Utlåtande i anledning av väckta motioner om ersättning i realvärden till skadelidande vid sjöreglcring m. m. Tredje lagutskottet liar behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade likalydande motioner* 1, nr 72 i första kammaren av herr Gustafsson, Nils-Eric, m. fl. och nr 104 i andra kammaren av herr Larsson i Hedenäset m. fl.
1962-03-13 · 21 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 19 av 21 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1962:14, Utlåtande i anledning av väckta motioner om ersättning i realvärden till skadelidande vid sjöreglcring m. m. Tredje lagutskottet liar behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade likalydande motioner* 1, nr 72 i första kammaren av herr Gustafsson, Nils-Eric, m. fl. och nr 104 i andra kammaren av herr Larsson i Hedenäset m. fl.
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1062
1
Nr 14
Utlåtande i anledning av väckta motioner om ersättning i realvärden
till skadelidande vid sjöreglcring m. m.
Tredje lagutskottet liar behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade likalydande motioner* 1, nr 72 i första kammaren av herr
Gustafsson, Nils-Eric, m. fl. och nr 104 i andra kammaren av herr Larsson i
Hedenäset m. fl.
I motionerna hemställes »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla om förslag, senast till 1963 års riksdag, om sådan ändring av vattenlagstiftningen
att — i huvudsaklig överensstämmelse med norrländska vattenkraftutredningens
principförslag — ersättning i realvärden må kunna
tilldömas skadelidande vid utförandet av sjöreglerings- och vattenkraftsföretag».
Motionernas innehåll
Motionärerna erinrar inledningsvis om att frågan om en ändring av vattenlagstiftningcn
i syfte att, där så är möjligt, ge skadelidande rätt till ersättning
i form av realvärden trots ett omfattande utredningsarbete ännu
inte bringats till sin lösning. Efter återgivande i aktuella delar av innehållet
i 9 kap. 1 § vattenlagen anföres.
Det stadgande, vilket här refererats, innebär att enskilda skadelidande —
om inte frivillig uppgörelse föreligger — ej kan av domstol tilldömas skadeersättning
i realvärden. Detta gäller trots att sökandena, byggare av vattenkrafts-
och regleringsanläggningar, ofta direkt eller indirekt förfogar över
mark- och skogsområden samt givetvis även över elektrisk energi, dvs. realvärden,
vilka i stället för pengar kunde lämnas som ersättning.
Önskemålen om möjlighet till ersättning i realvärden framstår ur olika
synpunkter som välgrundade. Skall en ersättning i pengar bli av bestående
värde, är det angeläget att den skadelidande kan placera kontanterna i lämpliga
och räntabla investeringar eller företag. Sådana objekt kan emellertid
i här aktuella bygder vara rätt begränsade. Om sökanden direkt eller indirekt
förfogar över lämpliga realvärden, framstår det som rimligt att enskild
skadelidande medges rätt att tillbyta sig härav för de värden han nödgas
avstå. För den berörda bygden och kommunen är det vidare av betydande
intresse, att befolkningen kan behålla sina utkomstmöjligheter intakta.
I motionerna angives härefter att det ifrågavarande reformbehovet länge
varit aktuellt. En redogörelse i sammandrag lämnas för frågans hittillsva
1
Motionen i dess helhet tryckt bland andra kammarens motioner.
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 saml. 3 avd. Nr lb
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr t ''i år 1902
rande behandling. Som sista led redovisas här att riksdagen, i anledning
av de vid 1960 års riksdag väckta motionerna I: 465 och II: 554, på tredje
lagutskottets förslag beslöt att i skrivelse till Kungl. Maj:t ge till känna vad
utskottet anfört. Härom anföres närmare.
Utskottet hade i utlåtandet bl. a. sagt sig dela »den av nästan alla remissinstanser
uttalade uppfattningen att ersättningen i realvärden i många
fall — åtminstone ur allmän synpunkt — måste anses vara att föredraga
framför ersättning i penningar». Utskottet ville dock avvakta fastighetsbildningskommitténs
arbete. Det måste nu konstateras att snart ytterligare
två år förflutit utan att denna fråga synes ha kommit närmare sin lösning.
Det kan måhända anföras att även på andra områden än exploatering av
vattenkraften föreligger behov av möjligheter att skadelidande tillerkännes
ersättning i realvärden. Det vill dock synas uppenbart, att sjöregleringsoch
vattenkraftsbyggnader är företag av sådan storleksordning och medförande
sådana omfattande ingrepp såväl för enskilda skadelidande som för
berörda bygder, att en reformering av lagstiftningen gör sig påkallad framför
allt på detta område.
Som av vad ovan anförts framgår har frågan om ändring av vattenlagstiftningen,
så att ersättning för skada och intrång må kunna utdömas i realvärden,
länge varit aktuell. Det framstår som påkallat att de många förslagen
under årens lopp äntligen utmynnar i resultat.
I fråga om motionärernas fullständiga uttalanden hänvisar utskottet till
motionerna.
Frågans tidigare behandling in. m.
Såsom av det ovanstående framgår, har riksdagen år 1960 behandlat bl. a.
frågan om ersättning i realvärden till skadelidande vid sjöreglering. Detta
skedde i anledning av likalydande motionerna I: 465 av herr Sundin, Sven E„
och II: 554 av herr Eriksson i Bäckmora m. fl. I dessa motioner hemställdes
att riksdagen hos Kungl. Maj :t skulle anhålla om prövning av möjligheterna
för enskilda ägare av skogsmark, vilka upplåtit mark i samband med
framdragande av kraftledningar, anläggande av vägar och vid vattenuppdämning,
att — när så kunde befinnas möjligt —- erhålla en företagsekonomiskt
mera tillfredsställande kompensation än pengar genom möjligheter
till ersättning i annat, t. ex. fri kraft eller skog, varvid mot upplåtelsen
svarande mark skulle avstås från domänverket eller, om intrånget orsakades
av annan än staten, från annan ägare. Vid behandlingen av motionerna
utgick tredje lagutskottet i sitt utlåtande den 29 november 1900,
nr 33, från att motionärerna, när de talade om skador till följd av vattenuppdämning,
även avsåg andra skador i samband med utbyggande av
strömfall eller i samband med vattenregleringsföretag för kraftändamål.
I utskottets angivna utlåtande lämnas i fråga om ersättningen i vattenmål
eu omfattande redogörelse beträffande dels gällande bestämmelser (s.
3—71. dels tidigare framställningar om lagändring samt avgivna förslag
Tred je lagutskottets utlåtande, nr t ''t år 1962
3
m. m. (s. 7—47), dels ock lämnade svar på framställda interpellationer
m. m. (s. 47—48). I utlåtandet refereras också innehållet i remissyttrandena
(s. 57—64) i anledning av de då förevarande motionerna.
I angivna delar hänvisar utskottet till vad därom upptagits i utskottets
utlåtande nr 33: 1960 och kommer därför här nedan att inskränka sig till
en mera summarisk redogörelse däröver. Förekommande sid ohänvisningar
åsyftar utlåtandet nr 33.
Gällande bestämmelser (s. 3—7)
De särskilda regler i vattenlagen den 28 juni 1918, i vilka åtgärd medförande
intrång i annans rätt tillätes, upptar i allmänhet föreskrift om att
ersättning för intrånget skall utgå enligt bestämmelserna i lagens 9 kap.
I 9 kap. 1 § stadgas sammanfattningsvis att, där någon enligt vattenlagen
erhåller rätt att tillösa sig samfällt strömfall eller att eljest lösa eller taga i
anspråk annan tillhörigt område eller att tillgodogöra sig vattenmängd eller
vattenkraft, som tillhör annan, eller att vidtaga åtgärd, varigenom eljest
annans egendom lider skada eller intrång, ersättning skall, såvitt ej annat
stadgas, utgå för egendom som avstås eller för förlust, skada eller intrång
som förorsakas. Paragrafen innehåller även en grundregel angående formen
för ersättning. Det stadgas sålunda att ersättning skall, där den ej enligt vad
i övriga bestämmelser i 9 kap. är stadgat bör utgå medelst kraftöverföring
eller genom tillhandahållande av vatten, bestämmas i penningar. Därest
emellertid parterna träffar överenskommelse, att ersättning skall utgå på
annat sätt, är sådan överenskommelse gällande, om den av vattendomstolen
finnes lämplig och blir genom dess beslut fastställd.
I förarbetena till lagen diskuteras formerna för ersättning för skada
och intrång. De särskilda sakkunniga, som tillkallats för att överarbeta det
ursprungliga förslaget, angav bl. a. att de skäl, som i förslagen anförts för
upptagande av kraftersättning beträffande i anspråk tagen vattenkraft,
otvivelaktigt i viss mån talade för tillämpning av sådan ersättning även
under andra förutsättningar. Med hänsyn till de olikartade och i hög grad
skiftande förhållanden, som inverkade på frågans avgörande, syntes det
dock de sakkunniga knappast möjligt att i vidare mån än skett meddela
allmänna regler om ersättning i kraft.
De i 9 kap. upptagna reglerna om ersättning medelst kraftöverföring inledes
med stadganden angående de fall, där sådan ersättning skall utgå. I 13 §
föreskrives att, där någon jämlikt 2 kap. vattenlagen berättigas att tillgodogöra
sig annan tillhörig vattenkraft eller att lösa annan tillhörig andel i
samfällt strömfall, ersättning därför skall utgå medelst tillhandahållande
av motsvarande kraftbelopp, såframt och i den mån ej ersättningens utgörande
i kraft prövas medföra olägenheter av betydenhet för ena eller andra
parten. Tages strömfall i anspråk med utnyttjande av den särskilda expropriationsrätt,
som medgivits enligt 1945 och 1948 års lagstiftning i ämnet (se
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1062
1 kap. 14 § vattenlagen), och avgöres ersättningsfrågan i samband med att
medgivande enligt 2 kap. till fallets bebyggande lämnas, skall likaledes under
samma villkor ersättning utgå medelst kraftöverföring, i den mån fastighet,
till vilken vattenkraften hört, kan anses ha behov av kraft; detsamma
gäller, om den exproprierade vattenkraften varit avsedd för viss anläggning
eller ort, till vilken ersättningstagaren är berättigad att överföra kraftbelopp,
som tillerkännes honom, och anläggningen eller orten kan anses ha behov
av kraften. Kraft, som lämnas i ersättning enligt de nu nämnda bestämmelserna,
skall med visst undantag tillhandahållas från den för vattenkraftens
utnyttjande avsedda anläggningen. Där fråga är om ersättning för
vattenkraft, som för strömfallsägare går förlorad till följd av åtgärd, varmed
ej åsyftas vattenkraftens tillgodogörande, kan enligt 9 kap. 14 § ersättningen
bestämmas i kraft, därest sådan på fullt betryggande sätt står att erhålla
från välbeläget strömfall och det med hänsyn till inteckningshavares
rätt, kostnader och andra omständigheter prövas lämpligt.
Kraft som skall överföras såsom ersättning för mistad vattenkraft skall
jämlikt 9 kap. 26 g tillhandahållas ersättningstagaren å den fastighet, till
vilken vattenkraften hört, på lämplig plats nära det strömfall, varifrån vattenkraften
gått förlorad. Nödiga organ för överföring av kraften skall tillhandahållas
av ersättningsgivaren. Är det fråga om elektrisk överföring - vilket det i praktiken alltid är — skall enligt 27 § den elektriska kraften tillhandahållas
med strömart, spänning och periodtal, som finnes lämpliga.
Skyldigheten att tillhandahålla ersättningskraft åvilar jämlikt 9 kap. 15 §
vederbörande strömfallsfastighet eller, där företaget ej avser tillgodogörande
av vattenkraft, den fastighet vartill den anläggning hör, från vilken kraften
skall tillhandahållas. Rätten till ersättningskraften skall jämlikt 17 § vara
förenad med den fastighet, till vilken vattenkraften hört; denna rätt kan
dock under vissa villkor helt eller delvis överflyttas till annan fastighet.
Enligt 18 § kan sådan rätt även upplåtas på viss tid.
I 9 kap. 19 § stadgas att ersättningstagaren är pliktig att för kraftens uttagande
och överföring gälda vederlag, s. k. uttagningskostnad, antingen i
penningar eller genom minskning av det kraftbelopp, som eljest skolat utgå.
I regel skall, enligt 9 kap. 20 §, uttagningskostnaden bestämmas så, att den
gottgörelse för vattenkraften, som beredes ersättningstagaren genom det
efter avdrag av uttagningskostnaden återstående värdet å ersättningskraften,
kan anses skälig med hänsyn jämväl till den nytta, som uppkommer för
ersättningsgivaren. Uttagningskostnaden får dock ej sättas lägre än till
ersättningsgivarens självkostnad — såvida denna ej överstiger ersättningstagarens
självkostnad för självständigt utnyttjande av det tillgodogjorda
strömfallet — och icke heller högre än sistnämnda självkostnad. Närmare
föreskrifter om bestämmandet av uttagningskostnaden och om sättet för
dess gäldande meddelas i 21—25, 35 och 42 §§.
För kraftöverföring såsom ersättning för förlorad vattenkraft skall en
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1962 5
ligt 28 § sådana föreskrifter meddelas, att kraftersättningen utgår i växlande
storlek vid olika vattenföring eller under skilda tidsperioder, allt i största
möjliga överensstämmelse med de mera betydande växlingarna i krafttillgång
i ersättningstagarens strömfall.
I 9 kap. 45 § stadgas att, därest parterna träffat överenskommelse i vissa
närmare angivna frågor rörande tillhandahållande av ersättningskraften, sådan
överenskommelse skall vara gällande, därest vattendomstolen finner
den lämplig och därå grundar sitt beslut.
I fråga om ersättning i penningar fastslås i 9 kap. 47 § såsom huvudregel,
att sådan ersättning skall bestämmas att utgå på en gång.
I 48 § stadgas att ersättning i penningar skall beräknas till fulla värdet
och hälften därutöver i vissa fall, bl. a. då fråga är om ersättning för tillgodogjord
vattenkraft eller icke tillgodogjord, som uppenbarligen är avsedd
för befintlig eller under byggnad varande anläggning, eller om mark
vartill äganderätt avstås eller skada å mark till följd av vattenuppdämning
eller annan ändring i vattenståndsförhållandena. Förhöjningsregeln gäller
dock, enligt 50 §, bl. a. ej beträffande ersättning till följd av byggande i
vatten eller annan åtgärd enligt vattenlagen för allmänt ändamål, såvida
det ej är fråga om vattnets utnyttjande vid kraftanläggning eller eljest i
privatekonomiskt syfte. Vid bestämmande av ersättning för jord enligt förhöj
ningsregeln skall jämlikt 51 § i jordens värde inräknas värdet av de
byggnader, som hör till jorden och erfordras för dess brukande.
Enligt 9 kap. 49 § skall ersättning, om den icke skall utgå med förhöjning,
bestämmas till fulla värdet av den egendom som avstås eller, då det
är fråga om förlust, skada eller intrång, till belopp motsvarande full gottgörelse
därför.
Tidigare framställningar om lagändring samt avgivna förslag m. m. (s. 7—47)
På hemställan av andra lagutskottet beslöt 1947 års riksdag att i anledning
av väckt motion hos Kungl. Maj:t hemställa om skyndsam utredning
dels av frågan om gottgörelse till bygd för skada, som föranledes av vattenkraftanläggningar
och vattenregleringar och dels beträffande möjligheterna
att i fråga om sådan skada, som drabbat enskild, lämna denne ersättning
i annan form än i pengar.
I en den 17 maj 1952 avlämnad promemoria (stencilerad) med förslag
till ändrade bestämmelser om ersättning med anledning av företag enligt
vattenlagen, upptog 1945 års vattenlagssakkunniga frågan om möjligheter
att i ökad utsträckning bestämma ersättningarna i realvärden. De sakkunnigas
förslag överlämnades sedermera till norrländska vattenkraftutredningen,
som avgivit betänkande, vari behandlats bl. a. nu förevarande fråga.
Därefter har vattenfallstyrelsen och Svenska vattenkraftföreningen, nedan
benämnda vattenkraftintressenterna, hos Kungl. Maj:t anfört vissa synpunkter
på frågan om ersättning i kraft.
1* — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 3 avd. Nr 14
opaginerad Kontrollera mot PDF
(i Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1962
Framställningen i fråga om avgivna förslag m. m. uppdelas här nedan
i skilda avsnitt för ersättning i kraft och för ersättning i mark.
Ersättning i kraft (s. 8—21)
Vattenlagssakkunnigas promemoria år 1952 (s. 8—12)
De sakkunniga anför i frågan om ersättning medelst kraftöverföring
vissa allmänna synpunkter. Härvid framhålles bl. a. de svårigheter, som
ofta föreligger att ordna kraftöverföringen på lämpligt sätt och för rimlig
kostnad. Det angives, att en annan invändning mot bestämmelserna om ersättningskraft
kunde framföras med hänsyn till senare tids strävan att
vinna större enhetlighet i villkoren för kraftförsörjningen på landsbygden.
De sakkunniga finner emellertid önskemålet om ersättning i kraft, jämväl
då ersättning skall utgå för annat än vattenkraft, ur ekonomisk synpunkt
så naturligt och välbetänkt att det bör beaktas av lagstiftaren. Härvid bör
man inte stanna vid att frivillig överenskommelse måste träffas utan bör
i högre grad än nu bereda ersättningstagare möjlighet att påkalla vattendomstolens
medverkan för att få sitt önskemål tillgodosett. Hänsyn måste
emellertid också tagas till att ersättningsgivarna inte oskäligt belastas. —
I promemorian anges att man får räkna med tre olika typsituationer i Iråga
om de praktiska möjligheterna att ordna ersättning genom överföring avkraft,
nämligen I) att ersättningsgivaren själv disponerar över detaljdistributionsnät,
till vilket ersättningstagarens fastighet är eller lämpligen kan
anslutas, eller att särskild ledning till fastigheten kan anses ekonomiskt
och tekniskt motiverad (den s. k. huvudformen); II) att ersättningstagarens
fastighet är ansluten eller lämpligen kan anslutas till ledningsnät
som tillhör annan än ersättningsgivaren (den s. k. subsidiura ersättningsformen);
samt III) att ersättningstagarens fastighet inte är elektrifierad
och att det ej kan anses ekonomiskt och tekniskt motiverat att elektrisk ledning
fraindrages till den.
I fråga om grupp III menar de sakkunniga att ersättning i kraft i allmänhet
inte kan föreskrivas.
Beträffande de övriga typsituationerna behandlar de sakkunniga först
huvudformen.
I frågan om vilka slags företag som skall kunna förpliktas
att utge ersättning i kraft anges härvid i promemorian
att sådan förpliktelse bör kunna åläggas inte bara företag, som avser
utbyggnad av strömfall, utan även vattenregleringsföretag för kraftändamål.
Såsom första förutsättning för bifall till yrkande om ersättning i kraft
har de sakkunniga uppställt att ersättningstagaren skall vara i behovav
kraft.
Ersättning i kraft som gottgörelse för annat än vattenkraft skall enligt
promemorian bara kunna fastställas på yrkande av ersättningstagaren.
Sådan ersättning får vidare enligt förslaget bara föreskrivas,
Tredje lagutskottets utlåtande nr 1t år 1962 7
om den kan åläggas utan att ersättningsgivaren åsamkas
olägenhet av betydenhet.
I fråga om övriga särskilda spörsmål, som behandlas, må angivas att förhöjning
enligt 9 kap. 48 § vattenlagen med 50 procent enligt
de sakkunniga inte bör utgå, när ersättningen bestämmes i kraft.
Vidkommande härefter den subsidiära ersättningsformen föreslås en
bestämmelse av innebörd att ersättningsgivaren får fullgöra sin ersättningsskyldighet
genom att svara för kostnaden för kraft, som ersättningstagaren
erhåller av ledningens ägare. I övrigt uppställes samma villkor för denna
ersättningsform som här redovisats för huvudformen.
Yttranden över vattenlagssakkunnigas promemoria
(s. 12—16)
I nu förevarande del har förslaget av remissinstanserna, med ett undantag,
lämnats utan erinran eller tillstyrkts i princip. I flera yttranden karakteriseras
det som en mycket betydelsefull nyhet. — På vissa håll har emellertid
uttalats betänkligheter med hänsyn till förväntad ökad arbetsbelastning
för vattendomstolar och sökandeparter.
Ur yttrandena må vidare anföras följande.
Två remissinstanser anser att som villkor för ersättning i kraft ej bör
uppställas att ersättningstagaren skall vara i behov av kraft.
De sakkunnigas förslag att vid ersättning i kraft förhöjningsregeln
enligt 9 kap. 48 § vattenlagen ej skall tillämpas har godtagits
i flertalet remissyttranden. Detta sammanhänger, enligt vad som framgår
av flera remissyttranden, med att ersättning i kraft bara skall kunna
utdömas på yrkande av ersättningstagaren. — Flera remissinstanser anser
emellertid att förhöjningsregeln bör tillämpas även i detta fall.
Den av de sakkunniga föreslagna subsidiära ersättningsform
e n har i allmänhet inte föranlett några erinringar.
Norrländska vattenkraftutredningens betänkande
år 1 95 7 och yttrandena däröver (s. 16—17)
Vattenkraftutredningen anser det önskvärt att i vattenlagen införes bestämmelser,
som ger ökade möjligheter till ersättning i form av kraft. Utredningen
ansluter sig härvidlag till de vattenlagssakkunnigas förslag. Det uttalas
dock härvid bl. a., att de av vattendomstolarna utdömda ersättningarna
i allmänhet synes ha varit tillfredsställande och att enligt utredningens
mening domstolarna vid uppskattningen av skadorna i regel torde tillämpa
en viss säkerhetsmarginal till sakägarnas förmån.
Utredningens betänkande har varit föremål för remissbehandling.
I de avgivna yttrandena har förslaget om lagändring i syfte att skapa
vidgade möjlighetre att utdöma ersättning i form av kraft genomgående
tillstyrkts eller lämnats utan erinran.
Vidkommande detaljfrågorna har ett par remissinstanser ifrågasatt om
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1962
inte ersättning i realvärden i särskilda fall borde kunna utdömas även m o t
sakägarens bestridande.
Beträffande frågan om tillämpligheten av förhöjningsregeln i
9 kap. 48 § vattenlagen har i tre yttranden uttalats att ersättningstagaren,
utöver ersättningskraften, bör vara berättigad att få så stor penningersättning,
som svarar mot skillnaden mellan värdet av ersättningskraften
och det belopp, som skulle ha utgått som skadeersättning, om ersättningen
bestämts i pengar.
Vattenkraftsintressenternas promemoria år 1959
och yttrandena däröver (s. 17—21)
Med anledning av den föreslagna lagstiftningen om vidgade möjligheter
att utdöma ersättning i kraft har Svenska vattenkraftföreningen och vattenfallsstyrelsen
med skrivelser den 17 resp. den 23 juni 1959 till chefen för
justitiedepartementet överlämnat en inom Vattenregleringsföretagens samarbetsorgan
upprättad promemoria med synpunkter på den praktiska tilllämpningen
av vattenlagssakkunnigas förslag i förevarande hänseende.
I promemorian betonas att införandet i vattenlagen av det utav vattenlagssakkunniga
föreslagna kraftersättningsinstitutet skulle innebära att vattenmålen
belastades med en helt ny, för såväl parter som domstolar arbetskrävande
uppgift. En utökning av vattendomstolsorganisationen med uppskattningsvis
20 procent kunde bli nödvändig och detta även om erforderlig
elektroteknisk sakkunskap i betydande omfattning tillfördes domstolarna
genom särskilda sakkunniga. Med hänsyn därtill och till önskvärdheten
av att kraftföretagens administrativa arbete med dessa frågor i möjligaste
mån begränsades, syntes det enligt promemorian önskvärt att vattenlagssakkunnigas
förslag underkastades granskning i syfte att förenkla det
föreslagna institutets praktiska tillämpning.
I detta syfte föreslås i promemorian att endast den subsidiära ersättningsformen
skall användas. Den bör därvid brukas på det sättet att ett årligt,
indexreglerat belopp motsvarande avkastningen av det ersättningsbelopp,
som ersättningstagaren önskar utbytt mot kraft, ställes till hans förfogande.
Även andra frågor rörade det föreslagna kraftersättningsinstitutet beröres.
Vattenkraftsintressenternas promemoria har varit föremål för remissbehandling.
Några remissinstanser, bl. a. vattenöverdomstolen, framhåller behovet av
en överarbetning genom särskilda sakkunniga av de vattenlagssakkunnigas
förslag.
Farhågorna att tillämpningen av nya regler om kraftersättning skulle
komma att belasta vattendomstolarna med mycket arbetskrävande uppgifter
betecknas av två vattendomstolar såsom överdrivna.
Flera remissorgan har tillstyrkt vattenkraftsintressenternas förslag i vad
9
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962
detta avser ersättningsform och metod för ersättningsskyldighetens
fullgörande. En remissmyndighet, kammarkollegiet,
intar dock en kritisk hållning i denna del.
I fråga om förhöjningsregeln i 9 kap. 48 § vattenlagen
framhåller vattenöverdomstolen, att det vid ersättning i kraft inte kan vara
motiverat att tillämpa denna regel. Kammarkollegiet föreslår däremot, med
viss ändring av tidigare ståndpunkt, att regeln skall tillämpas utan restriktion.
Jämväl i fråga om andra i promemorian behandlade spörsmål har olika
meningar framförts av de skilda remissinstanserna.
Ersättning i mark (s. 21—47)
Vattenlagssakkunnigas promemoria år 1952 (s. 21—25)
I promemorian framhålles, att större vattenuppdämningar kan medföra
att jordbruksfastigheter berövas en väsentlig del av sin areal och att därigenom
beträffande fastighetsindelningen och brukningsförhållandena i orten
kan uppstå missförhållanden, vilka allvarligt försämrar befolkningens
utkomstmöjligheter. Enligt de sakkunnigas mening kan effektiv rättelse
bara ernås genom att ersättningsjord tillhandahålles i stället för den förlorade
arealen. Man kan dock icke räkna med att det regelmässigt finns
praktisk möjlighet att anskaffa annan mark till de av en uppdämning berörda
fastigheterna.
Enligt de sakkunnigas mening har beaktansvärda ansträngningar gjorts
att, så gott de tillgängliga resurserna medgivit det, på frivillighetens väg avhjälpa
missförhållandena, där de varit mest framträdande. Det synes dock
tydligt att särskilda åtgärder är av nöden, om det skall bli möjligt att nå
ett gott resultat. Därvid ligger nära till hands att söka anknytning till den
verksamhet, som bedrivs för rationalisering av det svenska jordbruket.
De sakkunniga redogör härefter för lantbruksnämnderna och deras verksamhet,
bestämmelserna om kronans förköpsrätt vid försäljning av jordbruksfastighet
och möjligheterna att genom expropriation förvärva mark
för stärkande av ofullständiga jordbruk.
Härefter anför de sakkunniga.
Vid sitt arbete på att få till stånd en förstärkning av mindre bärkraftiga
jordbruksenheter måste ju lantbruksnämnden även få sin uppmärksamhet
riktad på fastigheter, som förlorat större eller mindre del av sin areal genom
överdämningar i samband med vattenkrafts- och vattenregleringsföretag.
Man kunde kanske nöja sig härmed och sålunda bibehålla den nuvarande
ordningen, enligt vilken ersättning för markskador utgår i penningar
med undantag för de fall, då frivillig överenskommelse träffas mellan
parterna om annan ersättningsform, samt överlåta åt lantbruksnämnden
att med begagnande av sina resurser söka avhjälpa det men för jordbruksnäringen
som den av uppdämningen föranledda rubbningen av bruk
-
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr H år 19(12
ningsförhållandena fort med sig. Det kan dock ej bestridas att olägenheter
äro förbundna härmed. I den mån mera omfattande dämningsskador
uppkomma brukar ersättningen i penningar kunna uppgå till ej oväsentliga
belopp. Förutom gottgörelse motsvarande fulla värdet å markskadan
utgår enligt 9 kap. 48 § vattenlagen förhöjning med 50 procent, vartill kan
komma ett avsevärt belopp utgörande ersättning för intrång å återstoden
av fastigheten. Erfarenheten har visat att i samband med planeringen av
större företag tendenser kunna uppkomma till spekulation med hänsyn till
väntade stora penningersättningar. När ersättningsbeloppen utbetalats avflyttar
ej sällan ersättningstagaren från orten. Det synes angeläget att dylika
tendenser motverkas, och ett medel vore otvivelaktigt att frågan om
fastighetsbildningens ordnande efter genomförandet av företaget upptoges
till behandling redan i samband med handläggningen vid vattendomstolen
och att dämningsskadorna därvid i största möjliga utsträckning direkt gottgjordes
genom tillhandahållande av ersättningsjord.
Härefter upptas i promemorian till övervägande vissa spörsmål, som
uppkommer vid ett genomförande av en lagstiftning i ämnet.
I frågan om vattendomstolen bör få möjlighet att oberoende av ersättningstagarens
samtycke föreskriva om ersättning i mark, anger
de sakkunniga att det icke torde böra helt överlåtas åt ersättningstagaren att
själv bestämma om penningersättningen skall utbytas mot ersättning i
mark. Hänsyn skall dock självfallet tas till berättigade önskemål från hans
sida. Till skydd för hans intressen bör därför som villkor för ersättningens
bestämmande i mark uppställas, att detta kan ske utan att någon olägenhet
av betydenhet tillskyndas honom.
De sakkunniga anser att någon förhöjning e n 1 i g t 9 k a p. 4 8 §
vattenlagen icke bör utgå vid ersättning i mark.
Beträffande frågan om på vilka vägar tillskottsjord skall
kunna lämnas anvisar de sakkunniga tre möjligheter. Ersättningsgivaren
skall vara skyldig att för ändamålet avstå sådan mark som han med
anledning av företaget nödgas inlösa. Vidare hänvisas till lantbruksnämndens
möjligheter att anvisa mark som nämnden förvärvat antingen tvångsvis
genom förköp eller expropriation eller frivilligt enligt avtal. Slutligen
kan ersättningsgivaren eljest förfoga över lämplig mark.
Som villkor för åläggande att utge ersättning i mark
bör enligt förslaget uppställas att denna ersättningsform ej blir oskäligt betungande
för ersättningsgivaren. Ersättning i mark bör vidare bara få förekomma,
där det erfordras för att förebygga men av någon betydelse för jordbruksnäringen
eller skogsbruket.
Befogenheten för vattendomstol att föreskriva ersättning i form av mark
bör enligt de sakkunnigas mening inskränkas att gälla ersättning för
del av f a s t i g e t, som inte avstås i sin helhet, eller för skada å sådan
fastighet.
De sakkunniga uttalar sig också om hur en jämförelse mellan
förlorad mark och vederlags mar k skall ske. Härvid angives
11
Tredje lagutskottets utlåtande nr li år 1962
bl. a. att i den mån det icke går att uppbringa helt likvärdig ersättningsjord,
arealen får bestämmas med hänsyn till beskaffenheten efter gradering.
I fråga om förfarandet vid tillhandahållande av ersättning
i mark bör enligt de sakkunniga i princip tillämpas den ordningen
att marken genom sökandens försorg överlåtes till ersättningstagaren, varjämte
vidtages sådan ändring i fastighetsindelningen att markområdet i
fråga avskiljes från den fastighet vari det ingår och sammanlägges med
ersättningstagarens fastighet. Då vattendomstolen vid prövning av viss ersättningsfråga
finner ersättningen böra utgå i mark, bör domstolen sålunda,
såsom villkor för rätten att utföra den åtgärd, varom fråga är, förordna, att
sökanden skall till ersättningstagaren överlåta visst markområde, som finnes
lämpat att sammanläggas med ersättningstagarens fastighet.
De sakkunniga har också beaktat bl. a. de frågor av delvis mycket vidlyftig
beskaffenhet, som sammanhänger med fastighetsindelningen och är
av jordpolitisk natur eller angår lagfarts- och inteckningsförhållanden.
I syfte att undvika alltför långvarig domstolsbehandling har i promemorian
föreslagits att före ingivandet av ansökning till domstol, utredning skall
verkställas om föreliggande möjligheter att reglera dämningsskador genom
överlåtelse av mark. Sökanden bör härvid äga frihet att låta verkställa utredningen
antingen genom egna sakkunniga eller genom att påkalla förrättning
av tjänstelantmätare. Enligt förslaget bör vidare lantbruksnämnd
redan på ett tidigt stadium få del av ansökning och verkställd utredning.
Yttranden över vatten lagssakkunnig as promemoria
(s. 25—34)
Vad beträffar huvudgrunderna i de sakkunnigas förslag tillstvrkes
i flertalet remissyttranden en lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse
med förslaget.
I några yttranden intas en avvisande hållning på grundval av den uppfattningen,
att frågor om markkompensation i vattenmål icke bör behandlas
såsom ersättningsfrågor i målet utan handläggas i nära anslutning till
det allmänna arbetet på jordbrukets rationalisering. Denna ståndpunkt
kommer till uttryck bl. a. hos kammarkollegiet, lantbruksstyrelsen och fastighetsbildningssakkunniga.
I en del yttranden anges att ett genomförande av förslaget skulle medföra
ökad arbetsbelastning för såväl vattendomstolar och andra myndigheter
som sökandeparterna.
Beträffande frågan huruvida ersättning i mark bör kunna bestämmas
oberoende av yrkande eller samtycke från ersättningstagaren
förordar de flesta remissinstanserna att möjlighet skall
finnas att mot ersättningstagarens vilja utdöma sådan ersättning. Vattenöverdoms
tolen förordar dock en uppmjukning av förslaget i denna del. Ett
flertal remissorgan, bl. a. kammarkollegiet, lantbruksstyrelsen och fastig
-
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr lb år 1962
hetsbildningssakknnniga, anser emellertid att ersättning i mark bara bör få
utdömas på ersättningstagarens yrkande eller med hans samtycke.
I frågan om markersättning bör utgå med förhöjning enligt 9
kap. 48 § vattenlagen fördelar sig ställningstagandet för och emot
vattenlagssakkunnigas förslag tämligen jämnt i remissyttrandena.
Vad angår spörsmålet om på vilka vägar tillskottsjord
skall kunna anskaffas framföres erinringar mot förslaget i olika
avseenden. I allmänhet går anmärkningarna ut på att förslaget ger alltför
begränsade möjligheter att anskaffa ersättningsjord. Den utväg för ökning
av möjligheterna i detta hänseende, som i allmänhet anvisas, är alt vattendomstolen
bör ha befogenhet att ålägga ersättningsgivaren att avstå mark
för ändamålet. Förslag härom framföres bl. a. av vattenöverdomstolen. Från
flera håll framhålles att kronan ej bör undantas från skyldigheten att avstå
mark.
I flera remissyttranden anges att anledning saknas att inskränka bestämmelserna
om ersättning i mark till de fall, där fråga är om del avfastighet;
sådan ersättning bör jämväl, under förutsättning av ersättningstagarens
samtycke, få utdömas också för hel fastighet.
Frågan om beskaffenheten av ersättningsjordenär också
föremål för yttranden från flera remissorgans sida.
I fråga om förfarandet vid bestämmande av ersättning
i mark motsätter sig — som redan angivits — några remissinstanser
att vattendomstol över huvud laget skall befatta sig med dessa,
spörsmål. I övrigt kommer delade meningar till uttryck beträffande omfattningen
av de befogenheter, som i förevarande avseende bör ges åt vattendomstol.
— Jämväl i fråga om tillvägagångssättet vid den förberedande utredningen
av frågor rörande ersättning i mark framkommer skilda meningar.
Flera remissorgan, bl. a. lantmåteristijrelsen, anser att den förberedande
undersökningen alltid skall handhas av tjänstelantmätare. Fastighetsbild
ningssakkunniga uttalar som sin mening att denna utredning bör utföras
av lantbruksnämnd och tjänstelantmätare i samverkan. — Enligt bl. a. lantmäteristgrelsen
bör det vidare stå fastighetsbildningsmyndigheterna fritt att
föreslå de institut för ändringar i fastighetsindelningen, som i varje särskilt
fall enklast leder till målet.
Norrländska vattenkraftutredningens betänkande
är 1 9 5 7 (s. 34—36)
Utredningen ansluter sig väsentligen till vattenlagssakkunnigas synpunkter
på frågan om önskvärdheten av bestämmelser, som bereder ökade möjligheter
till ersättning i realvärden. Det påpekas dock, att redan på frivillighetens
väg beaktansvärda ansträngningar gjorts för att tillhandahålla
jämväl tillskottsjord.
Tredje lagutskottets utlåtande nr H år 1962 13
I några punkter redovisar utredningen en annan uppfattning än de sakkunniga.
1 frågan om förhöjning enligt 9 kap. 48 § vattenlagen
skall utgå även vid ersättning i mark, föreslår utredningen således att ersättningstagaren
skall vara berättigad att — utöver marken — erhålla så
stor penningersättning, som svarar mot skillnaden mellan å ena sidan det
belopp, som skulle ha utgått som markskadeersättning, därest ersättningen
bestämts i pengar, och å andra sidan värdet av den mottagna marken.
Beträffande frågan om de olika vägar, på vilka tillskott sjord
skall kunna lämnas, påpekar utredningen möjligheten av
att företagare i vissa fall nominellt bara disponerar över obetydliga markområden,
ehuru han realiter måhända under annan firma förfogar över
stora arealer. Denna eventualitet synes enligt utredningens mening antyda,
att de sakkunniga bedömt frågan ur ett för snävt perspektiv. Sålunda synes
kunna ifrågasättas om inte domstol bör äga möjlighet att som villkor för
ett företags genomförande uppställa, att en företagare som ersättning för
särskild skada skall tillhandahålla viss mark, som han förfogar över eller
enligt domstolens bedömande skäligen bör kunna komma i besittning av.
Utredningen anser sig emellertid icke kunna framlägga något eget förslag i
denna fråga, då principen kan få återverkningar på andra områden och erforderligt
material för bedömande därav ej varit tillgängligt för utredningen.
Enligt vattenlagssakkunnigas förslag skall ersättning i mark bara kunna
utgå i fråga om del av fastighet. Utredningen anser däremot att
också den, som får hela sin fastighet förstörd, bör kunna få ersättning i
mark.
I frågan huruvida marköverlåtelse skall kunna komma till stånd oberoende
av yrkande eller samtycke från ersättningst agaren
ånger utredningen att sakägaren bör ha möjlighet att välja mellan
ersättning i mark och ersättning i pengar.
Enligt utredningen bör ersättning i mark kunna ges även vid skada å
annat realvärde än mark, t. ex. fiske.
Beträffande förfarandet vid bestämmande av ersättning
i mark anser utredningen att lösandet av ersättningsfrågor i huvudsak
skall ombesörjas av vattendomstol. — Den förberedande undersökningen
bör, enligt företagarens val, kunna företagas antingen av egna sakkunniga
eller genom tjänstelantmätare.
Yttranden över norrländska vattenkraft utredningens
betänkande (s. 36—47)
De allra flesta remissinstanserna intar en positiv ståndpunkt till utredningens
förslag i vad det medför vidgade möjligheter till ersättning i mark.
— 1 ett utförligt yttrande anger lantmäteristyrelsen inledningsvis bl. a. att
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1962
det ur allmänna och enskilda synpunkter måste vara av stor vikt att mera
betydande skador, som anställs på fastighetsindelningen genom t. ex. dämning,
blir botade. Detta botande bör på lämpligt sätt samordnas med den
fastighetsregleringsverksamhet, som i övrigt kan vara erforderlig i bygden.
Efter att ha redovisat sin syn på frågan hur ersättningsförfarandet bör kunna
gestaltas och efter att ha kritiserat utredningens förslag, kommer lantmäteristyrelsen
till den slutsatsen att frågan om botande av de skador på
fastighetsindelningen, som kan förorsakas av mera omfattande uppdämning,
inte torde kunna lösas efter de riktlinjer, som vattenkraftutredningen föreslagit.
Enligt styrelsens mening synes en fortsatt utredning böra ske i samarbete
med 1954 års fastighetsbildningskommitté. — Vattenöverdomstolen
anger sig fortfarande anse att det är önskvärt att ökade möjligheter till ersättning
i realvärden skapas. Domstolen finner det emellertid vara uppenbart
att frågorna om ersättning i mark kräver ytterligare noggranna överväganden
och att ett förslag till lagtext måste föreligga, innan slutgiltig
ståndpunkt kan tagas. — Kammarkollegiet erinrar om att kollegiet i sitt
yttrande över vattenlagssakkunnigas betänkande ställde sig tveksamt till
lämpligheten av att i vattenlagen uppta bestämmelser om ersättning i mark.
Kollegiet utgick då från det förhållandet att en rationalisering av fastighetsindelningen
i samband med en sjöreglering ofta borde inbegripa även
fastigheter eller brukningsdelar, som inte berördes av regleringen och
därför föll utanför vattendomstolarnas kompetens. Sakkunnigförslaget kunde
därför medföra ett dubbelarbete av lantbruksnämnderna och vattendomstolarna,
vilket borde så mycket mera undvikas som de senare redan hade
en stor arbetsbörda; kollegiet ansåg att verksamheten för restaurerande av
jordbruksfastigheterna därför borde helt ankomma på lantbruksnämnderna.
Kollegiet förklarar nu att den tidigare intagna ståndpunkten alltjämt synes
ha visst fog. Vattendomstolsorganisationen har emellertid under senare år
fått en betydligt ökad kapacitet. Därför och då en snar lösning av frågan
synes vara ett allmänt önskemål i berörda bygder, anser kollegiet sig inte
böra avstyrka att frågan löses i huvudsaklig överensstämmelse med föreliggande
förslag.
Utredningens förslag om att förhöjningsregeln i 9 kap. 48 §
vattenlagen skall tillämpas vid ersättning i mark men i den formen
att ersättningstagaren, förutom mark likvärdig med den som avstås, erhåller
pengar motsvarande halva värdet av vad som avstås, har föranlett
blandade yttranden från remissinstanserna. Utredningens förslag tillstyrkes
av flera organ. Lantmäteristyrelsen anser det således icke möjligt eller
lämpligt att slopa förhöjningen i de fall vederlag utgår i mark. Jämväl lantbruksstyrelsen
är positivt inställd. — Däremot finner sig bl. a. vattenöverdomstolen
inte kunna biträda utredningens förslag i denna del.
Rörande frågan huruvida den ersättningsberättigade skall ha valrätt
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1962
15
mellan ersättning i pengar och ersättning i mark ifrågasätts
från ett par håll om inte domstolen även mot den ersättningsberättigades
vilja bör kunna utdöma ersättning i mark.
I fråga om sättet för anskaffande av er sättnings mark
finner vattenöverdomstolen det självklart att företagaren bör vara skyldig
ställa till förfogande mark, som han själv äger, liksom mark, som han i
målet förpliktats lösa, ävensom av lantbruksnämnd anvisad mark. Enligt
domstolens mening bör möjlighet skapas att, där ett i en koncern ingående
bolag står som sökande, också ta i anspråk mark tillhörig annat bolag i
koncernen. Däremot ställer sig vattenöverdomstolen avvisande till tanken
på att en företagare skall vara skyldig att tillhandahålla mark, »som han
enligt vattendomstolens bedömande bör kunna komma i besittning av». —
Kammarkollegiet finner det däremot erforderligt med ett stadgande av sist
angivna innebörd. — Lantbruksstgrelsen anger att lantbruksnämnderna
självfallet med all kraft bör underlätta lämplig komplettering av jordbruk,
som skadats genom vattenreglering. Men enligt styrelsens mening kan sådana
jordbruk inte utan vidare tillerkännas prioritet framför andra jordbruk
med kompletteringsbehov.
F örfarandet vid bestämmandet av ersättning i mark var föremål
för de vattenlagssakkunnigas uppmärksamhet. Utredningen har anslutit sig
till de sakkunnigas förslag. — Kammarkollegiet betonar ånyo att förfarandet
bör utformas så att vattendomstolarna inte belastas hårdare än nödvändigt.
Dessa domstolar bör ej göras till myndigheter för fastighetsarrondering.
— Lantbruksstgrelsen avstyrker utredningens förslag rörande förfarandet
och förestår att de berörda markproblemen i stället behandlas i
direkt anslutning till verksamheten för jordbrukets rationalisering. —
Lantmäteristyrelsen utvecklar sin mening på följande sätt:
Om överdämd mark icke löses, tages den enligt VL i anspråk med en till
förmån för strömfallsfastigheten gällande servitutsliknande rättighet på liknande
sätt som allmän väg tages i anspråk med ständig nyttjanderätt. I
båda dessa fall är den upplåtna rättigheten av karaktär att fullständigt
taga marken i anspråk och någon olägenhet med ett överlåtande av marken
med äganderätt torde i fråga om uppdämd mark icke i allmänhet föreligga.
Så sker nu i vissa fall genom överlåtelser och åtföljande avstyckningar.
Skillnaden är närmast av formell art. Om överdämd mark på detta sätt tillfaller
kraftverksbyggaren (företagaren) med äganderätt, innebär detta vid
kompensation i mark, att mark bytes mot mark. Företagarens innehav, som
ofta torde ha förvärvats i huvudsakligt syfte att tillgodose hans intressen
vid utbyggande av vattenfallet, förlägges då vid detta byte i princip nedanför
dämningsgränsen — fastighet bör ju vid byte så placeras att den bäst
fyller sitt ändamål — medan övriga fastigheter tilläggas mark ovanför
dämningsgränsen.
Den ändring av fastighetsindelningen, som sådant byte innebär, kan enligt
jorddelningslagen (JDL) utföras efter två formellt olika system.
I ena fallet kan sådant område av fastighet som avstås överlåtas genom
16
Tredje lagutskottets utlåtande nr 1t är 1962
avtal enligt jordabalken (köpes- eller bytesavtal) för att därefter avskiljas
genom avstyckning och sammanläggas med byteskontrahentens fastighet.
Vid byte mellan två fastigheter blir det alltså två avstyckningar och två
sammanläggningar. Efter dessa sammanläggningar erhålla fastigheterna nya
registerbeteckningar. Fången skola lagfaras. För genomförande av sammanläggningar
skola förefintliga inteckningar dödas eller relaxeras i de avstyckade
områdena, varefter vid behov inteckningsreglering måste ske för
inordnande av inteckningarna i de genom sammanläggning bildade fastigheterna.
Detta förfarande är alltså ofta mycket omständligt. I vissa fall är
det icke ens möjligt att tillämpa.
I andra fallet sker bytet av markområdena genom omreglerande fastighetsbildningsförrättning
(laga skifte eller ägoulbyte). De bylta områdena
övergå då till de nya fastigheterna utan fång, utan lagfart, utan inteckningsreglering
och utan åsättande av nya registerbeteckningar. De sakrätter,
som förut gällt i fastigheterna, gälla i princip fortfarande i samma fastigheter.
Omreglerande förrättning är alltså i de fall som här avses betydligt
enklare än avtalsbyte med åtföljande avstyckningar och sammanläggningar
och kräver en väsentligt mindre arbetsinsats från myndigheters och sakägares
sida. Särskilt är så fallet om bytena bli invecklade och beröra flera
fastigheter. Är antalet berörda fastigheter stort, torde avtalsbyte ur praktisk
synpunkt vara nära nog omöjligt.
Av dessa två fall synes vattenkraftutredningen närmast ha tänkt på det
förra, nämligen avtal med åtföljande avstyckning för sammanläggning. Utredningen
torde emellertid ha räknat med att uppdämd mark skulle tagas
i anspråk genom beslut av vattendomstol enligt VL, medan markvederlaget
skulle efter överlåtelse avstyckas för sammanläggning genom åtgärd av
fastighetsbildningsmyndighet. 1 det förra ledet av »bytet» gäller VL:s
tvångsregler, varjämte visst tvång torde ha åsyftats vid överlåtelsen av vederlagsmarken.
Genom denna anordning uppkommer viss oklarhet i fråga
om gränsdragningen mellan de olika myndigheternas prövning av näraliggande,
av varandra beroende frågor. Problemet torde kunna ändamålsenligt
lösas om förfarandet vid ersättning i mark för överdämd mark på sätt förut
anförts konstrueras som ett verkligt dubbelsidigt byte, vilket får genomföras
med de medel och på det sätt fastighetsbildningslagstiftningen anvisar.
Att de omreglerande fastighetsbildningsinstituten därvid i allmänhet
böra ges företräde har förut visats.
Med den lösning som nu föreslagits komma vissa av de problem som behandlats
i betänkandet att få sin givna utformning. Frågan huruvida andra
värden än mark skall kunna ersättas i mark eller icke får då lösas enligt
JDL:s allmänna regler. Likaså skulle del värderingssystem som JDL rör sig
med och som enligt lantmäteristyrelsens mening väl lämpar sig för det
slag av byte, varom här är fråga, komma att tillämpas.
Det bör anmärkas att ett utnyttjande av JDL:s omregleringsinstitut i nu
förevarande sammanhang icke är någon nyhet — det är nämligen möjligt
redan med tillämpning av gällande rätt. Sålunda kan, i varje fall vid överenskommelse,
ägoutbyte ske för genomförande av sådan ändring av fastighetsindelningen
som här avses. Nuvarande omregleringsinstitut äro emellertid
icke i alla avseenden lämpliga för tillgodoseende av de krav, som ur nu
förevarande synpunkter kunna uppställas. Det är emellertid för styrelsen
bekant att 1954 års fastighetsbildningskommitté, åt vilken anförtrotts att
företa en allmän revision av fastighetsbildningslagstiftningen, ägnar dessa
frågor särskild uppmärksamhet och att kommittén har för avsikt att fram
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr li år 1902
17
lägga förslag till ett fastighetsregleringsinstitut, som skall lämpa sig även
för botande av skador på fastighetsindelningen i anledning av bl. a. uppdämning
och framdragande av ny allmän väg.
Vattenmål och fastighetsbildningsförrättning vid ersättning i mark på
grund av uppdämning torde böra på lämpligt sätt samordnas. En sådan
samordning torde kunna lösas på liknande sätt som ifrågasatts vid samordning
av vägersättningsmål och fastighetsbildningsförrättning i en av
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen gjord framställning till Konungen den 14
juni 1955. Detta skulle innebära att i de fall, vederlag bedömdes kunna
utgå i mark, ersättningsfrågan i vattenmålet ej skulle behandlas, förrän
markby tes frågan avgjorts vid förrättning enligt fastighetsbildningslagstiftningen.
Därefter kunde ersättningsfrågan upptagas till prövning av vattendomstol
i vanlig ordning. Därvid finge, i den mån genom fastighetsbildningsförrättningen
kompensation icke utgått för alla skador, ersättning i annan
form utdömas, likaså den förhöjning av ersättningen, som enligt VL skall
utgå. — —- — Den nu anvisade lösningen drar en klar gräns mellan vattendomstolarnas
och fastighetsbildningsmyndigheternas kompetensområden.
Det är av synnerlig vikt att vederbörande distriktslantmätare, som enligt
JDL har att besluta i frågor om ändringar av fastighetsindelningen, på ett
tidigt stadium får tillfälle att taga del av de utbyggnadsförslag som kunna
föreligga. Härigenom kan han medverka vid de förberedande arbeten, som
erfordras för en bedömning av möjligheterna till markanskaffning och vederlag
i mark samt till åtgärder för botande i övrigt av de skador på fastighetsindelningen,
som förslagen kunna medföra. Genom sin fortlöpande
kontakt med kommunerna kan han dessutom medverka till att arbetena
inordnas i kommunens allmänna planeringsverksamhet. Det kan ifrågasättas
huruvida icke distriktslantmätarens medverkan i dessa avseenden
bör komma till uttryck i förberedelsekungörelsen. — Lantmäteriets skyldighet
att helst utan tidsutdräkt verkställa de omregleringar som här avses
och att verkställa den förberedande planering som erfordras torde komma
att beaktas av 1956 års lantmäterikommitté vid den utredning angående
omorganisation av lantmäteristaten som nu pågår.
Interpellationer (s. 47—48)
Den 5 december 1958 och den 11 november 1959 har dåvarande chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, besvarat interpellationer i
andra kammaren rörande ersättningar i realvärden.
Härefter har chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, den 20
april 1960 besvarat en ny interpellation i andra kammaren angående ersättning
i realvärden m. m. enligt vattenlagen. Samtidigt besvarades en enkel
fråga i ämnet. I sitt svar tillkännagav departementschefen, att han funnit sig
ej böra framlägga några förslag för riksdagen i nu förevarande fråga. Avgörande
härför hade varit att ett införande av realersättningar på grundval av
framlagda utredningsförslag befunnits skola medföra betydande tekniska
och praktiska svårigheter samt väsentligt ökad arbetsbörda bl. a. för vattendomstolarna.
Dessa olägenheter och svårigheter hade bedömts vara så betydande
att de ej uppvägdes av de fördelar för sakägarna, som ersättningar i
realvärden skulle innebära.
18
Tredje lagutskottets utlåtande nr ti år 1962
Remissyttranden i anledning av motionerna vid 1960 års riksdag (s. 57—64)
över de vid 1960 års riksdag väckta motionerna har utlåtanden avgivits
av Svea hovrätt, lantmäteristyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,
domänstyrelsen och lantbruksstyrelsen, som skulle ha att
höra någon eller några av de lantbruksnämnder som kunde antagas äga erfarenhet
av de frågor som beröres i motionerna, ävensom av Riksförbundet
Landsbygdens folk, Sveriges skogsägareförbund och Svenska vattenkraftföreningen.
De flesta remissinstanserna instämmer mer eller mindre uttryckligt i motionärernas
uttalanden om de problem vattenkraftutbyggnaderna m. m. medför.
Beträffande möjligheterna att uppnå lösningar, som bättre än de nuvarande
reglerna tillgodoser önskemålen om ersättningar i realvärden, är meningarna
däremot delade. Motionärernas förslag om utredning och prövning
av föreliggande spörsmål i syfte att öka möjligheterna till ersättning i realvärden
tillstyrkes av lantbruksstyrelsen, medan Svea hovrätt, Svenska vattenkraftföreningen,
vattenfallsstyrelsen och domänstyrelsen avstyrker förslaget.
Såväl Svea hovrätt som lantmäteristyrelsen påpekar i sina yttranden att
för det förevarande området betydelsefulla frågor är föremål för prövning
av 1954 års fastighetsbildningskommitté.
Riksförbundet Landsbygdens folk anför att ersättningar i den av motionärerna
ifrågasatta formen måste vara till nytta. Det måste dock framhållas,
att de rent tekniska och rättsliga möjligheterna till en reform synes
vara ganska begränsade. Utan tvivel torde således den situationen ofta uppkomma,
att ersättningsgivaren inte förfogar över lämplig mark. Å andra
sidan avses med motionerna tydligen endast realvärdeersättning, »när så
kan befinnas möjligt». Den olikhet, som genom de föreliggande förhållandena
otvivelaktigt måste uppkomma mellan olika ersättningsberättigade, är
onekligen mindre önskvärd men kan möjligen accepteras. ■— För övrigt anser
förbundet att omständigheterna i varje särskilt fall kan vara sådana, att
berörda markägare icke finner det lämpligt att mottaga ersättning i mark.
Skall därför någon ändring i nu gällande ersättningsregler genomföras, bör
såsom ett oeftergivligt villkor uppställas den förutsättningen, att ersättning
i form av mark eller dylikt bara skall utgå på yrkande av den ersättningsberättigade.
Utskottet
Såsom ovan angivits har utskottet i sitt utlåtande nr 33 år 1960 behandlat
den nu förevarande frågan om ersättning i realvärden till skadelidande vid
sjöreglering och därmed jämförliga företag enligt vattenlagen. Utlåtandet
avsåg därjämte spörsmålet om realersättning för mark, som tagits i anspråk
för framdragande av kraftledning eller anläggande av väg.
19
Tredje lagutskottets utlåtande nr H år 1962
I utlåtandet påpekade utskottet att frågan om ersättning i realvärden till
sin natur är mycket omfattande liksom att problemställningen är svåröverskådlig
och berör en rad skilda rättsområden. Vidare angavs att spörsmålet
kunde uppkomma även i andra fall än dem, som berörts i motionerna.
Utskottet uttalade såsom sin mening att ersättning i realvärden i många
fall — åtminstone ur allmän synpunkt — måste vara att föredraga framför
ersättning i pengar. Enligt utskottet var det emellertid förenat med betydande
svårigheter att utforma en lagstiftning, som bereder ökade möjligheter till
ersättning i realvärden, i synnerhet ersättning i form av mark. En lösning av
de hithörande problemen borde därför i första hand ske på annat sätt.
Härelter erinrades bl. a. om att gällande lagstiftning beträffande ersättning
i vattenmål i regel inte syntes lägga andra hinder i vägen för frivilliga uppgörelser
om ersättning i realvärden än sådana som föranledes av hänsyn till
bl. a. inteckningsliavare. Det påpekades dock att ersättning i form av fri
kraft ej kan knytas till den skadelidande fastigheten i andra fall än då ersättningen
avser förlorad vattenkraft. Utskottet anmärkte, att det från flera håll
omvittnats att frivilliga uppgörelser i ganska stor omfattning kommit till
stånd, samt angav såsom angeläget att de föreliggande möjligheterna att
träffa sådana uppgörelser bibehölls och om möjligt även utvidgades eller
underlättades. I utlåtandet anfördes vidare.
I nyssnämnda syfte kan olika åtgärder vidtagas. Skador av det slag, som
avses i motionerna, synes kunna i ej ringa grad motverkas eller undanröjas
genom ett intimt samarbete mellan olika myndigheter, främst lantmäterimyndigheter
och lantbruksnämnder. Dessa myndigheter bör därför redan
på ett tidigt stadium få tillfälle att framlägga sin syn på frågor av nu förevarande
slag och att vidtaga de åtgärder de kan finna lämpliga.
Möjligheterna att träffa frivilliga uppgörelser om ersättning i realvärden
skulle måhända i vissa fall kunna underlättas genom lagändringar av olika
slag. I den mån så är fallet bör ändringarna genomföras. Med hänsyn till det
inom fastighetsbildningskommittén pågående arbetet med utformningen av
ny fastighetsbildningslagstiftning bör dock icke nu genomföras ändringar av
större principiell innebörd i gällande jorddelningslag eller annan av kommitténs
arbete berörd lagstiftning.
Efter att beträffande ersättning vid upplåtelse av vägmark ha angivit att
den inom vederbörande departement pågående bearbetningen av vägmarksersättningskommitténs
förslag borde avvaktas, innan andra åtgärder på det
området vidtogs, angav utskottet avslutningsvis följande.
Det föreliggande rikhaltiga materialet i förevarande fråga torde enligt utskottets
mening böra bli föremål för ytterligare bearbetning. En riktpunkt vid
arbetet bör emellertid — såsom utskottet redan framhållit — vara att på allt
sätt söka underlätta för parterna att genom frivilliga uppgörelser tillgodose de
av motionärerna anförda önskemålen angående ersättning i realvärden. I den
mån anledning därtill finnes föreligga bör förslag till lagändringar utarbetas.
På förslag av utskottet beslöt riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad utskottet anfört.
20
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 dr 1962
Ehuru de nu förevarande motionerna icke gäller frågan om ersättning i
realvärden för mark, som tagits i anspråk för väg, vill utskottet likväl — med
hänsyn till innehållet i sitt tidigare utlåtande —- erinra om att som ett resultat
av vägmarksersättningskommitténs arbete numera i lagen om allmänna
vägar införts en bestämmelse av innebörd att väghållare berättigas att påkalla
ägoutbyte enligt lagen om delning av jord å landet eller lagen om fastighetsbildning
i stad. Vidare har i enlighet med kommitténs förslag i vägstadgan
upptagits bestämmelser, som inskärper angelägenheten av att väghållaren
redan i samband med upprättande av arbetsplan för vägbyggnadsföretag
i samråd med markägarna utreder möjligheterna att avhjälpa eller
minska intrång till följd av vägföretaget genom ägoutbyte eller annan ändring
i fastighetsbildningen. För att befrämja frivilliga överenskommelser
mellan vägmyndigheten och markägarna har slutligen väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
bemyndigats att på vissa villkor ingå i och svara för s. k. avtalsbyten
utan att vara bunden vid någon viss värdegräns.
I vad angår den nu förevarande frågan om ersättning i realvärden vill utskottet
understryka sina uttalanden i 1960 års utlåtande. Enligt utskottets
mening talar således starka skäl för att den, som genom en sjöreglering eller
annat företag av här ifrågavarande art frånhändes realvärden, i största möjliga
utsträckning bör —- om han så önskar — erhålla ersättning i andra sådana
värden. I första hand bör därvid, som utskottet i angivna utlåtande
närmare utvecklat, möjligheterna till frivilliga uppgörelser icke allenast bibehållas
utan i görligaste mån utvidgas och underlättas. Med anledning av
utskottets då gjorda uttalande att frivilliga uppgörelser i ganska stor utsträckning
kommit till stånd, vill utskottet anmärka att därefter bl. a. preliminära
avtal om omfattande ägobyten mellan kronan och enskilda träffats i
samband med tillkomsten av Prästtomta skjutfält i Östergötland.
I likhet med vad som också uttalades i det tidigare utlåtandet finner emellertid
utskottet på de då anförda skälen ändringar av större principiell innebörd
icke för närvarande böra genomföras i gällande jorddelningslag eller
annan av fastighetsbildningskommitténs arbete berörd lagstiftning.
I övrigt synes det utskottet, med hänsyn särskilt till den fortsatta intensiva
utbyggnaden av vattenkraften, angeläget att de förslag till lagändringar, som
bedömes kunna underlätta det här angivna syftet, genomföres så snart möjlighet
därtill föreligger.
På grund av det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen i skrivelse till Ivungl. Maj :t måtte såsom sin
mening giva till känna vad utskottet anfört i anledning av
motionerna I: 72 och II: 104.
Stockholm den 13 mars 1962
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
opaginerad Kontrollera mot PDF
‘21
Tredje lagutskottets utlåtande nr H år 1962
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald, Göran Karlsson, Kristiansson,
Ebbe Ohlsson, Georg Carlsson, Herbert Larsson, Paul Jansson och Gunnar
Pettersson;
från and r a kammaren: herrar Jansson i Benestad, Svenning, Carlsson i
Stockholm, Svanberg, fru Ekroth, herrar Hammarberg, Tobé och Turesson*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1962:130 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om slopande av kontrollen vid överlåtelse av bostadsrätt. a1 i texten