Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner angående vägtrafikförordningens bestämmelse om hastighet vid passerande av järnvägskorsning. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 490* i första kammaren av herr Sveningsson och nr 568 i andra kammaren av herr Nordgren.

1962-04-10 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1962:22, Utlåtande i anledning av motioner angående vägtrafikförordningens bestämmelse om hastighet vid passerande av järnvägskorsning. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 490* i första kammaren av herr Sveningsson och nr 568 i andra kammaren av herr Nordgren.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1962

1

Nr 22

Utlåtande i anledning av motioner angående vägtrafikförordningens

bestämmelse om hastighet vid passerande av

järnvägskorsning.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade motioner, nr 490* i första kammaren av herr Sveningsson

och nr 568 i andra kammaren av herr Nordgren.

I motionerna, som är likalydande, hemställes »att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj :t måtte begära den ändringen av § 42 i vägtrafikförordningen,

att föreskriften om en rekommenderad hastighet av högst 40 kilometer

i timmen utgår».

över motionerna har, i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver,

yttrande inhämtats från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statens trafiksäkerhetsråd

och statspolisintendenten. På begäran av utskottet har yttranden

därjämte avgivits av Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande

(NTF), Folkrörelsernas motorförbund (Fomo), Kungliga automobilklubben

(KAK), Motorförarnas helnykterhetsförbund (MHF) och Motormännens

riksförbund (M), de tre senare genom sitt gemensamma organ

Motororganisationernas samarbetsdelegation (MSD).

Gällande bestämmelse och dess tillkomst

I nu gällande vägtrafikförordning av den 28 september 1951 hade 42 §

1 mom. och 2 mom. första stycket ursprungligen följande lydelse.

1 mom. Vägtrafilcant, som ämnar passera korsning i samma plan mellan

väg och järnväg, skall, oavsett förekommande säkerhetsanordningar,

genom uppmärksamhet på järnvägen förvissa sig om huruvida tåg nalkas.

Vid färd med fordon skall därvid hållas en med hänsyn till omständigheterna

tillräckligt låg hastighet.

Med tåg likställes i denna paragraf varje anordning på hjul, vilken löper

på järnvägsskenor.

2 mom. Då av signal eller annat förhållande framgår, att tåg nalkas, skall

vägtrafikant stanna på betryggande avstånd från korsningen och före ljussignal,

om sådan finnes. Föreligger ej förhållande, som nu sagts, skall

korsningen skyndsamt passeras.

I samband med den proposition (nr 30/1951) vari begärdes riksdagens yttrande

över förslaget till vägtrafikförordning behandlade riksdagen två i

1 Motionen i dess helhet tryckt ibland första kammarens motioner.

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 saml. 3 avd. Nr 22

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1962

anledning av propositionen väckta motioner med yrkande att i förordningen

måtte föreskrivas skyldighet för förare av motorfordon att vid passerande

av plankorsning med järnväg växla ned eller stanna. Motionerna avslogs

av riksdagen på hemställan av andra lagutskottet, som i sitt utlåtande nr

30/1951 (s. 108) i denna del anförde bl. a. att en ovillkorlig skyldighet att

växla ned eller stanna knappast kunde förväntas bli efterlevd och dessutom

kunde leda till stagnation eller störning i trafiken.

I sitt den 15 december 1954 framlagda betänkande med förslag till vissa

åtgärder för åstadkommande av en förbättrad trafiksäkerhet (SOU 1954: 38)

redogjorde 1953 års trafiksäkerhetsutredning för en av statens trafiksäkerhetsråd

under juni och juli 1950 verkställd undersökning angående motorfordonsförares

beteende vid ljus- och ljudsignalbevakade järnvägskorsningar

och redovisade jämväl vissa uppgifter om trafikolyckor i järnvägskorsningar

under tiden 1950 t. o. m. första halvåret 1954 (sid. 160—164 i

betänkandet). Av den nämnda undersökningen fann utredningen framgå

att förare av motorfordon i betydande utsträckning passerade järnvägskorsningar

med oförsvarligt höga hastigheter och även förde sina fordon

mot rött ljus i korsningarna. Utredningen föreslog därför vissa ändringar

i 42 § vägtrafikförordningen, innebärande generell fartbegränsning till 45

kilometer i timmen inom viss vägsträcka framför de i lagrummet avsedda

korsningarna och vidare ovillkorlig stopplikt inför röd blinkande ljussignal

eller ringande ringklocka i korsningarna. (Motiveringen till förstnämnda

förslag återfinnes å sid. 168—170 i betänkandet.) Brott mot bestämmelserna

skulle enligt förslaget straffbeläggas i 67 § vägtrafikförordningen.

Utredningens nämnda förslag godtogs i huvudsak vid betänkandets remissbehandling

(se prop. nr 172/1955 sid. 52—53).

I propositionen nr 172/1955 framlades bl. a. förslag till ändring av 42 §

vägtrafikförordningen i nu berörda delar. Utredningens förslag om en

i vägtrafikförordningen straffsanktionerad ovillkorlig stopplikt framför

ljus- och ljudsignal upptogs därvid med vissa jämkningar. I stället för utredningens

förslag om en hastighetszon före korsningarna föreslogs emellertid

i propositionen att i 42 § 1 mom. skulle intagas en föreskrift om att

fordonsförare, som avser att passera plankorsning med järnväg, icke bör på

vägsträckan inom 50 m från korsningen hålla högre hastighet än 40 km i

timmen. Underlåtenhet att iakttaga bestämmelsen skulle därmed ej komma

att straffbeläggas i vägtrafikförordningen men förutsattes kunna inverka

på bedömandet om en förare enligt trafikbrottslagen skall anses ha

förfarit oaktsamt. Till stöd för den föreslagna hastighetsbestämmelsen

anförde föredragande departementschefen i propositionen följande.

Vad angår utredningens förslag om en hastighetszon före plankorsning

mellan järnväg och väg kan de faromoment, som gör sig gällande vid

passerande av dylik korsning, i förstone synas vara i viss mån likartade

med dem, som föreligger vid infart på huvudled. En viktig skillnad före
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1962

3

ligger emellertid i det hänseendet, att järnvägsövergångar å allmänneligen

befarna vägar i regel är försedda med goda säkerhetsanordningar i form

av signaler m. m. Reglerna för trafikanternas uppträdande vid sådana järnvägsövergångar

får därför väsentligen karaktären av föreskrifter om skyldighet

att respektera signalerna. I fråga om järnvägskorsningar utan signalanordningar

är en analogi med huvudledskorsning mera befogad. Även

här föreligger emellertid den olikheten, att tågföraren till skillnad från en

förare av fordon på huvudled i regel icke kan genom sitt handlande i avsevärd

mån påverka en uppkommen hotande situation.

Till grund för reglerna om vägtrafikanters uppträdande vid korsning

med järnväg bör uppenbarligen ligga den redan nu i vägtrafikförordningen

stadfästa principen, att envar, som ämnar passera korsningen, skall oavsett

förekommande säkerhetsanordningar ägna särskild uppmärksamhet

åt järnvägen samt förvissa sig om huruvida tåg nalkas och att förare av

fordon skall hålla en med hänsyn till omständigheterna tillräckligt låg

hastighet. Vad nu sagts innebär i själva verket blott en närmare utveckling

av den allmänna regeln att vägtrafikant skall iakttaga den omsorg och

varsamhet, som till förekommande av trafikolyckor betingas av omständigheterna.

Lika självfallen är icke den nu föreslagna skärpning av bestämmelserna,

vilken går ut på fastställande av viss maximihastighet för sträckan närmast

före korsningen. Mot en dylik regel kan invändas, hl. a., att en förare

visserligen bör nedbringa hastigheten så, att han får tid till nödiga observationer

och kan bringa fordonet att stanna, om ett tåg skulle nalkas, men

att han å andra sidan bör så skyndsamt som möjligt passera korsningen,

sedan han fastslagit, att banan är fri. Hastighetsbegränsningen borde därför

strängt taget icke gälla sträckan närmast intill korsningen utan hellre

en sträcka eller en punkt på något avstånd från densamma. Det kan vidare

övervägas, om icke skyldigheten att nedbringa hastigheten snarare bör

taga form av en skyldighet att helt stanna fordonet på lämplig plats, varifrån

god sikt råder längs järnvägen. En föreskrift om stoppskyldighet inger

emellertid ganska stora betänkligheter eftersom den skulle leda till en ökning

av tiden för passerande av korsningen. Därtill kommer att bestämmelsen

skulle på vissa vägar leda till besvärande trafikstockningar.

En annan synpunkt, som kom till synes bl. a. i det utlåtande (nr 30), som

andra lagutskottet år 1951 avgav i samband med tillkomsten av de nuvarande

bestämmelserna i ämnet, är att det i åtskilliga fall — exempelvis då

klar sikt råder och banan är överskådlig på långt avstånd — ej torde vara

erforderligt att minska farten eller stanna före korsningen och att man i

sådana fall knappast kan förvänta, att bestämmelserna om skyldighet att

minska farten eller alt stanna blir efterlevda. Respekten för bestämmelsen

skulle därigenom avtrubbas.

Efter övervägande av de nu anförda skälen har jag kommit till den slutsatsen,

att en absolut fartgräns i anslutning till järnvägsövergång ej är

att tillråda men att det ändock kan vara lämpligt att i författningen angiva

en viss hastighet, vilken i regel icke bör överskridas.

I propositionen hemställdes om riksdagens yttrande över de föreslagna

ändringarna i vägtrafikförordningen. I anledning av propositionen väcktes

bl. a. två likalydande motioner, däri anfördes att det förefölle lämpligare,

att regeln om hastighetsbegränsning före järnvägskorsning upptoge hastig*

— Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 3 avd. Nr 22

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1962

heten 50 i stället för i propositionen föreslagna 40 kilometer i timmen. I

ärendet avgav andra lagutskottet utlåtande (nr 34/1955), vari i förevarande

del anfördes följande.

Det är ett känt faktum — och förhållandet belyses för övrigt av undersökningar

som trafiksäkerhetsutredningen redovisat — att ett stort antal olyckor

med dödlig utgång inträffar vid våra järnvägsövergångar. Det är i vårt

land med dess vidsträckta vägnät och ringa befolkningsunderlag icke möjligt

att överallt genomföra skenfria korsningar inom överskådlig tid ens vid

de mest trafikerade vägarna. Säkerheten har emellertid förbättrats genom

bevaknings- och varningsanordningar av olika slag. Ett stort antal olyckor

inträffar dock alltjämt även vid bevakade övergångar. Undersökningar utvisar

att fordonsförarna icke ägnar förefintliga bevakningsanordningar tillbörlig

uppmärksamhet. Även den varning som rött ljus vid järnvägsövergång

innebär nonchaleras i betydande utsträckning. Att man straffbelägger

underlåtenhet att stanna vid rött ljus, liksom då ringklocka ringer eller av

annat förhållande framgår att tåg nalkas, är enligt utskottets mening en

önskvärd åtgärd, ägnad att inskärpa respekten för säkerhetsanordningarna.

Effekten av förslaget är emellertid begränsad till de på sådant sätt bevakade

järnvägsövergångarna. Man torde för övrigt icke ens här böra läkna

med mera betydande resultat i säkerhetsavseende av bestämmelsen.

En jämförelse mellan de åtgärder en förare bör vidtaga vid infart å

huvudled och vid passerande av järnvägskorsning ligger nära till hands,

på de av departementschefen angivna skälen avvisar utskottet emellertid,

att generell stopplikt införes även vid passerande av järnvägskorsning.

Ett i väsentliga delar motsvarande resultat kan man emellertid här vinna

genom att tillse, att föraren nedbringar farten då han nalkas korsningen.

En icke alltför obetydlig minskning av hastigheten kan nämligen bidraga

till att utlösa en skärpt uppmärksamhet. Om föraren nedbringar hastigheten

får han givetvis dessutom längre tid att reagera och handla och därmed

ökade möjligheter att undvika en sammanstötning. Från dessa synpunkter

tillstyrker utskottet en regel om att hastigheten vid passerande av

järnvägskorsning skall vara låg. Enkelheten kan synas tala för att som i

motionerna 1:507 och 11:625 föreslagits — samma hastighetsgräns väljes

som vid färd inom tättbebyggt område. Å andra sidan förlorar regeln i

effekt, om hastighetsgränsen väljes så, att föraren icke tvingas nedbringa

hastigheten betydligt. För det stora antal fall där hastigheten — beroende

på väg, fordon eller förare — ligger blott något högre än 50 km i timmen,

är därför en hastighet vid passerandet av järnvägskorsningen av 40 km i

timmen att föredraga. Utskottet ansluter sig till propositionens förslag och

kan alltså icke tillstyrka motionerna.

Utskottets hemställan i denna del, att riksdagen måtte såsom sin mening

giva till känna vad utskottet anfört och avslå motionerna I: 507 och II: 625,

bifölls av riksdagen.

Genom förordning den 3 juni 1955 (nr 313) om ändring i vägtrafikförordningen

erhöll 42 § 1 mom. och 2 mom. första stycket följande alltjämt

gällande lydelse.

1 mom. Vägtrafikant, som ämnar passera korsning i samma plan mellan

väg och järnväg, skall, oavsett förekommande säkerhetsanordningar,

genom uppmärksamhet på järnvägen förvissa sig om huruvida tåg nalkas.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1962

Vid färd med fordon skall därvid hållas en med hänsyn till omständigheterna

tillräckligt låg hastighet. Inom 50 meter från korsningen bör hastigheten

ej överstiga 40 kilometer i timmen.

Med tåg likställes i denna paragraf varje anordning på hjul, vilken löper

på järnvägsskenor.

2 mom. Då av signal eller annat förhållande framgår, att tåg nalkas, får

korsningen ej passeras förrän signalen upphört eller, därest signal ej givits,

tåget kört förbi.

Vissa statistiska uppgifter

Ur statens järnvägars publikation »Säkerhetstjänsten» för år 1960 och

tidigare år — 1961 års publikation föreligger ännu inte — har utskottet inhämtat

följande uppgifter.

Den 30 juni 1960 fanns i vårt land totalt 32 364 korsningar i plan mellan

väg och järnväg (huvudspår). Endast 2 924 av dessa utgjorde korsningar

med allmänna vägar och av detta antal var 2 812 försedda med

säkerhetsanordningar, medan återstoden, 112, endast försetts med kryssmärken.

Av de 29 440 korsningarna med enskilda vägar saknade 26 531

varje slag av varningsmärke eller säkerhetsanordning. Antalet vägkorsningar

vid hamn-, industri- och grusgropsspår för samma år utgjorde 1 500.

Antalet kollisioner mellan rälsgående fordon och motorfordon vid korsningar

av nämnda slag åren 1956—1960 framgår av följande tabell.

År

Antal kollisioner vid korsning

Summa

kollisioner

med bommar

(bevakade

grindar)

med ljus- oeh/eller

ljudsignaler

med kryss- märke

utan säker- hetsanord.

och utan

kryssmärke

1956................

18

31

35

55

139

1957................

16

29

31

61

137

1958................

11

31

19

58

119

1959................

16

22

35

49

122

1960................

13

32

24

53

122

Räknat per 10 000 motorfordon inträffade 1956: 1,24; 1957: 1,11; 1958:

0,9; 1959: 0,87; och 1960: (beräknade) 0,81 sammanstötningar vid järnvägskorsningar.

Statistiken utvisar vidare att antalet järnvägskorsningar successivt minskas

och att allt fler korsningar vid allmänna vägar förses med säkerhetsanordningar.

Totala antalet kollisioner vid plankorsningar mellan väg och

järnväg år 1960 var — jämte motsvarande tal för år 1958 — det lägsta efter

år 1948 och antalet personer, som år 1960 dödades vid sådana kollisioner,

var det lägsta sedan år 1945.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1962

Motionerna

Motionärerna betecknar bestämmelsen om hastighet för passerande av

järnvägskorsning som vag. Det synes ej vara rimligt, anföres det, att problemet

om vägtrafikants hastighet på sätt som nu sker skall göras beroende av

vederbörande åklagares bedömning, »detta så mycket mer som hastighetskontrollen

från myndigheternas sida vid det stora flertalet av de cirka

30 000 järnvägskorsningar som finns i vårt land i allmänhet torde vara mycket

obetydlig». Motionärerna påpekar att enligt uppgifter i pressen i vissa

fall åklagare-polischefer utfärdat order till underlydande polispersonal att

för senare rättsliga åtgärder anteckna varje vägtrafikant som korsar en

bestämd korsning med mer än 60 kilometers hastighet. Tillfälliga trafikanter,

sägs det i motionen, saknar i allmänhet kännedom om dylika skälighetsbedömningar

av godtagbar hastighet vid en viss korsning. Vissa järnvägskorsningar

har, enligt motionärerna, blivit nära nog riksbekanta på

grund av »den lokala polismyndighetens egna hastighetsbegränsningar». En

omprövning av vägtrafikförordningens påbud i detta avseende synes därför

motionärerna erforderlig. Enligt motionärernas uppfattning bör rekommendationen

i 42 § vägtrafikförordningen om en hastighet av högst 40 kilometer

i timmen utgå och frågan om hastighetsmaximeringar vid järnvägskorsningar

överlämnas till de lokala myndigheternas avgörande. Motionärerna

förutsätter härvid att de hastighetsbegränsningar som befinnes motiverade

klart anges genom sedvanliga vägmärken.

För den fullständiga motiveringen av motionsyrkandet hänvisar utskottet

till motionen.

Yttrandena

Samtliga remissinstanser med undantag av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

förordar viss ändring i det aktuella lagrummet. Statens trafiksäkerhetsråd

och stats polisintendenten anser därvid att i stället för den i stadgandet

intagna rekommendationen om viss hastighet bör införas föreskrift om

generell hastighetsbegränsning till 40 kilometer i timmen inom viss sträcka

vid järnvägskorsning, medan i övriga yttranden motionärernas yrkande tillstyrkes.

Av de remissinstanser som tillstyrker bifall till motionerna vitsordar

NTF att den aktuella föreskriften säkerligen tillämpas lokalt mycket

olika och framhåller att någon motsvarande regel ej givits för passerande

av rörlig bro, som likaledes regelmässigt utmärkes med varningsskylt, eller

för passerande av plats med varningsmärke för viltstråk eller skola. På

grund härav och då den »generella hastighetsbegränsningen vid järnvägskorsningar»

ofta ger upphov till ur trafiksäkerhetssynpunkt farliga omkörningar

finner NTF stadgandet obehövligt, i synnerhet som ändock före
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1962

skrives en med hänsyn till omständigheterna tillräckligt låg fart och särskild

uppmärksamhet på järnvägen. Enligt NTF utvisar statistiken en kontinuerlig

nedgång i antalet sammanstötningar tåg/motorfordon. För 1952

redovisades således, anföres det, 234 sammanstötningar med 65 dödade personer

och för 1961 144 sammanstötningar med 39 dödsfall. NTF anser alltså

att föreskriften om en rekommenderad hastighet bör utgå ur 42 § vägtrafikförordningen

och att i stället, där särskilda förhållanden så kräver,

viss högsta tillåtna hastighet bör fastställas genom lokala föreskrifter och

tillkännagivas genom hastighetsbegränsningsmärken vid järnvägskorsningarna.

Sistnämnda uttalande göres också i yttrande från Fomo, som anser att

42 § i dess nuvarande lydelse ej motsvarar kravet på att vägtrafikförordningen

bör vara utformad så att vägtrafikanterna erhåller »otvetydiga anvisningar

i alla avseenden». Mot införande av en generell hastighetsbegränsning

vid järnvägskorsningar andrager Fomo att varken personella eller

materiella resurser finnes för övervakning av efterlevnaden av en sådan

bestämmelse, som dessutom i de flesta fall skulle vara onödig, »då sikten

vid korsningarna som regel är ganska god».

MSD ansluter sig helt till vad som anförts i motionerna.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen avstyrker den föreslagna lagändringen

och anför följande.

Ett bifall till det av motionärerna gjorda förslaget skulle möjliggöra en i

och för sig önskvärd differentiering av hastigheterna vid olika slag av korsningar.

Kungörandet med vägmärken av varierande lokala hastighetsbestämmelser

skulle emellertid vara förenat med kostnader av sådan storleksordning,

att åtgärden även med beaktande av fördelarna icke kan anses försvarlig.

Motionärerna finner nuvarande ordning orimlig också därför, att beslut

om åtal av överträdelse blir beroende av vederbörande åklagares bedömning

av den hastighet han anser vara den högsta »försvarliga» vid en viss korsning

och att trafikanterna härigenom svävar i ovisshet om vilken hastighet,

som kan hållas för att åtal icke skall behöva riskeras.

Ehuru en sådan inställning hos trafikanterna torde ha en viss utbredning,

synes den enligt styrelsens mening icke vara av sådant slag att den i och

för sig i detta sammanhang bör föranleda en författningsändring. Å andra

sidan erinrar styrelsen om det samordningsarbete på vägtrafiklagstiftningens

område, som för närvarande pågår inom den kommitté, som erhållit uppdrag

att utarbeta förslag till sådan samordning för Danmark, Finland, Norge

och Sverige, Nordisk vägtrafikkommitté. Det kan därför enligt styrelsens

mening vara lämpligt att motionärernas förslag utan ställningstagande överlämnas

till kommittén.

Statens trafiksäkerhetsråd och stats polisintendenten anser visserligen,

liksom motionärerna, att bestämmelsen om en rekommenderad högsta hastighet

bör utgå men föreslår, som nämnts, att i stället viss generell

hastighetsbegränsning skall införas.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 är 1962

Trafiksäkerhetsrådet anför sålunda.

Såsom framgår av bestämmelsen i 42 § vägtrafikförordningen bör fordonsförare,

som nalkas korsning i samma plan mellan väg och järnväg,

inom 50 meter från korsningen hålla en hastighet, som ej överstiger 40

km/tim. Denna bestämmelse är ej absolut så till vida som ett överskridande

av hastigheten icke utan vidare straffbelägges. Däremot kan ett överskridande

under vissa omständigheter beivras jämlikt 1 § lagen om straff för

vissa trafikbrott.

Redan av det anförda framgår, att passerande av järnvägskorsning med

en hastighet, överstigande 40 km/tim., ibland kan vara försvarligt och ibland

bedömes som oaktsamt. Någon generellt bestämd högsta hastighetsgräns

torde därför icke i och för sig kunna fastställas såsom normgivande för den

i det enskilda fallet högsta lämpliga hastighet, med vilken en järnvägskorsning

må passeras. Bestämmelsen att en hastighet av högst 40 km/tim. bör

iakttagas inom 50 meter från järnvägskorsning vid passerande av denna kan

sålunda ur nämnda synpunkt sägas vara delvis omotiverad och ägnad att

skapa en viss osäkerhet hos fordonsförarna.

För att undanröja denna osäkerhet och samtidigt skapa entydiga regler

på förevarande område — vilket i båda avseendena har betydelse ur trafiksäkerhetssynpunkt

— borde en ändring av berörda lagrum ske så, att generellt

förbud stadgades för fordonsförare att inom 50 meter från järnvägskorsning

hålla högre hastighet än 40 km/tim. En ändring av lagrummet i

nu angivna hänseende skulle även medföra den fördelen ur trafiksäkerhetssynpunkt,

att fordonsförarna i betydligt mindre omfattning än för närvarande

skulle frestas att vid passerande av järnvägskorsning hålla en

hastighet överstigande 40 km/tim., bland annat då eljest goda siktförhållanden

försämrats till följd av dåligt väder såsom regn, dimma och snöyra.

Stats polisintendenten motiverar sin uppfattning på följande sätt.

Den rekommenderade hastigheten överskrides i betydande utsträckning.

Självfallet är siktförhållandena vid åtskilliga järnvägskorsningar åtminstone

under dagen och vid klart väder så goda att högre hastighet än 40 kilometer

i timmen kan hållas utan att trafiksäkerheten därmed sättes i fara. Dessvärre

överskrides emellertid den rekommenderade hastigheten i stor utsträckning

även i korsningar med mycket dåliga siktförhållanden.

Vid övervakningen har den vaga formuleringen av författningsbestämmelsen

medfört stora svårigheter. Dessa består icke endast i att bedöma vilken

hastighet, som i varje särskilt fall kan tillåtas med hänsyn till siktförhållandena,

vägens beskaffenhet, väglaget m. m. Det kan också vara svårt att avgöra

var hastigheten lämpligen bör mätas. I författningen angives visserligen

att hastigheten ej bör överstiga 40 kilometer i timmen inom 50 meter

från korsningen, men sedan fordonet kommit så nära korsningen att föraren

kan konstatera att inget tåg nalkas torde det i allmänhet icke kunna

påstås att föraren genom att hålla högre hastighet gjort sig skyldig till ovarsamhet.

Vid hastighetskontroll vid järnvägskorsning mäter statspolisen numera

fordonets hastighet vid den punkt på vägen, varifrån det kan bedömas

huruvida korsningen kan passeras riskfritt. Om fordonsföraren därvid håller

så hög hastighet att han icke kan stanna före korsningen om så skulle erfordras

rapporteras saken till åklagare som vårdslöshet i trafik jämlikt 1 §

trafikbrottslagen. Det bör emellertid framhållas att samma möjlighet att

ingripa torde föreligga med stöd av de allmänna bestämmelserna om has
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1962

9

tighetsanpassning i 46 § VTF alldeles oavsett rekommendationen i 42 §.

Till följd av bevisningssvårigheter kommer i regel endast de mest uppenbara

fallen av bristande hastighetsanpassning att medföra rättslig åtgärd.

I likhet med motionärerna anser jag att den nuvarande avfattningen av

42 § 1 mom. VTF icke är lämplig. Att tillräckligt låg hastighet hålles på

sträckan närmast järnvägskorsningen har sin givna betydelse inte bara vad

avser möjligheterna att stanna utan också med hänsyn till förarens möjlighet

att iakttaga om tåg nalkas. Den anmärkningsvärt dåliga hastighetsanpassning,

som konstaterades vid trafiksäkerhetsrådets förut omnämnda

undersökning angående trafikanternas beteende vid järnvägskorsningar,

samt de erfarenheter, som dagligen göres i fråga om bristande hastighetsanpassning

i allmänhet, tyder på att man icke bör överlåta till den

enskilde trafikanten att avgöra vilken hastighet, som kan tillåtas vid passerandet

av järnvägskorsning. En absolut hastighetsgräns torde vara att

föredraga trots de olägenheter en sådan kan medföra i vissa fall. Med en

absolut hastighetsgräns skulle trafikanterna i varje fall icke behöva sväva

i ovisshet om vad de bör iakttaga med avseende på hastigheten för att

undgå straffansvar.

Att bestämma hastigheten individuellt för varje korsning torde möta

stora praktiska svårigheter icke minst på grund av det stora antal vägmärken,

som skulle erfordras. Om samma hastighetsgräns skulle gälla i

alla korsningar måste emellertid gränsen sättas lågt för att tillgodose

säkerhetskravet där sikt och andra inverkande förhållanden är ogynnsamma.

De hastighetsgränser, som kan ifrågakomma, synes vara 40 eller 50 kilometer

i timmen. Enligt ett av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen upprättat

diagram över de bromssträckor, som normalt kan påräknas vid olika väglag,

varierar bromssträckan vid vinterväglag — om fordonet ej är försett med

snökedjor — från drygt 20 meter till omkring 65 meter vid 40 kilometers

hastighet samt från drygt 30 meter till ungefär 100 meter vid 50 kilometers

hastighet, allt beroende på friktionskoefficienten. Därtill kommer reaktionssträckan.

Med hänsyn till stoppsträckans längd vid ogynnsamt väglag torde

högre hastighetsgräns än 40 kilometer i timmen ej böra väljas. Även om en

sådan övre hastighetsgräns är tillräcklig i flertalet fall synes man icke

böra göra avkall på det allmänna kravet att en med hänsyn till omständigheterna

tillräckligt låg hastighet skall hållas; detta för att tillgodose

säkerhetskravet vid mycket ogynnsamma förhållanden.

I yttrandet rekommenderas att sista meningen av 42 § 1 mom. vägtrafikförordningen,

efter mönster av det förslag som framlades av 1953

års trafiksäkerhetsutredning, skall utbytas mot följande: »På den vägsträcka,

som är belägen mellan det närmast korsningen uppsatta avståndsmärket

och korsningen, får fordonet icke föras med högre hastighet än 40

kilometer i timmen. Finnas avståndsmärken icke uppsatta, skall vad bär

sagts om högsta tillåtna hastighet gälla en vägsträcka av 50 meter framför

korsningen.» Överskridande av den således tillåtna hastigheten bör, enligt

statspolisintendenten, kriminaliseras direkt i vägtrafikförordningen i enlighet

med trafiksäkerhetsutredningens förslag till ändring av 67 § i förordningen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1962

Utskottet

För förare av fordon, som skall passera korsning i plan mellan väg och

järnväg, gäller, som framgår av den tidigare redogörelsen, enligt 42 § 1

mom. vägtrafikförordningen — förutom föreskriften att vägtrafikant genom

uppmärksamhet på järnvägen skall förvissa sig om, huruvida tåg

nalkas — att fordonet skall föras med en efter omständigheterna tillräckligt

låg hastighet och att hastigheten inom 50 meter från korsningen ej

bör överstiga 40 kilometer i timmen.

Motionärerna anser att ifrågavarande regler leder till skönsmässig och

skiftande bedömning från de trafikövervakande myndigheternas sida och

medför osäkerhet hos trafikanterna om vad de har att iakttaga för att undgå

ansvar. Genom upphävande av den särskilda hastighetsanvisningen skulle,

menar motionärerna, frågan överlåtas till »de lokala myndigheternas avgörande»

och därmed de fall, där fri hastighet ej kan tillåtas vid järnvägskorsning,

komma att bekantgöras genom sedvanliga vägmärken.

Den påtalade föreskriften i 42 § vägtrafikförordningen tillkom, som tidigare

angivits, år 1955 som en regel ägnad att nedbringa antalet olyckor vid

järnvägskorsningar, sedan från såväl Kungl. Maj :ts som riksdagens sida

tanken på införandet av stopplikt eller generell fartbegränsning å sådana

platser avvisats. I anledning av vad som anförts i yttrandena från statens

trafiksäkerhetsråd och statspolisintendenten vill utskottet här ange vissa

skäl som kan tala emot införande av en i dessa yttranden förordad allmän

hastighetsbegränsning vid järnvägskorsningar. Det säkerligen betydande

antal fall då en sådan regel med hänsyn till förhållandena på platsen skulle

framstå som omotiverad ger således anledning till antagande att respekten

för regeln ej skulle kunna upprätthållas. Med nuvarande trafikövervakningsresurser

skulle regelns efterlevnad knappast heller kunna övervakas i

erforderlig utsträckning. De starkt varierande förhållandena från plats till

plats medför vidare svårigheter att bestämma en lämplig generell hastighetsgräns.

Ett stort antal korsningar torde påkalla betydligt lägre hastighet

än den föreslagna 40 kilometer i timmen och sättes gränsen för högt

synes en allmän hastighetsbegränsning kunna skapa sämre förhållanden än

om ingen absolut regel gäller. Slutligen möter svårigheten att konstruera

en generell hastighetsregel, som ej hindrar att en korsning passeras med

största möjliga skyndsamhet, sedan väl kunnat konstateras att banan för

tillfället är fri.

Den särskilda hastighetsregeln torde väl formellt sett ej utesluta att länsstyrelse

med stöd av 61 § vägtrafikförordningen föreskriver viss maximihastighet

å vägsträcka intill järnvägskorsning och därvid fastställer annan

hastighetsgräns än 40 kilometer i timmen. Sådana enbart av korsningar

betingade föreskrifter synes emellertid ej förekomma. Det torde också vara

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1962

olämpligt med sådana lokala föreskrifter annat än om bestämmelser ges

för alla korsningar, där fri hastighet ej bör tillåtas. Trafikanterna kan eljest

— åtminstone om föreskrifter utfärdas i större utsträckning — bibringas

uppfattningen att särskild fartgräns befunnits onödig i fråga om korsningar

som saknar skyltar om hastighetsbegränsning.

Ett fullt utbyggt system av lokala, med vägmärken angivna och efter de

särskilda förhållandena anpassade hastighetsbestämmelser för alla korsningar,

där sådana bestämmelser befinnes påkallade, skulle väl i och för

sig i högre grad än nuvarande regler vara ägnat att öka trafiksäkerheten

vid järnvägskorsningarna. Emot en sådan lösning av problemet har emellertid

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uttalat att kungörandet med vägmärken

av varierande lokala hastighetsbestämmelser skulle vara förenat

med kostnader av en sådan storleksordning att åtgärden även med beaktande

av fördelarna ej kan anses försvarlig. Det bör i sammanhanget anmärkas

att, såvitt kan bedömas av de tidigare redovisade statistiska uppgifterna, de

med säkerhetsanordningar av olika slag utrustade korsningarna ej torde

böra uteslutas, därest sådana bestämmelser skulle meddelas. Trots den år

1955 genomförda skärpningen av reglerna om trafikanternas skyldighet att

efterkomma ljud- och ljussignaler vid järnvägsövergångar synes nämligen

ett anmärkningsvärt stort antal olyckor alltjämt inträffa i sådana korsningar.

Prövningen huruvida underlåtenhet att iakttaga den rekommenderade

fartgränsen skall anses innebära oaktsamhet eller ej, ankommer i sista

hand på domstolarna. Argumentet att nuvarande bestämmelser utlämnar

trafikanterna åt en skönsmässig bedömning av polismyndigheterna kan därför

inte åberopas till stöd för upphävande av den påtalade regeln.

Viss kritik kan väl riktas mot en regel som den förevarande. Det torde

emellertid kunna hållas för visst att bestämmelsen har en ej obetydlig

hastighetsbegränsande effekt. I beaktande av de höga olycltssiffror som tidigare

redovisats kan utskottet ej tillstyrka en ändring i vägtrafikförordningen,

varigenom kraven på aktsamhet av motorförare vid passerande av järnvägskorsning

minskas. Ett upphävande av regeln kan därför enligt utskottets

mening ej komma i fråga, därest ej samtidigt vidtages åtgärder med

minst samma effekt för trafiksäkerheten. Som framgår av vad utskottet tidigare

redovisat kan vägande skäl anföras såväl mot att generell hastighetsbegränsning

stadgas för korsningarna som mot att frågan löses genom

lokala trafikföreskrifter. Utskottet är därför ej berett att förorda något av

dessa alternativ framför de nu gällande reglerna och kan således ej tillstyrka

bifall till motionerna.

Det torde emellertid vara lämpligt att, såsom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

föreslagit, motionerna överlämnas till svenska ledamöterna av Nordisk

vägtrafikkommitté, att övervägas vid kommitténs arbete på en samnordisk

vägtrafiklagstiftning.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1962

Med stöd av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, I: 490 och II: 568, ej måtte föranleda

annan riksdagens åtgärd än att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj :t hemställer om överlämnande av motionerna

jämte detta utlåtande till svenska ledamöterna av Nordisk

vägtrafikkommitté.

Stockholm den 10 april 1962

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Göran Karlsson,

Kristiansson, Ebbe Ohlsson*, Georg Carlsson*, Åkesson och Herbert

Larsson*;

från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, Nyberg, fru Torbrink,

herrar Andersson i Ryggestad, Carlsson i Stockholm*, Wachtmeister, Mattsson

och Hammarberg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 62

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1962:176 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående vägtrafikförordningens bestämmelse om hastighet vid passerande av järnvägskorsning. a1 i texten