Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till brandlag och brandstadga m. m.
1962-03-13 · 81 sidor, varav 80 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 80 av 81 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1962:11, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till brandlag och brandstadga m. m.
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962
1
Nr 11
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till brandlag och brandstadga m. m.
Genom en den 29 december 1961 dagtecknad proposition, nr 12, vilken
beträffande förslag till lag om ändrad lydelse av 79 § kommunallagen hänvisats
till och behandlats av konstitutionsutskottet samt i övrigt hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t, såvitt
nu är i fråga, dels föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat
förslag till brandlag, dels ock velat inhämta riksdagens yttrande över likaledes
vid propositionen fogat förslag till brandstadga.
Förslagen är av följande lydelse.
) .. |,
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 3 avd. Nr 11
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962
Förslag
till
Brandlag
Härigenom för ordnas som följer.
1 §•
Varje kommun skall i enlighet med bestämmelserna i denna lag hålla
ett brandförsvar, som tillfredsställer skäliga anspråk på trygghet mot skada
av brand.
Förvaltningen av brandförsvarets angelägenheter skall handhavas av den
kommunala nämnd, som kommunens fullmäktige bestämma (brandstyrelse).
2 §•
I kommuns brandförsvar skall ingå brandstyrka av betryggande storlek
och sammansättning. Brandstyrkan skall bestå av en brandchef, en eller
flera vice brandchefer, brandkår samt, där så erfordras, brandvärn, grundat
på tjänsteplikt.
Brandchef, vice brandchef samt personal i kommunal brandkår skall
vara heltidsanställd eller hava förbundit sig att fullgöra brandtjänst såsom
deltidsanställd vid sidan av annan sysselsättning.
För kommun skall därjämte finnas skorstensfejarmästare.
3 §•
Kommun är skyldig att anskaffa och underhålla materiel, byggnader
och andra för brandförsvaret erforderliga anordningar, skogsbrandtorn
likväl undantagna, samt draga försorg om nödig vattentillgång för släckning
av brand, allt dock endast i den mån oskälig kostnad icke åsamkas kommunen.
4 §.
Länsstyrelsen äger helt eller delvis befria kommun från skyldighet att
hålla brandkår med därtill hörande materiel, byggnader och anordningar,
såframt kommunen träffat avtal om betryggande släckningshjälp från kommunal
brandkår i annan kommun eller från annan brandkår. Sådan brandkår
skall anses som kommunal brandkår i kommunen.
3
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962
5 §.
I kommun skall brandsyn hållas och sotning verkställas i enlighet med
vad som föreskrives i brandstadgan.
6 §.
Om brand tagit eller hotar att taga större omfattning eller den kommunala
brandkåren tillfälligt icke kan ingripa mot brand, är annan kommun
pliktig att lämna släckningshjälp i den utsträckning brandchefen i den
kommunen prövar möjlig utan att skälig hänsyn till dess egen säkerhet
åsidosättes. Framställning om släckningshjälp skall göras av brandchefen
eller, om hans beslut ej hinner avvaktas, av den som är i hans ställe.
För kostnad, som åsamkats kommun i anledning av framställning om
släckningshjälp, är kommunen berättigad att erhålla skälig ersättning.
Kunna kommunerna icke enas om ersättningen, skall denna fastställas av
länsstyrelsen i det län, där hjälpen lämnats.
7 §.
När så erfordras för släckning av brand är envar, som under kalenderåret
fyller lägst sexton och högst sextiofem år och som vistas i orten, pliktig
att, i den mån kroppskrafter och hälsotillstånd tillåta, medverka vid släckningen.
Bland de i kommunen bosatta sålunda tjänstepliktiga må lämpliga personer
tagas i anspråk för tjänst i brandvärnet. För sådan tjänst skola i
första hand frivilliga uttagas. Den som uttagits är skyldig att deltaga i
brandövning under högst tjugu timmar årligen samt är för medverkan vid
brandsläckning berättigad till skälig ersättning av kommunen. Uttagning
verkställes av brandstyrelsen.
8 §.
Ägare eller innehavare av byggnad, upplag eller annan anläggning är
skyldig att anskaffa och underhålla erforderliga brand- och livräddningsredskap
ävensom att i övrigt vidtaga nödiga åtgärder för att förebygga och
bekämpa brand, i den mån de ej medföra oskälig kostnad. För tillsyn efter
brand skall ägaren eller innehavaren tillhandahålla erforderlig personal.
Sker skogsavverkning invid järnväg på kortare avstånd från närmaste
järnvägsspår än trettio meter och vidtagas ej erforderliga åtgärder för att
förhindra att ökad fara för skogsbrand uppkommer genom avverkningen, må
åtgärderna vidtagas av länsstyrelsen eller järnvägsförvaltningen. Kostnaderna
skola åvila järnvägsförvaltningen.
4 Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962
9 §•
För det kommunala brandförsvaret erforderlig anordning må anbringas
å annan tillhörig mark eller byggnad, såframt oskäligt intrång icke orsakas
därigenom. Beslut om sådan åtgärd meddelas av brandstyrelsen.
Kommunen skall svara för kostnad och skada, som åsamkas genom åtgärd
som avses i första stycket. Vid bestämmande av ersättning härför skall
hänsyn tagas till den nytta åtgärden kan medföra för den ersättningsberättigade.
Är kostnaden eller skadan ringa, utgår ej ersättning. Kan enighet
ej nås om ersättningen, skall denna fastställas av länsstyrelsen.
10 §.
Ej må någon så handhava eld eller brandfarligt föremål att brand lätt
kan uppstå.
11 §.
Uppstår brand eller är överhängande fara därför och kan ej den, som
varsnar branden eller faran eller eljest får kunskap därom, genast släcka
branden eller undanröja faran, skall han varsko dem, vilkas liv eller egendom
är i fara, samt tillkalla hjälp.
12 §.
Den som för befälet vid brand må för släckning eller räddning företaga
sådant ingrepp i annans rätt, som bedömes nödvändigt. Han äger sålunda
bland annat bereda brandstyrka tillträde till fastighet, avspärra brandplatsen,
nyttja brunn, vattenledning, redskap, telefon, hästar och fordon,
fälla träd, anlägga moteld samt riva eller undanskaffa byggnad, upplag eller
annan egendom.
Ingrepp av ringa omfattning må jämväl företagas av annan, som deltager
i släcknings- och räddningsarbetet, därest befälhavarens föreskrift
icke lämpligen kan inhämtas.
13 §.
Den som deltagit i eller på annat sätt varit verksam för släckning av
brand eller som deltagit i övning med brandstyrka må av statsmedel erhålla
ersättning för skada, som därvid åsamkats honom.
Ersättning av statsmedel må jämväl utgå för deltagande i eller annan
verksamhet för släckning av skogsbrand. Härjämte må av statsmedel belöning
tilldelas den, som vid släckning av skogsbrand visat rådighet och nit.
Närmare bestämmelser om ersättning och belöning enligt denna paragraf
meddelar Konungen.
5
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962
14 §.
Underlåter någon att fullgöra vad som åligger honom enligt 8 § första
stycket första punkten, äger länsstyrelsen förelägga vite. Föreläggande må
allt efter omständigheterna riktas mot ägaren eller innehavaren eller ock
mot dem båda. Tillhandahålles icke personal för tillsyn efter vad i samma
stycke andra punkten sägs, må tillsynen på ägarens eller innehavarens bekostnad
utföras genom brandchefens försorg.
Föreläggande mot ägare må förbindas med åläggande för honom att vid
överlåtelse omedelbart meddela länsstyrelsen uppgift om den nye ägaren.
15 §.
över brandstyrelses beslut enligt 7 § och 9 § första stycket må besvär anföras
hos länsstyrelsen.
Talan mot beslut, som enligt denna lag meddelas av länsstyrelsen, föres
hos Konungen.
16 §.
Den som utan giltigt skäl uteblir från brandövning eller brandsläckning,
vartill han kallats genom brandlarm eller på annat sätt, eller lämnar honom
anvisat arbete eller eljest icke åtlyder vad brandbefäl i och för tjänsten
befallt eller som bryter mot 10 eller 11 § eller som hindrar eller söker
hindra åtgärd, som avses i 12 §, dömes till dagsböter.
Arbetsgivare eller arbetsledare, som vägrar anställd nödig ledighet för
deltagande i brandövning eller brandsläckning eller därmed sammanhängande
arbete, dömes, såframt ledigheten kunnat medgivas utan synnerlig olägenhet,
till dagsböter.
Den som genom brandlarm eller på annat sätt obehörigen åstadkommer
brandstyrkas utryckning eller samling, dömes till dagsböter eller fängelse
i högst sex månader och vare skyldig att ersätta därav föranledd kostnad.
17 §.
Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas
i brandstadgan.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1963, från och med vilken dag
brandlagen den 15 juli 1944 (nr 521) skall upphöra att gälla.
Förekommer i lag eller författning hänvisning till lagrum, som ersatts
genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962
Förslag
till
Brandstadga
Härigenom förordnas som följer.
Om brandordning och brandstyrelse
1 §•
För kommun skall finnas brandordning, upptagande de bestämmelser,
som utöver vad i brandlagen och denna stadga föreskrives äro erforderliga
för ordnande av brandförsvaret i kommunen.
Brandordning må ej innehålla bestämmelse om förhållande, som regleras
genom annan allmän författning än brandlagen och denna stadga. Vid
meddelande av bestämmelse i brandordning skall tillses, att därigenom icke
lägges onödigt tvång på allmänheten eller eljest göres obefogad inskränkning
i den enskildes frihet.
2 §.
Brandordning antages av kommunens fullmäktige. Beslut om antagande
av brandordning skall underställas länsstyrelsens prövning. Vägras fastställelse,
skola skälen därtill angivas. Underlåta fullmäktige att antaga
brandordning av innehåll, som länsstyrelsen finner erforderligt, har länsstyrelsen
att förordna i ämnet men skall i så fall underställa sitt beslut Konungens
prövning.
Då brandordning fastställts, skall länsstyrelsen på kommunens bekostnad
ofördröjligen införa meddelande om fastställelsen i länskungörelserna.
Ett exemplar av brandordningen skall insändas till statens brandinspektion.
Det åligger kommunens styrelse att ombesörja, att kungörelse om
fastställelsen anslås samt införes i den eller de tidningar, där kommunala
meddelanden intagas, och att tryckta exemplar av brandordningen finnas att
tillgå för allmänheten.
Vad sålunda stadgats skall äga tillämpning jämväl i fråga om ändring i
eller tillägg till brandordning.
3 §.
1 mom. Ledamöter och suppleanter i särskild brandstyrelse väljas av
kommunens fullmäktige till det antal fullmäktige bestämma. Antalet ledamöter
må dock icke vara under fem. Valet skall vara proportionellt, därest
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962
7
det begäres av minst så många väljande, som motsvara det tal, vilket erhålles,
om samtliga väljandes antal delas med det antal personer valet avser,
ökat med 1. Om förfarandet vid sådant proportionellt val är särskilt stadgat.
Sker ej val av suppleanter proportionellt, skall tillika bestämmas den
ordning, i vilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.
Beträffande särskild brandstyrelse skola bestämmelserna i 32—42 §§
kommunallagen rörande kommunens styrelse ävensom i 45 § andra och
tredje styckena samma lag i fråga om där avsedd nämnd äga motsvarande
tillämpning; dock att för särskild brandstyrelse i Stockholm skola gälla
bestämmelserna i 51 § 1 mom. kommunallagen för Stockholm samt därutöver
vad stadsfullmäktige med iakttagande av stadgandena i samma lag
föreskriva.
Brandstyrelses protokoll behöver ej upptaga annat än förteckning å
närvarande ledamöter samt för varje ärende beslutet och skälen därför.
2 mom. Vid sammanträde med brandstyrelsen äger brandchefen rätt
att deltaga i överläggningarna men ej i besluten samt att få sin mening antecknad
till protokollet.
Om brandstyrka och brandbefäl
4 §.
I brandordningen skola intagas bestämmelser angående bland annat
1) den kommunala brandstyrkans organisation;
2) det lägsta antal befattningshavare som skall finnas med angivande om
de skola vara heltidsanställda eller deltidsanställda;
3) det lägsta antalet frivilliga eller tjänstepliktiga i brandvärn; samt
4) det lägsta antal övningar som skall hållas med brandstyrkan.
Om kommun skall hava brandchef eller vice brandchef gemensamt med
annan kommun, skall detta framgå av brandordningen.
Har kommun jämlikt 4 § brandlagen helt eller delvis befriats från skyldigheten
att hålla brandkår, skall av brandordningen framgå i vilken utsträckning
och inom vilka områden brandsläckningen i kommunen skall
ombesörjas enligt släckningsavtal.
5 §.
Kommun skall hålla sådan brandberedskap, att första utryckning för
brandsläckning ständigt kan ske inom en efter kommunens förhållanden
godtagbar tid. I brandordningen skall denna tid angivas samt bestämmelser
intagas om det lägsta antal brandbefäl och brandmän, som erfordras
för beredskapen.
6 §.
Uttagning av tjänstepliktiga till brandvärnet skall ske namneligen.
8 Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962
7 §•
1 mom. För heltidsanställt brandbefäl skola följande kompetensföreskrifter
gälla.
Brandchef och sådan vice brandchef, som ej tillika är brandmästare,
ävensom andra därmed jämförliga befattningshavare skola hava avlagt
brandingenjörsexamen vid statens brandskola. Länsstyrelsen äger dock,
när särskilda skäl äro därtill, för viss kommun medgiva, att till dylik befattning
må utses jämväl den som avlagt brandmästarexamen vid skolan.
Brandmästare skall hava avlagt lägst brandmästarexamen vid statens
brandskola.
Brandförman skall hava avlagt lägst brandförmansexamen vid statens
brandskola.
2 mom. För deltidsanställt brandbefäl skola följande kompetensföreskrifter
gälla.
Brandchef och vice brandchef skola hava avlagt brandingenjörs- eller
brandmästarexamen eller hava genomgått brandbefälskurs A vid statens
brandskola. övrigt deltidsanställt befäl vid kommunal brandkår skall hava
genomgått lägst brandbefälskurs C vid statens brandskola.
Länsstyrelsen må dock för viss kommun medgiva, att krav på utbildning
vid statens brandskola uppställas endast för brandchefen och en vice
brandchef samt att därvid brandbefälskurs B är tillfyllest.
Utan hinder av vad nu sagts må kommun med länsstyrelsens medgivande
förordna lämplig person att uppehålla brandchefstjänst för tid, intill
dess tjänsten kan besättas med behörig person.
3 mom. Brandordningen skall innehålla bestämmelser om den kompetens,
som fordras för kommunens brandbefäl.
4 mom. Om utbildningen vid statens brandskola meddelas föreskrifter i
stadgan för skolan.
8 §.
1 mom. Ledningen av kommuns brandförsvar skall, närmast under
brandstyrelsen, utövas av brandchefen.
Det åligger brandchefen att vårda sig om att kommunens brandförsvar är
ändamålsenligt ordnat samt att göra de framställningar om anslag av allmänna
medel och om ändringar i eller tillägg till brandordning och reglementen,
som erfordras härför.
2 mom. Det ankommer på brandchefen
1) att biträda myndigheter och enskilda inom kommunen med råd och
anvisningar;
2) att föra befäl över kommunens brandstyrka samt tillse att den erhåller
erforderlig övning;
3) att tillse att föreskriven brandberedskap upprätthålles;
4) att tillse att kommunens brandalarmeringsanordningar fungera samt
9
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962
att dess brand- och livräddningsredskap och övrig utrustning städse äro i
gott skick och förvaras på därför bestämda platser; samt
5) att skaffa sig god kännedom om skogarna i kommunen jämte i dem befintliga
vattentillgångar.
3 mom. Brandchefen skall i övrigt övervaka efterlevnaden av brandlagen,
denna stadga, brandordningen samt andra föreskrifter, som röra brandförsvaret.
Finner brandchefen för särskilt fall omedelbar åtgärd nödvändig för
att förhindra brand, åligger det honom att meddela föreskrift därom.
4 mom. Vice brandchef skall biträda brandchefen och vid förfall träda
i hans ställe.
9 §.
1 mom. Då släckningshjälp erhållits, skall den befälhavare som erhållit
hjälpen utöva befälet.
Brandchefen eller den som är i hans ställe äger befälsrätt över brandkår,
som jämte kommunens brandstyrka deltager i brandsläckning inom
anläggning, för vars skydd kåren är uppsatt.
Utan hinder av vad sålunda stadgats må överenskommelse träffas om
vem som skall utöva befälet.
2 mom. Har brand tagit eller hotar den att taga större omfattning, äger
länsstyrelsen förordna särskild befälhavare.
3 mom. För släckning av brand, som tagit eller hotar att taga större omfattning,
skall befälhavaren, om så erfordras, göra framställning om militärhandräckning
hos länsstyrelsen eller annan myndighet som, enligt vad
därom är särskilt stadgat, är behörig att begära sådan handräckning.
4 mom. Brandchefen eller den som är i hans ställe skall underrätta polischefen
om brand eller överhängande fara därför samt vid polisutredning i
samband med brand lämna den hjälp, som är möjlig.
10 §.
I brandordningen eller i särskilt reglemente skola närmare bestämmelser
meddelas om brandpersonalens åligganden samt vad som har samband därmed.
Om vissa för brandförsvaret erforderliga anordningar
11 §•
Det åligger kommun bland annat
1) att, där till följd av bebyggelsens art och omfattning eller eljest möjligheterna
för allmänheten att genom telefon alarmera brandstyrkan icke
äro tillfyllest, träffa särskilda anordningar för alarmeringen; samt
2) att träffa särskild anordning för inkallande av brandkårspersonalen.
Närmare bestämmelser härom samt om de övriga anordningar, som äro
erforderliga för brandförsvaret i kommunen, skola införas i brandordningen.
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962
Om brandsyn
12 §.
1 mom. Regelbunden brandsyn förrättas med de tidsmellanrum brandchefen
bestämmer å sådana byggnader, upplag och andra anläggningar,
vilka äro särskilt brandfarliga eller där brand kan utgöra fara för ett större
antal människor, över dylika anläggningar skall brandchefen fortlöpande
föra förteckning, upptagande den synefrist, som skall gälla i varje särskilt
fall.
Regelbunden brandsyn förrättas av brandchefen eller av brandbefäl, som
han förordnar därtill.
Vid regelbunden brandsyn skall, med undantag av vad som är föremål för
eldstadsbrandsyn enligt 2 mom., undersökas
1) huruvida de föreskrifter blivit iakttagna, som meddelats för att förebygga
brand, för att vid brand rädda liv och egendom samt för att underlätta
brandsläckning;
2) huruvida brandfarlig felaktighet finnes å elektrisk installation eller
annorstädes å byggnad, upplag eller anläggning; samt
3) huruvida i övrigt anordning eller förhållande förefinnes, som kan
utgöra fara för brand eller medföra svårighet att vid brand utföra släckning
samt räddning av liv och egendom.
2 mom. Eldstadsbrandsyn förrättas av skorstensfejarmästaren i samband
med föreskriven sotning.
Vid eldstadsbrandsyn skall undersökas, huruvida brandfarlig felaktighet
finnes å eldstad eller annat, som enligt gällande föreskrifter skall sotas, samt
å skorsten och tak med därtill hörande byggnadsdelar.
3 mom. Särskild brandsyn för undersökning, som avses i 1 mom. tredje
stycket, förrättas av brandchefen eller brandbefäl, som han förordnar därtill,
samt för undersökning, som avses i 2 mom. andra stycket, av skorstensfejarmästaren.
Särskild brandsyn hålles, när brandchefen eller länsstyrelsen
finner erforderligt.
i mom. Vid brandsyn å egendom, som är försäkrad mot skada av brand,
äger brandförsäkringsinrättning, hos vilken egendomen är försäkrad, på
begäran vara tillstädes genom ombud med rätt att göra erinringar men
ej att deltaga i besluten.
13 §.
1 mom. Befinnes vid brandsyn, att ägare eller innehavare av byggnad,
upplag eller annan anläggning icke iakttagit vad som jämlikt lag eller författning
åligger honom med avseende å brandförsvaret, skall föreläggande
meddelas en av dem eller båda att inom viss tid vidtaga rättelse. Föreläggande
mot ägare må förbindas med åläggande för honom att vid överlåtelse
meddela brandsyneförrättaren uppgift om nye ägaren.
Innan brandsyneföreläggande meddelas angående åtgärd av byggnads
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962 11
teknisk art, skall samråd med byggnadsnämnden äga rum, försåvitt icke
samråd är utan betydelse.
Har föreläggande givits, skall å förut angiven tid efterbesiktning förrättas
på föranstaltande av den, som givit föreläggandet. Befinnes därvid föreläggandet
icke hava efterkommits, skall anmälan göras hos länsstyrelsen
för den åtgärd, som kan påkallas av förhållandena.
2 mom. Befinnes vid brandsyn synnerlig fara för brand vara för handen,
åligger det brandsyneförrättare att genast meddela föreskrift om omedelbar
åtgärd för undanröjande av faran.
14 §.
Vid brandsyn och efterbesiktning skall föras protokoll. Därest protokollet
innefattar anmärkning, skall avskrift därav så snart ske kan tillställas
den, som anmärkningen rör.
Om sotning
15 §.
Vid sotning skola eldstad och annan kanalansluten förbränningsanordning,
vilka icke äro inrättade för eldning uteslutande med gas, jämte tillhörande
rökkanaler samt imkanaler rengöras.
Om den tid, som må förflyta från en sotning till nästa, skola bestämmelser
intagas i brandordningen. Tiden skall för olika slag av eldstäder, förbränningsanordningar,
rökkanaler och imkanaler bestämmas med hänsyn till
bränsleslag, eldningssätt och andra på sotbildning och därav föranledd
brandfara inverkande omständigheter samt må icke utsträckas längre än
till två år. Brandchefen må dock, om särskilda skäl i visst fall äro därtill,
efter skorstensfejarmästarens hörande besluta om annan sotningsfrist.
16 §.
I brandordningen skall införas bestämmelse, huruvida kommunen skall
utgöra ett eller flera sotningsdistrikt eller jämte annan kommun ingå i sådant
distrikt.
För varje sotningsdistrikt skall finnas en skorstensfejare, som avlagt mästarexamen
för skorstensfejare vid statens brandskola.
När skorstensfejare för sotningsdistrikt skall utses, skall kungörelse därom
införas i allmänna tidningarna med angivande av den tid, inom vilken
ansökan skall ingivas. Inkommer ej ansökan från skorstensfejare med
mästarexamen, äger länsstyrelsen medgiva att sökande med annan utbildning
utses.
17 §.
Föreskriven sotning skall verkställas av distriktets skorstensfejarmästare
eller på hans ansvar av skorstensfejare, som är anställd för att biträda
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962
honom. Annan må ej verkställa sådan sotning, såframt icke brandchefen
efter skorstensfejarmästarens hörande för särskilt fall medgiver undantag.
18 §.
Vid föreskriven sotning skall undersökas, huruvida å byggnadsdelar, som
enligt 12 § skola bliva föremål för eldstadsbrandsyn, finnes felaktighet, som
kan utgöra brandfara, varjämte uppmärksamhet skall ägnas åt annat, som
kan utgöra föremål för undersökning vid brandsyn. Upptäckes felaktighet
eller iakttages annat missförhållande och äger skorstensfej armästaren ej
själv meddela föreläggande om rättelse, skall brandchefen ofördröjligen
underrättas.
19 §.
1 mom. Skorstensfejarmästare för sotningsdistrikt åligger bland annat
1) att på anmodan av brandchefen eller ägare eller innehavare av byggnad
och annan anläggning göra de undersökningar och besiktningar av eldstäder,
förbränningsanordningar, rökkanaler och imkanaler, som erfordras
för att utröna brandfara;
2) att föra förteckning över de byggnader och andra anläggningar i
sotningsdistriktet, inom vilka sotning skall ske, samt att där anteckna verkställda
förrättningar, iakttagna felaktigheter och missförhållanden samt
vidtagna åtgärder, ävensom att på anfordran uppvisa förteckningen för
brandchefen;
3) att tillse att arbete, som han eller hans biträden utför, verkställes med
varsamhet och omtanke så att skada eller olägenhet ej uppstår;
4) att på anmodan biträda vid släckning av soteld; samt
5) att på kallelse av brandchefen eller den som för befälet vid brand biträda
vid annan brandsläckning.
2 mom. Angående skorstensfejarmästarens åligganden i övrigt må bestämmelser
meddelas i brandordningen eller i reglemente.
20 §.
För kommun skall finnas sotningstaxa, upptagande de avgifter som ägare
och innehavare av byggnad, annan anläggning eller lägenhet hava att erlägga
för sotnings-, undersöknings- och besiktningsarbete, som utföres av
skorstensfejare.
Sotningstaxa antages och fastställes på sätt stadgas om brandordning.
Om vissa åtgärder mot brand
21 §.
Arbetsgivare och arbetstagare böra samverka i syfte att främja brandförsvaret
på arbetsplatsen.
13
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962
22 §.
Vill någon företaga kolning, tjärbränning eller hygge sbränning eller ock
svedja eller bränna gräs, halm, ris eller ljung eller för annat ändamål uppgöra
eld utomhus på plats, där elden lätt kan sprida sig och medföra brand*
fara, åligger honom att dessförinnan, genom grävning eller på annat sätt,
vidtaga de särskilda åtgärder, som kunna anses erforderliga för att hindra
eldens spridning. Sådan eld må ej övergivas, förrän den blivit fullständigt
släckt.
I brandordningen må om så erfordras föreskrivas skyldighet för den som
vill uppgöra eld på plats, som avses i första stycket, att anmäla det till brandchefen.
23 §.
Envar enligt 7 § brandlagen tjänstepliktig är efter kallelse till skogsbrandsläckning
pliktig att, försedd med tillgängliga släckningsredskap, genast begiva
sig till anvisad plats och deltaga i släckningsarbetet. Befinner sig tjänstepliktig
i närheten av brandstället, skall han, så snart han fått kännedom
om branden, utan kallelse skynda dit och deltaga i arbetet.
Om tillsyn över brandförsvaret m. m.
24 §.
Länsstyrelsen skall tillse att brandförsvaret inom länet är tillfredsställande
ordnat.
Vid sin tillsyn över att kommuner, brandsyneförrättare och särskilda befattningshavare
fullgöra sina åligganden med avseende å brandförsvaret äger
länsstyrelsen förelägga vite.
Tillsyn över brandförsvaret inom riket utövas av statens brandinspektion.
25 §.
Brandchef, brandsyneförrättare, skorstensfejare och annan som har att
utöva tillsyn över brandförsvaret skall för fullgörande av tillsynen äga tillträde
till byggnad och lägenhet samt upplag och annan anläggning ävensom
rätt att där företaga undersökning eller utföra arbete, vartill hans åligganden
giva anledning. Vägras tillträde utan godtagbart skäl, skall handräckning
lämnas av polismyndigheten. Tillsyn och arbete skola utföras på sådant
sätt att minsta möjliga olägenhet vållas allmänheten.
Den som har eller haft att utöva tillsyn eller anlitats som biträde i tillsynsverksamheten
må ej obehörigen röja eller utnyttja yrkeshemlighet eller
annat förhållande, varom han fått kännedom i denna verksamhet.
Om ansvar och besvär
26 §.
Till dagsböter dömes, om ej gärningen är belagd med straff i annan för
-
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962
fattning, den som icke låter verkställa föreskriven sotning, när han enligt
17 § andra punkten fått medgivande att själv ombesörja sådan sotning, samt
den som bryter mot bestämmelserna i 23 §.
27 §.
Bryter någon mot bestämmelse i brandordning och skall förseelsen enligt
stadgande däri föranleda ansvar, dömes, om ej gärningen är belagd med straff
i annan författning, till böter, högst trehundra kronor. Har förseelsen avsett
åliggande av större vikt eller har därigenom förorsakats avsevärd skada
eller olägenhet, skola dagsböter ådömas.
28 §.
Bryter någon mot bestämmelserna i 25 § andra stycket, dömes till dagsböter
eller fängelse i högst ett år.
Förseelsen må av allmän åklagare åtalas endast efter angivelse av målsäganden.
29 §.
över beslut vid brandsyn samt över brandchefs beslut jämlikt 15 § andra
stycket sista punkten och 17 § andra punkten må besvär anföras hos länsstyrelsen.
Talan mot beslut, som länsstyrelse meddelat på grund av denna stadga
eller brandordning, må föras hos Konungen.
Särskilda bestämmelser
30 §.
Vad som föreskrives i denna stadga eller i brandordning gäller även byggnad,
upplag eller anläggning, som tillhör eller innehaves av staten.
31 §.
När kommun utsett brandchef, vice brandchef eller skorstensfejarmästare,
skall anmälan härom göras till länsstyrelsen med uppgift om hans
namn, adress och telefonnummer.
32 §.
Den som enligt 12 § är eller kan bliva behörig att förrätta brandsyn må ej
driva handel med brand- eller livräddningsredskap; eller
vara kommissionär eller agent för annan, som driver sådan handel, eller
för försäkringsinrättning i vad denna meddelar försäkringar, som hava
samband med brand; eller
vara delägare i handelsbolag eller styrelseledamot i aktiebolag eller förening,
som har till huvudsaklig uppgift att driva handel med brand- eller
livräddningsredskap.
15
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962
övergångsbestämmelser
33 §.
Denna stadga träder i kraft den 1 januari 1963.
Genom stadgan upphävas brandstadgan den 15 juli 1944 (nr 522) samt
vad i övrigt finnes i allmän författning, brandordning eller andra särskilda
föreskrifter stridande mot bestämmelserna i denna stadga.
Förekommer i lag eller eljest hänvisning till föreskrift, som ersatts genom
bestämmelse i denna stadga, skall den bestämmelsen i stället gälla.
34 §.
1 mom. För brandbefälstjänst gällande kompetensbestämmelse, som jämlikt
denna stadga intages i brandordning, skall icke tillämpas å brandbefäl,
som innehar tjänsten vid stadgans ikraftträdande.
Den som före den 1 januari 1948 erhållit befattning som brandbefäl må
utan hinder av kompetensbestämmelserna i denna stadga kunna utses till
annan brandbefälsbefattning. Utses sådant brandbefäl till brandchef eller
vice brandchef skall beslutet underställas länsstyrelsen för prövning av
den utseddes lämplighet för tjänsten.
2 mom. Vid tillämpningen av denna stadga skall den soin genomgått
brandchefskurs kategori I vid statens brandskola anses hava där avlagt
brandingenjörsexamen, den som genomgått brandmästarkurs kategori I
vid skolan anses hava där avlagt brandmästarexamen samt den som genomgått
brandförmanskurs kategori I vid skolan anses hava där avlagt
brandförmansexamen.
I övrigt skall för brandbefäl med kompetens enligt föreskrifterna i brandstadgan
den 15 juli 1944 gälla
att brandchefskurs kategori II vid statens brandskola anses motsvara
brandbefälskurs A vid skolan samt
att envar av brandchefskurs kategori III samt brandmästar- och brandförmanskurs
kategori II vid statens brandskola anses motsvara brandbefälskurs
B vid skolan.
3 mom. Har skorstensfejare före denna stadgas ikraftträdande godkänts
eller anställts för visst sotningsdistrikt, må godkännandet ej återkallas eller
anställningsavtalet hävas med mindre skorstensfej aren finnes icke vidare
vara lämplig.
Den som före den 1 januari 1948 vunnit godkännande eller anställning
såsom skorstensfejare för sotningsdistrikt må utan hinder av kompetensbestämmelserna
i denna stadga utses till skorstenfejarmästare i annat
sotningsdistrikt.
35 §.
Utan hinder av det i 32 § stadgade förbudet må den, som vid denna stadgas
ikraftträdande är anställd inom brandförsvaret och som då enligt äldre be
-
16
Tredje lagutskottets utlåtande nr tl år 1962
stämmelser var oförhindrad att bedriva och jämväl bedrev verksamhet, som
avses med förbudet, fortsätta därmed.
36 §.
Tjänstgöringstiden för ledamöter och suppleanter i särskild brandstyrelse,
vilka valts med tillämpning av äldre bestämmelser, skall upphöra med utgången
av år 1963. Nya val i enlighet med denna stadga skola äga rum år
1963.
37 §.
Förslag till brandordning skall med iakttagande av denna stadgas föreskrifter
hava upprättats och underställts länsstyrelsens prövning senast den
1 januari 1965. Brandordning, avsedd att träda i kraft den 1 januari 1963
eller därefter, må jämväl före sistnämndia dag antagas och fastställas i enlighet
med bestämmelserna i denna stadga.
Intill dess ny brandordning trätt i kraft, skall hittills gällande brandordning
lända till efterrättelse, i den mån den icke strider mot brandlagen eller
denna stadga.
Beslut, förordnande eller föreskrift, som meddelats med stöd av sådant
stadgande i äldre brandstadgan, vilket ersatts genom bestämmelse i nya
stadgan, skall alltjämt gälla, intill dess annorlunda förordnas.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962
17
I. Inledning
Kort historik
Brandförsvaret har varit reglerat ända sedan landskapslagarnas tid. I 1734
års lag upptogs i byggningabalken skilda regler om brandförsvaret i bygd
och om brandförsvaret i skog. År 1874 utfärdades dock de första bestämmelserna
rörande brandförsvaret i städerna i en brandstadga för rikets städer.
Den ersattes av 1923 års brandstadga, som innehöll bestämmelser även för
landsbygden men icke föreskrev skyldighet för landskommunerna att hålla
brandförsvar. År 1914 utfärdades en lag om förekommande och släckning av
skogseld, som förutsatte att skogsbrandförsvaret åtminstone i regel ej skulle
åsamka kommunerna kostnader. Denna lag ersattes av 1937 års lag om förekommande
och släckning av skogseld, vilken skärpte kraven på kommunerna.
1923 års brandstadga och 1937 års skogseldslag ersattes den 1 januari
1945 av brandlagen och brandstadgan den 15 juli 19H (nr 521 och 522). Den
huvudsakliga nyheten i sistnämnda lagstiftning, vars syfte var att stärka
brandförsvaret, var införandet av ovillkorlig skyldighet även för landskommunerna
att hålla bygdebrandförsvar.
Propositionens tillkomst
1944 års brandlagstiftning har sedan sin tillkomst endast obetydligt ändrats.
På kommunalt håll har emellertid efter hand framkommit en allmänt
omfattad åsikt, att en reform borde genomföras i syfte att begränsa kommunernas
kostnader för brandförsvaret genom att utforma detta på ett från
ekonomisk synpunkt mera ändamålsenligt sätt.
Med anledning härav tillkallade dåvarande chefen för inrikesdepartementet
under 1954 tio sakkunniga för att verkställa översyn av brandlagstiftningen
och brandförsvarets organisation jämte därmed sammanhängande
spörsmål. De sakkunniga, vilka antog benämningen 1954 års brandlagsrevision
och som i det följande benämnes brandlagsrevisionen, avgav den
25 oktober 1960 ett betänkande med titeln »Reviderad brandlagstiftning»
(SOU 1960: 34) med förslag till bl. a. ny brandlag och ny brandstadga. Samtidigt
överlämnades en stencilerad redogörelse för en på de sakkunnigas
uppdrag utförd s. k. operationsanalys på brandförsvarets område.
Yttranden över brandlagsrevisionens förslag har avgivits av ett stort antal
remissinstanser.
Ärendet har beretts inom inrikesdepartementet, därvid bl. a. upprättats
förslag till brandlag och brandstadga.
Över förslaget till brandlag har yttrande inhämtats från lagrådet, som
föreslagit en mindre jämkning på en punkt men i övrigt lämnat förslaget
utan erinran. Den av lagrådet förordade jämkningen samt vissa smärre
redaktionella ändringar har därefter vidtagits i förslaget.
2—Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 saml. 3 avd. Nr 11
18
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås, att 1944 års brandlag och brandstadga skall ersättas
med en ny brandlag och en ny brandstadga. Enligt förslaget skall lagstiftningen
— i motsats till vad som gäller f. n. — genomgående vara tilllämplig
inom hela riket utan skillnad mellna stadssamhällen och landsbygd.
Författningsbestämmelserna skall liksom hittills kompletteras genom
lokala brandordningar, som antages av kommunernas fullmäktige, samt genom
råd och anvisningar från statens brandinspektion.
Brandförsvaret skall i fred alltjämt vara en angelägenhet för de borgerliga
primärkommunerna. En strävan i förslaget är att bereda kommunerna möjlighet
att i större utsträckning än hittills anpassa brandförsvarets organisation
efter de lokala förhållandena. En indelning i större kommuner än de
nuvarande kommer att underlätta önskvärda rationaliseringar och vara till
gagn för brandförsvaret men kan icke motivera att man slopar borgarbrandkårerna
och helt övergår till heltidsanställda brandkårer. De nuvarande obligatoriska
reservbrandstyrkorna skall, under benämningen brandvärn, finnas
endast i sådana kommuner där behov av dem föreligger. Som hittills skall
uttagning ske på grundval av tjänsteplikt. Skyldigheten för uttagen personal
att deltaga i brandövning föreslås ökad från 15 till 20 timmar.
Skogsbrandförsvaret föreslås i alla kommuner bli samordnat med bygdebrandförsvaret
under brandchefens högsta befäl. I övrigt möjliggör förslaget
att skogsbrandförsvarets nuvarande organisation bibehålies.
Bättre utbildning föreslås för huvuddelen av brandbefälet. Särskilt gäller
detta brandchefer och vice brandchefer på landsbygden, vilkas utbildning
förlängs från 3 till 8 veckor. Härmed sammanhänger att brandsyneförfarandet
rationaliseras så att brandsyn förrättas av brandchefen eller annat brandbefäl
ensam samt, på eldstäder och annat som skall sotas, av den skorstensfejarmästare
som enligt förslaget skall finnas för varje kommun. Brandsynenäinnderna
avskaffas sålunda. Vidare skall brandsynen koncentreras på
sådana byggnader och andra anläggningar, som utgör den största brandfaran
samt brandsynefristerna avpassas därefter.
Sotning, som är föreskriven till skydd mot brand, skall utföras genom försorg
av skorstensfejarmästaren. Förslaget innebär sålunda att ordnad sotning
genom yrkesutbildad person införes även på landsbygden.
Som en följdändring till den nya brandlagstiftningen föreslås att ur 79 §
kommunallagen utmönstras möjligheten att bilda municipalsamhälle för
brandförsvarsändamål samt att regler i samband därmed ges för avvecklingen
av nu befintliga sådana municipalsamhällen.
Den nya brandlagstiftningen samt ändringen i 79 § kommunallagen föreslås
skola träda i kraft den 1 januari 1963.
Då i det följande propositionens innehåll redovisas i förkortning, ges
för varje avsnitt hänvisningar till motsvarande sidor i propositionen.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962
19
II. Huvuddragen av gällande brandlagstiftning
Utskottet hänvisar till propositionen sid. 21—24.
HL Allmänna synpunkter på revision av brandlagstiftningen
Brandlagsrevisionen (sid. 24—29)
I fråga om brandförsvarets kostnader och effektivitet
fastslår brandlagsrevisionen, efter vissa undersökningar och överväganden,
att kostnadsstegringen för det kommunala brandförsvaret ter sig
rimlig, om den sätts i samband med de värden detta brandförsvar haft att
skydda och anför, att operationsanalysen ej ger något kvantitativt underlag
för en radikalt ny kurs inom brandförsvaret. Brandlagsrevisionen finner de
företagna undersökningarna närmast ge vid handen, att några avsevärda
förändringar i samhällets utgifter för brandförsvaret f. n. ej är påkallade,
samt utgår i sina förslag från att brandförsvarets nuvarande effektivitet
icke bör minskas men i stort sett ej heller behöver ökas utöver vad som kan
rymmas inom nuvarande kostnadsram.
Brandlagsrevisionen föreslår ej några ändringar beträffande brandförsvarets
uppgifter i stort.
I betänkandet konstateras, att det icke är möjligt att erhålla något entydigt
svar på frågan om lämpligaste storleken för brandförsvarets
verksamhetsområden. Det förefaller emellertid utredningen som
om de nuvarande kommunerna i stor utsträckning utgör ekonomiskt rationella
områden. Eftersom det likväl förekommer att bränder släcks av annan
brandkår än den som har närmast till brandplatsen och då vissa uppgifter,
som ej direkt avser brandsläckning, t. ex. alarmering samt viss materielhållning
och materielvård, med fördel handhaves gemensamt, finner
brandlagsrevisionen i åtskilliga fall större områden än de nuvarande kommunerna
lämpliga som underlag för brandförsvarets uppgifter.
Det primärkommunala huvudmannaskapet för brandförsvaret
bör enligt förslaget bibehållas.
Den statliga tillsynen över brandförsvaret skall enligt förslaget
liksom hittills främst utövas av länsstyrelserna med biträde av särskild
expertis. Såsom central rådgivande instans skall alltjämt finnas en statens
brandinspektion med en riksbrandinspektör som chef.
Den föreslagna lagstiftningens disposition överensstämmer
såtillvida med gällande författningskomplex som förslaget omfattar
en brandlag och en brandstadga samt förutsätter utfärdandet av kommunala
brandordningar. Brandstadgan skiljer sig däremot enligt förslaget
från den gällande däri, att kommunernas olika administrativa natur
icke ligger till grund för bestämmelserna.
20 Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962
Vad gäller brandlagstiftningens förhållande till annan
lagstiftning så berör brandlagsrevisionen icke närmare fredsbrandförsvarets
ställning och uppgifter inom civilförsvaret. Brandlagsrevisionen
anser dessa förhållanden icke böra påverka organisationen av
ett på kommunal grund vilande fredsbrandförsvar. Civilförsvarets brandtjänst
bör anpassas efter den utformning av fredsbrandförsvaret, som från
kommunala tekniska och ekonomiska synpunkter är i fredstid ändamålsenligast.
Rationaliseringar inom det kommunala fredsbrandförsvaret får
i princip icke hindras av civilförsvarets intressen.
Remissyttrandena (sid. 29—34)
I fråga om den allmänna inställningen till revision av brandlagstiftningen
iakttages en allmän uppfattning hos remissinstanserna, att brandlagsrevisionens
förslag speglar utvecklingen inom brandförsvaret under de
senaste 15 åren samt ej innebär några genomgripande nyheter. Förslaget
anses i stort sett tillgodose kommunernas på praktisk erfarenhet grundade
önskemål och vara väl ägnat att inom kommunerna genom brandordningar
skapa möjligheter att anpassa brandförsvaret efter rådande lokala förhållanden.
En godtagbar avvägning anses i allmänhet ha åstadkommits mellan
behovet av ett effektivt brandförsvar och intresset av att brandförsvarskostnaderna
icke blir orimligt höga. Allmänt vitsordas, att utvecklingen nu
medfört att skillnaden mellan stad och landsbygd icke bör läggas till grund
för författningsbestämmelsernas närmare utformning.
Departementschefen (sid. 34—38):
Ett för hela landet ordnat brandförsvar tillskapades först genom 1944
års alltjämt gällande brandlagstiftning. Huvudsyftet med denna lagstiftning,
som tillkom under intryck av de förhållanden som rådde under andra
världskriget, var att öka brandförsvarets effektivitet. De statistiska och
andra undersökningar, som varit tillgängliga eller utförts under brandlagsrevisionens
utredningsarbete, får också anses visa att detta syfte i allt
väsentligt nåtts.
Vad som från kommunernas sida tilldragit sig särskild uppmärksamhet
och även föranlett den genom brandlagsrevisionen företagna utredningen
är emellertid frågan huruvida denna effektivitet icke vunnits till priset
av för höga kostnader. Som brandlagsrevisionen framhåller borde brandförsvarets
totalkostnader i princip avvägas så, att summan av dem och de
totala skadorna blir den lägsta möjliga. Det får nu konstateras att, av olika
skäl, denna avvägning icke kan praktiskt genomföras. Faran för liv och lem
gör också att värdet av sådana beräkningar förringas.
Brandlagsrevisionen har kommit till den slutsatsen att någon nämnvärd
minskning av samhällets utgifter för brandförsvaret f. n. inte är
möjlig men att någon mera betydande ökning av dessa utgifter å andra
21
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962
sidan inte erfordras. Denna av åtskilliga remissinstanser vitsordade uppfattning
synes under föreliggande förhållanden få godtagas såsom grund
för brandförsvarets framtida ordnande. I detta sammanhang vill jag också
framhålla, att några väsentliga anmärkningar mot det sätt på vilket brandförsvaret
ombesörjes av de därför närmast ansvariga myndigheterna, kommunerna
och deras befattningshavare, icke kommit till min kännedom.
—
Brandlagsrevisionens förslag bygger väsentligen på den bestående brandsförsvarsorganisationens
grund, och revisionen uttalar att de nuvarande kommunerna
i stor utsträckning förefaller att utgöra ekonomiskt rationella områden
för brandförsvaret. — — —
Även om jag---, med avseende på såväl det släckande som det före
byggande
brandförsvaret, biträder den från flera håll uttalade meningen att
en indelning i större kommuner kommer att underlätta önskvärda rationaliseringar
och vara till gagn för brandförsvaret, vill jag understryka att en
ny kommunindelning icke kan motivera att man slopar borgarbrandkårerna
och helt övergår till heltidsanställda brandkårer.
Några remissinstanser har tagit upp frågan huruvida det bör anstå med
revisionen av brandlagstiftningen tills en ny kommunindelning genomförts.
Enligt den på mitt förslag nyligen framlagda propositionen 1961: 180 skall
emellertid den nya kommunindelningen komma till stånd på frivillig väg,
varför reformen inte torde kunna bli helt genomförd på åtskilliga år. Frivilligt
samgående mellan kommunerna förutsättes taga sin början med
ökat samarbete inom olika kommunala verksamhetsgrenar på grundval
av planer, som för detta ändamål skall finnas för varje län. Den föreslagna
nya brandlagstiftningen är enligt min mening ägnad att underlätta kommunalt
samarbete inom brandförsvaret. I likhet med brandlagsrevisionen
anser jag vidare, att brandlagstiftningen bör utformas som en allmän ram,
inom vilken brandförsvarets organisation skall kunna anpassas såväl efter
samhällsutvecklingen i stort och den nya kommunindelningen som efter
lokala olikheter. På grund härav och då flera av de föreslagna rationaliseningsåtgärderna,
vilka kräver omfattande författningsändringar, är så
angelägna att de ej bör uppskjutas, anser jag att den nya brandlagstiftningen
nu bör genomföras utan uppskov. Detta medför givetvis att sådana
brandförsvarsåtgärder som är direkt beroende av kommunindelningen bör
vidtagas med beaktande av den indelningsplan, som enligt förenämnda proposition
skall upprättas och fastställas för varje län.
Den vid remissbehandlingen uttalade uppfattningen att brandlagsrevisionens
förslag i allt väsentligt är lämpligt att läggas till grund för ny
brandlagstiftning kan jag biträda. Jag anser sålunda att även den nya lagstiftningen
bör bygga på bibehållet primärkommunalt huvudmannaskap
samt på den befintliga organisationen.---
Brandförsvarets uppgifter i stort bör enligt min mening liksom hittills
22
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962
omfatta förebyggande av brand samt släckning av brand och i samband
därmed stående räddning av liv och egendom, och endast dessa uppgifter
bör regleras i brandlagstiftningen och brandordningarna.--- — I an
slutning
härtill vill jag understryka att ett förtroendefullt samarbete mellan
brandmyndigheterna och övriga kommunala myndigheter såsom hälsovårdsnämnden
och byggnadsnämnden icke får hindras av alt de olika myndigheternas
uppgifter och befogenheter är avgränsade i författningarna.
Det av remissinstanserna biträdda förslaget att den statliga tillsynen
genom länsstyrelserna med särskild expertis samt genom statens brandinspektion
skall bestå överensstämmer med min uppfattning. Vissa av
dessa frågor kommer att behandlas i 1962 års statsverksproposition.
Brandlagstiftningen är till sin formella natur väsentligen en speciell kommunallagstiftning,
varigenom statsmakterna ålägger kommunerna att sörja
för ett betryggande brandförsvar. -—■ -—- — Denna bör liksom hittills bestå av
en brandlag, innehållande huvuddragen av de bestämmelser som anger
kommunernas och den enskildes skyldigheter och rätten till vissa ersättningar
i samband därmed, samt av en brandstadga med närmare föreskrifter
i de hänseenden som anges i lagen och vilka kan göras gemensamma för
alla kommuner. Då riksdagen hörts angående den gällande brandstadgan
förordar jag att så sker även med den nu föreslagna, särskilt som den innehåller
bestämmelser, som får anses ingripa i enskildas förhållanden och
som angår kommunerna och skall tillämpas av kommunala myndigheter. I
framtiden torde emellertid Kungl. Maj :t utan riksdagens hörande få vidtaga
ändringar av mindre räckvidd. Enligt allmänna regler torde Kungl. Maj :t
äga dispensera från föreskrift i en författning av brandstadgans karaktär.
Självfallet kan sådan dispens komma i fråga endast i undantagsfall och
efter ingående utredning i varje särskilt ärende.
Jag delar brandlagsrevisionens av remissinstanserna biträdda uppfattning
att anledning numera ej finns att vid utformningen av dessa rambestämmelser
göra skillnad mellan kommuner av olika administrativ natur.
Gemensamma författningsbestämmelser för alla kommuner innebär
uppenbarligen ej att alla kommuner skall ha likartat brandförsvar. Detta
måste i stället utformas efter varje kommuns förhållanden och därför nödvändigtvis
bli mycket skiftande i olika kommuner och landsdelar. De
bestämmelser som gäller om brandförsvaret i varje kommun kommer i
främsta rummet att avse kommunens skyldigheter. I viss ehuru mindre
utsträckning kan även bestämmelser som endast riktar sig till allmänheten
bli olika i skilda kommuner. Vissa föreskrifter, exempelvis om sotning,
angår både de kommunala myndigheterna och de enskilda. Nu berörda bestämmelser
bör enligt min mening lämpligen återfinnas i en kommunal urkund
och jag anser därför i likhet med brandlagsrevisionen och flertalet
remissinstanser att de kommunala brandordningarna bör bibehållas.---■
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962
23
Förslaget innebär likväl i flera hänseenden att brandordningarna kan göras
betydligt mindre omfattande än f. n. I likhet med vad nu gäller torde
brandordningarna böra underställas länsstyrelsen för fastställelse, eftersom
detta är den viktigaste formen för tillsynen över det kommunala brandförsvarets
effektivitet. Exempel på brandordningar torde få utarbetas av statens
brandinspektion.
Beträffande förhållandet mellan brandförsvar och civilförsvar delar jag
brandlagsrevisionens av civilförsvarsstyrelsen och riksbrandinspektören
biträdda uppfattning, att civilförsvarets speciella intressen icke får hindra
lämpliga rationaliseringar inom det kommunala fredsbrandförsvaret. Som
anmärkes från något håll måste givetvis civilförsvarets brandtjänst anpassas
efter sina krigsuppgifter och har då att bygga på det förefintliga
fredsbrandförsvaret. I den mån brandförsvaret, utan eftersättande av vad
som för kommunerna i fredstid är mest rationellt, kan anpassas efter civilförsvarets
behov, bör så ske. Samarbete vid planläggningen är sålunda
på detta område önskvärt.
IV. Särskilda frågor
1. Samordning av bygdebrandförsvar och skogsbrandförsvar
Gällande bestämmelser m. m.
Utskottet hänvisar till propositionen sid. 38—39.
Brandlagsrevisionen (sid. 39—41)
I betänkandet redovisad skogsbrandstatistik alltifrån år 1910 utvisar, att
skogsbränderna sedan dess avsevärt minskat i omfattning.
Frågan om samordning av bygde- och skogsbrandförsvaret får enligt
brandlagsrevisionen främst bedömas efter i vilken utsträckning brandkår
kan antagas bli använd vid skogsbrandsläckning. Ju oftare så sker, desto
större krav bör ställas på förberedande samordning av brandkårernas och
den särskilda skogsbrandsläckningspersonalens verksamhet vid släckningen
och på såvitt möjligt enhetliga befälsförhållanden.
De tekniska betingelserna för brandkårernas medverkan vid skogsbrand
är, fortsätter brandlagsrevisionen, numera helt andra än vid 1944 års lagstiftning.
Skogsvägnätet har sålunda utbyggts avsevärt, jeepar och andra
fordon med god framkomlighet på mindre goda vägar och i terrängen har
anskaffats samt bärbara motorsprutor konstruerats och införlivats med det
kommunala brandförsvaret. Riksskogsbrandstatistiken visar även att brandkårskostnadernas
andel i den totala skogsbrandsläckningskostnaden i stort
sett ökat år från år också i skogslänen, med undantag dock för Norrbottens
län. Likaså framgår av statistiken att användningen av motorsprutor vid
skogsbrandbekämpning efter 1944 blivit allt vanligare.
24
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962
Brandlagsrevisionen finner därför, att de släckningstekniska förhållandena
numera medfört, att brandkårer används vid skogsbrand i sådan
utsträckning att enhetlig organisation och ledning av allt brandförsvar
inom en kommun är påkallade.
På grund härav föreslår brandlagsrevisionen samordnat bygde- och skogsbrandförsvar
inom alla kommuner samt understryker därvid, att skogsbrandförsvaret
vid bedömandet av denna organisationsfråga icke setts allenast
som en detalj i förhållande till bygdebrandförsvaret. Ehuru det kan
ligga nära till hands att vid samordning utgå från bygdebrandförsvarets
förhållanden, är det angeläget att skogsbrandförsvarets intressen i minst
lika hög grad beaktas och kanske i vissa fall sätts i främsta rummet i sådana
kommuner, där skogen såsom brandrisk är av samma vikt som annan
egendom eller t. o. m. bedömes viktigare än denna.
Remissyttrandena (sid. 41—43)
Förslaget om samordning av skogsbrandförsvaret med bygdebrandförsvaret
beröres i 21 remissyttranden. Meningarna är delade i denna fråga
och särskilt myndigheterna i Gävleborgs och Norrbottens län ställer sig
avvisande.
Departementschefen (sid. 43—46):
Allmän enighet råder om riktigheten av brandlagsrevisionens uttalande
att skogsbrandförsvarets intressen i minst lika hög grad som bygdebrandförsvarets
måste beaktas i sådana kommuner, där skogen såsom brandrisk
är av samma vikt eller viktigare än annan egendom. Jag vill understryka,
att denna uppfattning måste ligga till grund vid prövningen av
frågan om brandförsvarets organisation. Både vid tillkomsten av nu gällande
brandlagstiftning och i förevarande ärende har såsom skäl mot ett
samordnat bygde- och skogsbrandförsvar anförts, att vid skogsbrand ofta
måste användas en speciell släckningsmetod, den s. k. torra metoden, och
särskilt uttagen personal under skogssakkunnigt befäl.
Även om jag---delar åsikten att den torra metoden alltjämt ofta
måste tillämpas och särskild personal härför organiseras, finner jag---
att behovet av planlagt samarbete mellan skogsbrandförsvar och bygdebrandförsvar
blir alltmer framträdande. I likhet med brandlagsrevisionen
anser jag denna omständighet i och för sig utgöra skäl för enhetlig administration
och ledning av skogskommunernas brandförsvar.
Såsom domänstyrelsen anfört är skogskommunerna i regel så stora till
ytvidden att brandchefen eller annat befäl vid brandkåren i många fall ej
kan ingripa i släckningsarbetet på ett tidigt stadium. Detta kan emellertid
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962 25
även gälla vid bygdebrand inom vidsträckta kommuner, där brandavdelningar
finns stationerade på skilda håll. Behovet av lokalt brandbefäl är
därför enligt min mening icke något skäl mot en enhetlig högsta ledning
av kommunens brandförsvar.
Att samordnat skogs- och bygdebrandförsvar icke medför svårigheter
i fråga om befälsrätt och ansvar bestyrkes enligt min mening av de erfarenheter
som numera föreligger från de kommuner och län, där samordning
mera allmänt förekommer. Från kommunalt håll har vid remissbehandlingen
ej gjorts någon erinran mot brandlagsrevisionens förslag. För egen
del anser jag, att anordningen med flera inbördes oberoende högsta chefer
inom en kommuns brandförsvar icke kan vara ändamålsenlig när det gäller
att på bästa sätt använda kommunens samfällda resurser.
Jag biträder alltså brandlagsrevisionens av flertalet remissinstanser tillstyrkta
förslag om total samordning av skogsbrandförsvar och bygdebrandförsvar.
Av vad jag förut anfört framgår, att denna ändring ej i och för
sig innebär något ställningstagande till frågan om vilken släckningsmetod
som i ett givet fall bör användas eller om skogsbrandvärn bör organiseras.
Ej heller möter hinder att bibehålla indelningen i skogsbrandrotar. På fältet
skulle någon ändring alltså ej behöva göras i organisationen. Endast
i fråga om det högsta centrala befälet över och ansvaret för kommunens
brandförsvar innebär förslaget någon mera väsentlig förändring. Att det
högsta befälet ligger hos brandchefen anser jag önskvärt även med tanke
på en sannolik utveckling mot heltidsanställda brandchefer, vilka förutsätts
vara yrkesmän med gedigen utbildning inom brandförsvarets alla grenar.
Jag delar vidare brandlagsrevisionens av remissinstanserna biträdda
mening att skogssakkunniga personer där så är möjligt bör anlitas som
brandchefer eller vice brandchefer i skogskommunerna. — -— — Som
brandlagsrevisionen anför får varje kommun här välja den utväg, som med
hänsyn till dess förhållanden är lämplig och möjlig. Där personer med erfarenhet
av skogsbrandsläckning icke kan anlitas som brandchefer eller vice
brandchefer, är det angeläget att sådana personer i vart fall ingår i skogsbrandvärnet.
Det i några skogliga myndigheters remissyttranden framställda förslaget
att i skogsbrandförsvarets intresse behålla nuvarande bestämmelser att
kommunalt beslut om utseende av brandchef och vice brandchef skall underställas
länsstyrelsen kan jag inte biträda. En sådan länsstyrelseprövning
skulle enligt min mening vara ett obefogat ingrepp i den kommunala självbestämmanderätten
i sådana fall då kommunen utsett en befattningshavare,
som uppfyller stadgade kompetenskrav. I den utbildning, som är avsedd att
ligga till grund för dessa krav, skall även ingå skogsbrandsläckning. Några
anmärkningar mot det sätt varpå brandbefälet skött sina åligganden i sådana
skogskommuner, där brandförsvaret är samordnat, har ej kommit
till min kännedom, och jag utgår därför ifrån att kommunerna vid ut
-
26 Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962
seende av brandbefäl även framdeles kommer att beakta skogsbrandförsvarets
intressen.
Såväl enligt gällande ordning som enligt vad jag förordar skall brandordningen
innehålla bestämmelser om den kommunala brandstyrkans organisation
och det lägsta antal befattningshavare som skall finnas. I
brandordning bör sålunda alltjämt enligt min mening anges om skogsbrandvärn
skall förekomma, vilken personal, inbegripet befäl, som skall
ingå däri, samt de platser där brandvärnet skall vara stationerat m. m. Eftersom
brandordningen avses skola underställas länsstyrelsens prövning,
tillgodoses härigenom det av bl. a. skogsstyrelsen uttalade önskemålet om
närmare precisering av skogskommuns skyldighet att organisera ett godtagbart
skogsbrandvärn.
2. Kommunal samverkan inom brandförsvaret
Gällande bestämmelser m. m.
Utskottet hänvisar till propositionen sid. 46—47.
B randlags revisionen (sid. 47—48 och 49—52)
Behov av samverkan mellan kommuner inom brandförsvaret kommer enligt
brandlagsrevisionens uppfattning liksom hittills att föreligga i ej ringa
omfattning. Brandförsvarsavtal bör enligt förslaget vara tillåtna ej blott i
de fall lagen, som beträffande hållandet av brandkår, medger undantag
från en kommunen ålagd skyldighet utan även beträffande uppgifter och
verksamhetsgrenar, där avtal icke åsidosätter dylik skyldighet. I betänkandet
lämnas en ingående redogörelse för de fall då släckningsavtal anses böra
ingås och ges riktlinjer för vad brandförsvarsavtal bör innehålla.
Det bör enligt brandlagsrevisionen ankomma på statens brandinspektion
att i samråd med Svenska brandkårernas riksförbund och kommunförbunden
utarbeta närmare anvisningar om innehållet i olika typer av brandförsvarsavtal.
Avtal, som inverkar på organisation och sammansättning i stort av den
kommunala brandstyrkan, skall enligt förslaget framgå av brandordningen.
Därvid behöver givetvis icke i denna intagas avtalets alla bestämmelser om
materiel och ekonomiska mellanliavanden.
Remissyttrandena (sid. 48—49 och 52—54)
De av brandlagsrevisionen föreslagna reglerna för tillåtligheten av brandförsvarsavtal
möter i allmänhet ingen erinran. Nagra remissinstanser uppmärksammar,
att släckningsavtal men icke andra överenskommelser enligt
förslaget till brandlag skall godkännas av länsstyrelsen, och önskar därför
bestämmelser om länsstyrelsens godkännande av
brandförsvarsavtal.
Tredje lagutskottets utlåtande nr It år 1962 27
Brandlagsrevisionens förslag beträffande släckningsavtal och
släckningshjälp anser länsbrandinspektören i Skaraborgs län icke
tillfredsställande. Han yttrar i denna del.
Det för en utomstående obegripliga missförhållandet, att den brandkår,
som ligger närmast till eller är bäst utrustad för en effektiv släckningsinsats,
inte har rätt att omedelbart ingripa vid eldsvåda på grund av att eldsvådan
ligger på fel sida om en kommungräns (utom eget släckningsområde), är
icke tillrättat i förslaget till ny brandlagstiftning. Lagtextens rekommenderade
samverkan torde icke kunna tolkas så att det kan förhindra de kommuner,
som anse detta fördelaktigt, att underdimensionera sitt brandförsvar
förlitande sig på i lagen fastslagna möjligheter att erhålla släckningshjälp
från annan kommun. Härvid utnyttjas i praktiken grannkommunens (speciellt
städers och köpingars) goda och kostsamma brandförsvar utan att
kommunen ekonomiskt behöver medverka.
Svenska petroleum institutet understryker den ömsesidiga släckningshjälpens
betydelse i samband med ett effektivt brandsläckningssystem för
oljedepåerna och anser det vara ett oeftergivligt krav att närliggande yrkesbrandkårer
får direkt alarmeras utan hänsyn till kommungränserna.
Den i betänkandet ej berörda frågan om brandsläckning på
entreprenad upptages av åtskilliga remissorgan, därvid bl. a. efterlyses
klarhet i frågan.
Departementschefen (sid. 54—59):
Såsom anförts inledningsvis förordar jag, att det kommunala huvudmannaskapet
för brandförsvaret bibehålies. Av brandlagsrevisionens förslag
och remissyttrandena framgår klart, att behovet av samverkan mellan
kommunerna är framträdande om det bedöms med utgångspunkt i att
nuvarande kommuner kommer att bestå. Givet är att, såsom påpekas i några
yttranden, en indelning i större kommuner automatiskt skulle lösa många
av samarbetsfrågorna även på brandförsvarets område. Även vid en ny
kommunindelning har man dock anledning räkna med ett behov av brandförsvarsavtal.
Förut har jag nämnt, att ett första steg mot en sådan indelning
avses bli ökat samarbete mellan kommunerna under en övergångstid.
Vidare vill jag påpeka, att den planläggning som avses bilda underlag
för en ny kommunindelning har att taga hänsyn till kommunala uppgifter av
förhållandevis betydligt större omfattning och därför för indelningsfrågans
lösning mera avgörande än brandförsvaret samt att på grund härav och med
hänsyn till de speciella betingelserna för brandförsvarets verksamhet det
icke får förutsättas att storkommunernas områden överallt kan utformas på
det sätt som är lämpligast för brandförsvaret. Det är sålunda enligt min
uppfattning grundad anledning att i detta sammanhang ingående behandla
samverkansfrågorna.
I några yttranden framkommer tanken att länsstyrelserna skulle få befogenhet
att ålägga kommunerna att samverka. Som skäl härför anföres
främst att andra än ekonomiska synpunkter stundom hindrat en sam
-
28 Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962
verkan, som skulle kunnat medföra ekonomiska fördelar. Jag finner ej anledning
frångå brandlagsrevisionens förslag, som bygger på åsikten att
kommunalt huvudmannaskap i möjligaste mån bör motsvaras av kommunal
självbestämmanderätt. Bestämmelser om tvångssamverkan anser jag sålunda
ej påkallade. — ---
Att länsstyrelserna skall ägna uppmärksamhet åt att erforderlig samverkan
kommer till stånd mellan kommunernas brandförsvar och taga direkt
befattning med denna organisationsuppgift är enligt min mening helt riktigt.
— ---
Brandlagsrevisionens förslag bygger på grundtanken att avtal får träffas
om alla sådana uppgifter och verksamhetsgrenar som lagen ej direkt ålägger
kommunerna att ombesörja med egna organ.---—
För egen del anser jag nämnda grundtanke i brandlagsrevisionens förslag
riktig. Den överensstämmer med vad som får anses vara en allmän princip
inom kommunalrätten.---
Bland de viktigaste brandförsvarsavtalen märks i första hand släckningsavtalen.
En allmän princip bör enligt förslaget vara att släckningsavtal
skall träffas i sådana fall då samverkanssituationerna är förutsebara
till följd av geografiska och andra förhållanden, medan den tillfälliga släckningshjälpen,
som kommunerna är skyldiga att vid inträffad brand lämna
varandra, bör förbehållas övriga fall. Till denna princip, som bygger på en
strävan att rättvist mellan kommunerna fördela även fasta kostnader för
normala brandförsvarsåtgärder samt taga i anspråk hjälpskyldigheten blott
i särskilda fall, för vilka en kommuns brandförsvar icke utan oskälig kostnad
kan dimensioneras, ansluter jag mig. Jag vill emellertid samtidigt understryka
vikten av att avtalen inom ett område ej blir så många och oöverskådliga,
alt snabbheten och effektiviteten därigenom äventyras. En utveckling
mot större kommuner minskar å andra sidan faran härför.
På grund av släckningsavtalens stora betydelse och då hållandet av kommunal
brandkår är en av de grundläggande kommunala skyldigheterna för
upprätthållande av ett betryggande brandförsvar anser jag i likhet med
brandlagsrevisionen och remissinstanserna, att länsstyrelseprövningen av
släckningsavtal bör bibehållas såsom förutsättning för befrielse från nämnda
skyldighet. Av brandordningarna bör framgå i vilken utsträckning och
inom vilka områden brandsläckning inom en kommun skall ombesörjas enligt
släckningsavtal. Prövningen av avtalet bör därvid ske i samband med
fastställelse av brandordningen eller av ändring däri.
Ett specialfall av släckningsavtal är det av flera remissinstanser nämnda
danska systemet med överlåtelse av brandsläckning på entreprenad till ett
privat företag. Huruvida sådana avtal är förenliga med gällande svensk
brandlagstiftning är en öppen fråga. Lagens ordalydelse utgör väl i och
för sig ej hinder mot entreprenadavtal men tydligt är att lagstiftaren ej
räknat med denna möjlighet.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962
29
Med hänsyn till det anförda förefaller det mindre troligt att kommunerna
skall finna det ändamålsenligt att överlåta brandsläckningen till privata
entreprenörer. Om likväl sådana avtal, genom att de visas vara ekonomiskt
gynnsamma för kommunerna, skulle bli aktuella, får det närmare
undersökas huruvida garantier för effektivitet, tillsyn och ojävighet föreligger.
En annan för brandförsvaret mycket betydelsefull typ av avtal är överenskommelse
mellan kommuner att till brandchef utse samma person. Här vill
jag till en början i anledning av ett remissyttrande understryka vad brandlagsrevisionen
uttalar om att sådant avtal icke innebär befrielse för någon
av kommunerna från skyldigheten att i laga ordning och enligt brandordningens
bestämmelser utse vederbörande till kommunens brandchef.
— — — Enligt brandlagsrevisionens förslag, som jag biträder, skall brandordningen
innehålla bestämmelser om den kompetens som fordras för kommunens
brandbefäl. För att länsstyrelsen vid fastställelse av brandordning
skall kunna bedöma dessa frågor i hela deras vidd synes av brandordningen
böra framgå huruvida brandchefen skall vara gemensam för två eller flera
kommuner. Anmärkas må att enligt brandlagsrevisionens av remissinstanserna
därutinnan biträdda förslag motsvarande ordning är tänkt i fråga om
skorstensfejare så att brandordningen skall innehålla bestämmelse huruvida
kommunen skall jämte annan kommun ingå i sotningsdistrikt.
Utöver vad nu behandlats kan givetvis förekomma samverkan av stor
betydelse för brandförsvaret, exempelvis anordnande av gemensam alar-i
mering.
Även om en sådan allmän myndighetskontroll av brandförsvarsavtalen,
som förordas i några remissyttranden, skulle medföra garantier mot avtal
i strid med gällande kommunalrättsliga bestämmelser och eljest underlätta
den statliga tillsynen över brandförsvaret, vill jag likväl icke i vidare mån
än jag tidigare anfört tillstyrka en sådan kontroll. Lagligheten av kommunala
beslut om avtal kan prövas om kommunalbesvär anföres däröver. Den
juridiska prövning av avtalen, som erfordras enligt några yttranden, anser
jag kunna undvaras, om myndigheterna står till förfogande med rådgivning.
Även kommunförbunden torde vara villiga att medverka härtill. I
övrigt vill jag ifråga om brandförsvarsavtals innehåll hänvisa till brandlagsrevisionens
detaljerade redogörelse och därvid särskilt understryka
vikten av klara regler om den ordning i vilken avtalen kan bringas att
upphöra.
3. Kommunal brandstyrka
Gällande bestämmelser
Utskottet hänvisar till propositionen sid. 59—60.
30
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962
Brandlagsrevisionen (sid. 61—65)
Den i operationsanalysen utförda undersökningen bestyrker uppfattningen
att i vart fall för städernas del invånarantalet icke är ett tillförlitligt mått
på förekomsten av brännbara värden och därmed ej heller kan utgöra
ensam grund för bestämmande av brandförsvarets kvalitet. Brandlagsrevisionen
hyser därför den åsikten, att det icke är möjligt att finna och i författning
ange någon schematisk faktor, efter vilken brandförsvarsbehovet
eller behovet av heltidsanställd personal kan bedömas,
och föreslår därför ej någon ändring i brandlagens nuvarande lydelse, enligt
vilken brandstyrkan skall vara av betryggande storlek och sammansättning.
Frågeställningen bör i detta sammanhang icke vara i vilka kommuner
yrkesbrandkår erfordras, varvid med yrkesbrandkår skulle förstås
någon på förhand generellt given miniinistyrka, utan i stället i vilken utsträckning
heltidsanställd personal erfordras och utan oskälig kostnad för
kommunen bör anställas.
Brandlagsrevisionens slutsats blir, att en på deltidsanställd personal
byggd brandkår är tillfyllest upp till den gräns, där antingen effektiviteten,
varmed förstås såväl insatstidens längd som den enskilde borgarbrandmannens
utbildning och erfarenhet, eller antalet utryckningar per år kräver
heltidsanställda befattningshavare i utryckningsenheterna. Allt efter
de olika kommunernas art, bestånd av brandfarliga objekt och andra förhållanden
torde än den ena, än den andra begränsningen av borgarbrandkårs
användning först sätta in. En kommun bör icke anses skyldig att på en
gång uppsätta en brandkår, vars utryckningsenheter helt består av heltidsanställd
personal. Den utveckling inom en kommun, som föranleder krav
på effektivare brandförsvar, sker i allmänhet successivt. Den på senare
tid allt vanligare utvägen att successivt i takt med de ökade brandriskerna
heltidsanställa brandpersonal bör därför godkännas och understödjas.
Någon ändring i tjänsteplikten med avseende på dess art och
omfattning föreslås icke.
De nuvarande reservbrandstyrkorna utgör dels brandförsvarsreserv i
egentlig mening, dels primära brandsläckningsenheter. Såsom reserv används
de främst i kommuner med en effektiv kommunal brandkår. Särskilt
i de större städerna, där erfarenheten visar att tillräckligt antal tjänstefria
yrkesbrandmän med relativt kort varsel kan inkallas till tjänstgöring vid
större bränder och där som reserv därjämte anses böra finnas en borgarbrandkår,
är reservbrandstyrka enligt brandlagsrevisionens mening icke
erforderlig såsom reservorganisation.
I betänkandet anföres, att reservbrandstyrkan i flertalet kommuner kommer
till föga eller ingen användning, medan tidsåtgång och kostnader för
övningar och rullföring icke är obetydliga. År 1954 deltog reservbrandstyrkan
icke i någon utryckning i 916 av landets dåvarande 1 017 brandkorn
-
31
Tredje lagutskottets utlåtande nr It år 1962
muner. Hela antalet utryckningar utgjorde omkring 12 000 och reservbrandstyrkor
deltog blott i 328 av dessa.
Inom skogsbrandförsvaret utgör däremot den i reservbrandstyrkan enligt
gällande ordning ingående särskilda skogseldsläckningspersonalen icke någon
reserv utan en organisation för förstahandsinsats. Åtminstone är detta
tanken, även om numera brandkårerna i allt större utsträckning själva eller
jämsides med skogsbrandpersonalen ombesörjer skogsbrandbekämpning.
Brandlagsrevisionen anser skäl ej föreligga att frångå möjligheten för kommunerna
att med tjänstepliktiga organisera särskilda skogsbrandsi äckningsenheter
samt finner vidare, att släckningsenheter med tjänstepliktig
personal i större utsträckning än f. n. bör kunna användas för förstahandsinsats
även mot bygdebrand.
Med hänsyn till de primäruppgifter, som kan tillkomma ifrågavarande
enheter, föreslås benämningen brandvärn. Liksom hittills bör brandvärnet
i första hand rekryteras med frivilliga. Brandlagsrevisionen föreslår en sådan
utformning av brandlagen, att möjligheten för varje kommun att uttaga
brandvärn i princip bibehålies men får bli beroende av om i det enskilda
fallet föreligger behov därav.
Undersökningen av gällande bestämmelser visar enligt brandlagsrevisionen,
att innebörden och omfattningen av beredskapsskyldighet
e n är oklara i städerna, att beredskapsskyldighet ej föreligger på landet,
att särskilda svårigheter och kostnader är förknippade med beredskap
och vakt under semestertid samt att terminologien på detta område är svävande.
Brandlagsrevisionen erinrar om att utgångspunkten vid bedömning av
det totala personalbehovet bör vara den erforderliga utryckningsberedskapen.
Med beredskap bör sålunda från kommunens och brandkårens synpunkt
förstås att en utryckningsstyrka inom en efter varje orts förhållanden
och brandrisker m. m. rimlig tid kan rycka ut och göra en effektiv
insats.
En beredskap av nu angiven innebörd bör enligt förslaget finnas i alla
kommuner oavsett deras administrativa beskaffenhet, alltså även i landskommunerna.
Remissyttrandena (sid. 65—67)
Brandlagsrevisionens rekommendation om successiv heltidsanställning
av brandpersonal lämnas i huvudsak utan erinran.
Att organisationen för den med tj änsteplikt uttagna personalen
benämnes brandvärn i stället för reservbrandstyrka möter ej erinran i remissvaren.
Remissinstanserna ansluter sig till förslaget att brandvärnet icke skall
vara obligatoriskt i varje kommun utan uppsättas blott där så erfordras.
32
Tredje lagutskottets utlåtande nr It år 1962
I allmänhet vinner förslaget om bereds k apsskyldighet även
för landsbygdens brandkårer anslutning från remissorganen.
Departementschefen (sid. 67—70):
Såväl enligt gällande lag som enligt förslaget skall kommunens brandstyrka
vara av betryggande storlek och sammansättning. Såsom allmän
grundsats gäller likväl att tryggheten icke får köpas till priset av oskäliga
kostnader. Från kostnadssynpunkt är det av avgörande betydelse om
brandpersonalen är heltidsanställd eller deltidsanställd. Brandlagsrevisionen
påpekar att gränsdragningen mellan städer där borgarbrandkår är tillfyllest
och städer där yrkesbrandkår erfordras medfört svårigheter av
skilda slag. övergången från den ena formen till den andra kan innebära
stora kostnadsökningar.
Brandlagsrevisionens slutsats att en på deltidsanställd personal byggd
brandkår är tillfyllest upp till den gräns, där antingen effektiviteten eller
antalet utryckningar nödvändiggör heltidsanställda befattningshavare möter
ej någon erinran i remissbehandlingen. Enligt min mening måste i varje
särskild kommun undersökas vilka krav på snabb insats av brandkåren och
teknisk kunnighet hos personalen som föranleds av de i kommunen befintliga
brandriskerna och med hänsyn till den släckningsmateriel som erfordras
för dessa risker. Därefter bör utrönas om dessa krav kan tillgodoses med
deltidsanställd personal. Som brandlagsrevisionen anför kan därvid befinnas
att det blir erforderligt att heltidsanställa några få befattningshavare för
att brandstyrkan skall bli effektiv. Jag vill sålunda ansluta mig till brandlagsrevisionens
av remissinstanserna biträdda mening att deltidsanställd
personal av kostnadsskäl alltjämt i stor utsträckning måste anlitas så länge
sådan går att rekrytera samt att heltidsanställning i allmänhet bör ske successivt
i den mån behovet därav framträder genom utvecklingen i kommunen.
Frågeställningen yrkesbrandkår eller ej mister därvid i allmänhet sin
aktualitet. Med anledning av bl. a. riksbrandinspektörens påpekande om
brandsläckning och livräddning i höghus vill jag dock framhålla att en
snabbare övergång från borgarbrandkår till effektivare brandkårsformer
i vissa fall kan bli nödvändig.
Självfallet bör den organisation av brandstyrkan och den kombination av
olika slags personal tillämpas som i varje kommun är mest rationell. Som
brandlagsrevisionen föreslår torde det få ankomma på statens brandinspektion
att utarbeta olika typfall för skilda brandförsvarsbeliov, kommuntyper
och organisationsformer. Att dessa anvisningar bör göras mindre
schematiska än nuvarande normalbrandordningar framgår enligt min mening
redan därav att dessa under senare år tillämpats mindre strikt.
I likhet med brandlagsrevisionen och remissorganen anser jag att behov
av tjänsteplikt inom brandförsvaret alltjämt föreligger, samt att möjlig
-
33
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962
heten att till vissa släckningsenheter uttaga tjänstepliktiga måste bestå.
Benämningen brandvärn i stället för reservbrandstyrka på sådan särskilt uttagen
personal har vunnit allmänt gillande och jag finner den lycklig av
både sakliga och psykologiska skäl. Förslaget att brandvärn skall organiseras
endast i kommun där behov föreligger, varvid civilförsvarets behov
icke skall inverka, biträdes av remissorganen. Angående nödvändigheten av
brandvärn i skogskommuner kan jag hänvisa till vad jag förut anfört. I
övrigt anser jag i likhet med brandlagsrevisionen samt riksbrandinspektören
och länsstyrelsen i Kopparbergs län att brandvärn kan vara lämpligt
i avlägsna eller svårtillgängliga kommundelar, där av ekonomiska skäl borgarbrandkårsavdelningar
ej kan uppsättas, samt att brandvärnet även bör
kunna i större utsträckning än f. n. utnyttjas för förstahandsinsats.
Så som nu gäller bör brandvärnet i första hand uttagas bland frivilliga.
I själva verket torde någon tvångsuttagning till reservbrandstyrkorna icke
hittills ha förekommit. Då man sålunda torde kunna räkna med att brandvärnet
frivilligt rekryteras bland personer, som är intresserade för hemortens
brandförsvar, anser jag hinder ej möta att i enlighet med riksbrandinspektörens
förslag öka utbildningstiden från 15 till 20 timmar årligen,
trots att ersättning för deltagande däri ej skall utgå.---—
Brandlagsrevisionens förslag innebär, att varje kommun ålägges att tillse
att brandkåren har godtagbar utryckningsberedskap. Främst för landsbygden
betyder detta en skärpning av gällande bestämmelser, men remissorganen
har i allmänhet tillstyrkt förslaget ehuru på sina håll med viss tveksamhet
med hänsyn till befarade rekryteringssvårigheter. I likhet med
brandlagsrevisionen anser jag att utryckningsberedskapen är en avgörande
faktor vid bestämmande av det totala personalbehovet i den kommunala
brandstyrkan. Redan av denna orsak föreligger enligt min mening starka
skäl att i varje kommun noga pröva vilken utryckningsberedskap som med
hänsyn till de i kommunen rådande förhållandena krävs och kan åstadkommas
utan oskälig kostnad. Av vad brandlagsrevisionen anför synes framgå
att frånvaron av beredskapsföreskrifter ibland kan medföra att befintlig
organisation i form av personal och materiel icke kan göra en mot kostnaderna
svarande nytta, emedan den kommer för sent till brandplatsen. En
sådan ordning är uppenbarligen icke förenlig med god ekonomi. Utryckningsstyrkan
bör självfallet ha sådan beredskap att den kan komma till
brandplatsen tillräckligt snabbt för att kunna göra en effektiv insats. Denna
grundsats måste följas även om den leder till rekryteringssvårigheter. Dessa
kan f. ö. i viss utsträckning minskas genom att beredskapsstyrkan förses
med lämplig materiel och göres mindre än f. n.
Jag biträder förslaget att brandordningen bör innehålla bestämmelse om
det antal brandbefäl och brandmän som erfordras för godtagbar beredskap.
—
3 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 3 avd. Nr 11
34
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962
4. Brandsyn
Gällande bestämmelser
Utskottet hänvisar till propositionen sid. 70—71.
Brandlagsreuisionen (sid. 71—74)
I betänkandet redovisas en från skilda håll framförd uppfattning att kraven
på brandsyn i bostadshus är för stränga samt att brandsyn med nämnd
är en alltför tungrodd och i förhållande till effektiviteten dyrbar organisationsform.
Detta har lett till dispensframställningar och till att brandsyn
ej alltid helt sker i enlighet med brandstadgans föreskrifter: sålunda förekommer
att brandsyn förrättas av endast en person, brandbefäl eller skorstensfejare,
och att den eller de övriga ledamöterna i brandsynenämnden
medverkar blott formellt eller att ledamöterna mellan sig fördelar de objekt
som skall bli föremål för brandsyn.
Brandsynebestämmelserna är i förslaget utformade så, att de inom sin
ram rymmer de särskilda åtgärder och föreskrifter, som kan föranledas av
brandorsakernas statistiskt och erfarenhetsmässigt kända växlande betydelse
i skilda delar av landet. Särskilt gäller detta de båda mest framträdande
brandorsakerna eldstäder och elektricitet. I enlighet härmed bör det i
första hand ankomma på kommunerna att bestämma om nämnda åtgärder
och föreskrifter.
Brandlagsrevisionen anser, att en rationellare användning av de för
brandsynearbetet tillgängliga resurserna kan vinnas, om de olika byggnadernas
och anläggningarnas brandfarlighet i större utsträckning än f. n. lägges
till grund för bestämmande av synefristerna. I kommuner med yrkesbrandkår
har med stöd av gällande bestämmelser en sådan uppdelning redan
kommit till stånd och förslaget innebär, att detta nu blir regel för alla kommuner.
En uppdelning av byggnader och anläggningar i riskklasser bör ske
med utgångspunkt dels från faran för brands uppkomst och spridning, dels
från en eventuellt utbruten brands risker för liv och egendom. Därvid bör
vissa objekt, där brandfaran eller skaderisken är särskilt framträdande, bli
föremål för en med jämna mellanrum — årligen eller med längre frist —
återkommande brandsyn (regelbunden brandsyn). Resurserna kan härigenom
koncentreras på dessa objekt. Brandlagsrevisionen förordar, att statens
brandinspektion upprättar en sammanställning av de typer av byggnader
och anläggningar som — med olika brandsynefrister — bör bli föremål
för regelbunden brandsyn samt att det skall ankomma på brandchefen i
varje kommun att med ledning av denna sammanställning klassificera de
olika byggnaderna och anläggningarna i kommunen. För övriga byggnader
och anläggningar, främst huvuddelen av alla bostadshus, föreslår brandlagsrevisionen,
att de blir föremål för särskild brandsyn, när så erfordras
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962
35
av speciella skäl. För dem är eljest enligt brandlagsrevisionens mening den
tillsyn tillfyllest, som skall ske i samband med sotning som utföres av
skorstensfejare. Särskild brandsyn skall enligt förslaget liksom hittills äga
rum, när brandchefen finner erforderligt. Sådan brandsyn kan avse alla
byggnader och anläggningar inom kommunen, sålunda även sådana, som är
upptagna på förteckningen för regelbunden brandsyn. Det ankommer på
brandchefen att på eget ansvar avgöra, om förhållandena i visst fall är sådana,
att särskild brandsyn är påkallad. Såsom eldstadsbrandsgn betecknar
brandlagsrevisionen undersökning, huruvida å eldstad, mur, rör, skorsten
och tak samt därtill hörande byggnadsdelar finns felaktighet, som kan medföra
brandfara. Det är här fråga om samma undersökning, som enligt gällande
bestämmelser och enligt förslaget skall utföras av skorstensfejaren
vid föreskriven sotning. Denna undersökning kommer att ske på de tider,
som följer av sotningsfristerna, d. v. s. i allmänhet åtminstone vartannat år
och i många fall mycket oftare.
Den föreslagna ordningen innebär, att regelbundet återkommande fullständig
brandsyn icke vidare kommer att ske i bostadshus i allmänhet. 1
den mån sådana byggnader sotas genom skorstensfejarens försorg, vilket
enligt förslaget blir det vanliga i hus med eldstäder i alla kommuner, blir de
emellertid föremål för skorstensfejarens ständigt återkommande undersökning
och tillsyn i förening med skyldigheten att för brandchefen anmäla
felaktigheter och missförhållanden.
Syftet med en nämnd för brandsyn är enligt brandlagsrevisionen bl. a. att
såvitt möjligt skapa garanti dels för att fastighetsägare och andra icke utsätts
för mera ingripande och dyrbara åtgärder än vad som med en sakkunnigt
utförd rimlig avvägning mellan risker och kostnader kan åstadkommas,
dels för att kravet på godtagbar säkerhet icke eftersättes genom
obehörig påverkan på brandsyneförrättare. Brandlagsrevisionen
anser att sistnämnda synpunkt icke behöver tillmätas någon betydelse i
den praktiska tillämpningen eller vid bedömandet huruvida enrnansbrandsyn
lämpligen kan förekomma i större utsträckning än f. n.
Risken för att en ensam brandsyneförrättare skall föreskriva felaktiga
eller onödigt ingripande åtgärder är givetvis beroende av förrättningsmannens
kompetens för sin uppgift. I kommuner, där brandsyneföremål av mera
invecklad eller speciell beskaffenhet förekommer, har brandchefen och
kanske även underlydande brandbefäl merendels erforderlig kompetens. De
flesta åtgärder av mera ingripande eller kostnadskrävande art, vilka kan bli
föremål för brandsynebeslut, avser ändring i byggnad eller anläggning.
Brandlagsrevisionen föreslår att byggnadsnämnden skall beredas tillfälle
att yttra sig, innan brandsyneföreläggande meddelas om sådan åtgärd, som
innebär väsentlig ändring av byggnad eller för vilken erfordras byggnadslov.
Härigenom skulle skapas en viss garanti för att brandsyneförrättare
icke kräver oriktiga eller onödiga åtgärder.
36
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962
Brandlagsrevisionen föreslår på grund av de sålunda anförda skälen och
då brandsyneföreläggande icke enligt förslaget, lika litet som i gällande rätt,
kan ske vid vite eller gå i omedelbar verkställighet, att brandsyn i princip
skall ske såsom enmansförrättning. För att även i landskommunerna underlätta
ett sådant system föreslår brandlagsrevisionen en viss förbättring av
brandbefälets utbildning. Enmansbrandsynen bör nämligen med undantag
för eldstäder m. m. i princip utföras av brandchefen eller efter hans förordnande
av annan av brandbefälet.
För att likväl möjliggöra för kommun att då så av särskilda skäl finnes
önskvärt tillsätta brandsynenämnd föreslår brandlagsrevisionen, att det i
brandordningen må bestämmas, att brandsyn skall förrättas av nämnd.
Enligt förslaget skall utbildad skorstensfejare finnas i alla kommuner.
På grund härav föreslås att den nu i yrkesbrandkårsstäder föreliggande
möjligheten att uppdraga eldstadsbrandsynen åt skorstensfejaren införes
för alla kommuner. Härigenom kan skorstensf ej arens kompetens och lämplighet
för uppgiften bli föremål för särskild prövning i varje kommun för
sig, varvid kommunen i brandordningen kan bestämma att eldstadsbrandsynen
skall förrättas av distriktets skorstensfejare i samband med föreskriven
sotning.
En av ledamöterna i brandlagsrevisionen, riksdagsmannen Ferdinand
Nilsson, biträder icke förslaget att brandsyn i princip skall förrättas av
tjänstemän och det kommunala lekmannainflytandet genom brandsynenämnden
reduceras.
Brandlagsrevisionens förslag innebär ingen ändring i vad f. n. gäller om
förelägganden och besvär.
Remissyttrandena (sid. 74—76)
Förslaget till rationalisering av brandsyneförfarandet möter i allmänhet
ingen erinran i remissvaren.
Länsstyrelsen i Blekinge län ifrågasätter däremot om icke vid brandsyn
lekmannainflytandet bör behållas och även utvidgas i linje med reservantens
förslag. Samma uppfattning har Skaraborgs och Jämtlands länsavdelningar
av Svenska landskommunernas förbund.
Riksbrandinspektören, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus, Kopparbergs
och Gävleborgs län samt fullmäktige i Åtvidaberg går längre än förslaget
och anser brandsynenämnd över huvud taget icke böra bibehållas.
I fråga om eldstadsbrandsyn anser riksbrandinspektören, att skorstensfejare^
rätt att utföra denna bör framgå av brandstadgan.
Departementschefen (sid. 76—78):
Departementschefen betecknar förslaget om rationalisering av brandsyneförfarandet
som en av de väsentliga nyheterna i brandlagsrevisionens förslag
och ansluter sig till detsamma på alla punkter utom såvitt avser skor
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962 37
stensfejares behörighet att förrätta eldstadsbrandsyn samt förekomst av
brandsynenämnd, i vilka hänseenden anföres följande.
Såsom brandlagsrevisionen framhåller är brandsyn ett ärende av teknisk
art, som bör ombesörjas såsom enmansförrättning av fackman. Styrelsen
för Svenska landskommunernas förbund och så gott som samtliga övriga
remissinstanser har här ej gjort någon erinran. För egen del anser jag att
lekmannamedverkan icke krävs för en så beskaffad kommunal uppgift.
Fackkunskaperna representeras på detta område av brandbefälet, särskilt
om detta i enlighet med förslaget får bättre utbildning, samt av skorstensfejarmästaren
och byggnadsnämnden på deras områden.
Förslagets huvudregel är att all brandsyn skall förrättas av brandbefälet.
För att skorstensfejaren i sotningsdistriktet skall bli behörig att förrätta
eldstadsbrandsyn förutsättes särskild bestämmelse härom i brandordningen.
I detta hänseende delar jag skorstensf ej arorganisationernas
uppfattning att skorstensfejarmästaren normalt blir den i kommunen
bäst kvalificerade att förrätta eldstadsbrandsyn. På grund härav och då sådan
brandsyn av praktiska och ekonomiska skäl bör ske i samband med
sotning förordar jag i likhet med även riksbrandinspektören och styrelsen
för statens brandskola att i den blivande brandstadgan fastslås, att eldstadsbrandsynen
skall utföras i samband med föreskriven sotning av de
utbildade skorstensfejare, som enligt vad jag i annat sammanhang förordar
skall finnas i alla kommuner. Då begreppet eldstadsbrandsyn förutsättes
bli klart definierat i brandstadgan synes icke behöva uppkomma svårigheter
med gränsdragningen mellan brandchefens och skorstensfejarens
behörighet. Det måste givetvis förutsättas att dessa båda brandsynemyndigheter
i tveksamma fall samråder. Den nämnda arbetsfördelningen bör enligt
min mening ej innebära hinder för brandchefen såsom ansvarig för kommunens
hela brandförsvar att tillse att även eldstadsbrandsyn utföres i föreskriven
ordning.
Brandlagsrevisionen föreslår ytterligare en undantagsbestämmelse från
huvudregeln, nämligen så att i brandordning skall kunna bestämmas att
brandsyn skall förrättas av en nämnd. På de skäl jag förut anfört anser
jag att brandsynenämnd överhuvudtaget icke bör bibehållas. Jag förordar
alltså att principen om enmansbrandsyn får bli allmänt gällande.
Gällande bestämmelser
5. Sotning
Utskottet hänvisar till propositionen sid. 78—80.
Brandlagsrevisionen (sid. 80—84)
Brandlagsrevisionen anser, att behovet av sotning från brandförsvarssynpunkt
i princip är detsamma på landsbygden och i tätorterna, samt
38
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962
föreslår därför och med hänsyn till övriga uppgifter inom det förebyggande
brandförsvaret i samband med sotning, att även för landsbygdens del föreskriven
sotning skall få utföras endast av yrkesutbildad skorstensfejare.
Förslaget avser, att skorstensfejaren liksom f. n. skall uppbära vissa
offentliga funktioner inom brandsynearbetet, såväl fortlöpande tillsyn i förening
med skyldighet att underrätta brandchefen om iakttagna fel och
missförhållanden som eldstadsbrandsyn. På grund av denna sin delvis
offentligrättsliga ställning bör skorstensfejaren vara auktoriserad
av kommunen samt icke utan sakliga skäl kunna berövas sin
näringsrätt.
Två fall av undantag från sotningsmonopolet behandlas i
betänkandet. Det första gäller större bostadsföretag, industrier och anläggningar,
exempelvis vid försvaret, där såväl värmeekonomiska skäl som
frågor om de olika sotningsförrättarnas kompetens medfört önskemål om
att få ombesörja sotningen med egen maskinistpersonal. Brandlagsrevisionen
föreslår, att föreskriven sotning i dylika fall skall få ske genom vederbörandes
egen försorg, om blott garanti föreligger för att sotningen blir
från brandfaresynpunkt sakkunnigt utförd. Det andra undantagsfallet avser
bebyggelse av utpräglad glesbygdskaraktär, stundom på stort avstånd
från kommunens centrala delar, där det av ekonomiska skäl i vissa fall kan
tänkas bli mindre rationellt med auktoriserad sotning. För sådana byggnader
eller områden föreslås därför, att föreskriven sotning skall få verkställas
av annan än kommunens skorstensfejare. Brandlagsrevisionen anser
att rätten att medge undantag bör, efter skorstensfejarens hörande,
anförtros brandstyrelsen.
Brandlagsrevisionen utgår från att en indelning isotningsdistrikt
alltjämt skall ske och att i varje distrikt skall finnas en auktoriserad skorstensfejare.
Samma sotningsfrister bör enligt brandlagsrevisionen tillämpas för tätorter
och landsbygd. Maximifristen bör därvid, i enlighet med vad som nu
gäller för de förra, bestämmas till två år, med undantagsmöjlighet för särskilda
fall. Det får liksom f. n. överlåtas på kommunerna att lokalt, i brandordningen,
bestämma erforderliga sotningsfrister med ledning av centralt
utarbetade anvisningar.
Emellertid kan särskilda skäl föreligga såväl för frångående i visst fall av
den bestämda fristen som för medgivande av längre frist än två år. Brandlagsrevisionen
föreslår därför en undantagsbestämmelse. Fråga om undantag
bör på grund av dess tekniska art prövas av brandchefen, icke av den
förvaltande myndigheten, som f. n. är fallet enligt normalbrandordningarna
för landskommunerna.
Brandlagsrevisionen föreslår, att varje kommun skall vara skyldig att antaga
sotningstaxa, oberoende av om sotningen bedrives som enskild
näring eller är kommunaliserad. Då besvärsmöjligheten alltid står öppen,
39
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962
erfordras enligt brandlagsrevisionens mening däremot icke att fullmäktiges
beslut om antagande av sotningstaxa underställes länsstyrelsen för fastställelse.
Remissyttrandena (sid. 84—87)
Förslaget att sotning även på landsbygden skall få utföras blott av yrkesutbildad
auktoriserad skorstensfejare möter ej erinran i något
yttrande.
Emot det föreslagna starka skyddet för godkänd slcorstensfejares ställning
gentemot kommunen framför styrelsen för Svenska landskommunernas
förbund och styrelsen för Svenska stadsförbundet vissa invändningar.
De föreslagna undantagen från sotningsmonopolet beröres
ingående av några remissinstanser.
Brandlagsrevisionens uttalande om indelningen i sotningsdistrikt
har lämnats utan erinran.
Endast förhållandevis få remissinstanser uttalar sig om sotningsbehov
och sotningsf rister.
Förslaget om rätt för brandchefen att besluta om annan sotningsfrist än
den i brandordning bestämda möter ej erinran.
Förslaget att sotningstaxa icke skall underställas länsstyrelsen
för fastställelse möter erinringar från flera håll.
Departementschefen (sid. 87—90):
Som brandlagsrevisionen konstaterat på grundval av brandorsaks- och
brandskadestatistik är sotningen en viktig angelägenhet i det förebyggande
brandförsvaret och behovet av sotning detsamma i tätorter och glesbygd.
Regelbunden sotning bör därför — i enlighet med brandlagsrevisionens under
remissbehandlingen i denna del helt biträdda förslag — verkställas i alla
byggnader där brandfarlig sotbildning kan förekomma samt i princip få
ombesörjas endast av yrkesutbildad skorstensfejare och hans personal.
Föreskrifter av denna innebörd bör ingå i brandstadgan, vilket formellt
betyder en utvidgning i jämförelse med vad som nu gäller men reellt i stort
sett blott innebär ett lagfästande av rådande förhållanden. Jag vill här
tillägga, att en sådan ordning för sotningen utgör förutsättning för mitt
förslag i det föregående att eldstadsbrandsyn i alla kommuner skall förrättas
av skorstensfejare.
Efter sotningsgöromålens omfattning bör en indelning ske i sotningsdistrikt,
varvid kommunen antingen kan utgöra eget sotningsdistrikt eller
indelas i flera distrikt eller tillsammans med en eller flera kommuner ingå
i ett distrikt. För varje sotningsdistrikt bör såsom brandlagsrevisionen
— likaledes utan erinran under remissbehandlingen — förutsatt finnas en
auktoriserad skorstensfejare. I det fall att sotningsdistriktet omfattar flera
40
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962
kommuner, måste dessa alltså samsas om en skorstensfejare och samverkansfrågan
synes böra lösas på det sättet att kommunerna enas om att till
skorstensfejare utse samma person.
Den auktoriserade skorstensfejaren får sålunda, vare sig han är kommunalanställd
eller enskild företagare, i viss mån en offentligrättslig ställning
med uteslutande rätt att ombesörja föreskriven sotning och eldstadsbrandsyn
m. m. samt med vissa häremot svarande i författning bestämda
skyldigheter. Härutinnan föreslås ingen principiell ändring i vad som gäller
f. n. Numera föreligger ordnad utbildning och förslaget innebär att alla
skorstensfejare för sotningsdistrikt skall ha i brandstadgan föreskriven
kompetens. Alla personer med denna kompetens blir behöriga att komma
i fråga som skorstensfejare för sotningsdistrikt. Någon särskild reglering
i näringsfrihetsförordningen rörande rätten att utöva skorstensfejaryrket
erfordras enligt min mening därför numera icke för att systemet med skorstensfejare
för sotningsdistrikt skall fungera på ett för brandförsvaret och
de berörda skorstensfejarna betryggande sätt. Vid kommande revision av
näringsfrihetsförordningen bör detta beaktas. Såsom anföres i kommunförbundens
remissyttranden bör kommunalanställda skorstensfejare ej
intaga särställning i vad gäller kommunens möjligheter till uppsägning av
anställningsavtalet utan jämställas med exempelvis brandchefer och andra
tjänstemän. De kommunala tjänstereglementena bör därför enligt min mening
uttömmande reglera anställda skorstensfejares tjänsteförhållanden.
Jag anser på grund av det anförda även anledning saknas att för de
skorstensfejare, som är enskilda näringsidkare, föreskriva särskild form
för deras antagande till skorstensfejare för sotningsdistrikt och att därpå
grunda en i författning bestämd rätt att bibehålla denna syssla. — ----
Brandlagsrevisionen föreslår två möjligheter till sådant undantag från
sotningsmonopolet att fastighetsägaren själv får ombesörja föreskriven sotning.
—
För min del anser jag brandsäkerhetshänsyn i detta avseende böra vara
avgörande. Vad gäller undantaget för enstaka, avlägset belägna bostadshus
framgår av remissyttrandena att sotningstaxorna är utformade under hänsynstagande
till även sådana sotningsobjekt, varför ekonomiska skäl ej
bör få grunda undantagsmedgivande. Viss möjlighet till undantag för objekt
som nu sagts bör dock finnas med hänsyn till de praktiska svårigheter, som
kan finnas att överallt upprätthålla sotningsmonopolet vid alla tillfällen.
Jag förutsätter att denna möjlighet behöver utnyttjas endast i sällsynta
fall. Därvid bör bestämmas att sotning genom skorstensfejarens försorg
skall ske exempelvis en gång årligen eller vartannat år. Om denna regel
tillämpas i sådana fall, där undantag medgivits, behöver det icke befaras
att framställningar om undantag föranleds av en önskan att undgå skorstensfej
arens brandsyneförelägganden.
Undantaget för större, främst industriella anläggningar är föremål för
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962
41
delade meningar hos remissorganen. I princip vill jag ansluta mig till brandlagsrevisionens
uppfattning, att föreskriven sotning skall få ske genom vederbörandes
egen försorg, om blott garanti föreligger för alt sotningen blir
sakkunnigt utförd. Kontroll härav måste ske med lämpliga mellanrum.
Denna bör få formen av eldstadsbrandsyn och som jag i det föregående anfört
kan sådan bäst ske i samband med sotning och bör alltså utföras av
skorstensfejaren. Av skorstensfejareorganisationernas yttrande synes framgå,
att en översyn av vissa sotningsfrister, främst för friliggande större
värmeanläggningar, kan göra utrymmet för undantagsmöjligheten mindre.
Jag vill understryka att undantag även i dessa fall bör förbindas med krav
på sotning och eldstadsbrandsyn genom skorstensfejaren exempelvis en
gång varje eller vartannat år.
Då som jag förut anfört undantagen för enstaka avlägsna byggnader lär
bli sällsynta och då det andra undantagsfallet främst är en teknisk fråga
ansluter jag mig till de remissinstanser som i motsats till förslaget förordar,
att undantag skall beviljas icke av brandstyrelsen utan såsom f. n. av brandchefen.
—
En sedan gammalt svår och omstridd fråga är sotningsfristernas längd.
Brandlagsrevisionens ingående undersökningar ger vid handen, att något
utredningsmaterial, som motiverar från sotbildningssynpunkt avsevärt ändrade
sotningsfrister icke står till buds samt att en särskild vetenskaplig
undersökning i detta ämne av olika skäl sannolikt icke skulle leda till användbara
resultat. Vissa allmänna synpunkter på de faktorer som ligger
till grund för sotbildningen och därmed får betydelse för sotningsfristerna
anföres likväl i betänkandet jämte i vissa avseenden kritik mot det sätt på
vilket dessa frister är bestämda i nuvarande normalbrandordningar. Vid
remissbehandlingen har även framställts anmärkningar mot att sotningsfristerna
för likartade objekt är väsentligt olika i skilda kommuner.
Med hänsyn till vad som förekommit anser jag att en allmän översyn
av sotningsfristerna bör verkställas av statens brandinspektion. Till brandlagsrevisionens
av remissinstanserna biträdda förslag att sotningsfristerna
i princip bör vara lika långa för en viss anläggning, oavsett om denna är belägen
i tätort eller glesbebyggelse ansluter jag mig. Jag anser också viktigt
att sotningsfristerna bedömes enbart från synpunkten av det sotningsbehov
för brandskyddsändamål, som föreligger under eldningssäsongen. I den mån
icke de särskilda anläggningarnas skick och eldningssättet föranleder annat
bör likformighet mellan kommunernas sotningsfrister eftersträvas.
Gällande lagstiftnings ståndpunkt att sotningsfristerna icke lämpligen
kan intagas i brandstadgan finner jag i likhet med brandlagsrevisionen ej
anledning frångå. En bestämmelse om maximifrist bör dock alltjämt ingå
i stadgan. Med hänsyn till sotningsfristernas ekonomiska betydelse ej blott
för kommunerna utan även för allmänheten, som har att bekosta sotningen,
samt för skorstensfejerirörelserna och indelningen i sotningsdistrikt anser
42 Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962
jag lämpligt att fristerna som hittills bestäms i brandordningarna. Den likformighet,
som enligt vad jag nyss anfört är önskvärd, kan därvid tillgodoses
genom att efter den förut nämnda översynen rekommendationer om sotningsfrister
införs i de exempel på brandordningar, som avses bli utarbetade
av statens brandinspektion.
Brandlagsrevisionens av remissorganen biträdda förslag att varje kommun
skall vara skyldig att antaga sotningstaxa, avsedd att med
bindande verkan ange priset på olika förekommande, av skorstensfejare
utförda arbeten, kan jag biträda. Brandlagsrevisionens uttalanden om sotningstaxans
rättsliga natur, som innebär bl. a. att sådan taxa icke reglerar
frågor om betalningsskyldighet och ej heller andra skorstensfejarens skyldigheter
gentemot kommunen eller allmänheten än i fråga om prissättningen,
ansluter jag mig till.
Gällande bestämmelser om att sotningstaxa för att vara gällande skall
fastställas av länsstyrelsen är ett led i statsuppsikten. Det av brandlagsrevisionen
som skäl för slopande av denna underställning anförda förhållandet
att sotningstaxorna numera grundas på normalsotningstaxor, tillkomna
efter förhandlingar mellan kommunernas och skorstensfejaremästarnas
organisationer, anses av flera remissinstanser ej avgörande. Såsom
överståthållarämbetet anför är sotningstaxans innehåll av betydelse för sotningskostnadernas
fördelning på skilda sotningsobjekt. På grund härav och
då, såsom påpekas i några yttranden, kommunalbesvär ej medger samma
fullständiga prövning som underställning, anser jag sotningstaxorna alltjämt
böra bli föremål för statlig kontroll i form av underställning och fastställelse
av länsstyrelsen.
6. Industribrandförsvar
Gällande bestämmelser m. m.
Utskottet hänvisar till propositionen sid. 90—92.
Brandlagsrevisionen (sid. 92—96)
I betänkandet framhålles, att lagens oklarhet i fråga om vidden av de
enskildas och främst då företagens skyldigheter stundom känts som en svårighet
för sådana med blygsamma ekonomiska resurser utrustade kommuner,
inom vilka finns en större industrianläggning, vars brandförsvar kommunen
ej kunnat åtaga sig ensam utan oskälig kostnad.
Brandlagsrevisionen föreslår, att vederbörande industriers och anläggningars
skyldigheter även bör i särskilda fall kunna omfatta, utöver anskaffning
och underhåll av materiel, hållandet av en personell organisation
för brandsläckning, s. k. industribrandkår.
Även staten såsom ägare av företag och civila och militära anläggningar
omfattas av den här föreslagna skyldigheten.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962
43
Inom brandlagsrevisionen har övervägts huruvida ej den samverkan
mellan industribrandkår och kommunalt brandförsvar,
som i skilda former förekommer redan nu, kunde breddas, till båtnad
för såväl kommuner som företag.
Vid övervägande av hithörande frågor har brandlagsrevisionen stannat
för att på detta område lika litet som beträffande kommuner inbördes föreslå
någon möjlighet att framtvinga släckningsavtal eller andra former av
organiserad samverkan.
Beträffande tillsynen över industribrandförsvaret
hänvisar brandlagsrevisionen till sina förslag om rationaliserat brandsyneförfarande.
Beträffande den interna tillsynen har brandlagsrevisionen kommit till
slutsatsen, att man både av principiella och praktiska skäl bör undvika dubbelorganisation
och skilda bestämmelser för skyddsarbetet inom företagen,
och föreslår därför, att skyddskommittéerna och skyddsombuden på sätt
arbetarskyddslagstiftningen medger ägnar ökat intresse åt industribrandförsvar
samt att i den blivande nya brandstadgan intages en erinran om att
arbetsgivare och arbetstagare i erforderlig omfattning bör samverka i syfte
att befrämja brandförsvaret å arbetsplatsen.
Remissyttrandena (sid. 96—99)
Förslaget om skyldighet att hålla industribrandkår är
föremål för delade meningar. Det avstyrkes av Sveriges industriförbund
och Svenska arbetsgivareföreningen.
Brandlagsrevisionens uppfattning att samverkan genom tvångsbestämmelser
icke är påkallad möter ej någon erinran i remissvaren.
Tillsynen över industribrandförsvaret beröres endast
av några få remissinstanser. Arbetarskyddsstyrelsen lämnar en ingående
redogörelse för förhållandet mellan brandförsvar och arbetarskydd. Sveriges
industriförbund och Svenska arbetsgivareföreningen gör ej erinran mot förslagets
rekommendationer om ökad samverkan på arbetsplatserna i brandskyddets
intresse och de föreslagna formerna härför.
Departementschefen (sid. 99—101):
Av vad brandlagsrevisionen anför framgår enligt min mening klart att
förebyggande av storbränder inom industrin är en av de allra angelägnaste
och kostnadsmässigt betydelsefullaste åtgärderna inom brandförsvaret. Följderna
av industribränder motiverar konstaterandet, att industribrandförsvaret
också är en fråga om säkerhet för ostörd produktion och om arbetarskydd.
Dessa förhållanden liksom en stor industribrands inverkan på arbetstillgången
i en ort medför därför att industribrandförsvaret i alldeles
särskilt hög grad måste anses som en angelägenhet av stor vikt för alla samhällsmedlemmar
och för kommuner och företag.
44
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962
Utgående från en sådan uppfattning, som jag för min del anser riktig, diskuterar
brandlagsrevisionen skilda möjligheter till förstärkning av industribrandförsvaret
och framlägger på vissa punkter förslag härom. Till en början
vill jag i detta sammanhang påpeka, att den tidigare nämnda rationaliseringen
av brandsyneförfarandet på sådant sätt att resurserna koncentreras
på de brandfarligaste objekten är ägnad att främst komma industribrandförsvaret
till godo. Jag anser vidare ett nära samarbete mellan
brandchefen och byggnadsnämnden angeläget, och utbytet av sådant samarbete
kommer att förbättras om brandcheferna såsom jag föreslår erhåller
bättre utbildning. Den planläggning redan på ritningsstadiet som härigenom
kan komma till stånd är likaledes av stor betydelse, när det gäller
att förebygga industribränder.
Brandlagsrevisionens förslag att vissa större industrier och anläggningar
skall kunna åläggas att till sitt eget skydd uppsätta industribrandkårer är
föremål för delade meningar, varvid de remissorgan som avstyrker förslaget
anför såväl principiella som praktiska invändningar. För min del anser jag
att brandförsvaret liksom f. n. i främsta rummet bör vara en kommunal
angelägenhet. Å andra sidan bör gällande skyldighet för ägare av byggnad,
upplag eller annan anläggning att vidtaga nödiga åtgärder till förebyggande
och bekämpande av brand icke inskränkas. Detta innebär skyldighet att anskaffa
släckningsanordningar och annan utrustning som erfordras för anläggningens
speciella förhållanden. Av Sveriges industriförbunds och Svenska
arbetsgivareföreningens yttrande framgår, att företagen därutöver har ett
starkt intresse av att komplettera det kommunala brandförsvaret med egna
åtgärder i rimlig omfattning samt att så redan sker i praktiken, vilket medfört
att antalet industribrandkårer överstiger 500.
Jag anser på grund av det anförda att gällande bestämmelser om de enskildas
skyldigheter i fråga om brandförsvar i nu berörda hänseenden tills
vidare bör bestå oförändrade, vilket enligt min mening innebär att enskild
icke kan åläggas att hålla brandkår. Jag förutsätter dock att man, med insikt
om industribrandförsvarets stora betydelse, på industrihåll skall finna
angeläget att ge silt bidrag till effektiviteten.
I frågan om samverkan mellan industribrandkårer och kommunalt brandförsvar
anser jag i likhet med brandlagsrevisionen och remissorganen icke
föreligga skäl att införa möjlighet att tvångsvis få till stånd släckningsavtal
eller andra former av organiserad samverkan. Tvångsvisa släckningsavtal
utan möjlighet att tvinga företag att hålla industribrandkårer skulle f. ö.
vara ägnade att motverka intresset att uppsätta eller bibehålla sådana kårer.
Vissa delar av den offentliga tillsynen har jag berört inledningsvis. Brandlagsrevisionens
detaljerade utredning om arbetarskyddslagstiftningens tilllämpning
inom industriernas brandförsvar såvitt avser personskada samt
därav följande behov av samarbete mellan brand- och arbetarskyddsmyn
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962
45
digheter föranleder icke någon erinran från arbetarskyddsstyrelsen, som
vitsordar att betydelsefullt sådant samarbete redan nu förekommer. Jag vill
för min del tillstyrka att de resurser som här står till buds i möjligaste mån
utnyttjas för brandförsvaret.
I likhet med brandlagsrevisionen och remissorganen anser jag vidare
viktigt att en ständigt fortgående intern tillsyn kommer till stånd på sådant
sätt att alla anställda engageras däri. Som skäl för att icke söka vinna detta
resultat med särskild lagstiftning anför brandlagsrevisionen dels svårigheterna
med avgränsningen mot arbetarskyddet, dels dettas möjligheter att
genom skyddsombud och skyddskommittéer engagera sig även i brandskyddsuppgifter.
För att täcka även sådana arbetsplatser, där arbetarskyddslagstiftningen
ej gäller, föreslås dock även en erinran i brandlagstiftningen
om att arbetsgivare och arbetstagare i erforderlig omfattning bör samverka
i syfte att befrämja brandförsvaret på arbetsplatsen. Denna ordning för ett
förbättrat internt brandförsvar inom industrierna tillstyrkes av Sveriges
industriförbund och Svenska arbetsgivareföreningen. För egen del hyser jag
en viss tvekan om dessa åtgärder blir tillräckliga. Jag anser det emellertid
icke möjligt att inom brandlagstiftningen gå längre än arbetarskyddslagstiftningen
och ge bindande föreskrifter om skyldighet att i brandförsvarssyfte
samverka på arbetsplatserna. Icke heller synes det böra ankomma på
lagstiftningen att meddela detaljerade ordningsföreskrifter för olika anläggningar.
Till en viss del kan det åsyftade resultatet nås genom de allmänna
bestämmelserna om straff för vårdslöshet med eld eller brandfarliga
föremål. Jag har emellertid kommit till uppfattningen att den viktigaste
och tjänligaste åtgärden på detta område är att hos de anställda sprida upplysning
och kunskap om förekommande risker och följderna av brand. På
dessa skäl och då, såsom framgår av yttrandet från industrins och arbetsgivarnas
organisationer, parterna på arbetsmarknaden själva förbereder
åtgärder i detta syfte anser jag frivilligheten på detta område vara att föredraga
och biträder sålunda brandlagsrevisionens förslag.
7. Kompetens- och utbildningsfrågor
Gällande bestämmelser
Utskottet hänvisar till propositionen sid. 102—103.
Brandlagsrevisionen (sid. 103—108)
I fråga om sättet för bestämmande av kompetenskraven bör enligt brandlagsrevisionen
följande allmänna synpunkter vara vägledande.
Den utbildning och kompetens som skall krävas av brandpersonalen och
främst då brandchefema i kommunerna måste bli beroende av de särskilda
förhållanden inom varje kommun, som inverkar på brandfara och släck
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
4G
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962
ningsmöjligheter. Den nu gällande uppdelningen på stad och land kan därför
icke lämpligen läggas till grund för olika krav på utbildning. En undersökning
av förhållandena måste göras i varje kommun för sig. Kompetenskraven
bör icke anknytas till brandkårstyp. I stället bör enligt förslaget i
brandordningen bestämmas vilken kompetens kommunens brandchef och
övrigt brandbefäl skall ha. Härigenom kommer kompetensfrågan under
länsstyrelsens prövning i samband med fastställelse av eller ändring i brandordningen.
I frågan om underställning av beslut om utseende av
brandchef och vice brandchef erinrar brandlagsrevisionen,
att det vid gällande lags tillkomst ansågs att länsstyrelsen med hänsyn till
sin tillsyn över brandförsvaret borde äga inflytande på den för dettas effektivitet
så viktiga frågan, vilka personer som skulle handha den närmaste
ledningen av brandförsvaret i kommunerna. Brandlagsrevisionen anser
emellertid att det från effektivitetssynpunkt numera icke erfordras underställning
såvitt kommunen utser en person som uppfyller de i författning
angivna formella kompetenskraven. Däremot bör i fall, då avsteg göres från
dessa krav, vare sig på grund av särskilda undantagsföreskrifter eller till
följd av äldre bestämmelsers giltighet, en prövning av den sakliga kompetensen
göras av länsstyrelsen i dess egenskap av tillsynsmyndighet. Förslaget
innebär sålunda att förordnande som brandchef och vice brandchef
skall meddelas av vederbörande kommunala organ.
Om brandchefssysslorna som kommunala förtroendeuppdrag
uttalar brandlagsrevisionen att brandförsvarets effektivitet
icke främjas genom att dessa befattningshavare utses tvångsvis. Så har veterligen
heller aldrig skett. Brandlagsrevisionen föreslår på grund av det
anförda att brandchefer och vice brandchefer i alla kommuner skall vara
heltids- eller deltidsanställda tjänstemän.
De av brandlagsrevisionen föreslagna allmänna grunderna för bestämmande
av kompetenskraven medför icke några genomgripande förändringar
för städerna och köpingarna. För huvuddelen av landskommunerna föreslås
däremot krav på väsentligt bättre utbildning för brandchefen
än för närvarande ävensom krav på viss utbildning även för övrigt brandbefäl.
De föreslagna kompetensbestämmelserna hänvisar till olika examina och
kurser vid statens brandskola. I fråga om denna utbildning framlägger
brandlagsrevisionen vissa ändringsförslag.
Brandlagsrevisionen har närmare övervägt hur en från skilda håll önskad
yrkesutbildning vid brandskolan av obefordrade heltidsanställda brandmän
skulle kunna ordnas men har ej ansett sig böra föreslå sådan utbildning.
En av brandlagsrevisionens ledamöter, ombudsmannen Axel Peterson, är
icke ense med övriga ledamöter samt påyrkar att viss regelbunden yrkesutbildning
för heltidsanställda brandmän sker.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962
47
Remissyttrandena (sid. 108—111)
Förslaget att kompetensbestämmelserna för brandbefäl i sina huvuddrag
skall framgå av brandstadgan och för varje kommun anges i brandordningen
samt grundas på brandrisker och övriga brandtekniska förhållanden
inom kommunen ävensom anknytas till behovet av heltidsanställd och
deltidsanställd personal möter ej erinran i remissvaren.
Förslaget att kommunalt b e s 1 u t om utseende av brandchef
och vice brandchef icke skall underställas länsstyrelsens
prövning i sådana fall där de formella kompetensbestämmelserna följts behandlas
av ett stort antal remissinstanser och avstyrkes från flera håll,
bl. a. av riksbrandinspektören.
Den föreslagna förbättrade utbildningen för heltidsanställda
brandchefer, vice brandchefer och därmed likställda befattningshavare
möter ingen annan erinran än att från något håll befaras, att de
skärpta inträdeskraven kan komma att medföra rekryteringssvårigheter.
Förbättrad brandmästareutbildning i enlighet med förslaget tillstyrkes
bl. a. av riksbrandinspektören.
Frågan om utbildning av heltidsanställda obefordrade brandmän tilldrar
sig stort intresse hos flera remissinstanser, varvid det övervägande flertalet
anser sådan utbildning av olika skäl önskvärd.
Förslaget om den deltidsanställda personalens utbildning
tillstyrkes av de flesta av de remissinstanser som yttrar sig på denna
punkt.
Beträffande de deltidsanställda obefordrade brandmännen föreslås från
ett par håll att de bereds möjlighet att genomgå viss utbildning.
Förslaget att brandchefssysslan icke längre skall kunna utgöra
ett kommunalt förtroendeuppdrag föranleder ingen erinran
från remissinstansernas sida.
Departementschefen (sid. 111—114):
För att brandförsvaret skall bli effektivt fordras uppenbarligen att brandpersonalen
är utbildad för sina uppgifter, men här som eljest måste tillses
att effektiviteten ej föranleder oskäliga kostnader. Utbildningskostnaderna
berör såväl staten som kommunerna. Brandlagsrevisionens av remissorganen
biträdda förslag, att kravet på personalens utbildning och kompetens skall
göras beroende av den enskilda kommunens brandrisker och andra på
brandförsvaret inverkande förhållanden, är enligt min mening ägnat att
underlätta den nämnda avvägningen. Jag anser därför i likhet med brandlagsrevisionen
och remissorganen riktigt att icke anknyta kompetenskraven
— liksom ej heller övriga författningsbestämmelser om brandförsvaret —
till kommunernas administrativa beskaffenhet. Icke heller bör författningsföreskrifterna
bygga på olika brandkårstyper, eftersom någon bestämd gräns
mellan olika typer ofta icke kan dragas. Detta gäller även kompetensföre
-
48
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 dr 1962
skrifterna. Det blir därför enligt min mening nödvändigt och lämpligt att
såsom brandlagsrevisionen föreslår kompetenskraven för personalen i varje
kommun bestäms i brandordningen. Statsuppsikten över effektiviteten sker
därvid genom att brandordningen skall prövas och fastställas av länsstyrelsen.
I betänkandet anföres olika skäl för att kompetensföreskrifter, trots den
nämnda prövningen för varje särskild kommun, åtminstone i sina huvuddrag
bör återfinnas i lagstiftningen. Så är fallet f. n. och någon avvikande
mening härom anmäles ej av remissorganen. För min del anser jag på de
skäl brandlagsrevisionen närmare utvecklat, främst då behovet av vägledning
för länsstyrelserna och önskemålet om likformig bedömning av likartade
kommuner, lämpligt att denna ordning behålles.
En grundtanke i förslaget är att sådana befattningshavare, som till följd
av brandförsvarsförhållandena och därav följande arbetsuppgifter i en kommun
behöver ägna hela sin tid åt brandförsvaret, d. v. s. vara heltidsanställda,
bör ha gedignare utbildning än deltidsanställda. Om göromålens mängd
ökar lär i allmänhet på detta område även deras svårighet öka samtidigt
som de blir mera mångskiftande. Jag anser därför att denna grundtanke,
som innebär att arbetsuppgifternas art och omfång bestämmer utbildningskravet,
är riktig. Behovet av heltidsanställd eller deltidsanställd personal
återspeglar sålunda enligt min mening i de flesta fall vad som i en viss kommun
erfordras i utbildningshänseende. På grund härav finner jag förslaget
att i lagstiftningen anknyta kompetensbestämmelserna till detta behov
välgrundat. Systemet är enligt förslaget uppbyggt så att inom envar av grupperna
heltids- och deltidsanställda som huvudregel föreskrives att brandchefen
och vice brandchefen skall ha den inom gruppen förekommande
högsta utbildningen med rätt för länsstyrelsen att i särskilda fall medge att
en viss inom gruppen förekommande lägre utbildning är tillfyllest. För min
del anser jag förslaget på ett lämpligt sätt tillgodose behovet av vissa normer
i förening med möjlighet till lokal anpassning.
De skäl som av flera remissinstanser anförts för att behålla underställning
av kommunala beslut om tillsättning av tjänst som brandchef och
vice brandchef anser jag icke bärande. Om dessa befattningshavare, såsom
jag förordar, får bättre utbildning kommer deras ställning allmänt sett att
stärkas. Kompetenskraven för dessa tjänster blir som nämnt prövade av
länsstyrelsen i samband med fastställelse av brandordning, också i sådana
fall där en befattningshavare skall vara gemensam för två eller flera kommuner.
Om de formella kompetensbestämmelserna iakttagits, föreligger
därför ej skäl att med hänsyn till intresset att till tjänsten förvärva en tillräckligt
kunnig och erfaren person låta länsstyrelsen överpröva tillsättningsbesluten,
en ordning som numera icke heller förekommer i fråga om några
andra jämförbara kommunala befattningshavare. Det måste vidare förutsättas
att kommunerna själva vidtager de åtgärder, som i undantagsfall
kan visa sig nödvändiga om en brandchef eller vice brandchef på grund av
49
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962
personliga förhållanden befinnes olämplig för sin syssla. Även om formella
kompetenskrav gäller för en viss tjänst kan dock avsteg därifrån få förekomma,
om en sökande på grund av övergångsbestämmelser kan åberopa
äldre föreskrifter, som befriar honom från de formella kraven. Jag biträder
brandlagsrevisionens förslag att länsstyrelseprövningen av den faktiska
kompetensen i sådana fall bör ersätta de formella kompetenskraven.
---Jag finner---, att brandlagsrevisionens förslag om olika
typer av brandbefälsutbildning och om sättet att bestämma vilka kompetenskrav,
som skall gälla i en viss kommun, är väl ägnat att täcka även de
förändrade förhållanden som kan följa av en indelning i större kommuner.
De föreslagna kompetensbestämmelserna får sitt innehåll genom föreskrifterna
om den utbildning, som skall förekomma vid statens brandskola.
Såsom brandlagsrevisionen förutsätter torde det liksom hittills få ankomma
på Kungl. Maj :t att meddela närmare bestämmelser om utbildningen.
I fråga om utbildningen av de heltidsanställda brandcheferna och vice
brandcheferna möter vid remissbehandlingen ingen annan erinran än att
man på sina håll befarar rekryteringssvårigheter på grund av förslaget om
ökade inträdeskrav. Dessa ökade krav avser främst kunskaper i ämnena
mekanik och hållfasthetslära. Efter vad jag inhämtat föreligger möjligheter
att bereda aspiranterna tillfälle att inhämta dessa kunskaper under
första delen av utbildningen och jag anser därför nämnda farhåga icke böra
hindra en enligt min mening önskvärd reform av den högsta brandbefälsutbildningen.
Med hänsyn till de föreslagna arbetsuppgifterna för heltidsanställda
brandmästare anser jag i likhet med remissorganen den föreslagna
förlängningen av deras utbildning motiverad.
I frågan om statlig utbildning av obefordrade heltidsanställda brandmän
föreligger delade meningar. Vid remissbehandlingen uttalar ett stort antal
remissorgan sin anslutning till reservantens önskemål om sådan utbildning.
Olika förslag till lösning av denna fråga framläggs i yttrandena. Jag har
föranstaltat om närmare utredning bl. a. rörande möjligheterna att få till
stånd en enhetlig utbildning av den obefordrade heltidsanställda brandpersonalen
och innan denna utredning slutförts, är jag icke beredd att taga ställning
i frågan.
Vad beträffar det deltidsanställda brandbefälet innebär förslaget ökade
krav på kommunerna, dels så att brandcheferna i huvuddelen av landskommunerna
skall undergå två månaders utbildning i stället för tre veckors, dels
så att motsvarande utbildning även fordras för vice brandchef. Det föreslås
vidare, att krav på en kortare utbildning skall införas för det lägre befälet
i vissa kommuner. Behovet av en förbättrad utbildning efter dessa grunder
vitsordas allmänt av remissorganen.---Jag anser---de av
brandlagsrevisionen föreslagna utbildningskurserna till sin längd och sitt
innehåll vara väl ägnade att tillgodose de behov som kan uppkomma både i
nuvarande kommuner och i blivande storkommuner.
4 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 saml. 3 avd. Nr 11
50
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962
Med ställningstagandet till frågan om utbildning av deltidsanställda obefordrade
brandmän torde lämpligen böra anstå tills motsvarande fråga för
den heltidsanställda personalen är mogen för avgörande.
8. Ersättning för brandsläckningskostnader
Gällande bestämmelser m. m.
Utskottet hänvisar till propositionen sid. 114—116.
Brandlagsrevisionen (sid. 116—118)
I fråga om statens deltagande i kostnaderna för förebyggande och bekämpning
av skogsbrand föreslår revisionen icke några ändringar i
vad som nu gäller i denna del.
Beträffande ersättning för släckningskostnader vid brand i statens
egendom föreslår brandlagsrevisionen, att kommunerna i viss utsträckning
bereds ersättning av statsmedel för släckningskostnader uppkomna vid
brand i statlig egendom. Ersättningsrätten grundas enligt förslaget icke på
det förhållandet, att försäkringsinrättningarna utger släckningskostnadsersättning
till landskommunerna, utan på att staten i avsevärd omfattning
är fri från gäldande av kommunalskatt men ändock äger åtnjuta det kommunala
brandförsvarets tjänster. Bortsett från skog, där ersättning av statsmedel
redan utgår av andra skäl, är det huvudsakligen sådan statlig egendom
som ej är kommunalskattepliktig som drabbas av bränder. Ersättning
bör enligt förslaget också utgivas för släckningskostnader i städerna. Bagatellfall,
som icke är nämnvärt betungande för kommunerna, bör likväl
undantagas så som fallet är med skogsbrandsläckningskostnader. Statsverkets
kostnader för släckning i statlig egendom beräknas i betänkandet till
omkring en halv miljon kronor årligen.
Remissyttrandena (sid. 118—119)
Om skogsbrandsläckningskostnaderna uttalar sig endast
få remissinstanser. Statskontoret ifrågasätter om icke med hänsyn till utvecklingen
mot större och bärkraftigare kommunenheter och ett enhetligare
brandförsvar ändringar i begränsande syfte bör vidtagas i de grunder som
avser statens medverkan; sålunda synes exempelvis ersättning av statsmedel
ej böra utgå till kommunal brandstyrka, som bekämpat skogsbrand inom
den egna kommunen.
Förslaget att kommunerna skall få ersättning av statsmedel för kostnader
för brandsläckning i statens egendom tillstyrkes
av riksbrandinspektören, länsstyrelserna i Stockholms, Kopparbergs och
Gävleborgs län samt brandchefen i Stockholm ävensom av järnvägsstyrelsen,
som upplyser att den efter prövning från fall till fall ersatt kommun,
som haft avsevärda utlägg för brandsläckning, oaktat gällande lagstiftning
51
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962
måste tolkas så att formell rätt eller skyldighet att utge ersättning ej föreligger.
Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund gör ej erinran mot
förslaget.
överståthållaråmbetet påpekar att enligt förslaget ersättning skulle kunna
utgå även i Stockholm, som i egenskap av administrativt centrum företer
en koncentration av statliga byggnader, samt fortsätter.
Även om det skulle kunna tänkas uppkomma fall, där släckningsarbete
i statlig egendom finge sådan omfattning att kostnaderna kunde betraktas
som betungande, även ställda i relation till stadens löpande kostnader för
brandkåren, måste överståthållaråmbetet ställa sig tveksamt beträffande
lämpligheten av att isolerat på detta område lagfästa en ny statsbidragsrätt.
Erinras må att hela frågan om städernas rättigheter och skyldigheter
i förhållande till staten är föremål för särskild utredning.
Förslaget avstyrkes av statskontoret, som finner de av brandlagsrevisionen
anförda skälen ej bärande. Domänstyrelsen upplyser, att domänverkets
fastigheter icke är undantagna från kommunal skatt, att en stor del av domänverkets
byggnader är brandförsäkrade, att ersättning därför utgår från
försäkringsinrättningarna samt att brandrisken och brandfrekvensen i verkets
byggnader på grund av brandskyddsanläggningarnas goda standard är
låg. Domänstyrelsen finner med anledning härav att kommuner icke bör
beredas ersättning av statsmedel för kostnader, åsamkade genom släckning
av brand å domänfondens fastigheter med undantag av skogsbrandsläckningskostnader.
Svenska försäkringsbolags riksförbund framhåller, att
brandlagsrevisionen synes ha utgått ifrån att brandförsäkringsbolagen även
i fortsättningen kommer att lämna landskommunerna släckningskostnadsbidrag,
samt upplyser i anledning härav att frågan angående denna bidragsgivning
f. n. är under omprövning.
Departementschefen (sid. 119—120):
Kostnaderna för släckning av skogsbrand drabbar kommunerna mycket
olika och rent allmänt torde kunna påstås, att de kommuner som får vidkännas
dessa kostnader är de som bäst är i behov av statligt bidrag. För
min del anser jag de skäl, som sedan gammalt anförts och av brandlagsrevisionen
närmare redovisas, alltjämt motivera statens medverkan på detta
område. Den av statskontoret påpekade utvecklingen mot större och bärkraftigare
kommuner utgör därför enligt min mening ej skäl att slopa
släckningskostnadsersättningen av statsmedel men bör beaktas vid bestämmandet
av den lägsta kostnad, under vilken ersättning till brandstyrka av
praktiska skäl ej bör utgå.
Ersättning till kommunal brandstyrka vid skogsbrandsläckning även inom
den egna kommunen är enligt min uppfattning motiverad för att icke kommuner
med ett snabbt och effektivt brandförsvar skall komma i sämre läge
än kommuner med mindre ändamålsenligt brandförsvar och för att en snabb
52 Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962
insats skall säkerställas. Jag kan sålunda på denna punkt icke biträda statskontorets
önskemål om ändring i ersättningsgrunderna.--- -—-
Jag föreslår sålunda inga principiella ändringar i de grunder som f. n.
gäller för statens bidrag till kostnader i samband med brandsläckning. Liksom
hittills bör i lagstiftningen endast anges dessa grunder såsom en ram,
inom vilken ersättning av statsmedel må utgå, medan det torde få överlämnas
åt Kungl. Maj :t att utfärda erforderliga tillämpningsbestämmelser.
Förslaget om kommuns rätt till släckningskostnadsersättning av statsmedel
efter brand i statlig egendom är föremål för delade meningar. I likhet
med statskontoret finner jag för min del det förhållandet att kommunalskatt
ej utgår för viss statlig egendom icke utgöra en bärande grund för sådan
ersättningsrätt. Brandlagsrevisionens motsatta tankegång har också medfört
att dess förslag går längre än vad som i och för sig erfordras för att
tillgodose de i detta sammanhang framkomna önskemålen; förslaget omfattar
nämligen även ersättningsrätt för städerna och även beträffande sådan
statlig egendom, där försäkringsinrättningarna betalar släckningskostnaderna.
Uppenbart är att grunden till de kommunala önskemålen om ersättning
av statsmedel är försäkringsinrättningarnas släckningskostnadsbidrag.
Såsom framgår av Svenska försäkringsbolags riksförbunds yttrande
är frågan om denna bidragsgivning f. n. under omprövning. Om den bortfaller
-—- något som det tillkommer försäkringsinrättningarna att själva avgöra
— kan icke längre en jämförelse mellan dem och staten åberopas.
Följden blir emellertid att brandförsvarskostnaderna i landskommunerna
ökar. Jag anser dock på grund av det anförda icke lämpligt att på detta
område nu lagfästa en helt ny statsbidragsform.
Endast i undantagsfall torde kostnaderna för släckning av brand i statlig
egendom bli orimligt betungande för landskommunerna, och dessa fall lär
bli allt sällsyntare i den mån kommunerna genom en ny kommunindelning
blir bärkraftigare. Likväl kan enstaka fall tänkas uppkomma där sådana
!kostnader blir så betydande för kommunens ekonomi att statligt bidrag till
tsläckningskostnaderna får anses skäligt. Jag anser dock icke lämpligt att
meddela särskilda bestämmelser härom utan förordar att det får ankomma
på statsmakterna att efter framställning och prövning av de föreliggande
omständigheterna från fall till fall avgöra i vad mån ersättning bör utgå.
9. Brandordning
Gällande bestämmelser
Utskottet hänvisar till propositionen sid. 120—121.
Brandlagsrevisionen (sid. 121—124)
Brandlagsrevisionen föreslår, att varje kommun liksom enligt gällande lagstiftning
skall vara skyldig att antaga brandordning. Denna skall liksom
53
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962
f. n. underställas länsstyrelsen, som har att pröva såväl de beslutade föreskrifternas
laglighet som deras lämplighet ävensom huruvida eljest skäl
föreligger att vägra fastställelse. Vid fastställelseprövningen har länsstyrelsen
att utan ändring fastställa eller också vägra fastställa den underställda
brandordningen. Det tillkommer alltså icke länsstyrelsen att fastställa en
brandordning med däri av länsstyrelsen företagna ändringar, med undantag
dock för redaktionella ändringar utan saklig betydelse. Vägras fastställelse
skall skälen därtill anges. Om fullmäktige därefter icke fattar nytt beslut i
ärendet och länsstyrelsen anser den ifrågasatta föreskriften i brandordningen
erforderlig, får länsstyrelsen enligt förslaget själv förordna i ämnet,
men förordnandet skall då underställas Kungl. Maj :ts prövning.
För brandstyrelse skall enligt förslaget gälla kommunallagens bestämmelser
om kommunens styrelse och några föreskrifter i brandordningarna
om brandstyrelses sammansättning, arbetsformer o. dyl. blir därför ej erforderliga.
Brandordning skall enligt förslaget upptaga de bestämmelser, som utöver
vad i brandlagen och brandstadgan föreskrives är erforderliga för brandförsvarets
ordnande i kommunen. Härmed avses att brandordning icke får
inskränka eller mildra lagens eller stadgans föreskrifter samt att i brandordning
ej skall återges sådana föreskrifter. Vidare får, uttalar brandlagsrevisionen,
ej intagas andra bestämmelser än sådana som erfordras för
brandförsvaret.
Ej heller får enligt förslaget i brandordning intagas bestämmelse om förhållande,
som regleras i annan allmän författning än brandlagen och brandstadgan.
Byggnadsbestämmelser bör således enligt förslaget icke intagas
i brandordningarna.
I övrigt skall enligt förslaget liksom f. n. i brandordning intagas bestämmelser
om brandstyrka och brandbefäl, om vissa för brandförsvaret erforderliga
anordningar samt om brandsyn och sotning jämte sotningsfrister.
Nyheter i förslaget är att brandordning skall innehålla bestämmelser om
brandstyrkans utryckningsberedskap samt om den kompetens som fordras
för kommunens brandbefäl. Vissa i de nuvarande brandordningarna upptagna
bestämmelserna om vad som åligger allmänheten till förekommande
och släckning av brand har i förslaget överflyttats till brandstadgan. En
gemensam ansvarsbestämmelse för överträdelser av sådana föreskrifter i
brandordning, som där är särskilt straffbelagda, intages enligt förslaget i
brandstadgan.
Brandlagsrevisionen uttalar, att ett genomförande av dess förslag kommer
att kräva omarbetning av brandordningarna, samt föreslår, att statens
brandinspektion får i uppdrag att med biträde av särskilda sakkunniga och
i samverkan med kommunförbunden avge förslag till exempel på brandordningar
för olika typer av kommuner. I avbidan på att sådana förslag blir
54
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962
fastställda och tills kommunerna hinner underställa länsstyrelserna förslag
till nya brandordningar får hittills gällande brandordningar lända till efterrättelse
i den mån de ej strider mot den nya lagen eller stadgan. Denna övergångstid
föreslår brandlagsrevisionen bli två år.
Remissyttrandena (sid. 124—125)
Förslagen om brandordnings antagande, fastställelse och allmänna innehåll
möter ej erinran i remissvaren och detsamma gäller förslaget att kommunallagen
blir tillämplig på brandstyrelse.
Förslaget att byggnadsbestämmelser icke vidare skall kunna
intagas i brandordning biträds bl. a. av byggnadsstyrelsen, domänstyrelsen
och riksbrandinspektören, medan några remissinstanser uttalar sig för bibehållande
av byggnadsbestämmelser i brandlagstiftningen eller i brandordningarna.
Departementschefen (sid. 125—128):
Såsom jag tidigare anfört anser jag erforderligt att vid sidan av brandlagen
och brandstadgan även framdeles ha lokala brandordningar. Jag har
också uttalat att brandordningarna bör underställas länsstyrelsen för prövning
och fastställelse. Brandlagsrevisionens förslag om förfarandet härvidlag
ansluter sig helt till motsvarande bestämmelser i allmänna ordningsstadgan
och 1958 års hälsovårdsstadga. En sådan likformighet inom den
specialreglerade förvaltningen finner jag önskvärd. Jag biträder även förslaget
att kommunallagens bestämmelser om kommunens styrelse skall bli
tillämpliga på särskild brandstyrelse, om sådan tillsättes. Härigenom kan
brandordningarnas omfång minskas.
Ett intresse kan stundom föreligga att i brandordning ha föreskrifter,
som från teknisk eller ekonomisk synpunkt befordrar en ändamålsenlig
kommunal verksamhet men som går utöver vad som från brandförsvarssynpunkt
är påkallat. Jag vill därför i likhet med brandlagsrevisionen framhålla,
att andra bestämmelser än sådana som erfordras för brandförsvaret
ej får intagas i brandordning. Likaså är det enligt min mening klart att
brandordningen icke får inskränka lagstiftningens bestämmelser. Ej heller
är det lämpligt att, såsom f. n. i ej ringa omfattning förekommer, sådana
bestämmelser återges i brandordningen. Ett eventuellt önskemål att tillhandahålla
alla för kommunen gällande brandförsvarsbestämmelser i en
enda urkund torde utan olägenheter kunna tillgodoses på annat sätt.
Enligt förslaget får i brandordning ej heller intagas bestämmelser om förhållanden
som regleras i annan allmän författning än brandlagen och brandstadgan.
Denna princip, som gäller även för hälsovårdsordningar, är enligt
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962
55
min mening riktig. Principen leder till att bestämmelserna i författningarna
om explosiva och brandfarliga varor icke får skärpas i brandordning, vilket
även står i överensstämmelse med vad som förekommit under förarbetena
till den nya förordningen om brandfarliga varor (prop. 1961: 173).
Den nämnda principen innebär enligt brandlagsrevisionen även att byggnadsbestämmelser
ej har sin plats i brandordning. Eftersom byggnadslagstiftningen
ej gäller ekonomibyggnader för jordbruk, skogsbruk och jämförliga
näringar men ett från brandskyddssynpunkt tillfredsställande byggnadssätt
där är viktigt, förordar några remissinstanser att nuvarande möjligheter
att i brandordning ge byggnadsbestämmelser bibehålls. Jag vill
emellertid för min del ansluta mig till brandlagsrevisionens av flera remissinstanser,
däribland byggnadsstyrelsen och riksbrandinspektören, biträdda
uppfattning, som grundas på att behovet av byggnadstekniska brandskyddsbestämmelser
av statsmakterna beaktats vid byggnadslagstiftningens tillkomst
och bestämmandet av dess tillämplighetsområde samt att alla
byggnadsbestämmelser av praktiska skäl bör återfinnas i en och samma
lagstiftning. En hänvisning i brandordning till byggnadsstyrelsens anvisningar
skulle enligt min mening innebära ett kringgående och en otillåten
skärpning av byggnadslagstiftningen.
På grund härav finner jag i likhet med riksbrandinspektören att endast
åtgärder vid brandsyn står till buds, om man, såsom anfördes vid tillkomsten
av 1959 års byggnadslagstiftning, inom brandlagstiftningens ram skall
tillgodose kravet på här berörda byggnaders brandskydd. Såsom påpekas i
några yttranden är det en avgörande nackdel, att krav på byggnadsåtgärder
framställs först sedan byggnaden uppförts. Svårigheten ligger sålunda i att
hos dem, som bygger utan att byggnadslov fordras, på förhand sprida
kännedom om de krav på brandsäkerhet som också i sådana fall måste
uppställas. Den enligt nuvarande brandstadga givna möjligheten att i landskommuns
brandordning intaga byggnadsanvisningar, vilka som brandlagsrevisionen
anför icke kan få bindande verkan, är att förstå som ett försök
i denna riktning. Stor betydelse har här också de villkor som stadgas
för erhållande av lån till uppförande av ekonomibyggnader för jordbruket.
Vid behandlingen av 1959 års byggnadsstadga synes man ha ansett vissa
minimifordringar i brandskyddshänseende böra gälla även för jordbrukets
ekonomibyggnader och andra byggnader, för vilka ej fordras byggnadslov,
och detta är enligt min mening oundgängligt. Mot denna bakgrund får bedömas
vad som vid brandsyn på en byggnad av nu aktuell art kan anses
som nödig åtgärd och skälig kostnad. Till en början vill jag uttala att brandchefen
på samma sätt som byggnadsnämnden i detta hänseende måste betraktas
som en kommunal myndighet, som har att tillhandagå allmänheten
med erforderlig service. Om den som ämnar uppföra en byggnad, för vilken
byggnadslagstiftningen formellt icke gäller, i enlighet härmed rådfrågar
56 Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962
brandchefen, bör denne givetvis i allt väsentligt söka tillse att byggnadsstyrelsens
anvisningar till byggnadsstadgan följes såvitt de har betydelse för
den planerade byggnadens brandskydd. Vid brandsyn kan däremot av kostnadsskäl
icke krävas ombyggnadsåtgärder utan huvudsakligen komma i
fråga mindre ändringar eller kompletteringar, exempelvis när det gäller
rökkanaler, eldstäder, bränsleförråd och pannrum. I den mån det är möjligt
bör givetvis även sådana åtgärder vidtagas i enlighet med byggnadsstyrelsens
anvisningar. Vidare bör vid brandsyn kunna krävas goda utryrnningsmöjligheter
för människor och djur. I den mån byggnadstekniska förhållanden
gör dylika åtgärder otänkbara av kostnadsskäl blir det nödvändigt
att mera inrikta sig på sådana åtgärder, som kan vidtagas i efterhand,
vilket främst gäller alarmerings-, livräddnings- och släckningsanordningar.
Sammanfattningsvis vill jag sålunda uttala att det för den byggande allmänheten
bör klargöras att även i fall, där byggnadslov ej fordras, vissa elementära
krav på brandskyddsåtgärder kan uppställas av brandmyndigheten
och att det därför är i den byggandes intresse att i god tid utnyttja den
service som denna myndighet kan ge. En erinran härom synes kunna intagas
i brandordningarna.
Liksom i fråga om allmän ordning och hälsovård är det angeläget att icke
på brandförsvarets område genom bestämmelse i brandordning lägges onödigt
tvång på allmänheten eller eljest göres obefogade inskränkningar i den
enskildes frihet.
Jag ansluter mig vidare till brandlagsrevisionens ståndpunkt att sådana
bestämmelser, som f. n. återfinns i brandordningarna men som kan anses
vara av generell karaktär, i den mån de erfordras bör överflyttas till de för
brandförsvaret gällande författningarna. F. n. är överträdelse av alla i
brandordningarna meddelade föreskrifter straffbelagda. Detta är enligt min
mening icke lämpligt och jag ansluter mig därför till brandlagsrevisionens
förslag att det särskilt bör anges vilka brandordningsföreskrifter som skall
föranleda straff vid överträdelse samt att en för sådana fall avsedd gemensam
bötesbestämmelse meddelas i brandstadgan.
Ett genomförande av den föreslagna nya brandlagstiftningen gör som
brandlagsrevisionen påpekar omarbetning av brandordningarna nödvändig.
Vid denna omarbetning är det även nödvändigt att så långt möjligt beaktas
den planering, som enligt vad jag föreslagit, samtidigt skall ske i fråga om
kommunindelningen. Därjämte bör som brandlagsrevisionen framhåller på
statens brandinspektion ankomma att utarbeta exempel på brandordningar
för olika typer av kommuner. En övergångstid av två år, efter vilken de nya
brandordningarna skall vara fastställda, finner jag lämplig.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962
57
V. Specialmotivering till författningsförslagen
(sid. 128—170)
1. Förslaget till brandlag
1 §■
Paragrafens första stycke har samma lydelse som 1 § första stycket gällande
brandlag.
Departementschefen:
Vid total samordning av skogsbrandförsvar med bygdebrandförsvar samt
då municipalsamhällen för brandförsvar förutsätts icke vidare skola förekomma
föreligger ej längre behov av gällande lags bestämmelser i dessa
ämnen. Enligt 1957 års kommunalförbundslag skall, om kommunalförbund
handhar angelägenhet som det enligt särskild författning åligger kommunen
att vårda, författningens bestämmelser om kommun ha avseende å förbundet.
På grund härav erfordras icke längre i brandlagen en särskild bestämmelse
härom. Att kommuner även i andra former äger samverka för
brandförsvarets ordnande är förut nämnt.
Uttrycket brandstyrelse i andra stycket är en teknisk term för den kommunala
nämnd, som enligt kommunens fullmäktiges bestämmande skall
handha förvaltningen av brandförsvarets angelägenheter. Till brandstyrelse
kan utses kommunens styrelse eller annan kommunal nämnd eller också
kan en särskild brandstyrelse tillsättas. Närmare bestämmelser om särskild
brandstyrelse ges i brandstadgan. I förvaltningen av brandförsvarets angelägenheter
ingår bl. a. uppgiften att utse brandchef och vice brandchef. De i
5 § nuvarande lag upptagna bestämmelserna härom saknar därför motsvarighet
i lagförslaget.
2 §■
Paragrafen har delvis sin motsvarighet i 3 och 4 §§ gällande brandlag.
Departementschefen :
Till det vid remissbehandlingen biträdda förslaget att utmönstra begreppen
yrkesbrandkår och borgarbrandkår ur författningstexten och i stället
endast indela personalen i olika kategorier, som bygger på anställningsformen,
ansluter jag mig.---
Det synes mig lämpligt att i lagen särskilt upptages brandchef och vice
brandchef vid sidan om brandkår och brandvärn bl. a. av det skälet att, som
jag tidigare anfört, befrielse från skyldighet att hålla brandkår eller brandvärn
icke medför befrielse från att utse kommunal brandchef. Likaså finner
jag påkallat att, om enligt mitt förslag allt brandförsvar, inbegripet skogsbrandförsvaret,
i en kommun ställes under enhetlig ledning, i lagen anges
att endast en brandchef skall finnas.
58
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962
Såsom jag förut anfört föreslår jag att utbildad skorstensfejare skall
finnas för alla kommuner. Det har synts lämpligt att i förevarande paragraf
intaga en bestämmelse härom.
3 §.
Paragrafen har med undantag för en terminologisk jämkning samma
lydelse som 7 § gällande brandlag.
Departementschefen:
Av 4 § framgår att befrielse från skyldigheten att hålla brandkår även
kan avse därtill hörande materiel, byggnader och andra anordningar. Om
nödiga fasta vattentillgångar måste kommunen däremot alltid själv draga
försorg. Vid tillkomsten av gällande brandlag uttalades att åläggande för
kommun att utföra anläggningar för att trygga vattentillgången — branddammar
och brandbrunnar — med hänsyn till därmed förbundna kostnader
i regel icke syntes böra meddelas om ej bidrag till anläggningskostnaden
kunde erhållas av staten eller från annat håll. Är 1960 upphörde ett sedan
1944 utgående statsbidrag för ändamålet. Brandlagsrevisionen anför att behovet
av branddammar på sina håll alltjämt är avsevärt samt att statsbidragets
upphörande icke kan få befria kommunerna från skyldigheten att sörja
för nödig vattentillgång, vilken är en väsentlig förutsättning för brandkårernas
verksamhet. Härutinnan delar jag brandlagsrevisionens uppfattning.
Omfattningen av denna skyldighet skall bedömas så att oskälig kostnad icke
åsamkas kommunerna, och bedömandet blir sålunda i fråga om åtgärder för
vattenförsörjningen detsamma som gäller övriga kommunen enligt denna
paragraf åvilande skyldigheter, nämligen att utgifterna för brandförsvaret
måste avvägas så att de står i rimligt förhållande till de värden som skall
skyddas och till kommunens ekonomiska bärkraft.
4 §.
Paragrafen ersätter 3 § sista stycket gällande brandlag.
Departementschefen:
Jag biträder brandlagsrevisionens och remissorganens uppfattning, att
befrielse från skyldigheten att hålla brandkår även bör medföra befrielse
från skyldigheten att hålla därtill hörande byggnader, materiel och anordningar.
Detta har kommit till uttryck i lagtexten.
5 §.
Paragrafen motsvarar 8 § gällande brandlag.
6 §.
Paragrafen motsvarar 9 § gällande brandlag.
Tredje lagutskottets utlåtande nr It år 1962
59
Brandlag srevisionen
Angående behörigheten att rekvirera släckningshjälp samt förutsättningarna
härför yttrar brandlagsrevisionen.
I fråga om behörigheten lär det vara tillfyllest att denna såsom nu tillkommer
brandchef, varmed dock i enlighet med riksbrandinspektörens tolkning
bör jämställas släckningsledaren, d. v. s. den som för befälet på en
brandplats. Lagtexten har i 8 § andra stycket förslaget till brandlag omarbetats
i enlighet härmed. I detta sammanhang bör tilläggas, att lagen icke
skall förstås så att brandchefen eller befälhavaren personligen har att framföra
sin begäran om släckningshjälp. Den brandchef — eller jourhavande
brandbefäl — som mottager en sådan framställning måste med andra ord
i princip vara berättigad att, där ej särskilda skäl annat föranleda, godtaga
en uppgift om att framställningen beslutats av behörig befattningshavare
och sker på dennes uppdrag.
Vad härefter angår förutsättningarna för hjälpskyldigheten böra såväl
storbrand som flera samtidiga bränder rymmas inom 9 § brandlagens
gällande lydelse. Brandlagsrevisionen föreslår, att härtill läggas de fall,
där den egna brandkåren är ur stånd att ingripa mot brand. En sådan
situation kan bero av orsaker som sjukdom, olycksfall, fordons- och materielskador,
snöhinder, ras eller andra kommunikationshinder. Tillägget avser
däremot icke fall, där den egna brandkåren till följd av för stort avstånd
ej kan ingripa snabbt nog för att göra en effektiv insats. Dylika
fall böra lösas avtalsvägen. Den utvidgning av förutsättningarna för hjälpskyldighet,
som brandlagsrevisionen sålunda föreslår, är icke av ingripande
betydelse utan innebär närmast ett lagfästande av praxis på detta område.
Då behörigheten att göra framställning om lagstadgad släckningshjälp föreslås
bibehållen inom brandbefälets krets, föreligga garantier mot de felbedömningar
av hjälpbehovet, som kunde bli en följd av att sådan behörighet
tillädes allmänheten eller en vidare krets personer.
Det bör anmärkas, att släckningshjälp icke nödvändigt behöver omfatta
en utryckande släckningsenhet utan även bör kunna bestå i tillhandahållande
av viss materiel, t. ex. skum, reservslang eller radioapparater, eller
viss specialutbildad personal.
Remissyttrandena
Brandstyrelsen i Falköping erinrar om att behov av rekvisition av släckningshjälp
kan föreligga utan att brand inträffat. Vid extrema tillfällen,
exempelvis vid pyromanbränder, storbrand o. dyl., vid vilka den egna brandkåren
är helt engagerad och ur stånd att ingripa mot ytterligare en brand,
har den allmänna regeln varit att en grannkommuns brandkår inkallats
till brandstationen för att där upprätthålla beredskap och omedelbart kunna
ingripa om ytterligare bränder skulle inträffa, och brandstyrelsen anser
därför av vikt att lagen bereder möjlighet att i dylika fall rekvirera släckningshjälp.
Departemen tschefen:
I avsnittet om kommunal samverkan har jag berört användningen av
släckningsavtal och rekvisition av släckningshjälp och därvid anslutit mig
60 Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962
till uppfattningen att den lagstadgade släckningshjälpen bör förbehållas
oförutsebara fall.
Brandlagsrevisionens förslag om vissa jämkningar i behörigheten att tillkalla
släckningshjälp samt om förutsättningarna för sådan hjälp biträder
jag. Den av brandstyrelsen i Falköping berörda frågan om släckningsberedskap
vid särskilda tillfällen torde i vissa fall kunna lösas avtalsvägen. Jag
tänker särskilt på sådana redan nu förekommande fall, där en stad avtalat
med kringliggande kommuner att såsom borgarbrandkår eller eljest som
reserv få anlita dessas brandkårer. Emellertid anser jag riktigt att släckningshjälp
enligt förevarande paragraf bör få rekvireras för de berörda beredskapsbehoven.
Den föreslagna lagtexten har jämkats i överensstämmelse
härmed.
Av 4 § framgår, att som kommunal brandkår skall anses brandkår, beträffande
vilken släckningsavtal träffats. Kommunen skall alltså med sådan
brandkår kunna fullgöra den hjälpskyldighet som avses i förevarande paragraf.
Detta måste uppmärksammas när släckningsavtalet ingås.
7 §•
Paragrafen motsvarar 10 § gällande brandlag.
8 §.
Paragrafen motsvarar 11 § gällande brandlag.
Departementschefen:
Den nu behandlade bestämmelsen om enskildas skyldigheter ligger till
grund för brandsyneförfarandet. Hithörande frågor måste i allmänhet i
samband med brandsyn och med länsstyrelsens tillsyn bli föremål för avgörande
från fall till fall efter de nämnda allmänna riktlinjerna för en
rättvis avvägning. I avsnittet om brandordningar har jag berört omfattningen
av brandsyneförelägganden i byggnadstekniska och andra avseen*
den i sådana fall då en byggnad eller anläggning uppförts utan att byggnadslov
varit erforderligt.
Motsvarande fråga kan bli aktuell även vid brandsyn å byggnad som
uppförts efter byggnadslov. Vid tillkomsten av gällande lag uttalades, att
det icke borde få förekomma att ett av byggnadsnämnd godkänt byggnadssätt
skulle behöva ändras till följd av föreläggande, grundat på förevarande
bestämmelse. Med hänsyn till den byggandes rättssäkerhet måste denna
uppfattning i princip anses riktig. Dess tillämpning förutsätter emellertid
enligt min mening att brandteknisk sakkunskap beretts tillfälle att i samband
med byggnadsnämndens granskning särskilt tillvarataga brandsäkerhetsintresset.
Jag vill därför erinra om att det vid tillkomsten av 1959 års
byggnadsstadga ansågs ofrånkomligt att vederbörande föredragande i bygg
-
61
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962
nadsnämnden skulle tillse att nämnden finge kännedom om bl. a. brandchefens
synpunkter på frågor inom hans verksamhetsområde. Den omständigheten
att brandchefen måhända saknar byggnadsteknisk utbildning får
enligt min mening ej utgöra skäl häremot, eftersom en sådan brandchef
har möjlighet att i sin tur vända sig till högre brandteknisk sakkunskap.
Brandsynemyndighet bör sålunda icke kräva säkerhetsåtgärder utöver vad
som är uttryckligen föreskrivet i samband med byggnadslov eller i samband
därmed prövats eller eljest är gängse, utan att behov därav föreligger
på grund av särskilda omständigheter.
Förslaget att brandredskap i byggnader skall finnas endast där så erfordras
med hänsyn till fredsbrandförsvarets organisation och resurser innebär
minskade krav på de enskilda jämfört med rådande förhållanden. Någon
erinran mot förslaget har ej gjorts vid remissbehandlingen och för min
del tillstyrker jag det. Vägledning för brandsyneförrättarna torde på detta
område få ges av statens brandinspektion.
Såsom brandlagsrevisionen anför grundas civilförsvarets behov av släckningsredskap
på i viss mån andra omständigheter än fredsbrandförsvarets
och även förvaringsförhållandena är olika. Erforderlig materiel skall såväl
enligt brandlagen som enligt civilförsvarslagen bekostas av de enskilda.
Från deras synpunkt är det därför viktigt att icke betungas med inköp som
ter sig onödiga. I propositionen med förslag till civilförsvarslag (1960:5
s. 152) uttalade jag att beträffande brandmaterielen i icke oväsentlig utsträckning
en samordning med fredsbrandförsvarets utrustningsföreskrifter
torde kunna ske så att materiel, anskaffad för detta, kunde få tillgodoräknas
i civilförsvarshänseende. En sådan samordning lär utan svårighet
kunna komma till stånd tack vare det nära samarbete som i fråga om brandmateriel
råder mellan civilförsvarsstyrelsen och statens brandinspektion.
Det har vid tillkomsten av gällande lag ansetts lämpligt att även eftersläckning,
som utgör ett led i själva släckningsarbetet, utföres av brandpersonalen.
Härtill ansluter jag mig och vill tillägga att anledning i och för sig
saknas att särskilt ange att eftersläckning åligger den kommunala brandstyrkan.
— ■—- —
När det sedan gäller åtgärder efter brand anger gällande lag såsom exempel
tillsyn och röjning. Endast sådana åtgärder efter brand vilka kan ha betydelse
för förebyggande eller bekämpande av brand bör enligt min mening
regleras i brandlagstiftningen. Detta gäller för tillsyn och bevakning i sådana
fall då risken för ny brand ej kan uteslutas. Behovet av tillsyn bör avgöras
av den som fört befälet vid brandsläckningen och han är också bäst
skickad att bestämma hur tillsynen skall ordnas. Emellertid bör brandpersonal
av praktiska och ekonomiska skäl oftast icke anlitas härför. I lagen
bör därför fastslås att ägaren eller innehavaren skall tillhandahålla eller
bekosta personal som erfordras för tillsyn. Sådana åtgärder som röjning
62
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962
o. dyl. på brandplatsen efter avslutad brandsläckning har till syfte att undvika
fara för ras och olyckshändelser eller trafikhinder. Åtgärderna bör därför
ej regleras i brandlagstiftningen. Av allmänna rättsgrundsatser lär följa
att ägaren eller innehavaren i första hand är skyldig att sörja härför. I
dessa fall erforderlig tillsyn över den allmänna säkerheten ankommer på
polisen; i vissa fall kan även ingripande av byggnadsnämnd förekomma.
Brandlagsrevisionens förslag att i brandlagen icke ange om ägare eller
nyttjanderättshavare slutligen skall svara för kostnaderna för erforderliga
brandförsvarsåtgärder har ej mött någon erinran vid remissbehandlingen.
För egen del biträder jag förslaget. Motsvarande system gäller inom hälsovårdens
område och har där ej medfört svårigheter vid tillämpningen.
Bestämmelsen i andra stycket är oförändrad överförd från gällande lag.
9 §•
Brandlagsrevisionen
Brandlagsrevisionen anser ägare och innehavare av byggnad eller anläggning
enligt grunderna för 11 § gällande brandlag och motsvarande paragraf i
förslaget vara skyldiga att tillåta att brandskåp eller annan anordning för
brandalarm ävensom brandpostskyltar och annat dylikt uppsättes, i den
mån oskälig kostnad icke förorsakas.
Remissyttrandena
Frågan beröres endast av riksbrandinspektören, som framhåller, att en
enskild icke med stöd av 11 g gällande brandlag kan åläggas att tåla sådana
åtgärder som uppsättande på byggnad eller mark av anordningar för den
kommunala brandkårsalarmeringen eller väggbrandposter, vilka av kommunen
anordnas inom enskilda fastigheter.
Departementschefen:
Vad riksbrandinspektören anfört visar enligt min mening, att beaktansvärda
intressen föreligger att få taga i anspråk enskild mark eller byggnad
för att där uppsätta eller bereda plats åt vissa anordningar, som erfordras
för kommunens brandförsvar. En bestämmelse härom har otvivelaktigt sin
rätta plats i brandlagen. I de flesta fall lär olägenheterna av sådant intrång
bli ringa, exempelvis då brandskåp och skyltar uppsätts. I fråga om branddammar,
väggbrandposter och larmanläggningar kan förhållandena vara
annorlunda. Oskäligt intrång får ej förorsakas. Eftersom fråga är om åtgärder,
som erfordras för det kommunala brandförsvaret — till skillnad
från åtgärder endast för byggnadens eget skydd — bör kommunen svara för
kostnad och skada som åsamkas genom åtgärden. Av samma skäl bör beslutanderätten
tillkomma brandstyrelsen. Brandstyrelsens beslut kan enligt
63
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962
15 § överklagas genom besvär hos länsstyrelsen. På grund härav har det
synts lämpligt att uppkommande ersättningsfrågor vid oenighet mellan
parterna också prövas av länsstyrelsen. Paragrafen har i enlighet med det
sagda utformats i nära överensstämmelse med liknande stadganden i civilförsvarslagen.
10 §.
Paragrafen motsvarar 12 § gällande brandlag.
11 §•
Paragrafen motsvarar med oförändrad lydelse 13 § gällande brandlag.
12 §.
Paragrafen motsvarar 14 § gällande brandlag.
Remissyttrandena
Styrelsen för statens brandskola anför.
Sprängning som led i brandsläckningsarbete är och kan förutses förbli
ytterligt sällsynt, vilket sammanhänger med det ur brandteknisk synvinkel
betänkliga i dylika åtgärder. Styrelsen föreslår därför att orden »riva eller
spränga hus» ersättes med orden »riva eller undanskaffa byggnad eller upplag».
Därigenom skulle lagtexten här komma att ställas i samklang med
praxis på området och komma att inkludera sådana åtgärder — med brandspridningshämmande
syften — såsom t. ex. rivning (ev. genom sprängning)
av virkesstaplar vid brand i ett virkesupplag eller tappning till annan cistern
eller skyddad plats (undanskaffning) av brandfarlig vätska vid brand inom
en cisternpark.
Departementschefen :
Lagtextens lydelse har jämkats i enlighet med erinringarna från styrelsen
för statens brandskola.---
13 §.
Paragrafen motsvarar med oförändrad lydelse, frånsett en terminologisk
jämkning, 15 § gällande brandlag.
14 §.
Paragrafen har viss motsvarighet i 16 § andra stycket gällande brandlag.
Departementschefen:
I 8 § anges icke vilka enskilda som skall vidtaga och bekosta där angivna
brandförsvarsåtgärder. På grund härav erfordras till förvaltningsmyndigheternas
och brandsyneförrättarnas ledning processuella bestämmelser som
anger mot vem ett föreläggande att vidtaga viss åtgärd eller lyda förbud skall
64 Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962
riktas. Till grund för sådana bestämmelser kan ligga andra synpunkter än
de som avgör fördelningen mellan de enskilda, exempelvis ägare och innehavare,
av den materiella skyldigheten. Här träder effektivitetssynpunkten
i förgrunden. Brandsyneförrättare besitter icke alltid förutsättningar för ett
mera ingående bedömande av den materiella sidan av saken. Föreläggande
bör därför kunna riktas mot den som har de bästa faktiska och rättsliga
möjligheterna att åstadkomma det önskade resultatet. Efter mönster av
hälsovårdsstadgan har därför förevarande bestämmelse fått det innehållet
att föreläggande må riktas mot ägare eller innehavare eller ock mot bådadera.
Den föreläggande myndigheten behöver ej ingå i närmare prövning av
de sak- och rättsförhållanden som bestämmer vem som slutligen skall bekosta
åtgärden. Eftersom med denna ordning utväljandet av föreläggandets
adressat i och för sig icke innebär ett ställningstagande till den materiella
frågan, kan adressaten söka sin kostnad åter av den, som slutligt skall
bära den. I de allra flesta fall torde tvekan ej behöva råda om att endast
ägaren kan komma i fråga.
Bestämmelsen i andra stycket har införts efter mönster av hälsovårdsstadgan.
15 §.
Paragrafen motsvarar 17 och 18 §§ gällande brandlag.
16 §.
Paragrafen motsvarar 19 § gällande brandlag. Första och andra styckena
är oförändrade frånsett några terminologiska jämkningar.
Departementschefen:
I tredje stycket stadgas straff för den som genom brandlarm eller annorledes
obehörigen åstadkommer brandstyrkas utryckning eller samling. Detta
innebär ingen ändring i förhållande till nuvarande lag. Brandlagsrevisionen
anför att i brottmål om sådan förseelse utryckningskostnaderna allmänt utdömes
av den skyldige. Då den som anlagt eller vållat brand icke anses
skyldig att ersätta stat eller kommun släckningskostnader, kan enligt
brandlagsrevisionen vara tveksamt om utdömande av utryckningskostnad
är förenligt med gällande rätt. I dessa fall, till skillnad från dem där gärningsmannen
själv anlagt eller vållat branden och därefter ger brandlarm,
är larmet obehörigt och den utryckande styrkans huvudman drabbas
därför av en onödig kostnad, låt vara oftast av ringa omfattning. På dessa
skäl har i förevarande paragraf gjorts ett tillägg om skyldighet att ersätta
av det obehöriga larmet föranledd kostnad. Eftersom här icke är
fråga om skadestånd torde ersättningen böra beräknas efter eljest inom
brandförsvaret gällande grunder för bestämmande av utryckningskostnad.
65
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962
Till ledning tjänar här en av statens brandinspektion utfärdad normaltaxa.
Ersättningsfrågan bör prövas i mål om obehörigt brandlarm.
17 §.
Paragrafen motsvarar 21 § gällande brandlag.
övergångsbestämmelserna
Departementschefen:
Paragrafen innehåller bestämmelse om tid för lagens ikraftträdande.
Av skäl som förut anförts upptar föreliggande lagförslag inga bestämmelser
om skogsbrandfogdar. Kommunalt förtroendeuppdrag att vara skogsbrandfogde
eller vice skogsbrandfogde torde förfalla i och med lagens ikraftträdande.
Kommunalt anställda sådana befattningshavare får uppsägas i
vanlig ordning. I de flesta fall torde förutvarande skogsbrandfogdar, som så
önskar, kunna utses till vice brandchef eller tilldelas annan brandbefälssyssla
inom kommunens brandkår eller brandvärn.
2. Förslaget till brandstadga
Den föreslagna nya brandstadgan innehåller gemensamma bestämmelser
för alla kommuner. Någon uppdelning på olika avdelningar förekommer
icke. Innehållsrubrikerna över de skilda avsnitten har däremot i stort sett
bibehållits från gällande brandstadga. I stadgan upptages dels vissa bestämmelser,
som återfinns i nuvarande brandlag men som ansetts icke böra ha
sin plats i lag, dels bestämmelser som nu återfinns i brandordningarna men
befunnits gemensamma för alla kommuner.
Om brandordning och brandstyrelse
1 §•
Paragrafen ersätter 1 § första stycket, 22 § 3 mom., 24 § första stycket
och 39 § gällande brandstadga.
2 §•
I aiagrafen, som är utformad i nära överensstämmelse med motsvarande
stadganden i allmänna ordningsstadgan och hälsovårdsstadgan, ersätter 2
och 25 §§ i gällande brandstadga.
Departementschefen:
Att brandordning skall underställas länsstyrelsen för prövning och fastställelse
är förut berört. Enligt gällande brandstadgas bestämmelser för
stadssamhällena skall länsstyrelsen i ärendet höra riksbrandinspektören,
medan för landskommunernas brandordningar detta icke gäller. Brandlags5
—Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 saml. 3 avd. Nr 11
66
Tredje lagutskottets utlåtande nr It år 1962
revisionen, som anser skäl saknas att göra riksbrandinspektörens hörande
avhängigt av kommunens administrativa karaktär, finner med hänsyn till
den stadga brandförsvaret numera vunnit och till den kontinuerliga kontakten
mellan länsbrandinspektörerna och statens brandinspektion ej ei1''orderligt
att riksbrandinspektören granskar alla brandordningar. För min
del biträder jag denna uppfattning och anser därför någon bestämmelse i
ämnet ej böra meddelas. Emellertid bör riksbrandinspektören för att erhålla
kännedom om brandförsvaret i riket och för att kunna verka för enhetlighet
och ändamålsenlighet icke helt ställas utanför arbetet med brandordningarna.
Det bör även undvikas att den centrala brandmyndighetens
uppfattning i tveksamma fall kommer till tals först efter det fastställelseprövning
skett i länsstyrelsen. Det är därför önskvärt att riksbrandinspektören
bereds tillfälle att granska brandordningar för sådana kommuner, där
brandfaran är särskilt stor eller där stridiga intressen gjort sig gällande.
Likaså bör yttrande givetvis inhämtas om de kommunala myndigheterna
och länsbrandinspektören har skilda meningar. I vissa fall av avvikelser
från de exempel på brandordningar, som enligt vad jag föreslår skall utarbetas
av statens brändinspektion, kan också finnas anledning att inhämta
yttrande. Jag förutsätter att länsstyrelserna utan särskild föreskrift härom
inhämtar yttranden i de fall så kan anses erforderligt.
3 §•
Denna paragraf motsvarar 3 och 26 §§ gällande brandstadga samt ersätter
vissa av de bestämmelser om brandstyrelse, som f. n. återfinnes i
normalbrandordningarna.
Departementschefen:
Kommunallagens bestämmelser har efter mönster av hälsovårdsstadgan
gjorts tillämpliga på särskild brandstyrelse. 1 mom. är utformat i enlighet
härmed.
Gällande brandstadga innehåller bestämmelser om brandstyrelses åligganden
att övervaka efterlevnaden av brandlagstiftningen och andra föreskrifter
om brandförsvaret samt att uppgöra förslag till brandordning, reglementen
och sotningstaxa m. m. Därjämte stadgas att brandstyrelsen ej äger
taga befattning med frågor som taller under brandchefens befäls myndighet.
I dessa hänseenden föreslår brandlagsrevisionen ingen ändring.
Skyldigheten att tillse att det kommunala brandförsvaret är betryggande
tillkommer enligt brandlagen kommunen. Brandstyrelsens uppgifter i detta
sammanhang är i lagen beskrivna så att den handhar förvaltningen av brandförsvarets
angelägenheter. Några ytterligare bestämmelser härom erfordras
enligt min mening icke. Dess uppgift att avge förslag till inkomst- och ut
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962
67
giftsstat framgår av kommunallagen. I brandlagen har brandstyrelsen vidare
ålagts vissa bestämda uppgifter, nämligen att uttaga tjänstepliktiga till
brandvärnet och att besluta om anbringande av kommunala brandförsvarsanordningar
på enskild mark eller byggnad. Däremot ankommer det icke
på brandstyrelsen att tillse att de enskilda fullgör vad som åligger dem enligt
brandlagstiftningen. Detta är brandchefens och brandsyneförrättares
uppgift. Att brandstyrelsen icke äger taga befattning med frågor som enligt
allmän författning, exempelvis brandlagen och brandstadgan samt författningar
om explosiva och brandfarliga varor, ankommer på brandchefen liksom
ej heller med sådant som faller under hans befälsmyndighet är en allmänt
gällande regel, som ej behöver anges särskilt i brandlagstiftningen.
Innehållet i befälsmyndigheten får avgöras med ledning av förefintliga bestämmelser
och sakens natur. På grund av det anförda saknas i förevarande
paragraf bestämmelser om brandstyrelsens åligganden.
Om brandstyrka och brandbefäl
4 §•
Paragrafen motsvarar 4 § punkterna 1), 2) och 4) samt 27 § gällande
brandstadga.
6 §.
Paragrafen motsvarar 6 § 1 mom. och 29 § gällande brandstadga.
7 §•
Paragrafen ersätter de i 7 och 30 §§ nuvarande brandstadga meddelade
kompetensbestämmelserna.
Departementschefen:
I fråga om det deltidsanställda brandbefälet kan komma att inträffa att
en vikarie utan stadgad kompetens måste anlitas eller att någon måste utses
till brandchef innan en för tjänsten avsedd kurs anordnats vid statens
brandskola. Man kan nämligen icke förvänta att för deltidsanställning lämpade
personer på förhand skall skaffa sig föreskriven utbildning. I paragrafens
andra moment har med tanke på dessa fall intagits en bestämmelse
som bereder kommunerna möjlighet att förordna lämplig person att uppehålla
brandchefstjänst intill dess tjänsten kan besättas med behörig person.
Det får ankomma på länsstyrelsen att tillse att sådant vikariatsförordnande
icke får längre varaktighet än nödvändigt.
Angående kompetenskraven för dem, som före de nya kompetensbestämmelsernas
ikraftträdande undergått utbildning, hänvisas till övergångsbestämmelserna.
5* — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 saml. 3 avd. Nr 11
68
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962
8 §•
Paragrafen ersätter delvis 8, 31 och 40 §§ nuvarande brandstadga samt
vissa i brandordningarna upptagna bestämmelser som synts allmängiltiga
för alla kommuner och brandchefer.
9 §•
Paragrafen ersätter 2 mom. andra och tredje punkterna samt 3 mom. i
8 och 31 §§ ävensom 42 § sista stycket gällande brandstadga.
Departementschefen:
Släckningsavtal med exempelvis industribrandkår innebär att industribrandkåren
skall släcka brand även utanför sin egen anläggning. Den kommer
genom avtalet att ingå i kommunens brandstyrka som kommunal brandkår
eller brandvärn, och den kommunale brandchefen utövar alltid högsta
befälet.
Om industribrandkår eller annan brandkår, som icke ingår i kommunens
brandstyrka, biträder vid släckning bör liksom vid släckningshjälp från
annan kommun gälla att den befälhavare som erhållit hjälpen för befälet,
om ej annat överenskommes. I dessa fall blir det kommunen som får hjälpen
och endast undantagsvis torde anledning föreligga att annan än kommunens
brandchef skall föra befälet. Vid brand inom en anläggning, som har
egen brandkår vilken ej ingår i kommunal brandstyrka, är brandchefen
uppenbarligen berättigad och skyldig att undersöka om den kommunala
brandstyrkan behöver insättas. Om så ej är fallet, saknar han anledning att
taga befälet över industribrandkåren. Svårighet uppstår först när även den
kommunala brandstyrkan under brandchefens befäl deltar i släckningsarbetet.
Enligt min mening är det uppenbart att släckningsarbete på en och
samma brandplats icke på ett effektivt sätt kan ledas av två av varandra
oberoende chefer. I de allra flesta hithörande fall lär överenskommelse kunna
träffas om att brandchefen skall föra befälet över all deltagande personal.
De olägenheter som kan uppkomma till följd av att enighet ej nås,
är enligt min mening allvarligare än det ingrepp som förorsakas huvudmannen
för industribrandkåren genom att denna ställs under brandchefens
befäl. Jag förordar därför en bestämmelse om att kommunal brandchef
i dessa fall äger befälsrätt under förutsättning att även kommunal brandstyrka,
varöver han för befälet, deltar i släckningen. Samma befälsrätt
bör tillkomma den som i brandchefens ställe för befälet över kommunal
brandstyrka.
Bestämmelser om militärhandräckning meddelas i förordningen den 31
december 1915 (nr 585) angående användande av militär personal till upprätthållande
av allmän ordning samt för eldsläckning och andra dylika
ändamål.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962
69
10 §.
Paragrafen motsvarar 9 och 32 §§ gällande brandstadga.
Om vissa för brandförsvaret erforderliga anordningar
11 §•
Paragrafen ersätter 5 § andra stycket, 10 §, 28 § samt 33 § 1 mom.
gällande brandstadga.
Depar temen tschefen:
I denna paragraf lämnas vissa föreskrifter om de anordningar som kommunen
skall hålla för brandförsvaret. För alarmeringen har det sedan
gammalt ansetts erforderligt att något närmare, ange kommunernas skyldigheter.
Detta är enligt min mening också påkalla t eftersom en godtagbar
alarmering är förutsättningen för att de medel som nedläggs inom övriga
delar av det släckande brandförsvaret skall komma till nytta.
Jag biträder uppfattningen att telefon i större utsträckning än som tidigare
varit fallet kan användas för ingående alarmering men jag är icke
beredd föreslå att, såsom i några yttranden förordas, de särskilda alarmeringsanordningarna
helt slopas. Här ansluter jag mig till vad brandlagsrevisionen
med instämmande av bl. a. riksbrandinspektören anfört om behovet
av sådana anläggningar. Om därför s. k. alarmtelefoner, som medger
talförbindelse, kommer till användning, vill jag erinra om att dessa även
kan användas för tillkallande av polis, ambulans och läkare m. m. samt
att kostnaderna då ej helt belastar brandförsvaret. Den tekniska utvecklingen
samt bebyggelsens art i varje särskilt område måste i denna fråga
bli avgörande, varvid det ankommer på kommunerna att genom föreskrifter
i brandordningarna bestämma härom. Anvisningar om alarmering har
utfärdats av riksbrandinspektören och jag förutsätter att så kommer att
ske även framgent.
Med hänsyn till de skiftande förhållandena i olika kommuner anser jag
ej lämpligt med tvingande hestämmelser om det tekniska förfarandet för
inkallande av brandpersonalen. Jag vill dock ansluta mig till brandlagsrevisionens
av remissinstanserna biträdda mening att utgående alarm genom
uppringning av varje befattningshavare på privattelefon icke kan godtagas.
För inkallande av brandvämet bör icke krävas särskilda anordningar. Där
tyfon finnes, kan den givetvis användas för ändamålet, men f. ö. torde telefoninkallelse
vara tillfyllest.
70
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962
Om brandsyn
12 §.
Paragrafen motsvarar 11 och 34 §§ gällande brandstadga. Terminologin
har anknutits till byggnadsstyrelsens anvisningar till 1959 års byggnadsstadga.
Departementschefen:
Såsom anförts i avsnittet om kompetens- och utbildningsfrågor äger
brandchefen förordna underlydande brandbefäl att förrätta brandsyn. Sådant
förordnande bör i allmänhet givas endast åt person, som erhållit utbildning
i förebyggande brandförsvar eller eljest av särskild orsak kan anses
skickad att göra den brandsyn som förordnandet avser. Särskild brandsyn
kan avse både sådana byggnader och anläggninagr som är föremål för
regelbunden brandsyn och sådana som ej omfattas därav.
13 §.
Paragrafen motsvarar 12 och 35 §§ gällande brandstadga.
Departementschefen:
Det är av stor betydelse för allmänheten att de olika myndigheternas beslut
ej strider mot varandra samt att beslut av en myndighet ej visar sig
ogenomförbart på grund av bestämmelser, som en annan myndighet har
att följa. Sådana olägenheter undviks om myndigheterna samråder. Jag anser
därför i likhet med brandlagsrevisionen att byggnadsnämnden bör beredas
tillfälle att yttra sig i vissa fall då brandsyneföreläggande om viss åtgärd
kan få byggnadsteknisk betydelse. Emellertid biträder jag den vid remissbehandlingen
framkomna meningen att samråd endast bör ske när ett
verkligt behov föreligger, —--
Brandsyneförrättare äger icke meddela föreläggande vid vite. Av 14 §
brandlagen följer att sådant föreläggande kan ges av länsstyrelsen.
14 §.
Paragrafen motsvarar 13 och 36 §§ gällande brandstadga.
Om sotning
15 §.
Paragrafen motsvarar 15 och 38 §§ gällande brandstadga.
Departementschefen:
---Begreppsbestämningarna har anknutits till byggnadsstyrelsens
anvisningar till 1959 års byggnadsstadga.---
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962
71
16 §.
Paragrafen motsvarar 16—18 §§ gällande brandstadga.
17 §.
Paragrafen motsvarar 19 § gällande brandstadga.
18 §.
Paragrafen motsvarar 20 § gällande brandstadga.
Departementschefen:
---— Om upptäckt felaktighet eller missförhållande, som kan föranleda
brandfara, berör sådana i 12 § angivna delar av byggnad, som skall bli föremål
för eldstadsbrandsyn, är skorstensfejaremästaren behörig att själv utföra
sådan brandsyn och meddela erforderligt föreläggande. I dessa fall
krävs alltså ej underrättelse till brandchefen. I fråga om övriga förhållanden,
som kan föranleda brandfara, måste däremot underrättelse ske för att
brandchefen skall beredas tillfälle att föranstalta om särskild brandsyn.
19 §.
Till denna paragraf har sammanförts vissa bestämmelser om skorstensfejarmästares
skyldigheter, vilka f. n. återfinns i brandordningarna.
20 §.
Paragrafen motsvarar 22 § 1 mom. nuvarande brandstadga.
Om vissa åtgärder mot brand
22 §.
Paragrafen ersätter delvis 41 § gällande brandstadga.
Departementschefen :
Såsom jag förut anfört förordar jag att straffbestämmelsen i nuvarande
brandlag för den som handhar eld eller brandfarligt föremål på sådant sätt
att brand lätt kan uppstå behålles även i en ny brandlag. Sedan gammalt
finns i brandstadgan vissa bestämmelser, som anger exempel på sådant
handhavande. Exemplen avser uppgörande av eld i skog eller på sådant sätt
att elden lätt kan sprida sig till skog. Bestämmelserna i ämnet bör enligt
min mening avse alla situationer, då uppgörande av eld kan innebära risk
för eldens spridning på sådant sätt att brand kan uppstå. Det kan vara fråga
om uppgörande av eld på andra platser än i skog eller nära skog, exempelvis
på villatomter, och det kan föreligga risk för eldens spridning till
annat än skog, exempelvis till upplag eller bebyggelse. I alla sådana fall då
72 Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962
eld uppgöres utomhus på plats, där elden lätt kan sprida sig och medföra
brandfara, bör därför särskilda säkerhetsåtgärder vidtagas.
Däremot kan jag ej biträda det i några yttranden framkomna förslaget
att införa en föreskrift om anmälningsskyldighet före varje eldning i skog.
Redan svårigheten att kontrollera efterlevnaden av en sådan föreskrift samt
det omfattande arbete som skulle åsamkas brandchefen för att undersöka
om eldning i alla anmälda fall finge ske talar häremot. Att i enlighet med
förslaget ha en tillståndsbestämmelse i brandstadgan för stark blåst och
torka samt därutöver i brandordningen längre gående bestämmelser om
anmälningsskyldighet, exempelvis under hela sommarhalvåret oberoende
av väderleken, kan för allmänheten verka förvirrande och är olämpligt även
av det skälet att straff förutsättes kunna ådömas för underlåten anmälan
1 båda fallen.
Erfarenheten visar emellertid att en viss förhandskontroll är erforderlig.
Detta gäller dels vid vissa väderleksförhållanden såsom vid eller efter stark
torka eller vid blåst, dels vid vissa former av eldning utomhus, exempelvis
hyggesbränning i skog. Förhållandena växlar emellertid i olika delar av
landet och i olika kommuntyper. Jag finner därför lämpligast att alla föreskrifter
om skyldighet att göra förhandsanmälan till brandchefen angående
utomhuseld meddelas i brandordningen. Underlåten anmälan bör såsom
ordningsförseelse föranleda straffpåföljd enligt 27 §. Förseelser mot förevarande
paragraf blir straffbara enligt 10 § brandlagen, om de ej utgör allmänfarlig
vårdslöshet enligt strafflagen.
23 §.
Paragrafen motsvarar 42 § fjärde stycket nuvarande brandstadga.
Om tillsyn över brandförsvaret m. m.
24 §.
Paragrafen motsvarar 2 § gällande brandlag.
Departementschefen:
Bestämmelserna om tillsyn har ansetts vara av sådan karaktär att de bör
ha sin plats i stadgan i stället för i lagen.
Länsstyrelsens tillsyn över att det kommunala brandförsvaret har skälig
effektivitet sker dels genom att länsstyrelsen, såsom framgår av stadgans
2 §, kontrollerar att brandordning med erforderligt innehåll antages av
kommunerna, dels genom kontroll att kommunerna fattar beslut om och
vidtager faktiska verkställighetsåtgärder för tryggheten mot brand, d. v. s.
i huvudsak att de efterlever brandordningen. I det förstnämnda fallet får
vitesföreläggande mot kommun ej förekomma utan endast de åtgärder som
anges i 2 §. I det senare fallet däremot må länsstyrelsen förelägga kommu
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962
73
nen vite, om mot förmodan de kommunala uppgifterna icke rätteligen skulle
fullgöras och andra åtgärder ej är tillfyllest.
25 §.
Departementschefen:
Gällande brandstadga innehåller skilda bestämmelser om rätt för brandchef,
skorstensfejare, brandsyneförrättare och riksbrandinspektören att för
fullgörande av sina åligganden inom brandförsvaret erhålla tillträde till
byggnader, upplag, lägenheter och anläggningar. Vidare finns bestämmelser
om att polismyndigheten skall lämna handräckning, om sådant tillträde
vägras, samt en för dessa fall avsedd straffbestämmelse.
I förevarande paragraf har alla hithörande bestämmelser sammanförts,
varjämte efter mönster från andra områden, där tillsyn förekommer, tilllagts
att verksamheten skall bedrivas på sådant sätt att minsta möjliga
olägenhet vållas allmänheten. Detta innebär bl. a. att tiden för önskat tillträde
då så kan ske skall anges i förväg. Till förrättningsmän, som äger tillträde,
bör utöver brandchef, brandsyneförrättare samt skorstensfejare, som
utför föreskriven sotning och besiktning, räknas länsbrandinspektör och
annan av länsstyrelsen för ändamålet förordnad person, riksbrandinspektören
och annan befattningshavare, som statens brandinspektion förordnar.
Någon särskild straffbestämmelse torde icke erfordras, eftersom i 10 kap.
12 § strafflagen stadgas straff för den som vägrar inträde som förrättningsman
äger fordra.
Slutligen har tillagts en bestämmelse om förbud mot att röja yrkeshemlighet.
överträdelse härav straffas enligt 28 §.
Om ansvar och besvär
26—28 §§.
Departemen tschefen :
Dessa paragrafer innehåller brandstadgans straffbestämmelser. De avser
endast enskilda, ej befattningshavare som har i brandlagen eller brandstadgan
angivna uppgifter inom brandförsvaret. För brandbefäl, brandmän
och brandsyneförrättare gäller strafflagens bestämmelse om tjänstefel, om
de åsidosätter vad som enligt brandlagstiftningen åligger dem. Detsamma
gäller skorstensfejarmästare, oavsett om han är anställd eller egen företagare
som auktoriserats av kommunen.
Om överträdelse av bestämmelse i brandordning skall föranleda straff,
skall detta utsägas i bestämmelsen och hänvisning ske till 27 § brandstadgan.
Gärningar som är straffbelagda i brandlagen, brandstadgan eller annan
författning får icke straffbeläggas på detta sätt. Icke heller får genom sådan
hänvisning straffbeläggas åsidosättande av skyldigheter, vilkas iakttagande
74
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962
enligt brandlagen eller brandstadgan skall framtvingas genom vitesföreläggande.
Detta gäller exempelvis skyldigheten för enskilda att hålla viss
brandmateriel.
29 §.
Departementschefen:
Paragrafen, som ersätter 48 § gällande brandstadga, ger besvärsmöjlighet,
förutom i fråga om brandsynebeslut, vid vissa av brandchef meddelade beslut,
som är av sådan natur att de bör få överklagas. Här avses beslut om undantag
från brandstadgans och brandordnings bestämmelser om sotningsfrist
samt beslut om undantag från sotningsmonopolet. Brandchefs beslut,
som är av rent förberedande eller verkställande natur eller angår befälsutövningen,
kan däremot ej överklagas.
Särskilda bestämmelser
30 §.
Paragrafen motsvarar 50 § gällande brandstadga.
31 §.
Paragrafen ersätter 52 § gällande brandstadga.
32 §.
Paragrafen ersätter 53 § gällande brandstadga.
Departementschefen:
Syftet med förbudsbestämmelser av här avsedd art är i främsta rummet
att hindra befattningshavare med myndighetsfunktioner att utnyttja dessa
för privat förvärvsverksamhet. Detta syfte nås enligt min mening om förbudet
omfattar alla som har till åliggande att förrätta brandsyn enligt
brandlagstiftningen. Det kommer sålunda att gälla brandchefer, vice brandchefer
och annat brandbefäl, som på grund av brandchefens förordnande
har nämnda åliggande, samt slcorstensfej armästare. Å andra sidan bör
ett så avgränsat förbud gälla alla sådana befattningshavare oavsett deras
anställningsform, heltidsanställda och deltidsanställda och därjämte skorstensfej
armästare som är egen företagare.
När det så gäller att bedöma vilka förvärvsverksamheter som bör förbjudas
är uppenbart, att handel med brandredskap och sådana livräddningsredskap,
som brandlagsrevisionen avsett, bör omfattas av förbudet. Det
bör även omfatta sysslor som kommissionär och agent för annan, som
driver sådan handel, samt för brandförsäkringsinrättning. Ej heller bör
de nämnda befattningshavarna få vara delägare i handelsbolag eller styrelseledamot
i aktiebolag eller förening, som har till huvudsaklig uppgift att
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962
75
driva handel med brand- eller livräddningsredskap. Däremot anser jag anledning
ej föreligga för ett förbud mot att vara styrelseledamot i brandförsäkringsinrättning.
Tilläggas bör, att de kommunala tjänstereglementena uppställer betydligt
mer långtgående restriktioner när det gäller tjänstemännens rätt att
utöva bisysslor eller förvärvsverksamhet vid sidan av tjänsten.
Övergångsbestämmelser
33 §.
De part em en tschefen :
Såsom förut anförts förutsätter de nya kompetensbestämmelserna i 7 §
ändrade bestämmelser om undervisningen vid statens brandskola och vad
därmed äger samband. Tidigare har även nämnts att en särskild utredning
pågår om dessa frågor. Det kan därför icke nu bedömas när undervisningen
enligt de nya bestämmelserna kan påbörjas. Brandlagsrevisionen framhåller,
att de nya kompetensbestämmelserna ej kan träda i kraft förrän den reformerade
undervisningen pågått under någon tid, enligt förslaget tre år.
För min del anser jag visserligen uppenbart att några personer med den
nya utbildningen ej finns att tillgå redan vid den tid då stadgan i övrigt
avses träda i kraft. Men såsom jag förut anfört är meningen att kompetenskraven
för de olika tjänsterna skall anges i brandordningen. Arbetet med
brandordningarna skall påbörjas vid stadgans ikraftträdande och de nya
kompetensföreskrifterna måste givetvis då vara vägledande. Vidare märks,
att de första nya utbildningskurserna kommer att avslutas vid olika tidpunkter
allt efter brandskolans resurser och kursernas längd. På grund av
det anförda finner jag nödvändigt att kompetensbestämmelserna i 7 §
träder i kraft samtidigt som stadgan i övrigt. Eftersom personer med den
nya utbildningen då saknas, måste emellertid stadgan ge anvisning om hur
brandbefäl med utbildning enligt nuvarande föreskrifter blir kompetenta
att söka och erhålla tjänster, för vilka i brandordningarna kommer att anges
kompetenskrav enligt de nya bestämmelserna. Sådana övergångsbestämmelser
ges i 34 §.
34 §.
Departementschefen:
Gällande brandstadgas kompetensföreskrifter för brandbefäl och skorstensfejare
för sotningsdistrikt trädde i kraft den 1 januari 1948. Tidigare
hade ej förekommit några i författning angivna formella kompetenskrav.
Enligt övergångsbestämmelser till 1944 års brandstadga gäller stadgans
kompetensföreskrifter ej person, som före den 1 januari 1948 erhållit befattning
som brandbefäl eller skorstensfejare för sotningsdistrikt. Syftet
76
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962
med övergångsbestämmelserna är att icke försämra de personers ställning,
som redan innehade eller efter nämnda dag skulle söka sådana befattningar.
Att slopa övergångsbestämmelsen skulle framstå såsom obilligt mot dem,
som i förlitan på statsmakternas en gång givna undantagsföreskrift underlåtit
att underkasta sig den för formell kompetens stadgade utbildningen.
När nu 1944 års brandstadga och dess kompetensbestämmelser upphävs,
bör en bestämmelse av samma innebörd som övergångsbestämmelsen till
nämnda stadga införas i den nya stadgan.
I avsnittet om kompetens- och utbildningsfrågor har jag uttalat min anslutning
till förslaget att länsstyrelseprövning av kompetensen skall behållas
i de fall då formella kompetensföreskrifter saknas. Detta blir fallet enligt
föreliggande paragraf. Prövningen bör omfatta den sökandes kompetens
för den sökta tjänsten, varvid på det sätt som brandlagsrevisionen närmare
redovisat får iakttagas att han icke kommer i sämre ställning än vad som
skulle ha blivit fallet vid prövning enligt de kunskapskrav som uppställdes
tidigare då formella kompetensbestämmelser saknades. I annat sammanhang
har jag anfört att brandchef och vice brandchef enligt mitt förslag
skall förordnas av kommunen, icke som f. n. av länsstyrelsen. Så bör ske
även i de fall, där enligt förevarande paragraf länsstyrelseprövning skett.
Länsstyrelsens beslut bör därför blott ange huruvida hinder för förordnande
föreligger eller ej. De nya kompetensföreskrifterna skall ej medföra att
brandbefäl, som vid deras ikraftträdande innehar tjänster för vilka strängare
krav uppställs, blir skyldiga att på nytt utbilda sig för samma tjänster eller
eljest komplettera sin utbildning. Det här anförda kommer till uttryck i
1 mom.
För dem som söker nya tjänster efter denna stadgas ikraftträdande gäller
2 mom., som innebär att den som enligt 1944 års bestämmelser förvärvat utbildning
till tjänst av visst slag icke genom de nya kompetensbestämmelserna
försättes i sämre ställning.
I avsnittet om sotning har anförts, att särskilda föreskrifter om tryggande
av skorstensfejarmästares ställning gentemot kommunen framgent icke erfordras.
Skorstensfejare, som auktoriserats enligt 1944 års brandstadga eller
enligt brandordning, som grundas på samma stadga, måste emellertid bibehållas
vid sin hittillsvarande ställning så länge han är kvar i det sotningsdistrikt,
för vilket han auktoriserats. 3 mom. innehåller en bestämmelse
härom. I detta moment har även intagits en motsvarighet till nu gällande
övergångsbestämmelse för skorstensfejare, som före den 1 januari 1948 erhållit
befattning som skorstensfejare för sotningsdistrikt.
35 §.
Departementschefen :
I 53 § gällande brandstadga förbjudes tjänsteman vid brandväsendet att
bedriva viss förvärvsverksamhet. Enligt övergångsbestämmelser till stadgan
77
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962
gäller detta ej personer, som före stadgans ikraftträdande erhållit anställning
inom brandväsendet. I 32 § i den nya stadgan återfinns samma förbud,
övergångsbestämmelsen bör därför alltjämt äga tillämpning. Därjämte har
i 32 § tillagts förbud mot ytterligare former av förvärvsverksamhet. Detta
nya förbuds ikraftträdande kräver en motsvarande övergångsbestämmelse.
Den i förevarande paragraf intagna övergångsbestämmelsen innefattar båda
de nämnda kategorierna.
36 §.
Departemen tschefen :
För särskild brandstyrelse gäller f. n. inga författningsföreskrifter. I
brandordningen skall enligt nuvarande brandstadga intagas föreskrifter om
sådan brandstyrelses sammansättning och arbetsformer m. m. De i brandordningarna
på grund härav intagna föreskrifterna skiljer sig från motsvarande
bestämmelser i kommunallagen för kommunens styrelse. Enligt förevarande
paragraf skall nya val enligt stadgans bestämmelser ske före 1963
års utgång. Kommun, som f. n. har särskild brandstyrelse, är givetvis
oförhindrad att när mandattiden utgår för nuvarande ledamöter i särskild
brandstyrelse besluta, att brandförsvarets angelägenheter i stället skall
handhavas av kommunens styrelse eller befintlig annan kommunal nämnd
eller styrelse. I sådant fall erfordras uppenbarligen ej nya val.
37 §.
D e par t em en tschefen:
Det i denna paragraf stadgade förfarandet i samband med tillkomsten av
nya brandordningar överensstämmer med vad som föreskrivs i 1944 års
brandstadga.
Utskottet
Tillkallandet år 1954 av särskilda sakkunniga för översyn av brandlagstiftningen
och brandförsvarets organisation föranleddes närmast av en hemställan
från 1953 års riksdag. Riksdagens begäran om sådan översyn grundade sig
på ett utlåtande av tredje lagutskottet i anledning av vissa samma år väckta
motioner. I sitt ställningstagande för en utredning åberopade utskottet att i
motionerna och vissa yttranden över dessa framförts tvivel om att medlen till
brandväsendet på bästa sätt utnyttjades för sitt ändamål. I samband med en
översyn från denna synpunkt av brandförfattningarna och brandförsvarsorganisationen
borde enligt utskottet tagas upp till prövning frågan huruvida
ej stadgandet i 9 § brandlagen om släckningshjälp borde ges en vidare utformning.
Även i ett annat hänseende har från riksdagens sida ifrågasatts ändring i
lagstiftningen. Redan år 1948 anhöll riksdagen, på hemställan av första och
78
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962
andra kammarens första tillfälliga utskott i anledning av väckta motioner,
hos Kungl. Maj :t om skyndsam utredning av frågan huruvida icke kommun
av staten borde beredas ersättning för kostnader, åsamkade genom kommunal
brandkårs deltagande i släckning av brand i staten tillhörig oförsäkrad
egendom. Frågan återkom i motioner till 1957 års riksdag, därvid emellertid
med hänsyn till den pågående utredningen något nytt initiativ från riksdagens
sida ej ansågs påkallat.
I det betänkande som utredningen framlagt har samhällets utgifter för
brandförsvaret befunnits i stort sett väl avvägda. Utredningen har därför med
utgångspunkt i nuvarande kostnadsram inom brandförsvarets skilda områden
och verksamhetsgrenar prövat, huruvida kostnaderna kunde begränsas
utan eftersättande av effektiviteten eller huruvida en ökning av effektiviteten
var möjlig utan nämnvärda kostnadsstegringar. Resultatet av dessa överväganden
har ej lett till förslag om några mer genomgripande ändringar i
förhållande till vad som nu gäller. Utredningens ställningstaganden i olika
frågor synes emellertid synnerligen väl underbyggda. Dess olika uttalanden
och förslag har också rönt påfallande stor anslutning av remissorganen och
har i så gott som allt väsentligt lagts till grund för det nu för riksdagen framlagda
förslaget till ny brandlagstiftning.
Jämfört med de schematiska regler som hittills gällt enligt normalbrandordningarna
föreslås kommunerna skola erhålla relativt stor frihet att med
hänsyn till de lokala förhållandena bestämma sammansättningen av brandstyrkorna
efter behovet av heltidsanställd, deltidsanställd och tjänstepliktig
personal. Särskilt av kostnadsskäl men även från effektivitetssynpunkt torde
förslaget i denna del innebära en god lösning. Förslagen om bättre utbildning
av brandbefälet och om skärpta krav på utryckningsberedskap synes innebära
betydelsefulla förbättringar i effektivitetshänseende. En rationalisering
av brandsyneförfarandet i enlighet med förslaget torde komma att medföra
betydande besparingar utan att kraven på ett ändamålsenligt förebyggande
brandförsvar eftersättes. Förslaget måste härigenom och i övrigt anses väl
motsvara de anspråk i fråga om brandförsvarets kostnader och effektivitet
riksdagen genom sin begäran om utredning i detta hänseende velat tillgodose.
Beträffande s. k. släckningshjälp vid inträffad brand uttalas i förslaget,
att denna bör förbehållas fall som ej är förutsebara till följd av geografiska
och andra förhållanden, medan för övriga samverkansituationer fastare
överenskommelser, s. k. släckningsavtal, bör träffas kommunerna emellan.
Uttalandet är värt att understryka, då den tillfälliga släckningshjälpen i
förhållande till släckningsavtalen är ägnad att leda till större totalkostnader
för brandsläckning och till en orättvis kostnadsfördelning mellan kommunerna.
Det är uppenbart att kommunerna även efter en ny kommunindelning
ej alltid kan sägas utgöra de mest lämpliga enheterna för ett ekonomiskt
och effektivt brandförsvar. Ett väl uppbyggt, ändamålsenligt system av
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962 79
släckningsavtal har och måste framdeles få stor betydelse. Länsstyrelserna
synes här ha en viktig initiativtagande och rådgivande uppgift.
I det tidigare nämnda utlåtandet år 1953 ifrågasatte utskottet en annan
utformning av bestämmelsen angående släckningshjälp. Motsvarande bestämmelse
i förslaget tillgodoser på ett lämpligt sätt de synpunkter som låg
till grund för utskottets uttalande.
Det har stundom förekommit alt värden onödigtvis gått till spillo genom
brand av den orsaken att vederbörande befattningshavare vid den lokala
brandkåren ej i tid tillkallat erforderlig hjälp av annan brandkår. Därest
brandkårerna blir bättre dimensionerade för de lokala behoven och släckningsavtal
kommer till stånd i lämplig utsträckning, torde sådana fall bli
mer sällsynta. Vidare torde den föreslagna bättre utbildningen för huvuddelen
av brandbefälet vara ägnad att minska förekomsten av felbedömningar
av ifrågavarande art.
Beträffande den ytterligare av riksdagen särskilt uppmärksammade frågan
om kommuns rätt till ersättning för brandsläckningskostnad å staten tillhörig
egendom har brandlagsrevisionen — med hänsyn till att, bortsett från
skogsbrand där ersättning av staten redan förekommer, brand huvudsakligen
drabbar sådan statlig egendom och verksamhet för vilken allmän kommunalskatt
ej utgår — föreslagit att viss sådan ersättning skall utgå i alla kommuner,
således även i stad. Detta förslag har frångåtts i propositionen, varvid
anförts att frihet från kommunalskatt ej är ett bärande skäl för ersättningsrält.
Vidare har påpekats att grunden till de kommunala önskemålen
om sådan ersättning uppenbarligen är det förhållandet att försäkringsinrättningarna
enligt inbördes överenskommelse utbetalar släckningskostnadsersättning
till kommunal brandkår, som släckt bygdebrand å försäkrad egendom,
belägen i landskommun. Frågan om denna bidragsgivning är, anföres
det, f. n. under omprövning och om den bortfaller — något som det tillkommer
försäkringsinrättningarna att själva avgöra — kan en jämförelse mellan
dem och staten ej längre åberopas. Det framhålles att revisionens förslag
dessutom går längre än vad kommunerna själva avsett, i det ersättning skall
utgå även i städerna och för försäkrad statlig egendom.
Jämväl riksdagens begäran om utredning i frågan torde i viss mån ha
byggt på en jämförelse med ersättningsgivningen vid brand i försäkrad egendom.
Utskottet kan ansluta sig till de i propositionen anförda skälen mot att
isolerat på detta område lagfästa en helt ny statsbidragsform.
Utskottet uppmärksammar emellertid att, därest släckningskostnadersättningarna
från brandförsäkringsanstalterna upphör, brandförsvarskostnaderna
i landskommunerna kommer att avsevärt öka. Vidare har numera -—
senast genom beslut av 1960 års riksdag beträffande bidrag till branddammar
och brandstationer — alla statsbidrag till kommunernas engångskostnader
för brandförsvaret upphört. Med hänsyn bl. a. härtill torde den prövning
av framställningar om ersättning i särskilda fall, vilken departements
-
80
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962
chefen förutsatt, ej böra ske efter alltför restriktiva grunder. Utskottet vill
ej heller helt frånkänna den omständigheten, huruvida kommunalskatt utgår
för den drabbade egendomen, betydelse i sammanhanget.
Utskottets granskning av förslaget i övrigt ger anledning till särskilda uttalanden
allenast i ett par punkter.
En av de mera kontroversiella frågorna under förslagets tillkomst har varit
skogsbrandförsvarets samordning med bygdebrandförsvaret. Från vissa
håll har man vid remissbehandlingen mycket bestämt tagit avstånd från
förslaget i denna del. Bakgrunden härtill torde främst ha varit att man på
dessa håll har ett särskilt utbildat och väl fungerande skogsbrandförsvar och
befarar menliga verkningar för detta genom en ny ordning. Som betonats i
propositionen torde emellertid de föreslagna bestämmelserna ej behöva för
sådana fall medföra annan ändring i praktiken än att organisationen underställes
brandchefen såsom högsta befäl. Det torde ofta komma att visa sig
lämpligt att — genom hel- eller deltidsanställning — bibehålla lokalt brandbefäl
för skogsområden. Sådant befäl kommer, trots att det är underordnat
brandchefen i kommunen, att ha vidsträckta självständiga befogenheter vid
ingripande mot brand. De ingrepp i annans rätt för släckning eller räddning
som medgivits i 12 § förslaget till brandlag är således ej förbehållna brandchefen,
utan rätten tillkommer den som för befälet vid brand. Beträffande
rekvisition av släckningshjälp gäller vidare enligt förslaget, att denna skall
göras av brandchefen eller, om dennes beslut ej hinner avvaktas, av »den
som är i hans ställe». Därmed måste, när fråga är om rekvisition av hjälp till
släckande av redan inträffad brand, avses den som vid tillfället för befälet
vid släckningen. Uttrycket, som i propositionen ersatt det av revisionen i
motsvarande bestämmelse föreslagna »den som vid branden för befälet»,
torde ha insatts för att omfatta även sådana fall då hjälp av annan brandkår
— enligt vad som angives i specialmotiveringen till 6 § — bör rekvireras för
upprätthållande av släckningsberedskap.
I betänkandet har relativt ingående behandlats frågan om tillsyn å elektriska
anläggningar, varvid anförts att enligt statistiska beräkningar omkring
en femtedel av registrerade bränder orsakas av elektricitet. Revisionen har
ansett sig kunna konstatera att det stora flertalet elektriska installationer
inomhus, sedan de väl anslutits till nätet, i regel ej blir föremål för fortlöpande
kontroll av fackmän på området. Av ekonomiska och organisatoriska
skäl har revisionen funnit att man även framdeles får nöja sig med okulär - besiktning av brandsyneförrättarna och anlitande av sakkunnigt biträde i
speciella fall. Utskottet finner frågan om en förbättring av brandsyneförfarandet
såvitt avser elektriska installationer, vilken fråga ej särskilt berörts
i propositionen, förtjänt av uppmärksamhet. Det måste anses angeläget
att vid utformningen av den undervisning som enligt förslaget skall meddelas
blivande brandbefäl behovet av särskild skolning på det elektriska området
beaktas. Enligt ett i betänkandet redovisat uttalande av riksbrand
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962
81
inspektören skulle det övervägande flertalet brister i den elektriska utrustningen
kunna upptäckas med en relativt enkel sådan skolning. Särskilda kurser
för redan utbildat befäl bör jämväl anordnas. I avvaktan på att brandsyneförrättare
i allmänhet kommer att besitta särskilda kunskaper i ämnet
torde möjligheterna att vid brandsyn anlita biträde av fackmän ej böra
förbehållas allenast fall, då behovet av särskild kontroll är uppenbart. Utskottet
vill även peka på möjligheten att genom brandförsvarsavtal med
kommun, vars brandchef besitter elektroteknisk erfarenhet, lösa frågor om
tillgodoseende av särskilda behov av på området kvalificerad brandsyneförrättare.
Slutligen vill utskottet av särskild anledning understryka vad i propositionen
anförts i samband med att bland de åtgärder efter brand, vartill egendomens
ägare enligt gällande lag har att tillhandahålla arbetskraft, »röjning
eller annat dylikt arbete» föreslås skola utgå (se specialmotiveringen till 8 §
i förslaget till brandlag). Den föreslagna ändringen innebär alltså ej att
ägares skyldighet att sörja jämväl för röjning o. d. på brandplatsen efter
avslutad brandsläckning kommer att upphöra.
Utskottet, som således ej har någon erinran emot propositionen i vad den
behandlats av utskottet, hemställer,
att förevarande proposition, i den del den hänvisats till
lagutskott, måtte av riksdagen bifallas.
Stockholm den 13 mars 1962
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Göran Karlsson*,
Kristiansson, Ebbe Ohlsson, Knut Johansson*, Georg Carlsson och Åkesson;
från andra kammaren: herrar Levin, Nyberg, fru Torbrink, herrar
Svenning, Wachtmeister, Grebäck*, fröken Anderson i Lerum och herr Tobé.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1962:127 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till brandlag och brandstadga m. m., såvitt propositionen hänvisats till lagutsko a1 i texten