Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till kungörelse om ändring i byggnadsstadgan den 30 december 1959

1962-04-26 · 31 sidor, varav 29 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 29 av 31 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1962:26, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till kungörelse om ändring i byggnadsstadgan den 30 december 1959

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1962

1

Nr 26

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till kungörelse om ändring i byggnadsstadgan

den 30 december 1959 (nr 612) dels ock i ämnet

väckta motioner.

Genom en den 2 mars 1962 dagtecknad proposition, nr 87, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t,

under åberopande av propositionen bilagt, i statsrådet fört protokoll, anhållit

om riksdagens yttrande över följande

Förslag

till

Kungörelse om ändring i byggnadsstadgan den 30 december 1959 (nr 612)

Härigenom förordnas, att 34 § 2 mom., 51 § 1 mom. och 58 § 2 mom. samt

70 och 72 §§ byggnadsstadgan den 30 december 1959 skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

34 §

2 mom. Förslag till tomtindelning

skall genom byggnadsnämndens

försorg utställas till granskning

under viss tid, minst tre veckor;

och äger den, som ej åtnöjes

med förslaget, att under samma tid

framställa anmärkning däremot hos

nämnden. Utställande erfordras dock

icke, om samtliga ägare av mark

inom kvarteret skriftligen medgivit

att dylikt förfarande ej tillämpas.

Om utställande av förslag till

tomtindelning skola ägarna av mark

inom kvarteret underrättas på sätt

i 17 § 4 mom. första stycket sägs.

Är markägares vistelseort okänd och

finnes ej någon, som veterligen äger

(Föreslagen lydelse)

2 mom. Förslag till tomtindelning

skall genom byggnadsnämndens

försorg utställas till granskning

under viss tid, minst tre veckor;

och äger den, som ej åtnöjes

med förslaget, att under samma tid

framställa anmärkning däremot hos

nämnden. Utställande erfordras dock

icke, om samtliga ägare av mark

inom kvarteret eller, där förslaget

uppenbarligen berör blott vissa

markägare, dessa skriftligen medgivit

att dylikt förfarande ej tilllämpas.

Om utställande av förslag till

tomtindelning skola ägarna av mark

inom kvarteret underrättas på sätt

1—3520 62 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 saml. 3 avd. Nr 26

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1962

(Gällande lydelse)

att fora talan för honom, skall kungörelse

om utställandet före den

bestämda tidens början ske i den

eller de tidningar, i vilka kommunala

meddelanden för orten införas.

Vidtages ändring--

(Föreslagen lydelse)

i 17 § 4 mom. första stycket sägs,

dock att underrättelse icke erfordras

till markägare, som uppenbarligen

ej beröres av förslaget. Är markägares

vistelseort okänd och finnes

ej någon, som veterligen äger att

föra talan för honom, skall kungörelse

om utställandet före den bestämda

tidens början ske i den eller de

tidningar, i vilka kommunala meddelanden

för orten införas.

motsvarande tillämpning.

51 §.

1 mom. Har byggnad genom brand

eller annorledes blivit skadad i väsentlig

mån och blir den ej iståndsatt

inom skälig tid, äger byggnadsnämnden,

om så prövas erforderligt,

föreskriva att byggnaden skall rivas.

1 mom. Har byggnad genom brand

eller annorledes blivit skadad i väsentlig

mån eller är den på grund av

vanvård att anse som förfallen och

blir den ej iståndsatt inom skälig

tid, äger byggnadsnämnden, om så

prövas erforderligt, föreskriva att

byggnaden skall rivas.

58

2 mom. Vid byggnadslov--

70

Har byggnad uppförts eller annan

anordning vidtagits utan byggnadslov,

där sådant erfordras, eller i strid

mot godkända ritningar eller av

byggnadsnämnden meddelade eller

eljest gällande föreskrifter, är byggnadens

eller anordningens ägare

§•

— villkorets fullgörande.

Byggnadslov, som avser uppsättande

eller väsentlig ändring av

skylt eller ljusanordning, må begränsas

att avse rätt att bibehålla

skylten eller anordningen viss tid.

Byggnadsnämnden äger på ansökan

medgiva förlängning av tiden.

§•

Har byggnad uppförts eller annan

åtgärd vidtagits utan byggnadslov,

där sådant erfordras, eller i strid

mot godkända ritningar eller av

byggnadsnämnden meddelade eller

eljest gällande föreskrifter, är ägaren

av den fastighet, byggnad eller

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1962

3

(Gällande lydelse)

skyldig att undanröja eller ändra

det utförda i den mån nämnden

finner nödigt att meddela föreläggande

därom. Vid meddelande av

föreläggande må utsättas vite eller

föreskrivas det äventyr, att åtgärden

i händelse av tredska verkställes

genom nämndens försorg på den

tredskandes bekostnad. Föreläggande

må meddelas ändå att handräckning

kan beviljas enligt 148 § byggnadslagen.

Underlåter någon —

(Föreslagen lydelse)

anordning, varom fråga år, skyldig

att undanröja eller ändra det utförda

i den mån nämnden finner nödigt

att meddela föreläggande därom. Vid

meddelande av föreläggande må utsättas

vite eller föreskrivas det äventyr,

att åtgärd till vinnande av rättelse

i händelse av tredska verkställes

genom nämndens försorg på den

tredskandes bekostnad. Föreläggande

må meddelas ändå att handräckning

kan beviljas enligt 148 § byggnadslagen.

— stycket sägs.

72

Kommunens styrelse äger på

kommunens vägnar överklaga länsstyrelsens

beslut i ärende rörande

av byggnadsnämnd antaget förslag

till ändring av stadsplan eller byggnadsplan

eller till tomtindelning

eller ändring därav, såframt ej klagan

på grund av stadgandet i 150 §

tredje stycket byggnadslagen är utesluten,

och må även eljest i sådant

ärende föra kommunens talan och

bevaka dess rätt.

Mot beslut

§•

Kommunens styrelse äger på

kommunens vägnar överklaga länsstyrelsens

beslut i ärende rörande

av byggnadsnämnd antaget förslag

till stadsplan, byggnadsplan eller

tomtindelning eller ändring därav,

såframt ej klagan på grund av stadgandet

i 150 § tredje stycket byggnadslagen

är utesluten, och må även

eljest i sådant ärende föra kommunens

talan och bevaka dess rätt.

---denne bestämmer.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1962. I

I samband med propositionen har utskottet behandlat dels en före piopositionens

avlämnande i andra kammaren väckt motion, nr 614, av herrar

Larsson i Umeå och Löfroth, dels ock fyra i anledning av propositionen

väckta motioner, nämligen i första kammaren nr 619 av herr Gei jer, Lennart,

m. fl. samt nr 620 av herrar Virgin och Birke ävensom i andra kammaren

nr 751 av herr Bohman samt nr 752 av herr Lindkvist m. fl.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1962

I anledning av propositionen har till utskottet inkommit en den 23 mars

1962 dagtecknad skrift från Stockholms stads byggnadsnämnd. Häri

hemställes på anförda skäl »att utskottet i sitt yttrande till riksdagen över

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 ville föreslå, att i byggnadsstadgan intages

bestämmelse om skyldighet att söka byggnadslov för uppsättande av skyltar

och andra reklamanordningar i Stockholms stads hela jurisdiktionsområde».

Motionsyrkandena m. m.

I motionen II: 614 hemställes »att riksdagen måtte besluta att i skrivelse

till Kungl. Maj:t begära sådan ändring i byggnadsstadgan att byggnadsnämnd

erhåller befogenhet att förelägga rivning av sådana byggnader som

står i strid med gällande stadsplaner och som ägaren underlåter att underhålla

på ett nöjaktigt sätt».

över motionen har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver

inhämtat utlåtande från byggnadsstyrelsen. På begäran av utskottet

har yttranden över motionen därjämte avgivits av Föreningen Sveriges

stadsarkitekter och Sveriges fastighetsägareförbund.

I motionerna I: 619 och II: 752, som är likalydande1, hemställes »att riksdagen

måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t föreslå sådan ändring

i byggnadsstadgan, att skyldighet föreskrives att söka byggnadslov för uppsättande

av skyltar och andra reklamanordningar inom Stockholms stads

hela jurisdiktionsområde».

I motionerna I: 620 och II: 751, som jämväl är likalydande1, hemställes

»att riksdagen måtte avstyrka de i propositionen nr 87 framlagda förslagen

till ändring av 34 och 58 §§ byggnadsstadgan».

För motionernas huvudsakliga innehåll lämnas redogörelse nedan. Beträffande

motionärernas fullständiga uttalanden hänvisas till motionerna.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Det vid propositionen fogade författningsförslaget har till syfte dels att

något minska antalet underrättelser till markägare i samband med utställande

av förslag till tomtindelning och dels att möjliggöra att byggnadslov

för uppsättande eller väsentlig ändring av skylt eller ljusanordning

inom område med stadsplan förenas med villkor rörande den tid, under

vilken skylten eller anordningen får bibehållas. Härjämte avses att i författningstexten

angiva att byggnadsnämnd skall ha befogenhet föreskriva

om rivning av byggnad, som på grund av vanvård är att anse som förfallen

och ej blir iståndsatt inom skälig tid.

1 Endast motionerna I: 619 och II: 751 är tryckta i sin helhet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 är 1962

Propositionens tillkomsthistoria

I denna del hänvisas till propositionen s. 5.

Gällande författningar

Beträffande de i samband med propositionen aktuella författningarna

hänvisas till den å s. 6 i propositionen verkställda redovisningen.

Kallelser i tomtindelningsärenden

Propositionens innehåll i denna del

Vissa gällande bestämmelser, stadsförbundets hemställan och remissyttrandena
I

fråga om de i sammanhanget väsentliga författningsbestämmelserna

hänvisas till propositionen s. G f.

I skrivelse den 16 december 1960 hemställde Svenska stadsförbundet om

viss ändring av bestämmelserna i 34 § 2 mom. BS i syfte att nedbringa antalet

markägarunderrättelser i tomtindelningsärenden. Beträffande det närmare

innehållet i framställningen och därvid fogade handlingar hänvisas till

propositionen s. 7 ff.

Stadsförbundets framställning gjordes till föremål för remissbehandling.

Redogörelse för därvid avgivna yttranden lämnas å s. 9 ff. i propositionen.

Departementschefen

Departementschefen erinrar till en början om att bestämmelserna i 34 §

BS rörande kallelser i tomtindelningsärenden var föremål för en ganska

ingående behandling i samband med de år 1959 företagna ändringarna i

byggnadslagstiftningen.

Departementschefen anför härefter följande:

»Nuvarande bestämmelser i ämnet grundar sig på förslag, som framlades

av 1951 års byggnadsutredning i dess år 1957 avgivna betänkande

»Förenklad byggnadslagstiftning» (SOU 1957:21). I samband med remiss

till lagrådet av ett på grundval av samma betänkande utarbetat förslag

till lag om ändring i byggnadslagen framhöll jag, att föreskrifterna

i byggnadsstadgeförslaget om att alla markägare inom kvarteret skulle

kallas till tomtindelningsförrättning kunde anses motiverade av att det

oftast var svårt att i förväg avgöra, hur en tilltänkt åtgärd kom att inverka

för övriga ägare av mark inom kvarteret (prop. 1959: 168 s. 242). I

anledning av propositionen väcktes inom riksdagen två motioner (I: 599

och II: 714), i vilka hävdades att det var opraktiskt och onödigt att under

alla förhållanden betrakta samtliga ägare av mark inom ett kvarter såsom

opaginerad Kontrollera mot PDF

(> Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1962

sakägare vid tomtindelning samt att sakägarekretsen borde begränsas på

samma sätt som i äldre rätt. Tredje lagutskottet, dit såväl propositionen

som motionerna hänvisades, framhöll (L3 U 26 s. 139), att möjligheten

att göra ändring i fastställd tomtindelning betydligt vidgades genom den

vid 1959 års riksdag föreslagna lagstiftningen. Utskottet ansåg det därför

vara av vikt att alla, som berördes av en sådan åtgärd, blev underrättade

därom. Situationen kunde enligt utskottet i ett givet fall tänkas vara den,

att man ganska lätt kunde ange vissa sakägare, som utan minsta tvekan

var »berörda», och likaledes vissa andra, som lika säkert ej var »berörda»,

men att det sannolikt ofta fanns också en tredje kategori, nämligen den

om vilken man icke med säkerhet kunde säga om den var berörd eller ej.

Då det dessutom kunde antagas många gånger bli svårt att i förväg avgöra

vilken påföljd en viss tomtindelningsändring kunde komma att få, syntes

det utskottet ur såväl rättssäkerhetssynpunkt som praktisk synpunkt

mest ändamålsenligt att underrättelse tillställdes alla markägare inom

kvarteret. Riksdagen lämnade uttalandet utan erinran (Rskr 358).

Den uppfattning om lämpligaste utformningen av hithörande bestämmelser,

som sålunda kom till uttryck vid tillkomsten av BS, vinner stöd

vid jämförelse med de i BL förekommande grundläggande bestämmelserna

om tomtindelning. Den i 29 § BL givna regeln om att tomtindelning

såvitt möjligt skall ske i ett sammanhang för hela kvarteret är uppenbarligen

motiverad av att lagstiftaren ansett det vanskligt att i förväg bedöma,

hur en partiell tomtindelning återverkar på möjligheterna att åstadkomma

en lämplig fastighetsbildning och bebyggelse inom återstoden av

kvarteret. Möjlighet finns visserligen att låta tomtindelning avse endast

en del av ett kvarter, men för att så skall få ske har i lagen angivits

såsom uttrycklig förutsättning, att återstoden av kvarteret kan indelas

till lämpliga tomter. Huruvida denna förutsättning är för handen

låter sig icke avgöras på grundval av formella kriterier utan förutsätter

en prövning i sak av frågan om sättet för tomtindelningens utförande

med beaktande bl. a. av vad stadsplanen föreskriver rörande kvarterets

bebyggande. Från principiell synpunkt är det önskvärt, att förrättningsmannens

avgörande, i den mån det berör sakliga spörsmål av här angiven

art, icke sker utan att samtliga de markägare, på vilkas rätt avgörandet

teoretiskt kan inverka, får tillfälle att framföra sina synpunkter på frågan.

Måhända kan det rentav göras gällande, att den i BS föreskrivna begränsningen

av underrättelseskyldigheten till att avse ägare av mark inom

kvarteret är alltför snäv och bör utvidgas att avse ägare av mark i angränsande

gata samt i vissa fall även ägare av mark i annat närbeläget kvarter.

Detta synes dock vara att gå onödigt långt med hänsyn bl. a. till att intressenter

av de sist åsyftade kategorierna förut erhållit tillfälle att yttra

sig i samband med utställandet av stadsplanen för området och i vissa fall

även erhåller underrättelse om den efterföljande tomtmätningsförrätt
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 ur 1962 7

ningen. I stadsplanen avgöres grunderna för markens användning, och i

samband med tomtmätningsförrättningen kontrolleras de privaträttsliga

äganderättsförhållandena. Det mellanliggande ledet, nämligen den administrativa

tomtindelningen, synes knappast vara av sådant intresse för

ägare av gatumark och ägare av mark i närbelägna kvarter, att dessa bör

kallas även till tomtindelningsförrättningen. Mot den nuvarande begränsningen

av sakägarbegreppet till att omfatta endast ägare av mark inom

det byggnadskvarter, som tomtindelningen avser, synes därför några

vägande erinringar icke kunna göras.

Frågan kan således begränsas till huruvida det är möjligt att ytterligare

minska kretsen av dem, som skall erhålla underrättelse om tomtindelningsförrättning.

Härvid torde det vara lämpligt att skilja mellan det fall, att

mark tomtindelas för första gången, och det fall, då fråga är om ändring

av förut bestående tomtindelning.

Vid tomtindelning av mark, som icke förut undergått sådan indelning,

torde det undantagslöst vara nödvändigt att om åtgärden underrätta samtliga

ägare av icke tomtindelad mark inom kvarteret, detta med hänsyn till

åtgärdens prejudicerande inverkan på fastighetsbildningen inom återstående

delar av kvarteret. Däremot torde ägarna av sådan mark, som

redan undergått tomtindelning, i allmänhet icke ha något mera framträdande

intresse av fastighetsbildningen inom återstoden av kvarteret.

Lämpligen bör dock åtminstone de närmaste grannarna underrättas om

åtgärden, så att de får tillfälle att vid behov framställa yrkanden om jämkning

av tomtindelningen.

När fråga är om ändring av redan bestående tomtindelning, kan det

med visst fog sägas, att jämkning av gränserna för en eller ett fåtal tomter

i allmänhet icke är av större intresse för ägarna av övriga tomter i kvarteret,

eftersom åtgärden icke inverkar på gränserna för dessa. Emellertid

bör beaktas, att förutsättningarna för ändring av bestående tomtindelning

genom 1959 års lagstiftning blivit jämkade därhän, att tomtindelningsändring

numera kan påkallas bl. a. för att främja saneringsåtgärder.

Initiativrätt tillkommer icke blott byggnadsnämnden utan jämväl varje

markägare. Inom ett byggnadskvarter, varest bebyggelsen befinner sig i

sådant skick, att saneringsåtgärder snart kan visa sig påkallade, är förhållandena

ur de enskilda tomtägarnas synvinkel jämförbara med förhållandena

inom ett kvarter, som ännu icke undergått tomtindelning.

Varje tomtägare har ju intresse av att man icke inom någon del av kvarteret

vidtager åtgärder, vilka förhindrar eller försvårar att en blivande

tomtindelning för resten av kvarteret verkställes på det sätt, som bäst tillgodoser

hans synpunkter. Detta talar med skärpa för att man icke bör underlåta

att kalla någon tomtägare, när förhållandena är sådana, att ytterligare

tomtindelningsändringar kan förutses inom kvarteret. — Däremot

lärer det i sådana fall, då en omreglering av tomtindelningen icke fram
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1962

står som aktuell, ofta ej möta betänkligheter att något inskränka antalet

underrättelser till markägare, om ärendet blott rör mindre jämkning av

gränserna för en eller annan tomt. Såsom exempel kan nämnas, att s. k.

hörnavskärning eller annan mindre jämkning av tomts gräns mot gata

eller mot granntomt i regel icke kan antagas rubba grunderna för den gällande

tomtindelningen inom kvarteret.

Av det anförda framgår, att bestämmelserna i 34 § BS i vissa fall leder

till att förrättningsmännens underrättelseskyldighet i förhållande till markägarna

blir mera omfattande än som påkallas av hänsyn till sakägarnas

intressen. Ett återinförande av de äldre reglerna, enligt vilka förrättningsmannen

från fall till fall hade att pröva, vilka markägare inom kvarteret

som berördes av den aktuella indelningsåtgärden, skulle emellertid medföra

andra olägenheter, bestående i en ökning av risken för misstag med

därav följande ekonomiska konsekvenser för markägarna och för förrättningsmannen,

vartill kommer att förrättningsmannen tvingas att personligen

ta befattning med utsändandet av underrättelser i en helt annan

omfattning än om åtgärden — såsom enligt nuvarande regler -— har

karaktär av expeditionelit rutingöromål.

Då således de nuvarande reglerna icke kan anses fullt tillfredsställande

och en återgång till den äldre ordningen ej heller är att rekommendera,

synes den lämpligaste lösningen bestå i en kompromiss, ägnad att tillvarataga

fördelarna hos båda alternativen utan att medföra dessas nackdelar.

För att tillgodose skäliga anspråk på rättssäkerhet synes bestämmelserna

böra bygga på nuvarande regel, enligt vilken underrättelser skall tillställas

samtliga ägare av mark inom kvarteret. För att å andra sidan

möjliggöra en förenkling av kallelseförfarandet vid tomtindelningsförrättningar

av begränsad omfattning och betydelse torde såsom ett undantag

från nämnda huvudregel böra föreskrivas, att underrättelser icke behöver

tillställas markägare, som uppenbarligen ej beröres av det aktuella tomtindelningsförslaget.

En dylik utformning av bestämmelserna synes ägnad

att i tillräcklig mån inskärpa vikten av att underrättelse tillställes alla

markägare inom kvarteret, som möjligen kan i något hänseende beröras

av den tilltänkta tomtindelningsåtgärden, samtidigt som förrättningsmannen

får möjlighet att efter prövning från fall till fall nedbringa antalet

underrättelser, där detta framstår som motiverat. — Möjligen kan mot

det nu skisserade förslaget invändas, att det till formuleringen något avviker

från de i övrigt likartade föreskrifterna i 17 § 4 mom. första stycket,

23 § och 25 § andra stycket BS. Skillnaden i uttryckssätt synes emellertid

till fullo motiverad av att kretsen av tänkbara sakägare i de fall, som

avses i sistnämnda tre paragrafer, är betydligt mera vidsträckt och obestämd

än i nu förevarande fall samt av att de personliga underrättelserna

där kompletteras med andra kallelseåtgärder.

Det hittills anförda har närmast tagit sikte på bestämmelserna i 34 §

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1962

9

2 mom. andra stycket om förrättningsmans skyldighet att avsända underrättelser

till markägare i samband med utställande av förslag till tomtindelning.

Därest denna bestämmelse ändras på sätt nu skisserats, bör en

liknande ändring också vidtagas med avseende å den i första stycket av

samma moment givna bestämmelsen om att utställande icke erfordras,

när samtliga ägare av mark inom kvarteret skriftligen medgivit att dylikt

förfarande ej tillämpas.

Jag förordar, att 34 § 2 mom. BS ändras i enlighet med vad jag nu anfört.

Förslag till dylik författningsändring har upprättats inom kommunikationsdepartementet.

»

Innehållet i denna del i likalydande motionerna I: 620 och II: 751

Motionärerna erinrar om att såsom motiv för den föreslagna ändringen

av 87 § BS i första hand åberopats att gällande bestämmelser medför administrativa

olägenheter samt ökade kostnader för såväl byggnadsnämnd

som fastighetsägare.

Härefter anföres i motionen II: 751 följande:

Enligt min uppfattning har olägenheterna överdrivits. Över huvud taget

lorde underställelseskyldigheten i samband med tomtindelning från såväl

administrativ som kostnadsmässig synpunkt vara ett jämförelsevis obetydligt

problem. Antalet ägare av mark inom kvarter som beröres av tomtindelning,

vilka enligt förslaget i fortsättningen ej skulle komma att underställas

tomtindelningsförslag, torde dessutom vara förhållandevis ringa. Såsom

framhålles av departementschefen torde det vid indelning av tidigare icke

tomtindelad mark undantagslöst vara nödvändigt att underrätta samtliga

ägare av icke tomtindelad mark inom kvarteret. Härvid bör också — som

departementschefen påpekar — »åtminstone» de närmaste av de grannar

vilka äger tomtindelad mark inom kvarteret underrättas. I fråga om ändring

av redan bestående tomtindelning är normalfallet att man kan förutse ytterligare

tomtindelningsändringar inom kvarteret i samband med en fortsatt

sanering. Som departementschefen ävenledes framhåller bör man i detta fall

icke underlåta att kalla någon tomtägare inom kvarteret. Endast i de relativt

sällsynta fall, då man — utan samband med andra ändringar av tomtindelningen

— jämkar en tomts gräns mot gata till följd av trafikreglering

e. d. torde övriga markägare inom kvarteret ej beröras. Det framlagda förslaget

till inskränkning av underställelseskyldigheten skulle således endast

i ett ringa antal ärenden innebära administrativ förenkling, förutsatt att

byggnadsnämnd ej missbrukar den föreslagna friheten för nämnden att

själv bedöma vilka fastighetsägare som skall underställas tomtindelningsförslaget.

Om det framlagda förslaget alltså knappast kan anses motiverat med

hänsyn till de uppenbarligen ringa olägenheter som underställelseskyldigheten

i dess nuvarande utformning kan förorsaka, skulle däremot den föreslagna

ändringen från olika synpunkter — och ej minst med hänsyn till

rättssäkerheten — komma att medföra avsevärda nackdelar. Det föreligger

ofta betydande svårigheter att avgöra vilka fastighetsägare som beröres eller

ej beröres av ett tomtindelningsförslag. Detta underströks särskilt av tredje

lagutskottet vid dess behandling av 1959 års proposition om ändrad bygg2—3520

62 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 saml. 3 avd. Nr 26

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1962

nadslagstiftning (uti. 1959 nr 26). Utskottet uttalade i anslutning härtill att

det »ur såväl rättssäkerhetssynpunkt som praktisk synpunkt vore mest

ändamålsenligt att underrättelse tillställdes alla markägare inom kvarteret».

Härutinnan har under de två förflutna åren icke inträtt något som kan

motivera ändrat ståndspunktstagande. Vid en ändring skulle byggnadsnämnderna

icke sällan ställas inför besvärliga och känsliga avvägningar, som lätt

kan leda till att vissa fastighetsägare till följd av utebliven delgivning ej

får tillfälle att bevaka sina intressen. Jag vill ingalunda bestrida kvalifikationerna

hos de tjänstemän, som handlar å byggnadsnämndernas vägnar;

det vore i och för sig förklarligt, om de ej alltid av befintliga register och

kartor skulle kunna utläsa vilka fastighetsägare inom ett kvarter som »uppenbarligen»

ej är berörda av ett tomtindelningsförslag.

Det bör i detta sammanhang understrykas att — såsom också departementschefen

anfört — den i förhållande till 1947 års byggnadsstadga utvidgade

underställelseskyldigheten påkallades bl. a. av de år 1959 genomförda

vidgade befogenheterna för byggnadsnämnd att föranstalta om ändring av

fastställd tomtindelning. Det nu framlagda förslaget är visserligen att anse

som en kompromiss mellan nuvarande och äldre bestämmelser. Det ovan

sagda liksom vad departementschefen anfört som stöd för att icke föreslå

en återgång till den äldre ordningen utgör emellertid enligt min mening ett

starkt motiv för att gällande bestämmelser bibehålies oförändrade. Jag avstyrker

således det framlagda förslaget till ändring av 34 § byggnadsstadgan.

Borttagande och ändring av skyltar

Propositionens innehåll i denna del

Vissa gällande bestämmelser, överståthållarämbetets framställning, byggnadsstyrelsens

yttrande däröver, departementspromemorian och yttrandena

över denna

Beträffande de väsentligaste i BS intagna bestämmelserna i denna del

hänvisas till propositionen s. 11 f.

I skrivelse den 31 december 1959 hänsköt överståthållarämbetet till

Kungl. Maj:ts prövning frågan, om inte rätt borde stadgas för byggnadsnämnd

att under vissa förutsättningar förordna om borttagande eller förändring

av skylt, trots att den anbragts med vederbörligt byggnadslov. I

propositionen lämnas redogörelse för det närmare innehållet i skrivelsen å

s. 12 ff.

över denna skrivelse avgav byggnadsstyrelsen yttrande, vars innehåll redovisas

å s. 14 f. i propositionen.

Med anledning av överståthållarämbetets hemställan och byggnadsstyrelsens

däröver avgivna yttrande upprättades inom kommunikationsdepartementet

en promemoria med förslag till ändring av 58 § BS. Förslaget gick

ut på att till paragrafen fogades en bestämmelse om att byggnadslov för

uppsättande eller väsentlig ändring av skylt eller ljusanordning skulle kunna

begränsas att avse rätt att bibehålla skylten eller anordningen viss tid

med möjlighet för byggnadsnämnden att på ansökan medgiva förlängning av

tiden.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1962 11

Departementspromemorian blev föremål för remissbehandling. Å s. 16

i propositionen lämnas en översikt av det huvudsakliga innehållet i remissyttrandena.

Departementschefen

I förevarande del anför departementschefen följande:

»Över std thållarämbe tets framställning rörande utvidgning av byggnadsnämnds

befogenhet att förordna om borttagande och ändring av

skyltar avser ett ämne, som tidigare endast i ringa mån berörts i allmänna,

för riket i dess helhet gällande bestämmelser, men som ofta varit föremål

för behandling i lokala stadgor och föreskrifter. Ämbetet har utförligt

redogjort för den reglering av frågan, som varit gällande i Stockholm.

Till den sålunda lämnade redogörelsen bör fogas den anmärkningen, att

frågan reglerats efter väsentligt olika linjer i skilda orter. Såväl de

materiella reglerna som reglerna om de befogenheter, vilka tillkommit

byggnadsnämnd och polismyndighet, har sålunda varierat avsevärt. Vanligen

liar, med stöd av ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868

eller äldre byggnadsstadgor, såsom villkor för rätt att uppsätta större skylt

eller liknande anordning uppställts krav på tillstånd av polismyndighet,

byggnadsnämnd eller annan myndighet. Icke sällan har dessutom bestämmelser

meddelats om skyldighet att borttaga uppsatta skyltar efter tillsägelse

eller föreläggande av myndighet.

De avvikelser, som förekommit mellan olika orter i fråga om sättet för

reglering av frågor om skyltar, torde huvudsakligen ha berott på att författningarna

icke innehållit några bestämda riktlinjer för hur frågan

skolat lösas. I 1947 års byggnadsstadga var spörsmålet icke reglerat på

annat sätt än genom en bestämmelse (76 § 2 mom.), enligt vilken i byggnadsordning

för stad, köping och municipalsamhälle kunde införas krav

på byggnadslov för bl. a. skyltning. I 1868 års ordningsstadga för rikets

städer fanns ej heller några närmare bestämmelser till ledning för utformandet

av föreskrifter om skyltar. Det var med andra ord överlämnat

åt de kommunala beslutande organen samt åt länsstyrelserna såväl att

bestämma vad som i materiellt hänseende skulle gälla rörande skyltar som

att fördela beslutanderätten i dylika frågor mellan byggnadsnämnderna,

å ena, samt magistrat, poliskammare eller annan polismyndighet, å andra

sidan.

Bestämmelserna i BS innebär ett försök att reglera frågan efter enhetliga

linjer. Enligt övergångsbestämmelserna till BS har byggnadsordningarna

med vissa obetydliga undantag upphört att äga tillämpning

fr. o. m. den 1 juli 1960, och någon möjlighet att införa nya byggnadsordningar

eller andra däremot svarande lokala föreskrifter finns icke

längre. Bestämmelserna i BS om skyltar och om byggnadslov för sådana

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1962

är avsedda att — jämte de tillämpningsföreskrifter, råd och anvisningar,

som eventuellt utfärdas med stöd av 76 § i stadgan —• innefatta en uttömmande

reglering av frågan ur de synpunkter, som byggmyndigheterna

har att beakta. Visserligen kvarstår möjligheten att reglera frågor om

skyltning genom lokala ordningsstadgor, utfärdade med stöd av allmänna

ordningsstadgan. Emellertid torde det icke vara möjligt att med stöd av

allmänna ordningsstadgan införa lokala föreskrifter, som innefattar en

från bestämmelserna i BS avvikande ordning för behandling av skyltfrågor

eller som eljest står i strid mot bestämmelserna i BS. Till undvikande

av missförstånd förtjänar dock framhållas, att hinder givetvis

icke möter att i lokal ordningsstadga reglera exempelvis frågor om affischer

och andra anordningar, vilka ej behandlas i BS, liksom ej heller att reglera

skyltfrågor ur andra synpunkter än som beaktas i BS, t. ex. med hänsyn

till allmän ordning och säkerhet.

Om man bortser från de bestämmelser om skyltar, som eventuellt finns

meddelade i lokala ordningsstadgor, kan den ordning, som för närvarande

gäller för prövning av skyltfrågor, beskrivas på följande sätt. Bestämmelserna

i 22 och 23 §§ naturskyddslagen innehåller en rekommendation till

den, som vill uppsätta skylt eller liknande anordning, att dessförinnan

samråda med vederbörande länsarkitekt samt ger länsstyrelsen möjlighet

att meddela föreläggande om borttagande eller ändring av uppenbart

vanprydande skylt eller annan anordning. Dessa bestämmelser i naturskyddslagen

gäller emellertid icke anordningar, vilkas tillåtlighet skall prövas

i särskild ordning. — Enligt 39 § lagen den 30 juni 1943 om allmänna

vägar får inom område, som ej är tättbebyggt, icke utan länsstyrelsens tillstånd

förekomma annonstavlor, reklamskyltar e. d. på mindre avstånd än

50 meter från mitten av allmän väg. Vissa tavlor och skyltar är dock tilllåtna.

I 100 § lagen den 3 september 1939 om enskilda vägar finns bestämmelser,

vilka ger länsstyrelsen viss möjlighet förbjuda anordningar, som kan

inverka menligt på trafiksäkerheten å enskild väg. — Inom område med fastställd

generalplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser är den, som

på byggnad eller annorstädes vill anbringa skylt eller annan i 52 § BS avsedd

anordning, pliktig att iakttaga de i nämnda paragraf givna föreskrifterna.

Underlåter han detta, kan byggnadsnämnden vid behov meddela föreläggande

med stöd av 70 § BS att borttaga eller ändra anordningen. Byggnadslov

erfordras icke, men vederbörande äger, om han så finner lämpligt, i

förväg påkalla byggnadsnämndens prövning av anordningen enligt 54 §

4 mom. BS. — Inom område med stadsplan är nyssnämnda bestämmelser

i 52 och 70 §§ BS också gällande, och härtill kommer, att vederbörande

enligt 54 § 1 mom. tredje stycket BS är skyldig att söka byggnadslov för

anordningens utförande samt att iakttaga de föreskrifter, som byggnadsnämnden

i samband därmed meddelar om anordningens beskaffenhet,

besiktning m. m.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1962 13

I de fall, då byggnadslov icke erfordras, torde den sålunda gällande

ordningen i stort sett fungera tillfredsställande. Visserligen föreligger ej

någon absolut garanti mot tillkomsten av anordningar, som misspryder

omgivningen, verkar störande på trafiken eller eljest är till olägenhet ur

allmän synpunkt. Länsstyrelsens resp. byggnadsnämndens befogenhet att

vid behov ingripa med föreläggande att borttaga eller ändra anordning,

som befinnes missprydande eller störande, torde emellertid i stort sett vara

tillräcklig för att hindra en olämplig utveckling, särskilt som risken för

ingripanden i efterhand innebär ett starkt återhållande moment, åtminstone

när fråga är om större och mera kostsamma reklamanordningar.

Genom möjligheten att vid behov samråda med länsarkitekten och att påkalla

byggnadsnämnds prövning enligt 54 § 4 mom. BS kan å andra

sidan företagarna gardera sig mot ingripanden från myndigheternas sida

under tiden närmast efter anordningens tillkomst och skydda sig mot

risken för ekonomisk förlust.

Annorlunda ställer sig förhållandena i de fall, då byggnadslov erfordras,

d. v. s. inom områden med stadsplan. Skyldigheten att söka byggnadslov

innebär en i stort sett effektiv förhandskontroll av skyltarnas beskaffenhet

men torde å andra sidan få den konsekvensen, att ingripanden i efterhand

mot skyltar, som befinnes olämpliga, i allmänhet icke kan förekomma.

Rättspraxis med avseende å byggnadslov för skyltar är visserligen

ännu icke så rikhaltig, att den kan sägas lämna avsevärd ledning

för frågans bedömande. Byggnadslov för utförande av byggnad innebär

emellertid enligt gängse uppfattning ett definitivt ståndpunktstagande till

byggföretaget från byggnadsnämndens sida. Meddelat byggnadslov kan sålunda

icke återkallas av byggnadsnämnden, och nämndens möjlighet att

meddela föreläggande om borttagande eller ändring av byggnad, vilken

anbragts med stöd av meddelat byggnadslov, är begränsad till vissa i BS

särskilt angivna fall. Det finns icke anledning till antagande, att praxis i

fråga om skyltar kommer att nämnvärt avvika från vad som sålunda gäller

med avseende å byggnader. Byggnadsnämndens möjligheter att i efterhand

ingripa mot skyltar och likartade anordningar, som till följd av

ändrade förhållanden blir till olägenhet för trafiken eller som eljest visar

sig olämpliga, är således mycket begränsade.

Det faktiska behovet att kunna meddela förelägganden om borttagande

av skyltar, som anbragts med vederbörligt byggnadslov, är måhända i

dagens läge icke särskilt framträdande. Åtskilliga omständigheter — bl. a.

väg- och gatutrafikens utveckling samt den fortgående saneringen av centrala

partier i städer och liknande samhällen — gör emellertid att man

vid beviljande av byggnadslov för skylt icke alltid kan med säkerhet bedöma,

huruvida anordningen är lämpad att bibehållas under längre tid.

Detta medför i sin tur att man ofta måste tillämpa större restriktivitet i

tillståndsgivningen än som vore nödvändig, om man hade möjlighet att

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 är 1962

råtta till eventuella missgrepp i efterhand. Härigenom bindes utvecklingen

på ett sätt, som säkerligen icke alltid är lyckligt. Det torde ligga i alla

intresserade parters intresse, att byggnadsnämnden får friare händer på

detta område, så att man icke av hänsyn till en oviss framtida utveckling

nödgas ställa sig avvisande till åtgärder, som ur andra synpunkter icke

möter någon erinran.

På sina håll har man prövat utvägen att utan stöd i författningen tidsbegränsa

byggnadsloven för skyltar. Det torde också på en del håll ha

förekommit att byggnadsnämnderna försökt påverka dem, som sökt byggnadslov

för skyltar, att begränsa ansökningarna att gälla endast tidsbegränsade

byggnadslov. Den omständigheten att tendenser gjort sig gällande

att uppställa begränsningar, som icke torde vara avsedda i författningen,

visar enligt min mening att här föreligger ett reformbehov, vilket i längden

icke kan åsidosättas. Det är då givetvis bättre att frågan regleras i

författningen på ett tidigt stadium, än att man anlitar metoder som ligger

vid sidan om den gällande lagstiftningen.

Jag kan ej heller finna, att införandet av möjlighet att tidsbegränsa

byggnadslov för skyltar skulle behöva vålla några avsevärda olägenheter

för därav berörda näringsintressen. Eftersom byggnadslovet är en form av

förhandsbesked rörande de villkor, som skall gälla för vidtagande av en

viss åtgärd, t. ex. uppsättande av en skylt, har ju sökanden möjlighet att

i förväg bedöma, om han vill vidtaga åtgärden på de villkor, som föreskrives

i det konkreta fallet. Anser han icke villkoren vara tillräckligt förmånliga,

står det honom fritt att avstå från åtgärden. Den omständigheten att uppsättandet

av skyltar i vissa fall innebär betydande investeringar utgör alltså

icke något skäl att avstå från att införa bestämmelser i förevarande ämne.

Snarare kan förhållandet åberopas till stöd för motsatt mening, nämligen

att skyltningstekniken numera nått sådan utveckling, att frågan om skyltlov

tarvar en mera ingående reglering än tidigare.

Med det anförda avser jag givetvis icke att förorda införandet av en

generell befogenhet för byggnadsnämnd att i efterhand förordna om borttagande

eller ändring av anordningar, som anbragts med vederbörligt byggnadslov.

Huvudregeln bör alltjämt vara, att byggnadslov är definitivt och

icke kan ryggas av byggnadsnämnden. Flertalet skyltar och liknande anordningar,

till vilka byggnadslov meddelas, är icke heller av den beskaffenhet,

att några inskränkningar är påkallade av rätten att bibehålla dem

för framtiden. F. ö. kan ju en anordning, som anbringas på byggnad, i

allt fall icke bibehållas när byggnaden rives. Vad som erfordras torde i

stort sett blott vara en möjlighet att vid behov kunna framdeles förordna om

borttagande eller ändring av större och mera iögonenfallande anordningar,

vilka tenderar att dominera stadsbilden, samt av vissa ljusskyltar och

andra ljusanordningar, vilka i framtiden blir till olägenhet för trafiken

eller ur annan synpunkt. Annonspelare och andra reklamtavlor torde

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1962

15

enligt terminologien i BS vara att anse som skyltar, och några särskilda

bestämmelser om sådana anordningar synes därför icke behövliga.

Det nu redovisade reformbehovet synes mig bäst kunna tillgodoses

genom införande av en bestämmelse, enligt vilken byggnadsnämnden vid

meddelande av byggnadslov för skylt eller ljusanordning kan vid behov

begränsa byggnadslovet att avse rätt att bibehålla skylten eller anordningen

under viss tid med rätt för nämnden att på ansökan medgiva förlängning

av tiden. En dylik bestämmelse är ägnad att i skälig mån tillgodose

behovet av ingripanden i efterhand mot icke önskvärda skyltar,

även om de tillkommit efter vederbörligt byggnadslov, samtidigt som

skyltägaren tillförsäkras att få bibehålla skylten viss minsta tid och sålunda

i förväg kan bedöma, om åtgärden innebär en ur hans synpunkt

lämplig investering. En författningsändring av denna begränsade innebörd

torde kunna genomföras utan att det fördenskull är nödvändigt att närmare

undersöka behovet av att reformera de principer, som gäller vid avgörande

av skyltfrågor enligt naturskyddslagen eller lagen om allmänna

vägar.

Det anförda innebär, att jag godtager det förslag till författningsändring,

som fogats vid förenämnda, inom kommunikationsdepartementet upprättade

promemoria. Jag föreslår i enlighet härmed, att en sådan författningsändring

nu vidtages.»

Innehållet i denna del i likalydande motionerna I: 620 och II: 751

I förevarande del anföres i motionen II: 751 i sak följande:

Förslaget att införa en möjlighet att tidsbegränsa byggnadslov synes

— såsom byggnadsstyrelsen hävdat i sitt remissyttrande — redan från principiell

synpunkt i hög grad betänkligt. Byggnadslovet är visserligen, som

departementschefen framhåller, en form av förhandsbesked rörande de villkor

som skall gälla för vidtagande av en viss åtgärd. Av avgörande betydelse

för den sökande är emellertid vilka villkor som innefattas i detta förhandsbesked.

Principen att byggnadslov är definitivt och ej kan återkallas är

uppenbarligen av väsentlig betydelse. Såvitt gäller vanliga byggnader torde

del ej heller vara tänkbart att ändra byggnadslovets karaktär, så att det

skulle kunna avse uppförande av en byggnad i och för dess bibehållande

under viss tid eller tills vidare.

Jag ifrågasätter därför huruvida det icke måste anses strida emot byggnadslagens

grunder att genom ändring av byggnadsstadgan så förändra

byggnadslovets innebörd att det ges tidsbegränsad karaktär. Byggnadslov

är att betrakta som en s. k. hinderlöshetsförklaring. Det är alltså icke fråga

om myndighets medgivande till en i princip förbjuden åtgärd, utan om en

verksamhet som i och för sig är tillåten men av kontrollhänsyn ställts under

myndighets tillsyn i tillståndsgivningens form. Den som ansöker om byggnadslov

har alltså ett på äganderätt eller dispositionsrätt till tomten grundat

anspråk eller med andra ord ett rättsanspråk att erhålla byggnadslov, om

laga hinder däremot ej möter. Prövningen härav skall uppenbarligen ske

med beaktande av de förhållanden som föreligger vid prövningstillfället; de

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 är 1962

ändringar däri som eventuellt framdeles kan inträffa saknar relevans. (Jfr

f. ö. Kompetensfördelningen av administrativa besvärsmål mellan Kungl.

Maj:t i statsrådet och regeringsrätten, SOU 1959: 4, s. 418.)

Någon principiell skillnad kan — som jämväl byggnadsstyrelsen anför ■—

icke sägas föreligga mellan byggnadslov för byggnader och byggnadslov för

skyltar och ljusanordningar. Att anläggningskostnaderna för de senare ofta

är lägre kan icke tillmätas betydelse. Det förekommer dessutom inte sällan

att kostnaderna redan för en ordinär reklamskylt med neonljus kan uppgå

till 25 000 kr.; för en stor ljusskyltanläggning kan kostnaden uppgå till

inemot 200 000 kr. 1 vissa fall kan det alltså bli fråga om kostnader jämförliga

med dem som uppkommer för mindre byggnader.

Något påtagligt behov av de berörda bestämmelserna har icke visats föreligga.

I den framställning från överståthållarämbetet som ligger till grund

för propositionen har ämbetet klart angivit, alt det enligt ämbetets erfarenhet

endast är »i undantagsfall» som behov kan föreligga att förordna om

borttagande av skylt som anbragts med vederbörligt byggnadslov. I framställningen

har angivits två exempel på dylika fall. För det första bör

— framhåller ämbetet — den omständigheten att tillstånd tidigare meddelats

till uppsättande av skyltanordning på en kulturhistorisk eller konstnärligt

värdefull byggnad icke rimligen från det allmännas synpunkt utgöra

hinder för förordnande om borttagande eller ändring av skylten, därest

denna i samband med en omfattande ändring av byggnadens exteriör uppenbarligen

skulle inverka menligt på denna. För det andra skulle sådana fall

kunna inträffa då skyltar, som vid uppsättandet icke verkat störande på

trafiken, kunde komma att göra detta i samband med en omläggning av trafiklederna

eller signalsystemet. Också departementschefen har givit uttryck

för uppfattningen att behovet av författningsändring i dagens läge ej är

särskilt framträdande.

Vad först gäller frågan om avlägsnande av skyltar som kan verka störande

på trafiken torde -— vilket icke beaktats av departementschefen — redan

enligt gällande lagstiftning föreligga möjlighet att tillgripa expropriation.

Sådant förfarande är från rättssäkerhetssynpunkt klart att föredraga framför

den i propositionen föreslagna ordningen. Det bör dessutom uppmärksammas,

att, även om förslaget genomföres, expropriationsvägen likväl kan

bli nödvändig att tillgripa för att borttaga skyltanordningar, som under den

tidsbegränsade byggnadslovstiden kommit att bli ur trafiksäkerhetens synvinkel

olämpliga. Endast i undantagsfall torde nämligen byggnadsnämnd

kunna vid meddelande av byggnadslov förutse att — och i så fall vid vilken

tidpunkt — en medgiven skyltanordning kan komma att bli olämplig från

trafiksäkerhetssynpunkt. Om det avsedda syftet skall kunna nås bleve alltså

byggnadsnämnden nödsakad att — vilket enligt departementschefens uttalande

icke vore avsikten —• meddela tidsbegränsade byggnadslov relativt

generellt och därvid tillämpa förhållandevis korta tidsfrister. Det kan därför

ifrågasättas om den föreslagna författningsändringen med åsyftad tillämpning

utgör en ändamålsenlig lösning. Om expropriationsvägen skulle anses

alltför omständlig, förefaller det böra övervägas huruvida icke andra, från

rättssäkerhetssynpunkt betryggande vägar skulle kunna väljas för att uppnå

det avsedda resultatet. Departementschefen har i propositionen erinrat om

att hinder för närvarande icke möter mot alt i lokal ordningsstadga reglera

skyltfrågor från andra synpunkter än som beaktas i byggnadsstadgan, t. ex.

»allmän ordning och säkerhet». Huruvida häri skulle kunna innefattas även

en reglering av berörda frågor med hänsyn till trafiksäkerheten är givetvis

s. 17 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1962

17

LveksamL En annan tänkbar lösning erbjuder 52 § byggnadsstadgan, enligt

vilken skyltanordning som är skadad eller eljest bristfällig snarast skall

borttagas, om den ej iståndsättes. Berörda bestämmelse skulle nämligen

kunna på så sätt kompletteras att även skyltanordning som blivit störande

för trafiken kunde borttagas, därest den ej försatts i sådant skick att de

störande verkningarna bringades att upphöra. Enligt min mening bör utredas

om icke någon av här angivna lösningar skulle kunna komma i fråga.

Samtidigt måste emellertid — med beaktande av de synpunkter byggnadsstyrelsen

anfört i sitt remissyttrande -— utredas i vilka former sakägare

skall beredas ersättning för kostnader eller förluster, som här ifrågasatta

åtgärder kan medföra.

Såvitt gäller det andra av överståthållarämbetet åsyftade fallet har i departementschefens

yttrande angivits alt »vad som erfordras torde i stort

sett blott vara en möjlighet att vid behov kunna framdeles förordna om

borttagande eller ändring av större eller mera iögonenfallande anordningar,

vilka tenderar att dominera stadsbilden». Om en skylt icke redan då byggnadslov

begäres skulle befinnas »dominera stadsbilden», synes det oss emellertid

svårt att förstå att andra därefter vidtagna byggnadsåtgärder skulle

kunna medföra att skylten sedermera bleve så dominerande att den borde

avlägsnas. Och även om så till äventyrs skulle kunna bli fallet, lär byggnadsnämnden

icke ha möjlighet att på förhand avgöra för vilka skyltar

byggnadslovet på nu angiven grund skulle vara tidsbegränsat. I den mån

framdeles estetiska skäl kan länkas motivera ändringar av en skylt borde

dessa kunna åstadkommas genom samråd mellan berörda parter. Här har

för övrigt byggnadsnämnden och den enskilde i regel ett gemensamt intresse.

Jag kan alltså icke finna, alt det för normala fall förefinnes något behov

att genomföra den här berörda ändringen av byggnadsstadgan. Om en möjlighet

att tidsbegränsa byggnadslov för skyltar över huvud skulle bli av

något värde, måste — som nyss anförts — i strid mot vad som avsetts med

överståthållarämbetets framställning tidsbegränsning tillämpas i ett betydande

antal fall, i fråga om vilka ovisshet råder om den kommande utvecklingen

av bebyggelsen. Det torde därför kunna befaras, att många byggnadsnämnder

kommer alt utnyttja sin nya befogenhet i betydligt vidsträcktare

omfattning än som varit avsett. Det ligger nära till hands för byggnadsnämnderna

i expanderande orter att för alla eventualiteters skull föreskriva tidsbegränsning

utan att konkreta stadsplanemässiga skäl föreligger vid beslutstillfället.

Av här anförda skäl anser jag att även den föreslagna ändringen av 58 §

byggnadsstadgan icke bör vidtagas.

Generell föreskrift beträffande Stockholm om skyldighet att söka

byggnadslov för uppsättande av skyltar m. m.

Gällande bestämmelser m. m.

I denna del må hänvisas till den av departementschefen i propositionen

lämnade redogörelsen, som återgivits här ovan s. 12 f.

Beträffande innehålet i de tidigare för Stockholm gällande lokala föreskrifterna

hänvisas till överståthållarämbetets redogörelse härför, vilken är

återgiven å s. 12 f. i propositionen.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 ur 1962

Tillkomsten av de gällande bestämmelserna i denna del

I det till grund för BS liggande betänkandet »Förenklad byggnadslagstiftning»

(SOU 1957:21) angav (s. 135 f.) 1951 års byggnadsordning att

frågan om i vad mån byggnadslov borde fordras för uppsättande eller ändring

av skylt eller ljusanordning varit föremål för stor tvekan. Det sades,

att det inom städer och liknande tätorter i regel torde vara ofrånkomligt

med någon form av förhandsprövning, eftersom skyltning ofta förekommer

i sådan omfattning och sådana former, att den rent av kan dominera stadsbilden.

Inom andra områden hade visserligen, anges i betänkandet, liknande

tendenser visserligen framträtt tid efter annan, men företeelsen hade

kunnat hållas inom rimliga gränser med hjälp av sladgandena i 39 § lagen

om allmänna vägar samt 22 och 23 §§ naturskyddslagen. Ehuru vissa skäl

talade för en förhandsprövning av skyltfrågor i större omfattning, hade

dock utredningen i enkelhetens intresse ansett sig böra stanna vid att föreslå

att byggnadslov för skylt skulle fordras blott inom områden med stadsplan.

I övrigt hänvisade utredningen till bestämmelserna i nyssnämnda

lagar.

Vid remissbehandlingen av byggnadsntredningens betänkande kritiserades

i åtskilliga yttranden att skyldigheten att söka byggnadslov för skylt

eller ljusanordning begränsats till områden med stadsplan. Sålunda framhöll

överståthållarämbetet att skyldigheten visserligen inte behövde avse

alla skyltar men att den borde gälla även inom område, som ej är stadsplanelagl.

(Jfr prop. nr 168 år 1959 s. 133.)

Ur den på grundval av betänkandet utarbetade propositionen nr 168 dr

1959 med bl. a. förslag till lag om ändring i byggnadslagen må till en början

återges något av vad departementschefen anfört (s. 133 f.) i fråga om tillståndsprövningen

vid byggande. Enligt departementschefen visade erfarenheterna,

att överträdelser av byggförfattningarna ofta leder till oformligheter

i bebyggelsen, med vilka det är svårt alt komma till rätta i efterhand

bl. a. därför att de åtgärder, som detta skulle kräva, inte sällan blir så dyrbara,

all de överstiger den enskildes resurser. Från allmän synpunkt syntes

det därför bäst, att tillsynen över författningarnas efterlevnad sker

redan innan en tilltänkt byggnad kommer till utförande och under byggnadsarbetet.

Departementschefen påpekade att det även för den byggande

är förmånligt att få ett auktoritativt besked om att företaget står i överensstämmelse

med gällande föreskrifter och på så sätt undgå de ekonomiska

risker, som han eljest skulle löpa. Härefter angavs alt detta likväl inte

motiverade en hur stor och kostsam kontrollapparat som helst, uLan — för

att antalet ärenden inte skulle bli för stort — måste man begränsa bestämmelserna

alt avse vissa särskilt betydelsefulla grupper av åtgärder. Enligt

departementschefen krävde det allmänna intresset ej förhandsprövning mer

än i ganska begränsad omfattning. Visserligen måste man räkna med att

en större frihet för de byggande komme att missbrukas i viss utsträckning.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1962

19

Den omständigheten att rättelse ofta är kostnadskrävande, torde enligt

departementschefen emellertid — om byggmyndigheterna visar tillräcklig

tasthet vid krav på rättelse — leda till att de byggande inte gärna tar den

risk, som en överträdelse innebär. Departementschefen angav vidare att

den byggandes intresse torde kunna rätt väl tillgodoses genom en bestämmelse,

enligt vilken vederbörande alltid har rätt att påfordra byggnadsnämndens

prövning av en tilltänkt byggnadsåtgärd, även om skyldighet

alt söka byggnadslov inte föreligger. — Beträffande frågan om byggnadslov

lör skyltar och andra dylika anordningar anförde (s. 138 f.) departementschefen

följande:

I fråga om skyldigheten att söka byggnadslov för skyltar och ljusanordningar

m. m. kan det möjligen ifrågasättas, om icke utredningens förslag

är väl restriktivt, i vad det går ut på att dylik skyldighet skall föreligga

endast inom område med stadsplan men icke inom område med byggnadsplan.

Goda skäl kan åberopas till stöd för åsikten, att frågan bör vara

reglerad på samma sätt inom alla områden, som är avsedda för tätbebyggelse,

oavsett planinstitutet. Emellertid har icke försports, alt avsaknaden av

särskilda bestämmelser för byggnadsplaneområdena på landsbygden hittills

skulle ha orsakat några avsevärda olägenheter. F. n. saknas därför enligt

min mening tillräckliga skäl att göra någon så betydande utvidgning

av bestämmelsernas giltighetsområde, som deras utsträckande till områden

med byggnadsplan skulle innebära. — En annan tänkbar invändning mot utredningens

förslag gäller de talrika fall, då stadsplan icke hunnit fastställas

och byggande sker på grund av dispens från gällande byggnad sförbud. Enligt

förslaget skulle det även sedan planen fastställts bli svårt alt komma till

rätta med olämpliga skyltar och ljusanordningar, som uppsatts före planfastställelsen.

Att införa en bestämmelse om byggnadslov för dylika fall

synes emellertid icke vara någon framkomlig väg, med mindre även de

materiella bestämmelserna om skyltar m. m. göres tillämpliga å nu förevarande

fall. Detta skulle emellertid innebära ett stort avsteg från grundtankarna

i utredningens förslag. Behovet av en reglering synes ej heller vara

mera framträdande, än att det i huvudsak kan anses tillgodosett genom

bestämmelserna i naturskyddslagen, hälsovårdsstadgan, väglagstiftningen

och författningarna angående brandväsendet. För vissa fall, då skylt eller

annan särskild anordning utförts så, att den uppenbarligen medför risk för

olycksfall eller annan allvarlig olägenhet, t. ex. om den anbragts för lågt

med hänsyn till gångtrafiken eller kan förväxlas med vägmärken eller ljussignaler

för trafiken, torde emellertid byggnadsnämnden böra ha befogenhet

att förordna om rättelse, oavsett den tidpunkt när anordningen tillkommit

och oavsett om anordningen är belägen inom område med stadsplan, byggnadsplan

eller utomplansbestämmelser. Till denna fråga skall jag återkomma

i annat sammanhang. Någon jämkning av utredningens förslag till bestämmelser

om skyldighet att söka byggnadslov föranledes ej härav. I

I en med anledning av propositionen väckt motion, I: 598, föreslogs att

byggnadslov skulle krävas för uppsättande av skyltar inte bara inom område

med stadsplan utan även inom område med byggnadsplan och utomplansbestämmelser.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 26 år 1959 erinrade (s. 108)

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 är 1962

tredje lagutskottet i denna del till en början om att de föreslagna lättnaderna

i gällande bestämmelser om byggnadslov ingalunda innebar att byggherrarna

inte i allt hade att rätta sig efter gällande lagstiftning. Det åligger, angavs

det, byggnadsnämnderna att övervaka att detta iakttages och att tillse

att rättelse sker. — Beträffande frågan om byggnadslov för skyltar o. d.

anförde utskottet:

I anledning av den i motionen I: 598 berörda frågan vill utskottet uttala

att utskottet icke finner det erforderligt alt utsträcka skyldigheten att söka

byggnadslov för uppsättning av skyltar också till områden med byggnadsplan

och utomplansbestämmelser. Gällande lagstiftning erbjuder åtskilliga

möjligheter att komma till rätta med skyltar som är störande på stads- eller

landskapsbilden eller för trafiken. Om det skulle visa sig att dessa möjligheter

är otillräckliga eller ineffektiva, bör frågan emellertid ånyo uppmärksammas

och närmare överses i därför lämpat sammanhang.

Utskottet tillstyrkte i här aktuell del propositionen och avstyrkte den

nyss berörda motionen.

Innehållet i motionerna I: 619 och II: 752

Motionärerna anger att tidigare gällande bestämmelser innebar att praktiskt

taget alla skyltar inom Stockholms stads område stod under kontroll

antingen av poliskammaren eller byggnadsnämnden. I motionerna påpekas

att den nya byggnadsstadgan medfört att skyltar uppsatta inom område,

för vilket stadsplan saknas, kommit att undandragas de lokala myndigheternas

prövning och kontroll. Inom stora, företrädesvis kronan tillhöriga delar

av det centrala Stockholm, för vilka stadsplan saknas, får — anföres

det — alltså numera alla slags skyltar och reklamanordningar uppsättas

utan att tillstånd därtill behöver inhämtas av byggnadsnämnden eller poliskammaren.

I motionerna anges härefter följande:

Byggnadsnämnden saknar givetvis ej möjlighet att med stöd av52§ byggnadsstadgan

kräva, att skyltar inom de ifrågavarande ej stadsplanelagda områdena

i Stockholm till form, färg och utförande fyller skäliga anspråk på

prydlighet och är lämpade för platsen, men med hänsyn till bl. a. de ekonomiska

konsekvenserna av att i efterhand förbjuda redan uppförda anläggningar

samt det omständliga och tidsödande arbete — ofta med överklagande

ända upp till Kungl. Maj:t — som i allmänhet är förenat med vitesförelägganden

om borttagande eller ändring av reklamanordningar har genom

den nya lagstiftningen byggnadsnämndens möjlighet att övervaka

utomhus uppsatta reklamanordningar i dessa stadsområden avsevärt försvårats

utan att detta motsvarats av någon verklig lättnad för allmänheten.

För att åstadkomma att även inom de ovannämnda områdena skyltar »till

form, färg och utförande i övrigt fyller skäliga anspråk på prydlighet och är

lämpade för platsen», bör föreskrivas skyldighet att söka byggnadslov för

uppsättande av skyltar inom huvudstadens hela område oavsett om stadsplan

finnes för området eller icke.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 är 1962

21

Innehållet i skrivelsen från Stockholms städs byggnadsnämnd

Skrivelsen har i huvudsak samma innehåll som de sist refererade

motionerna. Såsom exempel på områden, som inte är sladsplanelagda och

där alltså inte erfordras byggnadslov för uppsättande av skyltar o.d., anföres

delar av Stora och Lilla Essingen och Reimersholme, halva Långholmen,

nästan hela Djurgården och Brunnsviken samt hela Skeppsholmen

med Kastellholmen.

Övriga föreslagna ändringar i byggnadsstadgan

Tillkomsten av nuvarande 51 § 1 mom. byggnadsstadgan m. m.

I 72 § andra punkten gamla BS angavs att om bl. a. byggnad, som genom

brand eller annorledes skadats, eller eljest var av bristfällig beskaffenhet,

ej kunde istandsättas för rimlig kostnad, byggnadsnämnd ägde föreskriva

alt den helt eller delvis skulle avlägsnas.

I sitt betänkande föreslog 1951 urs byggnadsutredning att den nu gällande

bestämmelsen skulle införas. I betänkandet angavs (SOU 1957:21

s. 251) i den delen bara att förslaget upptog en nära motsvarighet till dåvarande

bestämmelse om befogenhet för byggnadsnämnd att föreskriva rivning

av brandskadad eller eljest bristfällig byggnad.

I ett remissyttrande över betänkandet förordades (jfr prop. nr 168 år

1959 s. 282) att befogenheten för byggnadsnämnd att förordna om rivning av

skulle liksom 72 § då gällande BS — avse varje byggnad, som

var bristfällig, oavsett orsaken.

I propositionen nr 168 är 1959 angav (s. 282) departementschefen i denna

del följande1:

En allmän föreskrift om befogenhet för byggnadsnämnden att föranstalta

om rivning av byggnad, som företer brister, kan uppenbarligen leda alldeles

för långt. Den nuvarande bestämmelsen torde ej heller någonsin ha

tillämpats i den omfattning, som ordalagen ger vid handen. Utredningens

förslag, som begränsats att avse byggnader, vilka genom brand eller av annan

orsak skadats i väsentlig mån och icke iståndsättes inom skälig tid,

synes bättre anpassat efter behovet. Om en byggnad eljest företer allvarligare

brister, torde 50 § ge tillräckliga möjligheter att åstadkomma rättelse.

I sitt förut omtalade utlåtande över propositionen uttalar sig tredje lagutskottet

inte särskilt i här aktuellt avseende.

Motionen 11:614

Innehållet i motionen

Motionärerna erinrar om att nya BS bl. a. avsåg att ge byggnadsnämnderna

vidgade befogenheter. På ett väsentligt område, säges det, har dock

1 Beträffande stadgandets tolkning enligt justitieombudsmannen A. Bexelius’ m. fl. kommentar

(s. 438) till bl. a. BS hänvisas till vad därom återges här nedan s. 23.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 dr 1962

byggnadsnämnderna fråntagits en väsentlig uppgift. Härefter anges i motionen:
Det

är byggnadsnämnds befogenhet att utfärda rivningsföreläggande för

sådana byggnader för vilka enligt gällande stadsplanebestäminelser ej kan

medges ombyggnad eller grundförbättring och som i många fall så förfallil

att byggnadernas utseende är direkt störande i stadsbilden. Enligt gällande

bestämmelser är det omöjligt för byggnadsnämnd att tvinga ägaren riva

sådana byggnader. Där stadsplanebestämmelser gäller för visst område är

det vanligt att befintlig äldre bebyggelse inom området ej överensstämmer

med gällande stadsplan, och då brukar byggnadsnämnd ej medge tillstånd

till annat än normalt underhåll av sådan bebyggelse. I sådant fall då ägaren

av byggnad låter denna förfalla och underlåter allt underhåll av densamma

kunde byggnadsnämnd tidigare ålägga rivning av sådana byggnader som

stod i uppenbar strid med gällande stadsplanebestämmelser. Möjligheten

att låta ruckel och fallfärdiga byggnader kvarstå utan att samhället skall

kunna göra lagliga ingripanden för att få rättelse till stånd är ur samhällets

synpunkt olycklig.

Byggnadsnämnd bör därför få sådana befogenheter att uppenbara missförhållanden

kan beivras på laglig väg.

Remissyttrandena

Byggnadsstyrelsen erinrar om innehållet — i förevarande del refererat

bär nedan s. 23 f. — i propositionen samt anger att syftet med motionen

torde bli tillgodosett genom den föreslagna ändringen i 51 § BS.

Föreningen Sveriges stadsarkitekter anför att departementschefens —

bär ovan s. 21 återgivna — uttalande i frågan i propositionen nr 168 år 1959

torde ha lett till osäkerhet i många fall om ingripande från byggnadsnämnd

är möjligt till ernående av rivning av byggnad som motionärerna

åsyftar. Föreningen finner, i likhet med motionärerna, att en ändring av 51 §

1 mom. är önskvärd i syfte att underlätta befogade ingripanden. Tillägget

bör dock enligt föreningens mening ha en allmän karaktär och avse vanvårdad

och förfallen byggnad oavsett dess belägenhet inom eller utom fastställd

stadsplan eller byggnadsplan. Erfarenheten pekar nämligen, anföres

det, på att vanprydande skjul ofta finnes strax utanför de planlagda delarna

av samhällena.

Sveriges fastighetsägareförbund redogör inledningsvis för den nu gällande

bestämmelsens tillkomsthistoria (jfr ovan s. 21) samt anför härefter

följande:

Den i motionen aktualiserade frågan har således nyligen varit föremål

för ingående överväganden varvid motionärernas ståndpunkt av lagstiftaren

avvisats, och några nya skäl som motivera en lagändring ha icke andragits.

Samhället torde vidare icke, såsom i motionen påstås, sakna möjlighet

att göra lagliga ingripanden och tvinga fastighetsägare att avlägsna

»ruckel och fallfärdiga byggnader». Om ägaren till en byggnad eftersätter

sin skyldighet enligt 50 § byggnadsstadgan att underhålla byggnaden så, att

vanprydnad icke uppkommer, kan byggnadsnämnden ingripa med ett föreläggande

att iståndsätta byggnaden, varvid byggnadsnämnden kan utsätta

s. 23 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande lir 26 år 1962

23

vile. Ett dylikt föreläggande, som vid tredska kan följas av ett nytt föreläggande

vid högre och mer kraftigt verkande vite, torde i många fall kunna

tå den effekten, att ägaren i stället för att iståndsätta byggnaden, föredrar

att riva densamma inom den föreskrivna tiden. Nämnden kan även

förordna att iståndsättande skall ske genom nämndens försorg på den

tredskandes bekostnad. I sådana extrema ytterlighetsfall, som nämnas i

motionen, torde del icke vara uteslutet att byggnadsnämnd kan ålägga

byggnadens ägare att riva byggnaden enligt 51 § byggnadsstadgan. 1 den

av A. Bexelius m. fl. utgivna kommentaren till byggnadslagstiftningen, 3

uppi. 1961, anföres (sid. 438) att föreskrift om rivning icke kan meddelas

enbart för att byggnadens underhåll blivit eftersatt utan blott om byggnaden

företer skador av den art alt rivning av byggnaden framstår som ett ur

ekonomisk synpunkt rimligare alternativ än att återställa byggnaden i godtagbart

skick samt alt det därvid torde vara likgiltigt, om orsaken till delekterna

är bristande underhåll eller t. ex. brand. Trots den ovannämnda

begränsningen av byggnadsnämndens befogenheter, synes byggnadsnämnden

sålunda icke helL sakna möjlighet att förelägga ägaren till byggnad,

som är behäftad med så allvarliga skador att det är ekonomiskt otänkbart

eller olämpligt att återställa den, att riva byggnaden. Huruvida den i kommentaren

till byggnadslagstiftningen angivna tolkningen av stadgandet i

51 § byggnadsstadgan är riklig eller ej, torde icke ha blivit närmare belyst

i praxis. I avvaktan härpå synes det icke påkallat att ge byggnadsnämnd

vidsträcktare befogenheter än de som byggnadsnämnden har sedan den 1

juli 1960.

Slutligen må framhållas, alt motionärernas hemställan, sådan den i motionen

preciserats, går avsevärt längre än vad motionärerna från början

synes ha avsett. Motionen syftar till att ge byggnadsnämnd sådana befogenheter

att »uppenbara missförhållanden kan beivras på laglig väg» under

det att motionen utmynnar i en hemställan om sådan ändring av byggnadsstadgan

att byggnadsnämnd får befogenhet att förordna om rivning av

byggnad som ägaren underlåter att »underhålla på ett nöjaktigt sätt». EU

tjänligt medel att komma till rätta med sådana förhållanden har byggnadsnämnd

som nämnts redan genom stadgandena i 50 § och 70 § 2 st. byggnadsstadgan.

Fastighetsägareförbundet hemställer avslutningsvis om avslag å motionen.

Departementschefens uttalanden i propositionen

Departementschefen påpekar att under den tid av omkring ett och ett

halvt år, som byggnadsstadgan varit gällande, tvekan om bestämmelsernas

innebörd yppats på några punkter. Det syntes, enligt departementschefen,

lämpligt att frågan om förtydligande av stadgans bestämmelser i de delarna

upptogs i förevarande sammanhang. Härefter anföres följande:

»I 51 § 1 mom. BS är stadgat, att byggnadsnämnden, om byggnad genom

brand eller annorledes blivit skadad i väsentlig mån och ej blir iståndsatt

inom skälig tid, äger, om så prövas erforderligt, föreskriva, alt byggnaden

skall rivas. Under tiden närmast efter stadgans ikraftträdande var det föremål

för delade meningar huruvida stadgandet i fråga kunde tillämpas jämväl

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1962

i det fall, att byggnad blivit bristfällig till följd av vanvård eller annan sådan

omständighet, utan att man kunde peka på att den blivit skadad genom

brand eller annan därmed jämförlig händelse. Numera torde visserligen

rättspraxis ha stannat i den enligt min mening riktiga uppfattningen av

stadgandets innebörd, att även andra allvarliga skador på byggnad än sådana,

som orsakats av naturhändelser, kan tagas i betraktande, när det

gäller att avgöra, om rivningsföreläggande skall meddelas, men att sådant

föreläggande icke bör komma i fråga, om det framstår som ett ur ekonomisk

synpunkt rimligt alternativ att i stället iståndsätta byggnaden. Till

undvikande av framtida missförstånd vill jag dock förorda en jämkning

av texten i paragrafen, så att däri tydligt utsäges, att rivningsföreläggande

kan meddelas när byggnad är att anse såsom förfallen på grund av vanvård.

Ett förtydligande synes också vara önskvärt av den förut omnämnda

bestämmelse i 70 § BS, som ger byggnadsnämnd befogenhet att meddela

föreläggande vid vite eller annat äventyr, om byggnad uppförts eller annan

anordning vidtagits utan byggnadslov, där sådant erfordras, eller i strid

mot godkända ritningar eller av byggnadsnämnden meddelade eller eljest

gällande föreskrifter. Stadgandets formulering har nämligen ansetts ge

utrymme för tvekan, huruvida detsamma är tillämpligt i fall, då den olovligt

vidtagna åtgärden varken innebär uppförande av byggnad eller vidtagande

av annan fysisk anordning utan består t. ex. i att en byggnad

eller del därav tages i anspråk för annat ändamål än det, vartill byggnaden

förut varit använd eller som finns angivet å fastställd ritning. Jämkningen

synes lämpligen kunna ske genom att orden »annan anordning

vidtagits» utbytes mot orden »annan åtgärd vidtagits». I konsekvens

härmed och för att bereda tillfälle att, där så erfordras, rikta föreläggandet

även mot annan än byggnadens eller anordningens ägare torde jämväl

den jämkningen böra vidtagas i paragrafen, att skyldigheten att ändra

eller undanröja det utförda förklaras ankomma på »ägaren av den fastighet,

byggnad eller anordning, varom fråga är».

Vidare synes en redaktionell jämkning vara påkallad i 72 § första

stycket BS till utmärkande av att stadgandet är tillämpligt icke blott när

byggnadsnämnd antagit förslag till ändring av stadsplan eller byggnadsplan

utan jämväl då byggnadsnämnden antager sådan plan för tidigare

icke planlagt område.

De nu angivna jämkningarna i lydelsen av 51 § 1 mom. samt 70 och 72

§§ BS torde böra vidtagas samtidigt med de av mig tidigare förordade ändringarna

i nämnda stadga. Förslag till författningstext har upprättats inom

kommunikationsdepartementet.»

s. 25 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1962

Utskottet

25

Föreslagen ändring av 34 § BS

Såsom av den tidigare redogörelsen närmare framgår, skall enligt 1959

års byggnadsstadga förslag till tomtindelning liksom ändring eller upphävande

därav utställas till granskning under viss minsta tid. Sakägare,

som inte åtnöjes med förslaget, äger under utställningstiden framställa anmärkning

mot detta. I syfte att markägarna skall få kännedom om den avsedda

tomtindelningen och sålunda beredas tillfälle att tillvarataga sina

intressen med avseende å densamma, har i 34 § BS föreskrivits att underrättelse

om förslag till sådan indelning — med smärre undantag som framgår

av 17 § 4 mom. BS — skall tillställas samtliga ägare av mark i kvarter,

som beröres av förslaget. Det må anmärkas att, till följd av föreskrift i

74 § BS, underrättelse jämväl skall tillställas den, som innehar fast egendom

med tomträtt eller med ständig eller ärftlig besittningsrätt1.

Den nuvarande bestämmelsen innebär viss utsträckning av underrättelseskyldigheten

i förhållande till vad som gällde enligt 1947 års byggnadsstadga.

Detta förhållande får emellertid ses mot bakgrunden av bl. a.

den omständigheten att byggnadsnämnds befogenhet att ändra fastställd

tomtindelning avsevärt vidgats genom 1959 års stadga.

Såsom departementschefen närmare utvecklat, motiverades regeln om

att alla markägare inom ett kvarter skall underrättas om tomtindelningsförrättning

främst med att det oftast är svårt att i förväg avgöra hur en

tilltänkt åtgärd kommer att verka för övriga ägare av mark i kvarteret.

I sitt ovan omnämnda utlåtande nr 26/1959 fann tredje lagutskottet det

med hänsyn härtill från såväl rättssäkerhetssynpunkt som praktisk synpunkt

mest ändamålsenligt att underrättelse tillställdes samtliga ägare av

mark.

I propositionen föreslås nu att sådan underrättelse inte skall erfordras

till markägare, som uppenbarligen inte beröres av tomtindelningsförrättningen.

Ändringsförslaget har föranletts av en framställning från stadsförbundet.

Såsom närmare framgår av propositionen, har till stöd för

denna framställning främst åberopats att den nuvarande regeln medför

arbete och kostnader i onödan för berörda myndigheter i de fall, där ändringen

bara har betydelse för en del av ett kvarter. Det har därjämte angivits

att det ibland väcker irritation hos personer, som till följd av mottagen

underrättelse vållas besvär och kostnader för att taga del av ett

förslag, som i realiteten inte berör dem.

I motionerna 1:620 och II: 751 har hemställts att riksdagen måtte avstyrka

den föreslagna ändringen. Motionärerna har härvid bl. a. påpekat

att de med det nuvarande systemet förenade olägenheterna är små liksom

1 När i fortsättningen talas om markägare avses jämväl personer, som innehar mark med

här angiven besittningsrätt.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1962

att, med hänsyn till den ringa omfattning i vilken befrielse från underrättelseplikt

avses skola gälla, den praktiska nyttan av reformen torde vara

obetydlig. Förslaget anges vidare framför allt innebära avsevärda nackdelar

från rättssäkerhetssynpunkt.

Den nuvarande regeln har, såsom av det föregående torde framgå, tillkommit

för att tillgodose rättssäkerheten, och utskottet finner det vara av

väsentlig vikt att hänsynen härtill inte eftersättes. Departementschefen har

emellertid med skärpa betonat vikten av alt, även med den avsedda nya

lydelsen av stadgandet, underrättelsen tillställes »alla markägare inom

kvarteret, som möjligen kan i något hänseende beröras av den tilltänkta

lomtindelningsåtgärden». För att kallelse till en markägare i kvarteret

skall kunna underlåtas, erfordras således att visshet förefinnes därom att

förslaget inte ens teoretiskt har betydelse för denne. Den föreslagna ändringen

har också i författningstexten fått en sådan utformning att utrymme

inte torde förefinnas för missförstånd med avseende å tolkningen. Under

sådana omständigheter anser utskottet att rättssäkerhetssynpunkterna i

erforderlig mån tillgodosetts. Utskottet finner därför att den föreslagna,

av praktiska hänsyn betingade förenklingen av underrättelseförfarandet

kan tillstyrkas. I konsekvens härmed tillstyrker utskottet jämväl den ändring,

som departementschefen i övrigt förordat i det förevarande stadgandet.

I anledning av vad stadsbyggnadskontoret anfört om de nackdelar, som

onödiga underrättelser kan medföra för sakägarna, har byggnadsstyrelsen

i sitt remissyttrande angivit att denna olägenhet i viss mån borde kunna

minskas, om underrättelsen jämväl innehöll uppgift om vad tomtindelningsförrättningen

innebär. Utskottet vill framhålla att en d}dik uppgift

i underrättelse om förslag till tomtindelning även i andra fall kan vara av

värde för sakägarna. De torde nämligen därigenom lättare på ett tidigt

stadium kunna bilda sig en uppfattning om tomtindelningsförslagets betydelse

för deras del. Byggnadsnämnden torde å sin sida vinna den fördelen

att antalet förfrågningar hos densamma minskas. Det synes därför

önskvärt att, där så utan större olägenhet kan ske, uppgift om förslagets

innebörd intages i de ifrågavarande underrättelserna.

Föreslagen ändring av 58 § BS

Jämlikt 54 § 1 mom. BS erfordras inom stadsplanelagt område byggnadslov

för uppsättande eller väsentlig ändring av skylt eller ljusanordning1.

Byggnadslov innebär, såsom närmare utvecklats i propositionen,

enligt gängse uppfattning ett definitivt ståndpunktstagande till byggföretaget

från byggnadsnämndens sida. Det må dock anmärkas att en undantagsbestämmelse

om tidsbegränsat byggnadslov förekommer i 56 § 2 mom.

andra stycket BS.

1 När i fortsättningen ordet skylt användes, avses — om annat ej angives — jämväl ljusanordning.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1962

27

Departementschefen påpekar att byggnadsnämnds möjligheter att, sedan

byggnadslov meddelats, i efterhand ingripa mot skyltar, som till

följd av ändrade förhållanden blir till olägenhet i trafiken eller som eljest

visar sig olämpliga, således är mycket begränsade. Det framhålles också

att man inte alltid vid beviljande av byggnadslov för skylt med säkerhet

kan bedöma, huruvida anordningen är lämpad att bibehållas under längre

tid. Detta medför att man ofta måste tillämpa större restriktivitet än som

skulle vara nödvändig, om man hade möjlighet att rätta till eventuella

missgrepp i efterhand. Ett behov av att byggnadsnämnderna på detta område

får friare händer har därför enligt departementschefen givit sig till

känna. I propositionen anges jämväl att i detta syfte på vissa håll tendenser

gjort sig gällande att uppställa begränsningar med avseende å byggnadslovens

giltighet, vilka inte torde vara avsedda i författningarna.

Departementschefen har på anförda skäl föreslagit införande av möjlighet

för byggnadsnämnd att tidsbegränsa byggnadslov för skyltar. Härvid

anges att vad som erfordras i stort sett blott torde vara en möjlighet att

vid behov kunna framdeles förordna om borttagande eller ändring av större

och mera iögonenfallande anordningar, som tenderar att dominera stadsbilden,

samt av vissa ljusskyltar och andra ljusanordningar, vilka i framtiden

blir till olägenhet för trafiken eller från annan synpunkt.

I motionerna I: 620 och II: 751 har hemställts om avstyrkande av propositionen

också i denna del. Härvid har i huvudsak åberopats att något

egentligt reformbehov inte föreligger och att risk förefinnes att möjligheten

att tidsbegränsa byggnadslov kommer att missbrukas. Motionärerna

har också ifrågasatt om förslaget inte står i strid med byggnadslagstiftningens

grunder.

Utskottet erinrar i denna del om att departementschefen särskilt framhållit

att huvudregeln alltjämt bör vara att byggnadslov är definitivt och

inte kan ryggas av byggnadsnämnd. Utskottet vill för sin del understryka

detta uttalande liksom vad departementschefen ytterligare anfört om de särskilda

förutsättningar, som bör föreligga för att tidsbegränsning skall tillgripas.

Här må vidare anmärkas att de allmänna reglerna för prövning av

ansökan om byggnadslov, vilka är intagna i 56 och 57 §§ BS, självfallet

också utgör grunden för bedömningen av om tidsbegränsning av ett byggnadslov

i det särskilda fallet kan anses påkallad. Något utrymme torde

sålunda inte förefinnas för byggnadsnämnd att, som motionärerna anger,

»för alla eventualiteters skull föreskriva tidsbegränsning utan att konkreta

stadsplanemässiga skäl föreligger vid beslutstillfället».

Med hänsyn till vad sålunda anförts och då — såsom i propositionen

närmare angivits — ett reformbehov i syfte att kunna vidga tillståndsgivningen

synes föreligga, finner utskottet sig kunna tillstyrka att möjlighet

att tidsbegränsa byggnadslov för skyltar införes i BS.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1962

Den föreslagna regelns karaktär av undantagsbestämmelse och den

allmänna restriktivitet vid tillämpningen därav, som förordats, synes emellertid

böra komma till uttryck jämväl i författningstexten. Enligt utskottets

mening synes därför 58 § 2 mom. BS lämpligen böra erhålla följande

lydelse:

De partementsför slaget:

2 mom. Vid byggnadslov--

Byggnadslov, som avser uppsättande

eller väsentlig ändring av

skylt eller ljusanordning, må begränsas

att avse rätt att bibehålla

skylten eller anordningen viss tid.

Byggnadsnämnden äger på ansökan

medgiva förlängning av tiden.

Utskottets förslag:

— villkorets fullgörande.

Byggnadslov, som avser uppsättande

eller väsentlig ändring av

skylt eller ljusanordning, må, när

särskilda skäl därtill är, begränsas

att avse rätt att bibehålla skylten

eller anordningen viss tid. Byggnadsnämnden

äger på ansökan medgiva

förlängning av tiden.

I denna del vill utskottet slutligen anmärka, att jämväl praktiska skäl

synes tala för restriktivitet i fråga om bruket av tidsbegränsning vid tillståndsgivningen.

Förtecknande och omprövning av sålunda begränsade

byggnadslov torde nämligen — i den mån institutet skulle komma till

mera vidsträckt användning — kunna förväntas medföra ett inte obetydligt

merarbete för byggnadsnämnderna.

Fråga om generell skyldighet att söka byggnadslov för skyltar i Stockholm

Såsom av departementschefens redogörelse för gällande bestämmelser

framgår (ovan s. 12), föreligger skyldighet att söka byggnadslov för skyltar

bara inom stadsplanelagt område. Vissa möjligheter förefinnes dock,

såsom jämväl angivits i den nyssnämnda redogörelsen, att komma till rätta

med från allmän synpunkt olämpliga sådana anordningar inom område,

där stadsplan ej gäller.

I motionerna I: 619 och II: 752 påtalas att den nuvarande ordningen

beträffande ej stadsplanelagt område medför avsevärda nackdelar för

Stockholms del, eftersom stadsplan saknas för stora partier av de centrala

delarna av staden. Motionärerna — liksom byggnadsnämnden i Stockholm

i sin skrivelse till utskottet — anser därför att riksdagen hos Kungl. Maj:t

bör hemställa om införande av bestämmelse i BS av innebörd att byggnadslov

skall erfordras för uppsättande av skylt inom Stockholms hela

område.

Frågan om byggnadslov för skyltar utom stadsplanelagt område var

föremål för ingående överväganden vid tillkomsten av den nuvarande

s. 29 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1962

29

byggnadstadgan (jfr ovan s. 18 ff.). Departementschefen fann härvid att

goda skäl kunde åberopas till stöd för att frågan borde vara reglerad på

samma sätt inom alla områden, som är avsedda för tätbebyggelse. Eftersom

några olägenheter med det gällande systemet inte försports, fann departementschefen

emellertid inte då skäl att utsträcka bestämmelsernas

giltighetsområde. I anledning av väckta motioner angav tredje lagutskottet

i sitt förut omtalade utlåtande nr 26/1959 bl.a. att gällande lagstiftning

erbjöd åtskilliga möjligheter att komma till rätta med störande skyltar.

Därest dessa möjligheter skulle visa sig otillräckliga eller ineffektiva, fann

emellertid utskottet att frågan om utsträckande av skyldigheten att söka

byggnadslov jämväl till områden med byggnadsplan och utomplansbestämmelser

ånyo borde uppmärksammas och närmare överses i därför lämpat

sammanhang.

I anledning av här förevarande motioner finner utskottet — som anser

att det förevarande problemet inte är begränsat till huvudstaden — anledning

nu föreligga för riksdagen att hos Kungl. Maj :t hemställa om

övervägande av sådan utsträckning av skyldigheten att söka byggnadslov,

vilken utskottet i sitt nyss angivna utlåtande angav kunna bli erforderlig.

Föreslagen ändring av 51 § 1 inom. BS samt motionen II: 614

Departementschefen har i denna del förklarat att, till undvikande av

framtida missförstånd, förtydligande synes böra ske av bestämmelserna

i 51 § 1 mom. BS, så att därav klart framgår att byggnadsnämnd må

meddela föreläggande om rivning av byggnad, som på grund av vanvård

är att anse som förfallen. Anledningen till förslaget uppges vara att det

under tiden närmast efter stadgans ikraftträdande var föremål för delade

meningar huruvida stadgandet kunde tillämpas jämväl i det fall, att byggnad

blivit bristfällig till följd av vanvård eller annan sådan omständighet,

utan att man kunde peka på att skadan uppkommit genom brand eller

därmed jämförlig händelse.

Såsom Föreningen Sveriges stadsarkitekter i sitt remissyttrande angivit,

torde den påtalade osäkerheten ha föranletts av ett departementschefsuttalande

(jfr ovan s. 21) i propositionen nr 168/1959. Förut har angivits, att

motsvarande stadgande i 1947 års BS ej uppställde krav på att bristfälligheten

skulle vara förorsakad av särskild händelse. Av 1951 års byggnadsutrednings

motiv till den nuvarande bestämmelsen synes framgå (jfr ovan

s. 21) att de nya reglerna inte avsåg att medföra någon saklig ändring i

förhållande till de äldre bestämmelserna. Mot bakgrunden härav finner

utskottet departementschefens nyss berörda, i anledning av ett remissyttrande

gjorda uttalande böra så förstås att rivningsföreläggande allenast

får tilllgripas om byggnad skadats i väsentlig mån, medan andra brister,

även om de i och för sig är av allvarlig beskaffenhet, inte konstituerar rätt

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1962

att förordna om rivning. Avsikten torde således inte ha varit att uppställa

något krav på att skadan skulle ha orsakats av särskild händelse.

Utskottet vill erinra om att departementschefen nu uttalat att rivningsföreläggande

inte bör komma i fråga, om det framstår som ett rimligt

alternativ att i stället iståndsätta byggnaden. I den förut omtalade bestämmelsen

i 1947 års BS angavs, enligt vad ovan återgivits (s. 21), särskilt

att ett villkor för rivningsföreläggande var att byggnaden inte kunde

iståndsättas för rimlig kostnad. Enligt utskottets mening hör denna förutsättning

— såsom departementschefen ock torde ha åsyftat — alltjämt

gälla såsom ett oeftergivligt krav för att förordnande om rivning skall få

meddelas. Med den i författningstexten brukade lokutionen att byggnad

skall vara att »anse som förfallen» torde detta villkor också komma till

uttryck i BS.

Utskottet finner sig förty kunna tillstyrka det i förevarande del genom

propositionen framlagda förslaget.

I motionen II: 614 hemställes om åtgärd till ernående av sådan ändring

i BS att byggnadsnämnd erhåller befogenhet att förelägga rivning av byggnad,

som står i strid med gällande stadsplan och som ägaren underlåter

att underhålla på ett nöjaktigt sätt.

Vad motionärerna anfört till stöd för sin hemställan synes giva vid

handen att den i motionen önskade ändringen blivit tillgodosedd genom

departementschefens förslag i denna del.

I den mån motionärernas hemställan kan anses innebära förslag om

mer vittgående befogenhet för byggnadsnämnd än som föreslagits i propositionen

finner utskottet, såsom av det ovanstående torde framgå, motionen

höra avstyrkas.

Övriga ändringsförslag samt ikraftträdandet

Utskottet tillstyrker författningsförslaget jämväl i de delar, som icke

här ovan särskilt behandlats.

På sålunda anförda skäl får utskottet hemställa,

att riksdagen

A. — med avslag å motionerna I: 620 och II: 751 i vad de

avser avstyrkande av den föreslagna ändringen i 34 § byggnadsstadgan

— i anledning av Kungl. Maj :ts förslag angående

kallelser i tomtindelningsärenden

B. — med avslag å motionerna I: 620 och II: 751 i vad de

avser avstyrkande av det föreslagna tillägget till 58 § byggnadsstadgan

— i anledning av Kungl. Maj :ts förslag angående

s. 31 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1962

31

införande av möjlighet att tidsbegränsa byggnadslov för

skyltar och därmed jämförliga anordningar

C. — i anledning av motionerna I: 619 och II: 752 — beträffande

byggnadslov för skyltar och därmed jämförliga anordningar

på område med byggnadsplan eller utomplansbestämmelser
D.

— med avslag å motionen II: 614 i vad den må innebära

yrkande om ändring i 51 § byggnadsstadgan utöver vad

Kungl. Maj :t föreslagit — i anledning av Kungl. Maj :ts förslag

angående befogenhet för byggnadsnämnd att meddela föreläggande

om rivning av förfallen byggnad

E. i anledning av vad i övrigt föreslagits av Kungl. Maj:t

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t såsom sin mening giva

till känna vad utskottet i utlåtandet anfört.

Stockholm den 26 april 1962

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Göran Karlsson,

Kristiansson, Knut Johansson*, Åkesson, Holmberg* och Ernst Olsson*;

från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, Nyberg, Johansson

i öckerö*, Svenning, Wachtmeister*, Grebäck, Svanberg och Hammarberg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1962:205 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till kungörelse om ändring i byggnadsstadgan den SO december 1959 a1 i texten