygdekraftsinstitutet kommit till omedelbar praktisk användning, oaktat

regler härom nu funnits i snart 40 år. Orsakerna härtill är helt visst flera.

Av vikt torde ha varit sådana omständigheter som att ägare av kraftverk ej

är skyldig att svara för kraftens överförande till konsumenten samt att de

nuvarande reglerna i flera avseenden visat sig vara svårtolkade och kräva

vidlyftiga och tidsödande utredningar. Betydelsefullt torde vidare ha varit,

att bygdekraftsinstitutet ej anpassats efter den utveckling, som försiggått

inom elförsörjningens område. Karakteristiskt för elförsörjningen är bl. a.,

att detalj förbrukare icke behöver var och en för sig taga befattning med elkraftens

distribution. Utvecklingen har lett därhän, att distributionen omhänderhas

av särskilda distributionsföretag, vederbörande kommun eller

kraftproducenten. Härigenom har det blivit möjligt att hålla distributionskostnaderna

relativt låga och att ordna distributionen mera rationellt än eljest

skulle ha skett. De tariffer, som gäller för inköp av råkraft, har efter hand

genomgått en viss normalisering genom att vattenfallsstyrelsens taxor — -—

— kommit att tjäna som förebild för andra kraftföretag. Dessa taxor är så

utformade, att inflytande avgifter täcker kostnaderna för kraftens produktion

samt lämnar viss förräntning av det investerade kapitalet. För den enskilde

konsument, som får sin elkraft via ett distributionsföretag, utgör emellertid

kostnaden för råkraften i regel endast en mindre del av den totala

kraftkostnaden.

Institutets framtida betydelse blir enligt utredningen beroende av hur vår

kraftförsörjning då kommer att gestalta sig. Vår kraftproduktion har hittills

i stort sett varit baserad enbart på vattenkraft. Utredningen räknar

emellertid med, att vattenkraftens andel i landets elkraftförsörjning småningom

kommer att minska. För att producera erforderlig kraft torde enligt

utredningens bedömande i stället främst atomkraftverk komma i fråga. Någon

på erfarenhet grundad kännedom om det blivande priset för kraft, som

produceras i atomkraftverk, har vi ännu icke. Utredningen anser det emellertid

icke föreligga anledning att antaga något annat än att priset för atomkraft

under avsevärd tid framåt kommer att bli högre än priset för vattenkraft.

I ett sådant läge måste intresset för bygdekraft komma att stiga, då ju

denna är avsedd att levereras till vattenkraftpris.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1062

23

Utredningen anser det önskvärt, att vissa fördelar tillförsäkras bygderna

kring de större vattenkraftstationerna vid vattenkraftens exploaterande. Då

bygdekraftsinstitutet utformats för omkring 40 år sedan, kan det givetvis med

hänsyn till den därefter skedda utvecklingen inom olika områden ifrågasättas,

om dessa fördelar alltjämt bör ha den form, som rätten till bygdekraft

utgör. Inom utredningen har också framförts den tanken, att rätten till bygdekraft

skulle kompletteras med eller avlösas av skyldighet för ägare av

större kraftverk att erlägga en avgift till främjande av bygdens utveckling,

vilken avgift skulle bestämmas i förhållande till den producerade kraftmängden.

Utredningen har emellertid ansett sig icke böra framlägga något

förslag i sådant hänseende och har sålunda utgått från att bygdekraftsinstitutet

bibehålies. För att det skall få någon reell betydelse i fortsättningen,

anser utredningen det emellertid angeläget att reglerna utformas så, att

bygdekraften kan ingå som ett naturligt led i bygdens kraftförsörjning. Såsom

i det följande närmare skall utvecklas föreslår utredningen därför, att

bygdekraften skall tillställas ortens distributionsföretag.

I fråga om bygdek ra ftens användningsområde föreslår

utredningen viss jämkning i gällande bestämmelser. Efter att ha erinrat om

att bygdekraft enligt dessa kan komma till användning i hantverk, småindustri

eller lantbruk eller till belysning eller uppvärmning anför utredningen

sålunda följande.

Med viss reservation kan det sägas, att den gängse detaljdistributionen

avser att täcka just dessa användningsområden för elkraften. Reservationen

gäller, att vid detaljdistribulion levereras kraft även till annan industri än

småindustri. Denna industri kan här kallas mellanstor industri. För övrig industri,

storförbrukarna av kraft, gäller i regel, att den mottager inköpt kraft

vid högspänning. En sådan storförbrukare ombesörjer själv nedtransformeringen

till förbrukningsspänning och tar härigenom på sig kostnader, som

för andra abonnentkategorier åvilar distributionsföretagen. Den kraftmängd,

som storförbrukarna inköper, är normalt avsevärt större än vad exempelvis

en småindustri inköper. Av dessa anledningar kan storförbrukarna i regel

köpa sin kraft till lägre priser än andra kraftkonsumenter. Undersöker man,

hur prisförhållandena gestaltar sig för olika kraftförbrukare i en kraftverksbvgd,

kan man följaktligen konstatera, att storförbrukarna faktiskt

är i ett fördelaktigt läge samt att bygdekraflsbestämmelserna medför ett

skydd för småindustrien och övriga detalj förbrukare utom den mellanstora

industrien. För denna är förhållandena mindre förmånliga än för övriga

kraftförbrukare. Något bärande skäl till att denna industrigrupp skall hållas

i sämre läge än andra kraftförbrukare i en kraftverksbygd torde emellertid

inte förefinnas, och utredningen finner det påkallat, att bygdekraftsbestämmelserna

omfattar också den mellanstora industrien. Enklast torde detta

kunna ske, om det stadgas, att bygdekraft i första hand skall vara avsedd

för förbrukare, till vilka kraft normalt levereras vid lågspänning.

Vad härefter beträffar frågan om omfattningen av skyldigheten

att tillhandahålla bygdekraft har utredningen till en

början berört spörsmålet om bygdekraftsandelens storlek. Utredningen fram
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1062

håller därvid, att det med hänsyn till förslaget om utsträckning av bygdekraftens

användningsområde måhända vore följdriktigt att samtidigt föreslå

en höjning av bygdekraftsandelens maximum från tio procent till ett

högre värde. Något förslag i sådan riktning framlägges emellertid icke, men

utredningen förutsätter att frågan upptages till ny prövning, om förhållandena

framdeles skulle så påfordra. I sin motivering för den intagna ståndpunkten

framhåller utredningen, att vattendomstolarna hittills endast i undantagsfall

fastställt by gdekraf t sandelen till maximum och att den i regel

understiger fem procent.1 Under sådana förhållanden torde det enligt utredningens

mening i regel finnas utrymme också för en vidgad användning av

bygdekraft. Rörande del fåtal fall, då bygdekraftsandelen fastställts till tio

procent, anmärker utredningen, att det är ovisst, om bygden skulle ha förbrukat

så mycket kraft, därest bygdekraftsinstitutet kommit till användning,

samt att bygdekraft i dessa fall möjligen skulle ha kunnat levereras till annan

industri än småindustri.

Utredningen har också övervägt frågan om grunderna för bestämmandet

av bygdekraftsandelens storlek. Därom anför utredningen:

Enligt nuvarande regler skall domstolen vid bestämmande av bygdekraftsskyldigheten

taga hänsyn dels till omfattningen av den rätt anläggningens

ägare erhållit att för vattenkraftens tillgodogörande förändra förut rådande

vattenstånds- och avrinningsförhållanden, dels ock å ena sidan till det behov

av kraft, som inom bygden redan föreligger eller i en nära framtid är

att motse, och å andra sidan till den tillgång på kraft, som eljest må vara att

påräkna för ändamålet. Uppenbarligen måste ett bedömande enligt angivna

grunder te sig i hög grad godtyckligt; förändringar i vattenförhållanden slår

ju inte i något samband med föreliggande kraftbehov. Mot de nuvarande

bestämmelserna kan också anmärkas, att det måste vara oegentligt att beakta

annan kraft, som må vara att påräkna för bygden. Bygden har ju ingen

laglig garanti för att sådan kraft alltid skall erhållas. Utredningen vill för

sin del" förorda, att skyldigheten för ägare av större vattenkraftanläggningar

att avstå viss kraftmängd bestämmes med ledning i första hand av bygdens

kraftbehov.

I delta sammanhang har utredningen även berört bygdekraftsbeloppets

tekniska bestämning. Efter en redogörelse för vattenlagssakkunnigas uttalanden

i detta hänseende och remissorganens yttranden däröver framhåller

utredningen, att frågan om och i vilken utsträckning bestämmelser bör meddelas

rörande bygdekraftskonsumenlernas effektuttagning i viss mån kommer

i ett annat läge, därest kraften såsom utredningen föreslagit skall levereras

till ett distributionsföretag. Att överblicka distributionsföretagets effektbehov

anser utredningen nämligen icke vara förenat med så mycket arbete

som att bedöma enskilda konsumenters effektbehov. Det synes därför

som om domstolen skulle kunna fastställa även effektuttagningen i samband

med att bygdekrafIsskyldigheten fastställes. Utredningen förordar

sålunda, att i vattenlagen intages stadgande av detta innehåll. Vid domsto
1

Utredningen har från vattendomstolarna införskaffat uppgifter å de andelstal, som fastställts

för olika kraftverk. En utredningens betänkande bilagd sammanställning över dessa uppgifter är

fogad prop. 1962: 24 såsom Bilaga C.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

25

lens bedömande bör därvid hänsyn tagas till å ena sidan bygdens effektbehov

och å andra sidan kraftverksägarens förmåga att fullgöra andra kraftleveranser

än dem till bygden. Däremot anser utredningen i likhet med

de sakkunniga skäl ej föreligga att i lagtexten precisera storleken av effektuttaget.

Rörande bestämningen av bygdebegreppet anför utredningen

till en början följande allmänna synpunkter.

I gällande föreskrifter om bygdekraft definieras ej närmare, vad som är

att räkna till kraftverks »kringliggande bygd». Domstolarna äger ej befogenhet

att ingå på detta spörsmål i samband med bestämmande av bygdekraftsandelens

storlek. Först då någon jämlikt reglerna i 4 § begär att få

uttaga bygdekraft, kan domstolen pröva, om vederbörande sökande tillhör

bygdekraftsområdet. Anledningen till detta förhållande är, att anspråk att

komma i åtnjutande av bygdekraft skall anhängiggöras som ansökningsmål

hos vattendomstol. Denna ordning har valts för att bereda samtliga

intresserade tillfälle att framföra sina önskemål och för att möjliggöra, att

frågan om den för ändamålet tillgängliga kraftens fördelning mellan olika

avnämare ävensom övriga i samband därmed stående spörsmål utan alltför

mycken omgång i ett sammanhang bringas till lösning.1

Genom denna uppläggning har frågan om bygdekraften kommit att förskjutas

i ett för alla bygdekraftsberättigade ofördelaktigt läge. Det gemensamma

önskemålet, att bygdekraft levereras, har fått träda i bakgrunden,

medan intresset koncentrerats kring frågan om den lämpligaste fördelningen

mellan olika avnämare.

I fortsättningen anmärker utredningen, att bygdeområdet torde kunna

bestämmas lättare än enligt nuvarande ordning, om bestämmelserna ändras

så, att bygdekraften skall tillställas bygdens distributionsföretag. Enligt utredningens

mening behöver man nämligen i detta fall icke längre räkna med

ett obestämt antal enskilda personer som konkurrenter om bygdekraften.

Bygdeoinrådets utsträckning måste därför kunna fastställas samtidigt med

att bygdekraftsandelen blir bestämd, utan att arbetet för domstolar och parter

behöver bli av någon avskräckande storleksordning. Kommer institutet

till användning, blir det för övrigt fråga om endast en överflyttning av arbete

från ett senare till ett tidigare skede i den egentliga bygdekraftsprocessen.

Vidare betonas, att bygdeområdet ofta torde kunna givas en sådan

omfattning, att det motsvarar en distributionsförenings hela område.

Utredningen behandlar också frågan om innebörden av bygdebegreppet.

Härom anföres följande.

Innebörden av bygdebegreppet är, såsom vattenlagssakkunniga framhåller,

vansklig att på ett något så är oförtydbart sätt definiera. De lokala förhållandena

skiftar alltför rikt i olika delar av vårt land. Vägledande bör vara,

att till bygden skall anses höra det område, som vid en ändamålsenligt genomförd

eldistribution skulle erhålla kraft från det aktuella strömfallet.

Ligger kraftverk nära varandra, kan förhållandena vara sådana, att de

olika bygdeoinrådena helt eller delvis sammanfaller. I dylika situationer bör

kraftverken avstå bygdekraft till de gemensamma områdena i förhållande

1 1917 års bet. s. 186.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

till verkens produktionsförmåga. Såsom vattenlagssakkunniga funnit, kan

bygden icke gärna anses ha en så vidsträckt omfattning, att områden, som

för sin elektrifiering från det aktuella kraftverket skulle kräva högspänningsledningar

med stor kapacitet, anses inbegripna.

Beträffande tillämpningen av skyldigheten att tillhandahålla

bygdekraft ansluter sig utredningen till vattenlagssakkunnigas

förslag om sådan ändring i bestämmelserna, att kraftverksägare

kan åläggas att leverera bygdekraft tidigare än två år efter det att begäran

därom delgivits honom, försåvitt särskilda omständigheter föreligger.

Såsom framgår av vad tidigare anförts har utredningen även kommit in

på frågan om distributionen av bygdekraften. Utredningen understryker i

detta sammanhang betydelsen av att man beaktar de förhållanden, som i en

framtid kan komma att råda på elkraftförsörjningens område. Frågan om

en rationalisering av de nuvarande förhållandena är i hög grad aktuell.

Skulle rationaliseringsarbetet komma till stånd, kommer enligt utredningens

mening en omorganisation av distributionen att ingå däri som ett betydelsefullt

led. Vid en sådan torde de företag komma att avvecklas, som ej äger

förutsättningar för ändamålsenlig verksamhet, och distributionen övertagas

av andra företag eller av vederbörande kommuner. Efter att ha redogjort

för innebörden av 1957 års ändringar i 1902 års elektricitetslag förklarar utredningen

att den — utan att närmare beröra rationaliseringsfrågan — anser

sig kunna hävda, att det måste vara väl förenligt med de aktuella rationaliseringssträvandena

att låta bygdekraften tillställas bygdens distributionsföretag.

Genomföres denna förändring, torde enligt utredningens mening

bygdeintresset sannolikt bli väl tillvarataget i de fall, då distributionen ombesörjes

av distributionsföretag, som är fristående från kraftföretaget. För

de fall, då distributionen ombesörjes av vederbörande kraftföretag självt,

anser utredningen det däremot påkallat med viss kontroll av att fördelarna av

bygdekraften kommer bygden till godo. Utredningen förordar att dylik kontroll,

som främst synes böra gälla råkraftpriset, skall utövas via prisregleringsnämnden

för elektrisk ström. Därigenom bleve det enligt utredningen

möjligt att samtidigt granska både produktions- och distributionskostnaderna.

En kontroll av enbart produktionskostnaden anser utredningen meningslös,

då sagda kostnad ofta blott är en ringa del av totalkostnaden.

Vidare anför utredningen:

För att bygdekraftsinstitutet skall bli av praktisk betydelse för kraftverksbygderna,

torde det emellertid icke alltid vara tillräckligt med en sådan

omläggning av bygdekraftens distribution. Uppmärksamhet måste också ägnas

frågan om villkoren för producentens leverans av bygdekraft. Som tidigare

påpekats gäller, att kraftverksägaren principiellt inte har någon skyldighet

beträffande kraftens överförande till avnämaren. Bestyret härmed

åvilar den sistnämnde. Trots detta finnes ingen föreskrift, som tryggar bygdekraftskonsumentens

intresse av att kraftverket från början utföres så, atl

uttagande av bygdekraft ej försvåras eller förhindras. Tidigare må detta förhållande

icke ha framstått såsom otillfredsställande, men till följd av de

framsteg, som gjorts bl. a. på överföringsteknikens område, synes en ändring

nu påkallad.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

27

För närvarande är åtskilliga kraftverk så beskaffade, att de icke lämpligen

kan betjäna den kringliggande bygden. Detta gäller flera kraftverk, som uppförts

i Norrland. De har, vilket i och för sig varit motiverat, byggts med tanke

på att kraften skulle överföras till Syd- eller Mellansverige. För detta

ändamål upptransformeras generatorspänningen genast till en relativt hög

överföringsspänning, 120 000 volt eller högre. Ville en konsument uttaga

bygdekraft från ett sådant kraftverk, skulle detta kunna föranleda mycket

slöra kostnader. Motsvarande förhållanden kan föreligga vid kraftstationer,

vilka utformats som toppkraftverk. Ett sådant kraftverk är byggt för att leverera

kraft endast under en kortare del av en viss tidrymd, då belastningen

är särskilt hög eller krafttillgången i övrigt ringa.

En företagare kan sålunda låta utforma en anläggning på sådant sätt, att

bygdekraft ej kan levereras. För att förhindra ett illojalt utnyttjande av

denna möjlighet kan olika anordningar komma i fråga. Exempelvis kan

bygdekraltskonsumenten erhålla medbestämmanderätt vid kraftverkets utformning.

Då en sådan medbestämmanderätt emellertid kan medföra opåkallade

svårigheter för företagaren, synes det vara lämpligare att i vattenlagen

inskriva skyldighet för ägare av större vattenkraftanläggningar att låta

utföra dessa så, att tillgodogörande av bygdekraft icke försvåras eller förhindras,

t. ex. genom att uttag för kraft vid en för bygden lämplig leveransspänning

saknas i kraftverket.

Dessa synpunkter har framförts med utgående från att varje kraftanläggning

kunde uppfattas som en självständig enhet beträffande kraftproduktionen.

Som förut framhållits, motsvarar emellertid delta betraktelsesätt i

våra dagar icke de verkliga förhållandena. Praktiskt taget samtliga kraftstationer

drives nämligen numera kontinuerligt sammankopplade. Varje

kraftverks produktion ingår alltså som ett led i landets totala kraftproduktion.

Om man på rationellt sätt skall kunna inordna bygdekraften i denna,

är del nödvändigt att också beakta de förhållanden, som föreligger för kraftproducenterna.

Leverans av bygdekraft torde i allmänhet icke vara förknippad

med några större svårigheter för kraftverksägaren, men i vissa fall är

den det uppenbart. Som exempel härå kan nämnas förhållandena vid en

toppkraftstation. En dylik skall ju leverera kraft endast vid speciella tillfällen.

Bygdekraftsändamålen är emellertid av sådant slag, att erforderlig

kraft måste produceras kontinuerligt året runt. Om bygdekraft levererades

från ett toppkraftverk, skulle värdet av verkets övriga kraftproduktion minska

högst väsentligt. En sådan värdeminskning skulle emellertid kunna förhindras,

om »bygdekraften» levererades från något annat kraftverk. Skyldighet

att leverera bygdekraft bör därför kunna fullgöras genom tillhandahållande

av kraft, som producerats i annat kraftverk. I vattenlagen synes

sålunda böra stadgas, att ägare av kraftverk, från vilket bygdekraft skall levereras,

må fullgöra sin skyldighet genom att tillhandahålla kraft från annan

anläggning, därest så finnes påkallat med hänsvn till kraftproduktionens

ändamålsenlighet, samt att i sådant fall kraftverket ej behöver utföras

med hänsyn tagen till möjligheten att där uttaga bygdekraft. Självfallet bör

i en dylik situation någon merkostnad ej tillfogas bygdekraftsavnämaren.

Även ett annat särskilt spörsmål behandlas av utredningen, nämligen förhållandet

mellan bygdekraftsskyldigheten och vattenregleringar. Utredningen

framhåller sålunda, att i den mån de naturliga variationerna i vattenföringen

utjämnas genom sådana regleringar, som syftar till att göra kraftproduktionen

jämnare, fördelarna härav bör komma också bygdekraftsavnämarna

till godo. Emellertid är icke alla regleringar fördelaktiga för byg
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

dekraftsintresset. Vid vissa regleringar begränsas tappningen från magasinen

så, att kraftproduktionen tidvis blir ingen eller endast obetydlig. I sådana

fall anser utredningen det nödvändigt att skydda bygdekraftskonsumenterna.

Detta torde enligt utredningens mening kunna ske i överensstämmelse

med vad enligt utredningens förslag skall gälla beträffande kraftverk, som

får ett sådant utförande, att uttagande av bygdekraft försvåras eller förhindras.

Utredningen förordar alltså, att ägare av kraftverk, till vars förmån

reglering av nyss omnämnd art genomföres, skall — då kraftproduktionen

nedgår till följd av regleringen — fullgöra bygdekraftsskyldigheten genom

att överföra kraft till bygden från annat kraftverk.

I fråga om kraftpriset vid leverans av bygdekraft erinrar utredningen

om vattenlagssakkunnigas förslag, att priset skall bestämmas efter samma

grunder som eljest tillämpas vid leverans av elektrisk kraft. Den viktigaste

fördelen med ett sådant arrangemang är enligt utredningens mening, att

priset kan bestämmas betydligt enklare än enligt gällande regler. Utredningen

anser emellertid den föreslagna omläggningen vara förknippad med oförmånliga

verkningar för bygdekraftsintresset och anför därom följande.

Härvidlag kan först framhållas, att omläggningen skulle innebära, att bygdekraftspriset

komme att bli beroende icke enbart av vattenkraftspriset utan

även av ångkraftspriset och i en framtid atomkraftspriset. I den mån de

senare priserna blir höga och överstiger vattenkraftspriset, måste omläggningen

vara till nackdel för befolkningen i kraftverksbygderna. Enligt undersökningar,

som utredningen företagit, kan produktionskostnaderna uppgå

till mycket olika värden vid skilda kraftverk. I bygder, vilkas kraftverk

ievererar billig kraft, skulle de sakkunnigas förslag medföra en betydande

fördyring av den levererade bygdekraften. Vidare komme en omläggning

att medföra en påtaglig fördyring, därest elkrafttaxorna skulle bestämmas

efter andra linjer än för närvarande.---Genomfördes vattenlagssak
kunnigas

förslag, komme befolkningen sålunda att förlora det skydd, lagstiftaren

velat tillskapa genom nuvarande prisbestämmelser, och bygdekraftsinstitutet

komme därefter endast att ha den betydelsen, att bygden

finge prioritet till viss del av produktionen vid en vattenkraftanläggning.

Då det kan förmodas, att kraft alltid kommer att kunna köpas enligt gängse

taxor, synes denna prioritetsverkan vara av föga värde.

Enligt utredningens uppfattning bör bygdekraftspriset stå i viss relation

till priset för den kraft, som produceras vid vederbörande anläggning. Den

princip, på vilken de nuvarande bestämmelserna vilar, bör sålunda ej övergivas

vid en reformering av institutet.

Med anledning av att nuvarande föreskrifter ansetts leda till ett för högt

pris på bygdekraften framhåller utredningen, att det stadgade tillägget av

två procent å anläggningskapitalet må ha varit befogat vid tiden för vattenlagens

tillkomst med hänsyn till de ekonomiska risker, som då ansågs vara

förknippade med utbyggnaden av vattenkraften, men att vattenkraftverk numera

i allmänhet anses vara goda investeringsobjekt. Med hänsyn härtill

anser utredningen, att det lagstadgade tillägget kan minskas, ehuru riktpunkten

fortfarande bör vara, att kraftverksägaren skall få gottgörelse för

s. 29 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

29

sin självkostnad jämte skälig vinst. Icke i något fall bör dock enligt utredningens

mening bygdekraftspriset överstiga det pris, som skulle gälla enligt

rådande taxor. Utredningen anser det icke vara lämpligt att fixera tillägget

till kraftverksägarens självkostnad till viss storlek.

Utredningen anför vidare:

Från olika håll har vitsordats, att de nuvarande reglerna lätt kan orsaka,

att prisbestämningen blir synnerligen besvärlig och tidskrävande. Det synes

därför vara erforderligt, att bestämmelserna ändras så, att prisbestämningen

kan ske lättare. Detta blir möjligt, ifall det föreskrives, att parterna själva

skall söka nå en uppgörelse i första hand och att domstol skall bestämma

priset endast i de fall, då sådan uppgörelse icke kunnat uppnås. Vidare bör

gälla, att domstolens beräkningar icke behöver vara minutiösa i varje detalj.

En rimlig prissättning torde kunna uppnås, därest det föreskrives, att

parterna äger träffa överenskommelse om bygdekraftspriset och att domstolen

i de fall, då dylik uppgörelse ej kan åvägabringas, skall fastställa

priset till ett belopp, som kan antagas svara mot kraftverksägarens självkostnad

jämte tillägg för skälig vinstmarginal.

Beträffande förhandlingarna i prisfrågan mellan parterna föreslås dessa

skola ske under ledning från vattendomstolen. Arbetet härmed skulle enligt

utredningens uppfattning försvåras, om det skulle ankomma på vattendomstolen

att även avgöra prisfrågan. Utredningen anser det därför vara lämpligt

att låta vattenöverdomstolen avgöra prisfrågan som första instans, om

överenskommelse mellan parterna icke skulle kunna träffas.

Utredningen har i sitt betänkande anslutit sig till tanken på en revision

av gällande bestämmelser beträffande kostnaderna för ansökningsförfarande

enligt 4 kap. 4 §. Därvid bör emellertid enligt

utredningens mening beaktas att med den förändring av bygdekraftsinstitutet,

som utredningen förordar, kostnaderna för förfarandet torde nedbringas

högst väsentligt, varför det icke kan vara påkallat att tillmötesgå

framställda önskemål därom, att sökanden-bygdekraftskonsumenten skall

erhålla ersättning för sina kostnader. Utredningen anser det innebära en

rimlig avvägning, om vardera parten själv får stå för sina kostnader.

Vad slutligen beträffar giltighetstiden för vattendomstolens

avgörande i fråga om kraftverksägares skyldighet att avstå

kraft till kringliggande bygd anser utredningen den tidrymd av tjugu år,

som nu gäller, vara alltför lång. Det måste enligt utredningens uppfattning

vara förenat med mycken osäkerhet att bedöma bygdens kraftbehov för en

sådan tidrymd. Med hänsyn härtill och till att samhällsförhållandena nu

ändrar sig mycket snabbare än vid tiden för vattenlagens tillkomst föreslår

utredningen, att omprövning skall ske oftare än för närvarande, förslagsvis

vart tionde år.

Yttranden över norrländska vattenkraftutredningens förslag

I de remissyttranden som avgivits över norrländska vattenkraftutredningens

betänkande har utredningens ståndpunkt i frågan om bygdekraftsinstitu
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

tets fortsatta behållande i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Flera remissorgan betonar sålunda, att institutet kan utgöra en viss säkerhet

för att hygderna kring kraftverken även i framtiden tillförsäkras elektrisk

kraft i erforderlig mängd. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser utredningens

förslag obetingat vara att föredraga framför alternativet att rätten

till bygdekraft skulle kompletteras med eller avlösas av skyldighet för ägare

av större kraftverk att erlägga avgift till främjande av kringliggande bygds

utveckling. Fjällkommunernas samarbetskommitté anser det rimligt, att den

bygd, som beröres av en kraftstation, får sitt behov av elektrisk kraft säkerställt.

Detta behov kan, framhåller kommittén, just genom vattenbyggnaden

bli större än vad det var tidigare, nämligen när näringslivet — oftast skogsbruk

och jordbruk — skadas genom byggnaden och det gäller att genom

småindustri eller större industri skaffa bygden en kompensation, så att

bygden förblir livskraftig.

En mer eller mindre avvisande hållning intages av kammarkollegiet samt

vattenfallsstyrelsen och Svenska vattenkraftföreningen. De båda sistnämnda

organen yrkar emellertid icke att reglerna om bygdekraft i vattenlagen skall

upphävas, om institutets bibehållande av befolkningen inom ifrågavarande

kraftverksbygder anses innebära ett trygghetsmoment.

I yttrande av vattenrättsdomaren i Mellanbygdens vattendomstol förordas

en undersökning, huruvida icke annan utväg än bygdekraftsinstitutet

står till förfogande för att trygga den av ett kraftverksföretag berörda bygdens

berättigade anspråk på tillgång till elkraft på rimliga villkor.

Vattenöverdomstolen och Sveriges industriförbund förordar, att bygdekraftsinstitutet

avskaffas.

Vad härefter beträffar utredningens olika detaljförslag i fråga om bygdekraftsinstitutets

reformering må först konstateras, att någon erinran från

remissorganens sida icke framställts mot att bygdekraftens användningsområde

utökas till att omfatta även den s. k. mellanstora

industrien.

Vattenfallsstyrelsen och Svenska vattenkraftföreningen framhåller, att för

såväl små som stora leveranser i princip gäller, att taxorna motsvarar kostnaderna

för leveransens fullgörande. Att härvid de stora leveransernas resulterande

kraftavgifter per förbrukad kilowattimme blir lägre än de små

leveransernas innebär ej, att de stora leveranserna är satta i någon förmånsställning

relativt de mindre. De ifrågavarande remissorganen anser sålunda

den av utredningen anförda motiveringen för utvidgandet av kretsen av de

bygdekraftsberättigade knappast vara godtagbar; dock finnes från deras

sida intet att invända mot att även den mellanstora industrien berättigas att.

få bygdekraft, om denna industrigrupp, såsom utredningen synes ha förutsatt,

inrymmes under begreppet »normal lågspänningsleverans». Samtidigt

framhålles dock, att åtskilliga besvärliga tillämpningsfall kommer att uppstå.

En utvidgning av bygdekraftens användningsområde utöver den av utredningen

föreslagna så att jämväl storindustri kan ifrågakomma som bygdekraftskonsument

förordas av flera remissinstanser, främst sådana med lokal

anknytning till Norrland.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

31

Utredningens förslag i frågor som rör omfattningen av skyldigheten

att tillhandahålla bygdekraft har i stor utsträckning tillstyrkts

av remissorganen eller av dem lämnats utan erinran.

I fråga om bygdekraftsandelens maximum påyrkar länsstyrelsen i Norrbottens

län en höjning till ett högre värde än tio procent, om bygdekraftens

användningsområde utsträckes att omfatta även de medelstora och större

industrierna. I varje fall bör vattendomstolen enligt länsstyrelsens mening

givas möjlighet att i extraordinära fall gå utöver den nuvarande gränsen.

Fjäll kommunernas samarbetskommitté anser, att bygdekraftsmängden icke

skall vara begränsad utan att vattendomstol skall ha möjlighet att bestämma

en mycket stor andel. I samma riktning uttalar sig Norrbottens länsavdelning

av Svenska landskommunernas förbund och Norrbottens elförening.

Med anledning av de ändringar utredningen föreslagit beträffande grunderna

för bestämmandet av bygdekraftsandelens storlek förklarar sig vattenfallsstyrelsen

och Svenska vattenkraftföreningen intet ha att erinra mot

ett slopande av föreskriften att hänsyn skall tagas till förändringar i vattenförhållandena.

Vad åter beträffar förslaget om upphävande av bestämmelsen

om hänsyn till annan kraft, som kan vara att påräkna för ändamålet,

intager de båda remissorganen en annan ståndpunkt. Efter att ha erinrat

om att utredningen motiverat förslaget med att bygden icke liar någon laglig

garanti för att sådan kraft alltid skall erhållas, framhåller de, att detta motiv

numera saknar reell bakgrund. Enligt deras mening är bestämmelsen nu mera

motiverad än den var vid vattenlagens tillkomst, varför den icke bör

utgå. Statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström ifrågasätter om utredningens

uppfattning, att det saknas laglig garanti för erhållande av kraft

till bygdens behov, kan anses fullt riktig efter ikraftträdandet av 1957 års

ändringar i 1902 års lag om elektriska anläggningar.

På skäl som anförts av vattenlagssakkunniga anser vattenrättsdomarna i

Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar det olämpligt, att vattendomstolen

lämnar närmare föreskrifter om effektuttagningen redan i samband

med att energiandelen bestämmes. Vattenfallsstyrelsen och Svenska

vattenkraftföreningen, som också avstyrker utredningens ifrågavarande förslag,

betonar, att effektuttagets storlek icke kan rätt bestämmas förrän man,

då kraftuttaget skall påbörjas, vet arten och omfattningen av den konsumtion

som skall tillgodoses. Även statens prisregleringsnämnd för elektrisk

ström avstyrker förslaget. Icke minst med hänsyn till de potentiella bygdekraftsförbrukarnas

eget intresse ter det sig enligt nämnden olämpligt att dei

as rätt till bygdekraftsleverans skall vara tastlast vid en i förväg överslagsvis

bestämd effektram. Behovet av effekt är i så hög grad beroende av de

särskilda omständigheterna i de individuella fallen, att det förefaller nämnden

bättre att bygdekraftseffekten bestämmes först, när dessa fall aktualiseras

genom ansökan. Kammarkollegiet tillstyrker utredningens ifrågavai

ande förslag och ifrågasätter i sammanhang därmed en ändring av stadgandet

i 4 kap. 2 § andra stycket om skyldighet för ägare av vissa äldre kraftverk

att som bygdekraft tillhandahålla en andel av den kraftmängd, vilken

vinnes genom reglering.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

Utredningens förslag att by gdebegreppet skall bestämmas redan

i samband med fastställandet av bygdekraftsandelens storlek har biträtts av

bl. a. kammarkollegiet. Kollegiet betonar i sammanhanget, att det torde vara

nödvändigt att göra klart, huruvida omprövningen av bygdckraftsandelen

framdeles skall avse även bygdekraftsområdets storlek.

I motsats till utredningen anser vattcnöverdomstolen det varken lämpligt

eller behövligt att redan i kraftverksmålet bestämma vad som skall anses

utgöra kringliggande bygd. Samma uppfattning uttalas av några vattenrättsdomare,

vattenfallsstyrelsen, Svenska vattenkraftföreningen samt statens

prisregleringsnämnd för elektrisk ström.

Beträffande härefter bygdebegreppets sakliga innebörd anför vattenfallsstyrelsen

och Svenska vattenkraftföreningen följande.

Med »kringliggande bygd» torde ursprungligen ha avsetts det begränsade

område, vars befolkning kunnat tillgodogöra sig strömfallets vattenkraft för

sågverks- och kvarndrift eller annan småindustri. Numera synes samstämmighet

i stort sett råda om, att till bygden bör räknas ett område, som naturligen

skulle kunna försörjas med elkraft via ett från kraftverket matat

s. k. ortsnät, d. v. s. ett fördelningsnät bestående av högspänningsledningar

för 3 å 20 kV med anslutna lågspänningsledningar. I praktiken torde emellertid

en sådan definition icke kunna utan vidare tillämpas utan man måste

taga viss hänsyn till de faktiskt föreliggande förhållandena, såsom det befintliga

distributionsnätets utsträckning och matningsförhållanden, tänkbara

nätutvidgningar, kraftverkets storlek, möjligheten att erhålla bygdekraft

från annat håll m. m. De vattenlagssakkunniga har därför funnit det

ogörligt att i lagtexten närmare än vad nu är fallet precisera innebörden

av begreppet »kringliggande bygd». Icke heller norrländska vattenkraftutredningen

har framlagt något direkt förslag härom.---Någon anledning

till ändrad inställning i dessa hänseenden föreligger icke.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser, att bygdebegreppet bör tolkas

vidsträckt för att tillgodose hela den bygd, som beröres av ett företags verkningar.

Av samma mening är länsstyrelsen i Norrbottens län, som framhåller,

att utbyggnaden av vattenkraften i Stora och Lilla Luleälv kommer att

få en mycket stor omfattning. Samma länsstyrelse fortsätter:

I detta och liknande fall bör hela älvdalen kunna hänföras till begreppet

»kringliggande bygd». Redan av vad sålunda anförts torde framgå, att man

måste ställa sig tveksam till lämpligheten av utredningens förslag att bygdeområdet

skall omfatta en distributionsförenings hela område. Härtill kommer

att antalet självständiga distributionsföretag ständigt minskas. Norrbottens

kraftverk svarar nu i detta län för icke mindre än två tredjedelar av

landsbygdens eldistribution. Länsstyrelsen anser sig därför icke kunna tillstyrka''den

föreslagna definitionen av begreppet »kringliggande bygd».

Av utredningens förslag i frågor om tillämpningen av skyldigheten

att tillhandahålla bygdekraft har det som rör

ändrade bestämmelser om tid för leveransskyldighetens inträde genomgående

tillstyrkts eller lämnats utan erinran vid remissbehandlingen.

Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol förordar bl. a., att vat
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

33

tendomstolen skall tillerkännas befogenhet att förordna om provisoriskt

igångsättande av bygdekraftsleveranser.

Flera remissinstanser understryker vikten av att bygdekraftsbestämmelserna

utformas så, att bygdekraften kan ingå som ett naturligt led i bygdens

kraftförsörjning. Förslaget att bygdekraften därför skall tillställas

ortens distributionsföretag har också i allmänhet accepterats vid remissbehandlingen.

Därvid har dock från några håll, bl. a. av vattcnöverdomstolen,

ifrågasatts, om icke bygdekraft bör kunna levereras även till annan

än bygdens distributionsföretag. Statens prisregleringsnämnd för elektrisk

ström, som förordar införandet av en bestämmelse, att bygdekraften skall

tillställas det lokala distributionsföretaget, förklarar sig härvid förutsätta,

att detta ej skall leda till en sådan omorganisation av nuvarande bygdeoch

ortsdistribution, att denna enbart av bygdekraftsskäl uppdelas på ett

distributionsföretag för vart och ett kraftverk, om flera sådana finnes inom

bygden.

Vattenfallsstgrelsen och Svenska vattenkraftföreningen kan icke tillstyrka

utredningens förslag i förevarande hänseende som en generell norm.

Däremot bör det enligt dessa remissorgan kunna överlämnas till vattendomstolarna

att från fall till fall avgöra, huruvida sådana förutsättningar

föreligger, att leverans av bygdekraft till distributionsföretag är tillräckligt

betryggande för de bygdekraftsberättigade konsumenterna och innebär

en sådan förenkling, att leveransen bör fullgöras på detta sätt. En sådan

ordning synes nödvändig av den orsaken, att man måste förutse även sådana

fall, där distributören icke har intresse av att ansöka om bygdekraft

för bygdens räkning.

Icke heller länsstyrelsen i Norrbottens län anser sig kunna förorda att

producenten skall leverera bygdekraften till det lokala distributionsföretaget.

Utredningens förslag om införande av föreskrift i vattenlagen angående

skyldighet för företagaren att så utföra kraftanläggning, att tillgodogörande

av bygdekraft icke försvåras eller förhindras, avstyrkes av vattenövcrdomstolen,

som anser det ligga i sakens natur att den som ålagts att tillhandahålla

bygdekraft även utan uttrycklig bestämmelse därom är skyldig att svara

för att kraft verkligen tillhandahålles utan fördyrande omtransformeringar

med den spänning och övrigt på sådant sätt, som vattendomstolen kan komma

att bestämma. Under framhållande, att en dylik bestämmelse är obehövlig

och kan medföra onödiga kapitalinvesteringar, avstyrkes förslaget även

av vattenrättsdomarna i österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar.

Dessa vattenrättsdomare anser det vidare självklart att, om ett kraftverk

jämlikt 4 kap. 4 § vattenlagen ålagts att tillhandahålla viss bygdekraft, driften

vid kraftverket skall ordnas så, att kraftleveransen kan upprätthållas

eller att kraft utan särskild kostnad för bygdekraftstagaren tillhandahålles

från annat verk. Särskild bestämmelse härom i vattenlagen anses ej erforderlig.

Vattenfallsstyrelsen och Svenska vattenkraftföreningen betonar, att

det kan vara förenat med stora kostnader att anordna särskilda uttagnings
-

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

anordningar i ett kraftverk för bygdekraften och att dessa kostnader nationalekonomiskt

sett är helt improduktiva, eftersom de för ifrågavarande

kraftleveranser erforderliga uttagnings- och överföringsanordningarna redan

finnes utförda i annan ordning och härvid utformats med inriktning på

det ur teknisk och ekonomisk synpunkt lämpligaste sättet. I detta sammanhang

bör enligt de nämnda remissinstansernas mening även beaktas, att ett

sammanhängande distributionsnät som regel icke kan av drifttekniska skäl

matas från mer än ett håll i sänder. Om sålunda »bygden» matas från ett

nät av större utsträckning, skulle det bli nödvändigt att från nätet i övrigt

avskilja den del, som matas från den ifrågavarande bygdekraftspliktiga anläggningen,

en åtgärd som kan visa sig omöjlig att verkställa utan uppförande

av nya dubblerade ledningar. Dessa förhållanden talar enligt de ifrågavarande

remissorganen starkt för att den av utredningen i annat sammanhang

förutsatta möjligheten att tillhandahålla bygdekraften från annan

kraftkälla bör föreligga generellt. Dock betonas därvid, att kraftverksägaren

icke alltid har praktisk möjlighet att på förutsatt sätt och till rimliga

kostnader anskaffa kraft från annat håll.

Utredningens förslag i fråga om priset på bygdekraften har

kritiserats av flera remissinstanser.

Vattenöverdomstolen framhåller, att om traktens distributionsföretag skulle

få kraft till priser, som är lägre än för andra konsumenter, detta i realiteten

skulle betyda en subvention på övriga kraftkonsumenters bekostnad.

Vattenöverdomstolen kan icke finna det motiverat att frågor om sådan subventionering

regleras i vattenlagen. I den mån norrländska intressen anses

skola stödjas genom förmånliga kraftpriser, bör detta ordnas på annat sätt.

Kritik mot utredningens förslag i förevarande avseende framföres även

av vattenfallsstyrelsen och Svenska vattenkraftföreningen. Dessa remissorgan

anför följande.

De uttalanden angående principerna för prissättningen av bygdekraften,

som kan återfinnas i förarbetena till lagen, synes vara att fatta så, att priset

skall vara skäligt ur konsumenternas synpunkt och betryggande ur kraftverksägarens.

I fråga om skälighetssynpunkten bör beaktas, att kraftförsäljningsförhållandena

i dag är väsentligt annorlunda än vid bygdekraftsinstitutets

tillkomst för fyrtio år sedan. Tidigare tillämpades inom de olika

distributionsområdena högst olika priser alltefter kostnaderna för kraftens

framställande och distribution. I fråga om bygdekraften måste det under

sådana förhållanden för lagstiftaren ha tett sig naturligt och skäligt att fastställa

priset till självkostnaden för framställandet jämte skälig handelsvinst.

I dag är förhållandena väsentligt annorlunda. Elektrifieringen är i det närmaste

fullständig, och samköming mellan kraftanläggningarna i hela landet

har etablerats. De taxor, som allmänt tillämpas, bygger i hög grad på en utjämning

av kostnaderna mellan dyra och billiga områden, och det anses numera

att det icke skulle vara skäligt att tillämpa kraftpriser, som mera väsentligt

avviker uppåt från medelnivån i landet. En garanti för att icke oskäliga

kraftpriser tillämpas finnes numera också däri, att —--priset kan

underkastas prövning och jämkning av statens prisregleringsnämnd för

elektrisk ström och att denna prisreglering---kan avse såväl av privata

s. 35 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

35

företag som av kommunala och statliga kraftdistributörer tillämpade taxor.

Det föreligger sålunda nu fullt betryggande garantier för att oskäliga kraftpriser

icke skall behöva förekomma. Den av de vattenlagssakkunniga förordade

principen, enligt vilken bygdekraftspriset skulle bestämmas efter

samma grunder, som eljest tillämpas vid leverans av elkraft, synes därför

helt ansluta sig till lagstiftarens intentioner. Då därjämte vid en sådan prisregel

de synnerligen omfattande och komplicerade kostnadsberäkningar, som

enligt hittillsvarande erfarenhet är förknippade med en bestämning av bygdekraftspriset

skulle helt bortfalla, synes synnerligen starka skäl tala för att

de av de vattenlagssakkunniga förordade principerna följes.

Handelskammaren i Gävle anser, att bygdekraften bör tillhandahållas till ett

skäligt pris, vilket numera icke alltför mycket bör avvika från det pris, som

genomsnittligt tillämpas inom landet. Dock bör överföringsförhållandena beaktas.

De nu allmänt tillämpade taxorna är enligt handelskammarens mening

ett uttryck för denna uppfattning.

Svenska elverks föreningen betonar svårigheterna att bestämma självkostnaden.

Härom uttalar föreningen:

Värdet av och självkostnaden för kraft från ett speciellt vattenfall borde

givetvis i och för sig vara bestämbart. I regel kan man emellertid endast genom

samköming med andra kraftverk, genom sjöregleringar och genom

komplettering med värmekraft, skapa säkerhet för att till kraftverket anslutna

abonnenter ständigt har erforderlig kraft till sitt förfogande. Genom

dessa åtgärder höjes kraftens värde, men samtidigt också självkostnaderna.

Dessa förhållanden har gjort att beräkningen av den del av en kraftproducents

självkostnader, som hänför sig till enbart det utbyggda vattenfallet,

blivit så komplicerad, att den icke kunnat genomföras i praktiken. Ytterligare

svårigheter har uppstått vid självkostnadsberäkningarna i de fall det

gällt bygdekraft från flera närliggande kraftverk och slutligen återfinnes

bär alltid samma latenta problem som vid frikraften, d. v. s. bestämmandet

av hur överuttagen kraft skall debiteras.

Liknande synpunkter framföres av statens prisregleringsnämnd för elektrisk

ström.

Flera remissinstanser förordar, att gängse krafttaxor skall läggas till grund

vid prisbestämmandet samt att på dessa taxor skall medgivas viss rabatt.

Vattenrättsdomarna i österbggdens och Söderbggdens vattendomstolar

föreslår att man — för att undvika mera omfattande utredningar och för att

erhålla en skälig utjämning mellan olika bygdekraftsområden — skall bestämma

bygdekraftspriset på grundval av den genomsnittliga produktionskostnaden

för kraft alstrad i vattenkraftverk och icke med ledning av kostnaderna

i det eller de kraftverk, som har att tillhandahålla den ifrågavarande

bygdekraften.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller såsom en av de viktigaste förutsättningarna

för att bygdekraftsinstitutet skall få åsyftad verkan att bygdekraften

blir billig. Med hänsyn härtill bör priset enligt länsstyrelsens mening

endast i undantagsfall sättas högre än kraftverksägarens självkostnad.

Fjällkommunernas samarbetskommitté och några norrlandskommuner anser

att bygdekraften bör tillhandahållas till självkostnadspris utan tillägg.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

Beträffande ordningen för bygdekraftsprisets fastställande anser en vattenrättsdomare

i Norrbygdens vattendomstol det diskutabelt, om prisfrågan

i första hand bör lösas genom avtal.

Vattenöverdomstolen förordar, att fastställandet av priset, om uppgörelse

icke kan träffas, skall åvila statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström,

som torde ha större erfarenhet av sådana frågor än vattendomstolarna. I

vart fall avstyrker vattenöverdomstolen bestämt att, såsom utredningen föreslagit,

prisfrågan med kringgående av instansordningen överlämnas till

vattenöverdomstolen som första instans. Även några vattenrättsdomare uttalar

sig mot förslaget att låta vattenöverdomstolen avgöra prisfrågan som

första instans. I samma riktning uttalar sig kammarkollegiet, som förklarar

sig icke vara övertygat om att icke vattendomstolen skulle kunna giva parterna

önskvärd teknisk handledning under en förhandling utan att därför

bli ur stånd att — vid bristande överenskommelse — besluta i saken. Anses

beslutanderätten böra anförtros annat organ än vattendomstol, synes ett

ekonomiskt-teknislct organ böra komma i fråga. Statens prisregleringsnämnd

för elektrisk ström anser det knappast innebära någon fördel att, vid oenighet

mellan parterna, priset skall bestämmas av vattenöverdomstolen. Skall

priset såsom hittills bestämmas i domstolsväg, torde det ligga närmare till

hands att vattendomstolen, vilken handlägger bygdekraftsfrågorna i övrigt,

också får avgöra spörsmålet om priset. Ännu bättre synes det emellertid vara

att, såsom vattenlagssakkunniga föreslagit, avgörandet anförtros åt nämnden,

som i sin verksamhet har att handlägga ärenden av närliggande natur

och i vilken är representerad sådan erfarenhet och teknisk-ekonomisk expertis,

som avser hithörande förhållanden. Till förmån för prisregleringsnämnden

som beslutande organ i prisfrågan uttalar sig också länsstyrelsen

i Kalmar län och handelskammaren i Gävle. Länsstyrelserna i Västernorrlands,

Jämtlands och Västerbottens län förordar, att prisfrågans avgörande

anförtros åt vattendomstolen.

Utredningens förslag att vardera parten skall bära sina kostnader

för ansökningsförfarande enligt 4 kap. 4 § vattenlagen

har i allmänhet tillstyrkts av remissorganen eller också lämnats

utan erinran av dem. Några remissorgan förordar emellertid, att bygdekraftskonsumenterna

skall tillgodoses bättre än vad utredningen velat föreslå. Sålunda

anför en vattenrättsdomare i Norrbygdens vattendomstol:

I ärenden om uttagande av bygdekraft kan det visserligen normalt anses

rimligt att vardera parten själv får stå sina kostnader. Möjlighet bör emellertid

föreligga att ålägga kraftverksägare skyldighet att svara för kostnaderna

i vissa fall. Detta gäller särskilt där ägare av kraftverket icke behörigen

medverkat till utredningen genom underlåtenhet att framlägga eller

dröjsmål med framläggandet av uppgifter, varöver han förfogar. Om det med

hänsyn till omständigheter av detta eller annat slag kan anses skäligt att

kraftverksägaren ersätter bygdekraftskonsumenten hans kostnader, bör

domstolen ha befogenhet att utdöma sådana kostnader av kraftverksägaren.

Länsstyrelserna i Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län, samarbetsdelegationen

för de fyra nordligaste länen samt Landskommunernas

s. 37 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

37

förbund och Västerbottens länsorgan av samma förbund förordar, att kraftverksägaren

i princip alltid skall vara skyldig att svara såväl för sina egna

som för bygdekraftskonsumentens rättegångskostnader.

Utredningens förslag till förkortning av giltighetstiden för vattendomstolens

avgörande från tjugu till tio år har genomgående

tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Kammarkollegiet vitsordar, att tjuguårsprognoser för kraftbehovet i en

bygd ofta visat sig vara mycket osäkra. I kraftverksmål, vilkas handläggning

krävt åtskilliga år och i vilka kollegiet på ett tidigt stadium beräknat bygdekraftsbehovet,

har ej sällan blivit nödvändigt att, innan dom i denna del avkunnats,

göra ny uppskattning av behovet. Kollegiet tillstyrker sålunda att

giltighetstiden för vattendomstolens bestämmande av bygdekraftsskyldighet

förkortas. Samtidigt betonar emellertid kollegiet, att den tätare omprövningen

av bygdekraftsskyldighetens omfattning kommer att åsamka kollegiet

och vattendomstolarna ett ständigt ökande arbete, oavsett om institutet

kommer till användning eller ej.

Svenska vattenkraftföreningens skrivelse

Såsom inledningsvis anmärkts har Svenska vattenkraftföreningen till justitiedepartementet

ingivit en den 9 februari 1960 dagtecknad skrivelse rörande

bygdekraftsfrågorna, vid vilken skrivelse föreningen fogat en inom Vattenregleringsföretagens

samarbetsorgan upprättad promemoria i anledning av

norrländska vattenkraftutredningens förslag till reformering av bygdekraftsinstitutet.

I skrivelsen tramhålles, att föreningen sedan remissyttrandet avgavs

hatt anledning att ytterligare överväga utredningens förslag framför

allt med avseende på den ökning av arbetsmängden i vattenmålen, som skulle

bli en följd av förslagets genomförande. Föreningen betonar i samband

därmed, att man icke kan låta frågor rörande tillhandahållande av elektrisk

klätt bli av dominerande betydelse i vattenmålen med mindre vattendomstolarna

får tillgång till speciell sakkunskap på det elektriska distributionsområdet.

I den vid skrivelsen fogade promemorian ifrågasättes bl. a. riktigheten i

norrländska vattenkraftutredningens utgångspunkt, att bygderna runt de

större kraftverken via bygdekraftsinstitutet bör tillförsäkras särskilda fördelar.

Departementschefen

Departementschefen uttalar följande:

»En av de många frågor, som aktualiserats genom den omfattande utbyggnaden

av vår vattenkraft, avser bestämmelserna i 4 kap. vattenlagen''om

skyldighet för ägare av större vattenkraftanläggning att tillhandahålla kraft

åt kringliggande bygd, den s. k. bygdekraftsskyldigheten. Dessa bestämmelser,

som tillkommit med tanke på att bygden närmast omkring de större

3 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 saml. 3 avd. Nr 10

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 av 1962

kraftkällorna borde tillförsäkras kraft för sina behov på skäliga villkor,

har i praktiken fått väsentligt mindre betydelse än man ursprungligen torde

ha räknat med. Till detta kan ha bidragit, att elektrifieringen följt andra vägar

än de som förutsattes vid vattenlagens tillkomst. Även det förhållandet

att reglerna om bygdekraft visat sig vara svårtolkade och för sin tillämpning

kräva omfattande och kostsamma utredningar har sannolikt inverkat.

Sedan 1942 års riksdag i anledning av väckta motioner begärt utredning

bl. a. av frågan, huruvida bygdekraftsbestämmelserna kan anses tillfyllest

för det med dem avsedda syftet, har, såsom framgår av den förut lämnade

redogörelsen, bygdekraftsfrågan behandlats i flera olika sammanhang, nämligen

av elkraftutredningen, vattenlagssakkunniga och norrländska vattenkraftutredningen.

Ingen av de nämnda utredningarna har ansett sig böra förorda,

att bygdekraftsbestämmelserna skall upphävas. I vissa remissyttranden

har däremot förslag i sådan riktning framförts. Därvid har främst åberopats,

att de bestämmelser om distributionsskyldighet och prisreglering, som

år 1957 infördes i 1902 års lag om elektriska anläggningar, gjort bygdekraftsinstitutet

betydelselöst. Sedan numera landsbygdens elektrifiering är praktiskt

taget genomförd — för närvarande räknar man med att endast omkring

5 000 årsbostäder återstår att elektrifiera, vilket motsvarar ungefär

sju promille av hushållen på landsbygden — är institutets betydelse i första

hand beroende av vilka fördelar i leverans- och prishänseende som kan komma

bygden till del på grund av bygdekraftsbestämmelserna. Inskränker man

sig till frågan om rätten till kraftleverans kan man konstatera, att bygdekraftsinstitutet

i dess nuvarande utformning för kraftverksbygderna innebär

en garanti, vilken i vissa hänseenden sträcker sig längre än den, som

1902 års lag avser att skänka.1 Redan med hänsyn härtill torde bygdekraftsinstitutet

vara av en viss, om än begränsad betydelse, när det gäller att hävda

kraftverksbygdernas intressen i kraftförsörjningshänseende. Då ett slopande

av bygdekraftsbestämmelserna sålunda kan innebära en försämring

för bygden, är jag icke beredd att tillstyrka en sådan åtgärd.

Skall bygdekraftsinstitutet bibehållas, är en omarbetning av reglerna i

ämnet erforderlig. Av intresse är därvid i första hand målsättningen för en

sådan omarbetning. Såsom förut anmärkts har de nuvarande bestämmelserna

tillkommit för att tillförsäkra bygderna kring de större vattenkraftverken

erforderlig kraft till skäligt pris. Man torde sålunda icke ha åsyftat

att låta kraftverksbygderna komma i åtnjutande av någon särskild prisförmån

i betydelsen av en särskild subvention på kraftpriset för att detta skulle

bli förhållandevis lägre än i trakten i övrigt. Någon anledning att vid en reformering

av institutet frångå denna principiella inställning synes mig icke

föreligga, detta så mycket mindre som det allmännas strävan är att — under

tillämpning av enhetliga taxor i närliggande bygder — tillförsäkra alla kraftkonsumenter

elkraft till lägsta möjliga pris. Icke heller i övrigt torde några

mera genomgripande ändringar i gällande regler böra övervägas. Målet bör

vara att förbättra bygdens ställning främst genom att, såvitt nu är i fråga,

1 Jfr prop. 1957: 161 s. 48 f.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

39

göra bygdekraftsreglerna lättare att tillämpa än de är för närvarande. Flera

av de förslag, som framkommit genom de företagna utredningarna, synes

mig väl ägnade att genomföras såsom ett led i en sådan strävan.

Enligt de gällande bestämmelserna omfattar bygdekraftens användningsområde

hantverk, småindustri och lantbruk samt belysnings-

och uppvärmningsändamål. Vad särskilt beträffar bygdekraftens utnyttjande

för industriella ändamål sammanhänger begränsningen av användningsområdet

till småindustrien med bygdekraflsinstitutets ursprungliga

syfte, som just varit att förhindra att hela den befintliga krafttillgången,

till men för de direkta bygdebehoven, skulle tagas i anspråk bl. a. för de

större industriella kraftbehovens tillgodoseende. En utvidgning av bygdekraftens

användningsområde i förevarande hänseende skulle sålunda innebära

ett avsteg från de principer, varå institutet hittills vilat. Emellertid

torde man numera betrakta dylika frågor på ett annat sätt än man gjorde

vid tiden för vattenlagens tillkomst. I våra dagar anses det ju viktigt från

bygdesynpunkt, att förutsättningarna för den lokala industrien är goda i

olika hänseenden, däribland i fråga om krafttillgången. Härtill kommer så

att det med hänsyn till den omläggning av det lokala näringslivets struktur,

som vattenkraftutbyggnaderna ibland nödvändiggör, kan innebära en fördel

särskilt för kraftverksbygderna, om kraftförsörjningsläget är gynnsamt för

den lokala industrien. Jag kan alltså tillstyrka de förslag, som i olika sammanhang

framförts om att kretsen av bygdekraftsberättigade skall utsträckas

till att omfatta även annan industri än småindustri. Därvid uppkommer

frågan, om bygdekraftens användningsområde såsom norrländska vattenkraftutredningen

föreslagit skall vidgas till att omfatta allenast sådan

större industri, som utredningen betecknat som mellanstor, eller om bygdekraften

skall få utnyttjas även av storindustrien. I detta hänseende vill jag

framhålla, att det icke torde vara möjligt att uppställa en regel för gränsdragningen

mellan storindustri och mellanstor industri, som är lätt att

tillämpa och samtidigt leder till ett i alla situationer riktigt och rättvist

resultat. Med hänsyn härtill anser jag det lämpligast, att storindustrien icke

uteslutes. Ej heller synes det mig erforderligt att, såsom från något håll

föreslagits, giva de i vattenlagen nu särskilt nämnda intressena förtursrätt

till bygdekraften framför den större industrien. Föreligger anspråk på bygdekraft

såväl från sådan industri som från företrädare för andra intressen

och räcker icke bygdekraften till för att fullt tillgodose alla anspråken, får

det ankomma på vattendomstolen att företaga en avvägning mellan dem.

Därvid bör de intressen, som från bygdens synpunkt framstår som angelägnast,

i första hand gynnas. Jag vill i detta sammanhang såsom min mening

framhålla att, om till följd av kraftbrist inskränkningar i kraftkonsumtionen

finnes påkallade i folkhushållets intresse, dessa lärer få avse även

bygdekraften.

Vad angår frågan om omfattningen av skyldigheten att

tillhandahålla bygdekraft innebär de gällande reglerna härom

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

att viss andel — intill en tiondel — av den vid vederbörande kraftverk uttagbara

ärliga kraftmängden skall reserveras för tillgodoseende av kringliggande

bygds behov av kraft för ändamål, som nyss berörts. Andelen skall för

viss tid i sänder bestämmas av vattendomstolen med beaktande dels av omfattningen

av den rätt anläggningens ägare erhållit att för vattenkraftens

tillgodogörande förändra förut rådande vattenstånds- och avrinningsförhållanden,

dels å ena sidan av det behov av kraft som inom bygden föreligger

eller inom en nära framtid är att motse och å andra sidan av den tillgång

på kraft, som eljest är att påräkna för ändamålet.

Vattenlagssakkunniga har i motiven till sitt förslag gjort en analys av den

närmare innebörden av berörda regler, vilka särskilt såvitt angår begreppet

»årlig kraftmängd» i rättstillämpningen vållat åtskillig tvekan. Det torde ej

kunna bestridas att en närmare precisering i lagtexten av hithörande spörsmål

från flera synpunkter skulle vara till fördel. Å andra sidan följer av

bygdekraftsinstitutets karaktär, att möjlighet till anpassning efter olika förhållanden

bör finnas inom den ram vattendomstolen fastställt. Av samma

skäl torde ej vara påkallat, att vattendomstolen i sitt beslut rörande bygdekraftsandelen

tager mera preciserad ståndpunkt i frågor, som blir aktuella

först när tillämpning av bygdekraftsskyldigheten begäres. Vattenlagssakkunnigas

uttalanden i anslutning till hittillsvarande praxis synes mig i huvudsak

ägnade att tjäna till vägledning för rättstillämpningen på området.

Utsträckes kretsen av bygdekraftsberättigade till att omfatta även annan

industri än småindustri, synes man ha att överväga, huruvida icke en höjning

av bygdekraftsandelens maximum utöver nuvarande tio procent med

anledning därav kan vara påkallad. Såsom norrländska vattenkraftutredningen

anmärkt torde emellertid utrymme i regel finnas för vidgad användning

av bygdekraften även inom den nuvarande ramen, en uppfattning

som vinner stöd i de uppgifter om fastställda andelstal, vilka redovisas i den

vid propositionen såsom bilaga C fogade tabellen. Jag är därför icke beredd

att för närvarande föreslå någon ändring av lagreglerna i förevarande hänseende.

Norrländska vattenkraftutredningen har riktat viss kritik mot lagens regler

angående de omständigheter, som vattendomstolen skall beakta, då den

periodvis fastställer bygdekraftsandelens storlek inom den i lagen angivna

ramen. Utredningen har därvid förordat, att andelen skall bestämmas med

ledning av bygdens kraftbehov men utan att hänsyn tages till medgivna förändringar

i vattenförhållandena eller till den tillgång på kraft, som eljest

må vara att påräkna. I vad detta förslag avser hänsynen till vattenförhållandena,

vilka saknar närmare samband med kraftförsörjningsfrågorna,

vill jag i likhet med remissorganen förorda dess genomförande. Däremot

kan jag icke tillstyrka ett upphävande av föreskriften om skyldighet för

vattendomstolen att beakta tillgången på kraft, som eljest må vara att påräkna

för ändamålet.

En fråga, som givit upphov till tvekan och osäkerhet i tillämpningen, rör

bestämningen av bygdebegreppet. De nu verkställda utredningarna

s. 41 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

41

visar också, att betydande svårigheter föreligger att få till stånd en klar och

otvetydig definition av begreppet. Att i lagtexten närmare definiera detsamma

lärer sålunda knappast vara möjligt.

Frågan om bygdeområdets utsträckning har tidigare varit aktuell i samband

med revision av vattenlagens bestämmelser om regleringsavgift.1 Med

hänsyn till de betydande olikheter som föreligger mellan bygdekrafts- och

regleringsavgiflsinstituten torde det dock vara klart, att en sammankoppling

av frågan om bygdeområdet såvitt angår bygdekraft med spörsmålet

mom vilket område regleringsavgifter må komma till användning icke är

ägnad att i nämnvärd mån bidraga till frågans närmare lösning.

Vattenlagssakkunniga har i sina motiv angivit vissa riktlinjer, som enligt

de sakkunnigas mening borde följas vid bestämmande av bygdebegreppet i

den mening vari det förekommer i 4 kap. 1 § vattenlagen. Såsom grundprincip

skulle gälla att man i varje särskilt fall hade att undersöka vilken räjong

som naturligen kunde anses räkna strömfallet som sin kraftkälla. Härvid

finge man icke — såsom möjligen kunde utläsas av uttalanden i ämnet i

1917 års sakkunnigbetänkande — stanna vid det område, vars befolkning

kunnat tillgodogöra sig strömfallets vattenkraft i sågverks- och kvarndrift

eller annan småindustri. Ä andra sidan måste bortses från sådana områden,

som för sin elektrifiering krävde högspänningsledningar av stor kapacitet.

Vidare borde särskilt beaktas, att bygdeområdet måste utgöra ett lämpligt

distributionsområde. Norrländska vattenkraftutredningen har för sin del

gjort uttalanden, som i stort sett motsvarar de sakkunnigas. Även enligt

min mening överensstämmer dessa synpunkter väl med de grundsatser, varpå

bygaekraftsinstitutet enligt gällande vattenlag vilar. Till komplettering

av uttalandena må anmärkas, att viss hänsyn även bör tagas till den bygdekraftspliktiga

anläggningens storlek. Tillgodogöres ett flertal fall i en gemensam

kraftstation i stället för i flera mindre, men var för sig bygdekraftspliktiga

verk bör sålunda detta förhållande rimligen beaktas vid bygdeområdets

bestämmande.

På sätt jag i det föregående anfört beträffande bygdekraftsandelens fastställande

bör det även i fråga om bygdeområdets bestämmande finnas anpassningsmöjligheter.

Jag kan därför ej ansluta mig till tanken att vattendomstolen

redan i sitt beslut om bygdekraftsandelen skall, till men icke

minst för bygdeintressena, med bindande verkan i detalj angiva inom vilket

område kraften skall tillhandahållas. En annan sak är att vattendomstolen

i beslut angående bygdekraftsskyldighetens omfattning självfallet kan —

vid angivande av de skäl, varå avgörandet grundas — redovisa den utsträckning

av bygdeområdet, som domstolen räknat med.

Såsom vattenlagssakkunniga anmärkt, har vattendomstolen möjlighet att

med stöd av 17 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken i mellandom pröva,

huruvida den, som jämlikt 4 kap. 4 § vattenlagen ansökt om utfående av

bygdekraft, tillhör vederbörande kraftanläggnings bygdeområde. Är delta

tveksamt, kan fördelar i rättegångskostnadshänseende ernås genom en uppdelning

på skilda avgöranden.

1 Jfr bl. a. andra lagutskottets uti. 1944: 33 s. 2S.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

Vad härefter angår de frågor som avser tillämpningen av skyldigheten

att tillhandahålla bygdekraft vill jag biträda förslaget

till ändrad lydelse av 4 kap. 4 § första stycket, innebärande att den

tid, inom vilken bygdekraft skall börja tillhandahållas, i särskilda fall må

sättas kortare än två år efter ansökningens delgivande. Självfallet kan dock

kraftverksägaren ej åläggas att tillhandahålla bygdekratt, förrän kraftverket

tagits i drift. Ett förslag om införande av föreskrift om provisoriskt

igångsättande av bygdekraftsleverans kan jag icke biträda.

Redan enligt gällande rätt torde ägare av bygdekraftspliktigt kraftverk

vara skyldig svara för att bygdekraft verkligen kan tillhandahållas och detta

vid spänning och under villkor i övrigt, som kan vara lämpliga med hänsyn

till bygdekraftsändamålen. Huruvida kraften producerats i det ifrågavarande

verket eller anskaffats från annat håll, synes vara av underordnad betydelse.

Det lärer därför ej vara erforderligt att i vattenlagen intaga uttryckliga föreskrifter

i dessa hänseenden.

Vattenlagssakkunniga har i sin promemoria behandlat förfaringssättet i

det komplicerade fall, då flera kraftverks bygdeområden i större eller mindre

grad täcker varandra, samt för sådana situationer framlagt förslag till nytt

stadgande att intagas såsom ett andra stycke i 4 kap. 4 §. Även enligt min

mening är en reglering i lagen av denna fråga ägnad att underlätta bygdekraftsinstitutets

användning. I enlighet med de sakkunnigas förslag bör

stadgas, att vattendomstolen skall, efter vad som från kraftförsörjningssynpunkt

finnes ändamålsenligt, bestämma från vilken anläggning bygdekraften

skall tagas. I anslutning härtill bör dessutom föreskrift lämnas om

den gottgörelse ägaren av sistnämnda anläggning bör beredas av övriga

anläggningars ägare. Hänsyn bör härvid tagas icke blott — såsom de sakkunniga

förutsatt — till den kraft, som enligt vattendomstolens beslut skall

tillhandahållas för bygdekraftsändamål, utan även till andra förhållanden,

främst kostnader för installation av sådana särskilda anordningar, vilka kan

erfordras för leverans av bygdekraften. Gottgörelse i dessa hänseenden bör

utgå i den omfattning, som med hänsyn till omständigheterna finnes skälig.

Till ledning vid bestämmandet av gottgörelse för kraftleverans kan tjäna

norrländska vattenkraftulredningens uttalande, att kraftverken bör avstå

bygdekraft till de gemensamma områdena i förhållande till verkens produktionsförmåga.

I vad åter gäller installationskostnaderna bör vid fördelningen

beaktas, att ingen rimligen skall behöva bidraga med större belopp än han

skulle ha fått vidkännas, om leveransskyldigheten för hans andel förlagts

till det egna verket. Beträffande ersättningsformen har de sakkunniga föreslagit,

att gottgörelse för kraftleverans skall lämnas genom överföring av

kraft från övriga anläggningar. Så torde också regelmässigt böra ske. Med

tanke på att anläggningarna stundom kan vara utan elektrisk förbindelse

med varandra, måste dock gottgörelse i penningar kunna komma i fråga.

För installationskostnaderna synes naturligt, att gottgörelsen lämnas i penningar,

berörda kraftverksägare självfallet obetagel att överenskomma om

annan ersättningsform.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr JO år 1062

43

För att bygdekraftsinstitutet i fortsättningen skall få reell betydelse önskar

norrländska vattenkraftutredningen reglerna så utformade, att bygdekraften

kan ingå som ett naturligt led i bygdens kraftförsörjning. Utredningen

förordar därför en föreskrift om att bygdekraften skall tillställas

ortens distributionsföretag. Med hänsyn såväl till önskemålet att icke åstadkomma

hinder för en rationell distributionsapparat som till svårigheterna

att alltid skapa erforderliga garantier för att fördelarna av bygdekraften

verkligen kommer vederbörande bygd till godo, vill jag i likhet med några

remissinstanser ifrågasätta lämpligheten av en sådan föreskrift. Detta utesluter

emellertid icke att de lokala distributionsföretagen kan och bör

ifrågakomma som mottagare av bygdekraft. Även om meningen ursprungligen

torde ha varit, att bygdekraften skall levereras direkt till de särskilda

avnämarna, lärer något formellt hinder icke möta mot att — jämte de

särskilda konsumenterna — även distributionsföretag och sådana kommuner,

som svarar för kraftdistribution, själva för talan om utfående av

bygdekraft. En sådan ordning, som ofta torde vara en förutsättning för alt

bygdekraften skall kunna användas, kräver dock ovillkorligen garantier för,

att eventuella fördelar av bygdekraften i prishänseende skall tillkomma de

slutliga konsumenterna och icke företaget eller det kommunala elektricitetsverket

samt att bygdekraften icke skall komma annan till godo än lagen

avsett. I vilken omfattning och på vad sätt kontroll i dessa hänseenden

bör ske, får vattendomstolen taga ställning till i det särskilda fallet.

Allmän enighet synes råda om att vattenlagens regler angående priset

på bygdekraft bör omarbetas. Förslag i detta hänseende har också

framförts såväl av de utredningar, vilka sysslat med bygdekraftsinstitutet

under senare år, som av flera remissinstanser. Förslagen bygger på två olika

huvudprinciper. Norrländska vattenkraftutredningen förordar, att bygdekraftspriset

i första hand skall, liksom hittills, bestämmas på basis av kraftverksägarens

självkostnad för kraft från det ifrågavarande kraftverket,

medan andra, bl. a. vattenlagssakkunniga, förordat att gängse taxor skall

läggas till grund vid prisbestämningen. För egen del vill jag uttala min anslutning

till den sist nämnda av de båda principerna. Att bestämma bygdekraftspriset

med ledning av ägarens självkostnad synes mig nämligen vara

förbundet med betydande olägenheter. På grund av mängden av och den

komplicerade beskaffenheten hos de faktorer, som måste beaktas när man

skall beräkna självkostnaden, har den nuvarande lagregeln, enligt vilken

ersättning skall givas med ett belopp, motsvarande självkostnaden med tilllägg

av två procent å anläggningskapitalet, visat sig vara utomordentligt

svår att tillämpa i praktiken. Det finnes anledning förmoda, att denna svårighet

i väsentlig mån bidragit till, att bygdekraftsinstitutet icke kommit

till någon direkt användning. Härtill kommer, att självkostnadsprincipen

kan leda till ojämna resultat, som stämmer dåligt överens med vår tids strävan

efter enhetliga taxor i närliggande bygder. Som exempel på detta må

åberopas vad som förekommit i ett av vattendomstol år 1960 avgjort mål

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

om utbekommande av bygdekraft från två närbelägna kraftverk. Det ena

kraftverket hade tagits i drift år 1952 och det andra var under byggnad ännu

vid tiden för vattendomstolens dom. I målet beräknades självkostnaden för

kraft, utvunnen i det yngre verket, till ett mer än dubbelt så högt belopp

som självkostnaden för kraft från det äldre verket. Denna betydande skillnad

i självkostnad berodde, förutom på sämre utbyggnadsförhållanden, till

ej oväsentlig del på stegrade anläggnings- och räntekostnader. I detta sammanhang

kan anmärkas, att samma iakttagelser om självkostnadsprincipens

verkningar, vilka redovisats här, även gjorts i Norge, som i sina regler om

koncessionskraft har en motsvarighet till vårt bygdekraftsinstitut.

Jag har inledningsvis framhållit, att bygdekraftsinstitutets syfte liksom

hittills bör vara att tillförsäkra de bygder, där vattenkraften produceras,

erforderlig kraft till skäligt pris. Såsom jag också antytt betyder detta icke,

att priset på bygdekraften bör sättas så lågt, att kraftverksbygderna därigenom

får särskilda förmåner på övriga kraftkonsumenters bekostnad. Utgår

man därifrån, synes det innebära en lämplig avvägning att — i anslutning

till bestämmelsen om prisreglering i 1902 års lag och i enlighet med vattenlagssakkunnigas

förslag — ersätta vattenlagens nuvarande prisregel med en

bestämmelse av innehåll, att skälig ersättning skall givas för bygdekraften.

Utan sådana omständliga utredningar, som kräves för att fastställa ägarens

självkostnad för kraft från ett visst kraftverk, kan man då bestämma priset

på grundval av gängse krafttaxor i den del av landet, vari det bvgdekraftspliktiga

kraftverket ligger. Det må i anslutning härtill erinras om atl

vid prisreglering enligt 1902 års lag skäligheten av priset å viss strömleverans

skall bedömas med hänsyn till de förhållanden, under vilka strömmen

i det särskilda fallet levereras.1

Såsom både vattenlagssakkunniga och norrländska vattenkraftutredningen

föreslagit bör det i första hand ankomma på parterna själva att sluta

avtal om priset för bygdekraften mot bakgrund av de leveransvillkor i övrigt,

som vattendomstolen föreskrivit. Kan parterna icke komma överens,

bör prisfrågan hänskjutas till statens prisregleringsnämnd för elektrisk

ström. I sin verksamhet handlägger denna nämnd på grund av föreskrift

i 1902 års lag ärenden av liknande natur och i nämnden ingår erforderlig

teknisk-ekonomisk expertis. Den torde med hänsyn härtill vara väl skickad

att avgöra tvister om priset på bygdekraft.

Enligt 1902 års lag skall framställning om prisreglering ingivas till kommerskollegium,

som, därest framställningen ej finnes uppenbart ogrundad,

skall överlämna den till prisregleringsnämndens prövning. Såsom nämnden

i remissyttrande förordat, bör emellertid framställning om reglering av priset

å bygdekraft göras direkt till nämnden.

Enligt gällande instruktion för prisregleringsnämnden åligger det denna

att, då framställning om prisreglering inkommit, i första hand söka åstadkomma

frivillig uppgörelse mellan parterna. Även i fråga om bygdekraftsärendena

synes en motsvarande förlikningsverksamliet böra ankomma på

nämnden. Anledning saknas då att såsom ifrågasatts ålägga vattendomstolen

att leda prisförhandlingarna mellan parterna.

1 Jfr SFS 1939: 807.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

Jag kan för min del ej ansluta mig till tanken att anläggningens ägare

böi vala pliktig att helt stå för kostnaderna för förfarandet

enligt 4 kap. 4 § vattenlagen. Även om förfarandet i viss mening är en fortsättning

på ansökningsmålet rörande tillstånd till anläggningen, är de till

bygdekraft berättigade ej att anse som sakägare i egentlig mening. Man

torde därför böra i princip bibehålla den i 11 kap. 65 § stadgade ordningen,

alt sökanden skall svara för såväl egna som motpartens kostnader, om och

i den mån icke rättegångsmissbruk föranleder annat. Emellertid har, såsom

vattenlagssakkunniga framhållit, frågan om fördelningen av rättegångskostnaderna

i mål av detta slag ibland lösts på sådant sätt, att parterna fått

vidkännas envar sina kostnader. Detta på grundval av gällande rätt tillämpade

förfaringssätt torde ofta vara befogat med hänsyn till målens speciella

karaktär.

En förkortning enligt norrländska vattenkraftutredningens förslag av giltighetstiden

för vattendomstolens beslut beträffande

kraftverksägares skyldighet att avstå kraft till kringliggande bygd skulle

otvivelaktigt vara till fördel från vissa synpunkter. Med hänsyn bl. a. till

den ökning av vattendomstolarnas och kammarkollegiets arbetsbörda, som

en sådan åtgärd torde komma att medföra, är jag emellertid för närvarande

icke beredd att tillstyrka densamma.

De ändringar i 4 kap. 1 och 4 §§ vattenlagen, som påkallas för genomförande

av den nu förordade revisionen av bygdekraftsinstitutet, bör träda i

kraft den 1 januari 1963 och synes kunna göras tillämpliga även i fråga

om företag, till vilka tillstånd givits före bestämmelsernas ikraftträdande.

Vid fullföljd av talan mot avgörande som träffats före den nya lagens

ikraftträdande, bör dock äldre lag tillämpas. Såsom vattenlagssakkunniga

föreslagit bör, om förordnande angående tillhandahållande av kraft meddelats

enligt 4 kap. 4 § i dess hittillsvarande lydelse, de i förordnandet stadgade

villkoren gälla intill utgången av den tjuguårsperiod, för vilken skyldighet

föreligger att tillhandahålla bygdekraft.»

Motionerna

Sedan inledningsvis i motionerna I: 520 och 11: 632 angivits att ändamålet

enligt propositionen med de föreslagna ändringarna i fråga om bygdekraft

ansetts vara att göra bygdekraftsreglerna lättare att tillämpa än för

närvarande och att någon ändring av syftet med bygdekraftsinstitutet däremot

icke varit avsedd, uttalar motionärerna följande:

Det kan emellertid ifrågasättas, om icke vissa av departementschefens

uttalanden innebär en förskjutning av sistnämnda målsättning. Departementschefen

anför sålunda (se ovan s. 38), att nuvarande bestämmelser

tillkommit för att tillförsäkra bygderna kring de större vattenkraftverken

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

erforderlig kraft till skäligt pris och att man icke torde ha åsyftat att låta

kraftverksbygderna komma i åtnjutande av någon särskild prisförmån i

betydelsen av en särskild subvention på kraftpriset för att detta skulle bli

förhållandevis lägre än i trakten i övrigt. Detta uttalande synes rimma mindre

väl med vad som sades vid vattenlagens utarbetande, att kraften skulle

komma befolkningen till godo på billiga villkor (kurs. av motionärerna).

Enligt propositionen skall prisregeln bli, att skälig ersättning gives för

bygdekraften, varvid skäligheten synes böra bedömas på grundval av gängse

krafttaxor i den del av landet, vari det bygdekraftspliktiga kraftverket ligger.

Norrländska vattenkraftutredningen vände sig mot en sådan lösning

av prisfrågan och konstaterade, att en dylik lösning skulle medföra, att befolkningen

förlorade det skydd, lagstiftaren velat tillskapa genom prisbestämmelserna

(jfr propositionen s. 40). I förevarande läge, då departementschefen

avvisar tanken på prisbestämning med stöd av självkostnaden, synes

det nödvändigt, alt riksdagen understryker, hurusom i skälighetsprincipen

ingår, att vid leverans av bvgdekraft »gängse krafttaxor» skall rabatteras.

Rabatteringens storlek synes böra bestämmas för varje kraftverk särskilt

men dock åtminstone var sådan, att kostnaderna för överförande av elkraft

från utbyggnadsområdet till övriga delar av landet elimineras.

Enligt departementschefens förslag skall kretsen av bygdekraftsberättigade

utvidgas till att omfatta även storindustrien. Häremot framställes icke

någon erinran. Det är emellertid anmärkningsvärt, att nämnda ändring ej

föranlett förslag till ändring av nu gällande maximala bygdekraftsandel,

10 procent av den årliga kraftmängden. Av den vid propositionen fogade bilagan

C, som icke redovisar förhållanden efter 1956, framgår, att maximitalet

redan enligt gällande regler fastställts i olika mål. Ett införande av

storindustrien bland de bygdekraftsberättigade måste då innebära, att övriga

sakägare får sin ställning försämrad, därest icke maximitalet höjes. Med

hänsyn till industriens andel av den totala elförbrukningen i landet synes

maximitalet böra höjas åtminstone till 20 procent, d. v. s. en femtedel av den

årliga kraftmängden.

I fråga om giltighetstiden för vattendomstolens beslut föreslås ingen

ändring. Detta innebär, att i ett vattenmål, där bygdekraftsfråga skall behandlas,

parter och domstol har att bedöma under en föreslående 20-årsperiod

uppkommande spörsmål. Det torde vara uppenbart, att dylika bedömanden

måste vara behäftade med stor osäkerhetsmarginal. Betydligt

säkrare underlag vinnes, om avgörandet får avse en tioårsperiod (vilket ju

numera är fallet beträffande regleringsavgifter). Som skäl mot en ändring

av gällande regler har emellertid anförts hänsynen till vattendomstolarnas

och kammarkollegiets arbetsbörda. Här är då att märka, att bygdekraftsinstitutet

under vattenlagens första 20-årsperiod aldrig nått praktisk användning,

att en mångfald yrkanden och utredningsförslag framlagts under

den andra 20-årsperioden för att effektivisera hygdekraftsinstitutet samt

att vi nu står i början av den tredje 20-årsperioden, vid vars slut utbyggnaden

av vattenkraften torde vara slutförd. Det synes då inte orimligt att

s. 47 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

47

låta vattendomstolarna påtaga sig den måttliga ökning av arbetsbörda, som

kan följa av en förkortning av tiden till 10 år. — Vad angår kammarkollegiets

arbetsbörda, synes denna icke behöva ökas, därest i vattenlagen fastslås,

att kommunerna äger att själva föra talan för att bevaka sina intressen

i förevarande sammanhang.

Enligt de regler, som gäller för vattenmål, skall sökanden betala motparts

rättegångskostnader vid vattendomstol. Denna regel medför, att den

person, som gör anspråk på bygdekraft enligt reglerna i 4 kap. 4 § vattenlagen,

är skyldig betala kraftverksägarens kostnader. Departementschefen

synes inte vara helt till freds med gällande ordning härvidlag men vill icke

föreslå någon ändring med hänsyn till att den till bygdekraft berättigade

ej skulle vara att anse som sakägare i egentlig mening. Denna av formalistiska

skäl beroende ståndpunkt leder emellertid till sådana resultat som att

t. ex. en lantbrukare, som begär bygdekraft, blir skyldig betala någon kapitalstark

kraftproducents rättegångskostnader. Och detta kan ofta bli resultatet

även av processer i högre instans. Starka skälighetssynpunkter talar

för att kraftverksägaren skall svara för kostnaderna i dessa processer liksom

i själva huvudmålet.

Priset för bygdekraften kan enligt departementschefens förslag bestämmas

av statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström. Denna nämnd torde

emellertid inte vara så sammansatt, att bygdekraftsintressena kan antagas

bli tillgodosedda i rimlig omfattning. För en bygdekraftskonsument medför

föreskriften om nämndens avgörande en ytterligare omgång, ägnad att försvåra

bygdekraftens tillgodogörande. Slutligen är att beakta, att vattendomstolarna,

som ju bl. a. har att slutligt avgöra företags tillåtlighet och frågor

om ersättning i kraft enligt 9 kap. vattenlagen, torde ha erforderlig kompetens

för handläggande och avgörande av den nu aktuella prisfrågan. Förslagen

bör därför icke genomföras i denna del.

1 motionerna nr I: 521 och 11: 633, vari yrkas ändring av propositionen i

vad den avser kostnader för förfarandet enligt 4 kap. 4 § vattenlagen, anför

motionärerna till stöd för sin hemställan, sedan de konstaterat att den nu

föreslagna lagändringen rimligtvis borde förenkla utredningsarbetet, att vattenkraftsexploatörer

på ett skrämmande sätt kunnat uppehålla utredningsarbetet

under många år och därigenom åsamka bygdekraftssökanden stora

kostnader, vilka förhållanden måste verka avskräckande för den svagare

bygdekraftssökanden.

Utskottet

Bestämmelserna om bygdekraft, som icke undergått någon förändring

sedan vattenlagens tillkomst år 1918, har i praktiken fått ytterst ringa tilllämpning.

Orsakerna härtill torde, såsom departementschefen angivit, vara

att söka i flera omständigheter, bl. a. reglernas utformning. Redan år

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

1942 hemställde riksdagen — i enlighet med vad här ovan närmare redovisats

— hos Kungl. Maj:t om utredning av bl. a. frågan om bestämmelserna

rörande bygdekraft kunde anses tillfyllest. Bygdekraftsinstitutet har

därefter varit föremål för omfattande utredningsarbete. Utskottet hälsar

med tillfredsställelse att förslag nu framlagts till en modernisering och

rationalisering av bestämmelserna om bygdekraft. Förslaget synes ägnat

medföra att bygdekraftsinstitutet i framtiden kan komma till praktisk tilllämpning

utan att berörda domstolar, myndigheter och parter onödigt betungas.

Utskottet ansluter sig i huvudsak till vad departementschefen anfört i

propositionen men vill, i anslutning särskilt till de i anledning av propositionen

väckta motionerna, närmare utveckla och understryka sin uppfattning

i vissa delar.

Gällande regler angående omfattningen av skyldigheten

att tillhandahålla bygdekraft är upptagna i 4 kap. 1 § första

stycket vattenlagen. Huvudregeln innebär skyldighet för kraftverksägare

att för tillgodoseende av kringliggande bygds behov av kraft till användning

i hantverk, småindustri eller lantbruk eller till belysning eller uppvärmning

tillhandahålla intill en tiondedel av den vid kraftverket uttagbara

kraftmängden. På anförda skäl föreslår nu departementschefen att

användningsområdet skall utsträckas till att omfatta all slags industri inom

bygden. Utskottet ansluter sig till departementschefens uppfattning

om önskvärdheten av denna utvidgning. Fråga uppkommer emellertid härvid

om, såsom i motionerna 1:520 och 11:632 angivits, behov föreligger

av en höjning av den stadgade högsta bygdekraftsandelen. Departementschefen

har i denna del anmärkt, att utrymme i regel torde finnas för vidgad

användning av bygdekraften även inom den nuvarande ramen, och

har därför förklarat sig icke för närvarande vara beredd att föreslå någon

ändring av lagreglerna i förevarande hänseende. Utskottet ansluter sig till

vad sålunda uttalats. Utskottet vill emellertid i denna del ytterligare anmärka

att, för det fall en större industri skulle vara bland de bygdekraftsberättigade,

jämväl ett andelstal av den storleksordning, som angivits i de

berörda motionerna, i och för sig skulle kunna vara alltför lågt. Frågan

torde emellertid icke komma att äga större praktisk betydelse, eftersom en

uppgörelse mellan kraftproducenten och ett sådant industriföretag naturligen

synes komma att ske genom särskilda förhandlingar mellan parterna

vid sidan om bygdekraftsinstitutet. Utskottet vill än vidare betona att ju

högre andelstalet sättes, desto större andel av produktionen synes kraftverksägaren

nödgas reservera för eventuella bygdekraftsanspråk. Härigenom

försvåras hans möjligheter att uppgöra mera långsiktiga prognoser.

Detta kan i sin tur medföra den icke önskvärda konsekvensen att konsumenterna

i gemen drabbas av ökade kraftpriser. Utskottet kan således icke

nu förorda ett bifall till motionärernas hemställan i denna del. Om emellertid

den avsedda utvidgningen av kretsen av bygdekraftsberättigade

s. 49 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

49

i praktiken skulle visa sig medföra ett behov av en höjning av andelstalet,

kan frågan ånyo böra upptagas till prövning.

I fråga om priset på by g de k raft gäller enligt nuvarande rätt

att ersättning skall givas med det belopp, som motsvarar självkostnaden

för kraftproducenten jämte visst tillägg. Såsom ovan angivits har bestämmelserna

härom visat sig synnerligen svårtillämpade. Denna s. k. självkostnadsprincip

synes också leda till vissa ojämnheter i fråga om resultatet

för bygdekraftskonsumenterna. Enligt förslaget skall den nuvarande

prisregeln ersättas med en bestämmelse av innehåll att skälig ersättning

skall ges för bygdekraften. Departementschefen anger att priset då kan bestämmas

efter gängse krafttaxor i den del av landet, vari det bygdekraftspliktiga

kraftverket är beläget. I motionerna 1:520 och 11:632 har i denna

del hemställts om uttalande av innebörd att vid prissättningen gängse

krafttaxor skall på visst sätt rabatteras. Utskottet delar departementschetens

uppfattning om prissättningen. Självfallet bör dock de bygdekraftsberättigade

icke belastas med kostnader för överförande av elkraft från utbyggnadsomradet

till övriga delar av landet. Detta synes emellertid stå

i linje med de av vattenfallsstyrelsen för taxesättningen redan tillämpade

principerna (SOU 1954:12 s. 468). Utskottet vill i denna del — liksom

departementschefen ytterligare erinra om att vid prisreglering enligt

1902 års lag om elektriska anläggningar skäligheten av priset å viss strömleverans

skall bestämmas med hänsyn till de förhållanden, under vilka

strömmen i det särskilda fallet levereras. — Vad härefter gäller frågan

om vilken myndighet, som i händelse av tvist mellan parterna skall ''bestämma

priset på bygdekraften, har departementschefen föreslagit att denna

uppgift skall åvila statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström. Utskottet

finner detta förslag ändamålsenligt och kan därför icke ansluta sig

till vad i motionerna I: 520 och II: 632 hemställts därom att prisfrågan även

i fortsättningen skall avgöras av vattendomstol.

Enligt gällande lydelse av 11 kap. 65 § vattenlagen skall enligt huvudregeln

sökande i vattenmål svara för såväl egna som motparts kostnader

för förfarandet, om och i den mån rättegångsmissbruk icke föranleder

annat. I motionerna I: 520 och II: 632 har hemställts att kraftverksägaren,

liksom i huvudmålet, skall svara för alla med rättegången förenade

kostnader. I motionerna I: 521 och II: 633 yrkas den ordningen att vardera

parten skall bära sina kostnader. Med hänsyn bl. a. till risken för onödig

processföring, kan utskottet ej förorda att kraftverksägaren skall åläggas

stå alla med rättegången förenade kostnader. Däremot måste det ofta anses

rimligt att vardera parten far bära sina kostnader. Därest en uttrvcklig

lagändring av denna innebörd skulle genomföras, synes emellertid detta

— såsom vattenlagssakkunniga framhållit — till konsekvenserna vara

ganska vittutseende. Ändring synes nämligen då också böra övervägas i

t låga om stadganden i övriga mål, vilka liksom de här förevarande kan

anses såsom en fortsättning av tidigare avgjorda ansökningsmål, exempel
-

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

vis mål rörande frågor enligt 2 kap. 8 § andra stycket eller 4 kap. 14 §

femte stycket vattenlagen. Såsom departementschefen också angivit, har

emellertid spörsmålet om fördelningen av rättegångskostnaderna i mål av

ifrågavarande slag ibland lösts på sådant sätt att vardera parten fått stå

sina egna kostnader, d. v. s. i överensstämmelse med vad som nu föreslagits

i sistnämnda motioner. Utskottet anser sig därför kunna avstå från att

föreslå lagändring men vill särskilt understryka departementschefens uttalande

därom, att sagda, på grundval av gällande rätt tillämpade förfaringssätt,

ofta torde vara befogat med hänsyn till målens speciella karaktär.

I fråga om giltighetstiden för vattendomstolens beslut

beträffande skyldighet att avstå kraft har i motionerna 1:520 och

TI: 632 begärts en förkortning från nu gällande 20 till 10 år. Departementschefen

har, bl. a. med hänvisning till förväntad ökning av arbetsbördan

hos vattendomstolarna och kammarkollegiet, funnit sig för närvarande

icke kunna tillstyrka en nedsättning av giltighetstiden. Utskottet, som anser

en förkortning vara i och för sig väl motiverad, förutsätter att frågan

i fortsättningen följes med uppmärksamhet och att förslag om nedsättning

ånyo tages under övervägande i vart fall så snart de praktiska hindren häremot

icke längre är för handen.

I samma motioner har vidare hemställts att kommun skall berättigas att

självständigt föra talan vid ny prövning i fråga om bygdekraft. Utskottet

vill i denna del erinra om att denna fråga behandlats i utskottets, av riksdagen

godkända utlåtande nr 29 år 1961 (s. 29—30). Utskottet fann för det

dåvarande ej skäl bifalla en hemställan om bl. a. talerätt i detta avseende.

Enligt utskottets mening har icke sedan dess tillkommit omständigheter

av beskaffenhet att föranleda ändrat ställningstagande i denna del.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte

A. i skrivelse till Kungl. Maj:t såsom sin mening giva

till känna vad utskottet i anledning av motionerna 1:520

och II: 632 anfört i fråga om nedsättning av giltighetstiden

för vattendomstols beslut om skyldighet att avstå bygdekraft;

samt

B. med avslag dels å motionerna 1:520 och 11:632, i

den mån de ej besvarats genom vad utskottet ovan anfört

och hemställt, och dels å motionerna 1:521 och 11:633

måtte bifalla förevarande proposition.

Stockholm den 27 februari 1962

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

s. 51 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

51

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Göran Karlsson, Kristiansson,

Ebbe Ohlsson, Knut Johansson, Georg Carlsson och Åkesson;

från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, Nyberg, fru Torbrink,

herrar Svenning, Grebäck, fröken Anderson i Lerum, herrar Tobé och

Turesson.

Stockholm 1962. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 620299

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1962:97 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av It kap. 1 och It §§ vattenlagen, dels ock i ämne a1 i texten