Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till brandlag och brandstadga m. m.

1962-03-13 · 81 sidor, varav 80 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 80 av 81 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1962:11, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till brandlag och brandstadga m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962

1

Nr 11

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag

till brandlag och brandstadga m. m.

Genom en den 29 december 1961 dagtecknad proposition, nr 12, vilken

beträffande förslag till lag om ändrad lydelse av 79 § kommunallagen hänvisats

till och behandlats av konstitutionsutskottet samt i övrigt hänvisats

till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t, såvitt

nu är i fråga, dels föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat

förslag till brandlag, dels ock velat inhämta riksdagens yttrande över likaledes

vid propositionen fogat förslag till brandstadga.

Förslagen är av följande lydelse.

) .. |,

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 3 avd. Nr 11

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962

Förslag

till

Brandlag

Härigenom för ordnas som följer.

1 §•

Varje kommun skall i enlighet med bestämmelserna i denna lag hålla

ett brandförsvar, som tillfredsställer skäliga anspråk på trygghet mot skada

av brand.

Förvaltningen av brandförsvarets angelägenheter skall handhavas av den

kommunala nämnd, som kommunens fullmäktige bestämma (brandstyrelse).

2 §•

I kommuns brandförsvar skall ingå brandstyrka av betryggande storlek

och sammansättning. Brandstyrkan skall bestå av en brandchef, en eller

flera vice brandchefer, brandkår samt, där så erfordras, brandvärn, grundat

på tjänsteplikt.

Brandchef, vice brandchef samt personal i kommunal brandkår skall

vara heltidsanställd eller hava förbundit sig att fullgöra brandtjänst såsom

deltidsanställd vid sidan av annan sysselsättning.

För kommun skall därjämte finnas skorstensfejarmästare.

3 §•

Kommun är skyldig att anskaffa och underhålla materiel, byggnader

och andra för brandförsvaret erforderliga anordningar, skogsbrandtorn

likväl undantagna, samt draga försorg om nödig vattentillgång för släckning

av brand, allt dock endast i den mån oskälig kostnad icke åsamkas kommunen.

4 §.

Länsstyrelsen äger helt eller delvis befria kommun från skyldighet att

hålla brandkår med därtill hörande materiel, byggnader och anordningar,

såframt kommunen träffat avtal om betryggande släckningshjälp från kommunal

brandkår i annan kommun eller från annan brandkår. Sådan brandkår

skall anses som kommunal brandkår i kommunen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962

5 §.

I kommun skall brandsyn hållas och sotning verkställas i enlighet med

vad som föreskrives i brandstadgan.

6 §.

Om brand tagit eller hotar att taga större omfattning eller den kommunala

brandkåren tillfälligt icke kan ingripa mot brand, är annan kommun

pliktig att lämna släckningshjälp i den utsträckning brandchefen i den

kommunen prövar möjlig utan att skälig hänsyn till dess egen säkerhet

åsidosättes. Framställning om släckningshjälp skall göras av brandchefen

eller, om hans beslut ej hinner avvaktas, av den som är i hans ställe.

För kostnad, som åsamkats kommun i anledning av framställning om

släckningshjälp, är kommunen berättigad att erhålla skälig ersättning.

Kunna kommunerna icke enas om ersättningen, skall denna fastställas av

länsstyrelsen i det län, där hjälpen lämnats.

7 §.

När så erfordras för släckning av brand är envar, som under kalenderåret

fyller lägst sexton och högst sextiofem år och som vistas i orten, pliktig

att, i den mån kroppskrafter och hälsotillstånd tillåta, medverka vid släckningen.

Bland de i kommunen bosatta sålunda tjänstepliktiga må lämpliga personer

tagas i anspråk för tjänst i brandvärnet. För sådan tjänst skola i

första hand frivilliga uttagas. Den som uttagits är skyldig att deltaga i

brandövning under högst tjugu timmar årligen samt är för medverkan vid

brandsläckning berättigad till skälig ersättning av kommunen. Uttagning

verkställes av brandstyrelsen.

8 §.

Ägare eller innehavare av byggnad, upplag eller annan anläggning är

skyldig att anskaffa och underhålla erforderliga brand- och livräddningsredskap

ävensom att i övrigt vidtaga nödiga åtgärder för att förebygga och

bekämpa brand, i den mån de ej medföra oskälig kostnad. För tillsyn efter

brand skall ägaren eller innehavaren tillhandahålla erforderlig personal.

Sker skogsavverkning invid järnväg på kortare avstånd från närmaste

järnvägsspår än trettio meter och vidtagas ej erforderliga åtgärder för att

förhindra att ökad fara för skogsbrand uppkommer genom avverkningen, må

åtgärderna vidtagas av länsstyrelsen eller järnvägsförvaltningen. Kostnaderna

skola åvila järnvägsförvaltningen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962

9 §•

För det kommunala brandförsvaret erforderlig anordning må anbringas

å annan tillhörig mark eller byggnad, såframt oskäligt intrång icke orsakas

därigenom. Beslut om sådan åtgärd meddelas av brandstyrelsen.

Kommunen skall svara för kostnad och skada, som åsamkas genom åtgärd

som avses i första stycket. Vid bestämmande av ersättning härför skall

hänsyn tagas till den nytta åtgärden kan medföra för den ersättningsberättigade.

Är kostnaden eller skadan ringa, utgår ej ersättning. Kan enighet

ej nås om ersättningen, skall denna fastställas av länsstyrelsen.

10 §.

Ej må någon så handhava eld eller brandfarligt föremål att brand lätt

kan uppstå.

11 §.

Uppstår brand eller är överhängande fara därför och kan ej den, som

varsnar branden eller faran eller eljest får kunskap därom, genast släcka

branden eller undanröja faran, skall han varsko dem, vilkas liv eller egendom

är i fara, samt tillkalla hjälp.

12 §.

Den som för befälet vid brand må för släckning eller räddning företaga

sådant ingrepp i annans rätt, som bedömes nödvändigt. Han äger sålunda

bland annat bereda brandstyrka tillträde till fastighet, avspärra brandplatsen,

nyttja brunn, vattenledning, redskap, telefon, hästar och fordon,

fälla träd, anlägga moteld samt riva eller undanskaffa byggnad, upplag eller

annan egendom.

Ingrepp av ringa omfattning må jämväl företagas av annan, som deltager

i släcknings- och räddningsarbetet, därest befälhavarens föreskrift

icke lämpligen kan inhämtas.

13 §.

Den som deltagit i eller på annat sätt varit verksam för släckning av

brand eller som deltagit i övning med brandstyrka må av statsmedel erhålla

ersättning för skada, som därvid åsamkats honom.

Ersättning av statsmedel må jämväl utgå för deltagande i eller annan

verksamhet för släckning av skogsbrand. Härjämte må av statsmedel belöning

tilldelas den, som vid släckning av skogsbrand visat rådighet och nit.

Närmare bestämmelser om ersättning och belöning enligt denna paragraf

meddelar Konungen.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962

14 §.

Underlåter någon att fullgöra vad som åligger honom enligt 8 § första

stycket första punkten, äger länsstyrelsen förelägga vite. Föreläggande må

allt efter omständigheterna riktas mot ägaren eller innehavaren eller ock

mot dem båda. Tillhandahålles icke personal för tillsyn efter vad i samma

stycke andra punkten sägs, må tillsynen på ägarens eller innehavarens bekostnad

utföras genom brandchefens försorg.

Föreläggande mot ägare må förbindas med åläggande för honom att vid

överlåtelse omedelbart meddela länsstyrelsen uppgift om den nye ägaren.

15 §.

över brandstyrelses beslut enligt 7 § och 9 § första stycket må besvär anföras

hos länsstyrelsen.

Talan mot beslut, som enligt denna lag meddelas av länsstyrelsen, föres

hos Konungen.

16 §.

Den som utan giltigt skäl uteblir från brandövning eller brandsläckning,

vartill han kallats genom brandlarm eller på annat sätt, eller lämnar honom

anvisat arbete eller eljest icke åtlyder vad brandbefäl i och för tjänsten

befallt eller som bryter mot 10 eller 11 § eller som hindrar eller söker

hindra åtgärd, som avses i 12 §, dömes till dagsböter.

Arbetsgivare eller arbetsledare, som vägrar anställd nödig ledighet för

deltagande i brandövning eller brandsläckning eller därmed sammanhängande

arbete, dömes, såframt ledigheten kunnat medgivas utan synnerlig olägenhet,

till dagsböter.

Den som genom brandlarm eller på annat sätt obehörigen åstadkommer

brandstyrkas utryckning eller samling, dömes till dagsböter eller fängelse

i högst sex månader och vare skyldig att ersätta därav föranledd kostnad.

17 §.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas

i brandstadgan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1963, från och med vilken dag

brandlagen den 15 juli 1944 (nr 521) skall upphöra att gälla.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till lagrum, som ersatts

genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962

Förslag

till

Brandstadga

Härigenom förordnas som följer.

Om brandordning och brandstyrelse

1 §•

För kommun skall finnas brandordning, upptagande de bestämmelser,

som utöver vad i brandlagen och denna stadga föreskrives äro erforderliga

för ordnande av brandförsvaret i kommunen.

Brandordning må ej innehålla bestämmelse om förhållande, som regleras

genom annan allmän författning än brandlagen och denna stadga. Vid

meddelande av bestämmelse i brandordning skall tillses, att därigenom icke

lägges onödigt tvång på allmänheten eller eljest göres obefogad inskränkning

i den enskildes frihet.

2 §.

Brandordning antages av kommunens fullmäktige. Beslut om antagande

av brandordning skall underställas länsstyrelsens prövning. Vägras fastställelse,

skola skälen därtill angivas. Underlåta fullmäktige att antaga

brandordning av innehåll, som länsstyrelsen finner erforderligt, har länsstyrelsen

att förordna i ämnet men skall i så fall underställa sitt beslut Konungens

prövning.

Då brandordning fastställts, skall länsstyrelsen på kommunens bekostnad

ofördröjligen införa meddelande om fastställelsen i länskungörelserna.

Ett exemplar av brandordningen skall insändas till statens brandinspektion.

Det åligger kommunens styrelse att ombesörja, att kungörelse om

fastställelsen anslås samt införes i den eller de tidningar, där kommunala

meddelanden intagas, och att tryckta exemplar av brandordningen finnas att

tillgå för allmänheten.

Vad sålunda stadgats skall äga tillämpning jämväl i fråga om ändring i

eller tillägg till brandordning.

3 §.

1 mom. Ledamöter och suppleanter i särskild brandstyrelse väljas av

kommunens fullmäktige till det antal fullmäktige bestämma. Antalet ledamöter

må dock icke vara under fem. Valet skall vara proportionellt, därest

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962

7

det begäres av minst så många väljande, som motsvara det tal, vilket erhålles,

om samtliga väljandes antal delas med det antal personer valet avser,

ökat med 1. Om förfarandet vid sådant proportionellt val är särskilt stadgat.

Sker ej val av suppleanter proportionellt, skall tillika bestämmas den

ordning, i vilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.

Beträffande särskild brandstyrelse skola bestämmelserna i 32—42 §§

kommunallagen rörande kommunens styrelse ävensom i 45 § andra och

tredje styckena samma lag i fråga om där avsedd nämnd äga motsvarande

tillämpning; dock att för särskild brandstyrelse i Stockholm skola gälla

bestämmelserna i 51 § 1 mom. kommunallagen för Stockholm samt därutöver

vad stadsfullmäktige med iakttagande av stadgandena i samma lag

föreskriva.

Brandstyrelses protokoll behöver ej upptaga annat än förteckning å

närvarande ledamöter samt för varje ärende beslutet och skälen därför.

2 mom. Vid sammanträde med brandstyrelsen äger brandchefen rätt

att deltaga i överläggningarna men ej i besluten samt att få sin mening antecknad

till protokollet.

Om brandstyrka och brandbefäl

4 §.

I brandordningen skola intagas bestämmelser angående bland annat

1) den kommunala brandstyrkans organisation;

2) det lägsta antal befattningshavare som skall finnas med angivande om

de skola vara heltidsanställda eller deltidsanställda;

3) det lägsta antalet frivilliga eller tjänstepliktiga i brandvärn; samt

4) det lägsta antal övningar som skall hållas med brandstyrkan.

Om kommun skall hava brandchef eller vice brandchef gemensamt med

annan kommun, skall detta framgå av brandordningen.

Har kommun jämlikt 4 § brandlagen helt eller delvis befriats från skyldigheten

att hålla brandkår, skall av brandordningen framgå i vilken utsträckning

och inom vilka områden brandsläckningen i kommunen skall

ombesörjas enligt släckningsavtal.

5 §.

Kommun skall hålla sådan brandberedskap, att första utryckning för

brandsläckning ständigt kan ske inom en efter kommunens förhållanden

godtagbar tid. I brandordningen skall denna tid angivas samt bestämmelser

intagas om det lägsta antal brandbefäl och brandmän, som erfordras

för beredskapen.

6 §.

Uttagning av tjänstepliktiga till brandvärnet skall ske namneligen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962

7 §•

1 mom. För heltidsanställt brandbefäl skola följande kompetensföreskrifter

gälla.

Brandchef och sådan vice brandchef, som ej tillika är brandmästare,

ävensom andra därmed jämförliga befattningshavare skola hava avlagt

brandingenjörsexamen vid statens brandskola. Länsstyrelsen äger dock,

när särskilda skäl äro därtill, för viss kommun medgiva, att till dylik befattning

må utses jämväl den som avlagt brandmästarexamen vid skolan.

Brandmästare skall hava avlagt lägst brandmästarexamen vid statens

brandskola.

Brandförman skall hava avlagt lägst brandförmansexamen vid statens

brandskola.

2 mom. För deltidsanställt brandbefäl skola följande kompetensföreskrifter

gälla.

Brandchef och vice brandchef skola hava avlagt brandingenjörs- eller

brandmästarexamen eller hava genomgått brandbefälskurs A vid statens

brandskola. övrigt deltidsanställt befäl vid kommunal brandkår skall hava

genomgått lägst brandbefälskurs C vid statens brandskola.

Länsstyrelsen må dock för viss kommun medgiva, att krav på utbildning

vid statens brandskola uppställas endast för brandchefen och en vice

brandchef samt att därvid brandbefälskurs B är tillfyllest.

Utan hinder av vad nu sagts må kommun med länsstyrelsens medgivande

förordna lämplig person att uppehålla brandchefstjänst för tid, intill

dess tjänsten kan besättas med behörig person.

3 mom. Brandordningen skall innehålla bestämmelser om den kompetens,

som fordras för kommunens brandbefäl.

4 mom. Om utbildningen vid statens brandskola meddelas föreskrifter i

stadgan för skolan.

8 §.

1 mom. Ledningen av kommuns brandförsvar skall, närmast under

brandstyrelsen, utövas av brandchefen.

Det åligger brandchefen att vårda sig om att kommunens brandförsvar är

ändamålsenligt ordnat samt att göra de framställningar om anslag av allmänna

medel och om ändringar i eller tillägg till brandordning och reglementen,

som erfordras härför.

2 mom. Det ankommer på brandchefen

1) att biträda myndigheter och enskilda inom kommunen med råd och

anvisningar;

2) att föra befäl över kommunens brandstyrka samt tillse att den erhåller

erforderlig övning;

3) att tillse att föreskriven brandberedskap upprätthålles;

4) att tillse att kommunens brandalarmeringsanordningar fungera samt

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962

att dess brand- och livräddningsredskap och övrig utrustning städse äro i

gott skick och förvaras på därför bestämda platser; samt

5) att skaffa sig god kännedom om skogarna i kommunen jämte i dem befintliga

vattentillgångar.

3 mom. Brandchefen skall i övrigt övervaka efterlevnaden av brandlagen,

denna stadga, brandordningen samt andra föreskrifter, som röra brandförsvaret.

Finner brandchefen för särskilt fall omedelbar åtgärd nödvändig för

att förhindra brand, åligger det honom att meddela föreskrift därom.

4 mom. Vice brandchef skall biträda brandchefen och vid förfall träda

i hans ställe.

9 §.

1 mom. Då släckningshjälp erhållits, skall den befälhavare som erhållit

hjälpen utöva befälet.

Brandchefen eller den som är i hans ställe äger befälsrätt över brandkår,

som jämte kommunens brandstyrka deltager i brandsläckning inom

anläggning, för vars skydd kåren är uppsatt.

Utan hinder av vad sålunda stadgats må överenskommelse träffas om

vem som skall utöva befälet.

2 mom. Har brand tagit eller hotar den att taga större omfattning, äger

länsstyrelsen förordna särskild befälhavare.

3 mom. För släckning av brand, som tagit eller hotar att taga större omfattning,

skall befälhavaren, om så erfordras, göra framställning om militärhandräckning

hos länsstyrelsen eller annan myndighet som, enligt vad

därom är särskilt stadgat, är behörig att begära sådan handräckning.

4 mom. Brandchefen eller den som är i hans ställe skall underrätta polischefen

om brand eller överhängande fara därför samt vid polisutredning i

samband med brand lämna den hjälp, som är möjlig.

10 §.

I brandordningen eller i särskilt reglemente skola närmare bestämmelser

meddelas om brandpersonalens åligganden samt vad som har samband därmed.

Om vissa för brandförsvaret erforderliga anordningar

11 §•

Det åligger kommun bland annat

1) att, där till följd av bebyggelsens art och omfattning eller eljest möjligheterna

för allmänheten att genom telefon alarmera brandstyrkan icke

äro tillfyllest, träffa särskilda anordningar för alarmeringen; samt

2) att träffa särskild anordning för inkallande av brandkårspersonalen.

Närmare bestämmelser härom samt om de övriga anordningar, som äro

erforderliga för brandförsvaret i kommunen, skola införas i brandordningen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962

Om brandsyn

12 §.

1 mom. Regelbunden brandsyn förrättas med de tidsmellanrum brandchefen

bestämmer å sådana byggnader, upplag och andra anläggningar,

vilka äro särskilt brandfarliga eller där brand kan utgöra fara för ett större

antal människor, över dylika anläggningar skall brandchefen fortlöpande

föra förteckning, upptagande den synefrist, som skall gälla i varje särskilt

fall.

Regelbunden brandsyn förrättas av brandchefen eller av brandbefäl, som

han förordnar därtill.

Vid regelbunden brandsyn skall, med undantag av vad som är föremål för

eldstadsbrandsyn enligt 2 mom., undersökas

1) huruvida de föreskrifter blivit iakttagna, som meddelats för att förebygga

brand, för att vid brand rädda liv och egendom samt för att underlätta

brandsläckning;

2) huruvida brandfarlig felaktighet finnes å elektrisk installation eller

annorstädes å byggnad, upplag eller anläggning; samt

3) huruvida i övrigt anordning eller förhållande förefinnes, som kan

utgöra fara för brand eller medföra svårighet att vid brand utföra släckning

samt räddning av liv och egendom.

2 mom. Eldstadsbrandsyn förrättas av skorstensfejarmästaren i samband

med föreskriven sotning.

Vid eldstadsbrandsyn skall undersökas, huruvida brandfarlig felaktighet

finnes å eldstad eller annat, som enligt gällande föreskrifter skall sotas, samt

å skorsten och tak med därtill hörande byggnadsdelar.

3 mom. Särskild brandsyn för undersökning, som avses i 1 mom. tredje

stycket, förrättas av brandchefen eller brandbefäl, som han förordnar därtill,

samt för undersökning, som avses i 2 mom. andra stycket, av skorstensfejarmästaren.

Särskild brandsyn hålles, när brandchefen eller länsstyrelsen

finner erforderligt.

i mom. Vid brandsyn å egendom, som är försäkrad mot skada av brand,

äger brandförsäkringsinrättning, hos vilken egendomen är försäkrad, på

begäran vara tillstädes genom ombud med rätt att göra erinringar men

ej att deltaga i besluten.

13 §.

1 mom. Befinnes vid brandsyn, att ägare eller innehavare av byggnad,

upplag eller annan anläggning icke iakttagit vad som jämlikt lag eller författning

åligger honom med avseende å brandförsvaret, skall föreläggande

meddelas en av dem eller båda att inom viss tid vidtaga rättelse. Föreläggande

mot ägare må förbindas med åläggande för honom att vid överlåtelse

meddela brandsyneförrättaren uppgift om nye ägaren.

Innan brandsyneföreläggande meddelas angående åtgärd av byggnads
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962 11

teknisk art, skall samråd med byggnadsnämnden äga rum, försåvitt icke

samråd är utan betydelse.

Har föreläggande givits, skall å förut angiven tid efterbesiktning förrättas

på föranstaltande av den, som givit föreläggandet. Befinnes därvid föreläggandet

icke hava efterkommits, skall anmälan göras hos länsstyrelsen

för den åtgärd, som kan påkallas av förhållandena.

2 mom. Befinnes vid brandsyn synnerlig fara för brand vara för handen,

åligger det brandsyneförrättare att genast meddela föreskrift om omedelbar

åtgärd för undanröjande av faran.

14 §.

Vid brandsyn och efterbesiktning skall föras protokoll. Därest protokollet

innefattar anmärkning, skall avskrift därav så snart ske kan tillställas

den, som anmärkningen rör.

Om sotning

15 §.

Vid sotning skola eldstad och annan kanalansluten förbränningsanordning,

vilka icke äro inrättade för eldning uteslutande med gas, jämte tillhörande

rökkanaler samt imkanaler rengöras.

Om den tid, som må förflyta från en sotning till nästa, skola bestämmelser

intagas i brandordningen. Tiden skall för olika slag av eldstäder, förbränningsanordningar,

rökkanaler och imkanaler bestämmas med hänsyn till

bränsleslag, eldningssätt och andra på sotbildning och därav föranledd

brandfara inverkande omständigheter samt må icke utsträckas längre än

till två år. Brandchefen må dock, om särskilda skäl i visst fall äro därtill,

efter skorstensfejarmästarens hörande besluta om annan sotningsfrist.

16 §.

I brandordningen skall införas bestämmelse, huruvida kommunen skall

utgöra ett eller flera sotningsdistrikt eller jämte annan kommun ingå i sådant

distrikt.

För varje sotningsdistrikt skall finnas en skorstensfejare, som avlagt mästarexamen

för skorstensfejare vid statens brandskola.

När skorstensfejare för sotningsdistrikt skall utses, skall kungörelse därom

införas i allmänna tidningarna med angivande av den tid, inom vilken

ansökan skall ingivas. Inkommer ej ansökan från skorstensfejare med

mästarexamen, äger länsstyrelsen medgiva att sökande med annan utbildning

utses.

17 §.

Föreskriven sotning skall verkställas av distriktets skorstensfejarmästare

eller på hans ansvar av skorstensfejare, som är anställd för att biträda

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962

honom. Annan må ej verkställa sådan sotning, såframt icke brandchefen

efter skorstensfejarmästarens hörande för särskilt fall medgiver undantag.

18 §.

Vid föreskriven sotning skall undersökas, huruvida å byggnadsdelar, som

enligt 12 § skola bliva föremål för eldstadsbrandsyn, finnes felaktighet, som

kan utgöra brandfara, varjämte uppmärksamhet skall ägnas åt annat, som

kan utgöra föremål för undersökning vid brandsyn. Upptäckes felaktighet

eller iakttages annat missförhållande och äger skorstensfej armästaren ej

själv meddela föreläggande om rättelse, skall brandchefen ofördröjligen

underrättas.

19 §.

1 mom. Skorstensfejarmästare för sotningsdistrikt åligger bland annat

1) att på anmodan av brandchefen eller ägare eller innehavare av byggnad

och annan anläggning göra de undersökningar och besiktningar av eldstäder,

förbränningsanordningar, rökkanaler och imkanaler, som erfordras

för att utröna brandfara;

2) att föra förteckning över de byggnader och andra anläggningar i

sotningsdistriktet, inom vilka sotning skall ske, samt att där anteckna verkställda

förrättningar, iakttagna felaktigheter och missförhållanden samt

vidtagna åtgärder, ävensom att på anfordran uppvisa förteckningen för

brandchefen;

3) att tillse att arbete, som han eller hans biträden utför, verkställes med

varsamhet och omtanke så att skada eller olägenhet ej uppstår;

4) att på anmodan biträda vid släckning av soteld; samt

5) att på kallelse av brandchefen eller den som för befälet vid brand biträda

vid annan brandsläckning.

2 mom. Angående skorstensfejarmästarens åligganden i övrigt må bestämmelser

meddelas i brandordningen eller i reglemente.

20 §.

För kommun skall finnas sotningstaxa, upptagande de avgifter som ägare

och innehavare av byggnad, annan anläggning eller lägenhet hava att erlägga

för sotnings-, undersöknings- och besiktningsarbete, som utföres av

skorstensfejare.

Sotningstaxa antages och fastställes på sätt stadgas om brandordning.

Om vissa åtgärder mot brand

21 §.

Arbetsgivare och arbetstagare böra samverka i syfte att främja brandförsvaret

på arbetsplatsen.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962

22 §.

Vill någon företaga kolning, tjärbränning eller hygge sbränning eller ock

svedja eller bränna gräs, halm, ris eller ljung eller för annat ändamål uppgöra

eld utomhus på plats, där elden lätt kan sprida sig och medföra brand*

fara, åligger honom att dessförinnan, genom grävning eller på annat sätt,

vidtaga de särskilda åtgärder, som kunna anses erforderliga för att hindra

eldens spridning. Sådan eld må ej övergivas, förrän den blivit fullständigt

släckt.

I brandordningen må om så erfordras föreskrivas skyldighet för den som

vill uppgöra eld på plats, som avses i första stycket, att anmäla det till brandchefen.

23 §.

Envar enligt 7 § brandlagen tjänstepliktig är efter kallelse till skogsbrandsläckning

pliktig att, försedd med tillgängliga släckningsredskap, genast begiva

sig till anvisad plats och deltaga i släckningsarbetet. Befinner sig tjänstepliktig

i närheten av brandstället, skall han, så snart han fått kännedom

om branden, utan kallelse skynda dit och deltaga i arbetet.

Om tillsyn över brandförsvaret m. m.

24 §.

Länsstyrelsen skall tillse att brandförsvaret inom länet är tillfredsställande

ordnat.

Vid sin tillsyn över att kommuner, brandsyneförrättare och särskilda befattningshavare

fullgöra sina åligganden med avseende å brandförsvaret äger

länsstyrelsen förelägga vite.

Tillsyn över brandförsvaret inom riket utövas av statens brandinspektion.

25 §.

Brandchef, brandsyneförrättare, skorstensfejare och annan som har att

utöva tillsyn över brandförsvaret skall för fullgörande av tillsynen äga tillträde

till byggnad och lägenhet samt upplag och annan anläggning ävensom

rätt att där företaga undersökning eller utföra arbete, vartill hans åligganden

giva anledning. Vägras tillträde utan godtagbart skäl, skall handräckning

lämnas av polismyndigheten. Tillsyn och arbete skola utföras på sådant

sätt att minsta möjliga olägenhet vållas allmänheten.

Den som har eller haft att utöva tillsyn eller anlitats som biträde i tillsynsverksamheten

må ej obehörigen röja eller utnyttja yrkeshemlighet eller

annat förhållande, varom han fått kännedom i denna verksamhet.

Om ansvar och besvär

26 §.

Till dagsböter dömes, om ej gärningen är belagd med straff i annan för
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962

fattning, den som icke låter verkställa föreskriven sotning, när han enligt

17 § andra punkten fått medgivande att själv ombesörja sådan sotning, samt

den som bryter mot bestämmelserna i 23 §.

27 §.

Bryter någon mot bestämmelse i brandordning och skall förseelsen enligt

stadgande däri föranleda ansvar, dömes, om ej gärningen är belagd med straff

i annan författning, till böter, högst trehundra kronor. Har förseelsen avsett

åliggande av större vikt eller har därigenom förorsakats avsevärd skada

eller olägenhet, skola dagsböter ådömas.

28 §.

Bryter någon mot bestämmelserna i 25 § andra stycket, dömes till dagsböter

eller fängelse i högst ett år.

Förseelsen må av allmän åklagare åtalas endast efter angivelse av målsäganden.

29 §.

över beslut vid brandsyn samt över brandchefs beslut jämlikt 15 § andra

stycket sista punkten och 17 § andra punkten må besvär anföras hos länsstyrelsen.

Talan mot beslut, som länsstyrelse meddelat på grund av denna stadga

eller brandordning, må föras hos Konungen.

Särskilda bestämmelser

30 §.

Vad som föreskrives i denna stadga eller i brandordning gäller även byggnad,

upplag eller anläggning, som tillhör eller innehaves av staten.

31 §.

När kommun utsett brandchef, vice brandchef eller skorstensfejarmästare,

skall anmälan härom göras till länsstyrelsen med uppgift om hans

namn, adress och telefonnummer.

32 §.

Den som enligt 12 § är eller kan bliva behörig att förrätta brandsyn må ej

driva handel med brand- eller livräddningsredskap; eller

vara kommissionär eller agent för annan, som driver sådan handel, eller

för försäkringsinrättning i vad denna meddelar försäkringar, som hava

samband med brand; eller

vara delägare i handelsbolag eller styrelseledamot i aktiebolag eller förening,

som har till huvudsaklig uppgift att driva handel med brand- eller

livräddningsredskap.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962

övergångsbestämmelser

33 §.

Denna stadga träder i kraft den 1 januari 1963.

Genom stadgan upphävas brandstadgan den 15 juli 1944 (nr 522) samt

vad i övrigt finnes i allmän författning, brandordning eller andra särskilda

föreskrifter stridande mot bestämmelserna i denna stadga.

Förekommer i lag eller eljest hänvisning till föreskrift, som ersatts genom

bestämmelse i denna stadga, skall den bestämmelsen i stället gälla.

34 §.

1 mom. För brandbefälstjänst gällande kompetensbestämmelse, som jämlikt

denna stadga intages i brandordning, skall icke tillämpas å brandbefäl,

som innehar tjänsten vid stadgans ikraftträdande.

Den som före den 1 januari 1948 erhållit befattning som brandbefäl må

utan hinder av kompetensbestämmelserna i denna stadga kunna utses till

annan brandbefälsbefattning. Utses sådant brandbefäl till brandchef eller

vice brandchef skall beslutet underställas länsstyrelsen för prövning av

den utseddes lämplighet för tjänsten.

2 mom. Vid tillämpningen av denna stadga skall den soin genomgått

brandchefskurs kategori I vid statens brandskola anses hava där avlagt

brandingenjörsexamen, den som genomgått brandmästarkurs kategori I

vid skolan anses hava där avlagt brandmästarexamen samt den som genomgått

brandförmanskurs kategori I vid skolan anses hava där avlagt

brandförmansexamen.

I övrigt skall för brandbefäl med kompetens enligt föreskrifterna i brandstadgan

den 15 juli 1944 gälla

att brandchefskurs kategori II vid statens brandskola anses motsvara

brandbefälskurs A vid skolan samt

att envar av brandchefskurs kategori III samt brandmästar- och brandförmanskurs

kategori II vid statens brandskola anses motsvara brandbefälskurs

B vid skolan.

3 mom. Har skorstensfejare före denna stadgas ikraftträdande godkänts

eller anställts för visst sotningsdistrikt, må godkännandet ej återkallas eller

anställningsavtalet hävas med mindre skorstensfej aren finnes icke vidare

vara lämplig.

Den som före den 1 januari 1948 vunnit godkännande eller anställning

såsom skorstensfejare för sotningsdistrikt må utan hinder av kompetensbestämmelserna

i denna stadga utses till skorstenfejarmästare i annat

sotningsdistrikt.

35 §.

Utan hinder av det i 32 § stadgade förbudet må den, som vid denna stadgas

ikraftträdande är anställd inom brandförsvaret och som då enligt äldre be
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr tl år 1962

stämmelser var oförhindrad att bedriva och jämväl bedrev verksamhet, som

avses med förbudet, fortsätta därmed.

36 §.

Tjänstgöringstiden för ledamöter och suppleanter i särskild brandstyrelse,

vilka valts med tillämpning av äldre bestämmelser, skall upphöra med utgången

av år 1963. Nya val i enlighet med denna stadga skola äga rum år

1963.

37 §.

Förslag till brandordning skall med iakttagande av denna stadgas föreskrifter

hava upprättats och underställts länsstyrelsens prövning senast den

1 januari 1965. Brandordning, avsedd att träda i kraft den 1 januari 1963

eller därefter, må jämväl före sistnämndia dag antagas och fastställas i enlighet

med bestämmelserna i denna stadga.

Intill dess ny brandordning trätt i kraft, skall hittills gällande brandordning

lända till efterrättelse, i den mån den icke strider mot brandlagen eller

denna stadga.

Beslut, förordnande eller föreskrift, som meddelats med stöd av sådant

stadgande i äldre brandstadgan, vilket ersatts genom bestämmelse i nya

stadgan, skall alltjämt gälla, intill dess annorlunda förordnas.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962

17

I. Inledning

Kort historik

Brandförsvaret har varit reglerat ända sedan landskapslagarnas tid. I 1734

års lag upptogs i byggningabalken skilda regler om brandförsvaret i bygd

och om brandförsvaret i skog. År 1874 utfärdades dock de första bestämmelserna

rörande brandförsvaret i städerna i en brandstadga för rikets städer.

Den ersattes av 1923 års brandstadga, som innehöll bestämmelser även för

landsbygden men icke föreskrev skyldighet för landskommunerna att hålla

brandförsvar. År 1914 utfärdades en lag om förekommande och släckning av

skogseld, som förutsatte att skogsbrandförsvaret åtminstone i regel ej skulle

åsamka kommunerna kostnader. Denna lag ersattes av 1937 års lag om förekommande

och släckning av skogseld, vilken skärpte kraven på kommunerna.

1923 års brandstadga och 1937 års skogseldslag ersattes den 1 januari

1945 av brandlagen och brandstadgan den 15 juli 19H (nr 521 och 522). Den

huvudsakliga nyheten i sistnämnda lagstiftning, vars syfte var att stärka

brandförsvaret, var införandet av ovillkorlig skyldighet även för landskommunerna

att hålla bygdebrandförsvar.

Propositionens tillkomst

1944 års brandlagstiftning har sedan sin tillkomst endast obetydligt ändrats.

På kommunalt håll har emellertid efter hand framkommit en allmänt

omfattad åsikt, att en reform borde genomföras i syfte att begränsa kommunernas

kostnader för brandförsvaret genom att utforma detta på ett från

ekonomisk synpunkt mera ändamålsenligt sätt.

Med anledning härav tillkallade dåvarande chefen för inrikesdepartementet

under 1954 tio sakkunniga för att verkställa översyn av brandlagstiftningen

och brandförsvarets organisation jämte därmed sammanhängande

spörsmål. De sakkunniga, vilka antog benämningen 1954 års brandlagsrevision

och som i det följande benämnes brandlagsrevisionen, avgav den

25 oktober 1960 ett betänkande med titeln »Reviderad brandlagstiftning»

(SOU 1960: 34) med förslag till bl. a. ny brandlag och ny brandstadga. Samtidigt

överlämnades en stencilerad redogörelse för en på de sakkunnigas

uppdrag utförd s. k. operationsanalys på brandförsvarets område.

Yttranden över brandlagsrevisionens förslag har avgivits av ett stort antal

remissinstanser.

Ärendet har beretts inom inrikesdepartementet, därvid bl. a. upprättats

förslag till brandlag och brandstadga.

Över förslaget till brandlag har yttrande inhämtats från lagrådet, som

föreslagit en mindre jämkning på en punkt men i övrigt lämnat förslaget

utan erinran. Den av lagrådet förordade jämkningen samt vissa smärre

redaktionella ändringar har därefter vidtagits i förslaget.

2—Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 saml. 3 avd. Nr 11

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att 1944 års brandlag och brandstadga skall ersättas

med en ny brandlag och en ny brandstadga. Enligt förslaget skall lagstiftningen

— i motsats till vad som gäller f. n. — genomgående vara tilllämplig

inom hela riket utan skillnad mellna stadssamhällen och landsbygd.

Författningsbestämmelserna skall liksom hittills kompletteras genom

lokala brandordningar, som antages av kommunernas fullmäktige, samt genom

råd och anvisningar från statens brandinspektion.

Brandförsvaret skall i fred alltjämt vara en angelägenhet för de borgerliga

primärkommunerna. En strävan i förslaget är att bereda kommunerna möjlighet

att i större utsträckning än hittills anpassa brandförsvarets organisation

efter de lokala förhållandena. En indelning i större kommuner än de

nuvarande kommer att underlätta önskvärda rationaliseringar och vara till

gagn för brandförsvaret men kan icke motivera att man slopar borgarbrandkårerna

och helt övergår till heltidsanställda brandkårer. De nuvarande obligatoriska

reservbrandstyrkorna skall, under benämningen brandvärn, finnas

endast i sådana kommuner där behov av dem föreligger. Som hittills skall

uttagning ske på grundval av tjänsteplikt. Skyldigheten för uttagen personal

att deltaga i brandövning föreslås ökad från 15 till 20 timmar.

Skogsbrandförsvaret föreslås i alla kommuner bli samordnat med bygdebrandförsvaret

under brandchefens högsta befäl. I övrigt möjliggör förslaget

att skogsbrandförsvarets nuvarande organisation bibehålies.

Bättre utbildning föreslås för huvuddelen av brandbefälet. Särskilt gäller

detta brandchefer och vice brandchefer på landsbygden, vilkas utbildning

förlängs från 3 till 8 veckor. Härmed sammanhänger att brandsyneförfarandet

rationaliseras så att brandsyn förrättas av brandchefen eller annat brandbefäl

ensam samt, på eldstäder och annat som skall sotas, av den skorstensfejarmästare

som enligt förslaget skall finnas för varje kommun. Brandsynenäinnderna

avskaffas sålunda. Vidare skall brandsynen koncentreras på

sådana byggnader och andra anläggningar, som utgör den största brandfaran

samt brandsynefristerna avpassas därefter.

Sotning, som är föreskriven till skydd mot brand, skall utföras genom försorg

av skorstensfejarmästaren. Förslaget innebär sålunda att ordnad sotning

genom yrkesutbildad person införes även på landsbygden.

Som en följdändring till den nya brandlagstiftningen föreslås att ur 79 §

kommunallagen utmönstras möjligheten att bilda municipalsamhälle för

brandförsvarsändamål samt att regler i samband därmed ges för avvecklingen

av nu befintliga sådana municipalsamhällen.

Den nya brandlagstiftningen samt ändringen i 79 § kommunallagen föreslås

skola träda i kraft den 1 januari 1963.

Då i det följande propositionens innehåll redovisas i förkortning, ges

för varje avsnitt hänvisningar till motsvarande sidor i propositionen.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962

19

II. Huvuddragen av gällande brandlagstiftning

Utskottet hänvisar till propositionen sid. 21—24.

HL Allmänna synpunkter på revision av brandlagstiftningen

Brandlagsrevisionen (sid. 24—29)

I fråga om brandförsvarets kostnader och effektivitet

fastslår brandlagsrevisionen, efter vissa undersökningar och överväganden,

att kostnadsstegringen för det kommunala brandförsvaret ter sig

rimlig, om den sätts i samband med de värden detta brandförsvar haft att

skydda och anför, att operationsanalysen ej ger något kvantitativt underlag

för en radikalt ny kurs inom brandförsvaret. Brandlagsrevisionen finner de

företagna undersökningarna närmast ge vid handen, att några avsevärda

förändringar i samhällets utgifter för brandförsvaret f. n. ej är påkallade,

samt utgår i sina förslag från att brandförsvarets nuvarande effektivitet

icke bör minskas men i stort sett ej heller behöver ökas utöver vad som kan

rymmas inom nuvarande kostnadsram.

Brandlagsrevisionen föreslår ej några ändringar beträffande brandförsvarets

uppgifter i stort.

I betänkandet konstateras, att det icke är möjligt att erhålla något entydigt

svar på frågan om lämpligaste storleken för brandförsvarets

verksamhetsområden. Det förefaller emellertid utredningen som

om de nuvarande kommunerna i stor utsträckning utgör ekonomiskt rationella

områden. Eftersom det likväl förekommer att bränder släcks av annan

brandkår än den som har närmast till brandplatsen och då vissa uppgifter,

som ej direkt avser brandsläckning, t. ex. alarmering samt viss materielhållning

och materielvård, med fördel handhaves gemensamt, finner

brandlagsrevisionen i åtskilliga fall större områden än de nuvarande kommunerna

lämpliga som underlag för brandförsvarets uppgifter.

Det primärkommunala huvudmannaskapet för brandförsvaret

bör enligt förslaget bibehållas.

Den statliga tillsynen över brandförsvaret skall enligt förslaget

liksom hittills främst utövas av länsstyrelserna med biträde av särskild

expertis. Såsom central rådgivande instans skall alltjämt finnas en statens

brandinspektion med en riksbrandinspektör som chef.

Den föreslagna lagstiftningens disposition överensstämmer

såtillvida med gällande författningskomplex som förslaget omfattar

en brandlag och en brandstadga samt förutsätter utfärdandet av kommunala

brandordningar. Brandstadgan skiljer sig däremot enligt förslaget

från den gällande däri, att kommunernas olika administrativa natur

icke ligger till grund för bestämmelserna.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962

Vad gäller brandlagstiftningens förhållande till annan

lagstiftning så berör brandlagsrevisionen icke närmare fredsbrandförsvarets

ställning och uppgifter inom civilförsvaret. Brandlagsrevisionen

anser dessa förhållanden icke böra påverka organisationen av

ett på kommunal grund vilande fredsbrandförsvar. Civilförsvarets brandtjänst

bör anpassas efter den utformning av fredsbrandförsvaret, som från

kommunala tekniska och ekonomiska synpunkter är i fredstid ändamålsenligast.

Rationaliseringar inom det kommunala fredsbrandförsvaret får

i princip icke hindras av civilförsvarets intressen.

Remissyttrandena (sid. 29—34)

I fråga om den allmänna inställningen till revision av brandlagstiftningen

iakttages en allmän uppfattning hos remissinstanserna, att brandlagsrevisionens

förslag speglar utvecklingen inom brandförsvaret under de

senaste 15 åren samt ej innebär några genomgripande nyheter. Förslaget

anses i stort sett tillgodose kommunernas på praktisk erfarenhet grundade

önskemål och vara väl ägnat att inom kommunerna genom brandordningar

skapa möjligheter att anpassa brandförsvaret efter rådande lokala förhållanden.

En godtagbar avvägning anses i allmänhet ha åstadkommits mellan

behovet av ett effektivt brandförsvar och intresset av att brandförsvarskostnaderna

icke blir orimligt höga. Allmänt vitsordas, att utvecklingen nu

medfört att skillnaden mellan stad och landsbygd icke bör läggas till grund

för författningsbestämmelsernas närmare utformning.

Departementschefen (sid. 34—38):

Ett för hela landet ordnat brandförsvar tillskapades först genom 1944

års alltjämt gällande brandlagstiftning. Huvudsyftet med denna lagstiftning,

som tillkom under intryck av de förhållanden som rådde under andra

världskriget, var att öka brandförsvarets effektivitet. De statistiska och

andra undersökningar, som varit tillgängliga eller utförts under brandlagsrevisionens

utredningsarbete, får också anses visa att detta syfte i allt

väsentligt nåtts.

Vad som från kommunernas sida tilldragit sig särskild uppmärksamhet

och även föranlett den genom brandlagsrevisionen företagna utredningen

är emellertid frågan huruvida denna effektivitet icke vunnits till priset

av för höga kostnader. Som brandlagsrevisionen framhåller borde brandförsvarets

totalkostnader i princip avvägas så, att summan av dem och de

totala skadorna blir den lägsta möjliga. Det får nu konstateras att, av olika

skäl, denna avvägning icke kan praktiskt genomföras. Faran för liv och lem

gör också att värdet av sådana beräkningar förringas.

Brandlagsrevisionen har kommit till den slutsatsen att någon nämnvärd

minskning av samhällets utgifter för brandförsvaret f. n. inte är

möjlig men att någon mera betydande ökning av dessa utgifter å andra

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962

sidan inte erfordras. Denna av åtskilliga remissinstanser vitsordade uppfattning

synes under föreliggande förhållanden få godtagas såsom grund

för brandförsvarets framtida ordnande. I detta sammanhang vill jag också

framhålla, att några väsentliga anmärkningar mot det sätt på vilket brandförsvaret

ombesörjes av de därför närmast ansvariga myndigheterna, kommunerna

och deras befattningshavare, icke kommit till min kännedom.

—

Brandlagsrevisionens förslag bygger väsentligen på den bestående brandsförsvarsorganisationens

grund, och revisionen uttalar att de nuvarande kommunerna

i stor utsträckning förefaller att utgöra ekonomiskt rationella områden

för brandförsvaret. — — —

Även om jag---, med avseende på såväl det släckande som det före
byggande

brandförsvaret, biträder den från flera håll uttalade meningen att

en indelning i större kommuner kommer att underlätta önskvärda rationaliseringar

och vara till gagn för brandförsvaret, vill jag understryka att en

ny kommunindelning icke kan motivera att man slopar borgarbrandkårerna

och helt övergår till heltidsanställda brandkårer.

Några remissinstanser har tagit upp frågan huruvida det bör anstå med

revisionen av brandlagstiftningen tills en ny kommunindelning genomförts.

Enligt den på mitt förslag nyligen framlagda propositionen 1961: 180 skall

emellertid den nya kommunindelningen komma till stånd på frivillig väg,

varför reformen inte torde kunna bli helt genomförd på åtskilliga år. Frivilligt

samgående mellan kommunerna förutsättes taga sin början med

ökat samarbete inom olika kommunala verksamhetsgrenar på grundval

av planer, som för detta ändamål skall finnas för varje län. Den föreslagna

nya brandlagstiftningen är enligt min mening ägnad att underlätta kommunalt

samarbete inom brandförsvaret. I likhet med brandlagsrevisionen

anser jag vidare, att brandlagstiftningen bör utformas som en allmän ram,

inom vilken brandförsvarets organisation skall kunna anpassas såväl efter

samhällsutvecklingen i stort och den nya kommunindelningen som efter

lokala olikheter. På grund härav och då flera av de föreslagna rationaliseningsåtgärderna,

vilka kräver omfattande författningsändringar, är så

angelägna att de ej bör uppskjutas, anser jag att den nya brandlagstiftningen

nu bör genomföras utan uppskov. Detta medför givetvis att sådana

brandförsvarsåtgärder som är direkt beroende av kommunindelningen bör

vidtagas med beaktande av den indelningsplan, som enligt förenämnda proposition

skall upprättas och fastställas för varje län.

Den vid remissbehandlingen uttalade uppfattningen att brandlagsrevisionens

förslag i allt väsentligt är lämpligt att läggas till grund för ny

brandlagstiftning kan jag biträda. Jag anser sålunda att även den nya lagstiftningen

bör bygga på bibehållet primärkommunalt huvudmannaskap

samt på den befintliga organisationen.---

Brandförsvarets uppgifter i stort bör enligt min mening liksom hittills

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962

omfatta förebyggande av brand samt släckning av brand och i samband

därmed stående räddning av liv och egendom, och endast dessa uppgifter

bör regleras i brandlagstiftningen och brandordningarna.--- — I an
slutning

härtill vill jag understryka att ett förtroendefullt samarbete mellan

brandmyndigheterna och övriga kommunala myndigheter såsom hälsovårdsnämnden

och byggnadsnämnden icke får hindras av alt de olika myndigheternas

uppgifter och befogenheter är avgränsade i författningarna.

Det av remissinstanserna biträdda förslaget att den statliga tillsynen

genom länsstyrelserna med särskild expertis samt genom statens brandinspektion

skall bestå överensstämmer med min uppfattning. Vissa av

dessa frågor kommer att behandlas i 1962 års statsverksproposition.

Brandlagstiftningen är till sin formella natur väsentligen en speciell kommunallagstiftning,

varigenom statsmakterna ålägger kommunerna att sörja

för ett betryggande brandförsvar. -—■ -—- — Denna bör liksom hittills bestå av

en brandlag, innehållande huvuddragen av de bestämmelser som anger

kommunernas och den enskildes skyldigheter och rätten till vissa ersättningar

i samband därmed, samt av en brandstadga med närmare föreskrifter

i de hänseenden som anges i lagen och vilka kan göras gemensamma för

alla kommuner. Då riksdagen hörts angående den gällande brandstadgan

förordar jag att så sker även med den nu föreslagna, särskilt som den innehåller

bestämmelser, som får anses ingripa i enskildas förhållanden och

som angår kommunerna och skall tillämpas av kommunala myndigheter. I

framtiden torde emellertid Kungl. Maj :t utan riksdagens hörande få vidtaga

ändringar av mindre räckvidd. Enligt allmänna regler torde Kungl. Maj :t

äga dispensera från föreskrift i en författning av brandstadgans karaktär.

Självfallet kan sådan dispens komma i fråga endast i undantagsfall och

efter ingående utredning i varje särskilt ärende.

Jag delar brandlagsrevisionens av remissinstanserna biträdda uppfattning

att anledning numera ej finns att vid utformningen av dessa rambestämmelser

göra skillnad mellan kommuner av olika administrativ natur.

Gemensamma författningsbestämmelser för alla kommuner innebär

uppenbarligen ej att alla kommuner skall ha likartat brandförsvar. Detta

måste i stället utformas efter varje kommuns förhållanden och därför nödvändigtvis

bli mycket skiftande i olika kommuner och landsdelar. De

bestämmelser som gäller om brandförsvaret i varje kommun kommer i

främsta rummet att avse kommunens skyldigheter. I viss ehuru mindre

utsträckning kan även bestämmelser som endast riktar sig till allmänheten

bli olika i skilda kommuner. Vissa föreskrifter, exempelvis om sotning,

angår både de kommunala myndigheterna och de enskilda. Nu berörda bestämmelser

bör enligt min mening lämpligen återfinnas i en kommunal urkund

och jag anser därför i likhet med brandlagsrevisionen och flertalet

remissinstanser att de kommunala brandordningarna bör bibehållas.---■

s. 23 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962

23

Förslaget innebär likväl i flera hänseenden att brandordningarna kan göras

betydligt mindre omfattande än f. n. I likhet med vad nu gäller torde

brandordningarna böra underställas länsstyrelsen för fastställelse, eftersom

detta är den viktigaste formen för tillsynen över det kommunala brandförsvarets

effektivitet. Exempel på brandordningar torde få utarbetas av statens

brandinspektion.

Beträffande förhållandet mellan brandförsvar och civilförsvar delar jag

brandlagsrevisionens av civilförsvarsstyrelsen och riksbrandinspektören

biträdda uppfattning, att civilförsvarets speciella intressen icke får hindra

lämpliga rationaliseringar inom det kommunala fredsbrandförsvaret. Som

anmärkes från något håll måste givetvis civilförsvarets brandtjänst anpassas

efter sina krigsuppgifter och har då att bygga på det förefintliga

fredsbrandförsvaret. I den mån brandförsvaret, utan eftersättande av vad

som för kommunerna i fredstid är mest rationellt, kan anpassas efter civilförsvarets

behov, bör så ske. Samarbete vid planläggningen är sålunda

på detta område önskvärt.

IV. Särskilda frågor

1. Samordning av bygdebrandförsvar och skogsbrandförsvar

Gällande bestämmelser m. m.

Utskottet hänvisar till propositionen sid. 38—39.

Brandlagsrevisionen (sid. 39—41)

I betänkandet redovisad skogsbrandstatistik alltifrån år 1910 utvisar, att

skogsbränderna sedan dess avsevärt minskat i omfattning.

Frågan om samordning av bygde- och skogsbrandförsvaret får enligt

brandlagsrevisionen främst bedömas efter i vilken utsträckning brandkår

kan antagas bli använd vid skogsbrandsläckning. Ju oftare så sker, desto

större krav bör ställas på förberedande samordning av brandkårernas och

den särskilda skogsbrandsläckningspersonalens verksamhet vid släckningen

och på såvitt möjligt enhetliga befälsförhållanden.

De tekniska betingelserna för brandkårernas medverkan vid skogsbrand

är, fortsätter brandlagsrevisionen, numera helt andra än vid 1944 års lagstiftning.

Skogsvägnätet har sålunda utbyggts avsevärt, jeepar och andra

fordon med god framkomlighet på mindre goda vägar och i terrängen har

anskaffats samt bärbara motorsprutor konstruerats och införlivats med det

kommunala brandförsvaret. Riksskogsbrandstatistiken visar även att brandkårskostnadernas

andel i den totala skogsbrandsläckningskostnaden i stort

sett ökat år från år också i skogslänen, med undantag dock för Norrbottens

län. Likaså framgår av statistiken att användningen av motorsprutor vid

skogsbrandbekämpning efter 1944 blivit allt vanligare.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962

Brandlagsrevisionen finner därför, att de släckningstekniska förhållandena

numera medfört, att brandkårer används vid skogsbrand i sådan

utsträckning att enhetlig organisation och ledning av allt brandförsvar

inom en kommun är påkallade.

På grund härav föreslår brandlagsrevisionen samordnat bygde- och skogsbrandförsvar

inom alla kommuner samt understryker därvid, att skogsbrandförsvaret

vid bedömandet av denna organisationsfråga icke setts allenast

som en detalj i förhållande till bygdebrandförsvaret. Ehuru det kan

ligga nära till hands att vid samordning utgå från bygdebrandförsvarets

förhållanden, är det angeläget att skogsbrandförsvarets intressen i minst

lika hög grad beaktas och kanske i vissa fall sätts i främsta rummet i sådana

kommuner, där skogen såsom brandrisk är av samma vikt som annan

egendom eller t. o. m. bedömes viktigare än denna.

Remissyttrandena (sid. 41—43)

Förslaget om samordning av skogsbrandförsvaret med bygdebrandförsvaret

beröres i 21 remissyttranden. Meningarna är delade i denna fråga

och särskilt myndigheterna i Gävleborgs och Norrbottens län ställer sig

avvisande.

Departementschefen (sid. 43—46):

Allmän enighet råder om riktigheten av brandlagsrevisionens uttalande

att skogsbrandförsvarets intressen i minst lika hög grad som bygdebrandförsvarets

måste beaktas i sådana kommuner, där skogen såsom brandrisk

är av samma vikt eller viktigare än annan egendom. Jag vill understryka,

att denna uppfattning måste ligga till grund vid prövningen av

frågan om brandförsvarets organisation. Både vid tillkomsten av nu gällande

brandlagstiftning och i förevarande ärende har såsom skäl mot ett

samordnat bygde- och skogsbrandförsvar anförts, att vid skogsbrand ofta

måste användas en speciell släckningsmetod, den s. k. torra metoden, och

särskilt uttagen personal under skogssakkunnigt befäl.

Även om jag---delar åsikten att den torra metoden alltjämt ofta

måste tillämpas och särskild personal härför organiseras, finner jag---

att behovet av planlagt samarbete mellan skogsbrandförsvar och bygdebrandförsvar

blir alltmer framträdande. I likhet med brandlagsrevisionen

anser jag denna omständighet i och för sig utgöra skäl för enhetlig administration

och ledning av skogskommunernas brandförsvar.

Såsom domänstyrelsen anfört är skogskommunerna i regel så stora till

ytvidden att brandchefen eller annat befäl vid brandkåren i många fall ej

kan ingripa i släckningsarbetet på ett tidigt stadium. Detta kan emellertid

s. 25 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962 25

även gälla vid bygdebrand inom vidsträckta kommuner, där brandavdelningar

finns stationerade på skilda håll. Behovet av lokalt brandbefäl är

därför enligt min mening icke något skäl mot en enhetlig högsta ledning

av kommunens brandförsvar.

Att samordnat skogs- och bygdebrandförsvar icke medför svårigheter

i fråga om befälsrätt och ansvar bestyrkes enligt min mening av de erfarenheter

som numera föreligger från de kommuner och län, där samordning

mera allmänt förekommer. Från kommunalt håll har vid remissbehandlingen

ej gjorts någon erinran mot brandlagsrevisionens förslag. För egen

del anser jag, att anordningen med flera inbördes oberoende högsta chefer

inom en kommuns brandförsvar icke kan vara ändamålsenlig när det gäller

att på bästa sätt använda kommunens samfällda resurser.

Jag biträder alltså brandlagsrevisionens av flertalet remissinstanser tillstyrkta

förslag om total samordning av skogsbrandförsvar och bygdebrandförsvar.

Av vad jag förut anfört framgår, att denna ändring ej i och för

sig innebär något ställningstagande till frågan om vilken släckningsmetod

som i ett givet fall bör användas eller om skogsbrandvärn bör organiseras.

Ej heller möter hinder att bibehålla indelningen i skogsbrandrotar. På fältet

skulle någon ändring alltså ej behöva göras i organisationen. Endast

i fråga om det högsta centrala befälet över och ansvaret för kommunens

brandförsvar innebär förslaget någon mera väsentlig förändring. Att det

högsta befälet ligger hos brandchefen anser jag önskvärt även med tanke

på en sannolik utveckling mot heltidsanställda brandchefer, vilka förutsätts

vara yrkesmän med gedigen utbildning inom brandförsvarets alla grenar.

Jag delar vidare brandlagsrevisionens av remissinstanserna biträdda

mening att skogssakkunniga personer där så är möjligt bör anlitas som

brandchefer eller vice brandchefer i skogskommunerna. — -— — Som

brandlagsrevisionen anför får varje kommun här välja den utväg, som med

hänsyn till dess förhållanden är lämplig och möjlig. Där personer med erfarenhet

av skogsbrandsläckning icke kan anlitas som brandchefer eller vice

brandchefer, är det angeläget att sådana personer i vart fall ingår i skogsbrandvärnet.

Det i några skogliga myndigheters remissyttranden framställda förslaget

att i skogsbrandförsvarets intresse behålla nuvarande bestämmelser att

kommunalt beslut om utseende av brandchef och vice brandchef skall underställas

länsstyrelsen kan jag inte biträda. En sådan länsstyrelseprövning

skulle enligt min mening vara ett obefogat ingrepp i den kommunala självbestämmanderätten

i sådana fall då kommunen utsett en befattningshavare,

som uppfyller stadgade kompetenskrav. I den utbildning, som är avsedd att

ligga till grund för dessa krav, skall även ingå skogsbrandsläckning. Några

anmärkningar mot det sätt varpå brandbefälet skött sina åligganden i sådana

skogskommuner, där brandförsvaret är samordnat, har ej kommit

till min kännedom, och jag utgår därför ifrån att kommunerna vid ut
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962

seende av brandbefäl även framdeles kommer att beakta skogsbrandförsvarets

intressen.

Såväl enligt gällande ordning som enligt vad jag förordar skall brandordningen

innehålla bestämmelser om den kommunala brandstyrkans organisation

och det lägsta antal befattningshavare som skall finnas. I

brandordning bör sålunda alltjämt enligt min mening anges om skogsbrandvärn

skall förekomma, vilken personal, inbegripet befäl, som skall

ingå däri, samt de platser där brandvärnet skall vara stationerat m. m. Eftersom

brandordningen avses skola underställas länsstyrelsens prövning,

tillgodoses härigenom det av bl. a. skogsstyrelsen uttalade önskemålet om

närmare precisering av skogskommuns skyldighet att organisera ett godtagbart

skogsbrandvärn.

2. Kommunal samverkan inom brandförsvaret

Gällande bestämmelser m. m.

Utskottet hänvisar till propositionen sid. 46—47.

B randlags revisionen (sid. 47—48 och 49—52)

Behov av samverkan mellan kommuner inom brandförsvaret kommer enligt

brandlagsrevisionens uppfattning liksom hittills att föreligga i ej ringa

omfattning. Brandförsvarsavtal bör enligt förslaget vara tillåtna ej blott i

de fall lagen, som beträffande hållandet av brandkår, medger undantag

från en kommunen ålagd skyldighet utan även beträffande uppgifter och

verksamhetsgrenar, där avtal icke åsidosätter dylik skyldighet. I betänkandet

lämnas en ingående redogörelse för de fall då släckningsavtal anses böra

ingås och ges riktlinjer för vad brandförsvarsavtal bör innehålla.

Det bör enligt brandlagsrevisionen ankomma på statens brandinspektion

att i samråd med Svenska brandkårernas riksförbund och kommunförbunden

utarbeta närmare anvisningar om innehållet i olika typer av brandförsvarsavtal.

Avtal, som inverkar på organisation och sammansättning i stort av den

kommunala brandstyrkan, skall enligt förslaget framgå av brandordningen.

Därvid behöver givetvis icke i denna intagas avtalets alla bestämmelser om

materiel och ekonomiska mellanliavanden.

Remissyttrandena (sid. 48—49 och 52—54)

De av brandlagsrevisionen föreslagna reglerna för tillåtligheten av brandförsvarsavtal

möter i allmänhet ingen erinran. Nagra remissinstanser uppmärksammar,

att släckningsavtal men icke andra överenskommelser enligt

förslaget till brandlag skall godkännas av länsstyrelsen, och önskar därför

bestämmelser om länsstyrelsens godkännande av

brandförsvarsavtal.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr It år 1962 27

Brandlagsrevisionens förslag beträffande släckningsavtal och

släckningshjälp anser länsbrandinspektören i Skaraborgs län icke

tillfredsställande. Han yttrar i denna del.

Det för en utomstående obegripliga missförhållandet, att den brandkår,

som ligger närmast till eller är bäst utrustad för en effektiv släckningsinsats,

inte har rätt att omedelbart ingripa vid eldsvåda på grund av att eldsvådan

ligger på fel sida om en kommungräns (utom eget släckningsområde), är

icke tillrättat i förslaget till ny brandlagstiftning. Lagtextens rekommenderade

samverkan torde icke kunna tolkas så att det kan förhindra de kommuner,

som anse detta fördelaktigt, att underdimensionera sitt brandförsvar

förlitande sig på i lagen fastslagna möjligheter att erhålla släckningshjälp

från annan kommun. Härvid utnyttjas i praktiken grannkommunens (speciellt

städers och köpingars) goda och kostsamma brandförsvar utan att

kommunen ekonomiskt behöver medverka.

Svenska petroleum institutet understryker den ömsesidiga släckningshjälpens

betydelse i samband med ett effektivt brandsläckningssystem för

oljedepåerna och anser det vara ett oeftergivligt krav att närliggande yrkesbrandkårer

får direkt alarmeras utan hänsyn till kommungränserna.

Den i betänkandet ej berörda frågan om brandsläckning på

entreprenad upptages av åtskilliga remissorgan, därvid bl. a. efterlyses

klarhet i frågan.

Departementschefen (sid. 54—59):

Såsom anförts inledningsvis förordar jag, att det kommunala huvudmannaskapet

för brandförsvaret bibehålies. Av brandlagsrevisionens förslag

och remissyttrandena framgår klart, att behovet av samverkan mellan

kommunerna är framträdande om det bedöms med utgångspunkt i att

nuvarande kommuner kommer att bestå. Givet är att, såsom påpekas i några

yttranden, en indelning i större kommuner automatiskt skulle lösa många

av samarbetsfrågorna även på brandförsvarets område. Även vid en ny

kommunindelning har man dock anledning räkna med ett behov av brandförsvarsavtal.

Förut har jag nämnt, att ett första steg mot en sådan indelning

avses bli ökat samarbete mellan kommunerna under en övergångstid.

Vidare vill jag påpeka, att den planläggning som avses bilda underlag

för en ny kommunindelning har att taga hänsyn till kommunala uppgifter av

förhållandevis betydligt större omfattning och därför för indelningsfrågans

lösning mera avgörande än brandförsvaret samt att på grund härav och med

hänsyn till de speciella betingelserna för brandförsvarets verksamhet det

icke får förutsättas att storkommunernas områden överallt kan utformas på

det sätt som är lämpligast för brandförsvaret. Det är sålunda enligt min

uppfattning grundad anledning att i detta sammanhang ingående behandla

samverkansfrågorna.

I några yttranden framkommer tanken att länsstyrelserna skulle få befogenhet

att ålägga kommunerna att samverka. Som skäl härför anföres

främst att andra än ekonomiska synpunkter stundom hindrat en sam
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962

verkan, som skulle kunnat medföra ekonomiska fördelar. Jag finner ej anledning

frångå brandlagsrevisionens förslag, som bygger på åsikten att

kommunalt huvudmannaskap i möjligaste mån bör motsvaras av kommunal

självbestämmanderätt. Bestämmelser om tvångssamverkan anser jag sålunda

ej påkallade. — ---

Att länsstyrelserna skall ägna uppmärksamhet åt att erforderlig samverkan

kommer till stånd mellan kommunernas brandförsvar och taga direkt

befattning med denna organisationsuppgift är enligt min mening helt riktigt.

— ---

Brandlagsrevisionens förslag bygger på grundtanken att avtal får träffas

om alla sådana uppgifter och verksamhetsgrenar som lagen ej direkt ålägger

kommunerna att ombesörja med egna organ.---—

För egen del anser jag nämnda grundtanke i brandlagsrevisionens förslag

riktig. Den överensstämmer med vad som får anses vara en allmän princip

inom kommunalrätten.---

Bland de viktigaste brandförsvarsavtalen märks i första hand släckningsavtalen.

En allmän princip bör enligt förslaget vara att släckningsavtal

skall träffas i sådana fall då samverkanssituationerna är förutsebara

till följd av geografiska och andra förhållanden, medan den tillfälliga släckningshjälpen,

som kommunerna är skyldiga att vid inträffad brand lämna

varandra, bör förbehållas övriga fall. Till denna princip, som bygger på en

strävan att rättvist mellan kommunerna fördela även fasta kostnader för

normala brandförsvarsåtgärder samt taga i anspråk hjälpskyldigheten blott

i särskilda fall, för vilka en kommuns brandförsvar icke utan oskälig kostnad

kan dimensioneras, ansluter jag mig. Jag vill emellertid samtidigt understryka

vikten av att avtalen inom ett område ej blir så många och oöverskådliga,

alt snabbheten och effektiviteten därigenom äventyras. En utveckling

mot större kommuner minskar å andra sidan faran härför.

På grund av släckningsavtalens stora betydelse och då hållandet av kommunal

brandkår är en av de grundläggande kommunala skyldigheterna för

upprätthållande av ett betryggande brandförsvar anser jag i likhet med

brandlagsrevisionen och remissinstanserna, att länsstyrelseprövningen av

släckningsavtal bör bibehållas såsom förutsättning för befrielse från nämnda

skyldighet. Av brandordningarna bör framgå i vilken utsträckning och

inom vilka områden brandsläckning inom en kommun skall ombesörjas enligt

släckningsavtal. Prövningen av avtalet bör därvid ske i samband med

fastställelse av brandordningen eller av ändring däri.

Ett specialfall av släckningsavtal är det av flera remissinstanser nämnda

danska systemet med överlåtelse av brandsläckning på entreprenad till ett

privat företag. Huruvida sådana avtal är förenliga med gällande svensk

brandlagstiftning är en öppen fråga. Lagens ordalydelse utgör väl i och

för sig ej hinder mot entreprenadavtal men tydligt är att lagstiftaren ej

räknat med denna möjlighet.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962

29

Med hänsyn till det anförda förefaller det mindre troligt att kommunerna

skall finna det ändamålsenligt att överlåta brandsläckningen till privata

entreprenörer. Om likväl sådana avtal, genom att de visas vara ekonomiskt

gynnsamma för kommunerna, skulle bli aktuella, får det närmare

undersökas huruvida garantier för effektivitet, tillsyn och ojävighet föreligger.

En annan för brandförsvaret mycket betydelsefull typ av avtal är överenskommelse

mellan kommuner att till brandchef utse samma person. Här vill

jag till en början i anledning av ett remissyttrande understryka vad brandlagsrevisionen

uttalar om att sådant avtal icke innebär befrielse för någon

av kommunerna från skyldigheten att i laga ordning och enligt brandordningens

bestämmelser utse vederbörande till kommunens brandchef.

— — — Enligt brandlagsrevisionens förslag, som jag biträder, skall brandordningen

innehålla bestämmelser om den kompetens som fordras för kommunens

brandbefäl. För att länsstyrelsen vid fastställelse av brandordning

skall kunna bedöma dessa frågor i hela deras vidd synes av brandordningen

böra framgå huruvida brandchefen skall vara gemensam för två eller flera

kommuner. Anmärkas må att enligt brandlagsrevisionens av remissinstanserna

därutinnan biträdda förslag motsvarande ordning är tänkt i fråga om

skorstensfejare så att brandordningen skall innehålla bestämmelse huruvida

kommunen skall jämte annan kommun ingå i sotningsdistrikt.

Utöver vad nu behandlats kan givetvis förekomma samverkan av stor

betydelse för brandförsvaret, exempelvis anordnande av gemensam alar-i

mering.

Även om en sådan allmän myndighetskontroll av brandförsvarsavtalen,

som förordas i några remissyttranden, skulle medföra garantier mot avtal

i strid med gällande kommunalrättsliga bestämmelser och eljest underlätta

den statliga tillsynen över brandförsvaret, vill jag likväl icke i vidare mån

än jag tidigare anfört tillstyrka en sådan kontroll. Lagligheten av kommunala

beslut om avtal kan prövas om kommunalbesvär anföres däröver. Den

juridiska prövning av avtalen, som erfordras enligt några yttranden, anser

jag kunna undvaras, om myndigheterna står till förfogande med rådgivning.

Även kommunförbunden torde vara villiga att medverka härtill. I

övrigt vill jag ifråga om brandförsvarsavtals innehåll hänvisa till brandlagsrevisionens

detaljerade redogörelse och därvid särskilt understryka

vikten av klara regler om den ordning i vilken avtalen kan bringas att

upphöra.

3. Kommunal brandstyrka

Gällande bestämmelser

Utskottet hänvisar till propositionen sid. 59—60.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962

Brandlagsrevisionen (sid. 61—65)

Den i operationsanalysen utförda undersökningen bestyrker uppfattningen

att i vart fall för städernas del invånarantalet icke är ett tillförlitligt mått

på förekomsten av brännbara värden och därmed ej heller kan utgöra

ensam grund för bestämmande av brandförsvarets kvalitet. Brandlagsrevisionen

hyser därför den åsikten, att det icke är möjligt att finna och i författning

ange någon schematisk faktor, efter vilken brandförsvarsbehovet

eller behovet av heltidsanställd personal kan bedömas,

och föreslår därför ej någon ändring i brandlagens nuvarande lydelse, enligt

vilken brandstyrkan skall vara av betryggande storlek och sammansättning.

Frågeställningen bör i detta sammanhang icke vara i vilka kommuner

yrkesbrandkår erfordras, varvid med yrkesbrandkår skulle förstås

någon på förhand generellt given miniinistyrka, utan i stället i vilken utsträckning

heltidsanställd personal erfordras och utan oskälig kostnad för

kommunen bör anställas.

Brandlagsrevisionens slutsats blir, att en på deltidsanställd personal

byggd brandkår är tillfyllest upp till den gräns, där antingen effektiviteten,

varmed förstås såväl insatstidens längd som den enskilde borgarbrandmannens

utbildning och erfarenhet, eller antalet utryckningar per år kräver

heltidsanställda befattningshavare i utryckningsenheterna. Allt efter

de olika kommunernas art, bestånd av brandfarliga objekt och andra förhållanden

torde än den ena, än den andra begränsningen av borgarbrandkårs

användning först sätta in. En kommun bör icke anses skyldig att på en

gång uppsätta en brandkår, vars utryckningsenheter helt består av heltidsanställd

personal. Den utveckling inom en kommun, som föranleder krav

på effektivare brandförsvar, sker i allmänhet successivt. Den på senare

tid allt vanligare utvägen att successivt i takt med de ökade brandriskerna

heltidsanställa brandpersonal bör därför godkännas och understödjas.

Någon ändring i tjänsteplikten med avseende på dess art och

omfattning föreslås icke.

De nuvarande reservbrandstyrkorna utgör dels brandförsvarsreserv i

egentlig mening, dels primära brandsläckningsenheter. Såsom reserv används

de främst i kommuner med en effektiv kommunal brandkår. Särskilt

i de större städerna, där erfarenheten visar att tillräckligt antal tjänstefria

yrkesbrandmän med relativt kort varsel kan inkallas till tjänstgöring vid

större bränder och där som reserv därjämte anses böra finnas en borgarbrandkår,

är reservbrandstyrka enligt brandlagsrevisionens mening icke

erforderlig såsom reservorganisation.

I betänkandet anföres, att reservbrandstyrkan i flertalet kommuner kommer

till föga eller ingen användning, medan tidsåtgång och kostnader för

övningar och rullföring icke är obetydliga. År 1954 deltog reservbrandstyrkan

icke i någon utryckning i 916 av landets dåvarande 1 017 brandkorn
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Tredje lagutskottets utlåtande nr It år 1962

muner. Hela antalet utryckningar utgjorde omkring 12 000 och reservbrandstyrkor

deltog blott i 328 av dessa.

Inom skogsbrandförsvaret utgör däremot den i reservbrandstyrkan enligt

gällande ordning ingående särskilda skogseldsläckningspersonalen icke någon

reserv utan en organisation för förstahandsinsats. Åtminstone är detta

tanken, även om numera brandkårerna i allt större utsträckning själva eller

jämsides med skogsbrandpersonalen ombesörjer skogsbrandbekämpning.

Brandlagsrevisionen anser skäl ej föreligga att frångå möjligheten för kommunerna

att med tjänstepliktiga organisera särskilda skogsbrandsi äckningsenheter

samt finner vidare, att släckningsenheter med tjänstepliktig

personal i större utsträckning än f. n. bör kunna användas för förstahandsinsats

även mot bygdebrand.

Med hänsyn till de primäruppgifter, som kan tillkomma ifrågavarande

enheter, föreslås benämningen brandvärn. Liksom hittills bör brandvärnet

i första hand rekryteras med frivilliga. Brandlagsrevisionen föreslår en sådan

utformning av brandlagen, att möjligheten för varje kommun att uttaga

brandvärn i princip bibehålies men får bli beroende av om i det enskilda

fallet föreligger behov därav.

Undersökningen av gällande bestämmelser visar enligt brandlagsrevisionen,

att innebörden och omfattningen av beredskapsskyldighet

e n är oklara i städerna, att beredskapsskyldighet ej föreligger på landet,

att särskilda svårigheter och kostnader är förknippade med beredskap

och vakt under semestertid samt att terminologien på detta område är svävande.

Brandlagsrevisionen erinrar om att utgångspunkten vid bedömning av

det totala personalbehovet bör vara den erforderliga utryckningsberedskapen.

Med beredskap bör sålunda från kommunens och brandkårens synpunkt

förstås att en utryckningsstyrka inom en efter varje orts förhållanden

och brandrisker m. m. rimlig tid kan rycka ut och göra en effektiv

insats.

En beredskap av nu angiven innebörd bör enligt förslaget finnas i alla

kommuner oavsett deras administrativa beskaffenhet, alltså även i landskommunerna.

Remissyttrandena (sid. 65—67)

Brandlagsrevisionens rekommendation om successiv heltidsanställning

av brandpersonal lämnas i huvudsak utan erinran.

Att organisationen för den med tj änsteplikt uttagna personalen

benämnes brandvärn i stället för reservbrandstyrka möter ej erinran i remissvaren.

Remissinstanserna ansluter sig till förslaget att brandvärnet icke skall

vara obligatoriskt i varje kommun utan uppsättas blott där så erfordras.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Tredje lagutskottets utlåtande nr It år 1962

I allmänhet vinner förslaget om bereds k apsskyldighet även

för landsbygdens brandkårer anslutning från remissorganen.

Departementschefen (sid. 67—70):

Såväl enligt gällande lag som enligt förslaget skall kommunens brandstyrka

vara av betryggande storlek och sammansättning. Såsom allmän

grundsats gäller likväl att tryggheten icke får köpas till priset av oskäliga

kostnader. Från kostnadssynpunkt är det av avgörande betydelse om

brandpersonalen är heltidsanställd eller deltidsanställd. Brandlagsrevisionen

påpekar att gränsdragningen mellan städer där borgarbrandkår är tillfyllest

och städer där yrkesbrandkår erfordras medfört svårigheter av

skilda slag. övergången från den ena formen till den andra kan innebära

stora kostnadsökningar.

Brandlagsrevisionens slutsats att en på deltidsanställd personal byggd

brandkår är tillfyllest upp till den gräns, där antingen effektiviteten eller

antalet utryckningar nödvändiggör heltidsanställda befattningshavare möter

ej någon erinran i remissbehandlingen. Enligt min mening måste i varje

särskild kommun undersökas vilka krav på snabb insats av brandkåren och

teknisk kunnighet hos personalen som föranleds av de i kommunen befintliga

brandriskerna och med hänsyn till den släckningsmateriel som erfordras

för dessa risker. Därefter bör utrönas om dessa krav kan tillgodoses med

deltidsanställd personal. Som brandlagsrevisionen anför kan därvid befinnas

att det blir erforderligt att heltidsanställa några få befattningshavare för

att brandstyrkan skall bli effektiv. Jag vill sålunda ansluta mig till brandlagsrevisionens

av remissinstanserna biträdda mening att deltidsanställd

personal av kostnadsskäl alltjämt i stor utsträckning måste anlitas så länge

sådan går att rekrytera samt att heltidsanställning i allmänhet bör ske successivt

i den mån behovet därav framträder genom utvecklingen i kommunen.

Frågeställningen yrkesbrandkår eller ej mister därvid i allmänhet sin

aktualitet. Med anledning av bl. a. riksbrandinspektörens påpekande om

brandsläckning och livräddning i höghus vill jag dock framhålla att en

snabbare övergång från borgarbrandkår till effektivare brandkårsformer

i vissa fall kan bli nödvändig.

Självfallet bör den organisation av brandstyrkan och den kombination av

olika slags personal tillämpas som i varje kommun är mest rationell. Som

brandlagsrevisionen föreslår torde det få ankomma på statens brandinspektion

att utarbeta olika typfall för skilda brandförsvarsbeliov, kommuntyper

och organisationsformer. Att dessa anvisningar bör göras mindre

schematiska än nuvarande normalbrandordningar framgår enligt min mening

redan därav att dessa under senare år tillämpats mindre strikt.

I likhet med brandlagsrevisionen och remissorganen anser jag att behov

av tjänsteplikt inom brandförsvaret alltjämt föreligger, samt att möjlig
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962

heten att till vissa släckningsenheter uttaga tjänstepliktiga måste bestå.

Benämningen brandvärn i stället för reservbrandstyrka på sådan särskilt uttagen

personal har vunnit allmänt gillande och jag finner den lycklig av

både sakliga och psykologiska skäl. Förslaget att brandvärn skall organiseras

endast i kommun där behov föreligger, varvid civilförsvarets behov

icke skall inverka, biträdes av remissorganen. Angående nödvändigheten av

brandvärn i skogskommuner kan jag hänvisa till vad jag förut anfört. I

övrigt anser jag i likhet med brandlagsrevisionen samt riksbrandinspektören

och länsstyrelsen i Kopparbergs län att brandvärn kan vara lämpligt

i avlägsna eller svårtillgängliga kommundelar, där av ekonomiska skäl borgarbrandkårsavdelningar

ej kan uppsättas, samt att brandvärnet även bör

kunna i större utsträckning än f. n. utnyttjas för förstahandsinsats.

Så som nu gäller bör brandvärnet i första hand uttagas bland frivilliga.

I själva verket torde någon tvångsuttagning till reservbrandstyrkorna icke

hittills ha förekommit. Då man sålunda torde kunna räkna med att brandvärnet

frivilligt rekryteras bland personer, som är intresserade för hemortens

brandförsvar, anser jag hinder ej möta att i enlighet med riksbrandinspektörens

förslag öka utbildningstiden från 15 till 20 timmar årligen,

trots att ersättning för deltagande däri ej skall utgå.---—

Brandlagsrevisionens förslag innebär, att varje kommun ålägges att tillse

att brandkåren har godtagbar utryckningsberedskap. Främst för landsbygden

betyder detta en skärpning av gällande bestämmelser, men remissorganen

har i allmänhet tillstyrkt förslaget ehuru på sina håll med viss tveksamhet

med hänsyn till befarade rekryteringssvårigheter. I likhet med

brandlagsrevisionen anser jag att utryckningsberedskapen är en avgörande

faktor vid bestämmande av det totala personalbehovet i den kommunala

brandstyrkan. Redan av denna orsak föreligger enligt min mening starka

skäl att i varje kommun noga pröva vilken utryckningsberedskap som med

hänsyn till de i kommunen rådande förhållandena krävs och kan åstadkommas

utan oskälig kostnad. Av vad brandlagsrevisionen anför synes framgå

att frånvaron av beredskapsföreskrifter ibland kan medföra att befintlig

organisation i form av personal och materiel icke kan göra en mot kostnaderna

svarande nytta, emedan den kommer för sent till brandplatsen. En

sådan ordning är uppenbarligen icke förenlig med god ekonomi. Utryckningsstyrkan

bör självfallet ha sådan beredskap att den kan komma till

brandplatsen tillräckligt snabbt för att kunna göra en effektiv insats. Denna

grundsats måste följas även om den leder till rekryteringssvårigheter. Dessa

kan f. ö. i viss utsträckning minskas genom att beredskapsstyrkan förses

med lämplig materiel och göres mindre än f. n.

Jag biträder förslaget att brandordningen bör innehålla bestämmelse om

det antal brandbefäl och brandmän som erfordras för godtagbar beredskap.

—

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 3 avd. Nr 11

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962

4. Brandsyn

Gällande bestämmelser

Utskottet hänvisar till propositionen sid. 70—71.

Brandlagsreuisionen (sid. 71—74)

I betänkandet redovisas en från skilda håll framförd uppfattning att kraven

på brandsyn i bostadshus är för stränga samt att brandsyn med nämnd

är en alltför tungrodd och i förhållande till effektiviteten dyrbar organisationsform.

Detta har lett till dispensframställningar och till att brandsyn

ej alltid helt sker i enlighet med brandstadgans föreskrifter: sålunda förekommer

att brandsyn förrättas av endast en person, brandbefäl eller skorstensfejare,

och att den eller de övriga ledamöterna i brandsynenämnden

medverkar blott formellt eller att ledamöterna mellan sig fördelar de objekt

som skall bli föremål för brandsyn.

Brandsynebestämmelserna är i förslaget utformade så, att de inom sin

ram rymmer de särskilda åtgärder och föreskrifter, som kan föranledas av

brandorsakernas statistiskt och erfarenhetsmässigt kända växlande betydelse

i skilda delar av landet. Särskilt gäller detta de båda mest framträdande

brandorsakerna eldstäder och elektricitet. I enlighet härmed bör det i

första hand ankomma på kommunerna att bestämma om nämnda åtgärder

och föreskrifter.

Brandlagsrevisionen anser, att en rationellare användning av de för

brandsynearbetet tillgängliga resurserna kan vinnas, om de olika byggnadernas

och anläggningarnas brandfarlighet i större utsträckning än f. n. lägges

till grund för bestämmande av synefristerna. I kommuner med yrkesbrandkår

har med stöd av gällande bestämmelser en sådan uppdelning redan

kommit till stånd och förslaget innebär, att detta nu blir regel för alla kommuner.

En uppdelning av byggnader och anläggningar i riskklasser bör ske

med utgångspunkt dels från faran för brands uppkomst och spridning, dels

från en eventuellt utbruten brands risker för liv och egendom. Därvid bör

vissa objekt, där brandfaran eller skaderisken är särskilt framträdande, bli

föremål för en med jämna mellanrum — årligen eller med längre frist —

återkommande brandsyn (regelbunden brandsyn). Resurserna kan härigenom

koncentreras på dessa objekt. Brandlagsrevisionen förordar, att statens

brandinspektion upprättar en sammanställning av de typer av byggnader

och anläggningar som — med olika brandsynefrister — bör bli föremål

för regelbunden brandsyn samt att det skall ankomma på brandchefen i

varje kommun att med ledning av denna sammanställning klassificera de

olika byggnaderna och anläggningarna i kommunen. För övriga byggnader

och anläggningar, främst huvuddelen av alla bostadshus, föreslår brandlagsrevisionen,

att de blir föremål för särskild brandsyn, när så erfordras

s. 35 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962

35

av speciella skäl. För dem är eljest enligt brandlagsrevisionens mening den

tillsyn tillfyllest, som skall ske i samband med sotning som utföres av

skorstensfejare. Särskild brandsyn skall enligt förslaget liksom hittills äga

rum, när brandchefen finner erforderligt. Sådan brandsyn kan avse alla

byggnader och anläggningar inom kommunen, sålunda även sådana, som är

upptagna på förteckningen för regelbunden brandsyn. Det ankommer på

brandchefen att på eget ansvar avgöra, om förhållandena i visst fall är sådana,

att särskild brandsyn är påkallad. Såsom eldstadsbrandsgn betecknar

brandlagsrevisionen undersökning, huruvida å eldstad, mur, rör, skorsten

och tak samt därtill hörande byggnadsdelar finns felaktighet, som kan medföra

brandfara. Det är här fråga om samma undersökning, som enligt gällande

bestämmelser och enligt förslaget skall utföras av skorstensfejaren

vid föreskriven sotning. Denna undersökning kommer att ske på de tider,

som följer av sotningsfristerna, d. v. s. i allmänhet åtminstone vartannat år

och i många fall mycket oftare.

Den föreslagna ordningen innebär, att regelbundet återkommande fullständig

brandsyn icke vidare kommer att ske i bostadshus i allmänhet. 1

den mån sådana byggnader sotas genom skorstensfejarens försorg, vilket

enligt förslaget blir det vanliga i hus med eldstäder i alla kommuner, blir de

emellertid föremål för skorstensfejarens ständigt återkommande undersökning

och tillsyn i förening med skyldigheten att för brandchefen anmäla

felaktigheter och missförhållanden.

Syftet med en nämnd för brandsyn är enligt brandlagsrevisionen bl. a. att

såvitt möjligt skapa garanti dels för att fastighetsägare och andra icke utsätts

för mera ingripande och dyrbara åtgärder än vad som med en sakkunnigt

utförd rimlig avvägning mellan risker och kostnader kan åstadkommas,

dels för att kravet på godtagbar säkerhet icke eftersättes genom

obehörig påverkan på brandsyneförrättare. Brandlagsrevisionen

anser att sistnämnda synpunkt icke behöver tillmätas någon betydelse i

den praktiska tillämpningen eller vid bedömandet huruvida enrnansbrandsyn

lämpligen kan förekomma i större utsträckning än f. n.

Risken för att en ensam brandsyneförrättare skall föreskriva felaktiga

eller onödigt ingripande åtgärder är givetvis beroende av förrättningsmannens

kompetens för sin uppgift. I kommuner, där brandsyneföremål av mera

invecklad eller speciell beskaffenhet förekommer, har brandchefen och

kanske även underlydande brandbefäl merendels erforderlig kompetens. De

flesta åtgärder av mera ingripande eller kostnadskrävande art, vilka kan bli

föremål för brandsynebeslut, avser ändring i byggnad eller anläggning.

Brandlagsrevisionen föreslår att byggnadsnämnden skall beredas tillfälle

att yttra sig, innan brandsyneföreläggande meddelas om sådan åtgärd, som

innebär väsentlig ändring av byggnad eller för vilken erfordras byggnadslov.

Härigenom skulle skapas en viss garanti för att brandsyneförrättare

icke kräver oriktiga eller onödiga åtgärder.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962

Brandlagsrevisionen föreslår på grund av de sålunda anförda skälen och

då brandsyneföreläggande icke enligt förslaget, lika litet som i gällande rätt,

kan ske vid vite eller gå i omedelbar verkställighet, att brandsyn i princip

skall ske såsom enmansförrättning. För att även i landskommunerna underlätta

ett sådant system föreslår brandlagsrevisionen en viss förbättring av

brandbefälets utbildning. Enmansbrandsynen bör nämligen med undantag

för eldstäder m. m. i princip utföras av brandchefen eller efter hans förordnande

av annan av brandbefälet.

För att likväl möjliggöra för kommun att då så av särskilda skäl finnes

önskvärt tillsätta brandsynenämnd föreslår brandlagsrevisionen, att det i

brandordningen må bestämmas, att brandsyn skall förrättas av nämnd.

Enligt förslaget skall utbildad skorstensfejare finnas i alla kommuner.

På grund härav föreslås att den nu i yrkesbrandkårsstäder föreliggande

möjligheten att uppdraga eldstadsbrandsynen åt skorstensfejaren införes

för alla kommuner. Härigenom kan skorstensf ej arens kompetens och lämplighet

för uppgiften bli föremål för särskild prövning i varje kommun för

sig, varvid kommunen i brandordningen kan bestämma att eldstadsbrandsynen

skall förrättas av distriktets skorstensfejare i samband med föreskriven

sotning.

En av ledamöterna i brandlagsrevisionen, riksdagsmannen Ferdinand

Nilsson, biträder icke förslaget att brandsyn i princip skall förrättas av

tjänstemän och det kommunala lekmannainflytandet genom brandsynenämnden

reduceras.

Brandlagsrevisionens förslag innebär ingen ändring i vad f. n. gäller om

förelägganden och besvär.

Remissyttrandena (sid. 74—76)

Förslaget till rationalisering av brandsyneförfarandet möter i allmänhet

ingen erinran i remissvaren.

Länsstyrelsen i Blekinge län ifrågasätter däremot om icke vid brandsyn

lekmannainflytandet bör behållas och även utvidgas i linje med reservantens

förslag. Samma uppfattning har Skaraborgs och Jämtlands länsavdelningar

av Svenska landskommunernas förbund.

Riksbrandinspektören, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus, Kopparbergs

och Gävleborgs län samt fullmäktige i Åtvidaberg går längre än förslaget

och anser brandsynenämnd över huvud taget icke böra bibehållas.

I fråga om eldstadsbrandsyn anser riksbrandinspektören, att skorstensfejare^

rätt att utföra denna bör framgå av brandstadgan.

Departementschefen (sid. 76—78):

Departementschefen betecknar förslaget om rationalisering av brandsyneförfarandet

som en av de väsentliga nyheterna i brandlagsrevisionens förslag

och ansluter sig till detsamma på alla punkter utom såvitt avser skor
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962 37

stensfejares behörighet att förrätta eldstadsbrandsyn samt förekomst av

brandsynenämnd, i vilka hänseenden anföres följande.

Såsom brandlagsrevisionen framhåller är brandsyn ett ärende av teknisk

art, som bör ombesörjas såsom enmansförrättning av fackman. Styrelsen

för Svenska landskommunernas förbund och så gott som samtliga övriga

remissinstanser har här ej gjort någon erinran. För egen del anser jag att

lekmannamedverkan icke krävs för en så beskaffad kommunal uppgift.

Fackkunskaperna representeras på detta område av brandbefälet, särskilt

om detta i enlighet med förslaget får bättre utbildning, samt av skorstensfejarmästaren

och byggnadsnämnden på deras områden.

Förslagets huvudregel är att all brandsyn skall förrättas av brandbefälet.

För att skorstensfejaren i sotningsdistriktet skall bli behörig att förrätta

eldstadsbrandsyn förutsättes särskild bestämmelse härom i brandordningen.

I detta hänseende delar jag skorstensf ej arorganisationernas

uppfattning att skorstensfejarmästaren normalt blir den i kommunen

bäst kvalificerade att förrätta eldstadsbrandsyn. På grund härav och då sådan

brandsyn av praktiska och ekonomiska skäl bör ske i samband med

sotning förordar jag i likhet med även riksbrandinspektören och styrelsen

för statens brandskola att i den blivande brandstadgan fastslås, att eldstadsbrandsynen

skall utföras i samband med föreskriven sotning av de

utbildade skorstensfejare, som enligt vad jag i annat sammanhang förordar

skall finnas i alla kommuner. Då begreppet eldstadsbrandsyn förutsättes

bli klart definierat i brandstadgan synes icke behöva uppkomma svårigheter

med gränsdragningen mellan brandchefens och skorstensfejarens

behörighet. Det måste givetvis förutsättas att dessa båda brandsynemyndigheter

i tveksamma fall samråder. Den nämnda arbetsfördelningen bör enligt

min mening ej innebära hinder för brandchefen såsom ansvarig för kommunens

hela brandförsvar att tillse att även eldstadsbrandsyn utföres i föreskriven

ordning.

Brandlagsrevisionen föreslår ytterligare en undantagsbestämmelse från

huvudregeln, nämligen så att i brandordning skall kunna bestämmas att

brandsyn skall förrättas av en nämnd. På de skäl jag förut anfört anser

jag att brandsynenämnd överhuvudtaget icke bör bibehållas. Jag förordar

alltså att principen om enmansbrandsyn får bli allmänt gällande.

Gällande bestämmelser

5. Sotning

Utskottet hänvisar till propositionen sid. 78—80.

Brandlagsrevisionen (sid. 80—84)

Brandlagsrevisionen anser, att behovet av sotning från brandförsvarssynpunkt

i princip är detsamma på landsbygden och i tätorterna, samt

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962

föreslår därför och med hänsyn till övriga uppgifter inom det förebyggande

brandförsvaret i samband med sotning, att även för landsbygdens del föreskriven

sotning skall få utföras endast av yrkesutbildad skorstensfejare.

Förslaget avser, att skorstensfejaren liksom f. n. skall uppbära vissa

offentliga funktioner inom brandsynearbetet, såväl fortlöpande tillsyn i förening

med skyldighet att underrätta brandchefen om iakttagna fel och

missförhållanden som eldstadsbrandsyn. På grund av denna sin delvis

offentligrättsliga ställning bör skorstensfejaren vara auktoriserad

av kommunen samt icke utan sakliga skäl kunna berövas sin

näringsrätt.

Två fall av undantag från sotningsmonopolet behandlas i

betänkandet. Det första gäller större bostadsföretag, industrier och anläggningar,

exempelvis vid försvaret, där såväl värmeekonomiska skäl som

frågor om de olika sotningsförrättarnas kompetens medfört önskemål om

att få ombesörja sotningen med egen maskinistpersonal. Brandlagsrevisionen

föreslår, att föreskriven sotning i dylika fall skall få ske genom vederbörandes

egen försorg, om blott garanti föreligger för att sotningen blir

från brandfaresynpunkt sakkunnigt utförd. Det andra undantagsfallet avser

bebyggelse av utpräglad glesbygdskaraktär, stundom på stort avstånd

från kommunens centrala delar, där det av ekonomiska skäl i vissa fall kan

tänkas bli mindre rationellt med auktoriserad sotning. För sådana byggnader

eller områden föreslås därför, att föreskriven sotning skall få verkställas

av annan än kommunens skorstensfejare. Brandlagsrevisionen anser

att rätten att medge undantag bör, efter skorstensfejarens hörande,

anförtros brandstyrelsen.

Brandlagsrevisionen utgår från att en indelning isotningsdistrikt

alltjämt skall ske och att i varje distrikt skall finnas en auktoriserad skorstensfejare.

Samma sotningsfrister bör enligt brandlagsrevisionen tillämpas för tätorter

och landsbygd. Maximifristen bör därvid, i enlighet med vad som nu

gäller för de förra, bestämmas till två år, med undantagsmöjlighet för särskilda

fall. Det får liksom f. n. överlåtas på kommunerna att lokalt, i brandordningen,

bestämma erforderliga sotningsfrister med ledning av centralt

utarbetade anvisningar.

Emellertid kan särskilda skäl föreligga såväl för frångående i visst fall av

den bestämda fristen som för medgivande av längre frist än två år. Brandlagsrevisionen

föreslår därför en undantagsbestämmelse. Fråga om undantag

bör på grund av dess tekniska art prövas av brandchefen, icke av den

förvaltande myndigheten, som f. n. är fallet enligt normalbrandordningarna

för landskommunerna.

Brandlagsrevisionen föreslår, att varje kommun skall vara skyldig att antaga

sotningstaxa, oberoende av om sotningen bedrives som enskild

näring eller är kommunaliserad. Då besvärsmöjligheten alltid står öppen,

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962

erfordras enligt brandlagsrevisionens mening däremot icke att fullmäktiges

beslut om antagande av sotningstaxa underställes länsstyrelsen för fastställelse.

Remissyttrandena (sid. 84—87)

Förslaget att sotning även på landsbygden skall få utföras blott av yrkesutbildad

auktoriserad skorstensfejare möter ej erinran i något

yttrande.

Emot det föreslagna starka skyddet för godkänd slcorstensfejares ställning

gentemot kommunen framför styrelsen för Svenska landskommunernas

förbund och styrelsen för Svenska stadsförbundet vissa invändningar.

De föreslagna undantagen från sotningsmonopolet beröres

ingående av några remissinstanser.

Brandlagsrevisionens uttalande om indelningen i sotningsdistrikt

har lämnats utan erinran.

Endast förhållandevis få remissinstanser uttalar sig om sotningsbehov

och sotningsf rister.

Förslaget om rätt för brandchefen att besluta om annan sotningsfrist än

den i brandordning bestämda möter ej erinran.

Förslaget att sotningstaxa icke skall underställas länsstyrelsen

för fastställelse möter erinringar från flera håll.

Departementschefen (sid. 87—90):

Som brandlagsrevisionen konstaterat på grundval av brandorsaks- och

brandskadestatistik är sotningen en viktig angelägenhet i det förebyggande

brandförsvaret och behovet av sotning detsamma i tätorter och glesbygd.

Regelbunden sotning bör därför — i enlighet med brandlagsrevisionens under

remissbehandlingen i denna del helt biträdda förslag — verkställas i alla

byggnader där brandfarlig sotbildning kan förekomma samt i princip få

ombesörjas endast av yrkesutbildad skorstensfejare och hans personal.

Föreskrifter av denna innebörd bör ingå i brandstadgan, vilket formellt

betyder en utvidgning i jämförelse med vad som nu gäller men reellt i stort

sett blott innebär ett lagfästande av rådande förhållanden. Jag vill här

tillägga, att en sådan ordning för sotningen utgör förutsättning för mitt

förslag i det föregående att eldstadsbrandsyn i alla kommuner skall förrättas

av skorstensfejare.

Efter sotningsgöromålens omfattning bör en indelning ske i sotningsdistrikt,

varvid kommunen antingen kan utgöra eget sotningsdistrikt eller

indelas i flera distrikt eller tillsammans med en eller flera kommuner ingå

i ett distrikt. För varje sotningsdistrikt bör såsom brandlagsrevisionen

— likaledes utan erinran under remissbehandlingen — förutsatt finnas en

auktoriserad skorstensfejare. I det fall att sotningsdistriktet omfattar flera

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962

kommuner, måste dessa alltså samsas om en skorstensfejare och samverkansfrågan

synes böra lösas på det sättet att kommunerna enas om att till

skorstensfejare utse samma person.

Den auktoriserade skorstensfejaren får sålunda, vare sig han är kommunalanställd

eller enskild företagare, i viss mån en offentligrättslig ställning

med uteslutande rätt att ombesörja föreskriven sotning och eldstadsbrandsyn

m. m. samt med vissa häremot svarande i författning bestämda

skyldigheter. Härutinnan föreslås ingen principiell ändring i vad som gäller

f. n. Numera föreligger ordnad utbildning och förslaget innebär att alla

skorstensfejare för sotningsdistrikt skall ha i brandstadgan föreskriven

kompetens. Alla personer med denna kompetens blir behöriga att komma

i fråga som skorstensfejare för sotningsdistrikt. Någon särskild reglering

i näringsfrihetsförordningen rörande rätten att utöva skorstensfejaryrket

erfordras enligt min mening därför numera icke för att systemet med skorstensfejare

för sotningsdistrikt skall fungera på ett för brandförsvaret och

de berörda skorstensfejarna betryggande sätt. Vid kommande revision av

näringsfrihetsförordningen bör detta beaktas. Såsom anföres i kommunförbundens

remissyttranden bör kommunalanställda skorstensfejare ej

intaga särställning i vad gäller kommunens möjligheter till uppsägning av

anställningsavtalet utan jämställas med exempelvis brandchefer och andra

tjänstemän. De kommunala tjänstereglementena bör därför enligt min mening

uttömmande reglera anställda skorstensfejares tjänsteförhållanden.

Jag anser på grund av det anförda även anledning saknas att för de

skorstensfejare, som är enskilda näringsidkare, föreskriva särskild form

för deras antagande till skorstensfejare för sotningsdistrikt och att därpå

grunda en i författning bestämd rätt att bibehålla denna syssla. — ----

Brandlagsrevisionen föreslår två möjligheter till sådant undantag från

sotningsmonopolet att fastighetsägaren själv får ombesörja föreskriven sotning.

—

För min del anser jag brandsäkerhetshänsyn i detta avseende böra vara

avgörande. Vad gäller undantaget för enstaka, avlägset belägna bostadshus

framgår av remissyttrandena att sotningstaxorna är utformade under hänsynstagande

till även sådana sotningsobjekt, varför ekonomiska skäl ej

bör få grunda undantagsmedgivande. Viss möjlighet till undantag för objekt

som nu sagts bör dock finnas med hänsyn till de praktiska svårigheter, som

kan finnas att överallt upprätthålla sotningsmonopolet vid alla tillfällen.

Jag förutsätter att denna möjlighet behöver utnyttjas endast i sällsynta

fall. Därvid bör bestämmas att sotning genom skorstensfejarens försorg

skall ske exempelvis en gång årligen eller vartannat år. Om denna regel

tillämpas i sådana fall, där undantag medgivits, behöver det icke befaras

att framställningar om undantag föranleds av en önskan att undgå skorstensfej

arens brandsyneförelägganden.

Undantaget för större, främst industriella anläggningar är föremål för

s. 41 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962

41

delade meningar hos remissorganen. I princip vill jag ansluta mig till brandlagsrevisionens

uppfattning, att föreskriven sotning skall få ske genom vederbörandes

egen försorg, om blott garanti föreligger för alt sotningen blir

sakkunnigt utförd. Kontroll härav måste ske med lämpliga mellanrum.

Denna bör få formen av eldstadsbrandsyn och som jag i det föregående anfört

kan sådan bäst ske i samband med sotning och bör alltså utföras av

skorstensfejaren. Av skorstensfejareorganisationernas yttrande synes framgå,

att en översyn av vissa sotningsfrister, främst för friliggande större

värmeanläggningar, kan göra utrymmet för undantagsmöjligheten mindre.

Jag vill understryka att undantag även i dessa fall bör förbindas med krav

på sotning och eldstadsbrandsyn genom skorstensfejaren exempelvis en

gång varje eller vartannat år.

Då som jag förut anfört undantagen för enstaka avlägsna byggnader lär

bli sällsynta och då det andra undantagsfallet främst är en teknisk fråga

ansluter jag mig till de remissinstanser som i motsats till förslaget förordar,

att undantag skall beviljas icke av brandstyrelsen utan såsom f. n. av brandchefen.

—

En sedan gammalt svår och omstridd fråga är sotningsfristernas längd.

Brandlagsrevisionens ingående undersökningar ger vid handen, att något

utredningsmaterial, som motiverar från sotbildningssynpunkt avsevärt ändrade

sotningsfrister icke står till buds samt att en särskild vetenskaplig

undersökning i detta ämne av olika skäl sannolikt icke skulle leda till användbara

resultat. Vissa allmänna synpunkter på de faktorer som ligger

till grund för sotbildningen och därmed får betydelse för sotningsfristerna

anföres likväl i betänkandet jämte i vissa avseenden kritik mot det sätt på

vilket dessa frister är bestämda i nuvarande normalbrandordningar. Vid

remissbehandlingen har även framställts anmärkningar mot att sotningsfristerna

för likartade objekt är väsentligt olika i skilda kommuner.

Med hänsyn till vad som förekommit anser jag att en allmän översyn

av sotningsfristerna bör verkställas av statens brandinspektion. Till brandlagsrevisionens

av remissinstanserna biträdda förslag att sotningsfristerna

i princip bör vara lika långa för en viss anläggning, oavsett om denna är belägen

i tätort eller glesbebyggelse ansluter jag mig. Jag anser också viktigt

att sotningsfristerna bedömes enbart från synpunkten av det sotningsbehov

för brandskyddsändamål, som föreligger under eldningssäsongen. I den mån

icke de särskilda anläggningarnas skick och eldningssättet föranleder annat

bör likformighet mellan kommunernas sotningsfrister eftersträvas.

Gällande lagstiftnings ståndpunkt att sotningsfristerna icke lämpligen

kan intagas i brandstadgan finner jag i likhet med brandlagsrevisionen ej

anledning frångå. En bestämmelse om maximifrist bör dock alltjämt ingå

i stadgan. Med hänsyn till sotningsfristernas ekonomiska betydelse ej blott

för kommunerna utan även för allmänheten, som har att bekosta sotningen,

samt för skorstensfejerirörelserna och indelningen i sotningsdistrikt anser

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962

jag lämpligt att fristerna som hittills bestäms i brandordningarna. Den likformighet,

som enligt vad jag nyss anfört är önskvärd, kan därvid tillgodoses

genom att efter den förut nämnda översynen rekommendationer om sotningsfrister

införs i de exempel på brandordningar, som avses bli utarbetade

av statens brandinspektion.

Brandlagsrevisionens av remissorganen biträdda förslag att varje kommun

skall vara skyldig att antaga sotningstaxa, avsedd att med

bindande verkan ange priset på olika förekommande, av skorstensfejare

utförda arbeten, kan jag biträda. Brandlagsrevisionens uttalanden om sotningstaxans

rättsliga natur, som innebär bl. a. att sådan taxa icke reglerar

frågor om betalningsskyldighet och ej heller andra skorstensfejarens skyldigheter

gentemot kommunen eller allmänheten än i fråga om prissättningen,

ansluter jag mig till.

Gällande bestämmelser om att sotningstaxa för att vara gällande skall

fastställas av länsstyrelsen är ett led i statsuppsikten. Det av brandlagsrevisionen

som skäl för slopande av denna underställning anförda förhållandet

att sotningstaxorna numera grundas på normalsotningstaxor, tillkomna

efter förhandlingar mellan kommunernas och skorstensfejaremästarnas

organisationer, anses av flera remissinstanser ej avgörande. Såsom

överståthållarämbetet anför är sotningstaxans innehåll av betydelse för sotningskostnadernas

fördelning på skilda sotningsobjekt. På grund härav och

då, såsom påpekas i några yttranden, kommunalbesvär ej medger samma

fullständiga prövning som underställning, anser jag sotningstaxorna alltjämt

böra bli föremål för statlig kontroll i form av underställning och fastställelse

av länsstyrelsen.

6. Industribrandförsvar

Gällande bestämmelser m. m.

Utskottet hänvisar till propositionen sid. 90—92.

Brandlagsrevisionen (sid. 92—96)

I betänkandet framhålles, att lagens oklarhet i fråga om vidden av de

enskildas och främst då företagens skyldigheter stundom känts som en svårighet

för sådana med blygsamma ekonomiska resurser utrustade kommuner,

inom vilka finns en större industrianläggning, vars brandförsvar kommunen

ej kunnat åtaga sig ensam utan oskälig kostnad.

Brandlagsrevisionen föreslår, att vederbörande industriers och anläggningars

skyldigheter även bör i särskilda fall kunna omfatta, utöver anskaffning

och underhåll av materiel, hållandet av en personell organisation

för brandsläckning, s. k. industribrandkår.

Även staten såsom ägare av företag och civila och militära anläggningar

omfattas av den här föreslagna skyldigheten.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962

43

Inom brandlagsrevisionen har övervägts huruvida ej den samverkan

mellan industribrandkår och kommunalt brandförsvar,

som i skilda former förekommer redan nu, kunde breddas, till båtnad

för såväl kommuner som företag.

Vid övervägande av hithörande frågor har brandlagsrevisionen stannat

för att på detta område lika litet som beträffande kommuner inbördes föreslå

någon möjlighet att framtvinga släckningsavtal eller andra former av

organiserad samverkan.

Beträffande tillsynen över industribrandförsvaret

hänvisar brandlagsrevisionen till sina förslag om rationaliserat brandsyneförfarande.

Beträffande den interna tillsynen har brandlagsrevisionen kommit till

slutsatsen, att man både av principiella och praktiska skäl bör undvika dubbelorganisation

och skilda bestämmelser för skyddsarbetet inom företagen,

och föreslår därför, att skyddskommittéerna och skyddsombuden på sätt

arbetarskyddslagstiftningen medger ägnar ökat intresse åt industribrandförsvar

samt att i den blivande nya brandstadgan intages en erinran om att

arbetsgivare och arbetstagare i erforderlig omfattning bör samverka i syfte

att befrämja brandförsvaret å arbetsplatsen.

Remissyttrandena (sid. 96—99)

Förslaget om skyldighet att hålla industribrandkår är

föremål för delade meningar. Det avstyrkes av Sveriges industriförbund

och Svenska arbetsgivareföreningen.

Brandlagsrevisionens uppfattning att samverkan genom tvångsbestämmelser

icke är påkallad möter ej någon erinran i remissvaren.

Tillsynen över industribrandförsvaret beröres endast

av några få remissinstanser. Arbetarskyddsstyrelsen lämnar en ingående

redogörelse för förhållandet mellan brandförsvar och arbetarskydd. Sveriges

industriförbund och Svenska arbetsgivareföreningen gör ej erinran mot förslagets

rekommendationer om ökad samverkan på arbetsplatserna i brandskyddets

intresse och de föreslagna formerna härför.

Departementschefen (sid. 99—101):

Av vad brandlagsrevisionen anför framgår enligt min mening klart att

förebyggande av storbränder inom industrin är en av de allra angelägnaste

och kostnadsmässigt betydelsefullaste åtgärderna inom brandförsvaret. Följderna

av industribränder motiverar konstaterandet, att industribrandförsvaret

också är en fråga om säkerhet för ostörd produktion och om arbetarskydd.

Dessa förhållanden liksom en stor industribrands inverkan på arbetstillgången

i en ort medför därför att industribrandförsvaret i alldeles

särskilt hög grad måste anses som en angelägenhet av stor vikt för alla samhällsmedlemmar

och för kommuner och företag.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962

Utgående från en sådan uppfattning, som jag för min del anser riktig, diskuterar

brandlagsrevisionen skilda möjligheter till förstärkning av industribrandförsvaret

och framlägger på vissa punkter förslag härom. Till en början

vill jag i detta sammanhang påpeka, att den tidigare nämnda rationaliseringen

av brandsyneförfarandet på sådant sätt att resurserna koncentreras

på de brandfarligaste objekten är ägnad att främst komma industribrandförsvaret

till godo. Jag anser vidare ett nära samarbete mellan

brandchefen och byggnadsnämnden angeläget, och utbytet av sådant samarbete

kommer att förbättras om brandcheferna såsom jag föreslår erhåller

bättre utbildning. Den planläggning redan på ritningsstadiet som härigenom

kan komma till stånd är likaledes av stor betydelse, när det gäller

att förebygga industribränder.

Brandlagsrevisionens förslag att vissa större industrier och anläggningar

skall kunna åläggas att till sitt eget skydd uppsätta industribrandkårer är

föremål för delade meningar, varvid de remissorgan som avstyrker förslaget

anför såväl principiella som praktiska invändningar. För min del anser jag

att brandförsvaret liksom f. n. i främsta rummet bör vara en kommunal

angelägenhet. Å andra sidan bör gällande skyldighet för ägare av byggnad,

upplag eller annan anläggning att vidtaga nödiga åtgärder till förebyggande

och bekämpande av brand icke inskränkas. Detta innebär skyldighet att anskaffa

släckningsanordningar och annan utrustning som erfordras för anläggningens

speciella förhållanden. Av Sveriges industriförbunds och Svenska

arbetsgivareföreningens yttrande framgår, att företagen därutöver har ett

starkt intresse av att komplettera det kommunala brandförsvaret med egna

åtgärder i rimlig omfattning samt att så redan sker i praktiken, vilket medfört

att antalet industribrandkårer överstiger 500.

Jag anser på grund av det anförda att gällande bestämmelser om de enskildas

skyldigheter i fråga om brandförsvar i nu berörda hänseenden tills

vidare bör bestå oförändrade, vilket enligt min mening innebär att enskild

icke kan åläggas att hålla brandkår. Jag förutsätter dock att man, med insikt

om industribrandförsvarets stora betydelse, på industrihåll skall finna

angeläget att ge silt bidrag till effektiviteten.

I frågan om samverkan mellan industribrandkårer och kommunalt brandförsvar

anser jag i likhet med brandlagsrevisionen och remissorganen icke

föreligga skäl att införa möjlighet att tvångsvis få till stånd släckningsavtal

eller andra former av organiserad samverkan. Tvångsvisa släckningsavtal

utan möjlighet att tvinga företag att hålla industribrandkårer skulle f. ö.

vara ägnade att motverka intresset att uppsätta eller bibehålla sådana kårer.

Vissa delar av den offentliga tillsynen har jag berört inledningsvis. Brandlagsrevisionens

detaljerade utredning om arbetarskyddslagstiftningens tilllämpning

inom industriernas brandförsvar såvitt avser personskada samt

därav följande behov av samarbete mellan brand- och arbetarskyddsmyn
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962

45

digheter föranleder icke någon erinran från arbetarskyddsstyrelsen, som

vitsordar att betydelsefullt sådant samarbete redan nu förekommer. Jag vill

för min del tillstyrka att de resurser som här står till buds i möjligaste mån

utnyttjas för brandförsvaret.

I likhet med brandlagsrevisionen och remissorganen anser jag vidare

viktigt att en ständigt fortgående intern tillsyn kommer till stånd på sådant

sätt att alla anställda engageras däri. Som skäl för att icke söka vinna detta

resultat med särskild lagstiftning anför brandlagsrevisionen dels svårigheterna

med avgränsningen mot arbetarskyddet, dels dettas möjligheter att

genom skyddsombud och skyddskommittéer engagera sig även i brandskyddsuppgifter.

För att täcka även sådana arbetsplatser, där arbetarskyddslagstiftningen

ej gäller, föreslås dock även en erinran i brandlagstiftningen

om att arbetsgivare och arbetstagare i erforderlig omfattning bör samverka

i syfte att befrämja brandförsvaret på arbetsplatsen. Denna ordning för ett

förbättrat internt brandförsvar inom industrierna tillstyrkes av Sveriges

industriförbund och Svenska arbetsgivareföreningen. För egen del hyser jag

en viss tvekan om dessa åtgärder blir tillräckliga. Jag anser det emellertid

icke möjligt att inom brandlagstiftningen gå längre än arbetarskyddslagstiftningen

och ge bindande föreskrifter om skyldighet att i brandförsvarssyfte

samverka på arbetsplatserna. Icke heller synes det böra ankomma på

lagstiftningen att meddela detaljerade ordningsföreskrifter för olika anläggningar.

Till en viss del kan det åsyftade resultatet nås genom de allmänna

bestämmelserna om straff för vårdslöshet med eld eller brandfarliga

föremål. Jag har emellertid kommit till uppfattningen att den viktigaste

och tjänligaste åtgärden på detta område är att hos de anställda sprida upplysning

och kunskap om förekommande risker och följderna av brand. På

dessa skäl och då, såsom framgår av yttrandet från industrins och arbetsgivarnas

organisationer, parterna på arbetsmarknaden själva förbereder

åtgärder i detta syfte anser jag frivilligheten på detta område vara att föredraga

och biträder sålunda brandlagsrevisionens förslag.

7. Kompetens- och utbildningsfrågor

Gällande bestämmelser

Utskottet hänvisar till propositionen sid. 102—103.

Brandlagsrevisionen (sid. 103—108)

I fråga om sättet för bestämmande av kompetenskraven bör enligt brandlagsrevisionen

följande allmänna synpunkter vara vägledande.

Den utbildning och kompetens som skall krävas av brandpersonalen och

främst då brandchefema i kommunerna måste bli beroende av de särskilda

förhållanden inom varje kommun, som inverkar på brandfara och släck
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

4G

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962

ningsmöjligheter. Den nu gällande uppdelningen på stad och land kan därför

icke lämpligen läggas till grund för olika krav på utbildning. En undersökning

av förhållandena måste göras i varje kommun för sig. Kompetenskraven

bör icke anknytas till brandkårstyp. I stället bör enligt förslaget i

brandordningen bestämmas vilken kompetens kommunens brandchef och

övrigt brandbefäl skall ha. Härigenom kommer kompetensfrågan under

länsstyrelsens prövning i samband med fastställelse av eller ändring i brandordningen.

I frågan om underställning av beslut om utseende av

brandchef och vice brandchef erinrar brandlagsrevisionen,

att det vid gällande lags tillkomst ansågs att länsstyrelsen med hänsyn till

sin tillsyn över brandförsvaret borde äga inflytande på den för dettas effektivitet

så viktiga frågan, vilka personer som skulle handha den närmaste

ledningen av brandförsvaret i kommunerna. Brandlagsrevisionen anser

emellertid att det från effektivitetssynpunkt numera icke erfordras underställning

såvitt kommunen utser en person som uppfyller de i författning

angivna formella kompetenskraven. Däremot bör i fall, då avsteg göres från

dessa krav, vare sig på grund av särskilda undantagsföreskrifter eller till

följd av äldre bestämmelsers giltighet, en prövning av den sakliga kompetensen

göras av länsstyrelsen i dess egenskap av tillsynsmyndighet. Förslaget

innebär sålunda att förordnande som brandchef och vice brandchef

skall meddelas av vederbörande kommunala organ.

Om brandchefssysslorna som kommunala förtroendeuppdrag

uttalar brandlagsrevisionen att brandförsvarets effektivitet

icke främjas genom att dessa befattningshavare utses tvångsvis. Så har veterligen

heller aldrig skett. Brandlagsrevisionen föreslår på grund av det

anförda att brandchefer och vice brandchefer i alla kommuner skall vara

heltids- eller deltidsanställda tjänstemän.

De av brandlagsrevisionen föreslagna allmänna grunderna för bestämmande

av kompetenskraven medför icke några genomgripande förändringar

för städerna och köpingarna. För huvuddelen av landskommunerna föreslås

däremot krav på väsentligt bättre utbildning för brandchefen

än för närvarande ävensom krav på viss utbildning även för övrigt brandbefäl.

De föreslagna kompetensbestämmelserna hänvisar till olika examina och

kurser vid statens brandskola. I fråga om denna utbildning framlägger

brandlagsrevisionen vissa ändringsförslag.

Brandlagsrevisionen har närmare övervägt hur en från skilda håll önskad

yrkesutbildning vid brandskolan av obefordrade heltidsanställda brandmän

skulle kunna ordnas men har ej ansett sig böra föreslå sådan utbildning.

En av brandlagsrevisionens ledamöter, ombudsmannen Axel Peterson, är

icke ense med övriga ledamöter samt påyrkar att viss regelbunden yrkesutbildning

för heltidsanställda brandmän sker.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962

47

Remissyttrandena (sid. 108—111)

Förslaget att kompetensbestämmelserna för brandbefäl i sina huvuddrag

skall framgå av brandstadgan och för varje kommun anges i brandordningen

samt grundas på brandrisker och övriga brandtekniska förhållanden

inom kommunen ävensom anknytas till behovet av heltidsanställd och

deltidsanställd personal möter ej erinran i remissvaren.

Förslaget att kommunalt b e s 1 u t om utseende av brandchef

och vice brandchef icke skall underställas länsstyrelsens

prövning i sådana fall där de formella kompetensbestämmelserna följts behandlas

av ett stort antal remissinstanser och avstyrkes från flera håll,

bl. a. av riksbrandinspektören.

Den föreslagna förbättrade utbildningen för heltidsanställda

brandchefer, vice brandchefer och därmed likställda befattningshavare

möter ingen annan erinran än att från något håll befaras, att de

skärpta inträdeskraven kan komma att medföra rekryteringssvårigheter.

Förbättrad brandmästareutbildning i enlighet med förslaget tillstyrkes

bl. a. av riksbrandinspektören.

Frågan om utbildning av heltidsanställda obefordrade brandmän tilldrar

sig stort intresse hos flera remissinstanser, varvid det övervägande flertalet

anser sådan utbildning av olika skäl önskvärd.

Förslaget om den deltidsanställda personalens utbildning

tillstyrkes av de flesta av de remissinstanser som yttrar sig på denna

punkt.

Beträffande de deltidsanställda obefordrade brandmännen föreslås från

ett par håll att de bereds möjlighet att genomgå viss utbildning.

Förslaget att brandchefssysslan icke längre skall kunna utgöra

ett kommunalt förtroendeuppdrag föranleder ingen erinran

från remissinstansernas sida.

Departementschefen (sid. 111—114):

För att brandförsvaret skall bli effektivt fordras uppenbarligen att brandpersonalen

är utbildad för sina uppgifter, men här som eljest måste tillses

att effektiviteten ej föranleder oskäliga kostnader. Utbildningskostnaderna

berör såväl staten som kommunerna. Brandlagsrevisionens av remissorganen

biträdda förslag, att kravet på personalens utbildning och kompetens skall

göras beroende av den enskilda kommunens brandrisker och andra på

brandförsvaret inverkande förhållanden, är enligt min mening ägnat att

underlätta den nämnda avvägningen. Jag anser därför i likhet med brandlagsrevisionen

och remissorganen riktigt att icke anknyta kompetenskraven

— liksom ej heller övriga författningsbestämmelser om brandförsvaret —

till kommunernas administrativa beskaffenhet. Icke heller bör författningsföreskrifterna

bygga på olika brandkårstyper, eftersom någon bestämd gräns

mellan olika typer ofta icke kan dragas. Detta gäller även kompetensföre
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 dr 1962

skrifterna. Det blir därför enligt min mening nödvändigt och lämpligt att

såsom brandlagsrevisionen föreslår kompetenskraven för personalen i varje

kommun bestäms i brandordningen. Statsuppsikten över effektiviteten sker

därvid genom att brandordningen skall prövas och fastställas av länsstyrelsen.

I betänkandet anföres olika skäl för att kompetensföreskrifter, trots den

nämnda prövningen för varje särskild kommun, åtminstone i sina huvuddrag

bör återfinnas i lagstiftningen. Så är fallet f. n. och någon avvikande

mening härom anmäles ej av remissorganen. För min del anser jag på de

skäl brandlagsrevisionen närmare utvecklat, främst då behovet av vägledning

för länsstyrelserna och önskemålet om likformig bedömning av likartade

kommuner, lämpligt att denna ordning behålles.

En grundtanke i förslaget är att sådana befattningshavare, som till följd

av brandförsvarsförhållandena och därav följande arbetsuppgifter i en kommun

behöver ägna hela sin tid åt brandförsvaret, d. v. s. vara heltidsanställda,

bör ha gedignare utbildning än deltidsanställda. Om göromålens mängd

ökar lär i allmänhet på detta område även deras svårighet öka samtidigt

som de blir mera mångskiftande. Jag anser därför att denna grundtanke,

som innebär att arbetsuppgifternas art och omfång bestämmer utbildningskravet,

är riktig. Behovet av heltidsanställd eller deltidsanställd personal

återspeglar sålunda enligt min mening i de flesta fall vad som i en viss kommun

erfordras i utbildningshänseende. På grund härav finner jag förslaget

att i lagstiftningen anknyta kompetensbestämmelserna till detta behov

välgrundat. Systemet är enligt förslaget uppbyggt så att inom envar av grupperna

heltids- och deltidsanställda som huvudregel föreskrives att brandchefen

och vice brandchefen skall ha den inom gruppen förekommande

högsta utbildningen med rätt för länsstyrelsen att i särskilda fall medge att

en viss inom gruppen förekommande lägre utbildning är tillfyllest. För min

del anser jag förslaget på ett lämpligt sätt tillgodose behovet av vissa normer

i förening med möjlighet till lokal anpassning.

De skäl som av flera remissinstanser anförts för att behålla underställning

av kommunala beslut om tillsättning av tjänst som brandchef och

vice brandchef anser jag icke bärande. Om dessa befattningshavare, såsom

jag förordar, får bättre utbildning kommer deras ställning allmänt sett att

stärkas. Kompetenskraven för dessa tjänster blir som nämnt prövade av

länsstyrelsen i samband med fastställelse av brandordning, också i sådana

fall där en befattningshavare skall vara gemensam för två eller flera kommuner.

Om de formella kompetensbestämmelserna iakttagits, föreligger

därför ej skäl att med hänsyn till intresset att till tjänsten förvärva en tillräckligt

kunnig och erfaren person låta länsstyrelsen överpröva tillsättningsbesluten,

en ordning som numera icke heller förekommer i fråga om några

andra jämförbara kommunala befattningshavare. Det måste vidare förutsättas

att kommunerna själva vidtager de åtgärder, som i undantagsfall

kan visa sig nödvändiga om en brandchef eller vice brandchef på grund av

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962

personliga förhållanden befinnes olämplig för sin syssla. Även om formella

kompetenskrav gäller för en viss tjänst kan dock avsteg därifrån få förekomma,

om en sökande på grund av övergångsbestämmelser kan åberopa

äldre föreskrifter, som befriar honom från de formella kraven. Jag biträder

brandlagsrevisionens förslag att länsstyrelseprövningen av den faktiska

kompetensen i sådana fall bör ersätta de formella kompetenskraven.

---Jag finner---, att brandlagsrevisionens förslag om olika

typer av brandbefälsutbildning och om sättet att bestämma vilka kompetenskrav,

som skall gälla i en viss kommun, är väl ägnat att täcka även de

förändrade förhållanden som kan följa av en indelning i större kommuner.

De föreslagna kompetensbestämmelserna får sitt innehåll genom föreskrifterna

om den utbildning, som skall förekomma vid statens brandskola.

Såsom brandlagsrevisionen förutsätter torde det liksom hittills få ankomma

på Kungl. Maj :t att meddela närmare bestämmelser om utbildningen.

I fråga om utbildningen av de heltidsanställda brandcheferna och vice

brandcheferna möter vid remissbehandlingen ingen annan erinran än att

man på sina håll befarar rekryteringssvårigheter på grund av förslaget om

ökade inträdeskrav. Dessa ökade krav avser främst kunskaper i ämnena

mekanik och hållfasthetslära. Efter vad jag inhämtat föreligger möjligheter

att bereda aspiranterna tillfälle att inhämta dessa kunskaper under

första delen av utbildningen och jag anser därför nämnda farhåga icke böra

hindra en enligt min mening önskvärd reform av den högsta brandbefälsutbildningen.

Med hänsyn till de föreslagna arbetsuppgifterna för heltidsanställda

brandmästare anser jag i likhet med remissorganen den föreslagna

förlängningen av deras utbildning motiverad.

I frågan om statlig utbildning av obefordrade heltidsanställda brandmän

föreligger delade meningar. Vid remissbehandlingen uttalar ett stort antal

remissorgan sin anslutning till reservantens önskemål om sådan utbildning.

Olika förslag till lösning av denna fråga framläggs i yttrandena. Jag har

föranstaltat om närmare utredning bl. a. rörande möjligheterna att få till

stånd en enhetlig utbildning av den obefordrade heltidsanställda brandpersonalen

och innan denna utredning slutförts, är jag icke beredd att taga ställning

i frågan.

Vad beträffar det deltidsanställda brandbefälet innebär förslaget ökade

krav på kommunerna, dels så att brandcheferna i huvuddelen av landskommunerna

skall undergå två månaders utbildning i stället för tre veckors, dels

så att motsvarande utbildning även fordras för vice brandchef. Det föreslås

vidare, att krav på en kortare utbildning skall införas för det lägre befälet

i vissa kommuner. Behovet av en förbättrad utbildning efter dessa grunder

vitsordas allmänt av remissorganen.---Jag anser---de av

brandlagsrevisionen föreslagna utbildningskurserna till sin längd och sitt

innehåll vara väl ägnade att tillgodose de behov som kan uppkomma både i

nuvarande kommuner och i blivande storkommuner.

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 saml. 3 avd. Nr 11

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962

Med ställningstagandet till frågan om utbildning av deltidsanställda obefordrade

brandmän torde lämpligen böra anstå tills motsvarande fråga för

den heltidsanställda personalen är mogen för avgörande.

8. Ersättning för brandsläckningskostnader

Gällande bestämmelser m. m.

Utskottet hänvisar till propositionen sid. 114—116.

Brandlagsrevisionen (sid. 116—118)

I fråga om statens deltagande i kostnaderna för förebyggande och bekämpning

av skogsbrand föreslår revisionen icke några ändringar i

vad som nu gäller i denna del.

Beträffande ersättning för släckningskostnader vid brand i statens

egendom föreslår brandlagsrevisionen, att kommunerna i viss utsträckning

bereds ersättning av statsmedel för släckningskostnader uppkomna vid

brand i statlig egendom. Ersättningsrätten grundas enligt förslaget icke på

det förhållandet, att försäkringsinrättningarna utger släckningskostnadsersättning

till landskommunerna, utan på att staten i avsevärd omfattning

är fri från gäldande av kommunalskatt men ändock äger åtnjuta det kommunala

brandförsvarets tjänster. Bortsett från skog, där ersättning av statsmedel

redan utgår av andra skäl, är det huvudsakligen sådan statlig egendom

som ej är kommunalskattepliktig som drabbas av bränder. Ersättning

bör enligt förslaget också utgivas för släckningskostnader i städerna. Bagatellfall,

som icke är nämnvärt betungande för kommunerna, bör likväl

undantagas så som fallet är med skogsbrandsläckningskostnader. Statsverkets

kostnader för släckning i statlig egendom beräknas i betänkandet till

omkring en halv miljon kronor årligen.

Remissyttrandena (sid. 118—119)

Om skogsbrandsläckningskostnaderna uttalar sig endast

få remissinstanser. Statskontoret ifrågasätter om icke med hänsyn till utvecklingen

mot större och bärkraftigare kommunenheter och ett enhetligare

brandförsvar ändringar i begränsande syfte bör vidtagas i de grunder som

avser statens medverkan; sålunda synes exempelvis ersättning av statsmedel

ej böra utgå till kommunal brandstyrka, som bekämpat skogsbrand inom

den egna kommunen.

Förslaget att kommunerna skall få ersättning av statsmedel för kostnader

för brandsläckning i statens egendom tillstyrkes

av riksbrandinspektören, länsstyrelserna i Stockholms, Kopparbergs och

Gävleborgs län samt brandchefen i Stockholm ävensom av järnvägsstyrelsen,

som upplyser att den efter prövning från fall till fall ersatt kommun,

som haft avsevärda utlägg för brandsläckning, oaktat gällande lagstiftning

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962

måste tolkas så att formell rätt eller skyldighet att utge ersättning ej föreligger.

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund gör ej erinran mot

förslaget.

överståthållaråmbetet påpekar att enligt förslaget ersättning skulle kunna

utgå även i Stockholm, som i egenskap av administrativt centrum företer

en koncentration av statliga byggnader, samt fortsätter.

Även om det skulle kunna tänkas uppkomma fall, där släckningsarbete

i statlig egendom finge sådan omfattning att kostnaderna kunde betraktas

som betungande, även ställda i relation till stadens löpande kostnader för

brandkåren, måste överståthållaråmbetet ställa sig tveksamt beträffande

lämpligheten av att isolerat på detta område lagfästa en ny statsbidragsrätt.

Erinras må att hela frågan om städernas rättigheter och skyldigheter

i förhållande till staten är föremål för särskild utredning.

Förslaget avstyrkes av statskontoret, som finner de av brandlagsrevisionen

anförda skälen ej bärande. Domänstyrelsen upplyser, att domänverkets

fastigheter icke är undantagna från kommunal skatt, att en stor del av domänverkets

byggnader är brandförsäkrade, att ersättning därför utgår från

försäkringsinrättningarna samt att brandrisken och brandfrekvensen i verkets

byggnader på grund av brandskyddsanläggningarnas goda standard är

låg. Domänstyrelsen finner med anledning härav att kommuner icke bör

beredas ersättning av statsmedel för kostnader, åsamkade genom släckning

av brand å domänfondens fastigheter med undantag av skogsbrandsläckningskostnader.

Svenska försäkringsbolags riksförbund framhåller, att

brandlagsrevisionen synes ha utgått ifrån att brandförsäkringsbolagen även

i fortsättningen kommer att lämna landskommunerna släckningskostnadsbidrag,

samt upplyser i anledning härav att frågan angående denna bidragsgivning

f. n. är under omprövning.

Departementschefen (sid. 119—120):

Kostnaderna för släckning av skogsbrand drabbar kommunerna mycket

olika och rent allmänt torde kunna påstås, att de kommuner som får vidkännas

dessa kostnader är de som bäst är i behov av statligt bidrag. För

min del anser jag de skäl, som sedan gammalt anförts och av brandlagsrevisionen

närmare redovisas, alltjämt motivera statens medverkan på detta

område. Den av statskontoret påpekade utvecklingen mot större och bärkraftigare

kommuner utgör därför enligt min mening ej skäl att slopa

släckningskostnadsersättningen av statsmedel men bör beaktas vid bestämmandet

av den lägsta kostnad, under vilken ersättning till brandstyrka av

praktiska skäl ej bör utgå.

Ersättning till kommunal brandstyrka vid skogsbrandsläckning även inom

den egna kommunen är enligt min uppfattning motiverad för att icke kommuner

med ett snabbt och effektivt brandförsvar skall komma i sämre läge

än kommuner med mindre ändamålsenligt brandförsvar och för att en snabb

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962

insats skall säkerställas. Jag kan sålunda på denna punkt icke biträda statskontorets

önskemål om ändring i ersättningsgrunderna.--- -—-

Jag föreslår sålunda inga principiella ändringar i de grunder som f. n.

gäller för statens bidrag till kostnader i samband med brandsläckning. Liksom

hittills bör i lagstiftningen endast anges dessa grunder såsom en ram,

inom vilken ersättning av statsmedel må utgå, medan det torde få överlämnas

åt Kungl. Maj :t att utfärda erforderliga tillämpningsbestämmelser.

Förslaget om kommuns rätt till släckningskostnadsersättning av statsmedel

efter brand i statlig egendom är föremål för delade meningar. I likhet

med statskontoret finner jag för min del det förhållandet att kommunalskatt

ej utgår för viss statlig egendom icke utgöra en bärande grund för sådan

ersättningsrätt. Brandlagsrevisionens motsatta tankegång har också medfört

att dess förslag går längre än vad som i och för sig erfordras för att

tillgodose de i detta sammanhang framkomna önskemålen; förslaget omfattar

nämligen även ersättningsrätt för städerna och även beträffande sådan

statlig egendom, där försäkringsinrättningarna betalar släckningskostnaderna.

Uppenbart är att grunden till de kommunala önskemålen om ersättning

av statsmedel är försäkringsinrättningarnas släckningskostnadsbidrag.

Såsom framgår av Svenska försäkringsbolags riksförbunds yttrande

är frågan om denna bidragsgivning f. n. under omprövning. Om den bortfaller

-—- något som det tillkommer försäkringsinrättningarna att själva avgöra

— kan icke längre en jämförelse mellan dem och staten åberopas.

Följden blir emellertid att brandförsvarskostnaderna i landskommunerna

ökar. Jag anser dock på grund av det anförda icke lämpligt att på detta

område nu lagfästa en helt ny statsbidragsform.

Endast i undantagsfall torde kostnaderna för släckning av brand i statlig

egendom bli orimligt betungande för landskommunerna, och dessa fall lär

bli allt sällsyntare i den mån kommunerna genom en ny kommunindelning

blir bärkraftigare. Likväl kan enstaka fall tänkas uppkomma där sådana

!kostnader blir så betydande för kommunens ekonomi att statligt bidrag till

tsläckningskostnaderna får anses skäligt. Jag anser dock icke lämpligt att

meddela särskilda bestämmelser härom utan förordar att det får ankomma

på statsmakterna att efter framställning och prövning av de föreliggande

omständigheterna från fall till fall avgöra i vad mån ersättning bör utgå.

9. Brandordning

Gällande bestämmelser

Utskottet hänvisar till propositionen sid. 120—121.

Brandlagsrevisionen (sid. 121—124)

Brandlagsrevisionen föreslår, att varje kommun liksom enligt gällande lagstiftning

skall vara skyldig att antaga brandordning. Denna skall liksom

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962

f. n. underställas länsstyrelsen, som har att pröva såväl de beslutade föreskrifternas

laglighet som deras lämplighet ävensom huruvida eljest skäl

föreligger att vägra fastställelse. Vid fastställelseprövningen har länsstyrelsen

att utan ändring fastställa eller också vägra fastställa den underställda

brandordningen. Det tillkommer alltså icke länsstyrelsen att fastställa en

brandordning med däri av länsstyrelsen företagna ändringar, med undantag

dock för redaktionella ändringar utan saklig betydelse. Vägras fastställelse

skall skälen därtill anges. Om fullmäktige därefter icke fattar nytt beslut i

ärendet och länsstyrelsen anser den ifrågasatta föreskriften i brandordningen

erforderlig, får länsstyrelsen enligt förslaget själv förordna i ämnet,

men förordnandet skall då underställas Kungl. Maj :ts prövning.

För brandstyrelse skall enligt förslaget gälla kommunallagens bestämmelser

om kommunens styrelse och några föreskrifter i brandordningarna

om brandstyrelses sammansättning, arbetsformer o. dyl. blir därför ej erforderliga.

Brandordning skall enligt förslaget upptaga de bestämmelser, som utöver

vad i brandlagen och brandstadgan föreskrives är erforderliga för brandförsvarets

ordnande i kommunen. Härmed avses att brandordning icke får

inskränka eller mildra lagens eller stadgans föreskrifter samt att i brandordning

ej skall återges sådana föreskrifter. Vidare får, uttalar brandlagsrevisionen,

ej intagas andra bestämmelser än sådana som erfordras för

brandförsvaret.

Ej heller får enligt förslaget i brandordning intagas bestämmelse om förhållande,

som regleras i annan allmän författning än brandlagen och brandstadgan.

Byggnadsbestämmelser bör således enligt förslaget icke intagas

i brandordningarna.

I övrigt skall enligt förslaget liksom f. n. i brandordning intagas bestämmelser

om brandstyrka och brandbefäl, om vissa för brandförsvaret erforderliga

anordningar samt om brandsyn och sotning jämte sotningsfrister.

Nyheter i förslaget är att brandordning skall innehålla bestämmelser om

brandstyrkans utryckningsberedskap samt om den kompetens som fordras

för kommunens brandbefäl. Vissa i de nuvarande brandordningarna upptagna

bestämmelserna om vad som åligger allmänheten till förekommande

och släckning av brand har i förslaget överflyttats till brandstadgan. En

gemensam ansvarsbestämmelse för överträdelser av sådana föreskrifter i

brandordning, som där är särskilt straffbelagda, intages enligt förslaget i

brandstadgan.

Brandlagsrevisionen uttalar, att ett genomförande av dess förslag kommer

att kräva omarbetning av brandordningarna, samt föreslår, att statens

brandinspektion får i uppdrag att med biträde av särskilda sakkunniga och

i samverkan med kommunförbunden avge förslag till exempel på brandordningar

för olika typer av kommuner. I avbidan på att sådana förslag blir

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962

fastställda och tills kommunerna hinner underställa länsstyrelserna förslag

till nya brandordningar får hittills gällande brandordningar lända till efterrättelse

i den mån de ej strider mot den nya lagen eller stadgan. Denna övergångstid

föreslår brandlagsrevisionen bli två år.

Remissyttrandena (sid. 124—125)

Förslagen om brandordnings antagande, fastställelse och allmänna innehåll

möter ej erinran i remissvaren och detsamma gäller förslaget att kommunallagen

blir tillämplig på brandstyrelse.

Förslaget att byggnadsbestämmelser icke vidare skall kunna

intagas i brandordning biträds bl. a. av byggnadsstyrelsen, domänstyrelsen

och riksbrandinspektören, medan några remissinstanser uttalar sig för bibehållande

av byggnadsbestämmelser i brandlagstiftningen eller i brandordningarna.

Departementschefen (sid. 125—128):

Såsom jag tidigare anfört anser jag erforderligt att vid sidan av brandlagen

och brandstadgan även framdeles ha lokala brandordningar. Jag har

också uttalat att brandordningarna bör underställas länsstyrelsen för prövning

och fastställelse. Brandlagsrevisionens förslag om förfarandet härvidlag

ansluter sig helt till motsvarande bestämmelser i allmänna ordningsstadgan

och 1958 års hälsovårdsstadga. En sådan likformighet inom den

specialreglerade förvaltningen finner jag önskvärd. Jag biträder även förslaget

att kommunallagens bestämmelser om kommunens styrelse skall bli

tillämpliga på särskild brandstyrelse, om sådan tillsättes. Härigenom kan

brandordningarnas omfång minskas.

Ett intresse kan stundom föreligga att i brandordning ha föreskrifter,

som från teknisk eller ekonomisk synpunkt befordrar en ändamålsenlig

kommunal verksamhet men som går utöver vad som från brandförsvarssynpunkt

är påkallat. Jag vill därför i likhet med brandlagsrevisionen framhålla,

att andra bestämmelser än sådana som erfordras för brandförsvaret

ej får intagas i brandordning. Likaså är det enligt min mening klart att

brandordningen icke får inskränka lagstiftningens bestämmelser. Ej heller

är det lämpligt att, såsom f. n. i ej ringa omfattning förekommer, sådana

bestämmelser återges i brandordningen. Ett eventuellt önskemål att tillhandahålla

alla för kommunen gällande brandförsvarsbestämmelser i en

enda urkund torde utan olägenheter kunna tillgodoses på annat sätt.

Enligt förslaget får i brandordning ej heller intagas bestämmelser om förhållanden

som regleras i annan allmän författning än brandlagen och brandstadgan.

Denna princip, som gäller även för hälsovårdsordningar, är enligt

s. 55 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962

55

min mening riktig. Principen leder till att bestämmelserna i författningarna

om explosiva och brandfarliga varor icke får skärpas i brandordning, vilket

även står i överensstämmelse med vad som förekommit under förarbetena

till den nya förordningen om brandfarliga varor (prop. 1961: 173).

Den nämnda principen innebär enligt brandlagsrevisionen även att byggnadsbestämmelser

ej har sin plats i brandordning. Eftersom byggnadslagstiftningen

ej gäller ekonomibyggnader för jordbruk, skogsbruk och jämförliga

näringar men ett från brandskyddssynpunkt tillfredsställande byggnadssätt

där är viktigt, förordar några remissinstanser att nuvarande möjligheter

att i brandordning ge byggnadsbestämmelser bibehålls. Jag vill

emellertid för min del ansluta mig till brandlagsrevisionens av flera remissinstanser,

däribland byggnadsstyrelsen och riksbrandinspektören, biträdda

uppfattning, som grundas på att behovet av byggnadstekniska brandskyddsbestämmelser

av statsmakterna beaktats vid byggnadslagstiftningens tillkomst

och bestämmandet av dess tillämplighetsområde samt att alla

byggnadsbestämmelser av praktiska skäl bör återfinnas i en och samma

lagstiftning. En hänvisning i brandordning till byggnadsstyrelsens anvisningar

skulle enligt min mening innebära ett kringgående och en otillåten

skärpning av byggnadslagstiftningen.

På grund härav finner jag i likhet med riksbrandinspektören att endast

åtgärder vid brandsyn står till buds, om man, såsom anfördes vid tillkomsten

av 1959 års byggnadslagstiftning, inom brandlagstiftningens ram skall

tillgodose kravet på här berörda byggnaders brandskydd. Såsom påpekas i

några yttranden är det en avgörande nackdel, att krav på byggnadsåtgärder

framställs först sedan byggnaden uppförts. Svårigheten ligger sålunda i att

hos dem, som bygger utan att byggnadslov fordras, på förhand sprida

kännedom om de krav på brandsäkerhet som också i sådana fall måste

uppställas. Den enligt nuvarande brandstadga givna möjligheten att i landskommuns

brandordning intaga byggnadsanvisningar, vilka som brandlagsrevisionen

anför icke kan få bindande verkan, är att förstå som ett försök

i denna riktning. Stor betydelse har här också de villkor som stadgas

för erhållande av lån till uppförande av ekonomibyggnader för jordbruket.

Vid behandlingen av 1959 års byggnadsstadga synes man ha ansett vissa

minimifordringar i brandskyddshänseende böra gälla även för jordbrukets

ekonomibyggnader och andra byggnader, för vilka ej fordras byggnadslov,

och detta är enligt min mening oundgängligt. Mot denna bakgrund får bedömas

vad som vid brandsyn på en byggnad av nu aktuell art kan anses

som nödig åtgärd och skälig kostnad. Till en början vill jag uttala att brandchefen

på samma sätt som byggnadsnämnden i detta hänseende måste betraktas

som en kommunal myndighet, som har att tillhandagå allmänheten

med erforderlig service. Om den som ämnar uppföra en byggnad, för vilken

byggnadslagstiftningen formellt icke gäller, i enlighet härmed rådfrågar

s. 56 Kontrollera mot PDF

56 Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962

brandchefen, bör denne givetvis i allt väsentligt söka tillse att byggnadsstyrelsens

anvisningar till byggnadsstadgan följes såvitt de har betydelse för

den planerade byggnadens brandskydd. Vid brandsyn kan däremot av kostnadsskäl

icke krävas ombyggnadsåtgärder utan huvudsakligen komma i

fråga mindre ändringar eller kompletteringar, exempelvis när det gäller

rökkanaler, eldstäder, bränsleförråd och pannrum. I den mån det är möjligt

bör givetvis även sådana åtgärder vidtagas i enlighet med byggnadsstyrelsens

anvisningar. Vidare bör vid brandsyn kunna krävas goda utryrnningsmöjligheter

för människor och djur. I den mån byggnadstekniska förhållanden

gör dylika åtgärder otänkbara av kostnadsskäl blir det nödvändigt

att mera inrikta sig på sådana åtgärder, som kan vidtagas i efterhand,

vilket främst gäller alarmerings-, livräddnings- och släckningsanordningar.

Sammanfattningsvis vill jag sålunda uttala att det för den byggande allmänheten

bör klargöras att även i fall, där byggnadslov ej fordras, vissa elementära

krav på brandskyddsåtgärder kan uppställas av brandmyndigheten

och att det därför är i den byggandes intresse att i god tid utnyttja den

service som denna myndighet kan ge. En erinran härom synes kunna intagas

i brandordningarna.

Liksom i fråga om allmän ordning och hälsovård är det angeläget att icke

på brandförsvarets område genom bestämmelse i brandordning lägges onödigt

tvång på allmänheten eller eljest göres obefogade inskränkningar i den

enskildes frihet.

Jag ansluter mig vidare till brandlagsrevisionens ståndpunkt att sådana

bestämmelser, som f. n. återfinns i brandordningarna men som kan anses

vara av generell karaktär, i den mån de erfordras bör överflyttas till de för

brandförsvaret gällande författningarna. F. n. är överträdelse av alla i

brandordningarna meddelade föreskrifter straffbelagda. Detta är enligt min

mening icke lämpligt och jag ansluter mig därför till brandlagsrevisionens

förslag att det särskilt bör anges vilka brandordningsföreskrifter som skall

föranleda straff vid överträdelse samt att en för sådana fall avsedd gemensam

bötesbestämmelse meddelas i brandstadgan.

Ett genomförande av den föreslagna nya brandlagstiftningen gör som

brandlagsrevisionen påpekar omarbetning av brandordningarna nödvändig.

Vid denna omarbetning är det även nödvändigt att så långt möjligt beaktas

den planering, som enligt vad jag föreslagit, samtidigt skall ske i fråga om

kommunindelningen. Därjämte bör som brandlagsrevisionen framhåller på

statens brandinspektion ankomma att utarbeta exempel på brandordningar

för olika typer av kommuner. En övergångstid av två år, efter vilken de nya

brandordningarna skall vara fastställda, finner jag lämplig.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962

57

V. Specialmotivering till författningsförslagen

(sid. 128—170)

1. Förslaget till brandlag

1 §■

Paragrafens första stycke har samma lydelse som 1 § första stycket gällande

brandlag.

Departementschefen:

Vid total samordning av skogsbrandförsvar med bygdebrandförsvar samt

då municipalsamhällen för brandförsvar förutsätts icke vidare skola förekomma

föreligger ej längre behov av gällande lags bestämmelser i dessa

ämnen. Enligt 1957 års kommunalförbundslag skall, om kommunalförbund

handhar angelägenhet som det enligt särskild författning åligger kommunen

att vårda, författningens bestämmelser om kommun ha avseende å förbundet.

På grund härav erfordras icke längre i brandlagen en särskild bestämmelse

härom. Att kommuner även i andra former äger samverka för

brandförsvarets ordnande är förut nämnt.

Uttrycket brandstyrelse i andra stycket är en teknisk term för den kommunala

nämnd, som enligt kommunens fullmäktiges bestämmande skall

handha förvaltningen av brandförsvarets angelägenheter. Till brandstyrelse

kan utses kommunens styrelse eller annan kommunal nämnd eller också

kan en särskild brandstyrelse tillsättas. Närmare bestämmelser om särskild

brandstyrelse ges i brandstadgan. I förvaltningen av brandförsvarets angelägenheter

ingår bl. a. uppgiften att utse brandchef och vice brandchef. De i

5 § nuvarande lag upptagna bestämmelserna härom saknar därför motsvarighet

i lagförslaget.

2 §■

Paragrafen har delvis sin motsvarighet i 3 och 4 §§ gällande brandlag.

Departementschefen :

Till det vid remissbehandlingen biträdda förslaget att utmönstra begreppen

yrkesbrandkår och borgarbrandkår ur författningstexten och i stället

endast indela personalen i olika kategorier, som bygger på anställningsformen,

ansluter jag mig.---

Det synes mig lämpligt att i lagen särskilt upptages brandchef och vice

brandchef vid sidan om brandkår och brandvärn bl. a. av det skälet att, som

jag tidigare anfört, befrielse från skyldighet att hålla brandkår eller brandvärn

icke medför befrielse från att utse kommunal brandchef. Likaså finner

jag påkallat att, om enligt mitt förslag allt brandförsvar, inbegripet skogsbrandförsvaret,

i en kommun ställes under enhetlig ledning, i lagen anges

att endast en brandchef skall finnas.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962

Såsom jag förut anfört föreslår jag att utbildad skorstensfejare skall

finnas för alla kommuner. Det har synts lämpligt att i förevarande paragraf

intaga en bestämmelse härom.

3 §.

Paragrafen har med undantag för en terminologisk jämkning samma

lydelse som 7 § gällande brandlag.

Departementschefen:

Av 4 § framgår att befrielse från skyldigheten att hålla brandkår även

kan avse därtill hörande materiel, byggnader och andra anordningar. Om

nödiga fasta vattentillgångar måste kommunen däremot alltid själv draga

försorg. Vid tillkomsten av gällande brandlag uttalades att åläggande för

kommun att utföra anläggningar för att trygga vattentillgången — branddammar

och brandbrunnar — med hänsyn till därmed förbundna kostnader

i regel icke syntes böra meddelas om ej bidrag till anläggningskostnaden

kunde erhållas av staten eller från annat håll. Är 1960 upphörde ett sedan

1944 utgående statsbidrag för ändamålet. Brandlagsrevisionen anför att behovet

av branddammar på sina håll alltjämt är avsevärt samt att statsbidragets

upphörande icke kan få befria kommunerna från skyldigheten att sörja

för nödig vattentillgång, vilken är en väsentlig förutsättning för brandkårernas

verksamhet. Härutinnan delar jag brandlagsrevisionens uppfattning.

Omfattningen av denna skyldighet skall bedömas så att oskälig kostnad icke

åsamkas kommunerna, och bedömandet blir sålunda i fråga om åtgärder för

vattenförsörjningen detsamma som gäller övriga kommunen enligt denna

paragraf åvilande skyldigheter, nämligen att utgifterna för brandförsvaret

måste avvägas så att de står i rimligt förhållande till de värden som skall

skyddas och till kommunens ekonomiska bärkraft.

4 §.

Paragrafen ersätter 3 § sista stycket gällande brandlag.

Departementschefen:

Jag biträder brandlagsrevisionens och remissorganens uppfattning, att

befrielse från skyldigheten att hålla brandkår även bör medföra befrielse

från skyldigheten att hålla därtill hörande byggnader, materiel och anordningar.

Detta har kommit till uttryck i lagtexten.

5 §.

Paragrafen motsvarar 8 § gällande brandlag.

6 §.

Paragrafen motsvarar 9 § gällande brandlag.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr It år 1962

59

Brandlag srevisionen

Angående behörigheten att rekvirera släckningshjälp samt förutsättningarna

härför yttrar brandlagsrevisionen.

I fråga om behörigheten lär det vara tillfyllest att denna såsom nu tillkommer

brandchef, varmed dock i enlighet med riksbrandinspektörens tolkning

bör jämställas släckningsledaren, d. v. s. den som för befälet på en

brandplats. Lagtexten har i 8 § andra stycket förslaget till brandlag omarbetats

i enlighet härmed. I detta sammanhang bör tilläggas, att lagen icke

skall förstås så att brandchefen eller befälhavaren personligen har att framföra

sin begäran om släckningshjälp. Den brandchef — eller jourhavande

brandbefäl — som mottager en sådan framställning måste med andra ord

i princip vara berättigad att, där ej särskilda skäl annat föranleda, godtaga

en uppgift om att framställningen beslutats av behörig befattningshavare

och sker på dennes uppdrag.

Vad härefter angår förutsättningarna för hjälpskyldigheten böra såväl

storbrand som flera samtidiga bränder rymmas inom 9 § brandlagens

gällande lydelse. Brandlagsrevisionen föreslår, att härtill läggas de fall,

där den egna brandkåren är ur stånd att ingripa mot brand. En sådan

situation kan bero av orsaker som sjukdom, olycksfall, fordons- och materielskador,

snöhinder, ras eller andra kommunikationshinder. Tillägget avser

däremot icke fall, där den egna brandkåren till följd av för stort avstånd

ej kan ingripa snabbt nog för att göra en effektiv insats. Dylika

fall böra lösas avtalsvägen. Den utvidgning av förutsättningarna för hjälpskyldighet,

som brandlagsrevisionen sålunda föreslår, är icke av ingripande

betydelse utan innebär närmast ett lagfästande av praxis på detta område.

Då behörigheten att göra framställning om lagstadgad släckningshjälp föreslås

bibehållen inom brandbefälets krets, föreligga garantier mot de felbedömningar

av hjälpbehovet, som kunde bli en följd av att sådan behörighet

tillädes allmänheten eller en vidare krets personer.

Det bör anmärkas, att släckningshjälp icke nödvändigt behöver omfatta

en utryckande släckningsenhet utan även bör kunna bestå i tillhandahållande

av viss materiel, t. ex. skum, reservslang eller radioapparater, eller

viss specialutbildad personal.

Remissyttrandena

Brandstyrelsen i Falköping erinrar om att behov av rekvisition av släckningshjälp

kan föreligga utan att brand inträffat. Vid extrema tillfällen,

exempelvis vid pyromanbränder, storbrand o. dyl., vid vilka den egna brandkåren

är helt engagerad och ur stånd att ingripa mot ytterligare en brand,

har den allmänna regeln varit att en grannkommuns brandkår inkallats

till brandstationen för att där upprätthålla beredskap och omedelbart kunna

ingripa om ytterligare bränder skulle inträffa, och brandstyrelsen anser

därför av vikt att lagen bereder möjlighet att i dylika fall rekvirera släckningshjälp.

Departemen tschefen:

I avsnittet om kommunal samverkan har jag berört användningen av

släckningsavtal och rekvisition av släckningshjälp och därvid anslutit mig

s. 60 Kontrollera mot PDF

60 Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962

till uppfattningen att den lagstadgade släckningshjälpen bör förbehållas

oförutsebara fall.

Brandlagsrevisionens förslag om vissa jämkningar i behörigheten att tillkalla

släckningshjälp samt om förutsättningarna för sådan hjälp biträder

jag. Den av brandstyrelsen i Falköping berörda frågan om släckningsberedskap

vid särskilda tillfällen torde i vissa fall kunna lösas avtalsvägen. Jag

tänker särskilt på sådana redan nu förekommande fall, där en stad avtalat

med kringliggande kommuner att såsom borgarbrandkår eller eljest som

reserv få anlita dessas brandkårer. Emellertid anser jag riktigt att släckningshjälp

enligt förevarande paragraf bör få rekvireras för de berörda beredskapsbehoven.

Den föreslagna lagtexten har jämkats i överensstämmelse

härmed.

Av 4 § framgår, att som kommunal brandkår skall anses brandkår, beträffande

vilken släckningsavtal träffats. Kommunen skall alltså med sådan

brandkår kunna fullgöra den hjälpskyldighet som avses i förevarande paragraf.

Detta måste uppmärksammas när släckningsavtalet ingås.

7 §•

Paragrafen motsvarar 10 § gällande brandlag.

8 §.

Paragrafen motsvarar 11 § gällande brandlag.

Departementschefen:

Den nu behandlade bestämmelsen om enskildas skyldigheter ligger till

grund för brandsyneförfarandet. Hithörande frågor måste i allmänhet i

samband med brandsyn och med länsstyrelsens tillsyn bli föremål för avgörande

från fall till fall efter de nämnda allmänna riktlinjerna för en

rättvis avvägning. I avsnittet om brandordningar har jag berört omfattningen

av brandsyneförelägganden i byggnadstekniska och andra avseen*

den i sådana fall då en byggnad eller anläggning uppförts utan att byggnadslov

varit erforderligt.

Motsvarande fråga kan bli aktuell även vid brandsyn å byggnad som

uppförts efter byggnadslov. Vid tillkomsten av gällande lag uttalades, att

det icke borde få förekomma att ett av byggnadsnämnd godkänt byggnadssätt

skulle behöva ändras till följd av föreläggande, grundat på förevarande

bestämmelse. Med hänsyn till den byggandes rättssäkerhet måste denna

uppfattning i princip anses riktig. Dess tillämpning förutsätter emellertid

enligt min mening att brandteknisk sakkunskap beretts tillfälle att i samband

med byggnadsnämndens granskning särskilt tillvarataga brandsäkerhetsintresset.

Jag vill därför erinra om att det vid tillkomsten av 1959 års

byggnadsstadga ansågs ofrånkomligt att vederbörande föredragande i bygg
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962

nadsnämnden skulle tillse att nämnden finge kännedom om bl. a. brandchefens

synpunkter på frågor inom hans verksamhetsområde. Den omständigheten

att brandchefen måhända saknar byggnadsteknisk utbildning får

enligt min mening ej utgöra skäl häremot, eftersom en sådan brandchef

har möjlighet att i sin tur vända sig till högre brandteknisk sakkunskap.

Brandsynemyndighet bör sålunda icke kräva säkerhetsåtgärder utöver vad

som är uttryckligen föreskrivet i samband med byggnadslov eller i samband

därmed prövats eller eljest är gängse, utan att behov därav föreligger

på grund av särskilda omständigheter.

Förslaget att brandredskap i byggnader skall finnas endast där så erfordras

med hänsyn till fredsbrandförsvarets organisation och resurser innebär

minskade krav på de enskilda jämfört med rådande förhållanden. Någon

erinran mot förslaget har ej gjorts vid remissbehandlingen och för min

del tillstyrker jag det. Vägledning för brandsyneförrättarna torde på detta

område få ges av statens brandinspektion.

Såsom brandlagsrevisionen anför grundas civilförsvarets behov av släckningsredskap

på i viss mån andra omständigheter än fredsbrandförsvarets

och även förvaringsförhållandena är olika. Erforderlig materiel skall såväl

enligt brandlagen som enligt civilförsvarslagen bekostas av de enskilda.

Från deras synpunkt är det därför viktigt att icke betungas med inköp som

ter sig onödiga. I propositionen med förslag till civilförsvarslag (1960:5

s. 152) uttalade jag att beträffande brandmaterielen i icke oväsentlig utsträckning

en samordning med fredsbrandförsvarets utrustningsföreskrifter

torde kunna ske så att materiel, anskaffad för detta, kunde få tillgodoräknas

i civilförsvarshänseende. En sådan samordning lär utan svårighet

kunna komma till stånd tack vare det nära samarbete som i fråga om brandmateriel

råder mellan civilförsvarsstyrelsen och statens brandinspektion.

Det har vid tillkomsten av gällande lag ansetts lämpligt att även eftersläckning,

som utgör ett led i själva släckningsarbetet, utföres av brandpersonalen.

Härtill ansluter jag mig och vill tillägga att anledning i och för sig

saknas att särskilt ange att eftersläckning åligger den kommunala brandstyrkan.

— ■—- —

När det sedan gäller åtgärder efter brand anger gällande lag såsom exempel

tillsyn och röjning. Endast sådana åtgärder efter brand vilka kan ha betydelse

för förebyggande eller bekämpande av brand bör enligt min mening

regleras i brandlagstiftningen. Detta gäller för tillsyn och bevakning i sådana

fall då risken för ny brand ej kan uteslutas. Behovet av tillsyn bör avgöras

av den som fört befälet vid brandsläckningen och han är också bäst

skickad att bestämma hur tillsynen skall ordnas. Emellertid bör brandpersonal

av praktiska och ekonomiska skäl oftast icke anlitas härför. I lagen

bör därför fastslås att ägaren eller innehavaren skall tillhandahålla eller

bekosta personal som erfordras för tillsyn. Sådana åtgärder som röjning

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962

o. dyl. på brandplatsen efter avslutad brandsläckning har till syfte att undvika

fara för ras och olyckshändelser eller trafikhinder. Åtgärderna bör därför

ej regleras i brandlagstiftningen. Av allmänna rättsgrundsatser lär följa

att ägaren eller innehavaren i första hand är skyldig att sörja härför. I

dessa fall erforderlig tillsyn över den allmänna säkerheten ankommer på

polisen; i vissa fall kan även ingripande av byggnadsnämnd förekomma.

Brandlagsrevisionens förslag att i brandlagen icke ange om ägare eller

nyttjanderättshavare slutligen skall svara för kostnaderna för erforderliga

brandförsvarsåtgärder har ej mött någon erinran vid remissbehandlingen.

För egen del biträder jag förslaget. Motsvarande system gäller inom hälsovårdens

område och har där ej medfört svårigheter vid tillämpningen.

Bestämmelsen i andra stycket är oförändrad överförd från gällande lag.

9 §•

Brandlagsrevisionen

Brandlagsrevisionen anser ägare och innehavare av byggnad eller anläggning

enligt grunderna för 11 § gällande brandlag och motsvarande paragraf i

förslaget vara skyldiga att tillåta att brandskåp eller annan anordning för

brandalarm ävensom brandpostskyltar och annat dylikt uppsättes, i den

mån oskälig kostnad icke förorsakas.

Remissyttrandena

Frågan beröres endast av riksbrandinspektören, som framhåller, att en

enskild icke med stöd av 11 g gällande brandlag kan åläggas att tåla sådana

åtgärder som uppsättande på byggnad eller mark av anordningar för den

kommunala brandkårsalarmeringen eller väggbrandposter, vilka av kommunen

anordnas inom enskilda fastigheter.

Departementschefen:

Vad riksbrandinspektören anfört visar enligt min mening, att beaktansvärda

intressen föreligger att få taga i anspråk enskild mark eller byggnad

för att där uppsätta eller bereda plats åt vissa anordningar, som erfordras

för kommunens brandförsvar. En bestämmelse härom har otvivelaktigt sin

rätta plats i brandlagen. I de flesta fall lär olägenheterna av sådant intrång

bli ringa, exempelvis då brandskåp och skyltar uppsätts. I fråga om branddammar,

väggbrandposter och larmanläggningar kan förhållandena vara

annorlunda. Oskäligt intrång får ej förorsakas. Eftersom fråga är om åtgärder,

som erfordras för det kommunala brandförsvaret — till skillnad

från åtgärder endast för byggnadens eget skydd — bör kommunen svara för

kostnad och skada som åsamkas genom åtgärden. Av samma skäl bör beslutanderätten

tillkomma brandstyrelsen. Brandstyrelsens beslut kan enligt

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962

15 § överklagas genom besvär hos länsstyrelsen. På grund härav har det

synts lämpligt att uppkommande ersättningsfrågor vid oenighet mellan

parterna också prövas av länsstyrelsen. Paragrafen har i enlighet med det

sagda utformats i nära överensstämmelse med liknande stadganden i civilförsvarslagen.

10 §.

Paragrafen motsvarar 12 § gällande brandlag.

11 §•

Paragrafen motsvarar med oförändrad lydelse 13 § gällande brandlag.

12 §.

Paragrafen motsvarar 14 § gällande brandlag.

Remissyttrandena

Styrelsen för statens brandskola anför.

Sprängning som led i brandsläckningsarbete är och kan förutses förbli

ytterligt sällsynt, vilket sammanhänger med det ur brandteknisk synvinkel

betänkliga i dylika åtgärder. Styrelsen föreslår därför att orden »riva eller

spränga hus» ersättes med orden »riva eller undanskaffa byggnad eller upplag».

Därigenom skulle lagtexten här komma att ställas i samklang med

praxis på området och komma att inkludera sådana åtgärder — med brandspridningshämmande

syften — såsom t. ex. rivning (ev. genom sprängning)

av virkesstaplar vid brand i ett virkesupplag eller tappning till annan cistern

eller skyddad plats (undanskaffning) av brandfarlig vätska vid brand inom

en cisternpark.

Departementschefen :

Lagtextens lydelse har jämkats i enlighet med erinringarna från styrelsen

för statens brandskola.---

13 §.

Paragrafen motsvarar med oförändrad lydelse, frånsett en terminologisk

jämkning, 15 § gällande brandlag.

14 §.

Paragrafen har viss motsvarighet i 16 § andra stycket gällande brandlag.

Departementschefen:

I 8 § anges icke vilka enskilda som skall vidtaga och bekosta där angivna

brandförsvarsåtgärder. På grund härav erfordras till förvaltningsmyndigheternas

och brandsyneförrättarnas ledning processuella bestämmelser som

anger mot vem ett föreläggande att vidtaga viss åtgärd eller lyda förbud skall

s. 64 Kontrollera mot PDF

64 Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962

riktas. Till grund för sådana bestämmelser kan ligga andra synpunkter än

de som avgör fördelningen mellan de enskilda, exempelvis ägare och innehavare,

av den materiella skyldigheten. Här träder effektivitetssynpunkten

i förgrunden. Brandsyneförrättare besitter icke alltid förutsättningar för ett

mera ingående bedömande av den materiella sidan av saken. Föreläggande

bör därför kunna riktas mot den som har de bästa faktiska och rättsliga

möjligheterna att åstadkomma det önskade resultatet. Efter mönster av

hälsovårdsstadgan har därför förevarande bestämmelse fått det innehållet

att föreläggande må riktas mot ägare eller innehavare eller ock mot bådadera.

Den föreläggande myndigheten behöver ej ingå i närmare prövning av

de sak- och rättsförhållanden som bestämmer vem som slutligen skall bekosta

åtgärden. Eftersom med denna ordning utväljandet av föreläggandets

adressat i och för sig icke innebär ett ställningstagande till den materiella

frågan, kan adressaten söka sin kostnad åter av den, som slutligt skall

bära den. I de allra flesta fall torde tvekan ej behöva råda om att endast

ägaren kan komma i fråga.

Bestämmelsen i andra stycket har införts efter mönster av hälsovårdsstadgan.

15 §.

Paragrafen motsvarar 17 och 18 §§ gällande brandlag.

16 §.

Paragrafen motsvarar 19 § gällande brandlag. Första och andra styckena

är oförändrade frånsett några terminologiska jämkningar.

Departementschefen:

I tredje stycket stadgas straff för den som genom brandlarm eller annorledes

obehörigen åstadkommer brandstyrkas utryckning eller samling. Detta

innebär ingen ändring i förhållande till nuvarande lag. Brandlagsrevisionen

anför att i brottmål om sådan förseelse utryckningskostnaderna allmänt utdömes

av den skyldige. Då den som anlagt eller vållat brand icke anses

skyldig att ersätta stat eller kommun släckningskostnader, kan enligt

brandlagsrevisionen vara tveksamt om utdömande av utryckningskostnad

är förenligt med gällande rätt. I dessa fall, till skillnad från dem där gärningsmannen

själv anlagt eller vållat branden och därefter ger brandlarm,

är larmet obehörigt och den utryckande styrkans huvudman drabbas

därför av en onödig kostnad, låt vara oftast av ringa omfattning. På dessa

skäl har i förevarande paragraf gjorts ett tillägg om skyldighet att ersätta

av det obehöriga larmet föranledd kostnad. Eftersom här icke är

fråga om skadestånd torde ersättningen böra beräknas efter eljest inom

brandförsvaret gällande grunder för bestämmande av utryckningskostnad.

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962

Till ledning tjänar här en av statens brandinspektion utfärdad normaltaxa.

Ersättningsfrågan bör prövas i mål om obehörigt brandlarm.

17 §.

Paragrafen motsvarar 21 § gällande brandlag.

övergångsbestämmelserna

Departementschefen:

Paragrafen innehåller bestämmelse om tid för lagens ikraftträdande.

Av skäl som förut anförts upptar föreliggande lagförslag inga bestämmelser

om skogsbrandfogdar. Kommunalt förtroendeuppdrag att vara skogsbrandfogde

eller vice skogsbrandfogde torde förfalla i och med lagens ikraftträdande.

Kommunalt anställda sådana befattningshavare får uppsägas i

vanlig ordning. I de flesta fall torde förutvarande skogsbrandfogdar, som så

önskar, kunna utses till vice brandchef eller tilldelas annan brandbefälssyssla

inom kommunens brandkår eller brandvärn.

2. Förslaget till brandstadga

Den föreslagna nya brandstadgan innehåller gemensamma bestämmelser

för alla kommuner. Någon uppdelning på olika avdelningar förekommer

icke. Innehållsrubrikerna över de skilda avsnitten har däremot i stort sett

bibehållits från gällande brandstadga. I stadgan upptages dels vissa bestämmelser,

som återfinns i nuvarande brandlag men som ansetts icke böra ha

sin plats i lag, dels bestämmelser som nu återfinns i brandordningarna men

befunnits gemensamma för alla kommuner.

Om brandordning och brandstyrelse

1 §•

Paragrafen ersätter 1 § första stycket, 22 § 3 mom., 24 § första stycket

och 39 § gällande brandstadga.

2 §•

I aiagrafen, som är utformad i nära överensstämmelse med motsvarande

stadganden i allmänna ordningsstadgan och hälsovårdsstadgan, ersätter 2

och 25 §§ i gällande brandstadga.

Departementschefen:

Att brandordning skall underställas länsstyrelsen för prövning och fastställelse

är förut berört. Enligt gällande brandstadgas bestämmelser för

stadssamhällena skall länsstyrelsen i ärendet höra riksbrandinspektören,

medan för landskommunernas brandordningar detta icke gäller. Brandlags5

—Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 saml. 3 avd. Nr 11

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Tredje lagutskottets utlåtande nr It år 1962

revisionen, som anser skäl saknas att göra riksbrandinspektörens hörande

avhängigt av kommunens administrativa karaktär, finner med hänsyn till

den stadga brandförsvaret numera vunnit och till den kontinuerliga kontakten

mellan länsbrandinspektörerna och statens brandinspektion ej ei1''orderligt

att riksbrandinspektören granskar alla brandordningar. För min

del biträder jag denna uppfattning och anser därför någon bestämmelse i

ämnet ej böra meddelas. Emellertid bör riksbrandinspektören för att erhålla

kännedom om brandförsvaret i riket och för att kunna verka för enhetlighet

och ändamålsenlighet icke helt ställas utanför arbetet med brandordningarna.

Det bör även undvikas att den centrala brandmyndighetens

uppfattning i tveksamma fall kommer till tals först efter det fastställelseprövning

skett i länsstyrelsen. Det är därför önskvärt att riksbrandinspektören

bereds tillfälle att granska brandordningar för sådana kommuner, där

brandfaran är särskilt stor eller där stridiga intressen gjort sig gällande.

Likaså bör yttrande givetvis inhämtas om de kommunala myndigheterna

och länsbrandinspektören har skilda meningar. I vissa fall av avvikelser

från de exempel på brandordningar, som enligt vad jag föreslår skall utarbetas

av statens brändinspektion, kan också finnas anledning att inhämta

yttrande. Jag förutsätter att länsstyrelserna utan särskild föreskrift härom

inhämtar yttranden i de fall så kan anses erforderligt.

3 §•

Denna paragraf motsvarar 3 och 26 §§ gällande brandstadga samt ersätter

vissa av de bestämmelser om brandstyrelse, som f. n. återfinnes i

normalbrandordningarna.

Departementschefen:

Kommunallagens bestämmelser har efter mönster av hälsovårdsstadgan

gjorts tillämpliga på särskild brandstyrelse. 1 mom. är utformat i enlighet

härmed.

Gällande brandstadga innehåller bestämmelser om brandstyrelses åligganden

att övervaka efterlevnaden av brandlagstiftningen och andra föreskrifter

om brandförsvaret samt att uppgöra förslag till brandordning, reglementen

och sotningstaxa m. m. Därjämte stadgas att brandstyrelsen ej äger

taga befattning med frågor som taller under brandchefens befäls myndighet.

I dessa hänseenden föreslår brandlagsrevisionen ingen ändring.

Skyldigheten att tillse att det kommunala brandförsvaret är betryggande

tillkommer enligt brandlagen kommunen. Brandstyrelsens uppgifter i detta

sammanhang är i lagen beskrivna så att den handhar förvaltningen av brandförsvarets

angelägenheter. Några ytterligare bestämmelser härom erfordras

enligt min mening icke. Dess uppgift att avge förslag till inkomst- och ut
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962

67

giftsstat framgår av kommunallagen. I brandlagen har brandstyrelsen vidare

ålagts vissa bestämda uppgifter, nämligen att uttaga tjänstepliktiga till

brandvärnet och att besluta om anbringande av kommunala brandförsvarsanordningar

på enskild mark eller byggnad. Däremot ankommer det icke

på brandstyrelsen att tillse att de enskilda fullgör vad som åligger dem enligt

brandlagstiftningen. Detta är brandchefens och brandsyneförrättares

uppgift. Att brandstyrelsen icke äger taga befattning med frågor som enligt

allmän författning, exempelvis brandlagen och brandstadgan samt författningar

om explosiva och brandfarliga varor, ankommer på brandchefen liksom

ej heller med sådant som faller under hans befälsmyndighet är en allmänt

gällande regel, som ej behöver anges särskilt i brandlagstiftningen.

Innehållet i befälsmyndigheten får avgöras med ledning av förefintliga bestämmelser

och sakens natur. På grund av det anförda saknas i förevarande

paragraf bestämmelser om brandstyrelsens åligganden.

Om brandstyrka och brandbefäl

4 §•

Paragrafen motsvarar 4 § punkterna 1), 2) och 4) samt 27 § gällande

brandstadga.

6 §.

Paragrafen motsvarar 6 § 1 mom. och 29 § gällande brandstadga.

7 §•

Paragrafen ersätter de i 7 och 30 §§ nuvarande brandstadga meddelade

kompetensbestämmelserna.

Departementschefen:

I fråga om det deltidsanställda brandbefälet kan komma att inträffa att

en vikarie utan stadgad kompetens måste anlitas eller att någon måste utses

till brandchef innan en för tjänsten avsedd kurs anordnats vid statens

brandskola. Man kan nämligen icke förvänta att för deltidsanställning lämpade

personer på förhand skall skaffa sig föreskriven utbildning. I paragrafens

andra moment har med tanke på dessa fall intagits en bestämmelse

som bereder kommunerna möjlighet att förordna lämplig person att uppehålla

brandchefstjänst intill dess tjänsten kan besättas med behörig person.

Det får ankomma på länsstyrelsen att tillse att sådant vikariatsförordnande

icke får längre varaktighet än nödvändigt.

Angående kompetenskraven för dem, som före de nya kompetensbestämmelsernas

ikraftträdande undergått utbildning, hänvisas till övergångsbestämmelserna.

5* — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 saml. 3 avd. Nr 11

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962

8 §•

Paragrafen ersätter delvis 8, 31 och 40 §§ nuvarande brandstadga samt

vissa i brandordningarna upptagna bestämmelser som synts allmängiltiga

för alla kommuner och brandchefer.

9 §•

Paragrafen ersätter 2 mom. andra och tredje punkterna samt 3 mom. i

8 och 31 §§ ävensom 42 § sista stycket gällande brandstadga.

Departementschefen:

Släckningsavtal med exempelvis industribrandkår innebär att industribrandkåren

skall släcka brand även utanför sin egen anläggning. Den kommer

genom avtalet att ingå i kommunens brandstyrka som kommunal brandkår

eller brandvärn, och den kommunale brandchefen utövar alltid högsta

befälet.

Om industribrandkår eller annan brandkår, som icke ingår i kommunens

brandstyrka, biträder vid släckning bör liksom vid släckningshjälp från

annan kommun gälla att den befälhavare som erhållit hjälpen för befälet,

om ej annat överenskommes. I dessa fall blir det kommunen som får hjälpen

och endast undantagsvis torde anledning föreligga att annan än kommunens

brandchef skall föra befälet. Vid brand inom en anläggning, som har

egen brandkår vilken ej ingår i kommunal brandstyrka, är brandchefen

uppenbarligen berättigad och skyldig att undersöka om den kommunala

brandstyrkan behöver insättas. Om så ej är fallet, saknar han anledning att

taga befälet över industribrandkåren. Svårighet uppstår först när även den

kommunala brandstyrkan under brandchefens befäl deltar i släckningsarbetet.

Enligt min mening är det uppenbart att släckningsarbete på en och

samma brandplats icke på ett effektivt sätt kan ledas av två av varandra

oberoende chefer. I de allra flesta hithörande fall lär överenskommelse kunna

träffas om att brandchefen skall föra befälet över all deltagande personal.

De olägenheter som kan uppkomma till följd av att enighet ej nås,

är enligt min mening allvarligare än det ingrepp som förorsakas huvudmannen

för industribrandkåren genom att denna ställs under brandchefens

befäl. Jag förordar därför en bestämmelse om att kommunal brandchef

i dessa fall äger befälsrätt under förutsättning att även kommunal brandstyrka,

varöver han för befälet, deltar i släckningen. Samma befälsrätt

bör tillkomma den som i brandchefens ställe för befälet över kommunal

brandstyrka.

Bestämmelser om militärhandräckning meddelas i förordningen den 31

december 1915 (nr 585) angående användande av militär personal till upprätthållande

av allmän ordning samt för eldsläckning och andra dylika

ändamål.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962

69

10 §.

Paragrafen motsvarar 9 och 32 §§ gällande brandstadga.

Om vissa för brandförsvaret erforderliga anordningar

11 §•

Paragrafen ersätter 5 § andra stycket, 10 §, 28 § samt 33 § 1 mom.

gällande brandstadga.

Depar temen tschefen:

I denna paragraf lämnas vissa föreskrifter om de anordningar som kommunen

skall hålla för brandförsvaret. För alarmeringen har det sedan

gammalt ansetts erforderligt att något närmare, ange kommunernas skyldigheter.

Detta är enligt min mening också påkalla t eftersom en godtagbar

alarmering är förutsättningen för att de medel som nedläggs inom övriga

delar av det släckande brandförsvaret skall komma till nytta.

Jag biträder uppfattningen att telefon i större utsträckning än som tidigare

varit fallet kan användas för ingående alarmering men jag är icke

beredd föreslå att, såsom i några yttranden förordas, de särskilda alarmeringsanordningarna

helt slopas. Här ansluter jag mig till vad brandlagsrevisionen

med instämmande av bl. a. riksbrandinspektören anfört om behovet

av sådana anläggningar. Om därför s. k. alarmtelefoner, som medger

talförbindelse, kommer till användning, vill jag erinra om att dessa även

kan användas för tillkallande av polis, ambulans och läkare m. m. samt

att kostnaderna då ej helt belastar brandförsvaret. Den tekniska utvecklingen

samt bebyggelsens art i varje särskilt område måste i denna fråga

bli avgörande, varvid det ankommer på kommunerna att genom föreskrifter

i brandordningarna bestämma härom. Anvisningar om alarmering har

utfärdats av riksbrandinspektören och jag förutsätter att så kommer att

ske även framgent.

Med hänsyn till de skiftande förhållandena i olika kommuner anser jag

ej lämpligt med tvingande hestämmelser om det tekniska förfarandet för

inkallande av brandpersonalen. Jag vill dock ansluta mig till brandlagsrevisionens

av remissinstanserna biträdda mening att utgående alarm genom

uppringning av varje befattningshavare på privattelefon icke kan godtagas.

För inkallande av brandvämet bör icke krävas särskilda anordningar. Där

tyfon finnes, kan den givetvis användas för ändamålet, men f. ö. torde telefoninkallelse

vara tillfyllest.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962

Om brandsyn

12 §.

Paragrafen motsvarar 11 och 34 §§ gällande brandstadga. Terminologin

har anknutits till byggnadsstyrelsens anvisningar till 1959 års byggnadsstadga.

Departementschefen:

Såsom anförts i avsnittet om kompetens- och utbildningsfrågor äger

brandchefen förordna underlydande brandbefäl att förrätta brandsyn. Sådant

förordnande bör i allmänhet givas endast åt person, som erhållit utbildning

i förebyggande brandförsvar eller eljest av särskild orsak kan anses

skickad att göra den brandsyn som förordnandet avser. Särskild brandsyn

kan avse både sådana byggnader och anläggninagr som är föremål för

regelbunden brandsyn och sådana som ej omfattas därav.

13 §.

Paragrafen motsvarar 12 och 35 §§ gällande brandstadga.

Departementschefen:

Det är av stor betydelse för allmänheten att de olika myndigheternas beslut

ej strider mot varandra samt att beslut av en myndighet ej visar sig

ogenomförbart på grund av bestämmelser, som en annan myndighet har

att följa. Sådana olägenheter undviks om myndigheterna samråder. Jag anser

därför i likhet med brandlagsrevisionen att byggnadsnämnden bör beredas

tillfälle att yttra sig i vissa fall då brandsyneföreläggande om viss åtgärd

kan få byggnadsteknisk betydelse. Emellertid biträder jag den vid remissbehandlingen

framkomna meningen att samråd endast bör ske när ett

verkligt behov föreligger, —--

Brandsyneförrättare äger icke meddela föreläggande vid vite. Av 14 §

brandlagen följer att sådant föreläggande kan ges av länsstyrelsen.

14 §.

Paragrafen motsvarar 13 och 36 §§ gällande brandstadga.

Om sotning

15 §.

Paragrafen motsvarar 15 och 38 §§ gällande brandstadga.

Departementschefen:

---Begreppsbestämningarna har anknutits till byggnadsstyrelsens

anvisningar till 1959 års byggnadsstadga.---

s. 71 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962

71

16 §.

Paragrafen motsvarar 16—18 §§ gällande brandstadga.

17 §.

Paragrafen motsvarar 19 § gällande brandstadga.

18 §.

Paragrafen motsvarar 20 § gällande brandstadga.

Departementschefen:

---— Om upptäckt felaktighet eller missförhållande, som kan föranleda

brandfara, berör sådana i 12 § angivna delar av byggnad, som skall bli föremål

för eldstadsbrandsyn, är skorstensfejaremästaren behörig att själv utföra

sådan brandsyn och meddela erforderligt föreläggande. I dessa fall

krävs alltså ej underrättelse till brandchefen. I fråga om övriga förhållanden,

som kan föranleda brandfara, måste däremot underrättelse ske för att

brandchefen skall beredas tillfälle att föranstalta om särskild brandsyn.

19 §.

Till denna paragraf har sammanförts vissa bestämmelser om skorstensfejarmästares

skyldigheter, vilka f. n. återfinns i brandordningarna.

20 §.

Paragrafen motsvarar 22 § 1 mom. nuvarande brandstadga.

Om vissa åtgärder mot brand

22 §.

Paragrafen ersätter delvis 41 § gällande brandstadga.

Departementschefen :

Såsom jag förut anfört förordar jag att straffbestämmelsen i nuvarande

brandlag för den som handhar eld eller brandfarligt föremål på sådant sätt

att brand lätt kan uppstå behålles även i en ny brandlag. Sedan gammalt

finns i brandstadgan vissa bestämmelser, som anger exempel på sådant

handhavande. Exemplen avser uppgörande av eld i skog eller på sådant sätt

att elden lätt kan sprida sig till skog. Bestämmelserna i ämnet bör enligt

min mening avse alla situationer, då uppgörande av eld kan innebära risk

för eldens spridning på sådant sätt att brand kan uppstå. Det kan vara fråga

om uppgörande av eld på andra platser än i skog eller nära skog, exempelvis

på villatomter, och det kan föreligga risk för eldens spridning till

annat än skog, exempelvis till upplag eller bebyggelse. I alla sådana fall då

s. 72 Kontrollera mot PDF

72 Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962

eld uppgöres utomhus på plats, där elden lätt kan sprida sig och medföra

brandfara, bör därför särskilda säkerhetsåtgärder vidtagas.

Däremot kan jag ej biträda det i några yttranden framkomna förslaget

att införa en föreskrift om anmälningsskyldighet före varje eldning i skog.

Redan svårigheten att kontrollera efterlevnaden av en sådan föreskrift samt

det omfattande arbete som skulle åsamkas brandchefen för att undersöka

om eldning i alla anmälda fall finge ske talar häremot. Att i enlighet med

förslaget ha en tillståndsbestämmelse i brandstadgan för stark blåst och

torka samt därutöver i brandordningen längre gående bestämmelser om

anmälningsskyldighet, exempelvis under hela sommarhalvåret oberoende

av väderleken, kan för allmänheten verka förvirrande och är olämpligt även

av det skälet att straff förutsättes kunna ådömas för underlåten anmälan

1 båda fallen.

Erfarenheten visar emellertid att en viss förhandskontroll är erforderlig.

Detta gäller dels vid vissa väderleksförhållanden såsom vid eller efter stark

torka eller vid blåst, dels vid vissa former av eldning utomhus, exempelvis

hyggesbränning i skog. Förhållandena växlar emellertid i olika delar av

landet och i olika kommuntyper. Jag finner därför lämpligast att alla föreskrifter

om skyldighet att göra förhandsanmälan till brandchefen angående

utomhuseld meddelas i brandordningen. Underlåten anmälan bör såsom

ordningsförseelse föranleda straffpåföljd enligt 27 §. Förseelser mot förevarande

paragraf blir straffbara enligt 10 § brandlagen, om de ej utgör allmänfarlig

vårdslöshet enligt strafflagen.

23 §.

Paragrafen motsvarar 42 § fjärde stycket nuvarande brandstadga.

Om tillsyn över brandförsvaret m. m.

24 §.

Paragrafen motsvarar 2 § gällande brandlag.

Departementschefen:

Bestämmelserna om tillsyn har ansetts vara av sådan karaktär att de bör

ha sin plats i stadgan i stället för i lagen.

Länsstyrelsens tillsyn över att det kommunala brandförsvaret har skälig

effektivitet sker dels genom att länsstyrelsen, såsom framgår av stadgans

2 §, kontrollerar att brandordning med erforderligt innehåll antages av

kommunerna, dels genom kontroll att kommunerna fattar beslut om och

vidtager faktiska verkställighetsåtgärder för tryggheten mot brand, d. v. s.

i huvudsak att de efterlever brandordningen. I det förstnämnda fallet får

vitesföreläggande mot kommun ej förekomma utan endast de åtgärder som

anges i 2 §. I det senare fallet däremot må länsstyrelsen förelägga kommu
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962

73

nen vite, om mot förmodan de kommunala uppgifterna icke rätteligen skulle

fullgöras och andra åtgärder ej är tillfyllest.

25 §.

Departementschefen:

Gällande brandstadga innehåller skilda bestämmelser om rätt för brandchef,

skorstensfejare, brandsyneförrättare och riksbrandinspektören att för

fullgörande av sina åligganden inom brandförsvaret erhålla tillträde till

byggnader, upplag, lägenheter och anläggningar. Vidare finns bestämmelser

om att polismyndigheten skall lämna handräckning, om sådant tillträde

vägras, samt en för dessa fall avsedd straffbestämmelse.

I förevarande paragraf har alla hithörande bestämmelser sammanförts,

varjämte efter mönster från andra områden, där tillsyn förekommer, tilllagts

att verksamheten skall bedrivas på sådant sätt att minsta möjliga

olägenhet vållas allmänheten. Detta innebär bl. a. att tiden för önskat tillträde

då så kan ske skall anges i förväg. Till förrättningsmän, som äger tillträde,

bör utöver brandchef, brandsyneförrättare samt skorstensfejare, som

utför föreskriven sotning och besiktning, räknas länsbrandinspektör och

annan av länsstyrelsen för ändamålet förordnad person, riksbrandinspektören

och annan befattningshavare, som statens brandinspektion förordnar.

Någon särskild straffbestämmelse torde icke erfordras, eftersom i 10 kap.

12 § strafflagen stadgas straff för den som vägrar inträde som förrättningsman

äger fordra.

Slutligen har tillagts en bestämmelse om förbud mot att röja yrkeshemlighet.

överträdelse härav straffas enligt 28 §.

Om ansvar och besvär

26—28 §§.

Departemen tschefen :

Dessa paragrafer innehåller brandstadgans straffbestämmelser. De avser

endast enskilda, ej befattningshavare som har i brandlagen eller brandstadgan

angivna uppgifter inom brandförsvaret. För brandbefäl, brandmän

och brandsyneförrättare gäller strafflagens bestämmelse om tjänstefel, om

de åsidosätter vad som enligt brandlagstiftningen åligger dem. Detsamma

gäller skorstensfejarmästare, oavsett om han är anställd eller egen företagare

som auktoriserats av kommunen.

Om överträdelse av bestämmelse i brandordning skall föranleda straff,

skall detta utsägas i bestämmelsen och hänvisning ske till 27 § brandstadgan.

Gärningar som är straffbelagda i brandlagen, brandstadgan eller annan

författning får icke straffbeläggas på detta sätt. Icke heller får genom sådan

hänvisning straffbeläggas åsidosättande av skyldigheter, vilkas iakttagande

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962

enligt brandlagen eller brandstadgan skall framtvingas genom vitesföreläggande.

Detta gäller exempelvis skyldigheten för enskilda att hålla viss

brandmateriel.

29 §.

Departementschefen:

Paragrafen, som ersätter 48 § gällande brandstadga, ger besvärsmöjlighet,

förutom i fråga om brandsynebeslut, vid vissa av brandchef meddelade beslut,

som är av sådan natur att de bör få överklagas. Här avses beslut om undantag

från brandstadgans och brandordnings bestämmelser om sotningsfrist

samt beslut om undantag från sotningsmonopolet. Brandchefs beslut,

som är av rent förberedande eller verkställande natur eller angår befälsutövningen,

kan däremot ej överklagas.

Särskilda bestämmelser

30 §.

Paragrafen motsvarar 50 § gällande brandstadga.

31 §.

Paragrafen ersätter 52 § gällande brandstadga.

32 §.

Paragrafen ersätter 53 § gällande brandstadga.

Departementschefen:

Syftet med förbudsbestämmelser av här avsedd art är i främsta rummet

att hindra befattningshavare med myndighetsfunktioner att utnyttja dessa

för privat förvärvsverksamhet. Detta syfte nås enligt min mening om förbudet

omfattar alla som har till åliggande att förrätta brandsyn enligt

brandlagstiftningen. Det kommer sålunda att gälla brandchefer, vice brandchefer

och annat brandbefäl, som på grund av brandchefens förordnande

har nämnda åliggande, samt slcorstensfej armästare. Å andra sidan bör

ett så avgränsat förbud gälla alla sådana befattningshavare oavsett deras

anställningsform, heltidsanställda och deltidsanställda och därjämte skorstensfej

armästare som är egen företagare.

När det så gäller att bedöma vilka förvärvsverksamheter som bör förbjudas

är uppenbart, att handel med brandredskap och sådana livräddningsredskap,

som brandlagsrevisionen avsett, bör omfattas av förbudet. Det

bör även omfatta sysslor som kommissionär och agent för annan, som

driver sådan handel, samt för brandförsäkringsinrättning. Ej heller bör

de nämnda befattningshavarna få vara delägare i handelsbolag eller styrelseledamot

i aktiebolag eller förening, som har till huvudsaklig uppgift att

s. 75 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962

75

driva handel med brand- eller livräddningsredskap. Däremot anser jag anledning

ej föreligga för ett förbud mot att vara styrelseledamot i brandförsäkringsinrättning.

Tilläggas bör, att de kommunala tjänstereglementena uppställer betydligt

mer långtgående restriktioner när det gäller tjänstemännens rätt att

utöva bisysslor eller förvärvsverksamhet vid sidan av tjänsten.

Övergångsbestämmelser

33 §.

De part em en tschefen :

Såsom förut anförts förutsätter de nya kompetensbestämmelserna i 7 §

ändrade bestämmelser om undervisningen vid statens brandskola och vad

därmed äger samband. Tidigare har även nämnts att en särskild utredning

pågår om dessa frågor. Det kan därför icke nu bedömas när undervisningen

enligt de nya bestämmelserna kan påbörjas. Brandlagsrevisionen framhåller,

att de nya kompetensbestämmelserna ej kan träda i kraft förrän den reformerade

undervisningen pågått under någon tid, enligt förslaget tre år.

För min del anser jag visserligen uppenbart att några personer med den

nya utbildningen ej finns att tillgå redan vid den tid då stadgan i övrigt

avses träda i kraft. Men såsom jag förut anfört är meningen att kompetenskraven

för de olika tjänsterna skall anges i brandordningen. Arbetet med

brandordningarna skall påbörjas vid stadgans ikraftträdande och de nya

kompetensföreskrifterna måste givetvis då vara vägledande. Vidare märks,

att de första nya utbildningskurserna kommer att avslutas vid olika tidpunkter

allt efter brandskolans resurser och kursernas längd. På grund av

det anförda finner jag nödvändigt att kompetensbestämmelserna i 7 §

träder i kraft samtidigt som stadgan i övrigt. Eftersom personer med den

nya utbildningen då saknas, måste emellertid stadgan ge anvisning om hur

brandbefäl med utbildning enligt nuvarande föreskrifter blir kompetenta

att söka och erhålla tjänster, för vilka i brandordningarna kommer att anges

kompetenskrav enligt de nya bestämmelserna. Sådana övergångsbestämmelser

ges i 34 §.

34 §.

Departementschefen:

Gällande brandstadgas kompetensföreskrifter för brandbefäl och skorstensfejare

för sotningsdistrikt trädde i kraft den 1 januari 1948. Tidigare

hade ej förekommit några i författning angivna formella kompetenskrav.

Enligt övergångsbestämmelser till 1944 års brandstadga gäller stadgans

kompetensföreskrifter ej person, som före den 1 januari 1948 erhållit befattning

som brandbefäl eller skorstensfejare för sotningsdistrikt. Syftet

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962

med övergångsbestämmelserna är att icke försämra de personers ställning,

som redan innehade eller efter nämnda dag skulle söka sådana befattningar.

Att slopa övergångsbestämmelsen skulle framstå såsom obilligt mot dem,

som i förlitan på statsmakternas en gång givna undantagsföreskrift underlåtit

att underkasta sig den för formell kompetens stadgade utbildningen.

När nu 1944 års brandstadga och dess kompetensbestämmelser upphävs,

bör en bestämmelse av samma innebörd som övergångsbestämmelsen till

nämnda stadga införas i den nya stadgan.

I avsnittet om kompetens- och utbildningsfrågor har jag uttalat min anslutning

till förslaget att länsstyrelseprövning av kompetensen skall behållas

i de fall då formella kompetensföreskrifter saknas. Detta blir fallet enligt

föreliggande paragraf. Prövningen bör omfatta den sökandes kompetens

för den sökta tjänsten, varvid på det sätt som brandlagsrevisionen närmare

redovisat får iakttagas att han icke kommer i sämre ställning än vad som

skulle ha blivit fallet vid prövning enligt de kunskapskrav som uppställdes

tidigare då formella kompetensbestämmelser saknades. I annat sammanhang

har jag anfört att brandchef och vice brandchef enligt mitt förslag

skall förordnas av kommunen, icke som f. n. av länsstyrelsen. Så bör ske

även i de fall, där enligt förevarande paragraf länsstyrelseprövning skett.

Länsstyrelsens beslut bör därför blott ange huruvida hinder för förordnande

föreligger eller ej. De nya kompetensföreskrifterna skall ej medföra att

brandbefäl, som vid deras ikraftträdande innehar tjänster för vilka strängare

krav uppställs, blir skyldiga att på nytt utbilda sig för samma tjänster eller

eljest komplettera sin utbildning. Det här anförda kommer till uttryck i

1 mom.

För dem som söker nya tjänster efter denna stadgas ikraftträdande gäller

2 mom., som innebär att den som enligt 1944 års bestämmelser förvärvat utbildning

till tjänst av visst slag icke genom de nya kompetensbestämmelserna

försättes i sämre ställning.

I avsnittet om sotning har anförts, att särskilda föreskrifter om tryggande

av skorstensfejarmästares ställning gentemot kommunen framgent icke erfordras.

Skorstensfejare, som auktoriserats enligt 1944 års brandstadga eller

enligt brandordning, som grundas på samma stadga, måste emellertid bibehållas

vid sin hittillsvarande ställning så länge han är kvar i det sotningsdistrikt,

för vilket han auktoriserats. 3 mom. innehåller en bestämmelse

härom. I detta moment har även intagits en motsvarighet till nu gällande

övergångsbestämmelse för skorstensfejare, som före den 1 januari 1948 erhållit

befattning som skorstensfejare för sotningsdistrikt.

35 §.

Departementschefen :

I 53 § gällande brandstadga förbjudes tjänsteman vid brandväsendet att

bedriva viss förvärvsverksamhet. Enligt övergångsbestämmelser till stadgan

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962

gäller detta ej personer, som före stadgans ikraftträdande erhållit anställning

inom brandväsendet. I 32 § i den nya stadgan återfinns samma förbud,

övergångsbestämmelsen bör därför alltjämt äga tillämpning. Därjämte har

i 32 § tillagts förbud mot ytterligare former av förvärvsverksamhet. Detta

nya förbuds ikraftträdande kräver en motsvarande övergångsbestämmelse.

Den i förevarande paragraf intagna övergångsbestämmelsen innefattar båda

de nämnda kategorierna.

36 §.

Departemen tschefen :

För särskild brandstyrelse gäller f. n. inga författningsföreskrifter. I

brandordningen skall enligt nuvarande brandstadga intagas föreskrifter om

sådan brandstyrelses sammansättning och arbetsformer m. m. De i brandordningarna

på grund härav intagna föreskrifterna skiljer sig från motsvarande

bestämmelser i kommunallagen för kommunens styrelse. Enligt förevarande

paragraf skall nya val enligt stadgans bestämmelser ske före 1963

års utgång. Kommun, som f. n. har särskild brandstyrelse, är givetvis

oförhindrad att när mandattiden utgår för nuvarande ledamöter i särskild

brandstyrelse besluta, att brandförsvarets angelägenheter i stället skall

handhavas av kommunens styrelse eller befintlig annan kommunal nämnd

eller styrelse. I sådant fall erfordras uppenbarligen ej nya val.

37 §.

D e par t em en tschefen:

Det i denna paragraf stadgade förfarandet i samband med tillkomsten av

nya brandordningar överensstämmer med vad som föreskrivs i 1944 års

brandstadga.

Utskottet

Tillkallandet år 1954 av särskilda sakkunniga för översyn av brandlagstiftningen

och brandförsvarets organisation föranleddes närmast av en hemställan

från 1953 års riksdag. Riksdagens begäran om sådan översyn grundade sig

på ett utlåtande av tredje lagutskottet i anledning av vissa samma år väckta

motioner. I sitt ställningstagande för en utredning åberopade utskottet att i

motionerna och vissa yttranden över dessa framförts tvivel om att medlen till

brandväsendet på bästa sätt utnyttjades för sitt ändamål. I samband med en

översyn från denna synpunkt av brandförfattningarna och brandförsvarsorganisationen

borde enligt utskottet tagas upp till prövning frågan huruvida

ej stadgandet i 9 § brandlagen om släckningshjälp borde ges en vidare utformning.

Även i ett annat hänseende har från riksdagens sida ifrågasatts ändring i

lagstiftningen. Redan år 1948 anhöll riksdagen, på hemställan av första och

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962

andra kammarens första tillfälliga utskott i anledning av väckta motioner,

hos Kungl. Maj :t om skyndsam utredning av frågan huruvida icke kommun

av staten borde beredas ersättning för kostnader, åsamkade genom kommunal

brandkårs deltagande i släckning av brand i staten tillhörig oförsäkrad

egendom. Frågan återkom i motioner till 1957 års riksdag, därvid emellertid

med hänsyn till den pågående utredningen något nytt initiativ från riksdagens

sida ej ansågs påkallat.

I det betänkande som utredningen framlagt har samhällets utgifter för

brandförsvaret befunnits i stort sett väl avvägda. Utredningen har därför med

utgångspunkt i nuvarande kostnadsram inom brandförsvarets skilda områden

och verksamhetsgrenar prövat, huruvida kostnaderna kunde begränsas

utan eftersättande av effektiviteten eller huruvida en ökning av effektiviteten

var möjlig utan nämnvärda kostnadsstegringar. Resultatet av dessa överväganden

har ej lett till förslag om några mer genomgripande ändringar i

förhållande till vad som nu gäller. Utredningens ställningstaganden i olika

frågor synes emellertid synnerligen väl underbyggda. Dess olika uttalanden

och förslag har också rönt påfallande stor anslutning av remissorganen och

har i så gott som allt väsentligt lagts till grund för det nu för riksdagen framlagda

förslaget till ny brandlagstiftning.

Jämfört med de schematiska regler som hittills gällt enligt normalbrandordningarna

föreslås kommunerna skola erhålla relativt stor frihet att med

hänsyn till de lokala förhållandena bestämma sammansättningen av brandstyrkorna

efter behovet av heltidsanställd, deltidsanställd och tjänstepliktig

personal. Särskilt av kostnadsskäl men även från effektivitetssynpunkt torde

förslaget i denna del innebära en god lösning. Förslagen om bättre utbildning

av brandbefälet och om skärpta krav på utryckningsberedskap synes innebära

betydelsefulla förbättringar i effektivitetshänseende. En rationalisering

av brandsyneförfarandet i enlighet med förslaget torde komma att medföra

betydande besparingar utan att kraven på ett ändamålsenligt förebyggande

brandförsvar eftersättes. Förslaget måste härigenom och i övrigt anses väl

motsvara de anspråk i fråga om brandförsvarets kostnader och effektivitet

riksdagen genom sin begäran om utredning i detta hänseende velat tillgodose.

Beträffande s. k. släckningshjälp vid inträffad brand uttalas i förslaget,

att denna bör förbehållas fall som ej är förutsebara till följd av geografiska

och andra förhållanden, medan för övriga samverkansituationer fastare

överenskommelser, s. k. släckningsavtal, bör träffas kommunerna emellan.

Uttalandet är värt att understryka, då den tillfälliga släckningshjälpen i

förhållande till släckningsavtalen är ägnad att leda till större totalkostnader

för brandsläckning och till en orättvis kostnadsfördelning mellan kommunerna.

Det är uppenbart att kommunerna även efter en ny kommunindelning

ej alltid kan sägas utgöra de mest lämpliga enheterna för ett ekonomiskt

och effektivt brandförsvar. Ett väl uppbyggt, ändamålsenligt system av

s. 79 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962 79

släckningsavtal har och måste framdeles få stor betydelse. Länsstyrelserna

synes här ha en viktig initiativtagande och rådgivande uppgift.

I det tidigare nämnda utlåtandet år 1953 ifrågasatte utskottet en annan

utformning av bestämmelsen angående släckningshjälp. Motsvarande bestämmelse

i förslaget tillgodoser på ett lämpligt sätt de synpunkter som låg

till grund för utskottets uttalande.

Det har stundom förekommit alt värden onödigtvis gått till spillo genom

brand av den orsaken att vederbörande befattningshavare vid den lokala

brandkåren ej i tid tillkallat erforderlig hjälp av annan brandkår. Därest

brandkårerna blir bättre dimensionerade för de lokala behoven och släckningsavtal

kommer till stånd i lämplig utsträckning, torde sådana fall bli

mer sällsynta. Vidare torde den föreslagna bättre utbildningen för huvuddelen

av brandbefälet vara ägnad att minska förekomsten av felbedömningar

av ifrågavarande art.

Beträffande den ytterligare av riksdagen särskilt uppmärksammade frågan

om kommuns rätt till ersättning för brandsläckningskostnad å staten tillhörig

egendom har brandlagsrevisionen — med hänsyn till att, bortsett från

skogsbrand där ersättning av staten redan förekommer, brand huvudsakligen

drabbar sådan statlig egendom och verksamhet för vilken allmän kommunalskatt

ej utgår — föreslagit att viss sådan ersättning skall utgå i alla kommuner,

således även i stad. Detta förslag har frångåtts i propositionen, varvid

anförts att frihet från kommunalskatt ej är ett bärande skäl för ersättningsrält.

Vidare har påpekats att grunden till de kommunala önskemålen

om sådan ersättning uppenbarligen är det förhållandet att försäkringsinrättningarna

enligt inbördes överenskommelse utbetalar släckningskostnadsersättning

till kommunal brandkår, som släckt bygdebrand å försäkrad egendom,

belägen i landskommun. Frågan om denna bidragsgivning är, anföres

det, f. n. under omprövning och om den bortfaller — något som det tillkommer

försäkringsinrättningarna att själva avgöra — kan en jämförelse mellan

dem och staten ej längre åberopas. Det framhålles att revisionens förslag

dessutom går längre än vad kommunerna själva avsett, i det ersättning skall

utgå även i städerna och för försäkrad statlig egendom.

Jämväl riksdagens begäran om utredning i frågan torde i viss mån ha

byggt på en jämförelse med ersättningsgivningen vid brand i försäkrad egendom.

Utskottet kan ansluta sig till de i propositionen anförda skälen mot att

isolerat på detta område lagfästa en helt ny statsbidragsform.

Utskottet uppmärksammar emellertid att, därest släckningskostnadersättningarna

från brandförsäkringsanstalterna upphör, brandförsvarskostnaderna

i landskommunerna kommer att avsevärt öka. Vidare har numera -—

senast genom beslut av 1960 års riksdag beträffande bidrag till branddammar

och brandstationer — alla statsbidrag till kommunernas engångskostnader

för brandförsvaret upphört. Med hänsyn bl. a. härtill torde den prövning

av framställningar om ersättning i särskilda fall, vilken departements
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962

chefen förutsatt, ej böra ske efter alltför restriktiva grunder. Utskottet vill

ej heller helt frånkänna den omständigheten, huruvida kommunalskatt utgår

för den drabbade egendomen, betydelse i sammanhanget.

Utskottets granskning av förslaget i övrigt ger anledning till särskilda uttalanden

allenast i ett par punkter.

En av de mera kontroversiella frågorna under förslagets tillkomst har varit

skogsbrandförsvarets samordning med bygdebrandförsvaret. Från vissa

håll har man vid remissbehandlingen mycket bestämt tagit avstånd från

förslaget i denna del. Bakgrunden härtill torde främst ha varit att man på

dessa håll har ett särskilt utbildat och väl fungerande skogsbrandförsvar och

befarar menliga verkningar för detta genom en ny ordning. Som betonats i

propositionen torde emellertid de föreslagna bestämmelserna ej behöva för

sådana fall medföra annan ändring i praktiken än att organisationen underställes

brandchefen såsom högsta befäl. Det torde ofta komma att visa sig

lämpligt att — genom hel- eller deltidsanställning — bibehålla lokalt brandbefäl

för skogsområden. Sådant befäl kommer, trots att det är underordnat

brandchefen i kommunen, att ha vidsträckta självständiga befogenheter vid

ingripande mot brand. De ingrepp i annans rätt för släckning eller räddning

som medgivits i 12 § förslaget till brandlag är således ej förbehållna brandchefen,

utan rätten tillkommer den som för befälet vid brand. Beträffande

rekvisition av släckningshjälp gäller vidare enligt förslaget, att denna skall

göras av brandchefen eller, om dennes beslut ej hinner avvaktas, av »den

som är i hans ställe». Därmed måste, när fråga är om rekvisition av hjälp till

släckande av redan inträffad brand, avses den som vid tillfället för befälet

vid släckningen. Uttrycket, som i propositionen ersatt det av revisionen i

motsvarande bestämmelse föreslagna »den som vid branden för befälet»,

torde ha insatts för att omfatta även sådana fall då hjälp av annan brandkår

— enligt vad som angives i specialmotiveringen till 6 § — bör rekvireras för

upprätthållande av släckningsberedskap.

I betänkandet har relativt ingående behandlats frågan om tillsyn å elektriska

anläggningar, varvid anförts att enligt statistiska beräkningar omkring

en femtedel av registrerade bränder orsakas av elektricitet. Revisionen har

ansett sig kunna konstatera att det stora flertalet elektriska installationer

inomhus, sedan de väl anslutits till nätet, i regel ej blir föremål för fortlöpande

kontroll av fackmän på området. Av ekonomiska och organisatoriska

skäl har revisionen funnit att man även framdeles får nöja sig med okulär - besiktning av brandsyneförrättarna och anlitande av sakkunnigt biträde i

speciella fall. Utskottet finner frågan om en förbättring av brandsyneförfarandet

såvitt avser elektriska installationer, vilken fråga ej särskilt berörts

i propositionen, förtjänt av uppmärksamhet. Det måste anses angeläget

att vid utformningen av den undervisning som enligt förslaget skall meddelas

blivande brandbefäl behovet av särskild skolning på det elektriska området

beaktas. Enligt ett i betänkandet redovisat uttalande av riksbrand
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962

81

inspektören skulle det övervägande flertalet brister i den elektriska utrustningen

kunna upptäckas med en relativt enkel sådan skolning. Särskilda kurser

för redan utbildat befäl bör jämväl anordnas. I avvaktan på att brandsyneförrättare

i allmänhet kommer att besitta särskilda kunskaper i ämnet

torde möjligheterna att vid brandsyn anlita biträde av fackmän ej böra

förbehållas allenast fall, då behovet av särskild kontroll är uppenbart. Utskottet

vill även peka på möjligheten att genom brandförsvarsavtal med

kommun, vars brandchef besitter elektroteknisk erfarenhet, lösa frågor om

tillgodoseende av särskilda behov av på området kvalificerad brandsyneförrättare.

Slutligen vill utskottet av särskild anledning understryka vad i propositionen

anförts i samband med att bland de åtgärder efter brand, vartill egendomens

ägare enligt gällande lag har att tillhandahålla arbetskraft, »röjning

eller annat dylikt arbete» föreslås skola utgå (se specialmotiveringen till 8 §

i förslaget till brandlag). Den föreslagna ändringen innebär alltså ej att

ägares skyldighet att sörja jämväl för röjning o. d. på brandplatsen efter

avslutad brandsläckning kommer att upphöra.

Utskottet, som således ej har någon erinran emot propositionen i vad den

behandlats av utskottet, hemställer,

att förevarande proposition, i den del den hänvisats till

lagutskott, måtte av riksdagen bifallas.

Stockholm den 13 mars 1962

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Göran Karlsson*,

Kristiansson, Ebbe Ohlsson, Knut Johansson*, Georg Carlsson och Åkesson;

från andra kammaren: herrar Levin, Nyberg, fru Torbrink, herrar

Svenning, Wachtmeister, Grebäck*, fröken Anderson i Lerum och herr Tobé.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1962:127 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till brandlag och brandstadga m. m., såvitt propositionen hänvisats till lagutsko a1 i texten