Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ersättning i realvärden till skadelidande vid sjöreglcring m. m. Tredje lagutskottet liar behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade likalydande motioner* 1, nr 72 i första kammaren av herr Gustafsson, Nils-Eric, m. fl. och nr 104 i andra kammaren av herr Larsson i Hedenäset m. fl.

1962-03-13 · 21 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 19 av 21 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1962:14, Utlåtande i anledning av väckta motioner om ersättning i realvärden till skadelidande vid sjöreglcring m. m. Tredje lagutskottet liar behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade likalydande motioner* 1, nr 72 i första kammaren av herr Gustafsson, Nils-Eric, m. fl. och nr 104 i andra kammaren av herr Larsson i Hedenäset m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1062

1

Nr 14

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ersättning i realvärden

till skadelidande vid sjöreglcring m. m.

Tredje lagutskottet liar behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade likalydande motioner* 1, nr 72 i första kammaren av herr

Gustafsson, Nils-Eric, m. fl. och nr 104 i andra kammaren av herr Larsson i

Hedenäset m. fl.

I motionerna hemställes »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte

anhålla om förslag, senast till 1963 års riksdag, om sådan ändring av vattenlagstiftningen

att — i huvudsaklig överensstämmelse med norrländska vattenkraftutredningens

principförslag — ersättning i realvärden må kunna

tilldömas skadelidande vid utförandet av sjöreglerings- och vattenkraftsföretag».

Motionernas innehåll

Motionärerna erinrar inledningsvis om att frågan om en ändring av vattenlagstiftningcn

i syfte att, där så är möjligt, ge skadelidande rätt till ersättning

i form av realvärden trots ett omfattande utredningsarbete ännu

inte bringats till sin lösning. Efter återgivande i aktuella delar av innehållet

i 9 kap. 1 § vattenlagen anföres.

Det stadgande, vilket här refererats, innebär att enskilda skadelidande —

om inte frivillig uppgörelse föreligger — ej kan av domstol tilldömas skadeersättning

i realvärden. Detta gäller trots att sökandena, byggare av vattenkrafts-

och regleringsanläggningar, ofta direkt eller indirekt förfogar över

mark- och skogsområden samt givetvis även över elektrisk energi, dvs. realvärden,

vilka i stället för pengar kunde lämnas som ersättning.

Önskemålen om möjlighet till ersättning i realvärden framstår ur olika

synpunkter som välgrundade. Skall en ersättning i pengar bli av bestående

värde, är det angeläget att den skadelidande kan placera kontanterna i lämpliga

och räntabla investeringar eller företag. Sådana objekt kan emellertid

i här aktuella bygder vara rätt begränsade. Om sökanden direkt eller indirekt

förfogar över lämpliga realvärden, framstår det som rimligt att enskild

skadelidande medges rätt att tillbyta sig härav för de värden han nödgas

avstå. För den berörda bygden och kommunen är det vidare av betydande

intresse, att befolkningen kan behålla sina utkomstmöjligheter intakta.

I motionerna angives härefter att det ifrågavarande reformbehovet länge

varit aktuellt. En redogörelse i sammandrag lämnas för frågans hittillsva
1

Motionen i dess helhet tryckt bland andra kammarens motioner.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 saml. 3 avd. Nr lb

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr t ''i år 1902

rande behandling. Som sista led redovisas här att riksdagen, i anledning

av de vid 1960 års riksdag väckta motionerna I: 465 och II: 554, på tredje

lagutskottets förslag beslöt att i skrivelse till Kungl. Maj:t ge till känna vad

utskottet anfört. Härom anföres närmare.

Utskottet hade i utlåtandet bl. a. sagt sig dela »den av nästan alla remissinstanser

uttalade uppfattningen att ersättningen i realvärden i många

fall — åtminstone ur allmän synpunkt — måste anses vara att föredraga

framför ersättning i penningar». Utskottet ville dock avvakta fastighetsbildningskommitténs

arbete. Det måste nu konstateras att snart ytterligare

två år förflutit utan att denna fråga synes ha kommit närmare sin lösning.

Det kan måhända anföras att även på andra områden än exploatering av

vattenkraften föreligger behov av möjligheter att skadelidande tillerkännes

ersättning i realvärden. Det vill dock synas uppenbart, att sjöregleringsoch

vattenkraftsbyggnader är företag av sådan storleksordning och medförande

sådana omfattande ingrepp såväl för enskilda skadelidande som för

berörda bygder, att en reformering av lagstiftningen gör sig påkallad framför

allt på detta område.

Som av vad ovan anförts framgår har frågan om ändring av vattenlagstiftningen,

så att ersättning för skada och intrång må kunna utdömas i realvärden,

länge varit aktuell. Det framstår som påkallat att de många förslagen

under årens lopp äntligen utmynnar i resultat.

I fråga om motionärernas fullständiga uttalanden hänvisar utskottet till

motionerna.

Frågans tidigare behandling in. m.

Såsom av det ovanstående framgår, har riksdagen år 1960 behandlat bl. a.

frågan om ersättning i realvärden till skadelidande vid sjöreglering. Detta

skedde i anledning av likalydande motionerna I: 465 av herr Sundin, Sven E„

och II: 554 av herr Eriksson i Bäckmora m. fl. I dessa motioner hemställdes

att riksdagen hos Kungl. Maj :t skulle anhålla om prövning av möjligheterna

för enskilda ägare av skogsmark, vilka upplåtit mark i samband med

framdragande av kraftledningar, anläggande av vägar och vid vattenuppdämning,

att — när så kunde befinnas möjligt —- erhålla en företagsekonomiskt

mera tillfredsställande kompensation än pengar genom möjligheter

till ersättning i annat, t. ex. fri kraft eller skog, varvid mot upplåtelsen

svarande mark skulle avstås från domänverket eller, om intrånget orsakades

av annan än staten, från annan ägare. Vid behandlingen av motionerna

utgick tredje lagutskottet i sitt utlåtande den 29 november 1900,

nr 33, från att motionärerna, när de talade om skador till följd av vattenuppdämning,

även avsåg andra skador i samband med utbyggande av

strömfall eller i samband med vattenregleringsföretag för kraftändamål.

I utskottets angivna utlåtande lämnas i fråga om ersättningen i vattenmål

eu omfattande redogörelse beträffande dels gällande bestämmelser (s.

3—71. dels tidigare framställningar om lagändring samt avgivna förslag

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tred je lagutskottets utlåtande, nr t ''t år 1962

3

m. m. (s. 7—47), dels ock lämnade svar på framställda interpellationer

m. m. (s. 47—48). I utlåtandet refereras också innehållet i remissyttrandena

(s. 57—64) i anledning av de då förevarande motionerna.

I angivna delar hänvisar utskottet till vad därom upptagits i utskottets

utlåtande nr 33: 1960 och kommer därför här nedan att inskränka sig till

en mera summarisk redogörelse däröver. Förekommande sid ohänvisningar

åsyftar utlåtandet nr 33.

Gällande bestämmelser (s. 3—7)

De särskilda regler i vattenlagen den 28 juni 1918, i vilka åtgärd medförande

intrång i annans rätt tillätes, upptar i allmänhet föreskrift om att

ersättning för intrånget skall utgå enligt bestämmelserna i lagens 9 kap.

I 9 kap. 1 § stadgas sammanfattningsvis att, där någon enligt vattenlagen

erhåller rätt att tillösa sig samfällt strömfall eller att eljest lösa eller taga i

anspråk annan tillhörigt område eller att tillgodogöra sig vattenmängd eller

vattenkraft, som tillhör annan, eller att vidtaga åtgärd, varigenom eljest

annans egendom lider skada eller intrång, ersättning skall, såvitt ej annat

stadgas, utgå för egendom som avstås eller för förlust, skada eller intrång

som förorsakas. Paragrafen innehåller även en grundregel angående formen

för ersättning. Det stadgas sålunda att ersättning skall, där den ej enligt vad

i övriga bestämmelser i 9 kap. är stadgat bör utgå medelst kraftöverföring

eller genom tillhandahållande av vatten, bestämmas i penningar. Därest

emellertid parterna träffar överenskommelse, att ersättning skall utgå på

annat sätt, är sådan överenskommelse gällande, om den av vattendomstolen

finnes lämplig och blir genom dess beslut fastställd.

I förarbetena till lagen diskuteras formerna för ersättning för skada

och intrång. De särskilda sakkunniga, som tillkallats för att överarbeta det

ursprungliga förslaget, angav bl. a. att de skäl, som i förslagen anförts för

upptagande av kraftersättning beträffande i anspråk tagen vattenkraft,

otvivelaktigt i viss mån talade för tillämpning av sådan ersättning även

under andra förutsättningar. Med hänsyn till de olikartade och i hög grad

skiftande förhållanden, som inverkade på frågans avgörande, syntes det

dock de sakkunniga knappast möjligt att i vidare mån än skett meddela

allmänna regler om ersättning i kraft.

De i 9 kap. upptagna reglerna om ersättning medelst kraftöverföring inledes

med stadganden angående de fall, där sådan ersättning skall utgå. I 13 §

föreskrives att, där någon jämlikt 2 kap. vattenlagen berättigas att tillgodogöra

sig annan tillhörig vattenkraft eller att lösa annan tillhörig andel i

samfällt strömfall, ersättning därför skall utgå medelst tillhandahållande

av motsvarande kraftbelopp, såframt och i den mån ej ersättningens utgörande

i kraft prövas medföra olägenheter av betydenhet för ena eller andra

parten. Tages strömfall i anspråk med utnyttjande av den särskilda expropriationsrätt,

som medgivits enligt 1945 och 1948 års lagstiftning i ämnet (se

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1062

1 kap. 14 § vattenlagen), och avgöres ersättningsfrågan i samband med att

medgivande enligt 2 kap. till fallets bebyggande lämnas, skall likaledes under

samma villkor ersättning utgå medelst kraftöverföring, i den mån fastighet,

till vilken vattenkraften hört, kan anses ha behov av kraft; detsamma

gäller, om den exproprierade vattenkraften varit avsedd för viss anläggning

eller ort, till vilken ersättningstagaren är berättigad att överföra kraftbelopp,

som tillerkännes honom, och anläggningen eller orten kan anses ha behov

av kraften. Kraft, som lämnas i ersättning enligt de nu nämnda bestämmelserna,

skall med visst undantag tillhandahållas från den för vattenkraftens

utnyttjande avsedda anläggningen. Där fråga är om ersättning för

vattenkraft, som för strömfallsägare går förlorad till följd av åtgärd, varmed

ej åsyftas vattenkraftens tillgodogörande, kan enligt 9 kap. 14 § ersättningen

bestämmas i kraft, därest sådan på fullt betryggande sätt står att erhålla

från välbeläget strömfall och det med hänsyn till inteckningshavares

rätt, kostnader och andra omständigheter prövas lämpligt.

Kraft som skall överföras såsom ersättning för mistad vattenkraft skall

jämlikt 9 kap. 26 g tillhandahållas ersättningstagaren å den fastighet, till

vilken vattenkraften hört, på lämplig plats nära det strömfall, varifrån vattenkraften

gått förlorad. Nödiga organ för överföring av kraften skall tillhandahållas

av ersättningsgivaren. Är det fråga om elektrisk överföring - vilket det i praktiken alltid är — skall enligt 27 § den elektriska kraften tillhandahållas

med strömart, spänning och periodtal, som finnes lämpliga.

Skyldigheten att tillhandahålla ersättningskraft åvilar jämlikt 9 kap. 15 §

vederbörande strömfallsfastighet eller, där företaget ej avser tillgodogörande

av vattenkraft, den fastighet vartill den anläggning hör, från vilken kraften

skall tillhandahållas. Rätten till ersättningskraften skall jämlikt 17 § vara

förenad med den fastighet, till vilken vattenkraften hört; denna rätt kan

dock under vissa villkor helt eller delvis överflyttas till annan fastighet.

Enligt 18 § kan sådan rätt även upplåtas på viss tid.

I 9 kap. 19 § stadgas att ersättningstagaren är pliktig att för kraftens uttagande

och överföring gälda vederlag, s. k. uttagningskostnad, antingen i

penningar eller genom minskning av det kraftbelopp, som eljest skolat utgå.

I regel skall, enligt 9 kap. 20 §, uttagningskostnaden bestämmas så, att den

gottgörelse för vattenkraften, som beredes ersättningstagaren genom det

efter avdrag av uttagningskostnaden återstående värdet å ersättningskraften,

kan anses skälig med hänsyn jämväl till den nytta, som uppkommer för

ersättningsgivaren. Uttagningskostnaden får dock ej sättas lägre än till

ersättningsgivarens självkostnad — såvida denna ej överstiger ersättningstagarens

självkostnad för självständigt utnyttjande av det tillgodogjorda

strömfallet — och icke heller högre än sistnämnda självkostnad. Närmare

föreskrifter om bestämmandet av uttagningskostnaden och om sättet för

dess gäldande meddelas i 21—25, 35 och 42 §§.

För kraftöverföring såsom ersättning för förlorad vattenkraft skall en
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1962 5

ligt 28 § sådana föreskrifter meddelas, att kraftersättningen utgår i växlande

storlek vid olika vattenföring eller under skilda tidsperioder, allt i största

möjliga överensstämmelse med de mera betydande växlingarna i krafttillgång

i ersättningstagarens strömfall.

I 9 kap. 45 § stadgas att, därest parterna träffat överenskommelse i vissa

närmare angivna frågor rörande tillhandahållande av ersättningskraften, sådan

överenskommelse skall vara gällande, därest vattendomstolen finner

den lämplig och därå grundar sitt beslut.

I fråga om ersättning i penningar fastslås i 9 kap. 47 § såsom huvudregel,

att sådan ersättning skall bestämmas att utgå på en gång.

I 48 § stadgas att ersättning i penningar skall beräknas till fulla värdet

och hälften därutöver i vissa fall, bl. a. då fråga är om ersättning för tillgodogjord

vattenkraft eller icke tillgodogjord, som uppenbarligen är avsedd

för befintlig eller under byggnad varande anläggning, eller om mark

vartill äganderätt avstås eller skada å mark till följd av vattenuppdämning

eller annan ändring i vattenståndsförhållandena. Förhöjningsregeln gäller

dock, enligt 50 §, bl. a. ej beträffande ersättning till följd av byggande i

vatten eller annan åtgärd enligt vattenlagen för allmänt ändamål, såvida

det ej är fråga om vattnets utnyttjande vid kraftanläggning eller eljest i

privatekonomiskt syfte. Vid bestämmande av ersättning för jord enligt förhöj

ningsregeln skall jämlikt 51 § i jordens värde inräknas värdet av de

byggnader, som hör till jorden och erfordras för dess brukande.

Enligt 9 kap. 49 § skall ersättning, om den icke skall utgå med förhöjning,

bestämmas till fulla värdet av den egendom som avstås eller, då det

är fråga om förlust, skada eller intrång, till belopp motsvarande full gottgörelse

därför.

Tidigare framställningar om lagändring samt avgivna förslag m. m. (s. 7—47)

På hemställan av andra lagutskottet beslöt 1947 års riksdag att i anledning

av väckt motion hos Kungl. Maj:t hemställa om skyndsam utredning

dels av frågan om gottgörelse till bygd för skada, som föranledes av vattenkraftanläggningar

och vattenregleringar och dels beträffande möjligheterna

att i fråga om sådan skada, som drabbat enskild, lämna denne ersättning

i annan form än i pengar.

I en den 17 maj 1952 avlämnad promemoria (stencilerad) med förslag

till ändrade bestämmelser om ersättning med anledning av företag enligt

vattenlagen, upptog 1945 års vattenlagssakkunniga frågan om möjligheter

att i ökad utsträckning bestämma ersättningarna i realvärden. De sakkunnigas

förslag överlämnades sedermera till norrländska vattenkraftutredningen,

som avgivit betänkande, vari behandlats bl. a. nu förevarande fråga.

Därefter har vattenfallstyrelsen och Svenska vattenkraftföreningen, nedan

benämnda vattenkraftintressenterna, hos Kungl. Maj:t anfört vissa synpunkter

på frågan om ersättning i kraft.

1* — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 3 avd. Nr 14

opaginerad Kontrollera mot PDF

(i Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1962

Framställningen i fråga om avgivna förslag m. m. uppdelas här nedan

i skilda avsnitt för ersättning i kraft och för ersättning i mark.

Ersättning i kraft (s. 8—21)

Vattenlagssakkunnigas promemoria år 1952 (s. 8—12)

De sakkunniga anför i frågan om ersättning medelst kraftöverföring

vissa allmänna synpunkter. Härvid framhålles bl. a. de svårigheter, som

ofta föreligger att ordna kraftöverföringen på lämpligt sätt och för rimlig

kostnad. Det angives, att en annan invändning mot bestämmelserna om ersättningskraft

kunde framföras med hänsyn till senare tids strävan att

vinna större enhetlighet i villkoren för kraftförsörjningen på landsbygden.

De sakkunniga finner emellertid önskemålet om ersättning i kraft, jämväl

då ersättning skall utgå för annat än vattenkraft, ur ekonomisk synpunkt

så naturligt och välbetänkt att det bör beaktas av lagstiftaren. Härvid bör

man inte stanna vid att frivillig överenskommelse måste träffas utan bör

i högre grad än nu bereda ersättningstagare möjlighet att påkalla vattendomstolens

medverkan för att få sitt önskemål tillgodosett. Hänsyn måste

emellertid också tagas till att ersättningsgivarna inte oskäligt belastas. —

I promemorian anges att man får räkna med tre olika typsituationer i Iråga

om de praktiska möjligheterna att ordna ersättning genom överföring avkraft,

nämligen I) att ersättningsgivaren själv disponerar över detaljdistributionsnät,

till vilket ersättningstagarens fastighet är eller lämpligen kan

anslutas, eller att särskild ledning till fastigheten kan anses ekonomiskt

och tekniskt motiverad (den s. k. huvudformen); II) att ersättningstagarens

fastighet är ansluten eller lämpligen kan anslutas till ledningsnät

som tillhör annan än ersättningsgivaren (den s. k. subsidiura ersättningsformen);

samt III) att ersättningstagarens fastighet inte är elektrifierad

och att det ej kan anses ekonomiskt och tekniskt motiverat att elektrisk ledning

fraindrages till den.

I fråga om grupp III menar de sakkunniga att ersättning i kraft i allmänhet

inte kan föreskrivas.

Beträffande de övriga typsituationerna behandlar de sakkunniga först

huvudformen.

I frågan om vilka slags företag som skall kunna förpliktas

att utge ersättning i kraft anges härvid i promemorian

att sådan förpliktelse bör kunna åläggas inte bara företag, som avser

utbyggnad av strömfall, utan även vattenregleringsföretag för kraftändamål.

Såsom första förutsättning för bifall till yrkande om ersättning i kraft

har de sakkunniga uppställt att ersättningstagaren skall vara i behovav

kraft.

Ersättning i kraft som gottgörelse för annat än vattenkraft skall enligt

promemorian bara kunna fastställas på yrkande av ersättningstagaren.

Sådan ersättning får vidare enligt förslaget bara föreskrivas,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1t år 1962 7

om den kan åläggas utan att ersättningsgivaren åsamkas

olägenhet av betydenhet.

I fråga om övriga särskilda spörsmål, som behandlas, må angivas att förhöjning

enligt 9 kap. 48 § vattenlagen med 50 procent enligt

de sakkunniga inte bör utgå, när ersättningen bestämmes i kraft.

Vidkommande härefter den subsidiära ersättningsformen föreslås en

bestämmelse av innebörd att ersättningsgivaren får fullgöra sin ersättningsskyldighet

genom att svara för kostnaden för kraft, som ersättningstagaren

erhåller av ledningens ägare. I övrigt uppställes samma villkor för denna

ersättningsform som här redovisats för huvudformen.

Yttranden över vattenlagssakkunnigas promemoria

(s. 12—16)

I nu förevarande del har förslaget av remissinstanserna, med ett undantag,

lämnats utan erinran eller tillstyrkts i princip. I flera yttranden karakteriseras

det som en mycket betydelsefull nyhet. — På vissa håll har emellertid

uttalats betänkligheter med hänsyn till förväntad ökad arbetsbelastning

för vattendomstolar och sökandeparter.

Ur yttrandena må vidare anföras följande.

Två remissinstanser anser att som villkor för ersättning i kraft ej bör

uppställas att ersättningstagaren skall vara i behov av kraft.

De sakkunnigas förslag att vid ersättning i kraft förhöjningsregeln

enligt 9 kap. 48 § vattenlagen ej skall tillämpas har godtagits

i flertalet remissyttranden. Detta sammanhänger, enligt vad som framgår

av flera remissyttranden, med att ersättning i kraft bara skall kunna

utdömas på yrkande av ersättningstagaren. — Flera remissinstanser anser

emellertid att förhöjningsregeln bör tillämpas även i detta fall.

Den av de sakkunniga föreslagna subsidiära ersättningsform

e n har i allmänhet inte föranlett några erinringar.

Norrländska vattenkraftutredningens betänkande

år 1 95 7 och yttrandena däröver (s. 16—17)

Vattenkraftutredningen anser det önskvärt att i vattenlagen införes bestämmelser,

som ger ökade möjligheter till ersättning i form av kraft. Utredningen

ansluter sig härvidlag till de vattenlagssakkunnigas förslag. Det uttalas

dock härvid bl. a., att de av vattendomstolarna utdömda ersättningarna

i allmänhet synes ha varit tillfredsställande och att enligt utredningens

mening domstolarna vid uppskattningen av skadorna i regel torde tillämpa

en viss säkerhetsmarginal till sakägarnas förmån.

Utredningens betänkande har varit föremål för remissbehandling.

I de avgivna yttrandena har förslaget om lagändring i syfte att skapa

vidgade möjlighetre att utdöma ersättning i form av kraft genomgående

tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Vidkommande detaljfrågorna har ett par remissinstanser ifrågasatt om

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1962

inte ersättning i realvärden i särskilda fall borde kunna utdömas även m o t

sakägarens bestridande.

Beträffande frågan om tillämpligheten av förhöjningsregeln i

9 kap. 48 § vattenlagen har i tre yttranden uttalats att ersättningstagaren,

utöver ersättningskraften, bör vara berättigad att få så stor penningersättning,

som svarar mot skillnaden mellan värdet av ersättningskraften

och det belopp, som skulle ha utgått som skadeersättning, om ersättningen

bestämts i pengar.

Vattenkraftsintressenternas promemoria år 1959

och yttrandena däröver (s. 17—21)

Med anledning av den föreslagna lagstiftningen om vidgade möjligheter

att utdöma ersättning i kraft har Svenska vattenkraftföreningen och vattenfallsstyrelsen

med skrivelser den 17 resp. den 23 juni 1959 till chefen för

justitiedepartementet överlämnat en inom Vattenregleringsföretagens samarbetsorgan

upprättad promemoria med synpunkter på den praktiska tilllämpningen

av vattenlagssakkunnigas förslag i förevarande hänseende.

I promemorian betonas att införandet i vattenlagen av det utav vattenlagssakkunniga

föreslagna kraftersättningsinstitutet skulle innebära att vattenmålen

belastades med en helt ny, för såväl parter som domstolar arbetskrävande

uppgift. En utökning av vattendomstolsorganisationen med uppskattningsvis

20 procent kunde bli nödvändig och detta även om erforderlig

elektroteknisk sakkunskap i betydande omfattning tillfördes domstolarna

genom särskilda sakkunniga. Med hänsyn därtill och till önskvärdheten

av att kraftföretagens administrativa arbete med dessa frågor i möjligaste

mån begränsades, syntes det enligt promemorian önskvärt att vattenlagssakkunnigas

förslag underkastades granskning i syfte att förenkla det

föreslagna institutets praktiska tillämpning.

I detta syfte föreslås i promemorian att endast den subsidiära ersättningsformen

skall användas. Den bör därvid brukas på det sättet att ett årligt,

indexreglerat belopp motsvarande avkastningen av det ersättningsbelopp,

som ersättningstagaren önskar utbytt mot kraft, ställes till hans förfogande.

Även andra frågor rörade det föreslagna kraftersättningsinstitutet beröres.

Vattenkraftsintressenternas promemoria har varit föremål för remissbehandling.

Några remissinstanser, bl. a. vattenöverdomstolen, framhåller behovet av

en överarbetning genom särskilda sakkunniga av de vattenlagssakkunnigas

förslag.

Farhågorna att tillämpningen av nya regler om kraftersättning skulle

komma att belasta vattendomstolarna med mycket arbetskrävande uppgifter

betecknas av två vattendomstolar såsom överdrivna.

Flera remissorgan har tillstyrkt vattenkraftsintressenternas förslag i vad

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962

detta avser ersättningsform och metod för ersättningsskyldighetens

fullgörande. En remissmyndighet, kammarkollegiet,

intar dock en kritisk hållning i denna del.

I fråga om förhöjningsregeln i 9 kap. 48 § vattenlagen

framhåller vattenöverdomstolen, att det vid ersättning i kraft inte kan vara

motiverat att tillämpa denna regel. Kammarkollegiet föreslår däremot, med

viss ändring av tidigare ståndpunkt, att regeln skall tillämpas utan restriktion.

Jämväl i fråga om andra i promemorian behandlade spörsmål har olika

meningar framförts av de skilda remissinstanserna.

Ersättning i mark (s. 21—47)

Vattenlagssakkunnigas promemoria år 1952 (s. 21—25)

I promemorian framhålles, att större vattenuppdämningar kan medföra

att jordbruksfastigheter berövas en väsentlig del av sin areal och att därigenom

beträffande fastighetsindelningen och brukningsförhållandena i orten

kan uppstå missförhållanden, vilka allvarligt försämrar befolkningens

utkomstmöjligheter. Enligt de sakkunnigas mening kan effektiv rättelse

bara ernås genom att ersättningsjord tillhandahålles i stället för den förlorade

arealen. Man kan dock icke räkna med att det regelmässigt finns

praktisk möjlighet att anskaffa annan mark till de av en uppdämning berörda

fastigheterna.

Enligt de sakkunnigas mening har beaktansvärda ansträngningar gjorts

att, så gott de tillgängliga resurserna medgivit det, på frivillighetens väg avhjälpa

missförhållandena, där de varit mest framträdande. Det synes dock

tydligt att särskilda åtgärder är av nöden, om det skall bli möjligt att nå

ett gott resultat. Därvid ligger nära till hands att söka anknytning till den

verksamhet, som bedrivs för rationalisering av det svenska jordbruket.

De sakkunniga redogör härefter för lantbruksnämnderna och deras verksamhet,

bestämmelserna om kronans förköpsrätt vid försäljning av jordbruksfastighet

och möjligheterna att genom expropriation förvärva mark

för stärkande av ofullständiga jordbruk.

Härefter anför de sakkunniga.

Vid sitt arbete på att få till stånd en förstärkning av mindre bärkraftiga

jordbruksenheter måste ju lantbruksnämnden även få sin uppmärksamhet

riktad på fastigheter, som förlorat större eller mindre del av sin areal genom

överdämningar i samband med vattenkrafts- och vattenregleringsföretag.

Man kunde kanske nöja sig härmed och sålunda bibehålla den nuvarande

ordningen, enligt vilken ersättning för markskador utgår i penningar

med undantag för de fall, då frivillig överenskommelse träffas mellan

parterna om annan ersättningsform, samt överlåta åt lantbruksnämnden

att med begagnande av sina resurser söka avhjälpa det men för jordbruksnäringen

som den av uppdämningen föranledda rubbningen av bruk
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr H år 19(12

ningsförhållandena fort med sig. Det kan dock ej bestridas att olägenheter

äro förbundna härmed. I den mån mera omfattande dämningsskador

uppkomma brukar ersättningen i penningar kunna uppgå till ej oväsentliga

belopp. Förutom gottgörelse motsvarande fulla värdet å markskadan

utgår enligt 9 kap. 48 § vattenlagen förhöjning med 50 procent, vartill kan

komma ett avsevärt belopp utgörande ersättning för intrång å återstoden

av fastigheten. Erfarenheten har visat att i samband med planeringen av

större företag tendenser kunna uppkomma till spekulation med hänsyn till

väntade stora penningersättningar. När ersättningsbeloppen utbetalats avflyttar

ej sällan ersättningstagaren från orten. Det synes angeläget att dylika

tendenser motverkas, och ett medel vore otvivelaktigt att frågan om

fastighetsbildningens ordnande efter genomförandet av företaget upptoges

till behandling redan i samband med handläggningen vid vattendomstolen

och att dämningsskadorna därvid i största möjliga utsträckning direkt gottgjordes

genom tillhandahållande av ersättningsjord.

Härefter upptas i promemorian till övervägande vissa spörsmål, som

uppkommer vid ett genomförande av en lagstiftning i ämnet.

I frågan om vattendomstolen bör få möjlighet att oberoende av ersättningstagarens

samtycke föreskriva om ersättning i mark, anger

de sakkunniga att det icke torde böra helt överlåtas åt ersättningstagaren att

själv bestämma om penningersättningen skall utbytas mot ersättning i

mark. Hänsyn skall dock självfallet tas till berättigade önskemål från hans

sida. Till skydd för hans intressen bör därför som villkor för ersättningens

bestämmande i mark uppställas, att detta kan ske utan att någon olägenhet

av betydenhet tillskyndas honom.

De sakkunniga anser att någon förhöjning e n 1 i g t 9 k a p. 4 8 §

vattenlagen icke bör utgå vid ersättning i mark.

Beträffande frågan om på vilka vägar tillskottsjord skall

kunna lämnas anvisar de sakkunniga tre möjligheter. Ersättningsgivaren

skall vara skyldig att för ändamålet avstå sådan mark som han med

anledning av företaget nödgas inlösa. Vidare hänvisas till lantbruksnämndens

möjligheter att anvisa mark som nämnden förvärvat antingen tvångsvis

genom förköp eller expropriation eller frivilligt enligt avtal. Slutligen

kan ersättningsgivaren eljest förfoga över lämplig mark.

Som villkor för åläggande att utge ersättning i mark

bör enligt förslaget uppställas att denna ersättningsform ej blir oskäligt betungande

för ersättningsgivaren. Ersättning i mark bör vidare bara få förekomma,

där det erfordras för att förebygga men av någon betydelse för jordbruksnäringen

eller skogsbruket.

Befogenheten för vattendomstol att föreskriva ersättning i form av mark

bör enligt de sakkunnigas mening inskränkas att gälla ersättning för

del av f a s t i g e t, som inte avstås i sin helhet, eller för skada å sådan

fastighet.

De sakkunniga uttalar sig också om hur en jämförelse mellan

förlorad mark och vederlags mar k skall ske. Härvid angives

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr li år 1962

bl. a. att i den mån det icke går att uppbringa helt likvärdig ersättningsjord,

arealen får bestämmas med hänsyn till beskaffenheten efter gradering.

I fråga om förfarandet vid tillhandahållande av ersättning

i mark bör enligt de sakkunniga i princip tillämpas den ordningen

att marken genom sökandens försorg överlåtes till ersättningstagaren, varjämte

vidtages sådan ändring i fastighetsindelningen att markområdet i

fråga avskiljes från den fastighet vari det ingår och sammanlägges med

ersättningstagarens fastighet. Då vattendomstolen vid prövning av viss ersättningsfråga

finner ersättningen böra utgå i mark, bör domstolen sålunda,

såsom villkor för rätten att utföra den åtgärd, varom fråga är, förordna, att

sökanden skall till ersättningstagaren överlåta visst markområde, som finnes

lämpat att sammanläggas med ersättningstagarens fastighet.

De sakkunniga har också beaktat bl. a. de frågor av delvis mycket vidlyftig

beskaffenhet, som sammanhänger med fastighetsindelningen och är

av jordpolitisk natur eller angår lagfarts- och inteckningsförhållanden.

I syfte att undvika alltför långvarig domstolsbehandling har i promemorian

föreslagits att före ingivandet av ansökning till domstol, utredning skall

verkställas om föreliggande möjligheter att reglera dämningsskador genom

överlåtelse av mark. Sökanden bör härvid äga frihet att låta verkställa utredningen

antingen genom egna sakkunniga eller genom att påkalla förrättning

av tjänstelantmätare. Enligt förslaget bör vidare lantbruksnämnd

redan på ett tidigt stadium få del av ansökning och verkställd utredning.

Yttranden över vatten lagssakkunnig as promemoria

(s. 25—34)

Vad beträffar huvudgrunderna i de sakkunnigas förslag tillstvrkes

i flertalet remissyttranden en lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse

med förslaget.

I några yttranden intas en avvisande hållning på grundval av den uppfattningen,

att frågor om markkompensation i vattenmål icke bör behandlas

såsom ersättningsfrågor i målet utan handläggas i nära anslutning till

det allmänna arbetet på jordbrukets rationalisering. Denna ståndpunkt

kommer till uttryck bl. a. hos kammarkollegiet, lantbruksstyrelsen och fastighetsbildningssakkunniga.

I en del yttranden anges att ett genomförande av förslaget skulle medföra

ökad arbetsbelastning för såväl vattendomstolar och andra myndigheter

som sökandeparterna.

Beträffande frågan huruvida ersättning i mark bör kunna bestämmas

oberoende av yrkande eller samtycke från ersättningstagaren

förordar de flesta remissinstanserna att möjlighet skall

finnas att mot ersättningstagarens vilja utdöma sådan ersättning. Vattenöverdoms

tolen förordar dock en uppmjukning av förslaget i denna del. Ett

flertal remissorgan, bl. a. kammarkollegiet, lantbruksstyrelsen och fastig
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr lb år 1962

hetsbildningssakknnniga, anser emellertid att ersättning i mark bara bör få

utdömas på ersättningstagarens yrkande eller med hans samtycke.

I frågan om markersättning bör utgå med förhöjning enligt 9

kap. 48 § vattenlagen fördelar sig ställningstagandet för och emot

vattenlagssakkunnigas förslag tämligen jämnt i remissyttrandena.

Vad angår spörsmålet om på vilka vägar tillskottsjord

skall kunna anskaffas framföres erinringar mot förslaget i olika

avseenden. I allmänhet går anmärkningarna ut på att förslaget ger alltför

begränsade möjligheter att anskaffa ersättningsjord. Den utväg för ökning

av möjligheterna i detta hänseende, som i allmänhet anvisas, är alt vattendomstolen

bör ha befogenhet att ålägga ersättningsgivaren att avstå mark

för ändamålet. Förslag härom framföres bl. a. av vattenöverdomstolen. Från

flera håll framhålles att kronan ej bör undantas från skyldigheten att avstå

mark.

I flera remissyttranden anges att anledning saknas att inskränka bestämmelserna

om ersättning i mark till de fall, där fråga är om del avfastighet;

sådan ersättning bör jämväl, under förutsättning av ersättningstagarens

samtycke, få utdömas också för hel fastighet.

Frågan om beskaffenheten av ersättningsjordenär också

föremål för yttranden från flera remissorgans sida.

I fråga om förfarandet vid bestämmande av ersättning

i mark motsätter sig — som redan angivits — några remissinstanser

att vattendomstol över huvud laget skall befatta sig med dessa,

spörsmål. I övrigt kommer delade meningar till uttryck beträffande omfattningen

av de befogenheter, som i förevarande avseende bör ges åt vattendomstol.

— Jämväl i fråga om tillvägagångssättet vid den förberedande utredningen

av frågor rörande ersättning i mark framkommer skilda meningar.

Flera remissorgan, bl. a. lantmåteristijrelsen, anser att den förberedande

undersökningen alltid skall handhas av tjänstelantmätare. Fastighetsbild

ningssakkunniga uttalar som sin mening att denna utredning bör utföras

av lantbruksnämnd och tjänstelantmätare i samverkan. — Enligt bl. a. lantmäteristgrelsen

bör det vidare stå fastighetsbildningsmyndigheterna fritt att

föreslå de institut för ändringar i fastighetsindelningen, som i varje särskilt

fall enklast leder till målet.

Norrländska vattenkraftutredningens betänkande

är 1 9 5 7 (s. 34—36)

Utredningen ansluter sig väsentligen till vattenlagssakkunnigas synpunkter

på frågan om önskvärdheten av bestämmelser, som bereder ökade möjligheter

till ersättning i realvärden. Det påpekas dock, att redan på frivillighetens

väg beaktansvärda ansträngningar gjorts för att tillhandahålla

jämväl tillskottsjord.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr H år 1962 13

I några punkter redovisar utredningen en annan uppfattning än de sakkunniga.

1 frågan om förhöjning enligt 9 kap. 48 § vattenlagen

skall utgå även vid ersättning i mark, föreslår utredningen således att ersättningstagaren

skall vara berättigad att — utöver marken — erhålla så

stor penningersättning, som svarar mot skillnaden mellan å ena sidan det

belopp, som skulle ha utgått som markskadeersättning, därest ersättningen

bestämts i pengar, och å andra sidan värdet av den mottagna marken.

Beträffande frågan om de olika vägar, på vilka tillskott sjord

skall kunna lämnas, påpekar utredningen möjligheten av

att företagare i vissa fall nominellt bara disponerar över obetydliga markområden,

ehuru han realiter måhända under annan firma förfogar över

stora arealer. Denna eventualitet synes enligt utredningens mening antyda,

att de sakkunniga bedömt frågan ur ett för snävt perspektiv. Sålunda synes

kunna ifrågasättas om inte domstol bör äga möjlighet att som villkor för

ett företags genomförande uppställa, att en företagare som ersättning för

särskild skada skall tillhandahålla viss mark, som han förfogar över eller

enligt domstolens bedömande skäligen bör kunna komma i besittning av.

Utredningen anser sig emellertid icke kunna framlägga något eget förslag i

denna fråga, då principen kan få återverkningar på andra områden och erforderligt

material för bedömande därav ej varit tillgängligt för utredningen.

Enligt vattenlagssakkunnigas förslag skall ersättning i mark bara kunna

utgå i fråga om del av fastighet. Utredningen anser däremot att

också den, som får hela sin fastighet förstörd, bör kunna få ersättning i

mark.

I frågan huruvida marköverlåtelse skall kunna komma till stånd oberoende

av yrkande eller samtycke från ersättningst agaren

ånger utredningen att sakägaren bör ha möjlighet att välja mellan

ersättning i mark och ersättning i pengar.

Enligt utredningen bör ersättning i mark kunna ges även vid skada å

annat realvärde än mark, t. ex. fiske.

Beträffande förfarandet vid bestämmande av ersättning

i mark anser utredningen att lösandet av ersättningsfrågor i huvudsak

skall ombesörjas av vattendomstol. — Den förberedande undersökningen

bör, enligt företagarens val, kunna företagas antingen av egna sakkunniga

eller genom tjänstelantmätare.

Yttranden över norrländska vattenkraft utredningens

betänkande (s. 36—47)

De allra flesta remissinstanserna intar en positiv ståndpunkt till utredningens

förslag i vad det medför vidgade möjligheter till ersättning i mark.

— 1 ett utförligt yttrande anger lantmäteristyrelsen inledningsvis bl. a. att

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1962

det ur allmänna och enskilda synpunkter måste vara av stor vikt att mera

betydande skador, som anställs på fastighetsindelningen genom t. ex. dämning,

blir botade. Detta botande bör på lämpligt sätt samordnas med den

fastighetsregleringsverksamhet, som i övrigt kan vara erforderlig i bygden.

Efter att ha redovisat sin syn på frågan hur ersättningsförfarandet bör kunna

gestaltas och efter att ha kritiserat utredningens förslag, kommer lantmäteristyrelsen

till den slutsatsen att frågan om botande av de skador på

fastighetsindelningen, som kan förorsakas av mera omfattande uppdämning,

inte torde kunna lösas efter de riktlinjer, som vattenkraftutredningen föreslagit.

Enligt styrelsens mening synes en fortsatt utredning böra ske i samarbete

med 1954 års fastighetsbildningskommitté. — Vattenöverdomstolen

anger sig fortfarande anse att det är önskvärt att ökade möjligheter till ersättning

i realvärden skapas. Domstolen finner det emellertid vara uppenbart

att frågorna om ersättning i mark kräver ytterligare noggranna överväganden

och att ett förslag till lagtext måste föreligga, innan slutgiltig

ståndpunkt kan tagas. — Kammarkollegiet erinrar om att kollegiet i sitt

yttrande över vattenlagssakkunnigas betänkande ställde sig tveksamt till

lämpligheten av att i vattenlagen uppta bestämmelser om ersättning i mark.

Kollegiet utgick då från det förhållandet att en rationalisering av fastighetsindelningen

i samband med en sjöreglering ofta borde inbegripa även

fastigheter eller brukningsdelar, som inte berördes av regleringen och

därför föll utanför vattendomstolarnas kompetens. Sakkunnigförslaget kunde

därför medföra ett dubbelarbete av lantbruksnämnderna och vattendomstolarna,

vilket borde så mycket mera undvikas som de senare redan hade

en stor arbetsbörda; kollegiet ansåg att verksamheten för restaurerande av

jordbruksfastigheterna därför borde helt ankomma på lantbruksnämnderna.

Kollegiet förklarar nu att den tidigare intagna ståndpunkten alltjämt synes

ha visst fog. Vattendomstolsorganisationen har emellertid under senare år

fått en betydligt ökad kapacitet. Därför och då en snar lösning av frågan

synes vara ett allmänt önskemål i berörda bygder, anser kollegiet sig inte

böra avstyrka att frågan löses i huvudsaklig överensstämmelse med föreliggande

förslag.

Utredningens förslag om att förhöjningsregeln i 9 kap. 48 §

vattenlagen skall tillämpas vid ersättning i mark men i den formen

att ersättningstagaren, förutom mark likvärdig med den som avstås, erhåller

pengar motsvarande halva värdet av vad som avstås, har föranlett

blandade yttranden från remissinstanserna. Utredningens förslag tillstyrkes

av flera organ. Lantmäteristyrelsen anser det således icke möjligt eller

lämpligt att slopa förhöjningen i de fall vederlag utgår i mark. Jämväl lantbruksstyrelsen

är positivt inställd. — Däremot finner sig bl. a. vattenöverdomstolen

inte kunna biträda utredningens förslag i denna del.

Rörande frågan huruvida den ersättningsberättigade skall ha valrätt

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962

15

mellan ersättning i pengar och ersättning i mark ifrågasätts

från ett par håll om inte domstolen även mot den ersättningsberättigades

vilja bör kunna utdöma ersättning i mark.

I fråga om sättet för anskaffande av er sättnings mark

finner vattenöverdomstolen det självklart att företagaren bör vara skyldig

ställa till förfogande mark, som han själv äger, liksom mark, som han i

målet förpliktats lösa, ävensom av lantbruksnämnd anvisad mark. Enligt

domstolens mening bör möjlighet skapas att, där ett i en koncern ingående

bolag står som sökande, också ta i anspråk mark tillhörig annat bolag i

koncernen. Däremot ställer sig vattenöverdomstolen avvisande till tanken

på att en företagare skall vara skyldig att tillhandahålla mark, »som han

enligt vattendomstolens bedömande bör kunna komma i besittning av». —

Kammarkollegiet finner det däremot erforderligt med ett stadgande av sist

angivna innebörd. — Lantbruksstgrelsen anger att lantbruksnämnderna

självfallet med all kraft bör underlätta lämplig komplettering av jordbruk,

som skadats genom vattenreglering. Men enligt styrelsens mening kan sådana

jordbruk inte utan vidare tillerkännas prioritet framför andra jordbruk

med kompletteringsbehov.

F örfarandet vid bestämmandet av ersättning i mark var föremål

för de vattenlagssakkunnigas uppmärksamhet. Utredningen har anslutit sig

till de sakkunnigas förslag. — Kammarkollegiet betonar ånyo att förfarandet

bör utformas så att vattendomstolarna inte belastas hårdare än nödvändigt.

Dessa domstolar bör ej göras till myndigheter för fastighetsarrondering.

— Lantbruksstgrelsen avstyrker utredningens förslag rörande förfarandet

och förestår att de berörda markproblemen i stället behandlas i

direkt anslutning till verksamheten för jordbrukets rationalisering. —

Lantmäteristyrelsen utvecklar sin mening på följande sätt:

Om överdämd mark icke löses, tages den enligt VL i anspråk med en till

förmån för strömfallsfastigheten gällande servitutsliknande rättighet på liknande

sätt som allmän väg tages i anspråk med ständig nyttjanderätt. I

båda dessa fall är den upplåtna rättigheten av karaktär att fullständigt

taga marken i anspråk och någon olägenhet med ett överlåtande av marken

med äganderätt torde i fråga om uppdämd mark icke i allmänhet föreligga.

Så sker nu i vissa fall genom överlåtelser och åtföljande avstyckningar.

Skillnaden är närmast av formell art. Om överdämd mark på detta sätt tillfaller

kraftverksbyggaren (företagaren) med äganderätt, innebär detta vid

kompensation i mark, att mark bytes mot mark. Företagarens innehav, som

ofta torde ha förvärvats i huvudsakligt syfte att tillgodose hans intressen

vid utbyggande av vattenfallet, förlägges då vid detta byte i princip nedanför

dämningsgränsen — fastighet bör ju vid byte så placeras att den bäst

fyller sitt ändamål — medan övriga fastigheter tilläggas mark ovanför

dämningsgränsen.

Den ändring av fastighetsindelningen, som sådant byte innebär, kan enligt

jorddelningslagen (JDL) utföras efter två formellt olika system.

I ena fallet kan sådant område av fastighet som avstås överlåtas genom

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1t är 1962

avtal enligt jordabalken (köpes- eller bytesavtal) för att därefter avskiljas

genom avstyckning och sammanläggas med byteskontrahentens fastighet.

Vid byte mellan två fastigheter blir det alltså två avstyckningar och två

sammanläggningar. Efter dessa sammanläggningar erhålla fastigheterna nya

registerbeteckningar. Fången skola lagfaras. För genomförande av sammanläggningar

skola förefintliga inteckningar dödas eller relaxeras i de avstyckade

områdena, varefter vid behov inteckningsreglering måste ske för

inordnande av inteckningarna i de genom sammanläggning bildade fastigheterna.

Detta förfarande är alltså ofta mycket omständligt. I vissa fall är

det icke ens möjligt att tillämpa.

I andra fallet sker bytet av markområdena genom omreglerande fastighetsbildningsförrättning

(laga skifte eller ägoulbyte). De bylta områdena

övergå då till de nya fastigheterna utan fång, utan lagfart, utan inteckningsreglering

och utan åsättande av nya registerbeteckningar. De sakrätter,

som förut gällt i fastigheterna, gälla i princip fortfarande i samma fastigheter.

Omreglerande förrättning är alltså i de fall som här avses betydligt

enklare än avtalsbyte med åtföljande avstyckningar och sammanläggningar

och kräver en väsentligt mindre arbetsinsats från myndigheters och sakägares

sida. Särskilt är så fallet om bytena bli invecklade och beröra flera

fastigheter. Är antalet berörda fastigheter stort, torde avtalsbyte ur praktisk

synpunkt vara nära nog omöjligt.

Av dessa två fall synes vattenkraftutredningen närmast ha tänkt på det

förra, nämligen avtal med åtföljande avstyckning för sammanläggning. Utredningen

torde emellertid ha räknat med att uppdämd mark skulle tagas

i anspråk genom beslut av vattendomstol enligt VL, medan markvederlaget

skulle efter överlåtelse avstyckas för sammanläggning genom åtgärd av

fastighetsbildningsmyndighet. 1 det förra ledet av »bytet» gäller VL:s

tvångsregler, varjämte visst tvång torde ha åsyftats vid överlåtelsen av vederlagsmarken.

Genom denna anordning uppkommer viss oklarhet i fråga

om gränsdragningen mellan de olika myndigheternas prövning av näraliggande,

av varandra beroende frågor. Problemet torde kunna ändamålsenligt

lösas om förfarandet vid ersättning i mark för överdämd mark på sätt förut

anförts konstrueras som ett verkligt dubbelsidigt byte, vilket får genomföras

med de medel och på det sätt fastighetsbildningslagstiftningen anvisar.

Att de omreglerande fastighetsbildningsinstituten därvid i allmänhet

böra ges företräde har förut visats.

Med den lösning som nu föreslagits komma vissa av de problem som behandlats

i betänkandet att få sin givna utformning. Frågan huruvida andra

värden än mark skall kunna ersättas i mark eller icke får då lösas enligt

JDL:s allmänna regler. Likaså skulle del värderingssystem som JDL rör sig

med och som enligt lantmäteristyrelsens mening väl lämpar sig för det

slag av byte, varom här är fråga, komma att tillämpas.

Det bör anmärkas att ett utnyttjande av JDL:s omregleringsinstitut i nu

förevarande sammanhang icke är någon nyhet — det är nämligen möjligt

redan med tillämpning av gällande rätt. Sålunda kan, i varje fall vid överenskommelse,

ägoutbyte ske för genomförande av sådan ändring av fastighetsindelningen

som här avses. Nuvarande omregleringsinstitut äro emellertid

icke i alla avseenden lämpliga för tillgodoseende av de krav, som ur nu

förevarande synpunkter kunna uppställas. Det är emellertid för styrelsen

bekant att 1954 års fastighetsbildningskommitté, åt vilken anförtrotts att

företa en allmän revision av fastighetsbildningslagstiftningen, ägnar dessa

frågor särskild uppmärksamhet och att kommittén har för avsikt att fram
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr li år 1902

17

lägga förslag till ett fastighetsregleringsinstitut, som skall lämpa sig även

för botande av skador på fastighetsindelningen i anledning av bl. a. uppdämning

och framdragande av ny allmän väg.

Vattenmål och fastighetsbildningsförrättning vid ersättning i mark på

grund av uppdämning torde böra på lämpligt sätt samordnas. En sådan

samordning torde kunna lösas på liknande sätt som ifrågasatts vid samordning

av vägersättningsmål och fastighetsbildningsförrättning i en av

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen gjord framställning till Konungen den 14

juni 1955. Detta skulle innebära att i de fall, vederlag bedömdes kunna

utgå i mark, ersättningsfrågan i vattenmålet ej skulle behandlas, förrän

markby tes frågan avgjorts vid förrättning enligt fastighetsbildningslagstiftningen.

Därefter kunde ersättningsfrågan upptagas till prövning av vattendomstol

i vanlig ordning. Därvid finge, i den mån genom fastighetsbildningsförrättningen

kompensation icke utgått för alla skador, ersättning i annan

form utdömas, likaså den förhöjning av ersättningen, som enligt VL skall

utgå. — —- — Den nu anvisade lösningen drar en klar gräns mellan vattendomstolarnas

och fastighetsbildningsmyndigheternas kompetensområden.

Det är av synnerlig vikt att vederbörande distriktslantmätare, som enligt

JDL har att besluta i frågor om ändringar av fastighetsindelningen, på ett

tidigt stadium får tillfälle att taga del av de utbyggnadsförslag som kunna

föreligga. Härigenom kan han medverka vid de förberedande arbeten, som

erfordras för en bedömning av möjligheterna till markanskaffning och vederlag

i mark samt till åtgärder för botande i övrigt av de skador på fastighetsindelningen,

som förslagen kunna medföra. Genom sin fortlöpande

kontakt med kommunerna kan han dessutom medverka till att arbetena

inordnas i kommunens allmänna planeringsverksamhet. Det kan ifrågasättas

huruvida icke distriktslantmätarens medverkan i dessa avseenden

bör komma till uttryck i förberedelsekungörelsen. — Lantmäteriets skyldighet

att helst utan tidsutdräkt verkställa de omregleringar som här avses

och att verkställa den förberedande planering som erfordras torde komma

att beaktas av 1956 års lantmäterikommitté vid den utredning angående

omorganisation av lantmäteristaten som nu pågår.

Interpellationer (s. 47—48)

Den 5 december 1958 och den 11 november 1959 har dåvarande chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, besvarat interpellationer i

andra kammaren rörande ersättningar i realvärden.

Härefter har chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, den 20

april 1960 besvarat en ny interpellation i andra kammaren angående ersättning

i realvärden m. m. enligt vattenlagen. Samtidigt besvarades en enkel

fråga i ämnet. I sitt svar tillkännagav departementschefen, att han funnit sig

ej böra framlägga några förslag för riksdagen i nu förevarande fråga. Avgörande

härför hade varit att ett införande av realersättningar på grundval av

framlagda utredningsförslag befunnits skola medföra betydande tekniska

och praktiska svårigheter samt väsentligt ökad arbetsbörda bl. a. för vattendomstolarna.

Dessa olägenheter och svårigheter hade bedömts vara så betydande

att de ej uppvägdes av de fördelar för sakägarna, som ersättningar i

realvärden skulle innebära.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr ti år 1962

Remissyttranden i anledning av motionerna vid 1960 års riksdag (s. 57—64)

över de vid 1960 års riksdag väckta motionerna har utlåtanden avgivits

av Svea hovrätt, lantmäteristyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,

domänstyrelsen och lantbruksstyrelsen, som skulle ha att

höra någon eller några av de lantbruksnämnder som kunde antagas äga erfarenhet

av de frågor som beröres i motionerna, ävensom av Riksförbundet

Landsbygdens folk, Sveriges skogsägareförbund och Svenska vattenkraftföreningen.

De flesta remissinstanserna instämmer mer eller mindre uttryckligt i motionärernas

uttalanden om de problem vattenkraftutbyggnaderna m. m. medför.

Beträffande möjligheterna att uppnå lösningar, som bättre än de nuvarande

reglerna tillgodoser önskemålen om ersättningar i realvärden, är meningarna

däremot delade. Motionärernas förslag om utredning och prövning

av föreliggande spörsmål i syfte att öka möjligheterna till ersättning i realvärden

tillstyrkes av lantbruksstyrelsen, medan Svea hovrätt, Svenska vattenkraftföreningen,

vattenfallsstyrelsen och domänstyrelsen avstyrker förslaget.

Såväl Svea hovrätt som lantmäteristyrelsen påpekar i sina yttranden att

för det förevarande området betydelsefulla frågor är föremål för prövning

av 1954 års fastighetsbildningskommitté.

Riksförbundet Landsbygdens folk anför att ersättningar i den av motionärerna

ifrågasatta formen måste vara till nytta. Det måste dock framhållas,

att de rent tekniska och rättsliga möjligheterna till en reform synes

vara ganska begränsade. Utan tvivel torde således den situationen ofta uppkomma,

att ersättningsgivaren inte förfogar över lämplig mark. Å andra

sidan avses med motionerna tydligen endast realvärdeersättning, »när så

kan befinnas möjligt». Den olikhet, som genom de föreliggande förhållandena

otvivelaktigt måste uppkomma mellan olika ersättningsberättigade, är

onekligen mindre önskvärd men kan möjligen accepteras. ■— För övrigt anser

förbundet att omständigheterna i varje särskilt fall kan vara sådana, att

berörda markägare icke finner det lämpligt att mottaga ersättning i mark.

Skall därför någon ändring i nu gällande ersättningsregler genomföras, bör

såsom ett oeftergivligt villkor uppställas den förutsättningen, att ersättning

i form av mark eller dylikt bara skall utgå på yrkande av den ersättningsberättigade.

Utskottet

Såsom ovan angivits har utskottet i sitt utlåtande nr 33 år 1960 behandlat

den nu förevarande frågan om ersättning i realvärden till skadelidande vid

sjöreglering och därmed jämförliga företag enligt vattenlagen. Utlåtandet

avsåg därjämte spörsmålet om realersättning för mark, som tagits i anspråk

för framdragande av kraftledning eller anläggande av väg.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Tredje lagutskottets utlåtande nr H år 1962

I utlåtandet påpekade utskottet att frågan om ersättning i realvärden till

sin natur är mycket omfattande liksom att problemställningen är svåröverskådlig

och berör en rad skilda rättsområden. Vidare angavs att spörsmålet

kunde uppkomma även i andra fall än dem, som berörts i motionerna.

Utskottet uttalade såsom sin mening att ersättning i realvärden i många

fall — åtminstone ur allmän synpunkt — måste vara att föredraga framför

ersättning i pengar. Enligt utskottet var det emellertid förenat med betydande

svårigheter att utforma en lagstiftning, som bereder ökade möjligheter till

ersättning i realvärden, i synnerhet ersättning i form av mark. En lösning av

de hithörande problemen borde därför i första hand ske på annat sätt.

Härelter erinrades bl. a. om att gällande lagstiftning beträffande ersättning

i vattenmål i regel inte syntes lägga andra hinder i vägen för frivilliga uppgörelser

om ersättning i realvärden än sådana som föranledes av hänsyn till

bl. a. inteckningsliavare. Det påpekades dock att ersättning i form av fri

kraft ej kan knytas till den skadelidande fastigheten i andra fall än då ersättningen

avser förlorad vattenkraft. Utskottet anmärkte, att det från flera håll

omvittnats att frivilliga uppgörelser i ganska stor omfattning kommit till

stånd, samt angav såsom angeläget att de föreliggande möjligheterna att

träffa sådana uppgörelser bibehölls och om möjligt även utvidgades eller

underlättades. I utlåtandet anfördes vidare.

I nyssnämnda syfte kan olika åtgärder vidtagas. Skador av det slag, som

avses i motionerna, synes kunna i ej ringa grad motverkas eller undanröjas

genom ett intimt samarbete mellan olika myndigheter, främst lantmäterimyndigheter

och lantbruksnämnder. Dessa myndigheter bör därför redan

på ett tidigt stadium få tillfälle att framlägga sin syn på frågor av nu förevarande

slag och att vidtaga de åtgärder de kan finna lämpliga.

Möjligheterna att träffa frivilliga uppgörelser om ersättning i realvärden

skulle måhända i vissa fall kunna underlättas genom lagändringar av olika

slag. I den mån så är fallet bör ändringarna genomföras. Med hänsyn till det

inom fastighetsbildningskommittén pågående arbetet med utformningen av

ny fastighetsbildningslagstiftning bör dock icke nu genomföras ändringar av

större principiell innebörd i gällande jorddelningslag eller annan av kommitténs

arbete berörd lagstiftning.

Efter att beträffande ersättning vid upplåtelse av vägmark ha angivit att

den inom vederbörande departement pågående bearbetningen av vägmarksersättningskommitténs

förslag borde avvaktas, innan andra åtgärder på det

området vidtogs, angav utskottet avslutningsvis följande.

Det föreliggande rikhaltiga materialet i förevarande fråga torde enligt utskottets

mening böra bli föremål för ytterligare bearbetning. En riktpunkt vid

arbetet bör emellertid — såsom utskottet redan framhållit — vara att på allt

sätt söka underlätta för parterna att genom frivilliga uppgörelser tillgodose de

av motionärerna anförda önskemålen angående ersättning i realvärden. I den

mån anledning därtill finnes föreligga bör förslag till lagändringar utarbetas.

På förslag av utskottet beslöt riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj:t

giva till känna vad utskottet anfört.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 dr 1962

Ehuru de nu förevarande motionerna icke gäller frågan om ersättning i

realvärden för mark, som tagits i anspråk för väg, vill utskottet likväl — med

hänsyn till innehållet i sitt tidigare utlåtande —- erinra om att som ett resultat

av vägmarksersättningskommitténs arbete numera i lagen om allmänna

vägar införts en bestämmelse av innebörd att väghållare berättigas att påkalla

ägoutbyte enligt lagen om delning av jord å landet eller lagen om fastighetsbildning

i stad. Vidare har i enlighet med kommitténs förslag i vägstadgan

upptagits bestämmelser, som inskärper angelägenheten av att väghållaren

redan i samband med upprättande av arbetsplan för vägbyggnadsföretag

i samråd med markägarna utreder möjligheterna att avhjälpa eller

minska intrång till följd av vägföretaget genom ägoutbyte eller annan ändring

i fastighetsbildningen. För att befrämja frivilliga överenskommelser

mellan vägmyndigheten och markägarna har slutligen väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

bemyndigats att på vissa villkor ingå i och svara för s. k. avtalsbyten

utan att vara bunden vid någon viss värdegräns.

I vad angår den nu förevarande frågan om ersättning i realvärden vill utskottet

understryka sina uttalanden i 1960 års utlåtande. Enligt utskottets

mening talar således starka skäl för att den, som genom en sjöreglering eller

annat företag av här ifrågavarande art frånhändes realvärden, i största möjliga

utsträckning bör —- om han så önskar — erhålla ersättning i andra sådana

värden. I första hand bör därvid, som utskottet i angivna utlåtande

närmare utvecklat, möjligheterna till frivilliga uppgörelser icke allenast bibehållas

utan i görligaste mån utvidgas och underlättas. Med anledning av

utskottets då gjorda uttalande att frivilliga uppgörelser i ganska stor utsträckning

kommit till stånd, vill utskottet anmärka att därefter bl. a. preliminära

avtal om omfattande ägobyten mellan kronan och enskilda träffats i

samband med tillkomsten av Prästtomta skjutfält i Östergötland.

I likhet med vad som också uttalades i det tidigare utlåtandet finner emellertid

utskottet på de då anförda skälen ändringar av större principiell innebörd

icke för närvarande böra genomföras i gällande jorddelningslag eller

annan av fastighetsbildningskommitténs arbete berörd lagstiftning.

I övrigt synes det utskottet, med hänsyn särskilt till den fortsatta intensiva

utbyggnaden av vattenkraften, angeläget att de förslag till lagändringar, som

bedömes kunna underlätta det här angivna syftet, genomföres så snart möjlighet

därtill föreligger.

På grund av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen i skrivelse till Ivungl. Maj :t måtte såsom sin

mening giva till känna vad utskottet anfört i anledning av

motionerna I: 72 och II: 104.

Stockholm den 13 mars 1962

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

opaginerad Kontrollera mot PDF

‘21

Tredje lagutskottets utlåtande nr H år 1962

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Göran Karlsson, Kristiansson,

Ebbe Ohlsson, Georg Carlsson, Herbert Larsson, Paul Jansson och Gunnar

Pettersson;

från and r a kammaren: herrar Jansson i Benestad, Svenning, Carlsson i

Stockholm, Svanberg, fru Ekroth, herrar Hammarberg, Tobé och Turesson*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1962:130 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om slopande av kontrollen vid överlåtelse av bostadsrätt. a1 i texten