Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner om viss inskränkning i rätten att arrendera strandområde. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 174 i första kammaren av herr Pettersson, Georg, m. fl. och nr 220* 1 i andra kammaren av herr Börjesson i Glömminge m. fl.

1962-04-26 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1962:25, Utlåtande i anledning av motioner om viss inskränkning i rätten att arrendera strandområde. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 174 i första kammaren av herr Pettersson, Georg, m. fl. och nr 220* 1 i andra kammaren av herr Börjesson i Glömminge m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1962

1

Nr 25

Utlåtande i anledning av motioner om viss inskränkning i rätten

att arrendera strandområde.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade motioner, nr 174 i första kammaren av herr Pettersson,

Georg, m. fl. och nr 220* 1 i andra kammaren av herr Börjesson i Glömminge

m. fl.

I motionerna, som är likalydande, hemställes, »att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj :t måtte anhålla om prövning av frågan om rätt till arrenden av

strandområden bör begränsas att gälla för i huvudsak kommun, såvida icke

avses mark med huvudsaklig användning för jordbruksdrift, camping eller

för näringslivet väsentligt ändamål, i enlighet med vad i motionen anförts».

Till stöd för yrkandet anföres i motionerna i huvudsak följande.

Motionärerna finner erfarenheterna av strandlagen i fråga om möjligheterna

att säkra allmänhetens tillgång till bad- och friluftsområden övervägande

positiva. Under senare tid har det enligt motionärerna emellertid

kunnat noteras vissa tendenser att genom arrendeavtal söka kringgå strandlagens

principer. Det förekommer sålunda, sägs det, att sommarstugeägare

bildar en förening, som arrenderar strandområden till badplatser, varigenom

områdena undandrages från allmänhetens nyttjande. Ett allmänt tillämpande

av detta system skulle enligt motionärerna få betänkliga konsekvenser,

varför samhället i tid bör inskrida mot sådana företeelser. Motionärerna

menar att förhållandet skulle bli annorlunda om kommun uppträdde som

arrendator av strandområden i det allmänheten då skulle tillförsäkras nyttjanderätten.

Det framhålles dock som motiverat att »t. ex. företag» arrenderar

strandområde för sina anställdas semestervistelser.

över motionerna har i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver

yttrande inhämtats från länsstyrelsena i Kalmar samt Göteborgs och Bohus

län. Sistnämnda länsstyrelse har vid sitt utlåtande fogat yttrande av

länsarkitekten i länet.

Gällande rätt m. m.

Sedan gammalt har i vårt land allmänheten ansetts äga relativt vidsträckt

rätt att färdas över och uppehålla sig på annans mark och där tillgodogöra

sig olika naturprodukter samt att utnyttja annans vattenområde

för båtfärder, badning o. d. Denna s. k. allemansrätt vilar på sedvanerätts
l

Motionen i dess helhet tryckt bland andra kammarens motioner.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 3 aud. Nr 25

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1962

lig grund. För dess innehåll har en redogörelse lämnats i utskottets utlåtande

nr 30/1961. Med hänvisning till nämnda redogörelse inskränker sig

utskottet till att här nämna följande.

Allemansrätten anses tillåta envar att färdas över annans äga som ej är

att beteckna som tomt eller plantering, dock under förutsättning att marken

ej kan skadas av färdseln. »Tomt» torde härvid vara att förstå som det

område kring en byggnad vilket rimligen bör anses skyddat med hänsyn

till ägarens eller innehavarens hemfridsintresse. Beträffande enskilda vägar

ankommer det på vägens ägare att avgöra huruvida trafik med motorfordon

får äga rum. I samband med beviljande av statsbidrag för sådana

vägar kan dock i vissa fall det allmänna betinga sig rätten att bestämma om

vägarnas öppethållande för allmän trafik. Å mark där allmänheten äger

rätt att färdas anses envar också berättigad uppehålla sig i viss utsträckning,

såvida marken ej skadas av vistelsen. Att avgöra vad ägare eller annan

innehavare av marken i detta avseende skall vara skyldig att tåla möter i

brist på lagregler och vägledande praxis särskilda svårigheter. Längre tids

camping eller eljest mera varaktigt besittningstagande torde ej vara tilllåtet.

Allemansrätten gäller såväl mot markägare som mot innehavare av begränsade

sakrätter. Allmänhetens befogenheter kan ej lagligen betagas den

genom att ägare eller innehavare av mark utfärdar förbud mot tillträde

etc. genom skyltar eller i annan form. Däremot kan utövandet av allemansrätten

hindras genom att områden inhägnas med oöverkomliga stängsel.

Rätten kan också bringas att upphöra genom att dispositioner vidtages som

förändrar markens karaktär, exempelvis uppförande av byggnad, så att viss

mark blir att anse som »tomt» i allemansrättslig mening, eller anläggande

av plantering.

Möjligheterna att på angivet sätt inskränka allemansrätten utgör den direkta

bakgrunden till strandlagstiftningen. Strandlagen den 30 maj 1952 avser

främst att förhindra att markägare genom bebyggelse av strandområden

förvandlar dessa till »tomtmark» och därigenom betager allmänheten

dess möjligheter att där utöva allemansrätten. »För att åt allmänheten

trygga tillgången på platser för bad och friluftsliv vid havet, insjöar och

vattendrag» äger således enligt denna lag länsstyrelsen förordna att inom

visst strandområde bebyggelse icke må företagas utan länsstyrelsens tillstånd

(1 § första stycket). Sådant förordnande skall avse land- och vattenområde

inom det avstånd från strandlinjen som prövas erforderligt med

hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall, dock högst 300 meter från

nämnda linje vid normalt medelvattenstånd (1 § andra stycket). Å område,

som ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan äger lagens

bestämmelser ej tillämpning. Detsamma gäller område som ingår i godkänd

avstyckningsplan med mindre förbud mot tätbebyggelse utfärdats för om
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1962

3

rådet. Förbud enligt 1 § första stycket utgör ej hinder mot viss för försvaret,

jordbruket m. m. erforderlig bebyggelse. (1 § sista stycket.)

Någon definition av begreppet »bebyggelse» i det nu berörda lagrummet

ges ej i strandlagen. I den av riksdagen bifallna propositionen nr 187/1952,

vari förslaget till strandlag framlades, anförde föredragande departementschefen

härom (sid. 56—57).

Om man utgår från att syftemålet med en strandlagstiftning bör vara att

inom rimliga gränser trygga allemansrättens utövning, kunde man möjligen

göra gällande, att bebyggelsekontrollen borde utformas mera nyanserat

än vad som skett i det av utredningen framlagda förslaget. Det läge nämligen

då nära till hands att söka göra en åtskillnad mellan olika slags byggnader,

så att kontrollen komme att avse allenast sådana byggnader vilkas

uppförande kunde anses resultera i ett mera påtagligt hinder för allemansrättens

utövning. Vid närmare eftertanke torde det emellertid framgå, att

en sådan gränsdragning svårligen kan ske. Det lär nämligen förhålla sig

så att en »tomt», d. v. s. ett område över vilket allmänheten icke får fritt

färdas, kan uppstå icke endast omkring en bostadsbyggnad — låt vara att

dylika byggnader självfallet spela den största praktiska rollen i detta

hänseende — utan även omkring andra slags byggnader. För att anknyta

till det enda remissyttrande, i vilket innebörden av begreppet byggnad

över huvud taget diskuterats, kan man som exempel taga det fallet att

en roddförening låter uppföra ett båthus med därtill hörande anordningar.

Det synes då tämligen klart, att föreningen med fog kan göra anspråk på

att åtminstone ett mindre område omkring båthuset skall anses taga åt sig

karaktären av tomt i allemansrättslig mening och därmed vara fredat för

allmänheten. Många andra exempel skulle kunna åberopas för att visa, att

gemene mans möjligheter att fritt färdas inom ännu orörda strandområden

kunna bli påtagligt beskurna genom uppförande av också andra byggnader

än bostadsbyggnader. Även om man fördenskull finner det lämpiigast att

icke i lagtexten göra någon sådan åtskillnad mellan olika slags byggnader

som här antytts, är det likväl tydligt att målsättningen för en strandlagstiftning

— allemansrättens tryggande — bör tillmätas stor betydelse vid

tolkningen av vad som från fall till fall skall anses utgöra en byggnad i denna

lagstiftnings mening.

Av strandlagens övriga bestämmelser är här särskilt av intresse 2 §.

Enligt detta lagrum kan under vissa förutsättningar utfärdas föreläggande

för den som håller stängsel å område, för vilket meddelats förordnande

enligt 1 §, eller i dess närhet, att borttaga stängslet eller anordna genomgång

i detsamma. Motsvarande gäller beträffande dike.

Då med anlitande av något utav byggnadslagstiftningens (byggnadslagen

den 30 juni 1957 och bygnadslagen den 30 december 1959) planinstitut

strandområde avsättes såsom allmän plats är, som framgår av det tidigare

anförda, strandlagen ej tillämplig på området. Det skydd som enligt byggnadslagstiftningen

kan ges för sådana områden består i förbud mot nybyggnad

samt mot schaktning, fyllning, trädfällning och därmed jämförliga

åtgärder.

1* Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 saml. 3 avd. Nr 25

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1962

Åt 1960 års naturvårdsutredning har genom tilläggsdirektiv den 30 juni

1961 uppdragits att företaga en översyn av strandlagen. I nämnda direktiv

har uttalats, bl. a., att i belysning av erfarenheterna av lagens tillämpning

bör utredas i vad mån lagen fyller sitt syfte och förslag framläggas till

undanröjande av sådana brister som eventuellt framkommer vid undersökningen.

Uppdraget har föranletts bl. a. av en riksdagsskrivelse år 1961,

däri riksdagen såsom sin mening givit Kungl. Maj :t till känna vad tredje

lagutskottet anfört i sitt utlåtande nr 20/1961 i anledning av motioner om

viss översyn av strandlagen.

Naturvårdsutredningen torde även komma att behandla vissa speciella

problem berörande allemansrätten (se dess i tredje lagutskottets utlåtande

nr 30/1961 s. 23 redovisade yttrande).

Yttrandena

I samtliga yttranden uttalas en positiv inställning till motionernas syfte.

Länsstyrelsen i Kalmar län anför följande.

I Kalmar län torde hittills knappast kunna påvisas någon påtaglig tendens

att genom arrende av strandområden, avsedda för badplatser, söka

kringgå strandlagens principer. Om det emellertid skulle bli allmänt förekommande,

att större strandområden kommer att arrenderas av^ företag

eller föreningar av ett eller annat slag, skulle måhända sådana förhallanden

kunna uppstå, som motverkar strandlagens syften.

Länstyrelsen anser emellertid, att problemet icke kan ses så isolerat, som

motionärerna gjort. Den av motionärerna väckta frågan är endast en delfråga

i ett större sammanhang. Den primära frågan är, så vitt länsstyrelsen

kan bedöma, hur man på lång sikt — med beaktande av det alltmer ökade

behovet av mark för fritidssysselsättning — skall kunna tillgodose behovet

av en socialt betingad exploatering i närheten av stränderna utan att träda

för nära det syfte strandlagen har, nämligen att hålla stränderna öppna för

bad och friluftsliv. Detta syfte torde icke helt kunna tillgodoses i nu gällande

lagstiftning.

Vid exploatering enligt byggnadslagen av markområden vid stränderna

redovisas själva strandområdet i vissa fall i byggnadsplanen såsom s. k.

grönområde, i andra fall lämnas detsamma utanför planområdet. Någon

allmängiltig regel hur man bör förfara finnes icke. En huvudman måste

emellertid "finnas som svarar för ordningen m. m. inom badplatsen —

strandområdet. Det synes därför länsstyrelsen naturligt, att en vägförening,

om en sådan kan bildas, eller en sommarstugeförening svarar för badplatsens

renhållning, ordnande med vägar och bryggor, parkeringsplats o. s. v.

Om i dylika fall allmänheten kan utestängas från tillträde till stranden

torde bero på den tolkning man vill ge allemansrätten — en fråga som beklagligtvis

ännu är alltför outredd. Att som motionärerna tänkt sig ge kommunerna

en monopolställning förefaller länsstyrelsen ganska orealistiskt.

Något större kommunalt intresse att arrendera mark till bad- och campingplatser

torde enligt länsstyrelsens erfarenhet — i varje fall på den rena

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1962

5

landsbygden — icke finnas. För övrigt torde den av motionärerna förslagna

lösningen strida mot byggnads- och väglagstiftningens principer angående

upplåtelse och skötsel av allmän platsmark inom planområde.

Något annorlunda torde problemet vara om exploateringen för sommarstugeändamål

omfattar större sammanhängande områden med ett mycket

stort antal sommarstugor. I sådana fall kan det ofta vara lämpligt att kommunerna

positivt engagerar sig genom att själva ordna badplatsen och

eventuellt driva den i egen regi.

De största problemen uppstår emellertid när företag eller kommuner

förvärvar lantegendomar med stora strandområden i avsikt att bereda de

anställda resp. kommunmedlemmarna semestervistelse. Här blir risken mer

akut att stora strandområden avstänges för andra medborgare än sådana

som har del i vederbörande intresseorganisation eller tillhör kommunen.

Dylikt förfaringssätt torde även ha förekommit. Det lär även ha förekommit

att de vägar, som leder ned till strandområdena, avstängts för obehörig motorfordonstrafik.

I vad mån allemansrätten och strandlagen kan hindra en

sådan utveckling torde vara oklart.

Det synes länsstyrelsen således att den i motionerna berörda frågan har

en större räckvidd än motionärerna tänkt sig. Länsstyrelsen anser därför,

att hela problemet bör upptagas till en mer allsidig bedömning i samband

med en utredning av allemansrättens närmare innehåll eller en revision

av strandlagen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser i likhet med motionärerna

de hittillsvarande erfarenheterna av strandlagen som ett medel för skyddande

av allemansrätten inom strandområdena goda. Enligt länsstyrelsens

mening förefinnes i lagstiftningen dock vissa brister. Av dessa beröres i

yttrandet endast två, som aktualiserats genom motionerna. Länsstyrelsen

anför härom.

Det första av dessa spörsmål gäller företags- och personalorganisationers

tendens att skaffa sig förfoganderätt över strandområden för sina anställdas

och medlemmars räkning. Motionärerna synas närmast intaga en positiv

inställning till denna utveckling. Länsstyrelsen har här en annan uppfattning

och ser med oro på denna utveckling; även om allemansrätten icke

utslocknar inom dylika områden blir dock ofta dess utövande faktiskt försvårad.

Det andra spörsmålet gäller den av motionärerna väckta frågan angående

rätten att arrendera strandområden. Länsstyrelsen vill här framhålla, att

allemansrätten i princip icke påverkas av en nytillkommen nyttjanderätt.

Allemansrätten utgör en inskränkning såväl i äganderätten som i de begränsade

sakrätter som belasta fastigheten. Som nyss antyddes kan dock

allemansrättens utövande rent faktiskt komma att försvåras, bl. a. genom

den avvisande hållning som förfoganderättsinnehavarna måhända intaga

gentemot allmänheten. Det må emellertid här erinras om det skydd för

allemansrättens utövning som stängselföreskriften i 2 § strandlagen utgör;

denna föreskrift har i ett flertal fall kommit till användning i härvarande

län.

Den fria arrenderätten kan emellertid medföra olägenheter av annan och

kanske mera allvarlig art. Dylik rätt, exempelvis inom ett smalt strandom
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1962

råde, kan nämligen bilda det rättsliga underlaget för sådana allemansrättsförintande

åtgärder, som icke kräva byggnadsdispens och byggnadslov

(exempelvis utförande av trädgårdsanläggning, uppförande av bryggor,

trampoliner o. d.).

De faror, som i sistberörda hänseende hota allemansrätten torde i viss

mån kunna mötas genom att vederbörande myndigheter vid förbudsbeläggning,

dispensgivning och fastighetsbildning tillse, att den fria strandremsan

ej blir alltför smal. Huruvida härutöver bör krävas sådan radikal

beskärning av avtalsfriheten som motionärerna föreslå synes länsstyrelsen

tveksamt. Även ur rent rättssystematisk synpunkt och med hänsyn till

kontrollapparaten synes föreligga anledning till tvekan huruvida en dylik

föreskrift skulle vara lämplig. Då emellertid strandlags- och naturskyddsspörsmålen

äro av stor social betydelse har länsstyrelsen för sin del intet att

erinra mot att den väckta frågan göres till föremål för utredning.

Länsstyrelsen understryker slutligen vad i det nedan redovisade yttrandet

från länsarkitekten i länet anföres om vissa problem i samband med

tätbebyggelse för fritidsändamål vid eller i närheten av stränder. En utredning

i motionernas syfte bör enligt länsstyrelsen avse hela det problemkomplex

som sålunda aktualiserats.

Länsarkitekten i Göteborgs och Bohus län framhåller att, om någon arrenderar

mark inom område med förordnande enligt strandlagen, åtgärden

som sådan icke innebär någon inskränkning av befintlig allemansrätt.

Han påpekar emellertid att strandlagen egentligen inte reglerar andra

företeelser än bebyggelse och att förordnande jämlikt strandlagen således

ej utgör hinder mot uppförande av båt- och badbryggor, trampoliner, hopptorn,

bänkar, soffor, solterrasser, dansbanor (utan tak), planteringar etc.

Enligt yttrandet visar erfarenheten från länet — närmast från vissa av de

många markförvärven av bolag och föreningar för fritidsanläggningar för

anställda eller medlemmar — att man genom sådana åtgärder, särskilt i

förening med en mot allmänheten avvisande attityd, mycket effektivt kan

monopolisera ett strandområde för en viss intressegrupp. Länsarkitekten

anser — såsom han även anfört i ett yttrande till naturvårdsutredningen —

att det finns anledning överväga sådan ändring av strandlagen att anordningar

av nyss exemplifierat slag vid behov kan göras beroende av länsstyrelsens

prövning. Genom en sådan ändring av strandlagen skulle man

enligt länsarkitektens uppfattning sannolikt kunna komma till rätta med

de av motionärerna åsyftade problemen utan att inskränka arrenderätten.

Länsarkitekten, som finner att frågan om inskränkning i rätten att arrendera

strandområden också bör ses i visst samband med frågan om inskränkning

i rätten att förvärva jord, berör härefter vissa problem i samband

med tätbebyggelse för fritidsändamål och anför.

På många håll har fritidsbebyggelsen fått så stor omfattning att tillgängliga

stränder knappast räcker till, och det är uppenbart att, när man

bedömer frågor om tillstånd för tätbebyggelse för fritidsändamål utmed

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1962

7

kusten eller i grannskapet av insjöar, man måste såsom integrerande faktorer

klargöra tillgång och efterfrågan på för framförallt bad lämpade

stränder. I sådant sammanhang har man anledning ifrågasätta om icke

exploatör, som själv icke äger sådan strand, borde på något sätt skaffa

dispositionsrätt till strand för dem som han upplåter tomter åt, och det i

proportion till exploateringens omfattning. Eljest blir hans exploatering i

viss mån ett profiterande på andras tillgångar. Men att finna lämpliga och

genomförbara former därför är svårt. Arrendeavtal vore sannolikt som regel

lättast att genomföra men även bortsett från ovan berörda olägenheter

torde kunna befaras olyckliga konsekvenser. Exploateringsavtal där kommunen

ingår som huvudman torde i stället utan tvekan vara den lämpligaste

lösningen, men erfarenheten synes ge vid handen, att genomförandet

av sådana avtal kan vara mycket svårt.

De fall då exploatören äger strand, dvs där stamfastigheten sträcker sig ner

till vattnet, är emellertid heller inte problemlösa. Sedan rätt länge har i detta

län tillämpats den principen att vid planläggning för fritidsbebyggelse i

närheten av för allmänheten värdefull strand undantaga ifrågavarande

strandområde från planläggning och där bibehålla befintligt strandlagsförbud

eller, därest sådant icke redan rått, förordna om förbud. Syftet

härmed är nära besläktat med de i motionerna anförda synpunkterna. Därest

sådant strandområde ingår i detaljplan och fastställes som allmänplatsmark-park,

upphäves eventuellt strandlagsförbud automatiskt, och

det kan befaras ligga nära till hands för de inom planområde boende

att hävda, att denna allmänplatsmark är för endast deras behov.

Vilka konsekvenserna blir med tanke på allemansrätten, då vägföreningen

genom förordnande jämlikt 113 § byggnadslagen eller inlösen

på sätt, som åsyftas i 114 § samma lag, erhåller dispositionsrätten till

marken, torde icke vara helt klarlagda. Risk föreligger emellertid under

alla förhållanden att sommarstugeägarna skaffar sig eller vid tomtköpet

rent av erbjudes särskild dispositionsrätt till stranden t. ex. genom servitut

och bygger bryggor eller andra sådana anordningar, som inskränker eller

hindrar utnyttjandet från allmänhetens sida. Det är därför önskvärt att

även här få till stånd exploateringsavtal med kommunen, så att problemen

med stranden klaras upp redan från början.

Förbud att arrendera mark inom strandlagsområde torde sålunda i vissa

fall kunna kringgås genom användande av servitut, och dylikt förbud

skulle t. ex. icke hindra markägaren att själv göra sådana anläggningar,

som här åsyftas, och sedan hyra ut dem till enskilda eller föreningar. Men

en inskränkning i rätten att arrendera strandområde skulle sannolikt ändå

ha viss uppbromsande verkan och under alla förhållanden utgöra ett led i

de så väsentliga strävandena att bevara för friluftsliv och rekreation värdefulla

områden.

Först måste emellertid förutsättas att eventuellt förbud göres dispensabelt

med samma tillståndsmyndighet och efter samma grunder som gäller

i strandlagen. Det är nämligen uppenbart, att arrenden inom strandlagsområden

icke alltid behöver medföra olägenheter, även om det är enskilda

personer eller sammanslutningar som arrenderar. Ofta lär arrenden tvärt

om kunna vara väl motiverade. Behovet av båtbryggor ökar i takt med det

snabbt tillväxande småbåtsbeståndet och får i princip anses vara lika legalt

som behovet av badmöjligheter. Och vill någon t. ex. anordna en simskola

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1962

och göra därför erforderliga anläggningar, behöver det heller inte nödvändigtvis

strida mot de allmänna intressena. Hela tiden är det fråga om

avvägning mellan ett flertal allmänna och enskilda intressen och inte sällan

närmast en lokaliseringsfråga. Som ovan antytts kommer också rättvisesynpunkter

in i bilden. Stundom kan nog trots allt ett arrende utgöra

lämplig kompensation åt markägare med strandområde, som icke kan få

utnyttja sin mark för bebyggelse på rimligt sätt, i och för sig eller i relation

till andra markägare.

Vidare finner länsarkitekten inget motiv för att camping eller fritidsanläggningar

för företags anställda undantages generellt, snarare tvärt om. I

---yttrande över vissa av 1960 års naturvårdsutredning angivna spörsmål

har framhållits hur angeläget det är att få bättre grepp om campingplatsernas

lokalisering. Med hänsyn till den omfattning semesteranläggningar

åt företagsanställda och föreningsmedlemmar redan fått särskilt

i norra delen av länet har då även uttryckts betänkligheter ur strandlagssynpunkt

för konsekvenserna av sådana markförvärv.

Under åberopande av det anförda och med där gjorda reservationer tillstyrker

länsarkitekten ifrågavarande motioner och finner lämpligt att i

dessa åsyftad prövning samordnas med den översyn av strandlagen naturvårdsutredningen

erhållit uppdrag verkställa.

Utskottet

Det främsta syftet med strandlagen är allemansrättens tryggande inom

för friluftslivet värdefulla strandområden. Genom förordnande enligt denna

lag kan förhindras att sådana områden bebygges och därigenom förvandlas

till tomtmark, vartill som tidigare nämnts allmänheten ej äger tillträde.

Vidare kan med stöd av lagen åtgärder vidtagas till motverkande av att allmänheten

genom inhägnad eller dike utestänges från tillträde till mark inom

område som sådant förordnande omfattar.

Förordnande som nu sagts innefattar förbud mot uppförande av helt ny

byggnad samt mot vissa ändringar av befintlig byggnad ävensom mot grävnings-

och andra förberedelsearbeten för otillåten bebyggelse. Någon definition

av begreppet byggnad ges ej i strandlagen. I det tidigare återgivna departementschefsuttalandet

i propositionen nr 187/1952 anfördes att syftet

med en strandlagstiftning — allemansrättens tryggande — bör tillmätas

stor betydelse vid tolkningen av vad som från fall till fall skall anses

utgöra en byggnad i denna lagstiftnings mening.

Uppförande av sådana anläggningar som badhus och båthus kräver otvivelaktigt

dispens från byggnadsförbud enligt strandlagen. Andra enklare

anordningar, exempelvis bryggor, trampoliner och tennisbanor, anses emellertid

allmänt ej omfattas av sådant förbud. Dylika får givetvis ej begagnas

av utomstående. Det synes oklart huruvida ägare eller innehavare av så
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 dr 1962

9

dana anordningar tillika äger hävda att ett visst område däromkring skall

anses såsom tomt i allemansrättslig mening och därmed vara fredat för

allmänheten. Om så är förhållandet erbjudes härigenom en möjlighet för

den som äger eller eljest disponerar strandområde att utan hinder av bestämmelserna

i strandlagen mer eller mindre betaga allmänheten rätt att

uppehålla sig på området.

Denna fråga, liksom den omständigheten att strandlagen ej ger möjlighet

att förhindra att tidigare orörda strandområden omvandlas till planteringar

och därigenom undandrages allmänheten, har särskilt berörts i

över motionerna avgivna yttranden. Såvitt framgår av vad länsarkitekten

i Göteborgs och Bohus län anfört visar de praktiska erfarenheterna från

detta län att strandlagen i angivna hänseenden brister i effektivitet. Det kan

här anmärkas att redan lagberedningen i remissyttrande över strandutredningens

betänkande uttalade vissa farhågor för att, därest ej lagstiftningen

erhölle en mer konsekvent utformning, jordägare skulle söka på nämnda

sätt bringa allemansrätten att upphöra.

Det torde närmast vara nu berörda förfaranden som åsyftas när i motionerna

talas om ett kringgående av strandlagens principer. En nyttjanderättshavare

har emellertid inte i något avseende större laglig möjlighet än

markägaren att vidtaga några allemansrättsförintande åtgärder. Den av

motionärerna föreslagna utvägen att begränsa rätten att utarrendera strandområden

synes därför ej ägnad att medföra någon lösning av frågan. Arrendeupplåtelsernas

omfattning torde dock så till vida ha betydelse i saken som

risken för åtgärder som de nämnda kan antagas öka med antalet upplåtelser.

Utarrendering torde nämligen ofta ske då markägare ej har större intresse

av tillgång till området för egen del.

Genom motionerna har även aktualiserats ett i remissyttrandena berört

problem om allmänhetens rätt då strandområde ingår i fastställd byggnadsplan

och enligt planen avsättes såsom allmän plats. Strandlagens bestämmelser

kan, som framgår av den tidigare redogörelsen, i sådant fall

ej längre tillämpas å området. Väl träder i stället byggnadslagstiftningens

bestämmelser om byggnadsförbud och förbud mot schaktning, trädfällning

o. d. i tillämpning, men det torde ej kunna förhindras att där vägförening

eller annan sammanslutning av fastighetsägare inom planområdet tar marken

i anspråk allmänheten utestänges genom att området inhägnas.

I den tidigare redogörelsen har nämnts att strandlagen för närvarande

är föremål för översyn av 1960 års naturvårdsutredning, som också i övrigt

enligt egna uttalanden ämnar ta befattning med vissa speciella allemansrättsliga

problem. Det kan förutsättas att vid den undersökning av frågan,

huruvida strandlagen fyller sitt syfte, vilken utredningen enligt direktiven

har att företaga, de här berörda frågorna kommer att uppmärksammas. I utredningens

uppdrag ingår att framlägga förslag till undanröjande av brister

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1962

som kan framkomma vid undersökningen. Någon annan riksdagens åtgärd i

anledning av motionerna synes därför inte vara påkallad än att riksdagen

hos Kungl. Maj:t hemställer om överlämnande av motionerna jämte detta

utlåtande till utredningen.

Med stöd av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa

om överlämnande av förevarande motioner, 1:174 och

11:220, jämte detta utlåtande till 1960 års naturvårdsutredning.

Stockholm den 26 april 1962

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Göran Karlsson, Kristiansson,

Knut Johansson*, Åkesson, Holmberg* och Ernst Olsson*;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Nyberg, fru

Torbrink, herrar Johansson i öckerö*, Wachtmeister*, Grebäck och Hammarberg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1962:206 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till kungörelse om ändring i byggnadsstadgan den SO december 1959 a1 i texten