Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1962
1962-04-03 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1962:18, Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1962
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1962
1
Nr 18
Utlåtande i anledning av motioner om upphävande av skyldigheten
att utfärda särskilda lagfartsbevis m. m.
Tredje lagutskottet har behandlat en i riksdagens andra kammare väckt
och till lagutskott hänvisad motion, nr 57, av herrar Börjesson i Falköping
och Larsson i Luttra.
Motionärerna påpekar att enligt gällande bestämmelser dubbla bevis utfärdas
om varje beviljad lagfart, nämligen ett bevis tecknat på fångeshandlingen
och ett särskilt lagfartsbevis. Enligt motionärerna tjänar det särskilda
lagfartsbeviset, liksom bevis om inskrivning av tomträtt och vattenfallsrätt,
icke något praktiskt syfte och torde därför vara onödigt. Beviset om
åtgärden i fråga framgår nämligen av beviset å handlingen, och något annat
bevis torde ej erfordras vid framtida överlåtelser av fastighet. I motionen
erinras vidare om att i fråga om inteckning bevis bara erhålles å själva
handlingen, något som icke synes ha medfört olägenheter. Det anges att de
särskilda lagfartsbevisen medför kostnader för de lagfartssökande (2 kronor
i lösen- och stämpelkostnader för varje bevis). Motionärerna finner
emellertid de långt högre kostnader, som statsverket åsamkas, vara av allvarligare
karaktär, eftersom varje bevis lågt räknat torde kosta statsverket
10 kronor. Då antalet varje år utfärdade bevis utgör omkring 100 000, skulle
enligt motionärerna ett upphävande av skyldigheten att utfärda lagfartsbevis
medföra en inbesparing för statsverket av minst en miljon kronor om
året samt därjämte utgöra en inte oväsentlig rationaliseringsåtgärd i syfte
att lätta domstolarnas arbetsbörda.
Under hänvisning till i huvudsak det anförda hemställer motionärerna
»att riksdagen måtte i skrivelse till Konungen begära snarast möjliga utredning
och förslag om upphävande av skyldigheten att utfärda särskilda lagfartsbevis
och bevis om inskrivning av tomträtt och vattenfallsrätt».
Över motionen har i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver inhämtats
yttrande från statskontoret. På begäran av utskottet har yttranden
därjämte avgivits av Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen
Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfund, Svenska bankföreningen
och Landskommunernas förbund.
Gällande rätt
Enligt 1 § förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast
egendom — lagfartsförordningen — skall, med visst undantag, den som
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 saml. 3 avd. Nr 18
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1962
med ägande- eller fideikommissrätt åtkommer fast egendom söka lagfart å
fånget. — Jämlikt 1 och 17 §§ lagen den U juni 1907 om inskrivning av
tomträtt och vattenfallsrätt samt av fång till sådan rätt åligger det i princip
på samma sätt den, som fått tomträtt eller vattenfallsrätt upplåten till
sig, att söka inskrivning av sin rätt. Jämlikt 5 och 17 §§ sist angivna lag är
vidare den, å vilken tomt- eller vattenfallsrätt övergått, enligt huvudregeln
pliktig att söka inskrivning av sitt fång.
Enligt lagen den 3 juni 1932 med särskilda bestämmelser om handläggning
av inskrivningsärenden skall numera inskrivningsdomare i rättens ställe
upptaga och behandla bl. a. ärenden angående lagfart å fång till fast egendom
ävensom inskrivning av tomträtt och vattenfallsrätt samt fång till sådan
rätt. I 9 § denna lag anges att, med visst här ej aktuellt undantag, besked
om inskrivningsdomares beslut eller annan i inskrivningsärende vidtagen
åtgärd skall meddelas genom besked, som tecknas på den till grund
för ansökningen åberopade handlingen.
Härutöver skall, såsom motionärerna angivit, i vissa fall utfärdas särskilda
bevis. Bestämmelserna därom är intagna i 11 § lagfartsförordningen
samt 12 och 17 g § lagen om inskrivning av tomträtt och vattenfallsrätt m. in.
Särskilt bevis skall sålunda utfärdas, då lagfart eller inskrivning av tomträtt,
vattenfallsrätt eller fång till sådan rätt är beviljad. I lagfartsbevis skall
bl. a. i förekommande fall köpeskillingen anmärkas. Då lagfarten avser tomt,
skall tomtens läge och storlek uppges i beviset. Uppgifter av sist angivna
slag skall också intagas i här berört bevis rörande tomträtt eller vattenfallsrätt.
I bevis avseende vattenfallsrätt skall också anges den tid, för vilken
rätten är upplåten. I samtliga dessa slag av bevis skall även anmärkas villkor,
som inskränker förvärvarens rätt att förfoga över egendomen eller
rättigheten, m. m.
I kungörelse den 25 februari 1921 — i lageditionen intagen under 61 § inteckningsförordningen
— återfinnes bestämmelser om gravationsbevis rörande
fast egendom, tomträtt eller vattenfallsrätt liksom om äganderättsbevis
och bevis om innehav av tomträtt eller vattenfallsrätt. I gravationsbevis
skall bl. a. upptagas uppgifter om intecknad gäld. Äganderättsbevis
skall i princip innehålla uppgift om för vem lagfart senast sökts eller beviljats
jämte dagen, då det skett. Om egendomen efter sagda dag uppdelats
genom klyvning e. d. skall jämväl bl. a. detta såsom regel angivas i äganderättsbeviset.
Enligt kungörelser den 5 juni 1953 och den 28 maj 1948 —- i lageditionen
införda under 17 § lagfartsförordningen — åligger det inskrivningsdomare
att varje månad lämna vissa underrättelser om lagfarter, som sökts under
den nästföregående månaden, samt om de under samma tid sökta inskrivningarna
av tomträtt och vattenfallsrätt samt av fång till sådan rätt. Sålunda
skall underrättelse lämnas till lokal skattemyndighet och till statistiska
centralbvrån om alla nu nämnda ansökningar samt till lantbruksnämnd om
3
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1962
sökta lagfarter å köp och byten av fast egendom, som är taxerad som jordbruksfastighet.
Underrättelserna skall innehålla ett flertal i kungörelserna
angivna uppgifter och bör lämnas genom översändande av kopia av lagfartsbevis
(respektive motsvarande handling), vid behov kompletterad med
erforderliga uppgifter.
Jämlikt 15 § lagfartsförordningen samt 10 och 17 §§ lagen om inskrivning
av tomträtt o. s. v. må, utan hinder av beviljad lagfart respektive inskrivning,
talan å fång av sådan egendom, varom här är fråga, lagligen
prövas.
De nuvarande avgifterna för lagfarts-, tomträtts- och vattenfallsrättsbevis
utgör enligt huvudregeln i lösen- och stämpelförordningarna 1 + 1 kr.
Då lagfart meddelats vid rådhusrätt utgår i vissa fall högre lösenavgift.
För bevis, tecknat å företedd handling, om bifall i ärende angående fast
egendom, tomträtt eller vattenfallsrätt är enligt huvudregeln avgiften 6 + 1
kr. För äganderättsbevis utgör i princip avgiften 2 + 1 kr. jämte, då fråga
är om flera fastigheter, visst tillägg för varje fastighet utöver den första.
Frågans tidigare behandling m. m.
Under förarbetena till inskrivningslagen uttalade de sakkunniga
(SOU 1930: 29 s. 62) — efter att ha framhållit lämpligheten av att
bevis tecknades på handlingarna — följande:
Mera tvivelaktig är frågan, huruvida det särskilda lagfartsbeviset bör
bibehållas. Något verkligt behov av dylikt bevis skulle knappast föreligga
enligt det nya systemet. Emellertid utgör lagfartsbeviset under nuvarande
förhållanden en bekväm och för gemene man lättförståelig expedition, som
dessutom har gammal hävd för sig. Ur synpunkten av allmänhetens värdesättning
av lagfartsbeviset kunde dess bibehållande därför vara önskvärt.
De sakkunniga föreslog (s. 108) att sökande i inskrivningsärende skulle
tillhandahållas utdrag av vad som införts om ärendet i fastighetsboken.
Om beslutet innefattade att lagfart beviljats, skulle också lagfartsbevis
meddelas. Själva lagfartsbeviset behövde dock enligt de sakkunniga inte
innehålla uppgifter om fånget, köpeskillingen eller inskränkande villkor,
eftersom de uppgifterna — utom beträffande köpeskillingen — komme att
återfinnas i utdraget av fastighetsboken, som förutsattes finnas å baksidan
av lagfartsbeviset.
I den alltjämt gällande inskrivningslag, som antogs på grundval av de
sakkunnigas förslag, intogs beträffande lagfartsbevisen bara i 9 § en hänvisning
till vad därom särskilt stadgats.
Den 16 mars 1956 avgav statens organisationsnämnd en
rapport II rörande organisationsformerna vid de statliga domstolarna. I
rapporten behandlades bl. a. frågan om avskaffande av de särskilda lagfartsbevisen
och motsvarande bevis i ärenden angående tomträtt och vattenfallsrätt.
Efter att ha citerat de sakkunnigas under förarbetena till in1*
— Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 saml. 3 avd. Nr 18
4 Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1962
skrivningslagen ovan återgivna uttalanden, anförde organisationsnämnden
följande:
Ur organisatorisk synpunkt tala starka skäl för ett slopande av lagfartsbevisen.
De kräva ett avsevärt skrivarbete och tynga inskrivningsdomarens
justering. De synas icke fylla något praktiskt behov; i den inån legitimationshandling
behövs vid lantmäteriförrättning, kan fångeshandlingen med
åtecknat bevis användas. Skulle någon eljest anse sig ha ett oundgängligt
behov av en särskild handling, finns möjligheten att beställa ett äganderättsbevis.
Vid besöken å domsagorna har personalen, då denna sak förts på tal,
med något enstaka undantag uttalat eftertryckliga önskemål att lagfartsbevisen
slopas.
Med hänsyn till det nu sagda synas de skäl som enligt det nyss gjorda
citatet tala för ett bibehållande av lagfartsbevisen icke motivera, att man
även i framtiden vid domstolarna skall behöva skriva dessa rättsligt betydelselösa
bevis, som för närvarande utfärdas i ett antal av omkring 100 000.
I sammanhanget bör man ej heller bortse från att »allmänhetens värdesättning»
av beviset på många håll är liktydig med en överskattning av dess
betydelse, vilket i och för sig icke finns anledning att uppmuntra.
Organisationsnämnden föreslog att de förevarande bevisen skulle slopas
och att således 11 § lagfartsförordningen, 12 § lagen om inskrivning av
tomträtt och vattenfallsrätt m. m. samt 9 § tredje stycket inskrivningslagen
skulle upphävas. De anteckningar om vissa inskränkningar i ägarens förfoganderätt,
som enligt förstnämnda båda lagrum skall inflyta i det särskilda
beviset, skulle i stället enligt nämndens förslag göras i beviset å handlingen,
och en motsvarighet till bestämmelserna i 11 § tredje punkten lagfartsförordningen
och 12 § fjärde punkten lagen om inskrivning av tomträtt
o. s. v. borde därför upptagas i 9 § första stycket inskrivningslagen.
Enligt nämndens mening behövde däremot knappast uppgifter om tomts
läge och storlek upptagas i bevisen, eftersom det var sökanden själv, som
förebragt utredning om dessa förhållanden.
Organisationsnämnden tog även upp frågan om inskrivningsdomarens
underrättelseplikt till lokal skattemyndighet m. fl. (s. 155 ff). Nämnden
föreslog i huvudsak i denna del dels att det skulle övervägas om icke underrättelseskyldigheten
till lantbruksnämnd kunde upphävas och dels att underrättelser
till lokal skattemyndighet och till statistiska centralbyrån skulle
lämnas på särskilda av nämnden utarbetade blanketter.
Nämndens rapport har varit föremål för remissbehandling.
Förslaget om avskaffande av lagfartsbevisen och bevisen om inskrivning
av tomträtt och vattenfallsrätt tillstyrktes eller lämnades utan erinran av
nästan alla remissinstanser.
I flertalet yttranden från stadshypoteksföreningarna — vilka yttranden
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa för sin del åberopade — avstyrktes
dock förslaget. Föreningarna hänvisade härvid till ett av Föreningen för
tjänstemän inom Sveriges stadshypoteks- och bostadskreditorganisationer
avgivet utlåtande, i vilket till en början uttalades att förevarande bevis är
Tredje lagutskottets utlåtande nr IX år 11)62 5
till nytta vid granskning av de förbindelser vid övertagande av lån, som
användes av stadshypoteksföreningarna, när belånad egendom överlåtes
till ny ägare eller innehavare. I fortsättningen anfördes:
Ur allmän synpunkt torde med fog kunna hävdas, att i utredningen åberopade
synpunkter, som under förarbetena till inskrivningslagen uttalades
av de sakkunniga till förmån för lagfartsbevisets bibehållande, alltjämt
gälla i full utsträckning. Gentemot organisationsnämndens i och för sig måhända
riktiga förmodande, att lagfartsbevisets vikt och betydelse f. n. överskattas
av allmänheten, må anföras, att enligt den erfarenhet, som gjorts
av styrelsens ledamöter, »menige man» i många fall kan förväntas vara mer
hågad att lämna ifrån sig ett lagfartsbevis än själva fångeshandlingen. Utgöres
denna av bouppteckning, testamente, skiftesinstrument eller liknande
handling —- antingen ensam för sig eller några av dem gemensamt — kan
lagfartsbevisets sammanförda uppgifter och klara lydelse vara till nytta.
Även om ur denna synpunkt likartad uppgift kan erhållas av ett äganderättsbevis,
erfordras härför särskild beställning, vilken möjlighet gemene
man icke utan vidare kan förutsättas känna till och i alla händelser kan
tänkas vara mindre benägen att begagna, då härigenom en icke direkt nödvändig
kostnad skulle uppkomma. Därtill kan fogas, alt äganderättsbeviset
ej innehåller alla de uppgifter i övrigt, som nu förekomma i lagfartsbeviset.
Den redan i utredningen påpekade blygsamma utformningen av ett i
samband med utskrivning av dagboken genom kopiering tillkommet lagfartsbevis,
utgör i och för sig skäl att avvisa detsamma. Ehuru ett på angivet
sätt utskrivet lagfartsbevis av domstolen erhållits nästan utan kostnad
eller arbete, synes avsikten vara att, om detsamma införes som laglig
form för lagfartsbeviset, bibehålla avgiften för detsamma. Det förefaller
snarast som om nu utgående avgift för lagfartsbevis i det närmaste borde
täcka statens kostnad för dess utfärdande i nuvarande form (jämför not
å sid. 230).
Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoleksinstitution,
i vars yttrande Svergies allmänna hypoteksbank instämt, ansåg att de
uppgifter som inflyter i lagfartsbevisen visserligen är av visst värde för
kreditinrättningarnas del, men ville icke motsätta sig förslaget, enär samma
uppgifter kan inhämtas från fångeshandlingen. Enligt föreningen föreföll
det dock lämpligt att envar lagfartssökande får rätt att i samband med
ärendets ingivande begära att särskilt lagfartsbevis utfärdas. Föreningen
hävdade att det från allmänhetens synpunkt kan anföras exempel på situationer,
där lagfartsbevisen har en påtaglig — av psykologiska och liknande
faktorer helt oberoende — betydelse. Del är sålunda långt ifrån ovanligt
att flera personer erhåller lagfart på grund av samma handling. Då endast
en av ägarna därvid kommer att inneha den lagfarna handlingen, är det
uppenbart att övriga ägare måste ha ett berättigat intresse av att erhålla
lagfartsbevis.
Samma synpunkter anlades av sex (av 15) ledamöter i Göta hovrätt, som
även åberopade att fastighetsförvärv^ med hänsyn till vikten och mångfalden
av de intressen vilka anknyter till den fasta egendomen måste anses
ligga på ett annat plan än det allmänna varuutbytet. Lagfarten framstår
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1962
också otvivelaktigt som en viktig händelse. Att häröver utfärdas en handling
med auktoritativ utstyrsel ter sig därför fullt befogat. Särskilt bland
det mycket stora antal enskilda personer, som förvärvar en fastighet för att
bebo och bruka — och därvid kanske särskilt inom landsbygdsbefolkningen
— uppskattas lagfartsbeviset i den form det hittills haft såsom en efter
vikten av den skedda händelsen bättre avpassad manifestation än ett bevis,
tecknat eller stämplat på den vid tiden för lagfarten ej sällan en smula
medfarna förvärvshandlingen. Det kunde te sig mindre motiverat att utfärda
särskilda lagfartsbevis i vissa stora grupper av lagfarter, såsom där lagfart
samtidigt sker å flera efter varandra följande fång eller där lagfart sker
å områden som ingår i eller skall ingå i genom sammanläggning bildade
fastigheter. Att avskaffa beviset för sådana fall kunde sålunda finnas önskvärt,
men förslaget att avskaffa bevisen i övrigt avstyrktes.
Organisationsnämndens rapport i här berörda delar har icke föranlett
något Kungl. Maj :ts förslag.
Här må emellertid anmärkas att organisationsnämnden föranstaltade om
försöksverksamhet vid vissa domsagor (rapporten s. 140 f och 154 f), därvid
för dagboksföringen i lagfartsärendena användes särskilda dagboksblanketter,
utformade för maskinskrift och med tanke på att kopior skulle
kunna användas för expeditioner av olika slag. Lagfartsbeviset — liksom
förekommande underrättelser till lokal skattemyndighet m. fl. — utgjordes
i försöksfallen av en sådan kopia. Härigenom kunde det extra arbetet
med lagfartsbevisen elimineras. Systemet medförde enligt rapporten i viss
utsträckning en försening av dagboksföringen men fungerade i övrigt från
arbetsmässiga synpunkter tillfredsställande.
Denna försöksverksamhet torde alltjämt pågå.
I lagberedningens förslag till jordabalk m. m. har inskrivningsväsendet
behandlats under en huvudavdelning av balken, därvid
i ett inledande kapitel (nr 27) intagits bestämmelser som skall gälla i fråga
om all inskrivning. I motiven till det ifrågavarande kapitlet uttalar beredningen
(SOU 1960:25 s. 695) att enligt dess mening även i fortsättningen
som huvudregel bör gälla att sökanden får skaffa sig besked om inskrivningsdomarens
beslut genom att lösa expedition i ärendet. I vilka fall bevis
å handling eller eljest skall utfärdas samt vad sådant bevis skall innehålla
torde emellertid enligt beredningen få regleras i administrativ ordning.
Förslaget till jordabalk m. m. har varit föremål för en begränsad remissbehandling.
I en bilaga till Föreningen Sveriges häradshövdingars därvid
avgivna yttrande har f. d. särskilde inskrivningsdomaren vid Södra Roslags
domsaga Ruben Ljungwaldh bl. a. — efter att ha påpekat att frågan om
lagfartsbevisens och de därmed jämförliga bevisens avskaffande av beredningen
lämnats därhän — angivit att någon egentlig arbetsbesparing inte
kan förväntas genom slopande av de ifrågavarande bevisen. (Här må an
-
7
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1962
märkas att Södra Roslags domsaga ingår bland de av organisationsnämnden
utvalda experimentdomsagorna.)
Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 8 december 1961 har en särskild
utredning, som sedermera tagit namnet jordabalksutredningen, tillkallats
för omarbetning i vissa delar av den i jordabalksförslaget upptagna inteckningslagstiftningen.
Det av lagberedningen förutsatta administrativa arbetet torde ännu inte
ha påbörjats.
Betänkande har vidare framlagts med förslag till bl. a. förordning
angående stämpelavgiften och kungörelse angående
expeditionslösen m. m. (SOU 1961: 37). I betänkandet
föreslås bl. a. ändrade avgiftsbelopp för lagfartsbevis och övriga här ovan
omtalade expeditioner. Avgiften föreslås för lagfarts-, tomträtts- och vattenfallsrättsbevis
till 5 kr, för bevis om beslut innefattande bifall och tecknat
på företedd handling enligt huvudregeln 15 kr samt för äganderättsbevis
i princip 8 kr med tillägg av 2 kr för varje av beviset omfattad fastighet
utöver den första. — Uttedningen anger (s. 98 f) sig vid fastställandet
av lämpliga avgiftsbelopp ha utgått från den av organisationsnämnden
beräknade kostnaden, 4 kr, för första sidan av en expedition av enklaste
slag, d. v. s. en avskrift. Om denna drar en sådan kostnad, menar utredningen
att lägre avgift för andra expeditioner än 5 kr knappast kan ifrågakomma.
Beträffande den närmare graderingen av avgifterna anser utredningen
det uteslutet att söka grunda denna på någon beräkning av statsverkets
verkliga kostnader, om därvid skall tagas hänsyn till de allmänna
kostnaderna för den myndighet varom är fråga. Det anses icke heller vara
praktiskt görligt att grunda graderingen i någon avsevärd mån på värdet
för den enskilde sökanden av det däri meddelade beslutet; för detta är
fallen alltför olika. Därför har det, enligt utredningen, återstått att göra
graderingen mera schablonartad och i viss mån utgå från nuvarande avgifter
samt att följa dessa i den mån de fastställts under senare tid. Penningvärdets
förändringar har, anger utredningen, beaktats genom att nuvarande
avgifter omräknats.
Remissyttrandena
Styrelsen för Sveriges advokatsamfund inskränker sig i sitt yttrande till
att konstatera att de ifrågavarande bevisen icke tjänar något praktiskt
syfte och tillstyrker motionärernas förslag.
Jämväl statskontoret tillstyrker bifall till motionen. — Verket anger i sitt
yttrande inledningsvis att frågan om upphävande av de ifrågavarande bevisen
kan ses dels från rättslig och dels från organisatorisk synpunkt. Genom
inskrivningsreformen 1932 kom frågan om utfärdande av lagfartsbevis
i ett nytt läge. I och med att moderna fastighetsböcker härefter succés
-
8 Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1962
sivt införts, har behovet av bevisen enligt statskontorets förmenande bortfallit,
och detta torde jämväl gälla i de få domstolar, där fastighetsbokuppläggningsarbetet
ännu ej avslutats. Statskontoret erinrar vidare om innehållet
i här aktuell del av förslaget till jordabalk m. m. (jfr ovan s. 6)
samt ånger att ett genomförande av detta förslag nödvändiggör omfattande
regleringar i administrativ ordning av inskrivningsförfarandet, därvid
frågan om expeditioner i ärendena bara utgör ett moment. Efter att ha påpekat
att den påbörjade överarbctningen (jfr ovan s. 7) av viss del av
jordabalksförslaget, enligt vad som under hand inhämtats, icke torde komma
att avslutas förrän om flera år samt att därför den administrativa bearbetningen
av inskrivningsförfarandet lär låta vänta på sig ännu en tid,
anger statskontoret att ett avskaffande redan nu av lagfartsbevisen, tomträttsbevisen
och vattenfall srättsbevisen kan sägas innebära ett föregripande
av denna omgestaltning av inskrivningsförfarandet. Å andra sidan
torde det enligt statskontorets mening dock icke komma i fråga att i det
sammanhanget bibehålla bevisen såsom expeditioner i vissa inskrivningsärenden.
— Statskontoret övergår därefter till de organisatoriska synpunkterna
och erinrar om organisationsnämndens behandling av frågan (jfr
ovan s. 3 f.) samt om den av nämnden igångsatta försöksverksamheten
liksom om den uppgiftsskyldighet till lokal skattemyndighet m. fl., som
åvilar inskrivningsdomare (jfr ovan s. 2f.). Det påpekas härvid bl. a. att
i de domsagor, där försöksverksamhet ej bedrives, utskriften av lagfartsbevisen
ofta torde ske tillsammans med uppgiften till lokal skattemyndighet
m. fl. Statskontoret anger att ett avskaffande av bevisen icke synes få
större betydelse från utskriftssynpunkt, om ej inskrivningsdomaren samtidigt
befrias från nyssnämnda underrättelseskyldighet, vilket inte lär komma
i fråga. Vidare anföres att ett beslut om avskaffande av bevisen sannolikt,
på grund av arbetsläget vid domstolarna, inte skulle medföra någon mera
avsevärd reducering av personal ävensom att ett sådant beslut torde föranleda
en minskning av lösen- och stämpelinkomster för det allmänna med
inte oväsentliga belopp varje år. Statskontoret finner emellertid att ett beslut
om bevisens avskaffande skulle kunna ses såsom ett led i det pågående
rationaliseringsarbetet inom domstolarna. — På de anförda skälen finner
statskontoret sig kunna lämna sin anslutning till den föreslagna reformen.
Den förevarande frågans samband med införandet av ny jordabalk betonas
också av styrelsen för Svenska landskommunernas förbund, som —
med hänsyn till de ovan återgivna motivuttalandena (jfr ovan s. 6) •—
finner sig böra förutsätta att det i motionen resta spörsmålet kommer att
aktualiseras vid behandlingen av förslaget till jordabalk. ■— Förbundet tar
också upp de till stöd för slopande av bevisen av motionärerna åberopade
ekonomiska skälen. Förbundet redogör härvid för de överväganden, som
legat till grund för författningsförslagcn angående stämpel- och expedi
-
9
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1962
tionsavgifter (jfr ovan s. 7). Mot bakgrunden av dessa överväganden
synes det förbundet vanskligt att bedöma vilka besparingar för statsverket
ett tillgodoseende av motionärernas önskemål skulle kunna medföra. Förbundet
finner att, om man betraktar problemet bara som en fråga om lösenavgifternas
storlek, detsamma hör till de spörsmål, som sålunda nyligen
varit föremål för närmare utredning. Så till vida torde motionen därför enligt
förbundet kunna uppmärksammas vid behandlingen av utredningens
förslag till kungörelse angående expeditionslösen m. m.
Jämväl Föreningen Sveriges stadsdomare tar upp de av motionärerna anförda
ekonomiska skälen för en reform och erinrar — efter att ha konstaterat
att de ifrågavarande bevisen i och för sig inte fyller något ändamål
och därför kan avskaffas —- om inskrivningsdomares uppgiftsskyldighet
till lokal skattemyndighet och statistiska centralbyrån (jfr ovan s. 2 f.).
Föreningen anger därefter.
I denna uppgift skall redovisas samtliga de sakförhållanden, vilka intages
i lagfartsbeviset. Underrättelse sker också regelmässigt på så sätt, att
två avskrifter tages av lagfartsbeviset i samband med dettas utskrivande.
Skulle motionärernas förslag vinna bifall måste denna underrättelseskyldighet
fullgöras på annat sätt. Det saknas anledning tro att tidsåtgången
härför skulle bli mindre än för utskrivandet av ett lagfartsbevis. Det enda
som skulle besparas statsverket är papperskostnaden. Stämpelåsättning torde
förekomma ytterst sällan, eftersom beviset i regel skrives på stämpelpapper.
Expedieringen sker samtidigt med övriga handlingar och utgör inget
ytterligare onus. Och då papperskostnaden väl uppväges av expeditionsavgiften
blir besparingen för statsverket ingen.
Föreningen anger vidare att det torde kunna förväntas att frågan kommer
att lösas i samband med att erfarenheterna från den pågående försöksverksamheten
(jfr ovan s. 6) blir bearbetade och leder till reformförslag.
— På de anförda skälan finner föreningen sig inte för närvarande
kunna tillstyrka bifall till motionen.
Jämväl Föreningen Sveriges häradshövdingar anför att den delar motionärernas
uppfattning om att de aktuella bevisen inte tjänar något praktiskt
syfte. Det är emellertid enligt föreningen otvivelaktigt så att allmänheten
värdesätter dessa bevis som en lättförståelig expedition, vilken tillika har
gammal hävd för sig. Ett slopande av bevisen skulle, menar föreningen,
säkerligen i allmänhetens ögon framstå som mindre tilltalande. Häradshövdingeföreningen
konstaterar att enbart en sådan synpunkt inte bör få
utgöra hinder mot en eljest praktisk reform, ägnad att medföra en inbesparing
för statsverket och utgörande en rationaliseringsåtgärd i domstolsarbetet.
Motionärerna har dock säkerligen överskattat den besparing, som
står att vinna. Deras uppskattning av tidsåtgången för färdigställande av
ett lagfartsbevis synes mycket överdriven. Enligt föreningens mening torde
kostnaden för statsverket i varje fall understiga den lösen och stämpel, 2 kr,
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1962
som nu utgår. — Också häradshövdingeföreningen erinrar om den inskrivningsdomaren
åvilande underrättelseskyldigheten gentemot vissa myndigheter
(jfr ovan s. 2 f.), vilken regelmässigt torde fullgöras genom översändande
av genomslagskopia av lagfartsbevis eller motsvarande bevis.
För att ett slopande av bevisen skall få någon verklig effekt från kostnadsbesparings-
och rationaliseringssynpunkt erfordras därför att den berörda
underrättelseskyldigheten i framtiden kan fullgöras på ett sätt som kräver
avsevärt mindre tid än färdigställandet av lagfartsbevis och motsvarande
bevis. Det påpekas vidare att organisationsnämnden penetrerat denna
fråga (jfr ovan s. 3 f.). Eftersom de hithörande spörsmålen alltså redan
varit föremål för utredning, som även utmynnat i förslag i ämnet, och då
ytterligare utredning knappast kan tänkas vara av något större värde för
frågans lösning, ifrågasätter häradshövdingeföreningen om något initiativ
från riksdagens sida nu är påkallat.
Svenska bankföreningen slutligen anger att de ifrågavarande bevisen för
närvarande har ett visst värde för presumtiva köpare och kreditgivare. Med
hjälp av dessa bevis kan nämligen konstateras huruvida någon inskränkning
förefinnes med avseende å rätten att överlåta eller med gäld belasta
egendomen. Under förutsättning att eventuella sådana hinder i stället alltid
anmärkes i gravationsbevis, finner föreningen dock från kreditsynpunkt
intet att erinra mot ett avskaffande av de berörda bevisen.
Utskottet
I likhet med organisationsnämnden i dess år 1956 avgivna rapport anser
motionärerna att lagfarts-, tomträtts- och vattenfallsrättsbevisen numera
inte tjänar något praktiskt syfte. I flertalet yttranden över motionen
har gjorts uttalanden av motsvarande innebörd. Det är också utskottets
mening att de ifrågavarande bevisen ofta saknar praktiskt värde. Såsom
häradshövdingeföreningen angivit, torde emellertid allmänheten ofta värdesätta
dessa bevis som en lättförståelig expedition, vilken dessutom har gammal
hävd. I enlighet med vad vid remissbehandlingen av organisationsnämndens
förslag påpekades i ett yttrande, förekommer också situationer, då
bevisen fyller en påtaglig funktion. Detta synes således ofta gälla, när flera
personer erhåller lagfart på grund av samma fångeshandling. Då bara en
av ägarna kommer att inneha den lagfarna handlingen, kan de övriga —
om de avser att behålla fastigheten i sin ägo — uppenbarligen ha ett berättigat
intresse av att erhålla egna, av vederbörande myndighet utfärdade
bevis om den beviljade lagfarten. Jämväl från kreditgivarsynpunkt synes
lagfartsbevisen ha ett visst värde. I det hänseendet må här allenast erinras
om de av bankföreningen framförda synpunkterna.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1962
11
I lagberedningens förslag till jordabalk har, såsom jämväl redovisats ovan
(s. 6), angivits att det torde få i administrativ ordning regleras i vilka fall
bevis å handling eller eljest skall utfärdas samt vad sådant bevis skall
innehålla. Frågan om lagfartsbevisens och de jämförliga handlingarnas
fortbestånd liksom de därmed sammanhängande spörsmålen kan således
förväntas bli föremål för behandling i ett större sammanhang. Det synes
utskottet önskvärt att olika delfrågor, som har samband med en ny jordabalk,
inte utan att särskilda skäl därtill föreligger utbrytes ur det större
sammanhanget.
Motionärerna har framhållit att ett avskaffande av de ifrågavarande
bevisen skulle medföra en besparing för statsverket och utgöra en inte
oväsentlig rationaliseringsåtgärd i syfte att lätta arbetsbördan för domstolarna.
Såväl häradshövdingeföreningen som stadsdomareföreningen har
emellertid på anförda skäl angivit att någon egentlig fördel i dessa hänseenden
inte torde vinnas genom en reform av den utav motionärerna föreslagna
innebörden. Härvid har särskilt hänvisats till den underrättelseskyldighet
till vissa myndigheter, som åvilar inskrivningsdomarna och som i
allmänhet fullgöres genom översändande av kopia utav lagfarts-, tomträtts-
och vattenfallsrättsbevis (jfr ovan s. 2 f). Av statskontorets yttrande
synes än vidare framgå att ett avskaffande av bevisen för statsverket skulle
leda till ett inkomstbortfall utan någon däremot svarande besparing.
Sist angivna förhållande kommer självfallet att accentueras, om det ovan
redovisade (s. 7) betänkandet med bl. a. förslag till förordning angående
stämpelavgiften skulle leda till höjda avgifter. De av motionärerna i denna
del åberopade skälen synes således inte under nuvarande förhållanden
bärande.
I motionen har även påtalats den enligt motionärernas mening onödiga
kostnad, som drabbar sökande av lagfart respektive inskrivning av tomträtt
m. m. genom lösenskyldigheten i fråga om bevis av här berörd art. Den
förevarande kostnaden synes inte utskottet vara av den storleksordning att
den i och för sig bör föranleda bevisens omedelbara avskaffande. I det avseendet
bör också beaktas det värde, som bevisen enligt vad förut angivits
dock kan ha för den enskilde.
Utskottet finner således skäl ej föreligga att föregripa den i jordabalksförslaget
förutskickade bearbetningen av de med inskrivningsväsendet sammanhängande
frågorna. Det kan antagas att här förevarande spörsmål vid
denna behandling kommer att -— med beaktande jämväl av resultaten utav
den pågående försöksverksamheten —- upptagas i hela sin vidd så att även
frågorna angående inskrivningsdomarens underrättelseskyldighet till vissa
myndigheter överväges. Utskottet förutsätter att i ett eventuellt förslag om
avskaffande av ifrågavarande bevis det faktiska behov, som de i viss utsträckning
fyller, på annat sätt tillgodoses.
12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1962
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion, II: 57, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 3 april 1962
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Kristiansson, Ebbe
Ohlsson, Georg Carlsson, Herbert Larsson*, Wirmark och Gunnar Pettersson;
från
andra kammaren: herrar Levin*, Johansson i Torp, Wachtmeister*,
Grebäck, fröken Anderson i Lerum, herrar Hamrin i Kalmar*,
Svanberg och Tobé*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 62
202036
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.