Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner angående minimimått på ål. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner,* 1 nr 304 i första kammaren av herr Ringabg och nr 375 i andra kammaren av herr Hedin m. fl.

1962-03-27 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1962:16, Utlåtande i anledning av motioner angående minimimått på ål. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner,* 1 nr 304 i första kammaren av herr Ringabg och nr 375 i andra kammaren av herr Hedin m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1962

1

Nr 16

Utlåtande i anledning av motioner angående minimimått på ål.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade motioner,* 1 nr 304 i första kammaren av herr Ringabg och

nr 375 i andra kammaren av herr Hedin m. fl.

I motionerna, som är likalydande, anföres:

Fiskeristadgan innehåller bestämmelser om minimimått vid fångst av

ett flertal fiskslag. I stadgan finns dock inga bestämmelser om minimimått

på ål. I de lokala bestämmelserna anges minimimått på ål i några län men

saknas i andra.

Ur fiskevårdande synpunkt vore det av värde om man avstode från att

fånga den mindre ålen, som skulle ge bättre utbyte om den finge växa till

mera fångstmässig storlek.

Ur ekonomisk synpunkt är det oförmånligt för fiskerinäringen att fiskmarknaden

pressas av småålen, som därigenom blir prisbestämmande för

all ilandförd ål.

Ostkustens ålfiskareförbund har vid sitt årsmöte år 1961 beslutat uttala

en bestämd önskan om att minimimått på ål måtte fastställas.

Under hänvisning till vad de sålunda anfört, hemställer motionärerna,

»att riksdagen måtte besluta

a) att i kungl. fiskeristadgan 24 september 1954 10 § måtte

införas bestämmelse om att ål ej må fångas, som icke

håller ett minimimått av 40 cm,

b) att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till erforderlig

lagtext».

Över motionerna har i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver

yttranden inhämtats från fiskeristyrelsen med statens vatteninspektion samt

från länsstyrelserna i Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Värmlands och Gävleborgs

län.

Härvid har åberopats, av länsstyrelsen i Kalmar län de för länet gällande

fiskeristadgorna ävensom yttrande av fiskeriintendenten i österhavets distrikt

— därvid jämväl utlåtande av fiskerikonsulenten i länet bifogats —,

av länsstyrelsen i Blekinge län utlåtande av fiskeriintendenten i Västerhavets

distrikt, av länsstyrelsen i Kristianstads län dess stadga för saltsjöfiskets

bedrivande vid länets östersjökust ävensom yttrande av hushållningssällskapets

fiskerikonsulent, av länsstyrelsen i Värmlands län yttran
-

1 Motionen i dess helhet tryckt bland andra kammarens motioner.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 3 avd. Nr 16

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1962

den av hushållningssällskapet och fiskerinämnden för Vänern ävensom av

länsstyrelsen i Gävleborgs län utlåtande av hushållningssällskapets förvaltningsutskott.

På begäran av utskottet har yttranden därjämte avgivits av Sveriges Fiskares

riksförbund och Sveriges Allmänna fiskevårdsförbund.

Inledningsvis må återgivas några allmänna uppgifter om ål såsom de

upptagits i ett populärvetenskapligt uppslagsverk.

Ålen tillhör benfiskarna. Den art, som mest fångas här i riket, är den s. k.

vanliga ålen (anguilla anguilla). De unga ålarna kallas efter färgen på buken

för gulål, medan de vuxna exemplaren går under beteckningen blankål.

Vanligen blir honan ej över 1,2 m lång och inte tyngre än 4 kg. Hanarna ar

betydligt mindre (sällan över 0,4 och högst 0,5 m). Ålen anses leka i Atlanten

mellan Bermudasöarna och de Västindiska öarna. Ållarverna transporteras

med Golfströmmen mot Europas kuster och förvandlas därunder till

s. k. glasålar. De når Sveriges väst- och sydkust i sitt tredje levnadsår och ar

då 60_80 mm långa. Efter en sommar övergår de till gulål, som även in
vandrar

i Östersjön. Från kusterna tränger honorna upp i inlandsvatten;

hanar synes sällan förekomma i sötvatten och har endast få gånger iakttagits

norr om Öland. Efter tillväxt under 4 till 10 år blir ålen blankål.

Den slutar äta samt får större ögon och bröstfenor. Blankålen samlas vid

kusten och vandrar längs denna ut till lekplatserna i Atlanten. Troligen

dör ålen kort efter leken. — Vid västkusten fångas därjämte understundom

s. k. havs ål (conger conger).

Gällande bestämmelser m. m.

Bestämmelserna att fångst beträffande vissa slag av fisk ej må ske om

fisken ej håller visst minimimått, finnes — som motionärerna angivit —

intagna i fiskeristadgan den 24 september 195b. Det må anmärkas att

Kungl. Maj :t före utfärdandet av stadgan hörde riksdagen över förslaget

till sådan stadga, men att kamrarna stannade i skilda beslut i frågan (riksdagens

skrivelse nr 348/1954).

Fångstförbuden är upptagna i stadgans § 10 och avser bl. a. lax och laxöring.

Förbuden gäller jämlikt 23 § även vid fiske från svenskt fartyg på

internationellt vatten. — Om någon utan avsikt råkat fånga fisk, som han

enligt 10 § ej ägt fånga, men genast utsläpper fisken i vattnet, skall han

enligt 11 § inte anses ha överträtt fångstförbudet. — Under vissa i 14—17

§§ angivna förutsättningar må, där så erfordras, länsstyrelse för länet eller

del därav meddela särskilda bestämmelser om fiskets vård och bedrivande.

_Enligt 24 § får fisk, som icke håller föreskrivet minimimått, regelmässigt

ej införas till riket eller ilandföras här. Enligt huvudregeln i 26 § får ingen

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1962

3

i riket saluhålla, utbjuda, sälja eller i återförsäljningssyfte köpa fisk, som

inte håller ett i 10 § för fiskslaget i fråga föreskrivet minimimått. Inom område

där enligt av länsstyrelse utfärdade bestämmelser minimimått gäller för

visst eller vissa fiskslag, gäller enligt 28 § enahanda regler beträffande sådan

fisk, som ej håller det föreskrivna minimimåttet. Jämlikt 27 § andra stycket

kan beträffande vissa slags fisk fiskeristyrelsen medge undantag från huvudregeln

i 26 §, där så erfordras bl. a. av fiskevårdshänsyn. — Den, som

fångar fisk som inte håller stadgat minimimått, dömes enligt huvudregeln i

30 § för olaga fiske till dagsböter. Den, som åsidosätter föreskrifter enligt

24, 26 eller 28 §§, straffas jämlikt 31 § med dagsböter. I 32—38 §§ är upptagna

föreskrifter om förverkande av bl. a. fisk, som ej håller stadgat minimimått,

eller, där det fångade undergått förskämning eller ej är i behåll,

dess värde. Förverkad fisk, som inte kunnat utsättas, skall i princip enligt

vissa regler säljas eller, om det inte kan ske, förstöras.

Enligt 6 § fiskeristadgan är bl. a. fiske med harka eller ljuster förbjudet,

dock att fiske med ålsax får förekomma. Enligt kungörelse den 11 december

1959 må emellertid fiske efter ål med ljuster bedrivas i havet längs vissa

delar av Blekinge och Hallands läns kuster.

I kungörelsen den 21 november 1952 med vissa bestämmelser om storleken

av maskor i fiskredskap av nät och om minimimått på fisk m. m. finnes

ytterligare bestämmelser om bl. a. minimimått på vissa slag av fångad fisk.

Jämväl denna kungörelse innehåller förbud mot att införa, ilandföra, saluhålla,

utbjuda, sälja eller i återförsäljningssyfte köpa fisk, som inte håller

det för fiskslaget stadgade minimimåttet. Straffet för förseelser mot föreskrifterna

i sagda kungörelse är i regel dagsböter. Jämväl här finnes bestämmelser

om förverkande o. d.

Vid tillkomsten av fiskeristadgan har, såvitt av förarbetena och utskottsutlåtandet

(prop. nr 183: 1954 och tredje lagutskottets utlåtande nr

28: 1954) framgår, frågan om förbud för fångst av ål, som inte håller visst

minsta mått, inte behandlats.

Av de till utskottet nu avgivna remissyttrandena kan utläsas att i vissa

län bestämmelser om minimimått för ål införts. Sålunda gäller i Kalmar

län ett minimått om 45 cm, i viss del av Blekinge län om 35 cm, i viss del

av Kalmar län likaledes 35 cm, i Göteborgs och Bohus län 37 cm samt i

Malmöhus län för kusten 31 cm. I exempelvis Hallands och Gävleborgs län

saknas däremot bestämmelser om minimimått med avseende å fångad ål.

Remissyttrandena

Förslaget om införande i fiskeristadgan av ett generellt förbud mot fångst

av ål under visst minimimått har, i allt fall för det närvarande, avstyrkts

av de flesta remissinstanserna. Detta gäller fiskeristyrelsen, länsstyrelserna

i Kalmar, Blekinge, Kristianstads och Gävleborgs län, fiskeriintendenterna

1* — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 3 avd. Nr 16

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1962

i Österhavets och Västerhavets distrikt, fiskerikonsulentcn i Kristianstads

län, Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott och Sveriges

Fiskares riksförbund.

En bestämmelse om minimimått på fångad ål har i princip tillstyrkts av

länsstyrelsen och hushållningssällskapet i Värmlands län, fiskerinämnden

för Vänern, fiskerikonsulenten i Kalmar län och Sveriges Allmänna fiskevårdsförbund.

Av flera utav de remissinstanser, som inte tillstyrker motionerna, ifrågasattes

om en allmän bestämmelse av den innebörd motionärerna föreslagit

verkligen kan anses ha någon betydelse från fiskevårdande synpunkt.

Härvid har åberopats den bristande kännedomen i nuläget om den yngre

ålens biologi liksom om gulålbeståndets storlek m. m. Fiskeristyrelsen anger

således att det fordras brett upplagda undersökningar och försök för att

skapa klarhet i frågan om ett allmänt minimimått skulle vara till gagn ur

beståndsvårdande synpunkt. Styrelsen anför vidare, att den på grund härav

hos Kungl. Maj :t hemställt om anslagsanvisning av vattenavgifter till befrämjande

av fisket inom landet för dylika undersökningar. — Fiskeriintendenterna

i österhavets och Västerhavets distrikt framför liknande

synpunkter, därvid den senare anger att en förutsättning för ett förbud bör

vara, att det är klarlagt att en fredning av småålen verkligen medför ökade

fångster av större ål, något som för närvarande icke är fallet. — I samma

riktning uttalar sig länsstyrelserna i Kalmar, Kristianstads och Blekinge

län samt fiskerikonsulenten i Kristianstads län. — Sveriges Fiskares riksförbund

anger likaledes i denna del att, eftersom ett ställningstagande

torde förutsätta att ingående fiskeribiologiska undersökningar först göres,

den av motionärerna upptagna frågan är för tidigt väckt och att man tills

vidare bör avvakta resultatet av sådana undersökningar. — Fiskerikonsulenten

i Kalmar lån anger att det biologiskt sett inte finns någon anledning

att begränsa fångsten eller införa minimimått, eftersom beståndsstorleken

regleras av förhållanden, som inte alls påverkas av mängden från Östersjön

utvandrande ål.

Fiskeristyrelsen påpekar vidare att de i motionerna åberopade ekonomiska

skälen för införande av minimimått på fångad ål inte torde vara

av beskaffenhet att kunna eller böra tillgodoses i en fiskeristadga, vars

funktioner är helt andra. — Uttalanden av samma innebörd göres också

av länsstyrelsen i Blekinge län, fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt

och fiskerikonsulenten i Kristianstads län, som samtidigt framhåller, att den

helt övervägande delen av den i länet ilandförda mängden småål levereras

till konservindustrin, varför småålen inte torde kunna påverka priset på

den i färskmarknaden försålda ålen. -— Samme fiskerikonsulent betonar

ålfiskets betydelse för länet och exemplifierar detta med bl. a. uppgiften

att fångsten vid länets östersjökust 1959, då länet låg främst av svenska

län i fråga om ilandförd ål, uppgick till 722 ton med ett förstahandsvärde

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1962 5

av 3,7 miljoner kronor. Efter att ha uppgivit att mer än 98 procent av

fångsten utgöres av blankål, anför konsulenten vidare.

Av den mindre ålen, vilken enligt vedertagen uppfattning består av hanål

som redan uppnått sin största storlek, skulle sannolikt en stor del komma

att beröras av den föreslagna minimimåttbestämmelsen, därest denna blir

genomförd. Enligt erhållna uppgifter synes detta förhållande vara särskilt

markerat vid den ur ålfiskesynpunkt viktigaste delen av länets östersjökust,

nämligen Hanöbukten söder om Åhus.

Ehuru frågan om förekomst av småål i bottengarnsfisket vid kusten inte

varit föremål för undersökning eller utredning torde redan nu kunna sägas,

att ett införande av ett allmänt gällande minimimått på ål för länets

vidkommande komme att medföra ett inte obetydligt ekonomiskt avbräck

för ålfisket utan att det åsyftade fiskevårdsändamålet synes komma att

uppnås.

Av fiskeristyrelsen påtalas också att en minimimåttsbestämmelse torde

vara ganska meningslös på grund av det utav Kungl. Maj :t medgivna ljusterfisket

efter ål på viss del av Blekinges sydkust samt det omfattande

långrevsfisket efter ål. — Samma förhållanden betonas också av länsstyrelserna

i Blekinge och Gävleborgs län samt hushållningssällskapets förvaltningsutskott

i sist angivna län. — Fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt

anger att en bestämmelse om minimimått bara kan få avsedd effekt, om

ålfiske icke får förekomma med sådana redskap, som gör den fångade fisken

livsoduglig, vilket är fallet med den ljustrade eller på långrev fångade småålen.

Från flera håll betonas också att gällande bestämmelser ger länsstyrelserna

möjlighet att utfärda lokala bestämmelser om minimimått på fångad

ål, där så befinnes erforderligt. I den riktningen uttalar sig länsstyrelserna

i Kalmar, Kristianstads och Gävleborgs län, fiskeriintendenten i Österhavets

distrikt och Sveriges Fiskares riksförbund, som därvid också påpekar att

sådana lokala bestämmelser på olika kustavsnitt kan vara önskvärda med

hänsyn till dels skiftande fiskeförhållanden och dels förekomsten av olika

sorter av ål. — Länsstyrelsen i Gävleborgs län betonar i sammanhanget att

några önskemål om en bestämmelse om minimimått på fångad ål inte framkom,

då den gällande stadgan för sötvattensfisket i länet utarbetades.

Förvaltningsutskottet i Gävleborgs läns hushållningssällskap anför i fråga

om det i länet förekommande fisket av från sjöarna utvandrande ål bl. a.

följande.

På grund av överbyggnader av vattendrag, sjöregleringar, flottningsbyggnationer

m. m. försiggår inom berörda sjösystem ett tämligen omfattande

kompensationsarbete för avhjälpande av de genom ingreppen förorsakade

fiskeskadorna. Till rätt stor del är detta arbete inriktat på anskaffande

och utsättning av ål i lämplig storlek. För närvarande kan annat utsättningsmaterial

än från västkusten inköpt småål ej erhållas. Denna ål återbördas

efter tillväxten i våra sjöar till havet, i den mån den undgått beskattning

genom fisket och oskadad kunnat passera hindren för sin utvand
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1962

ring från sötvatten. Härmed står denna ål i vuxet skick åter till förfogande

för havsfisket.

Fiskerikonsulenten i Kalmar län ställer sig i princip positiv till en bestämmelse

om minimimått och åberopar därvid ekonomiska skäl. Han finner

emellertid att förbudet bör inskränkas att avse gulål men anser att måttet

bör fastställas till 45 cm. Till stöd för sitt ställningstagande anför han

följande.

Vad gulålen beträffar är den under tillväxt och lämnar ej Östersjön och

troligen inte heller de svenska vattenområdena, förrän den nått blankålsstadiet.

Då gulålen är av sämre kvalitet än blankålen, betalas den nu och

har alltid betalats med ett lägre pris. Ju mindre den är, desto lägre har priset

varit. För den minsta gulålen torde gälla ett pris, som är knappt hälften

av blankålens, medan den större betalas med ett pris, motsvarande ungefär

två tredjedelar av blankålens.

För de specialiserade ålfiskena vid Kalmar läns kust är som regel gulålslangsten

av mindre ekonomisk betydelse och ej avgörande för fiskets lönsamhet.

Så är under alla förhållanden fallet vad den minsta gulålen beträffar.

Inom Kalmar län har tillämpats ett minimimått på ål av 45 cm sedan år

1951. Erfarenheterna härav synes vara enbart goda, och inte i något fall

har anförts krav på ändring av bestämmelsen. Som framgår av det föregående

talar flera skäl för en höjning av det i länet nu gällande minimimåttet

vad beträffar gulål, men med hänsyn till det sätt, varpå ålfisket bedrives,

kan frågan åtminstone tills vidare ej anses omedelbart aktuell.

Jämväl fiskerinämnden för Vänern ställer sig positiv till en allmän reglering

av ålfisket men föreslår att bestämmelse om minimimått för ål intages

i 24 § fiskeristadgan och att i 27 § första stycket av stadgan jämväl ål intages

bland de uppräknade fiskslagen. Nämnden ånger, att den har sig bekant

att betydande mängder ål av synnerligen blygsamt format fångas för

försäljning till konsumtion vid kusterna, och förmodar att denna fångst

och försäljning varit anledning till motionen. Nämnden har intet att erinra

mot ett minimimått av 40 cm för ål, men det bör då utformas som ett s. k.

saluminimimått. Efter att ha angivit att ett minimimått för Vänern skulle

få betydelse i fråga om fångst med långrev, då det vid sådan fångst ej sällan

inträffar att ålarna är mindre än 40 cm i längd, påpekar nämnden att ett

fångstminimimått skulle innebära, att man ■— för att undgå ansvar — måste

utsätta fångad ål under detta mått oavsett om fisken är levnadsduglig eller ej.

Detta måste enligt nämndens uppfattning vara olämpligt. Det kan nämligen

få till följd att annars oförvitliga personer kan komma att stämplas som

brottslingar därför att de anser det mera oförnuftigt att åter släppa en

dödsskadad fisk i vattnet än att behålla den för egen del och därför väljer

det senare. I stället för fångstminimimått föreslår nämnden därför saluminimimått

d. v. s. en bestämmelse att ål, som inte håller stadgat minsta mått,

inte får saluhållas, utbjudas, säljas eller i återförsäljningssyfte köpas inom

riket. Ett förbud mot utförsel ur riket av ål under stadgat minimimått kan

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1962 7

eventuellt vara erforderligt för att förhindra att fångst sker för avyttrande

utomlands.

Länsstijrclsen och hushållningssällskapet i Värmlands län ansluter sig i

allt väsentligt till de synpunkter, som framförts av nämnden. Hushållningssällskapet

understryker därvid vikten av att, om minimimått skulle fastställas,

möjligheten att inköpa sättål från kusten för rekrytering av ålbeståndet

i inlandsvatten hålles öppen enligt 27 § andra stycket fiskeristadgan.

Det angives härvid att Värmlands län för närvarande har ett behov

av 1,5—2 ton s. k. sättål, som levereras från ålfiskena framför allt vid västoch

sydkusten, för uppflyttning till Vänern.

Sveriges Allmänna fiskevårds förbund förordar införandet av bestämmelse

om viss minimistorlek på fångad ål, baserad helt på vikt. Förbundet utvecklar

sina synpunkter sålunda.

Av rent fiskeriekonomiska skäl finner förbundet det vara angeläget att

på alla sätt försöka minska fångsten av små-ål. Att vid fångsten kunna

återutsätta i levnadsdugligt skick den erhållna små-ålen låter sig även göra

vid fisket i åltinor, ålkistor, ryssjor och bottengarn, vid vilket fiske huvuddelen

av vår små-ålsfångst nu sker. En viss del av den rev-(krok-) fångade

ålen av önskad minimistorlek torde skadas till icke levnadsduglig, men ändå

föreligger starka skäl att lagstiftningsvägen skydda små-ålen.

Om det sålunda är principiellt önskvärt att förhindra beskattningen av

små-ål i större omfattning, är det å andra sidan ej lätt att finna former för

klassificeringen, som är snabba och lätta att praktisera.

Det torde i praktiken vara ogörligt att utgå från ålens längdmått, enär det

helt enkelt inte går att mäta den på en fullt frisk och nyfångad ål, som skall

återutsläppas oskadd. Ett betydligt pålitligare mått torde vara vikten, och

anser förbundet att minimimåttet bör vara ett viktmått, förslagsvis av 300

gram. En ålfiskare som fiskar större mängder undermålig ål lär sig snabbt

skilja ut dessa utan vågning. En enkel fjädervåg kan även lätt medföras för

kontroll av gränsfallen.

Rent allmänt vill förbundet även meddela, att de områden där små-ål i

större mängder fångas torde främst vara Bohusläns kust och Hallandskusten.

Här fångas små-ålen med åltinor, som mäskas, och en granskning

av de fånster som därifrån avyttras främst till danska åluppköpare visar,

att det huvudsakligen är fråga om så småvuxen ål, att den i stor utsträckning

motsvarar de format som på andra håll används som utsättningsål.

Längre söderut säljes också sådan ål som sättål.

Även i insjöarna och vid de östra och södra kusterna förekommer mycken

små-ål. Den fångas dock i mindre utsträckning där, på grund av dess mindre

värde i förhållande till den fullväxta blankålen. Fångslen sker huvudsakligen

på våren och försommaren husbehovsmässigt och amatörfiskemässigt

och fångstredskapen äro krok (rev) och sax. Vid saxfisket är det mycket

lätt att undvika hugg mot undermåliga fiskar, då detta fiske sker på grunt

vatten. Minimistorlek skulle således vid detta fiske vara till stor nytta.

Vid yrkesmässigt fiske med ålrev i Kalmar län och på Gotland i synnerhet,

med tobis och räkor som agn, tages det upp en ganska liten procent

små-ål i förhållande till det totala fiskeutbytet.

I insjöarna är ålbeståndet föremål för särskild omvårdnad i de vatten,

som i detta avseende är av större betydelse. Detta gör att de fiskande själva

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 är 1962

oftast lägger band på fisket efter små-ål redan nu. Som exempel kan anföras

att i en så god ålsjö som Roxen utgör är fisket med mask som agn förbjudet

just därför att därmed fångas en hög procent små-ål.

En viss kompensation för de ålfiskare som hittills med tinor fångat stora

mängder små-ål för ett pris av 2—2: 50 kr per kg skulle kunna ges genom

att låta dem fiska för avsättning såsom sättål, på vilket område efterfrågan

ej motsvarar tillgången och där vidare behovet av utsättningsål är stigande.

Detta fiske finge då ske såsom ett licensfiske, och all försäljning ske genom

vederbörande fiskerikonsulent eller annan lämplig kontrollant som

förordnats härtill. Därvid bör denna sättål indelas i olika storleksklasser

med högre pris på de minsta storlekarna.

Om övervakning av bestämmelserna torde vara i särskilt behov att beaktas

vid en ev. lagstiftning för införande av minimistorlek på ål. Således torde

i synnerhet exporten på framför allt Danmark vara i behov av kontroll,

såväl från Bohuslän som från övriga västkusten och Skåne.

Utskottet

Såsom fiskeristyrelsen framhållit, är kännedomen om bl. a. den yngre

ålens biologi och gulålbeståndets storlek mycket ringa. Några säkra belägg

för att ett allmänt stadgande med förbud mot fångst av ål under visst

mått skulle vara till gagn ur beståndsvårdande synpunkt synes inte nu

förefinnas. För att skapa klarhet därvidlag torde brett upplagda undersökningar

och försök vara erforderliga. Genom Kungl. brev den 2 februari

1962 har fiskeristyrelsen beviljats ett anslag på 50 000 kronor av de vattenavgifter,

som avsatts för fiskets befrämjande inom riket, till undersökning

av den vid kusten levande gulålens biologi. Genom denna undersökning

torde viss klarhet kunna erhållas i frågor, som här är av betydelse.

Redan med nuvarande begränsade kännedom om ålens levnadsbetingelser

och de därmed sammanhängande spörsmålen finner utskottet sig emellertid

kunna uttala att en allmän föreskrift om fångstförbud beträffande

ål under viss storlek knappast torde vara lämplig. Härför är förhållandena

på skilda håll inom riket alltför skiftande. Enligt utskottet är det

fastmera så att det behov, som ur fiskevårdande synpunkt må förefinnas

av särskilda bestämmelser på detta område, bäst tillgodoses genom lokala

föreskrifter.

I likhet med flera remissinstanser vill utskottet i detta sammanhang

även betona att en allmän bestämmelse av här ifrågavarande innebörd

knappast heller synes kunna fylla den av motionärerna avsedda beståndsvårdande

funktionen så länge bl. a. fiske med långrev är tillåtet. Något

förbud mot sådant fiske torde emellertid varken vara önskvärt eller lämpligt.

Till stöd för sina yrkanden har motionärerna även åberopat vissa ekonomiska

överväganden. I den mån vad därvidlag angivits till någon del

skulle vara bärande, finner utskottet uppenbart att hänsynstaganden av

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1962

sådan beskaffenhet ligger utom det område, vilket fiskeristadgan är avsedd

att tillgodose.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1:304 och 11:375, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 27 mars 1962

På tredje lagutskottets vägnar:

HANS LEVIN

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Kristiansson, Ebbe Ohlsson, Georg

Carlsson, Åkesson*, Herbert Larsson, Wirmark, Paul Jansson och Gunnar

Pettersson;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Nyberg, Jansson

i Benestad*, Johansson i öckerö*, Persson i Tandö*, Wachtmeister och

Svanberg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.