Sök i Ratio Lex

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1962

1962-04-03 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1962:18, Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1962

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1962

1

Nr 18

Utlåtande i anledning av motioner om upphävande av skyldigheten

att utfärda särskilda lagfartsbevis m. m.

Tredje lagutskottet har behandlat en i riksdagens andra kammare väckt

och till lagutskott hänvisad motion, nr 57, av herrar Börjesson i Falköping

och Larsson i Luttra.

Motionärerna påpekar att enligt gällande bestämmelser dubbla bevis utfärdas

om varje beviljad lagfart, nämligen ett bevis tecknat på fångeshandlingen

och ett särskilt lagfartsbevis. Enligt motionärerna tjänar det särskilda

lagfartsbeviset, liksom bevis om inskrivning av tomträtt och vattenfallsrätt,

icke något praktiskt syfte och torde därför vara onödigt. Beviset om

åtgärden i fråga framgår nämligen av beviset å handlingen, och något annat

bevis torde ej erfordras vid framtida överlåtelser av fastighet. I motionen

erinras vidare om att i fråga om inteckning bevis bara erhålles å själva

handlingen, något som icke synes ha medfört olägenheter. Det anges att de

särskilda lagfartsbevisen medför kostnader för de lagfartssökande (2 kronor

i lösen- och stämpelkostnader för varje bevis). Motionärerna finner

emellertid de långt högre kostnader, som statsverket åsamkas, vara av allvarligare

karaktär, eftersom varje bevis lågt räknat torde kosta statsverket

10 kronor. Då antalet varje år utfärdade bevis utgör omkring 100 000, skulle

enligt motionärerna ett upphävande av skyldigheten att utfärda lagfartsbevis

medföra en inbesparing för statsverket av minst en miljon kronor om

året samt därjämte utgöra en inte oväsentlig rationaliseringsåtgärd i syfte

att lätta domstolarnas arbetsbörda.

Under hänvisning till i huvudsak det anförda hemställer motionärerna

»att riksdagen måtte i skrivelse till Konungen begära snarast möjliga utredning

och förslag om upphävande av skyldigheten att utfärda särskilda lagfartsbevis

och bevis om inskrivning av tomträtt och vattenfallsrätt».

Över motionen har i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver inhämtats

yttrande från statskontoret. På begäran av utskottet har yttranden

därjämte avgivits av Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen

Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfund, Svenska bankföreningen

och Landskommunernas förbund.

Gällande rätt

Enligt 1 § förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast

egendom — lagfartsförordningen — skall, med visst undantag, den som

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 saml. 3 avd. Nr 18

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1962

med ägande- eller fideikommissrätt åtkommer fast egendom söka lagfart å

fånget. — Jämlikt 1 och 17 §§ lagen den U juni 1907 om inskrivning av

tomträtt och vattenfallsrätt samt av fång till sådan rätt åligger det i princip

på samma sätt den, som fått tomträtt eller vattenfallsrätt upplåten till

sig, att söka inskrivning av sin rätt. Jämlikt 5 och 17 §§ sist angivna lag är

vidare den, å vilken tomt- eller vattenfallsrätt övergått, enligt huvudregeln

pliktig att söka inskrivning av sitt fång.

Enligt lagen den 3 juni 1932 med särskilda bestämmelser om handläggning

av inskrivningsärenden skall numera inskrivningsdomare i rättens ställe

upptaga och behandla bl. a. ärenden angående lagfart å fång till fast egendom

ävensom inskrivning av tomträtt och vattenfallsrätt samt fång till sådan

rätt. I 9 § denna lag anges att, med visst här ej aktuellt undantag, besked

om inskrivningsdomares beslut eller annan i inskrivningsärende vidtagen

åtgärd skall meddelas genom besked, som tecknas på den till grund

för ansökningen åberopade handlingen.

Härutöver skall, såsom motionärerna angivit, i vissa fall utfärdas särskilda

bevis. Bestämmelserna därom är intagna i 11 § lagfartsförordningen

samt 12 och 17 g § lagen om inskrivning av tomträtt och vattenfallsrätt m. in.

Särskilt bevis skall sålunda utfärdas, då lagfart eller inskrivning av tomträtt,

vattenfallsrätt eller fång till sådan rätt är beviljad. I lagfartsbevis skall

bl. a. i förekommande fall köpeskillingen anmärkas. Då lagfarten avser tomt,

skall tomtens läge och storlek uppges i beviset. Uppgifter av sist angivna

slag skall också intagas i här berört bevis rörande tomträtt eller vattenfallsrätt.

I bevis avseende vattenfallsrätt skall också anges den tid, för vilken

rätten är upplåten. I samtliga dessa slag av bevis skall även anmärkas villkor,

som inskränker förvärvarens rätt att förfoga över egendomen eller

rättigheten, m. m.

I kungörelse den 25 februari 1921 — i lageditionen intagen under 61 § inteckningsförordningen

— återfinnes bestämmelser om gravationsbevis rörande

fast egendom, tomträtt eller vattenfallsrätt liksom om äganderättsbevis

och bevis om innehav av tomträtt eller vattenfallsrätt. I gravationsbevis

skall bl. a. upptagas uppgifter om intecknad gäld. Äganderättsbevis

skall i princip innehålla uppgift om för vem lagfart senast sökts eller beviljats

jämte dagen, då det skett. Om egendomen efter sagda dag uppdelats

genom klyvning e. d. skall jämväl bl. a. detta såsom regel angivas i äganderättsbeviset.

Enligt kungörelser den 5 juni 1953 och den 28 maj 1948 —- i lageditionen

införda under 17 § lagfartsförordningen — åligger det inskrivningsdomare

att varje månad lämna vissa underrättelser om lagfarter, som sökts under

den nästföregående månaden, samt om de under samma tid sökta inskrivningarna

av tomträtt och vattenfallsrätt samt av fång till sådan rätt. Sålunda

skall underrättelse lämnas till lokal skattemyndighet och till statistiska

centralbvrån om alla nu nämnda ansökningar samt till lantbruksnämnd om

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1962

sökta lagfarter å köp och byten av fast egendom, som är taxerad som jordbruksfastighet.

Underrättelserna skall innehålla ett flertal i kungörelserna

angivna uppgifter och bör lämnas genom översändande av kopia av lagfartsbevis

(respektive motsvarande handling), vid behov kompletterad med

erforderliga uppgifter.

Jämlikt 15 § lagfartsförordningen samt 10 och 17 §§ lagen om inskrivning

av tomträtt o. s. v. må, utan hinder av beviljad lagfart respektive inskrivning,

talan å fång av sådan egendom, varom här är fråga, lagligen

prövas.

De nuvarande avgifterna för lagfarts-, tomträtts- och vattenfallsrättsbevis

utgör enligt huvudregeln i lösen- och stämpelförordningarna 1 + 1 kr.

Då lagfart meddelats vid rådhusrätt utgår i vissa fall högre lösenavgift.

För bevis, tecknat å företedd handling, om bifall i ärende angående fast

egendom, tomträtt eller vattenfallsrätt är enligt huvudregeln avgiften 6 + 1

kr. För äganderättsbevis utgör i princip avgiften 2 + 1 kr. jämte, då fråga

är om flera fastigheter, visst tillägg för varje fastighet utöver den första.

Frågans tidigare behandling m. m.

Under förarbetena till inskrivningslagen uttalade de sakkunniga

(SOU 1930: 29 s. 62) — efter att ha framhållit lämpligheten av att

bevis tecknades på handlingarna — följande:

Mera tvivelaktig är frågan, huruvida det särskilda lagfartsbeviset bör

bibehållas. Något verkligt behov av dylikt bevis skulle knappast föreligga

enligt det nya systemet. Emellertid utgör lagfartsbeviset under nuvarande

förhållanden en bekväm och för gemene man lättförståelig expedition, som

dessutom har gammal hävd för sig. Ur synpunkten av allmänhetens värdesättning

av lagfartsbeviset kunde dess bibehållande därför vara önskvärt.

De sakkunniga föreslog (s. 108) att sökande i inskrivningsärende skulle

tillhandahållas utdrag av vad som införts om ärendet i fastighetsboken.

Om beslutet innefattade att lagfart beviljats, skulle också lagfartsbevis

meddelas. Själva lagfartsbeviset behövde dock enligt de sakkunniga inte

innehålla uppgifter om fånget, köpeskillingen eller inskränkande villkor,

eftersom de uppgifterna — utom beträffande köpeskillingen — komme att

återfinnas i utdraget av fastighetsboken, som förutsattes finnas å baksidan

av lagfartsbeviset.

I den alltjämt gällande inskrivningslag, som antogs på grundval av de

sakkunnigas förslag, intogs beträffande lagfartsbevisen bara i 9 § en hänvisning

till vad därom särskilt stadgats.

Den 16 mars 1956 avgav statens organisationsnämnd en

rapport II rörande organisationsformerna vid de statliga domstolarna. I

rapporten behandlades bl. a. frågan om avskaffande av de särskilda lagfartsbevisen

och motsvarande bevis i ärenden angående tomträtt och vattenfallsrätt.

Efter att ha citerat de sakkunnigas under förarbetena till in1*

— Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 saml. 3 avd. Nr 18

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1962

skrivningslagen ovan återgivna uttalanden, anförde organisationsnämnden

följande:

Ur organisatorisk synpunkt tala starka skäl för ett slopande av lagfartsbevisen.

De kräva ett avsevärt skrivarbete och tynga inskrivningsdomarens

justering. De synas icke fylla något praktiskt behov; i den inån legitimationshandling

behövs vid lantmäteriförrättning, kan fångeshandlingen med

åtecknat bevis användas. Skulle någon eljest anse sig ha ett oundgängligt

behov av en särskild handling, finns möjligheten att beställa ett äganderättsbevis.

Vid besöken å domsagorna har personalen, då denna sak förts på tal,

med något enstaka undantag uttalat eftertryckliga önskemål att lagfartsbevisen

slopas.

Med hänsyn till det nu sagda synas de skäl som enligt det nyss gjorda

citatet tala för ett bibehållande av lagfartsbevisen icke motivera, att man

även i framtiden vid domstolarna skall behöva skriva dessa rättsligt betydelselösa

bevis, som för närvarande utfärdas i ett antal av omkring 100 000.

I sammanhanget bör man ej heller bortse från att »allmänhetens värdesättning»

av beviset på många håll är liktydig med en överskattning av dess

betydelse, vilket i och för sig icke finns anledning att uppmuntra.

Organisationsnämnden föreslog att de förevarande bevisen skulle slopas

och att således 11 § lagfartsförordningen, 12 § lagen om inskrivning av

tomträtt och vattenfallsrätt m. m. samt 9 § tredje stycket inskrivningslagen

skulle upphävas. De anteckningar om vissa inskränkningar i ägarens förfoganderätt,

som enligt förstnämnda båda lagrum skall inflyta i det särskilda

beviset, skulle i stället enligt nämndens förslag göras i beviset å handlingen,

och en motsvarighet till bestämmelserna i 11 § tredje punkten lagfartsförordningen

och 12 § fjärde punkten lagen om inskrivning av tomträtt

o. s. v. borde därför upptagas i 9 § första stycket inskrivningslagen.

Enligt nämndens mening behövde däremot knappast uppgifter om tomts

läge och storlek upptagas i bevisen, eftersom det var sökanden själv, som

förebragt utredning om dessa förhållanden.

Organisationsnämnden tog även upp frågan om inskrivningsdomarens

underrättelseplikt till lokal skattemyndighet m. fl. (s. 155 ff). Nämnden

föreslog i huvudsak i denna del dels att det skulle övervägas om icke underrättelseskyldigheten

till lantbruksnämnd kunde upphävas och dels att underrättelser

till lokal skattemyndighet och till statistiska centralbyrån skulle

lämnas på särskilda av nämnden utarbetade blanketter.

Nämndens rapport har varit föremål för remissbehandling.

Förslaget om avskaffande av lagfartsbevisen och bevisen om inskrivning

av tomträtt och vattenfallsrätt tillstyrktes eller lämnades utan erinran av

nästan alla remissinstanser.

I flertalet yttranden från stadshypoteksföreningarna — vilka yttranden

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa för sin del åberopade — avstyrktes

dock förslaget. Föreningarna hänvisade härvid till ett av Föreningen för

tjänstemän inom Sveriges stadshypoteks- och bostadskreditorganisationer

avgivet utlåtande, i vilket till en början uttalades att förevarande bevis är

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr IX år 11)62 5

till nytta vid granskning av de förbindelser vid övertagande av lån, som

användes av stadshypoteksföreningarna, när belånad egendom överlåtes

till ny ägare eller innehavare. I fortsättningen anfördes:

Ur allmän synpunkt torde med fog kunna hävdas, att i utredningen åberopade

synpunkter, som under förarbetena till inskrivningslagen uttalades

av de sakkunniga till förmån för lagfartsbevisets bibehållande, alltjämt

gälla i full utsträckning. Gentemot organisationsnämndens i och för sig måhända

riktiga förmodande, att lagfartsbevisets vikt och betydelse f. n. överskattas

av allmänheten, må anföras, att enligt den erfarenhet, som gjorts

av styrelsens ledamöter, »menige man» i många fall kan förväntas vara mer

hågad att lämna ifrån sig ett lagfartsbevis än själva fångeshandlingen. Utgöres

denna av bouppteckning, testamente, skiftesinstrument eller liknande

handling —- antingen ensam för sig eller några av dem gemensamt — kan

lagfartsbevisets sammanförda uppgifter och klara lydelse vara till nytta.

Även om ur denna synpunkt likartad uppgift kan erhållas av ett äganderättsbevis,

erfordras härför särskild beställning, vilken möjlighet gemene

man icke utan vidare kan förutsättas känna till och i alla händelser kan

tänkas vara mindre benägen att begagna, då härigenom en icke direkt nödvändig

kostnad skulle uppkomma. Därtill kan fogas, alt äganderättsbeviset

ej innehåller alla de uppgifter i övrigt, som nu förekomma i lagfartsbeviset.

Den redan i utredningen påpekade blygsamma utformningen av ett i

samband med utskrivning av dagboken genom kopiering tillkommet lagfartsbevis,

utgör i och för sig skäl att avvisa detsamma. Ehuru ett på angivet

sätt utskrivet lagfartsbevis av domstolen erhållits nästan utan kostnad

eller arbete, synes avsikten vara att, om detsamma införes som laglig

form för lagfartsbeviset, bibehålla avgiften för detsamma. Det förefaller

snarast som om nu utgående avgift för lagfartsbevis i det närmaste borde

täcka statens kostnad för dess utfärdande i nuvarande form (jämför not

å sid. 230).

Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoleksinstitution,

i vars yttrande Svergies allmänna hypoteksbank instämt, ansåg att de

uppgifter som inflyter i lagfartsbevisen visserligen är av visst värde för

kreditinrättningarnas del, men ville icke motsätta sig förslaget, enär samma

uppgifter kan inhämtas från fångeshandlingen. Enligt föreningen föreföll

det dock lämpligt att envar lagfartssökande får rätt att i samband med

ärendets ingivande begära att särskilt lagfartsbevis utfärdas. Föreningen

hävdade att det från allmänhetens synpunkt kan anföras exempel på situationer,

där lagfartsbevisen har en påtaglig — av psykologiska och liknande

faktorer helt oberoende — betydelse. Del är sålunda långt ifrån ovanligt

att flera personer erhåller lagfart på grund av samma handling. Då endast

en av ägarna därvid kommer att inneha den lagfarna handlingen, är det

uppenbart att övriga ägare måste ha ett berättigat intresse av att erhålla

lagfartsbevis.

Samma synpunkter anlades av sex (av 15) ledamöter i Göta hovrätt, som

även åberopade att fastighetsförvärv^ med hänsyn till vikten och mångfalden

av de intressen vilka anknyter till den fasta egendomen måste anses

ligga på ett annat plan än det allmänna varuutbytet. Lagfarten framstår

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1962

också otvivelaktigt som en viktig händelse. Att häröver utfärdas en handling

med auktoritativ utstyrsel ter sig därför fullt befogat. Särskilt bland

det mycket stora antal enskilda personer, som förvärvar en fastighet för att

bebo och bruka — och därvid kanske särskilt inom landsbygdsbefolkningen

— uppskattas lagfartsbeviset i den form det hittills haft såsom en efter

vikten av den skedda händelsen bättre avpassad manifestation än ett bevis,

tecknat eller stämplat på den vid tiden för lagfarten ej sällan en smula

medfarna förvärvshandlingen. Det kunde te sig mindre motiverat att utfärda

särskilda lagfartsbevis i vissa stora grupper av lagfarter, såsom där lagfart

samtidigt sker å flera efter varandra följande fång eller där lagfart sker

å områden som ingår i eller skall ingå i genom sammanläggning bildade

fastigheter. Att avskaffa beviset för sådana fall kunde sålunda finnas önskvärt,

men förslaget att avskaffa bevisen i övrigt avstyrktes.

Organisationsnämndens rapport i här berörda delar har icke föranlett

något Kungl. Maj :ts förslag.

Här må emellertid anmärkas att organisationsnämnden föranstaltade om

försöksverksamhet vid vissa domsagor (rapporten s. 140 f och 154 f), därvid

för dagboksföringen i lagfartsärendena användes särskilda dagboksblanketter,

utformade för maskinskrift och med tanke på att kopior skulle

kunna användas för expeditioner av olika slag. Lagfartsbeviset — liksom

förekommande underrättelser till lokal skattemyndighet m. fl. — utgjordes

i försöksfallen av en sådan kopia. Härigenom kunde det extra arbetet

med lagfartsbevisen elimineras. Systemet medförde enligt rapporten i viss

utsträckning en försening av dagboksföringen men fungerade i övrigt från

arbetsmässiga synpunkter tillfredsställande.

Denna försöksverksamhet torde alltjämt pågå.

I lagberedningens förslag till jordabalk m. m. har inskrivningsväsendet

behandlats under en huvudavdelning av balken, därvid

i ett inledande kapitel (nr 27) intagits bestämmelser som skall gälla i fråga

om all inskrivning. I motiven till det ifrågavarande kapitlet uttalar beredningen

(SOU 1960:25 s. 695) att enligt dess mening även i fortsättningen

som huvudregel bör gälla att sökanden får skaffa sig besked om inskrivningsdomarens

beslut genom att lösa expedition i ärendet. I vilka fall bevis

å handling eller eljest skall utfärdas samt vad sådant bevis skall innehålla

torde emellertid enligt beredningen få regleras i administrativ ordning.

Förslaget till jordabalk m. m. har varit föremål för en begränsad remissbehandling.

I en bilaga till Föreningen Sveriges häradshövdingars därvid

avgivna yttrande har f. d. särskilde inskrivningsdomaren vid Södra Roslags

domsaga Ruben Ljungwaldh bl. a. — efter att ha påpekat att frågan om

lagfartsbevisens och de därmed jämförliga bevisens avskaffande av beredningen

lämnats därhän — angivit att någon egentlig arbetsbesparing inte

kan förväntas genom slopande av de ifrågavarande bevisen. (Här må an
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1962

märkas att Södra Roslags domsaga ingår bland de av organisationsnämnden

utvalda experimentdomsagorna.)

Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 8 december 1961 har en särskild

utredning, som sedermera tagit namnet jordabalksutredningen, tillkallats

för omarbetning i vissa delar av den i jordabalksförslaget upptagna inteckningslagstiftningen.

Det av lagberedningen förutsatta administrativa arbetet torde ännu inte

ha påbörjats.

Betänkande har vidare framlagts med förslag till bl. a. förordning

angående stämpelavgiften och kungörelse angående

expeditionslösen m. m. (SOU 1961: 37). I betänkandet

föreslås bl. a. ändrade avgiftsbelopp för lagfartsbevis och övriga här ovan

omtalade expeditioner. Avgiften föreslås för lagfarts-, tomträtts- och vattenfallsrättsbevis

till 5 kr, för bevis om beslut innefattande bifall och tecknat

på företedd handling enligt huvudregeln 15 kr samt för äganderättsbevis

i princip 8 kr med tillägg av 2 kr för varje av beviset omfattad fastighet

utöver den första. — Uttedningen anger (s. 98 f) sig vid fastställandet

av lämpliga avgiftsbelopp ha utgått från den av organisationsnämnden

beräknade kostnaden, 4 kr, för första sidan av en expedition av enklaste

slag, d. v. s. en avskrift. Om denna drar en sådan kostnad, menar utredningen

att lägre avgift för andra expeditioner än 5 kr knappast kan ifrågakomma.

Beträffande den närmare graderingen av avgifterna anser utredningen

det uteslutet att söka grunda denna på någon beräkning av statsverkets

verkliga kostnader, om därvid skall tagas hänsyn till de allmänna

kostnaderna för den myndighet varom är fråga. Det anses icke heller vara

praktiskt görligt att grunda graderingen i någon avsevärd mån på värdet

för den enskilde sökanden av det däri meddelade beslutet; för detta är

fallen alltför olika. Därför har det, enligt utredningen, återstått att göra

graderingen mera schablonartad och i viss mån utgå från nuvarande avgifter

samt att följa dessa i den mån de fastställts under senare tid. Penningvärdets

förändringar har, anger utredningen, beaktats genom att nuvarande

avgifter omräknats.

Remissyttrandena

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund inskränker sig i sitt yttrande till

att konstatera att de ifrågavarande bevisen icke tjänar något praktiskt

syfte och tillstyrker motionärernas förslag.

Jämväl statskontoret tillstyrker bifall till motionen. — Verket anger i sitt

yttrande inledningsvis att frågan om upphävande av de ifrågavarande bevisen

kan ses dels från rättslig och dels från organisatorisk synpunkt. Genom

inskrivningsreformen 1932 kom frågan om utfärdande av lagfartsbevis

i ett nytt läge. I och med att moderna fastighetsböcker härefter succés
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1962

sivt införts, har behovet av bevisen enligt statskontorets förmenande bortfallit,

och detta torde jämväl gälla i de få domstolar, där fastighetsbokuppläggningsarbetet

ännu ej avslutats. Statskontoret erinrar vidare om innehållet

i här aktuell del av förslaget till jordabalk m. m. (jfr ovan s. 6)

samt ånger att ett genomförande av detta förslag nödvändiggör omfattande

regleringar i administrativ ordning av inskrivningsförfarandet, därvid

frågan om expeditioner i ärendena bara utgör ett moment. Efter att ha påpekat

att den påbörjade överarbctningen (jfr ovan s. 7) av viss del av

jordabalksförslaget, enligt vad som under hand inhämtats, icke torde komma

att avslutas förrän om flera år samt att därför den administrativa bearbetningen

av inskrivningsförfarandet lär låta vänta på sig ännu en tid,

anger statskontoret att ett avskaffande redan nu av lagfartsbevisen, tomträttsbevisen

och vattenfall srättsbevisen kan sägas innebära ett föregripande

av denna omgestaltning av inskrivningsförfarandet. Å andra sidan

torde det enligt statskontorets mening dock icke komma i fråga att i det

sammanhanget bibehålla bevisen såsom expeditioner i vissa inskrivningsärenden.

— Statskontoret övergår därefter till de organisatoriska synpunkterna

och erinrar om organisationsnämndens behandling av frågan (jfr

ovan s. 3 f.) samt om den av nämnden igångsatta försöksverksamheten

liksom om den uppgiftsskyldighet till lokal skattemyndighet m. fl., som

åvilar inskrivningsdomare (jfr ovan s. 2f.). Det påpekas härvid bl. a. att

i de domsagor, där försöksverksamhet ej bedrives, utskriften av lagfartsbevisen

ofta torde ske tillsammans med uppgiften till lokal skattemyndighet

m. fl. Statskontoret anger att ett avskaffande av bevisen icke synes få

större betydelse från utskriftssynpunkt, om ej inskrivningsdomaren samtidigt

befrias från nyssnämnda underrättelseskyldighet, vilket inte lär komma

i fråga. Vidare anföres att ett beslut om avskaffande av bevisen sannolikt,

på grund av arbetsläget vid domstolarna, inte skulle medföra någon mera

avsevärd reducering av personal ävensom att ett sådant beslut torde föranleda

en minskning av lösen- och stämpelinkomster för det allmänna med

inte oväsentliga belopp varje år. Statskontoret finner emellertid att ett beslut

om bevisens avskaffande skulle kunna ses såsom ett led i det pågående

rationaliseringsarbetet inom domstolarna. — På de anförda skälen finner

statskontoret sig kunna lämna sin anslutning till den föreslagna reformen.

Den förevarande frågans samband med införandet av ny jordabalk betonas

också av styrelsen för Svenska landskommunernas förbund, som —

med hänsyn till de ovan återgivna motivuttalandena (jfr ovan s. 6) •—

finner sig böra förutsätta att det i motionen resta spörsmålet kommer att

aktualiseras vid behandlingen av förslaget till jordabalk. ■— Förbundet tar

också upp de till stöd för slopande av bevisen av motionärerna åberopade

ekonomiska skälen. Förbundet redogör härvid för de överväganden, som

legat till grund för författningsförslagcn angående stämpel- och expedi
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1962

tionsavgifter (jfr ovan s. 7). Mot bakgrunden av dessa överväganden

synes det förbundet vanskligt att bedöma vilka besparingar för statsverket

ett tillgodoseende av motionärernas önskemål skulle kunna medföra. Förbundet

finner att, om man betraktar problemet bara som en fråga om lösenavgifternas

storlek, detsamma hör till de spörsmål, som sålunda nyligen

varit föremål för närmare utredning. Så till vida torde motionen därför enligt

förbundet kunna uppmärksammas vid behandlingen av utredningens

förslag till kungörelse angående expeditionslösen m. m.

Jämväl Föreningen Sveriges stadsdomare tar upp de av motionärerna anförda

ekonomiska skälen för en reform och erinrar — efter att ha konstaterat

att de ifrågavarande bevisen i och för sig inte fyller något ändamål

och därför kan avskaffas —- om inskrivningsdomares uppgiftsskyldighet

till lokal skattemyndighet och statistiska centralbyrån (jfr ovan s. 2 f.).

Föreningen anger därefter.

I denna uppgift skall redovisas samtliga de sakförhållanden, vilka intages

i lagfartsbeviset. Underrättelse sker också regelmässigt på så sätt, att

två avskrifter tages av lagfartsbeviset i samband med dettas utskrivande.

Skulle motionärernas förslag vinna bifall måste denna underrättelseskyldighet

fullgöras på annat sätt. Det saknas anledning tro att tidsåtgången

härför skulle bli mindre än för utskrivandet av ett lagfartsbevis. Det enda

som skulle besparas statsverket är papperskostnaden. Stämpelåsättning torde

förekomma ytterst sällan, eftersom beviset i regel skrives på stämpelpapper.

Expedieringen sker samtidigt med övriga handlingar och utgör inget

ytterligare onus. Och då papperskostnaden väl uppväges av expeditionsavgiften

blir besparingen för statsverket ingen.

Föreningen anger vidare att det torde kunna förväntas att frågan kommer

att lösas i samband med att erfarenheterna från den pågående försöksverksamheten

(jfr ovan s. 6) blir bearbetade och leder till reformförslag.

— På de anförda skälan finner föreningen sig inte för närvarande

kunna tillstyrka bifall till motionen.

Jämväl Föreningen Sveriges häradshövdingar anför att den delar motionärernas

uppfattning om att de aktuella bevisen inte tjänar något praktiskt

syfte. Det är emellertid enligt föreningen otvivelaktigt så att allmänheten

värdesätter dessa bevis som en lättförståelig expedition, vilken tillika har

gammal hävd för sig. Ett slopande av bevisen skulle, menar föreningen,

säkerligen i allmänhetens ögon framstå som mindre tilltalande. Häradshövdingeföreningen

konstaterar att enbart en sådan synpunkt inte bör få

utgöra hinder mot en eljest praktisk reform, ägnad att medföra en inbesparing

för statsverket och utgörande en rationaliseringsåtgärd i domstolsarbetet.

Motionärerna har dock säkerligen överskattat den besparing, som

står att vinna. Deras uppskattning av tidsåtgången för färdigställande av

ett lagfartsbevis synes mycket överdriven. Enligt föreningens mening torde

kostnaden för statsverket i varje fall understiga den lösen och stämpel, 2 kr,

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1962

som nu utgår. — Också häradshövdingeföreningen erinrar om den inskrivningsdomaren

åvilande underrättelseskyldigheten gentemot vissa myndigheter

(jfr ovan s. 2 f.), vilken regelmässigt torde fullgöras genom översändande

av genomslagskopia av lagfartsbevis eller motsvarande bevis.

För att ett slopande av bevisen skall få någon verklig effekt från kostnadsbesparings-

och rationaliseringssynpunkt erfordras därför att den berörda

underrättelseskyldigheten i framtiden kan fullgöras på ett sätt som kräver

avsevärt mindre tid än färdigställandet av lagfartsbevis och motsvarande

bevis. Det påpekas vidare att organisationsnämnden penetrerat denna

fråga (jfr ovan s. 3 f.). Eftersom de hithörande spörsmålen alltså redan

varit föremål för utredning, som även utmynnat i förslag i ämnet, och då

ytterligare utredning knappast kan tänkas vara av något större värde för

frågans lösning, ifrågasätter häradshövdingeföreningen om något initiativ

från riksdagens sida nu är påkallat.

Svenska bankföreningen slutligen anger att de ifrågavarande bevisen för

närvarande har ett visst värde för presumtiva köpare och kreditgivare. Med

hjälp av dessa bevis kan nämligen konstateras huruvida någon inskränkning

förefinnes med avseende å rätten att överlåta eller med gäld belasta

egendomen. Under förutsättning att eventuella sådana hinder i stället alltid

anmärkes i gravationsbevis, finner föreningen dock från kreditsynpunkt

intet att erinra mot ett avskaffande av de berörda bevisen.

Utskottet

I likhet med organisationsnämnden i dess år 1956 avgivna rapport anser

motionärerna att lagfarts-, tomträtts- och vattenfallsrättsbevisen numera

inte tjänar något praktiskt syfte. I flertalet yttranden över motionen

har gjorts uttalanden av motsvarande innebörd. Det är också utskottets

mening att de ifrågavarande bevisen ofta saknar praktiskt värde. Såsom

häradshövdingeföreningen angivit, torde emellertid allmänheten ofta värdesätta

dessa bevis som en lättförståelig expedition, vilken dessutom har gammal

hävd. I enlighet med vad vid remissbehandlingen av organisationsnämndens

förslag påpekades i ett yttrande, förekommer också situationer, då

bevisen fyller en påtaglig funktion. Detta synes således ofta gälla, när flera

personer erhåller lagfart på grund av samma fångeshandling. Då bara en

av ägarna kommer att inneha den lagfarna handlingen, kan de övriga —

om de avser att behålla fastigheten i sin ägo — uppenbarligen ha ett berättigat

intresse av att erhålla egna, av vederbörande myndighet utfärdade

bevis om den beviljade lagfarten. Jämväl från kreditgivarsynpunkt synes

lagfartsbevisen ha ett visst värde. I det hänseendet må här allenast erinras

om de av bankföreningen framförda synpunkterna.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1962

11

I lagberedningens förslag till jordabalk har, såsom jämväl redovisats ovan

(s. 6), angivits att det torde få i administrativ ordning regleras i vilka fall

bevis å handling eller eljest skall utfärdas samt vad sådant bevis skall

innehålla. Frågan om lagfartsbevisens och de jämförliga handlingarnas

fortbestånd liksom de därmed sammanhängande spörsmålen kan således

förväntas bli föremål för behandling i ett större sammanhang. Det synes

utskottet önskvärt att olika delfrågor, som har samband med en ny jordabalk,

inte utan att särskilda skäl därtill föreligger utbrytes ur det större

sammanhanget.

Motionärerna har framhållit att ett avskaffande av de ifrågavarande

bevisen skulle medföra en besparing för statsverket och utgöra en inte

oväsentlig rationaliseringsåtgärd i syfte att lätta arbetsbördan för domstolarna.

Såväl häradshövdingeföreningen som stadsdomareföreningen har

emellertid på anförda skäl angivit att någon egentlig fördel i dessa hänseenden

inte torde vinnas genom en reform av den utav motionärerna föreslagna

innebörden. Härvid har särskilt hänvisats till den underrättelseskyldighet

till vissa myndigheter, som åvilar inskrivningsdomarna och som i

allmänhet fullgöres genom översändande av kopia utav lagfarts-, tomträtts-

och vattenfallsrättsbevis (jfr ovan s. 2 f). Av statskontorets yttrande

synes än vidare framgå att ett avskaffande av bevisen för statsverket skulle

leda till ett inkomstbortfall utan någon däremot svarande besparing.

Sist angivna förhållande kommer självfallet att accentueras, om det ovan

redovisade (s. 7) betänkandet med bl. a. förslag till förordning angående

stämpelavgiften skulle leda till höjda avgifter. De av motionärerna i denna

del åberopade skälen synes således inte under nuvarande förhållanden

bärande.

I motionen har även påtalats den enligt motionärernas mening onödiga

kostnad, som drabbar sökande av lagfart respektive inskrivning av tomträtt

m. m. genom lösenskyldigheten i fråga om bevis av här berörd art. Den

förevarande kostnaden synes inte utskottet vara av den storleksordning att

den i och för sig bör föranleda bevisens omedelbara avskaffande. I det avseendet

bör också beaktas det värde, som bevisen enligt vad förut angivits

dock kan ha för den enskilde.

Utskottet finner således skäl ej föreligga att föregripa den i jordabalksförslaget

förutskickade bearbetningen av de med inskrivningsväsendet sammanhängande

frågorna. Det kan antagas att här förevarande spörsmål vid

denna behandling kommer att -— med beaktande jämväl av resultaten utav

den pågående försöksverksamheten —- upptagas i hela sin vidd så att även

frågorna angående inskrivningsdomarens underrättelseskyldighet till vissa

myndigheter överväges. Utskottet förutsätter att i ett eventuellt förslag om

avskaffande av ifrågavarande bevis det faktiska behov, som de i viss utsträckning

fyller, på annat sätt tillgodoses.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1962

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion, II: 57, icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 3 april 1962

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Kristiansson, Ebbe

Ohlsson, Georg Carlsson, Herbert Larsson*, Wirmark och Gunnar Pettersson;
från

andra kammaren: herrar Levin*, Johansson i Torp, Wachtmeister*,

Grebäck, fröken Anderson i Lerum, herrar Hamrin i Kalmar*,

Svanberg och Tobé*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 62

202036

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.