Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1962
1962-04-03 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1962:19, Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1962
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1962
1
Nr 19
Utlåtande i anledning au motion angående lantbruksnämnds medverkan
vid fastighetssammanläggning.
Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens andra kammare
väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 612 av herrar Elmwall och Svensson
i Vä.
Motionärerna finner att vid sammanslagning av brukningsenheter inom
jordbruket andra motiv än strängt ekonomiska kan tillåtas påverka planeringen,
därest lantbruksnämnd ej medverkar. Härvid eftersättes, sägs det
i motionen, kravet på ekonomisk driftsenhet så att »långa och besvärliga
transportvägar, otillräckliga och oekonomiska utrymmen i de ekonomihus
som efter sammanläggningen betjänar fastigheten eller andra förhållanden
kan medföra att fastigheten får större belastning än om ett ekonomihus
uppförts och två fastigheter behållits eller tillskapats». Förhållandet bör
enligt motionärerna särskilt beaktas i fall då arealen är av sådan storlek
»att familjejordbruk eller tvåfamiljsjordhruk kunnat bibehållas eller tillskapas».
Med stöd av det anförda hemställer motionärerna
»att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte anhålla om prövning av möjligheterna
att låta lantbruksnämnderna jordpolitiskt pröva även fastighetssammanläggning
i de fall, då de för sammanläggning aktuella fastigheterna
redan innehaves av samme ägare, i enlighet med vad i motionen anförts».
Gällande bestämmelser m. m.
År 1947 genomfördes vissa ändringar i lagen den 18 juni 1926 om delning
av jord å landet (jorddelningslagen) och lagen av samma datum om
sammanläggning av fastigheter å landet (sammanläggningslagen). Det huvudsakliga
syftet med ändringarna i förstnämnda lag angavs vara att söka
förhindra uppkomsten av icke bärkraftiga brukningsdelar och frånskiljandet
av skog som är behövlig för jordbruket. Även ändringarna i sammanläggningslagen
åsyftade bl. a. att skapa garantier för att ur jordbruksekonomiska
och andra synpunkter ändamålsenliga fastigheter bildas genom
sammanläggning.
Genom ändringarna infördes bl. a. rätt för överlantmätare och för de vid
denna tid inrättade lantbruksnämnderna att var för sig överklaga såväl
fastställelse av jorddelningsförrättning som förordnande om sammanläggning.
Förslaget till klagorätt i förstnämnda hänseende motiverades av före
-
Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 3 avd. Nr 19
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1962
dragande departementschefen i propositionen nr 232/1947 (s. 195—196)
i sammandrag som följer.
Om man nu i syfte att förebygga en ytterligare försämring av fastighetsbildningen
uppställer strängare villkor för jorddelning, kommer tydligen
motsättningen mellan allmänna och enskilda intressen vid fastighetsbildningen
att skärpas. Detta förhållande aktualiserar frågan om talerätt för det
allmänna. Någon myndighet bör finnas som å statens vägnar kan påkalla
rättelse av beslut, däri det allmännas intresse av en ur jordpolitisk synpunkt
lämplig fastighetsbildning eftersättes till den enskildes förmån. Behovet av
en sådan klagorätt för det allmänna torde vara så mycket mera påtagligt
som statsmakterna lära komma att i betydande utsträckning lämna sin
medverkan till jordbrukets rationalisering och även av denna anledning
komma att få ett direkt intresse av att icke indelningen i brukningsdelar
förändras på ett sätt som strider mot de allmänna riktlinjerna för rationaliseringen.
En sådan talerätt bör enligt min mening anförtros åt överlantmätarna,
vilka ha det närmaste ansvaret för fastighetsbildningen.----
Rätt att överklaga fastställelsebeslut torde därjämte böra tillkomma lantbruksnämnderna.
Dessa skola enligt vad jag tidigare anfört omhänderha
den statliga verksamheten för jordbrukets yttre rationalisering och även
medverka vid utövningen av den jordpolitiska kontrollen beträffande nybildningen
av jordbruksfastigheter. Lantbruksnämnderna komma med hänsyn
härtill tydligen att få direkt intresse av att icke vid fastighetsbildningen
de ur allmän synpunkt uppställda villkoren för jorddelning åsidosättas eller
att fastighetsbildningen sker på ett sätt som kan förhindra eller fördröja
verksamheten för åstadkommande av en mera ändamålsenlig fastighetsindelning.
Lantbruksnämnd — vilken givetvis äger överklaga fastställelsebeslut
i sådana fall då lantbruksnämnden intager ställningen av sakägare och
beslutet gått nämnden emot — bör med hänsyn till det anförda tillerkännas
rätt att fullfölja talan mot varje fastställelsebeslut, som enligt nämndens
mening står i strid mot vad i lagen är stadgat angående sådan jorddelnings
tillåtlighet.
Jämväl över förordnande om sammanläggning borde, anfördes det i propositionen
(s. 267), överlantmätare och lantbruksnämnd kunna klaga, när
sammanläggningen »anses strida mot de ur jordpolitisk synpunkt uppställda
villkoren för dylikt förordnande».
Propositionen i nu berörda delar mötte ingen erinran vid riksdagsbehandlingen
(L2U 47/1947; rskr. nr 476/1957). I enlighet med sistnämnda förslag
i propositionen intogs i sammanläggningslagens § 21, andra stycket, en bestämmelse
om rätt för överlantmätare och lantbruksnämnd att, där ansökning
om sammanläggning bifallits, överklaga beslutet.
Genom lagar den 26 maj 1950 om ändring i jorddelningslagen och i sammanläggningslagen
inskränktes den således införda klagorätten för överlantmätare
och lantbruksnämnd till att avse endast beslut meddelade av
ägodelningsrätt eller hovrätt. Beträffande motiveringen för denna inskränkning
i fullföljdsrätten — som ej torde vara av större intresse i förevarande
sammanhang — tillåter sig utskottet att hänvisa till propositionen nr 177/
1950 sid. 83 och 88—89.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1962
3
Någon skyldighet för ägodelningsdomare att underrätta lantbruksnämnd
angående ärenden om sammanläggning har ej föreskrivits i sammanläggningslagen.
I den tidigare nämnda propositionen nr 232/1947 förutsatte
emellertid departementschefen (s. 267) att det instruktionsvis skulle åläggas
överlantmätaren att låta lantbruksnämnden få kännedom om de sammanläggningar,
som ur jordpolitisk synpunkt kan vara av intresse. Så har
även skett. I den senast (den 28 oktober 1960, nr 596) utfärdade lantmäteriinstruktionen
heter det således i 33 § andra stycket.
Beträffande förrättning eller åtgärd, som ur jordpolitisk synpunkt kan
antagas vara av intresse för lantbruksnämnd i dess verksamhet för jordbrukets
och skogsbrukets rationalisering, må överlantmätaren icke meddela
fastställelsebeslut eller avgiva yttrande till ägodelningsdomare eller ägodelningsrätt
rörande fastighetsbildningen utan att nämnden erhållit tillfälle
att giva sin mening till känna.
Utskottet
Av den tidigare redogörelsen framgår att lantbruksnämnderna genom
gällande bestämmelser tillförsäkrats möjlighet att göra sina synpunkter gällande
i sammanläggningsärenden av jordpolitiskt intresse. Innan överlantmätare
till ägodelningsdomare eller ägodelningsrätt avger yttrande i sådant
ärende, skall sålunda nämnden erhålla tillfälle att giva sin mening till
känna, överlantmätarens yttrande skall regelmässigt föreligga i sammanläggningsärende.
Nämnden äger vidare självständig klagorätt över beslut av
ägodelningsrätt eller hovrätt om bifall till ansökan om sammanläggning.
Visserligen kan nämnden ej föra talan mot ägodelningsdomares beslut om
sammanläggning. Detta synes dock sakna betydelse för frågan, enär ägodelningsdomare
jämlikt 15 § första stycket sammanläggningslagen har att hänskjuta
sammanläggningsärende till ägodelningsrätten, så snart lantbruksnämnden
framställt erinran mot den sökta åtgärden.
Lantbruksnämndens således tillförsäkrade medinflytande torde jämte de
i 7 § sammanläggningslagen föreskrivna jordpolitiska villkoren för sammanläggning
utgöra tillräcklig garanti mot att från jordbruksekonomisk synpunkt
ej lämpliga fastigheter bildas genom sammanläggning.
Utskottet vill även erinra om att sammanläggningsförfarandet omfattas
av den allmänna översyn rörande fastighetsbildningen som uppdragits åt
1954 års fastighetsbildningskommitté. Enligt vad som angives i årets riksdagsberättelse
beräknas att kommitténs betänkande med förslag till ny fastighetsbildning
kommer att avlämnas under innevarande år.
Motionens avfattning och främst formuleringen av motionsyrkandet tyder
— som utskottet i utlåtandet hittills förutsatt -— närmast på att motionärerna
åsyftar sammanläggning av skilda fastigheter, d. v. s. det fastighetsbildningsförfarande
som regleras i sammanläggningslagen. Det kan
emellertid tänkas att i motionen avses sådana fall där jordbruk å brukningsdel
inom en jordbruksfastighet genom ägarens egna dispositioner ned
-
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1962
lägges eller överföres till sambruk med huvudgård eller annan brukningsdel
inom samma fastighet. Så kan exempelvis ske då det ter sig ekonomiskt alltför
betungande för ägaren av en jordbruksegendom att på en utgärd iståndsätta
bostads- eller ekonomibyggnader, vilka förstörts av brand eller eljest
förfallit.
Med utgångspunkt i en sådan tolkning av motionen vill utskottet hänvisa
till de möjligheter som föreligger för lantbruksnämnd att ingripa mot vanhävd
enligt bestämmelserna i lagen om uppsikt å jordbruk. 1958 års jordlagsutredning,
vars arbete med översyn av uppsiktslagen återstår, torde utan
någon särskild framställning i saken komma att beakta spörsmålet, huruvida
åtgärder mot nedläggande av jordbruk å brukningsdel eller mot sammanslagning
av bruksenheter inom en och samma jordbruksfastighet kan
anses påkallade. Den sociala sidan av frågan är föremål för övervägande
inom arrendelagsutredningen. Även 1960 års jordbruksutredning kan förväntas
komma att i sitt arbete ta viss befattning med ifrågavarande problem.
Någon åtgärd i saken från riksdagens sida kan utskottet därför inte
nu finna påkallad.
Med stöd av det anförda får utskottet hemställa,
att förevarande motion, II: 612, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 3 april 1962
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Kristiansson, Ebbe
Ohlsson, Georg Carlsson, Herbert Larsson*, Wirmark och Gunnar Pettersson;
från
andra kammaren: herr Johansson i Torp, fru Torbrink*, herrar
Wachtmeister*, Grebäck, fröken Anderson i Lerum, herrar Hamrin i Kalmar*,
Hammarberg och Tobé*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Emil Kihlströms Tryckeri AB Stockholm 1962
620394
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.