Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till kungörelse om ändring i byggnadsstadgan den 30 december 1959
1962-04-26 · 31 sidor, varav 29 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 29 av 31 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1962:26, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till kungörelse om ändring i byggnadsstadgan den 30 december 1959
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1962
1
Nr 26
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till kungörelse om ändring i byggnadsstadgan
den 30 december 1959 (nr 612) dels ock i ämnet
väckta motioner.
Genom en den 2 mars 1962 dagtecknad proposition, nr 87, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagt, i statsrådet fört protokoll, anhållit
om riksdagens yttrande över följande
Förslag
till
Kungörelse om ändring i byggnadsstadgan den 30 december 1959 (nr 612)
Härigenom förordnas, att 34 § 2 mom., 51 § 1 mom. och 58 § 2 mom. samt
70 och 72 §§ byggnadsstadgan den 30 december 1959 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
34 §
2 mom. Förslag till tomtindelning
skall genom byggnadsnämndens
försorg utställas till granskning
under viss tid, minst tre veckor;
och äger den, som ej åtnöjes
med förslaget, att under samma tid
framställa anmärkning däremot hos
nämnden. Utställande erfordras dock
icke, om samtliga ägare av mark
inom kvarteret skriftligen medgivit
att dylikt förfarande ej tillämpas.
Om utställande av förslag till
tomtindelning skola ägarna av mark
inom kvarteret underrättas på sätt
i 17 § 4 mom. första stycket sägs.
Är markägares vistelseort okänd och
finnes ej någon, som veterligen äger
(Föreslagen lydelse)
2 mom. Förslag till tomtindelning
skall genom byggnadsnämndens
försorg utställas till granskning
under viss tid, minst tre veckor;
och äger den, som ej åtnöjes
med förslaget, att under samma tid
framställa anmärkning däremot hos
nämnden. Utställande erfordras dock
icke, om samtliga ägare av mark
inom kvarteret eller, där förslaget
uppenbarligen berör blott vissa
markägare, dessa skriftligen medgivit
att dylikt förfarande ej tilllämpas.
Om utställande av förslag till
tomtindelning skola ägarna av mark
inom kvarteret underrättas på sätt
1—3520 62 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 saml. 3 avd. Nr 26
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1962
(Gällande lydelse)
att fora talan för honom, skall kungörelse
om utställandet före den
bestämda tidens början ske i den
eller de tidningar, i vilka kommunala
meddelanden för orten införas.
Vidtages ändring--
(Föreslagen lydelse)
i 17 § 4 mom. första stycket sägs,
dock att underrättelse icke erfordras
till markägare, som uppenbarligen
ej beröres av förslaget. Är markägares
vistelseort okänd och finnes
ej någon, som veterligen äger att
föra talan för honom, skall kungörelse
om utställandet före den bestämda
tidens början ske i den eller de
tidningar, i vilka kommunala meddelanden
för orten införas.
motsvarande tillämpning.
51 §.
1 mom. Har byggnad genom brand
eller annorledes blivit skadad i väsentlig
mån och blir den ej iståndsatt
inom skälig tid, äger byggnadsnämnden,
om så prövas erforderligt,
föreskriva att byggnaden skall rivas.
1 mom. Har byggnad genom brand
eller annorledes blivit skadad i väsentlig
mån eller är den på grund av
vanvård att anse som förfallen och
blir den ej iståndsatt inom skälig
tid, äger byggnadsnämnden, om så
prövas erforderligt, föreskriva att
byggnaden skall rivas.
58
2 mom. Vid byggnadslov--
70
Har byggnad uppförts eller annan
anordning vidtagits utan byggnadslov,
där sådant erfordras, eller i strid
mot godkända ritningar eller av
byggnadsnämnden meddelade eller
eljest gällande föreskrifter, är byggnadens
eller anordningens ägare
§•
— villkorets fullgörande.
Byggnadslov, som avser uppsättande
eller väsentlig ändring av
skylt eller ljusanordning, må begränsas
att avse rätt att bibehålla
skylten eller anordningen viss tid.
Byggnadsnämnden äger på ansökan
medgiva förlängning av tiden.
§•
Har byggnad uppförts eller annan
åtgärd vidtagits utan byggnadslov,
där sådant erfordras, eller i strid
mot godkända ritningar eller av
byggnadsnämnden meddelade eller
eljest gällande föreskrifter, är ägaren
av den fastighet, byggnad eller
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1962
3
(Gällande lydelse)
skyldig att undanröja eller ändra
det utförda i den mån nämnden
finner nödigt att meddela föreläggande
därom. Vid meddelande av
föreläggande må utsättas vite eller
föreskrivas det äventyr, att åtgärden
i händelse av tredska verkställes
genom nämndens försorg på den
tredskandes bekostnad. Föreläggande
må meddelas ändå att handräckning
kan beviljas enligt 148 § byggnadslagen.
Underlåter någon —
(Föreslagen lydelse)
anordning, varom fråga år, skyldig
att undanröja eller ändra det utförda
i den mån nämnden finner nödigt
att meddela föreläggande därom. Vid
meddelande av föreläggande må utsättas
vite eller föreskrivas det äventyr,
att åtgärd till vinnande av rättelse
i händelse av tredska verkställes
genom nämndens försorg på den
tredskandes bekostnad. Föreläggande
må meddelas ändå att handräckning
kan beviljas enligt 148 § byggnadslagen.
— stycket sägs.
72
Kommunens styrelse äger på
kommunens vägnar överklaga länsstyrelsens
beslut i ärende rörande
av byggnadsnämnd antaget förslag
till ändring av stadsplan eller byggnadsplan
eller till tomtindelning
eller ändring därav, såframt ej klagan
på grund av stadgandet i 150 §
tredje stycket byggnadslagen är utesluten,
och må även eljest i sådant
ärende föra kommunens talan och
bevaka dess rätt.
Mot beslut
§•
Kommunens styrelse äger på
kommunens vägnar överklaga länsstyrelsens
beslut i ärende rörande
av byggnadsnämnd antaget förslag
till stadsplan, byggnadsplan eller
tomtindelning eller ändring därav,
såframt ej klagan på grund av stadgandet
i 150 § tredje stycket byggnadslagen
är utesluten, och må även
eljest i sådant ärende föra kommunens
talan och bevaka dess rätt.
---denne bestämmer.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1962. I
I samband med propositionen har utskottet behandlat dels en före piopositionens
avlämnande i andra kammaren väckt motion, nr 614, av herrar
Larsson i Umeå och Löfroth, dels ock fyra i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen i första kammaren nr 619 av herr Gei jer, Lennart,
m. fl. samt nr 620 av herrar Virgin och Birke ävensom i andra kammaren
nr 751 av herr Bohman samt nr 752 av herr Lindkvist m. fl.
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1962
I anledning av propositionen har till utskottet inkommit en den 23 mars
1962 dagtecknad skrift från Stockholms stads byggnadsnämnd. Häri
hemställes på anförda skäl »att utskottet i sitt yttrande till riksdagen över
Kungl. Maj:ts proposition nr 87 ville föreslå, att i byggnadsstadgan intages
bestämmelse om skyldighet att söka byggnadslov för uppsättande av skyltar
och andra reklamanordningar i Stockholms stads hela jurisdiktionsområde».
Motionsyrkandena m. m.
I motionen II: 614 hemställes »att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära sådan ändring i byggnadsstadgan att byggnadsnämnd
erhåller befogenhet att förelägga rivning av sådana byggnader som
står i strid med gällande stadsplaner och som ägaren underlåter att underhålla
på ett nöjaktigt sätt».
över motionen har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver
inhämtat utlåtande från byggnadsstyrelsen. På begäran av utskottet
har yttranden över motionen därjämte avgivits av Föreningen Sveriges
stadsarkitekter och Sveriges fastighetsägareförbund.
I motionerna I: 619 och II: 752, som är likalydande1, hemställes »att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t föreslå sådan ändring
i byggnadsstadgan, att skyldighet föreskrives att söka byggnadslov för uppsättande
av skyltar och andra reklamanordningar inom Stockholms stads
hela jurisdiktionsområde».
I motionerna I: 620 och II: 751, som jämväl är likalydande1, hemställes
»att riksdagen måtte avstyrka de i propositionen nr 87 framlagda förslagen
till ändring av 34 och 58 §§ byggnadsstadgan».
För motionernas huvudsakliga innehåll lämnas redogörelse nedan. Beträffande
motionärernas fullständiga uttalanden hänvisas till motionerna.
Propositionens huvudsakliga innehåll
Det vid propositionen fogade författningsförslaget har till syfte dels att
något minska antalet underrättelser till markägare i samband med utställande
av förslag till tomtindelning och dels att möjliggöra att byggnadslov
för uppsättande eller väsentlig ändring av skylt eller ljusanordning
inom område med stadsplan förenas med villkor rörande den tid, under
vilken skylten eller anordningen får bibehållas. Härjämte avses att i författningstexten
angiva att byggnadsnämnd skall ha befogenhet föreskriva
om rivning av byggnad, som på grund av vanvård är att anse som förfallen
och ej blir iståndsatt inom skälig tid.
1 Endast motionerna I: 619 och II: 751 är tryckta i sin helhet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 är 1962
Propositionens tillkomsthistoria
I denna del hänvisas till propositionen s. 5.
Gällande författningar
Beträffande de i samband med propositionen aktuella författningarna
hänvisas till den å s. 6 i propositionen verkställda redovisningen.
Kallelser i tomtindelningsärenden
Propositionens innehåll i denna del
Vissa gällande bestämmelser, stadsförbundets hemställan och remissyttrandena
I
fråga om de i sammanhanget väsentliga författningsbestämmelserna
hänvisas till propositionen s. G f.
I skrivelse den 16 december 1960 hemställde Svenska stadsförbundet om
viss ändring av bestämmelserna i 34 § 2 mom. BS i syfte att nedbringa antalet
markägarunderrättelser i tomtindelningsärenden. Beträffande det närmare
innehållet i framställningen och därvid fogade handlingar hänvisas till
propositionen s. 7 ff.
Stadsförbundets framställning gjordes till föremål för remissbehandling.
Redogörelse för därvid avgivna yttranden lämnas å s. 9 ff. i propositionen.
Departementschefen
Departementschefen erinrar till en början om att bestämmelserna i 34 §
BS rörande kallelser i tomtindelningsärenden var föremål för en ganska
ingående behandling i samband med de år 1959 företagna ändringarna i
byggnadslagstiftningen.
Departementschefen anför härefter följande:
»Nuvarande bestämmelser i ämnet grundar sig på förslag, som framlades
av 1951 års byggnadsutredning i dess år 1957 avgivna betänkande
»Förenklad byggnadslagstiftning» (SOU 1957:21). I samband med remiss
till lagrådet av ett på grundval av samma betänkande utarbetat förslag
till lag om ändring i byggnadslagen framhöll jag, att föreskrifterna
i byggnadsstadgeförslaget om att alla markägare inom kvarteret skulle
kallas till tomtindelningsförrättning kunde anses motiverade av att det
oftast var svårt att i förväg avgöra, hur en tilltänkt åtgärd kom att inverka
för övriga ägare av mark inom kvarteret (prop. 1959: 168 s. 242). I
anledning av propositionen väcktes inom riksdagen två motioner (I: 599
och II: 714), i vilka hävdades att det var opraktiskt och onödigt att under
alla förhållanden betrakta samtliga ägare av mark inom ett kvarter såsom
opaginerad Kontrollera mot PDF
(> Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1962
sakägare vid tomtindelning samt att sakägarekretsen borde begränsas på
samma sätt som i äldre rätt. Tredje lagutskottet, dit såväl propositionen
som motionerna hänvisades, framhöll (L3 U 26 s. 139), att möjligheten
att göra ändring i fastställd tomtindelning betydligt vidgades genom den
vid 1959 års riksdag föreslagna lagstiftningen. Utskottet ansåg det därför
vara av vikt att alla, som berördes av en sådan åtgärd, blev underrättade
därom. Situationen kunde enligt utskottet i ett givet fall tänkas vara den,
att man ganska lätt kunde ange vissa sakägare, som utan minsta tvekan
var »berörda», och likaledes vissa andra, som lika säkert ej var »berörda»,
men att det sannolikt ofta fanns också en tredje kategori, nämligen den
om vilken man icke med säkerhet kunde säga om den var berörd eller ej.
Då det dessutom kunde antagas många gånger bli svårt att i förväg avgöra
vilken påföljd en viss tomtindelningsändring kunde komma att få, syntes
det utskottet ur såväl rättssäkerhetssynpunkt som praktisk synpunkt
mest ändamålsenligt att underrättelse tillställdes alla markägare inom
kvarteret. Riksdagen lämnade uttalandet utan erinran (Rskr 358).
Den uppfattning om lämpligaste utformningen av hithörande bestämmelser,
som sålunda kom till uttryck vid tillkomsten av BS, vinner stöd
vid jämförelse med de i BL förekommande grundläggande bestämmelserna
om tomtindelning. Den i 29 § BL givna regeln om att tomtindelning
såvitt möjligt skall ske i ett sammanhang för hela kvarteret är uppenbarligen
motiverad av att lagstiftaren ansett det vanskligt att i förväg bedöma,
hur en partiell tomtindelning återverkar på möjligheterna att åstadkomma
en lämplig fastighetsbildning och bebyggelse inom återstoden av
kvarteret. Möjlighet finns visserligen att låta tomtindelning avse endast
en del av ett kvarter, men för att så skall få ske har i lagen angivits
såsom uttrycklig förutsättning, att återstoden av kvarteret kan indelas
till lämpliga tomter. Huruvida denna förutsättning är för handen
låter sig icke avgöras på grundval av formella kriterier utan förutsätter
en prövning i sak av frågan om sättet för tomtindelningens utförande
med beaktande bl. a. av vad stadsplanen föreskriver rörande kvarterets
bebyggande. Från principiell synpunkt är det önskvärt, att förrättningsmannens
avgörande, i den mån det berör sakliga spörsmål av här angiven
art, icke sker utan att samtliga de markägare, på vilkas rätt avgörandet
teoretiskt kan inverka, får tillfälle att framföra sina synpunkter på frågan.
Måhända kan det rentav göras gällande, att den i BS föreskrivna begränsningen
av underrättelseskyldigheten till att avse ägare av mark inom
kvarteret är alltför snäv och bör utvidgas att avse ägare av mark i angränsande
gata samt i vissa fall även ägare av mark i annat närbeläget kvarter.
Detta synes dock vara att gå onödigt långt med hänsyn bl. a. till att intressenter
av de sist åsyftade kategorierna förut erhållit tillfälle att yttra
sig i samband med utställandet av stadsplanen för området och i vissa fall
även erhåller underrättelse om den efterföljande tomtmätningsförrätt
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 ur 1962 7
ningen. I stadsplanen avgöres grunderna för markens användning, och i
samband med tomtmätningsförrättningen kontrolleras de privaträttsliga
äganderättsförhållandena. Det mellanliggande ledet, nämligen den administrativa
tomtindelningen, synes knappast vara av sådant intresse för
ägare av gatumark och ägare av mark i närbelägna kvarter, att dessa bör
kallas även till tomtindelningsförrättningen. Mot den nuvarande begränsningen
av sakägarbegreppet till att omfatta endast ägare av mark inom
det byggnadskvarter, som tomtindelningen avser, synes därför några
vägande erinringar icke kunna göras.
Frågan kan således begränsas till huruvida det är möjligt att ytterligare
minska kretsen av dem, som skall erhålla underrättelse om tomtindelningsförrättning.
Härvid torde det vara lämpligt att skilja mellan det fall, att
mark tomtindelas för första gången, och det fall, då fråga är om ändring
av förut bestående tomtindelning.
Vid tomtindelning av mark, som icke förut undergått sådan indelning,
torde det undantagslöst vara nödvändigt att om åtgärden underrätta samtliga
ägare av icke tomtindelad mark inom kvarteret, detta med hänsyn till
åtgärdens prejudicerande inverkan på fastighetsbildningen inom återstående
delar av kvarteret. Däremot torde ägarna av sådan mark, som
redan undergått tomtindelning, i allmänhet icke ha något mera framträdande
intresse av fastighetsbildningen inom återstoden av kvarteret.
Lämpligen bör dock åtminstone de närmaste grannarna underrättas om
åtgärden, så att de får tillfälle att vid behov framställa yrkanden om jämkning
av tomtindelningen.
När fråga är om ändring av redan bestående tomtindelning, kan det
med visst fog sägas, att jämkning av gränserna för en eller ett fåtal tomter
i allmänhet icke är av större intresse för ägarna av övriga tomter i kvarteret,
eftersom åtgärden icke inverkar på gränserna för dessa. Emellertid
bör beaktas, att förutsättningarna för ändring av bestående tomtindelning
genom 1959 års lagstiftning blivit jämkade därhän, att tomtindelningsändring
numera kan påkallas bl. a. för att främja saneringsåtgärder.
Initiativrätt tillkommer icke blott byggnadsnämnden utan jämväl varje
markägare. Inom ett byggnadskvarter, varest bebyggelsen befinner sig i
sådant skick, att saneringsåtgärder snart kan visa sig påkallade, är förhållandena
ur de enskilda tomtägarnas synvinkel jämförbara med förhållandena
inom ett kvarter, som ännu icke undergått tomtindelning.
Varje tomtägare har ju intresse av att man icke inom någon del av kvarteret
vidtager åtgärder, vilka förhindrar eller försvårar att en blivande
tomtindelning för resten av kvarteret verkställes på det sätt, som bäst tillgodoser
hans synpunkter. Detta talar med skärpa för att man icke bör underlåta
att kalla någon tomtägare, när förhållandena är sådana, att ytterligare
tomtindelningsändringar kan förutses inom kvarteret. — Däremot
lärer det i sådana fall, då en omreglering av tomtindelningen icke fram
-
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1962
står som aktuell, ofta ej möta betänkligheter att något inskränka antalet
underrättelser till markägare, om ärendet blott rör mindre jämkning av
gränserna för en eller annan tomt. Såsom exempel kan nämnas, att s. k.
hörnavskärning eller annan mindre jämkning av tomts gräns mot gata
eller mot granntomt i regel icke kan antagas rubba grunderna för den gällande
tomtindelningen inom kvarteret.
Av det anförda framgår, att bestämmelserna i 34 § BS i vissa fall leder
till att förrättningsmännens underrättelseskyldighet i förhållande till markägarna
blir mera omfattande än som påkallas av hänsyn till sakägarnas
intressen. Ett återinförande av de äldre reglerna, enligt vilka förrättningsmannen
från fall till fall hade att pröva, vilka markägare inom kvarteret
som berördes av den aktuella indelningsåtgärden, skulle emellertid medföra
andra olägenheter, bestående i en ökning av risken för misstag med
därav följande ekonomiska konsekvenser för markägarna och för förrättningsmannen,
vartill kommer att förrättningsmannen tvingas att personligen
ta befattning med utsändandet av underrättelser i en helt annan
omfattning än om åtgärden — såsom enligt nuvarande regler -— har
karaktär av expeditionelit rutingöromål.
Då således de nuvarande reglerna icke kan anses fullt tillfredsställande
och en återgång till den äldre ordningen ej heller är att rekommendera,
synes den lämpligaste lösningen bestå i en kompromiss, ägnad att tillvarataga
fördelarna hos båda alternativen utan att medföra dessas nackdelar.
För att tillgodose skäliga anspråk på rättssäkerhet synes bestämmelserna
böra bygga på nuvarande regel, enligt vilken underrättelser skall tillställas
samtliga ägare av mark inom kvarteret. För att å andra sidan
möjliggöra en förenkling av kallelseförfarandet vid tomtindelningsförrättningar
av begränsad omfattning och betydelse torde såsom ett undantag
från nämnda huvudregel böra föreskrivas, att underrättelser icke behöver
tillställas markägare, som uppenbarligen ej beröres av det aktuella tomtindelningsförslaget.
En dylik utformning av bestämmelserna synes ägnad
att i tillräcklig mån inskärpa vikten av att underrättelse tillställes alla
markägare inom kvarteret, som möjligen kan i något hänseende beröras
av den tilltänkta tomtindelningsåtgärden, samtidigt som förrättningsmannen
får möjlighet att efter prövning från fall till fall nedbringa antalet
underrättelser, där detta framstår som motiverat. — Möjligen kan mot
det nu skisserade förslaget invändas, att det till formuleringen något avviker
från de i övrigt likartade föreskrifterna i 17 § 4 mom. första stycket,
23 § och 25 § andra stycket BS. Skillnaden i uttryckssätt synes emellertid
till fullo motiverad av att kretsen av tänkbara sakägare i de fall, som
avses i sistnämnda tre paragrafer, är betydligt mera vidsträckt och obestämd
än i nu förevarande fall samt av att de personliga underrättelserna
där kompletteras med andra kallelseåtgärder.
Det hittills anförda har närmast tagit sikte på bestämmelserna i 34 §
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1962
9
2 mom. andra stycket om förrättningsmans skyldighet att avsända underrättelser
till markägare i samband med utställande av förslag till tomtindelning.
Därest denna bestämmelse ändras på sätt nu skisserats, bör en
liknande ändring också vidtagas med avseende å den i första stycket av
samma moment givna bestämmelsen om att utställande icke erfordras,
när samtliga ägare av mark inom kvarteret skriftligen medgivit att dylikt
förfarande ej tillämpas.
Jag förordar, att 34 § 2 mom. BS ändras i enlighet med vad jag nu anfört.
Förslag till dylik författningsändring har upprättats inom kommunikationsdepartementet.
»
Innehållet i denna del i likalydande motionerna I: 620 och II: 751
Motionärerna erinrar om att såsom motiv för den föreslagna ändringen
av 87 § BS i första hand åberopats att gällande bestämmelser medför administrativa
olägenheter samt ökade kostnader för såväl byggnadsnämnd
som fastighetsägare.
Härefter anföres i motionen II: 751 följande:
Enligt min uppfattning har olägenheterna överdrivits. Över huvud taget
lorde underställelseskyldigheten i samband med tomtindelning från såväl
administrativ som kostnadsmässig synpunkt vara ett jämförelsevis obetydligt
problem. Antalet ägare av mark inom kvarter som beröres av tomtindelning,
vilka enligt förslaget i fortsättningen ej skulle komma att underställas
tomtindelningsförslag, torde dessutom vara förhållandevis ringa. Såsom
framhålles av departementschefen torde det vid indelning av tidigare icke
tomtindelad mark undantagslöst vara nödvändigt att underrätta samtliga
ägare av icke tomtindelad mark inom kvarteret. Härvid bör också — som
departementschefen påpekar — »åtminstone» de närmaste av de grannar
vilka äger tomtindelad mark inom kvarteret underrättas. I fråga om ändring
av redan bestående tomtindelning är normalfallet att man kan förutse ytterligare
tomtindelningsändringar inom kvarteret i samband med en fortsatt
sanering. Som departementschefen ävenledes framhåller bör man i detta fall
icke underlåta att kalla någon tomtägare inom kvarteret. Endast i de relativt
sällsynta fall, då man — utan samband med andra ändringar av tomtindelningen
— jämkar en tomts gräns mot gata till följd av trafikreglering
e. d. torde övriga markägare inom kvarteret ej beröras. Det framlagda förslaget
till inskränkning av underställelseskyldigheten skulle således endast
i ett ringa antal ärenden innebära administrativ förenkling, förutsatt att
byggnadsnämnd ej missbrukar den föreslagna friheten för nämnden att
själv bedöma vilka fastighetsägare som skall underställas tomtindelningsförslaget.
Om det framlagda förslaget alltså knappast kan anses motiverat med
hänsyn till de uppenbarligen ringa olägenheter som underställelseskyldigheten
i dess nuvarande utformning kan förorsaka, skulle däremot den föreslagna
ändringen från olika synpunkter — och ej minst med hänsyn till
rättssäkerheten — komma att medföra avsevärda nackdelar. Det föreligger
ofta betydande svårigheter att avgöra vilka fastighetsägare som beröres eller
ej beröres av ett tomtindelningsförslag. Detta underströks särskilt av tredje
lagutskottet vid dess behandling av 1959 års proposition om ändrad bygg2—3520
62 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 saml. 3 avd. Nr 26
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1962
nadslagstiftning (uti. 1959 nr 26). Utskottet uttalade i anslutning härtill att
det »ur såväl rättssäkerhetssynpunkt som praktisk synpunkt vore mest
ändamålsenligt att underrättelse tillställdes alla markägare inom kvarteret».
Härutinnan har under de två förflutna åren icke inträtt något som kan
motivera ändrat ståndspunktstagande. Vid en ändring skulle byggnadsnämnderna
icke sällan ställas inför besvärliga och känsliga avvägningar, som lätt
kan leda till att vissa fastighetsägare till följd av utebliven delgivning ej
får tillfälle att bevaka sina intressen. Jag vill ingalunda bestrida kvalifikationerna
hos de tjänstemän, som handlar å byggnadsnämndernas vägnar;
det vore i och för sig förklarligt, om de ej alltid av befintliga register och
kartor skulle kunna utläsa vilka fastighetsägare inom ett kvarter som »uppenbarligen»
ej är berörda av ett tomtindelningsförslag.
Det bör i detta sammanhang understrykas att — såsom också departementschefen
anfört — den i förhållande till 1947 års byggnadsstadga utvidgade
underställelseskyldigheten påkallades bl. a. av de år 1959 genomförda
vidgade befogenheterna för byggnadsnämnd att föranstalta om ändring av
fastställd tomtindelning. Det nu framlagda förslaget är visserligen att anse
som en kompromiss mellan nuvarande och äldre bestämmelser. Det ovan
sagda liksom vad departementschefen anfört som stöd för att icke föreslå
en återgång till den äldre ordningen utgör emellertid enligt min mening ett
starkt motiv för att gällande bestämmelser bibehålies oförändrade. Jag avstyrker
således det framlagda förslaget till ändring av 34 § byggnadsstadgan.
Borttagande och ändring av skyltar
Propositionens innehåll i denna del
Vissa gällande bestämmelser, överståthållarämbetets framställning, byggnadsstyrelsens
yttrande däröver, departementspromemorian och yttrandena
över denna
Beträffande de väsentligaste i BS intagna bestämmelserna i denna del
hänvisas till propositionen s. 11 f.
I skrivelse den 31 december 1959 hänsköt överståthållarämbetet till
Kungl. Maj:ts prövning frågan, om inte rätt borde stadgas för byggnadsnämnd
att under vissa förutsättningar förordna om borttagande eller förändring
av skylt, trots att den anbragts med vederbörligt byggnadslov. I
propositionen lämnas redogörelse för det närmare innehållet i skrivelsen å
s. 12 ff.
över denna skrivelse avgav byggnadsstyrelsen yttrande, vars innehåll redovisas
å s. 14 f. i propositionen.
Med anledning av överståthållarämbetets hemställan och byggnadsstyrelsens
däröver avgivna yttrande upprättades inom kommunikationsdepartementet
en promemoria med förslag till ändring av 58 § BS. Förslaget gick
ut på att till paragrafen fogades en bestämmelse om att byggnadslov för
uppsättande eller väsentlig ändring av skylt eller ljusanordning skulle kunna
begränsas att avse rätt att bibehålla skylten eller anordningen viss tid
med möjlighet för byggnadsnämnden att på ansökan medgiva förlängning av
tiden.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1962 11
Departementspromemorian blev föremål för remissbehandling. Å s. 16
i propositionen lämnas en översikt av det huvudsakliga innehållet i remissyttrandena.
Departementschefen
I förevarande del anför departementschefen följande:
»Över std thållarämbe tets framställning rörande utvidgning av byggnadsnämnds
befogenhet att förordna om borttagande och ändring av
skyltar avser ett ämne, som tidigare endast i ringa mån berörts i allmänna,
för riket i dess helhet gällande bestämmelser, men som ofta varit föremål
för behandling i lokala stadgor och föreskrifter. Ämbetet har utförligt
redogjort för den reglering av frågan, som varit gällande i Stockholm.
Till den sålunda lämnade redogörelsen bör fogas den anmärkningen, att
frågan reglerats efter väsentligt olika linjer i skilda orter. Såväl de
materiella reglerna som reglerna om de befogenheter, vilka tillkommit
byggnadsnämnd och polismyndighet, har sålunda varierat avsevärt. Vanligen
liar, med stöd av ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868
eller äldre byggnadsstadgor, såsom villkor för rätt att uppsätta större skylt
eller liknande anordning uppställts krav på tillstånd av polismyndighet,
byggnadsnämnd eller annan myndighet. Icke sällan har dessutom bestämmelser
meddelats om skyldighet att borttaga uppsatta skyltar efter tillsägelse
eller föreläggande av myndighet.
De avvikelser, som förekommit mellan olika orter i fråga om sättet för
reglering av frågor om skyltar, torde huvudsakligen ha berott på att författningarna
icke innehållit några bestämda riktlinjer för hur frågan
skolat lösas. I 1947 års byggnadsstadga var spörsmålet icke reglerat på
annat sätt än genom en bestämmelse (76 § 2 mom.), enligt vilken i byggnadsordning
för stad, köping och municipalsamhälle kunde införas krav
på byggnadslov för bl. a. skyltning. I 1868 års ordningsstadga för rikets
städer fanns ej heller några närmare bestämmelser till ledning för utformandet
av föreskrifter om skyltar. Det var med andra ord överlämnat
åt de kommunala beslutande organen samt åt länsstyrelserna såväl att
bestämma vad som i materiellt hänseende skulle gälla rörande skyltar som
att fördela beslutanderätten i dylika frågor mellan byggnadsnämnderna,
å ena, samt magistrat, poliskammare eller annan polismyndighet, å andra
sidan.
Bestämmelserna i BS innebär ett försök att reglera frågan efter enhetliga
linjer. Enligt övergångsbestämmelserna till BS har byggnadsordningarna
med vissa obetydliga undantag upphört att äga tillämpning
fr. o. m. den 1 juli 1960, och någon möjlighet att införa nya byggnadsordningar
eller andra däremot svarande lokala föreskrifter finns icke
längre. Bestämmelserna i BS om skyltar och om byggnadslov för sådana
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1962
är avsedda att — jämte de tillämpningsföreskrifter, råd och anvisningar,
som eventuellt utfärdas med stöd av 76 § i stadgan —• innefatta en uttömmande
reglering av frågan ur de synpunkter, som byggmyndigheterna
har att beakta. Visserligen kvarstår möjligheten att reglera frågor om
skyltning genom lokala ordningsstadgor, utfärdade med stöd av allmänna
ordningsstadgan. Emellertid torde det icke vara möjligt att med stöd av
allmänna ordningsstadgan införa lokala föreskrifter, som innefattar en
från bestämmelserna i BS avvikande ordning för behandling av skyltfrågor
eller som eljest står i strid mot bestämmelserna i BS. Till undvikande
av missförstånd förtjänar dock framhållas, att hinder givetvis
icke möter att i lokal ordningsstadga reglera exempelvis frågor om affischer
och andra anordningar, vilka ej behandlas i BS, liksom ej heller att reglera
skyltfrågor ur andra synpunkter än som beaktas i BS, t. ex. med hänsyn
till allmän ordning och säkerhet.
Om man bortser från de bestämmelser om skyltar, som eventuellt finns
meddelade i lokala ordningsstadgor, kan den ordning, som för närvarande
gäller för prövning av skyltfrågor, beskrivas på följande sätt. Bestämmelserna
i 22 och 23 §§ naturskyddslagen innehåller en rekommendation till
den, som vill uppsätta skylt eller liknande anordning, att dessförinnan
samråda med vederbörande länsarkitekt samt ger länsstyrelsen möjlighet
att meddela föreläggande om borttagande eller ändring av uppenbart
vanprydande skylt eller annan anordning. Dessa bestämmelser i naturskyddslagen
gäller emellertid icke anordningar, vilkas tillåtlighet skall prövas
i särskild ordning. — Enligt 39 § lagen den 30 juni 1943 om allmänna
vägar får inom område, som ej är tättbebyggt, icke utan länsstyrelsens tillstånd
förekomma annonstavlor, reklamskyltar e. d. på mindre avstånd än
50 meter från mitten av allmän väg. Vissa tavlor och skyltar är dock tilllåtna.
I 100 § lagen den 3 september 1939 om enskilda vägar finns bestämmelser,
vilka ger länsstyrelsen viss möjlighet förbjuda anordningar, som kan
inverka menligt på trafiksäkerheten å enskild väg. — Inom område med fastställd
generalplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser är den, som
på byggnad eller annorstädes vill anbringa skylt eller annan i 52 § BS avsedd
anordning, pliktig att iakttaga de i nämnda paragraf givna föreskrifterna.
Underlåter han detta, kan byggnadsnämnden vid behov meddela föreläggande
med stöd av 70 § BS att borttaga eller ändra anordningen. Byggnadslov
erfordras icke, men vederbörande äger, om han så finner lämpligt, i
förväg påkalla byggnadsnämndens prövning av anordningen enligt 54 §
4 mom. BS. — Inom område med stadsplan är nyssnämnda bestämmelser
i 52 och 70 §§ BS också gällande, och härtill kommer, att vederbörande
enligt 54 § 1 mom. tredje stycket BS är skyldig att söka byggnadslov för
anordningens utförande samt att iakttaga de föreskrifter, som byggnadsnämnden
i samband därmed meddelar om anordningens beskaffenhet,
besiktning m. m.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1962 13
I de fall, då byggnadslov icke erfordras, torde den sålunda gällande
ordningen i stort sett fungera tillfredsställande. Visserligen föreligger ej
någon absolut garanti mot tillkomsten av anordningar, som misspryder
omgivningen, verkar störande på trafiken eller eljest är till olägenhet ur
allmän synpunkt. Länsstyrelsens resp. byggnadsnämndens befogenhet att
vid behov ingripa med föreläggande att borttaga eller ändra anordning,
som befinnes missprydande eller störande, torde emellertid i stort sett vara
tillräcklig för att hindra en olämplig utveckling, särskilt som risken för
ingripanden i efterhand innebär ett starkt återhållande moment, åtminstone
när fråga är om större och mera kostsamma reklamanordningar.
Genom möjligheten att vid behov samråda med länsarkitekten och att påkalla
byggnadsnämnds prövning enligt 54 § 4 mom. BS kan å andra
sidan företagarna gardera sig mot ingripanden från myndigheternas sida
under tiden närmast efter anordningens tillkomst och skydda sig mot
risken för ekonomisk förlust.
Annorlunda ställer sig förhållandena i de fall, då byggnadslov erfordras,
d. v. s. inom områden med stadsplan. Skyldigheten att söka byggnadslov
innebär en i stort sett effektiv förhandskontroll av skyltarnas beskaffenhet
men torde å andra sidan få den konsekvensen, att ingripanden i efterhand
mot skyltar, som befinnes olämpliga, i allmänhet icke kan förekomma.
Rättspraxis med avseende å byggnadslov för skyltar är visserligen
ännu icke så rikhaltig, att den kan sägas lämna avsevärd ledning
för frågans bedömande. Byggnadslov för utförande av byggnad innebär
emellertid enligt gängse uppfattning ett definitivt ståndpunktstagande till
byggföretaget från byggnadsnämndens sida. Meddelat byggnadslov kan sålunda
icke återkallas av byggnadsnämnden, och nämndens möjlighet att
meddela föreläggande om borttagande eller ändring av byggnad, vilken
anbragts med stöd av meddelat byggnadslov, är begränsad till vissa i BS
särskilt angivna fall. Det finns icke anledning till antagande, att praxis i
fråga om skyltar kommer att nämnvärt avvika från vad som sålunda gäller
med avseende å byggnader. Byggnadsnämndens möjligheter att i efterhand
ingripa mot skyltar och likartade anordningar, som till följd av
ändrade förhållanden blir till olägenhet för trafiken eller som eljest visar
sig olämpliga, är således mycket begränsade.
Det faktiska behovet att kunna meddela förelägganden om borttagande
av skyltar, som anbragts med vederbörligt byggnadslov, är måhända i
dagens läge icke särskilt framträdande. Åtskilliga omständigheter — bl. a.
väg- och gatutrafikens utveckling samt den fortgående saneringen av centrala
partier i städer och liknande samhällen — gör emellertid att man
vid beviljande av byggnadslov för skylt icke alltid kan med säkerhet bedöma,
huruvida anordningen är lämpad att bibehållas under längre tid.
Detta medför i sin tur att man ofta måste tillämpa större restriktivitet i
tillståndsgivningen än som vore nödvändig, om man hade möjlighet att
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 är 1962
råtta till eventuella missgrepp i efterhand. Härigenom bindes utvecklingen
på ett sätt, som säkerligen icke alltid är lyckligt. Det torde ligga i alla
intresserade parters intresse, att byggnadsnämnden får friare händer på
detta område, så att man icke av hänsyn till en oviss framtida utveckling
nödgas ställa sig avvisande till åtgärder, som ur andra synpunkter icke
möter någon erinran.
På sina håll har man prövat utvägen att utan stöd i författningen tidsbegränsa
byggnadsloven för skyltar. Det torde också på en del håll ha
förekommit att byggnadsnämnderna försökt påverka dem, som sökt byggnadslov
för skyltar, att begränsa ansökningarna att gälla endast tidsbegränsade
byggnadslov. Den omständigheten att tendenser gjort sig gällande
att uppställa begränsningar, som icke torde vara avsedda i författningen,
visar enligt min mening att här föreligger ett reformbehov, vilket i längden
icke kan åsidosättas. Det är då givetvis bättre att frågan regleras i
författningen på ett tidigt stadium, än att man anlitar metoder som ligger
vid sidan om den gällande lagstiftningen.
Jag kan ej heller finna, att införandet av möjlighet att tidsbegränsa
byggnadslov för skyltar skulle behöva vålla några avsevärda olägenheter
för därav berörda näringsintressen. Eftersom byggnadslovet är en form av
förhandsbesked rörande de villkor, som skall gälla för vidtagande av en
viss åtgärd, t. ex. uppsättande av en skylt, har ju sökanden möjlighet att
i förväg bedöma, om han vill vidtaga åtgärden på de villkor, som föreskrives
i det konkreta fallet. Anser han icke villkoren vara tillräckligt förmånliga,
står det honom fritt att avstå från åtgärden. Den omständigheten att uppsättandet
av skyltar i vissa fall innebär betydande investeringar utgör alltså
icke något skäl att avstå från att införa bestämmelser i förevarande ämne.
Snarare kan förhållandet åberopas till stöd för motsatt mening, nämligen
att skyltningstekniken numera nått sådan utveckling, att frågan om skyltlov
tarvar en mera ingående reglering än tidigare.
Med det anförda avser jag givetvis icke att förorda införandet av en
generell befogenhet för byggnadsnämnd att i efterhand förordna om borttagande
eller ändring av anordningar, som anbragts med vederbörligt byggnadslov.
Huvudregeln bör alltjämt vara, att byggnadslov är definitivt och
icke kan ryggas av byggnadsnämnden. Flertalet skyltar och liknande anordningar,
till vilka byggnadslov meddelas, är icke heller av den beskaffenhet,
att några inskränkningar är påkallade av rätten att bibehålla dem
för framtiden. F. ö. kan ju en anordning, som anbringas på byggnad, i
allt fall icke bibehållas när byggnaden rives. Vad som erfordras torde i
stort sett blott vara en möjlighet att vid behov kunna framdeles förordna om
borttagande eller ändring av större och mera iögonenfallande anordningar,
vilka tenderar att dominera stadsbilden, samt av vissa ljusskyltar och
andra ljusanordningar, vilka i framtiden blir till olägenhet för trafiken
eller ur annan synpunkt. Annonspelare och andra reklamtavlor torde
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1962
15
enligt terminologien i BS vara att anse som skyltar, och några särskilda
bestämmelser om sådana anordningar synes därför icke behövliga.
Det nu redovisade reformbehovet synes mig bäst kunna tillgodoses
genom införande av en bestämmelse, enligt vilken byggnadsnämnden vid
meddelande av byggnadslov för skylt eller ljusanordning kan vid behov
begränsa byggnadslovet att avse rätt att bibehålla skylten eller anordningen
under viss tid med rätt för nämnden att på ansökan medgiva förlängning
av tiden. En dylik bestämmelse är ägnad att i skälig mån tillgodose
behovet av ingripanden i efterhand mot icke önskvärda skyltar,
även om de tillkommit efter vederbörligt byggnadslov, samtidigt som
skyltägaren tillförsäkras att få bibehålla skylten viss minsta tid och sålunda
i förväg kan bedöma, om åtgärden innebär en ur hans synpunkt
lämplig investering. En författningsändring av denna begränsade innebörd
torde kunna genomföras utan att det fördenskull är nödvändigt att närmare
undersöka behovet av att reformera de principer, som gäller vid avgörande
av skyltfrågor enligt naturskyddslagen eller lagen om allmänna
vägar.
Det anförda innebär, att jag godtager det förslag till författningsändring,
som fogats vid förenämnda, inom kommunikationsdepartementet upprättade
promemoria. Jag föreslår i enlighet härmed, att en sådan författningsändring
nu vidtages.»
Innehållet i denna del i likalydande motionerna I: 620 och II: 751
I förevarande del anföres i motionen II: 751 i sak följande:
Förslaget att införa en möjlighet att tidsbegränsa byggnadslov synes
— såsom byggnadsstyrelsen hävdat i sitt remissyttrande — redan från principiell
synpunkt i hög grad betänkligt. Byggnadslovet är visserligen, som
departementschefen framhåller, en form av förhandsbesked rörande de villkor
som skall gälla för vidtagande av en viss åtgärd. Av avgörande betydelse
för den sökande är emellertid vilka villkor som innefattas i detta förhandsbesked.
Principen att byggnadslov är definitivt och ej kan återkallas är
uppenbarligen av väsentlig betydelse. Såvitt gäller vanliga byggnader torde
del ej heller vara tänkbart att ändra byggnadslovets karaktär, så att det
skulle kunna avse uppförande av en byggnad i och för dess bibehållande
under viss tid eller tills vidare.
Jag ifrågasätter därför huruvida det icke måste anses strida emot byggnadslagens
grunder att genom ändring av byggnadsstadgan så förändra
byggnadslovets innebörd att det ges tidsbegränsad karaktär. Byggnadslov
är att betrakta som en s. k. hinderlöshetsförklaring. Det är alltså icke fråga
om myndighets medgivande till en i princip förbjuden åtgärd, utan om en
verksamhet som i och för sig är tillåten men av kontrollhänsyn ställts under
myndighets tillsyn i tillståndsgivningens form. Den som ansöker om byggnadslov
har alltså ett på äganderätt eller dispositionsrätt till tomten grundat
anspråk eller med andra ord ett rättsanspråk att erhålla byggnadslov, om
laga hinder däremot ej möter. Prövningen härav skall uppenbarligen ske
med beaktande av de förhållanden som föreligger vid prövningstillfället; de
16
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 är 1962
ändringar däri som eventuellt framdeles kan inträffa saknar relevans. (Jfr
f. ö. Kompetensfördelningen av administrativa besvärsmål mellan Kungl.
Maj:t i statsrådet och regeringsrätten, SOU 1959: 4, s. 418.)
Någon principiell skillnad kan — som jämväl byggnadsstyrelsen anför ■—
icke sägas föreligga mellan byggnadslov för byggnader och byggnadslov för
skyltar och ljusanordningar. Att anläggningskostnaderna för de senare ofta
är lägre kan icke tillmätas betydelse. Det förekommer dessutom inte sällan
att kostnaderna redan för en ordinär reklamskylt med neonljus kan uppgå
till 25 000 kr.; för en stor ljusskyltanläggning kan kostnaden uppgå till
inemot 200 000 kr. 1 vissa fall kan det alltså bli fråga om kostnader jämförliga
med dem som uppkommer för mindre byggnader.
Något påtagligt behov av de berörda bestämmelserna har icke visats föreligga.
I den framställning från överståthållarämbetet som ligger till grund
för propositionen har ämbetet klart angivit, alt det enligt ämbetets erfarenhet
endast är »i undantagsfall» som behov kan föreligga att förordna om
borttagande av skylt som anbragts med vederbörligt byggnadslov. I framställningen
har angivits två exempel på dylika fall. För det första bör
— framhåller ämbetet — den omständigheten att tillstånd tidigare meddelats
till uppsättande av skyltanordning på en kulturhistorisk eller konstnärligt
värdefull byggnad icke rimligen från det allmännas synpunkt utgöra
hinder för förordnande om borttagande eller ändring av skylten, därest
denna i samband med en omfattande ändring av byggnadens exteriör uppenbarligen
skulle inverka menligt på denna. För det andra skulle sådana fall
kunna inträffa då skyltar, som vid uppsättandet icke verkat störande på
trafiken, kunde komma att göra detta i samband med en omläggning av trafiklederna
eller signalsystemet. Också departementschefen har givit uttryck
för uppfattningen att behovet av författningsändring i dagens läge ej är
särskilt framträdande.
Vad först gäller frågan om avlägsnande av skyltar som kan verka störande
på trafiken torde -— vilket icke beaktats av departementschefen — redan
enligt gällande lagstiftning föreligga möjlighet att tillgripa expropriation.
Sådant förfarande är från rättssäkerhetssynpunkt klart att föredraga framför
den i propositionen föreslagna ordningen. Det bör dessutom uppmärksammas,
att, även om förslaget genomföres, expropriationsvägen likväl kan
bli nödvändig att tillgripa för att borttaga skyltanordningar, som under den
tidsbegränsade byggnadslovstiden kommit att bli ur trafiksäkerhetens synvinkel
olämpliga. Endast i undantagsfall torde nämligen byggnadsnämnd
kunna vid meddelande av byggnadslov förutse att — och i så fall vid vilken
tidpunkt — en medgiven skyltanordning kan komma att bli olämplig från
trafiksäkerhetssynpunkt. Om det avsedda syftet skall kunna nås bleve alltså
byggnadsnämnden nödsakad att — vilket enligt departementschefens uttalande
icke vore avsikten —• meddela tidsbegränsade byggnadslov relativt
generellt och därvid tillämpa förhållandevis korta tidsfrister. Det kan därför
ifrågasättas om den föreslagna författningsändringen med åsyftad tillämpning
utgör en ändamålsenlig lösning. Om expropriationsvägen skulle anses
alltför omständlig, förefaller det böra övervägas huruvida icke andra, från
rättssäkerhetssynpunkt betryggande vägar skulle kunna väljas för att uppnå
det avsedda resultatet. Departementschefen har i propositionen erinrat om
att hinder för närvarande icke möter mot alt i lokal ordningsstadga reglera
skyltfrågor från andra synpunkter än som beaktas i byggnadsstadgan, t. ex.
»allmän ordning och säkerhet». Huruvida häri skulle kunna innefattas även
en reglering av berörda frågor med hänsyn till trafiksäkerheten är givetvis
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1962
17
LveksamL En annan tänkbar lösning erbjuder 52 § byggnadsstadgan, enligt
vilken skyltanordning som är skadad eller eljest bristfällig snarast skall
borttagas, om den ej iståndsättes. Berörda bestämmelse skulle nämligen
kunna på så sätt kompletteras att även skyltanordning som blivit störande
för trafiken kunde borttagas, därest den ej försatts i sådant skick att de
störande verkningarna bringades att upphöra. Enligt min mening bör utredas
om icke någon av här angivna lösningar skulle kunna komma i fråga.
Samtidigt måste emellertid — med beaktande av de synpunkter byggnadsstyrelsen
anfört i sitt remissyttrande -— utredas i vilka former sakägare
skall beredas ersättning för kostnader eller förluster, som här ifrågasatta
åtgärder kan medföra.
Såvitt gäller det andra av överståthållarämbetet åsyftade fallet har i departementschefens
yttrande angivits alt »vad som erfordras torde i stort
sett blott vara en möjlighet att vid behov kunna framdeles förordna om
borttagande eller ändring av större eller mera iögonenfallande anordningar,
vilka tenderar att dominera stadsbilden». Om en skylt icke redan då byggnadslov
begäres skulle befinnas »dominera stadsbilden», synes det oss emellertid
svårt att förstå att andra därefter vidtagna byggnadsåtgärder skulle
kunna medföra att skylten sedermera bleve så dominerande att den borde
avlägsnas. Och även om så till äventyrs skulle kunna bli fallet, lär byggnadsnämnden
icke ha möjlighet att på förhand avgöra för vilka skyltar
byggnadslovet på nu angiven grund skulle vara tidsbegränsat. I den mån
framdeles estetiska skäl kan länkas motivera ändringar av en skylt borde
dessa kunna åstadkommas genom samråd mellan berörda parter. Här har
för övrigt byggnadsnämnden och den enskilde i regel ett gemensamt intresse.
Jag kan alltså icke finna, alt det för normala fall förefinnes något behov
att genomföra den här berörda ändringen av byggnadsstadgan. Om en möjlighet
att tidsbegränsa byggnadslov för skyltar över huvud skulle bli av
något värde, måste — som nyss anförts — i strid mot vad som avsetts med
överståthållarämbetets framställning tidsbegränsning tillämpas i ett betydande
antal fall, i fråga om vilka ovisshet råder om den kommande utvecklingen
av bebyggelsen. Det torde därför kunna befaras, att många byggnadsnämnder
kommer alt utnyttja sin nya befogenhet i betydligt vidsträcktare
omfattning än som varit avsett. Det ligger nära till hands för byggnadsnämnderna
i expanderande orter att för alla eventualiteters skull föreskriva tidsbegränsning
utan att konkreta stadsplanemässiga skäl föreligger vid beslutstillfället.
Av här anförda skäl anser jag att även den föreslagna ändringen av 58 §
byggnadsstadgan icke bör vidtagas.
Generell föreskrift beträffande Stockholm om skyldighet att söka
byggnadslov för uppsättande av skyltar m. m.
Gällande bestämmelser m. m.
I denna del må hänvisas till den av departementschefen i propositionen
lämnade redogörelsen, som återgivits här ovan s. 12 f.
Beträffande innehålet i de tidigare för Stockholm gällande lokala föreskrifterna
hänvisas till överståthållarämbetets redogörelse härför, vilken är
återgiven å s. 12 f. i propositionen.
18
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 ur 1962
Tillkomsten av de gällande bestämmelserna i denna del
I det till grund för BS liggande betänkandet »Förenklad byggnadslagstiftning»
(SOU 1957:21) angav (s. 135 f.) 1951 års byggnadsordning att
frågan om i vad mån byggnadslov borde fordras för uppsättande eller ändring
av skylt eller ljusanordning varit föremål för stor tvekan. Det sades,
att det inom städer och liknande tätorter i regel torde vara ofrånkomligt
med någon form av förhandsprövning, eftersom skyltning ofta förekommer
i sådan omfattning och sådana former, att den rent av kan dominera stadsbilden.
Inom andra områden hade visserligen, anges i betänkandet, liknande
tendenser visserligen framträtt tid efter annan, men företeelsen hade
kunnat hållas inom rimliga gränser med hjälp av sladgandena i 39 § lagen
om allmänna vägar samt 22 och 23 §§ naturskyddslagen. Ehuru vissa skäl
talade för en förhandsprövning av skyltfrågor i större omfattning, hade
dock utredningen i enkelhetens intresse ansett sig böra stanna vid att föreslå
att byggnadslov för skylt skulle fordras blott inom områden med stadsplan.
I övrigt hänvisade utredningen till bestämmelserna i nyssnämnda
lagar.
Vid remissbehandlingen av byggnadsntredningens betänkande kritiserades
i åtskilliga yttranden att skyldigheten att söka byggnadslov för skylt
eller ljusanordning begränsats till områden med stadsplan. Sålunda framhöll
överståthållarämbetet att skyldigheten visserligen inte behövde avse
alla skyltar men att den borde gälla även inom område, som ej är stadsplanelagl.
(Jfr prop. nr 168 år 1959 s. 133.)
Ur den på grundval av betänkandet utarbetade propositionen nr 168 dr
1959 med bl. a. förslag till lag om ändring i byggnadslagen må till en början
återges något av vad departementschefen anfört (s. 133 f.) i fråga om tillståndsprövningen
vid byggande. Enligt departementschefen visade erfarenheterna,
att överträdelser av byggförfattningarna ofta leder till oformligheter
i bebyggelsen, med vilka det är svårt alt komma till rätta i efterhand
bl. a. därför att de åtgärder, som detta skulle kräva, inte sällan blir så dyrbara,
all de överstiger den enskildes resurser. Från allmän synpunkt syntes
det därför bäst, att tillsynen över författningarnas efterlevnad sker
redan innan en tilltänkt byggnad kommer till utförande och under byggnadsarbetet.
Departementschefen påpekade att det även för den byggande
är förmånligt att få ett auktoritativt besked om att företaget står i överensstämmelse
med gällande föreskrifter och på så sätt undgå de ekonomiska
risker, som han eljest skulle löpa. Härefter angavs alt detta likväl inte
motiverade en hur stor och kostsam kontrollapparat som helst, uLan — för
att antalet ärenden inte skulle bli för stort — måste man begränsa bestämmelserna
alt avse vissa särskilt betydelsefulla grupper av åtgärder. Enligt
departementschefen krävde det allmänna intresset ej förhandsprövning mer
än i ganska begränsad omfattning. Visserligen måste man räkna med att
en större frihet för de byggande komme att missbrukas i viss utsträckning.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1962
19
Den omständigheten att rättelse ofta är kostnadskrävande, torde enligt
departementschefen emellertid — om byggmyndigheterna visar tillräcklig
tasthet vid krav på rättelse — leda till att de byggande inte gärna tar den
risk, som en överträdelse innebär. Departementschefen angav vidare att
den byggandes intresse torde kunna rätt väl tillgodoses genom en bestämmelse,
enligt vilken vederbörande alltid har rätt att påfordra byggnadsnämndens
prövning av en tilltänkt byggnadsåtgärd, även om skyldighet
alt söka byggnadslov inte föreligger. — Beträffande frågan om byggnadslov
lör skyltar och andra dylika anordningar anförde (s. 138 f.) departementschefen
följande:
I fråga om skyldigheten att söka byggnadslov för skyltar och ljusanordningar
m. m. kan det möjligen ifrågasättas, om icke utredningens förslag
är väl restriktivt, i vad det går ut på att dylik skyldighet skall föreligga
endast inom område med stadsplan men icke inom område med byggnadsplan.
Goda skäl kan åberopas till stöd för åsikten, att frågan bör vara
reglerad på samma sätt inom alla områden, som är avsedda för tätbebyggelse,
oavsett planinstitutet. Emellertid har icke försports, alt avsaknaden av
särskilda bestämmelser för byggnadsplaneområdena på landsbygden hittills
skulle ha orsakat några avsevärda olägenheter. F. n. saknas därför enligt
min mening tillräckliga skäl att göra någon så betydande utvidgning
av bestämmelsernas giltighetsområde, som deras utsträckande till områden
med byggnadsplan skulle innebära. — En annan tänkbar invändning mot utredningens
förslag gäller de talrika fall, då stadsplan icke hunnit fastställas
och byggande sker på grund av dispens från gällande byggnad sförbud. Enligt
förslaget skulle det även sedan planen fastställts bli svårt alt komma till
rätta med olämpliga skyltar och ljusanordningar, som uppsatts före planfastställelsen.
Att införa en bestämmelse om byggnadslov för dylika fall
synes emellertid icke vara någon framkomlig väg, med mindre även de
materiella bestämmelserna om skyltar m. m. göres tillämpliga å nu förevarande
fall. Detta skulle emellertid innebära ett stort avsteg från grundtankarna
i utredningens förslag. Behovet av en reglering synes ej heller vara
mera framträdande, än att det i huvudsak kan anses tillgodosett genom
bestämmelserna i naturskyddslagen, hälsovårdsstadgan, väglagstiftningen
och författningarna angående brandväsendet. För vissa fall, då skylt eller
annan särskild anordning utförts så, att den uppenbarligen medför risk för
olycksfall eller annan allvarlig olägenhet, t. ex. om den anbragts för lågt
med hänsyn till gångtrafiken eller kan förväxlas med vägmärken eller ljussignaler
för trafiken, torde emellertid byggnadsnämnden böra ha befogenhet
att förordna om rättelse, oavsett den tidpunkt när anordningen tillkommit
och oavsett om anordningen är belägen inom område med stadsplan, byggnadsplan
eller utomplansbestämmelser. Till denna fråga skall jag återkomma
i annat sammanhang. Någon jämkning av utredningens förslag till bestämmelser
om skyldighet att söka byggnadslov föranledes ej härav. I
I en med anledning av propositionen väckt motion, I: 598, föreslogs att
byggnadslov skulle krävas för uppsättande av skyltar inte bara inom område
med stadsplan utan även inom område med byggnadsplan och utomplansbestämmelser.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 26 år 1959 erinrade (s. 108)
20
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 är 1962
tredje lagutskottet i denna del till en början om att de föreslagna lättnaderna
i gällande bestämmelser om byggnadslov ingalunda innebar att byggherrarna
inte i allt hade att rätta sig efter gällande lagstiftning. Det åligger, angavs
det, byggnadsnämnderna att övervaka att detta iakttages och att tillse
att rättelse sker. — Beträffande frågan om byggnadslov för skyltar o. d.
anförde utskottet:
I anledning av den i motionen I: 598 berörda frågan vill utskottet uttala
att utskottet icke finner det erforderligt alt utsträcka skyldigheten att söka
byggnadslov för uppsättning av skyltar också till områden med byggnadsplan
och utomplansbestämmelser. Gällande lagstiftning erbjuder åtskilliga
möjligheter att komma till rätta med skyltar som är störande på stads- eller
landskapsbilden eller för trafiken. Om det skulle visa sig att dessa möjligheter
är otillräckliga eller ineffektiva, bör frågan emellertid ånyo uppmärksammas
och närmare överses i därför lämpat sammanhang.
Utskottet tillstyrkte i här aktuell del propositionen och avstyrkte den
nyss berörda motionen.
Innehållet i motionerna I: 619 och II: 752
Motionärerna anger att tidigare gällande bestämmelser innebar att praktiskt
taget alla skyltar inom Stockholms stads område stod under kontroll
antingen av poliskammaren eller byggnadsnämnden. I motionerna påpekas
att den nya byggnadsstadgan medfört att skyltar uppsatta inom område,
för vilket stadsplan saknas, kommit att undandragas de lokala myndigheternas
prövning och kontroll. Inom stora, företrädesvis kronan tillhöriga delar
av det centrala Stockholm, för vilka stadsplan saknas, får — anföres
det — alltså numera alla slags skyltar och reklamanordningar uppsättas
utan att tillstånd därtill behöver inhämtas av byggnadsnämnden eller poliskammaren.
I motionerna anges härefter följande:
Byggnadsnämnden saknar givetvis ej möjlighet att med stöd av52§ byggnadsstadgan
kräva, att skyltar inom de ifrågavarande ej stadsplanelagda områdena
i Stockholm till form, färg och utförande fyller skäliga anspråk på
prydlighet och är lämpade för platsen, men med hänsyn till bl. a. de ekonomiska
konsekvenserna av att i efterhand förbjuda redan uppförda anläggningar
samt det omständliga och tidsödande arbete — ofta med överklagande
ända upp till Kungl. Maj:t — som i allmänhet är förenat med vitesförelägganden
om borttagande eller ändring av reklamanordningar har genom
den nya lagstiftningen byggnadsnämndens möjlighet att övervaka
utomhus uppsatta reklamanordningar i dessa stadsområden avsevärt försvårats
utan att detta motsvarats av någon verklig lättnad för allmänheten.
För att åstadkomma att även inom de ovannämnda områdena skyltar »till
form, färg och utförande i övrigt fyller skäliga anspråk på prydlighet och är
lämpade för platsen», bör föreskrivas skyldighet att söka byggnadslov för
uppsättande av skyltar inom huvudstadens hela område oavsett om stadsplan
finnes för området eller icke.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 är 1962
21
Innehållet i skrivelsen från Stockholms städs byggnadsnämnd
Skrivelsen har i huvudsak samma innehåll som de sist refererade
motionerna. Såsom exempel på områden, som inte är sladsplanelagda och
där alltså inte erfordras byggnadslov för uppsättande av skyltar o.d., anföres
delar av Stora och Lilla Essingen och Reimersholme, halva Långholmen,
nästan hela Djurgården och Brunnsviken samt hela Skeppsholmen
med Kastellholmen.
Övriga föreslagna ändringar i byggnadsstadgan
Tillkomsten av nuvarande 51 § 1 mom. byggnadsstadgan m. m.
I 72 § andra punkten gamla BS angavs att om bl. a. byggnad, som genom
brand eller annorledes skadats, eller eljest var av bristfällig beskaffenhet,
ej kunde istandsättas för rimlig kostnad, byggnadsnämnd ägde föreskriva
alt den helt eller delvis skulle avlägsnas.
I sitt betänkande föreslog 1951 urs byggnadsutredning att den nu gällande
bestämmelsen skulle införas. I betänkandet angavs (SOU 1957:21
s. 251) i den delen bara att förslaget upptog en nära motsvarighet till dåvarande
bestämmelse om befogenhet för byggnadsnämnd att föreskriva rivning
av brandskadad eller eljest bristfällig byggnad.
I ett remissyttrande över betänkandet förordades (jfr prop. nr 168 år
1959 s. 282) att befogenheten för byggnadsnämnd att förordna om rivning av
skulle liksom 72 § då gällande BS — avse varje byggnad, som
var bristfällig, oavsett orsaken.
I propositionen nr 168 är 1959 angav (s. 282) departementschefen i denna
del följande1:
En allmän föreskrift om befogenhet för byggnadsnämnden att föranstalta
om rivning av byggnad, som företer brister, kan uppenbarligen leda alldeles
för långt. Den nuvarande bestämmelsen torde ej heller någonsin ha
tillämpats i den omfattning, som ordalagen ger vid handen. Utredningens
förslag, som begränsats att avse byggnader, vilka genom brand eller av annan
orsak skadats i väsentlig mån och icke iståndsättes inom skälig tid,
synes bättre anpassat efter behovet. Om en byggnad eljest företer allvarligare
brister, torde 50 § ge tillräckliga möjligheter att åstadkomma rättelse.
I sitt förut omtalade utlåtande över propositionen uttalar sig tredje lagutskottet
inte särskilt i här aktuellt avseende.
Motionen 11:614
Innehållet i motionen
Motionärerna erinrar om att nya BS bl. a. avsåg att ge byggnadsnämnderna
vidgade befogenheter. På ett väsentligt område, säges det, har dock
1 Beträffande stadgandets tolkning enligt justitieombudsmannen A. Bexelius’ m. fl. kommentar
(s. 438) till bl. a. BS hänvisas till vad därom återges här nedan s. 23.
22 Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 dr 1962
byggnadsnämnderna fråntagits en väsentlig uppgift. Härefter anges i motionen:
Det
är byggnadsnämnds befogenhet att utfärda rivningsföreläggande för
sådana byggnader för vilka enligt gällande stadsplanebestäminelser ej kan
medges ombyggnad eller grundförbättring och som i många fall så förfallil
att byggnadernas utseende är direkt störande i stadsbilden. Enligt gällande
bestämmelser är det omöjligt för byggnadsnämnd att tvinga ägaren riva
sådana byggnader. Där stadsplanebestämmelser gäller för visst område är
det vanligt att befintlig äldre bebyggelse inom området ej överensstämmer
med gällande stadsplan, och då brukar byggnadsnämnd ej medge tillstånd
till annat än normalt underhåll av sådan bebyggelse. I sådant fall då ägaren
av byggnad låter denna förfalla och underlåter allt underhåll av densamma
kunde byggnadsnämnd tidigare ålägga rivning av sådana byggnader som
stod i uppenbar strid med gällande stadsplanebestämmelser. Möjligheten
att låta ruckel och fallfärdiga byggnader kvarstå utan att samhället skall
kunna göra lagliga ingripanden för att få rättelse till stånd är ur samhällets
synpunkt olycklig.
Byggnadsnämnd bör därför få sådana befogenheter att uppenbara missförhållanden
kan beivras på laglig väg.
Remissyttrandena
Byggnadsstyrelsen erinrar om innehållet — i förevarande del refererat
bär nedan s. 23 f. — i propositionen samt anger att syftet med motionen
torde bli tillgodosett genom den föreslagna ändringen i 51 § BS.
Föreningen Sveriges stadsarkitekter anför att departementschefens —
bär ovan s. 21 återgivna — uttalande i frågan i propositionen nr 168 år 1959
torde ha lett till osäkerhet i många fall om ingripande från byggnadsnämnd
är möjligt till ernående av rivning av byggnad som motionärerna
åsyftar. Föreningen finner, i likhet med motionärerna, att en ändring av 51 §
1 mom. är önskvärd i syfte att underlätta befogade ingripanden. Tillägget
bör dock enligt föreningens mening ha en allmän karaktär och avse vanvårdad
och förfallen byggnad oavsett dess belägenhet inom eller utom fastställd
stadsplan eller byggnadsplan. Erfarenheten pekar nämligen, anföres
det, på att vanprydande skjul ofta finnes strax utanför de planlagda delarna
av samhällena.
Sveriges fastighetsägareförbund redogör inledningsvis för den nu gällande
bestämmelsens tillkomsthistoria (jfr ovan s. 21) samt anför härefter
följande:
Den i motionen aktualiserade frågan har således nyligen varit föremål
för ingående överväganden varvid motionärernas ståndpunkt av lagstiftaren
avvisats, och några nya skäl som motivera en lagändring ha icke andragits.
Samhället torde vidare icke, såsom i motionen påstås, sakna möjlighet
att göra lagliga ingripanden och tvinga fastighetsägare att avlägsna
»ruckel och fallfärdiga byggnader». Om ägaren till en byggnad eftersätter
sin skyldighet enligt 50 § byggnadsstadgan att underhålla byggnaden så, att
vanprydnad icke uppkommer, kan byggnadsnämnden ingripa med ett föreläggande
att iståndsätta byggnaden, varvid byggnadsnämnden kan utsätta
Tredje lagutskottets utlåtande lir 26 år 1962
23
vile. Ett dylikt föreläggande, som vid tredska kan följas av ett nytt föreläggande
vid högre och mer kraftigt verkande vite, torde i många fall kunna
tå den effekten, att ägaren i stället för att iståndsätta byggnaden, föredrar
att riva densamma inom den föreskrivna tiden. Nämnden kan även
förordna att iståndsättande skall ske genom nämndens försorg på den
tredskandes bekostnad. I sådana extrema ytterlighetsfall, som nämnas i
motionen, torde del icke vara uteslutet att byggnadsnämnd kan ålägga
byggnadens ägare att riva byggnaden enligt 51 § byggnadsstadgan. 1 den
av A. Bexelius m. fl. utgivna kommentaren till byggnadslagstiftningen, 3
uppi. 1961, anföres (sid. 438) att föreskrift om rivning icke kan meddelas
enbart för att byggnadens underhåll blivit eftersatt utan blott om byggnaden
företer skador av den art alt rivning av byggnaden framstår som ett ur
ekonomisk synpunkt rimligare alternativ än att återställa byggnaden i godtagbart
skick samt alt det därvid torde vara likgiltigt, om orsaken till delekterna
är bristande underhåll eller t. ex. brand. Trots den ovannämnda
begränsningen av byggnadsnämndens befogenheter, synes byggnadsnämnden
sålunda icke helL sakna möjlighet att förelägga ägaren till byggnad,
som är behäftad med så allvarliga skador att det är ekonomiskt otänkbart
eller olämpligt att återställa den, att riva byggnaden. Huruvida den i kommentaren
till byggnadslagstiftningen angivna tolkningen av stadgandet i
51 § byggnadsstadgan är riklig eller ej, torde icke ha blivit närmare belyst
i praxis. I avvaktan härpå synes det icke påkallat att ge byggnadsnämnd
vidsträcktare befogenheter än de som byggnadsnämnden har sedan den 1
juli 1960.
Slutligen må framhållas, alt motionärernas hemställan, sådan den i motionen
preciserats, går avsevärt längre än vad motionärerna från början
synes ha avsett. Motionen syftar till att ge byggnadsnämnd sådana befogenheter
att »uppenbara missförhållanden kan beivras på laglig väg» under
det att motionen utmynnar i en hemställan om sådan ändring av byggnadsstadgan
att byggnadsnämnd får befogenhet att förordna om rivning av
byggnad som ägaren underlåter att »underhålla på ett nöjaktigt sätt». EU
tjänligt medel att komma till rätta med sådana förhållanden har byggnadsnämnd
som nämnts redan genom stadgandena i 50 § och 70 § 2 st. byggnadsstadgan.
Fastighetsägareförbundet hemställer avslutningsvis om avslag å motionen.
Departementschefens uttalanden i propositionen
Departementschefen påpekar att under den tid av omkring ett och ett
halvt år, som byggnadsstadgan varit gällande, tvekan om bestämmelsernas
innebörd yppats på några punkter. Det syntes, enligt departementschefen,
lämpligt att frågan om förtydligande av stadgans bestämmelser i de delarna
upptogs i förevarande sammanhang. Härefter anföres följande:
»I 51 § 1 mom. BS är stadgat, att byggnadsnämnden, om byggnad genom
brand eller annorledes blivit skadad i väsentlig mån och ej blir iståndsatt
inom skälig tid, äger, om så prövas erforderligt, föreskriva, alt byggnaden
skall rivas. Under tiden närmast efter stadgans ikraftträdande var det föremål
för delade meningar huruvida stadgandet i fråga kunde tillämpas jämväl
24 Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1962
i det fall, att byggnad blivit bristfällig till följd av vanvård eller annan sådan
omständighet, utan att man kunde peka på att den blivit skadad genom
brand eller annan därmed jämförlig händelse. Numera torde visserligen
rättspraxis ha stannat i den enligt min mening riktiga uppfattningen av
stadgandets innebörd, att även andra allvarliga skador på byggnad än sådana,
som orsakats av naturhändelser, kan tagas i betraktande, när det
gäller att avgöra, om rivningsföreläggande skall meddelas, men att sådant
föreläggande icke bör komma i fråga, om det framstår som ett ur ekonomisk
synpunkt rimligt alternativ att i stället iståndsätta byggnaden. Till
undvikande av framtida missförstånd vill jag dock förorda en jämkning
av texten i paragrafen, så att däri tydligt utsäges, att rivningsföreläggande
kan meddelas när byggnad är att anse såsom förfallen på grund av vanvård.
Ett förtydligande synes också vara önskvärt av den förut omnämnda
bestämmelse i 70 § BS, som ger byggnadsnämnd befogenhet att meddela
föreläggande vid vite eller annat äventyr, om byggnad uppförts eller annan
anordning vidtagits utan byggnadslov, där sådant erfordras, eller i strid
mot godkända ritningar eller av byggnadsnämnden meddelade eller eljest
gällande föreskrifter. Stadgandets formulering har nämligen ansetts ge
utrymme för tvekan, huruvida detsamma är tillämpligt i fall, då den olovligt
vidtagna åtgärden varken innebär uppförande av byggnad eller vidtagande
av annan fysisk anordning utan består t. ex. i att en byggnad
eller del därav tages i anspråk för annat ändamål än det, vartill byggnaden
förut varit använd eller som finns angivet å fastställd ritning. Jämkningen
synes lämpligen kunna ske genom att orden »annan anordning
vidtagits» utbytes mot orden »annan åtgärd vidtagits». I konsekvens
härmed och för att bereda tillfälle att, där så erfordras, rikta föreläggandet
även mot annan än byggnadens eller anordningens ägare torde jämväl
den jämkningen böra vidtagas i paragrafen, att skyldigheten att ändra
eller undanröja det utförda förklaras ankomma på »ägaren av den fastighet,
byggnad eller anordning, varom fråga är».
Vidare synes en redaktionell jämkning vara påkallad i 72 § första
stycket BS till utmärkande av att stadgandet är tillämpligt icke blott när
byggnadsnämnd antagit förslag till ändring av stadsplan eller byggnadsplan
utan jämväl då byggnadsnämnden antager sådan plan för tidigare
icke planlagt område.
De nu angivna jämkningarna i lydelsen av 51 § 1 mom. samt 70 och 72
§§ BS torde böra vidtagas samtidigt med de av mig tidigare förordade ändringarna
i nämnda stadga. Förslag till författningstext har upprättats inom
kommunikationsdepartementet.»
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1962
Utskottet
25
Föreslagen ändring av 34 § BS
Såsom av den tidigare redogörelsen närmare framgår, skall enligt 1959
års byggnadsstadga förslag till tomtindelning liksom ändring eller upphävande
därav utställas till granskning under viss minsta tid. Sakägare,
som inte åtnöjes med förslaget, äger under utställningstiden framställa anmärkning
mot detta. I syfte att markägarna skall få kännedom om den avsedda
tomtindelningen och sålunda beredas tillfälle att tillvarataga sina
intressen med avseende å densamma, har i 34 § BS föreskrivits att underrättelse
om förslag till sådan indelning — med smärre undantag som framgår
av 17 § 4 mom. BS — skall tillställas samtliga ägare av mark i kvarter,
som beröres av förslaget. Det må anmärkas att, till följd av föreskrift i
74 § BS, underrättelse jämväl skall tillställas den, som innehar fast egendom
med tomträtt eller med ständig eller ärftlig besittningsrätt1.
Den nuvarande bestämmelsen innebär viss utsträckning av underrättelseskyldigheten
i förhållande till vad som gällde enligt 1947 års byggnadsstadga.
Detta förhållande får emellertid ses mot bakgrunden av bl. a.
den omständigheten att byggnadsnämnds befogenhet att ändra fastställd
tomtindelning avsevärt vidgats genom 1959 års stadga.
Såsom departementschefen närmare utvecklat, motiverades regeln om
att alla markägare inom ett kvarter skall underrättas om tomtindelningsförrättning
främst med att det oftast är svårt att i förväg avgöra hur en
tilltänkt åtgärd kommer att verka för övriga ägare av mark i kvarteret.
I sitt ovan omnämnda utlåtande nr 26/1959 fann tredje lagutskottet det
med hänsyn härtill från såväl rättssäkerhetssynpunkt som praktisk synpunkt
mest ändamålsenligt att underrättelse tillställdes samtliga ägare av
mark.
I propositionen föreslås nu att sådan underrättelse inte skall erfordras
till markägare, som uppenbarligen inte beröres av tomtindelningsförrättningen.
Ändringsförslaget har föranletts av en framställning från stadsförbundet.
Såsom närmare framgår av propositionen, har till stöd för
denna framställning främst åberopats att den nuvarande regeln medför
arbete och kostnader i onödan för berörda myndigheter i de fall, där ändringen
bara har betydelse för en del av ett kvarter. Det har därjämte angivits
att det ibland väcker irritation hos personer, som till följd av mottagen
underrättelse vållas besvär och kostnader för att taga del av ett
förslag, som i realiteten inte berör dem.
I motionerna 1:620 och II: 751 har hemställts att riksdagen måtte avstyrka
den föreslagna ändringen. Motionärerna har härvid bl. a. påpekat
att de med det nuvarande systemet förenade olägenheterna är små liksom
1 När i fortsättningen talas om markägare avses jämväl personer, som innehar mark med
här angiven besittningsrätt.
26 Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1962
att, med hänsyn till den ringa omfattning i vilken befrielse från underrättelseplikt
avses skola gälla, den praktiska nyttan av reformen torde vara
obetydlig. Förslaget anges vidare framför allt innebära avsevärda nackdelar
från rättssäkerhetssynpunkt.
Den nuvarande regeln har, såsom av det föregående torde framgå, tillkommit
för att tillgodose rättssäkerheten, och utskottet finner det vara av
väsentlig vikt att hänsynen härtill inte eftersättes. Departementschefen har
emellertid med skärpa betonat vikten av alt, även med den avsedda nya
lydelsen av stadgandet, underrättelsen tillställes »alla markägare inom
kvarteret, som möjligen kan i något hänseende beröras av den tilltänkta
lomtindelningsåtgärden». För att kallelse till en markägare i kvarteret
skall kunna underlåtas, erfordras således att visshet förefinnes därom att
förslaget inte ens teoretiskt har betydelse för denne. Den föreslagna ändringen
har också i författningstexten fått en sådan utformning att utrymme
inte torde förefinnas för missförstånd med avseende å tolkningen. Under
sådana omständigheter anser utskottet att rättssäkerhetssynpunkterna i
erforderlig mån tillgodosetts. Utskottet finner därför att den föreslagna,
av praktiska hänsyn betingade förenklingen av underrättelseförfarandet
kan tillstyrkas. I konsekvens härmed tillstyrker utskottet jämväl den ändring,
som departementschefen i övrigt förordat i det förevarande stadgandet.
I anledning av vad stadsbyggnadskontoret anfört om de nackdelar, som
onödiga underrättelser kan medföra för sakägarna, har byggnadsstyrelsen
i sitt remissyttrande angivit att denna olägenhet i viss mån borde kunna
minskas, om underrättelsen jämväl innehöll uppgift om vad tomtindelningsförrättningen
innebär. Utskottet vill framhålla att en d}dik uppgift
i underrättelse om förslag till tomtindelning även i andra fall kan vara av
värde för sakägarna. De torde nämligen därigenom lättare på ett tidigt
stadium kunna bilda sig en uppfattning om tomtindelningsförslagets betydelse
för deras del. Byggnadsnämnden torde å sin sida vinna den fördelen
att antalet förfrågningar hos densamma minskas. Det synes därför
önskvärt att, där så utan större olägenhet kan ske, uppgift om förslagets
innebörd intages i de ifrågavarande underrättelserna.
Föreslagen ändring av 58 § BS
Jämlikt 54 § 1 mom. BS erfordras inom stadsplanelagt område byggnadslov
för uppsättande eller väsentlig ändring av skylt eller ljusanordning1.
Byggnadslov innebär, såsom närmare utvecklats i propositionen,
enligt gängse uppfattning ett definitivt ståndpunktstagande till byggföretaget
från byggnadsnämndens sida. Det må dock anmärkas att en undantagsbestämmelse
om tidsbegränsat byggnadslov förekommer i 56 § 2 mom.
andra stycket BS.
1 När i fortsättningen ordet skylt användes, avses — om annat ej angives — jämväl ljusanordning.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1962
27
Departementschefen påpekar att byggnadsnämnds möjligheter att, sedan
byggnadslov meddelats, i efterhand ingripa mot skyltar, som till
följd av ändrade förhållanden blir till olägenhet i trafiken eller som eljest
visar sig olämpliga, således är mycket begränsade. Det framhålles också
att man inte alltid vid beviljande av byggnadslov för skylt med säkerhet
kan bedöma, huruvida anordningen är lämpad att bibehållas under längre
tid. Detta medför att man ofta måste tillämpa större restriktivitet än som
skulle vara nödvändig, om man hade möjlighet att rätta till eventuella
missgrepp i efterhand. Ett behov av att byggnadsnämnderna på detta område
får friare händer har därför enligt departementschefen givit sig till
känna. I propositionen anges jämväl att i detta syfte på vissa håll tendenser
gjort sig gällande att uppställa begränsningar med avseende å byggnadslovens
giltighet, vilka inte torde vara avsedda i författningarna.
Departementschefen har på anförda skäl föreslagit införande av möjlighet
för byggnadsnämnd att tidsbegränsa byggnadslov för skyltar. Härvid
anges att vad som erfordras i stort sett blott torde vara en möjlighet att
vid behov kunna framdeles förordna om borttagande eller ändring av större
och mera iögonenfallande anordningar, som tenderar att dominera stadsbilden,
samt av vissa ljusskyltar och andra ljusanordningar, vilka i framtiden
blir till olägenhet för trafiken eller från annan synpunkt.
I motionerna I: 620 och II: 751 har hemställts om avstyrkande av propositionen
också i denna del. Härvid har i huvudsak åberopats att något
egentligt reformbehov inte föreligger och att risk förefinnes att möjligheten
att tidsbegränsa byggnadslov kommer att missbrukas. Motionärerna
har också ifrågasatt om förslaget inte står i strid med byggnadslagstiftningens
grunder.
Utskottet erinrar i denna del om att departementschefen särskilt framhållit
att huvudregeln alltjämt bör vara att byggnadslov är definitivt och
inte kan ryggas av byggnadsnämnd. Utskottet vill för sin del understryka
detta uttalande liksom vad departementschefen ytterligare anfört om de särskilda
förutsättningar, som bör föreligga för att tidsbegränsning skall tillgripas.
Här må vidare anmärkas att de allmänna reglerna för prövning av
ansökan om byggnadslov, vilka är intagna i 56 och 57 §§ BS, självfallet
också utgör grunden för bedömningen av om tidsbegränsning av ett byggnadslov
i det särskilda fallet kan anses påkallad. Något utrymme torde
sålunda inte förefinnas för byggnadsnämnd att, som motionärerna anger,
»för alla eventualiteters skull föreskriva tidsbegränsning utan att konkreta
stadsplanemässiga skäl föreligger vid beslutstillfället».
Med hänsyn till vad sålunda anförts och då — såsom i propositionen
närmare angivits — ett reformbehov i syfte att kunna vidga tillståndsgivningen
synes föreligga, finner utskottet sig kunna tillstyrka att möjlighet
att tidsbegränsa byggnadslov för skyltar införes i BS.
28
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1962
Den föreslagna regelns karaktär av undantagsbestämmelse och den
allmänna restriktivitet vid tillämpningen därav, som förordats, synes emellertid
böra komma till uttryck jämväl i författningstexten. Enligt utskottets
mening synes därför 58 § 2 mom. BS lämpligen böra erhålla följande
lydelse:
De partementsför slaget:
2 mom. Vid byggnadslov--
Byggnadslov, som avser uppsättande
eller väsentlig ändring av
skylt eller ljusanordning, må begränsas
att avse rätt att bibehålla
skylten eller anordningen viss tid.
Byggnadsnämnden äger på ansökan
medgiva förlängning av tiden.
Utskottets förslag:
— villkorets fullgörande.
Byggnadslov, som avser uppsättande
eller väsentlig ändring av
skylt eller ljusanordning, må, när
särskilda skäl därtill är, begränsas
att avse rätt att bibehålla skylten
eller anordningen viss tid. Byggnadsnämnden
äger på ansökan medgiva
förlängning av tiden.
I denna del vill utskottet slutligen anmärka, att jämväl praktiska skäl
synes tala för restriktivitet i fråga om bruket av tidsbegränsning vid tillståndsgivningen.
Förtecknande och omprövning av sålunda begränsade
byggnadslov torde nämligen — i den mån institutet skulle komma till
mera vidsträckt användning — kunna förväntas medföra ett inte obetydligt
merarbete för byggnadsnämnderna.
Fråga om generell skyldighet att söka byggnadslov för skyltar i Stockholm
Såsom av departementschefens redogörelse för gällande bestämmelser
framgår (ovan s. 12), föreligger skyldighet att söka byggnadslov för skyltar
bara inom stadsplanelagt område. Vissa möjligheter förefinnes dock,
såsom jämväl angivits i den nyssnämnda redogörelsen, att komma till rätta
med från allmän synpunkt olämpliga sådana anordningar inom område,
där stadsplan ej gäller.
I motionerna I: 619 och II: 752 påtalas att den nuvarande ordningen
beträffande ej stadsplanelagt område medför avsevärda nackdelar för
Stockholms del, eftersom stadsplan saknas för stora partier av de centrala
delarna av staden. Motionärerna — liksom byggnadsnämnden i Stockholm
i sin skrivelse till utskottet — anser därför att riksdagen hos Kungl. Maj:t
bör hemställa om införande av bestämmelse i BS av innebörd att byggnadslov
skall erfordras för uppsättande av skylt inom Stockholms hela
område.
Frågan om byggnadslov för skyltar utom stadsplanelagt område var
föremål för ingående överväganden vid tillkomsten av den nuvarande
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1962
29
byggnadstadgan (jfr ovan s. 18 ff.). Departementschefen fann härvid att
goda skäl kunde åberopas till stöd för att frågan borde vara reglerad på
samma sätt inom alla områden, som är avsedda för tätbebyggelse. Eftersom
några olägenheter med det gällande systemet inte försports, fann departementschefen
emellertid inte då skäl att utsträcka bestämmelsernas
giltighetsområde. I anledning av väckta motioner angav tredje lagutskottet
i sitt förut omtalade utlåtande nr 26/1959 bl.a. att gällande lagstiftning
erbjöd åtskilliga möjligheter att komma till rätta med störande skyltar.
Därest dessa möjligheter skulle visa sig otillräckliga eller ineffektiva, fann
emellertid utskottet att frågan om utsträckande av skyldigheten att söka
byggnadslov jämväl till områden med byggnadsplan och utomplansbestämmelser
ånyo borde uppmärksammas och närmare överses i därför lämpat
sammanhang.
I anledning av här förevarande motioner finner utskottet — som anser
att det förevarande problemet inte är begränsat till huvudstaden — anledning
nu föreligga för riksdagen att hos Kungl. Maj :t hemställa om
övervägande av sådan utsträckning av skyldigheten att söka byggnadslov,
vilken utskottet i sitt nyss angivna utlåtande angav kunna bli erforderlig.
Föreslagen ändring av 51 § 1 inom. BS samt motionen II: 614
Departementschefen har i denna del förklarat att, till undvikande av
framtida missförstånd, förtydligande synes böra ske av bestämmelserna
i 51 § 1 mom. BS, så att därav klart framgår att byggnadsnämnd må
meddela föreläggande om rivning av byggnad, som på grund av vanvård
är att anse som förfallen. Anledningen till förslaget uppges vara att det
under tiden närmast efter stadgans ikraftträdande var föremål för delade
meningar huruvida stadgandet kunde tillämpas jämväl i det fall, att byggnad
blivit bristfällig till följd av vanvård eller annan sådan omständighet,
utan att man kunde peka på att skadan uppkommit genom brand eller
därmed jämförlig händelse.
Såsom Föreningen Sveriges stadsarkitekter i sitt remissyttrande angivit,
torde den påtalade osäkerheten ha föranletts av ett departementschefsuttalande
(jfr ovan s. 21) i propositionen nr 168/1959. Förut har angivits, att
motsvarande stadgande i 1947 års BS ej uppställde krav på att bristfälligheten
skulle vara förorsakad av särskild händelse. Av 1951 års byggnadsutrednings
motiv till den nuvarande bestämmelsen synes framgå (jfr ovan
s. 21) att de nya reglerna inte avsåg att medföra någon saklig ändring i
förhållande till de äldre bestämmelserna. Mot bakgrunden härav finner
utskottet departementschefens nyss berörda, i anledning av ett remissyttrande
gjorda uttalande böra så förstås att rivningsföreläggande allenast
får tilllgripas om byggnad skadats i väsentlig mån, medan andra brister,
även om de i och för sig är av allvarlig beskaffenhet, inte konstituerar rätt
30
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1962
att förordna om rivning. Avsikten torde således inte ha varit att uppställa
något krav på att skadan skulle ha orsakats av särskild händelse.
Utskottet vill erinra om att departementschefen nu uttalat att rivningsföreläggande
inte bör komma i fråga, om det framstår som ett rimligt
alternativ att i stället iståndsätta byggnaden. I den förut omtalade bestämmelsen
i 1947 års BS angavs, enligt vad ovan återgivits (s. 21), särskilt
att ett villkor för rivningsföreläggande var att byggnaden inte kunde
iståndsättas för rimlig kostnad. Enligt utskottets mening hör denna förutsättning
— såsom departementschefen ock torde ha åsyftat — alltjämt
gälla såsom ett oeftergivligt krav för att förordnande om rivning skall få
meddelas. Med den i författningstexten brukade lokutionen att byggnad
skall vara att »anse som förfallen» torde detta villkor också komma till
uttryck i BS.
Utskottet finner sig förty kunna tillstyrka det i förevarande del genom
propositionen framlagda förslaget.
I motionen II: 614 hemställes om åtgärd till ernående av sådan ändring
i BS att byggnadsnämnd erhåller befogenhet att förelägga rivning av byggnad,
som står i strid med gällande stadsplan och som ägaren underlåter
att underhålla på ett nöjaktigt sätt.
Vad motionärerna anfört till stöd för sin hemställan synes giva vid
handen att den i motionen önskade ändringen blivit tillgodosedd genom
departementschefens förslag i denna del.
I den mån motionärernas hemställan kan anses innebära förslag om
mer vittgående befogenhet för byggnadsnämnd än som föreslagits i propositionen
finner utskottet, såsom av det ovanstående torde framgå, motionen
höra avstyrkas.
Övriga ändringsförslag samt ikraftträdandet
Utskottet tillstyrker författningsförslaget jämväl i de delar, som icke
här ovan särskilt behandlats.
På sålunda anförda skäl får utskottet hemställa,
att riksdagen
A. — med avslag å motionerna I: 620 och II: 751 i vad de
avser avstyrkande av den föreslagna ändringen i 34 § byggnadsstadgan
— i anledning av Kungl. Maj :ts förslag angående
kallelser i tomtindelningsärenden
B. — med avslag å motionerna I: 620 och II: 751 i vad de
avser avstyrkande av det föreslagna tillägget till 58 § byggnadsstadgan
— i anledning av Kungl. Maj :ts förslag angående
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1962
31
införande av möjlighet att tidsbegränsa byggnadslov för
skyltar och därmed jämförliga anordningar
C. — i anledning av motionerna I: 619 och II: 752 — beträffande
byggnadslov för skyltar och därmed jämförliga anordningar
på område med byggnadsplan eller utomplansbestämmelser
D.
— med avslag å motionen II: 614 i vad den må innebära
yrkande om ändring i 51 § byggnadsstadgan utöver vad
Kungl. Maj :t föreslagit — i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
angående befogenhet för byggnadsnämnd att meddela föreläggande
om rivning av förfallen byggnad
E. i anledning av vad i övrigt föreslagits av Kungl. Maj:t
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t såsom sin mening giva
till känna vad utskottet i utlåtandet anfört.
Stockholm den 26 april 1962
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Göran Karlsson,
Kristiansson, Knut Johansson*, Åkesson, Holmberg* och Ernst Olsson*;
från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, Nyberg, Johansson
i öckerö*, Svenning, Wachtmeister*, Grebäck, Svanberg och Hammarberg.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1962:205 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till kungörelse om ändring i byggnadsstadgan den SO december 1959 a1 i texten