Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motion angående skydd mot jordvärdestegring, m. m. Tredje lagutskottet har behandlat en i riksdagens andra kammare väckt motion, nr 615 av herr Lundberg, i vad motionen — såvitt avser punkterna 1—3 i motionärens hemställan — hänvisats till lagutskott.

1962-04-26 · 14 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 13 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1962:27, Utlåtande i anledning av motion angående skydd mot jordvärdestegring, m. m. Tredje lagutskottet har behandlat en i riksdagens andra kammare väckt motion, nr 615 av herr Lundberg, i vad motionen — såvitt avser punkterna 1—3 i motionärens hemställan — hänvisats till lagutskott.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

1

Nr 27

Utlåtande i anledning av motion angående skydd mot jordvärdestegring,

m. m.

Tredje lagutskottet har behandlat en i riksdagens andra kammare väckt

motion, nr 615 av herr Lundberg, i vad motionen — såvitt avser punkterna

1—3 i motionärens hemställan — hänvisats till lagutskott.

I angivna punkter hemställes,

»att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om

förslag till 1963 års riksdag till:

1. lag om effektivt skydd mot jordvärdestegring, där hänsyn till samhällsintresset

att kunna ställa billig tomtmark till förfogande för bostads-, industri-

och annan bebyggelse blir det primära, och att de spekulativa tomtjobbarna

genom hård beskattning och genom förbud kopplas bort från detta

för land och folk viktiga verksamhetsområde,

2. lag som skyddar sommarstuge- och andra fritidsintressens rätt bl. a.

vid fråga om arrende eller köp av tomtmark, rätt att jämväl med motorfordon

få nyttja s. k. enskilda vägar på större markområden, rätt att nyttja

mark- och vattenområden till jakt och fiske på kronans, universitetens och

aktiebolagens fastigheter, och

3. att Kungl. Maj :t ålägger ett redan befintligt ämbetsverk, eller också en

speciell fritidsstyrelse e. d., att utöva en effektiv och praktisk tillsyn och

övervakning över ovan nämnda fritidsintressen samt ser till att statliga organ

icke genom bristande uppmärksamhet eller slentrian tillåter bolag eller

andra att ockupera skär, holmar, mark- och vattenområden vilka sedan urminnes

tid reserverats för att icke jordägare skulle ha tillgång till dem för

jakt, fiske och andra ändamål».

Beträffande de skäl motionären andragit till stöd för nämnda yrkanden

får utskottet hänvisa till motionen.

Motionen i övriga delar har hänvisats till statsutskottet.

Över motionen har, beträffande yrkandena under 2 och 3, i den ordning

46 § riksdagsordningen föreskriver, yttranden inhämtats från Svea hovrätt,

kammarkollegiet, domänstyrelsen, länsstyrelserna i Uppsala och Blekinge

län samt statens fritidsnämnd.

De tre förstnämnda remissinstanserna avstyrker, jämte statens fritidsnämnd,

bifall till motionerna. Härvid hänvisas i allmänhet till pågående utredningsarbete

på olika områden. Länsstyrelsen i Uppsala län har som eget

utlåtande åberopat yttranden av länsarkitekten och en t. f. överlantmätare i

Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 3 avd. Nr 27

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

länet. Jämväl länsstyrelsen i Blekinge län har vid sitt utlåtande fogat yttranden

från länsarkitekt och överlantmätare. Ej heller länsstyrelserna synes

vara av den uppfattningen att någon särskild riksdagens åtgärd i anledning

av motionen är påkallad.

Svea hovrätt hänvisar till de uppdrag som anförtrotts 1960 års naturvårdsutredning.

Hovrätten påpekar att resultatet av naturvårdsutredningens arbete

beräknats komma att föreligga redan under innevarande år och finner

det vanskligt att bryta ut de i motionen upptagna frågorna till särskild behandling.

Det huvudsakliga innehållet i övriga yttranden skall här redovisas i anslutning

till de särskilda frågor som upptagits i de motionsyrkanden, varöver

yttranden inhämtats.

1. Frågan om »lag som skgddar sommarstuge- och andra fritidsintressens

rätt bl. a. vid fråga om arrende eller köp av tomtmark»

Kammarkollegiet anser att motionen i detta avsnitt berör spörsmål som

antingen nyligen varit föremål för statsmakternas ställningstagande eller

nu är underkastade utredning. Det hänvisas till att nyitjanderättslagstiltningens

regler om lägenhetsarrenden behandlas av den sittande arrendelagsutredningen

och att väsentliga spörsmål rörande den så att säga sociala

sidan av naturvårdslagstiftningen lär prövas av naturvårdsutredningen såväl

i anledning av de för utredningen givna direktiven som till följd av tredje

lagutskottets uttalanden i utlåtande 30/1961 i anledning av motioner angående

den s. k. allemansrätten. Behov av särskild lagstiftning för att öka

»sommarstuge- och fritidsintressenas» möjligheter att med äganderätt förvärva

mark anser kollegiet ej för närvarande föreligga. Kollegiet finner det

emellertid möjligt att frågan bör observeras i samband med översynen av

j ordförvärvslagstiftningen.

Domänstgrelsen anför följande.

Vad avser åtgärder för att skydda sommarstuge- och andra fritidsintressens

rätt vid fråga om arrende av tomtmark får styrelsen framhålla, att några

olägenheter i det avseende motionären befarar icke torde gälla vid arrende

av mark under domänstyrelsens förvaltning.

Beträffande domänverkets markförsäljning för bostads- och industribebyggelse

får styrelsen framhålla att sådan försäljning i regel sker till

kommuner, vilka i sin tur försäljer tomter.

Enstaka bostadstomter försäljas dock i viss omfattning till i första hand

domänverkets arbetare men även till domänverket utomstående. Många

gånger sker försäljning av mark till ägare av å marken befintliga byggnader.

Domänverkets försäljning av mark för sportstugeändamål är restriktiv.

Försäljning sker här inom planlagda områden till enskilda köpare. För industribebyggelse

sker försäljning endast undantagsvis direkt till industriidkaren.

Beträffande priserna har Kungl. Maj :t föreskrivit att styrelsen — där

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

det gäller nybyggnad för permanent bosättning och där det föreslagna priset

överstiger 3 000 kronor — skall inhämta bostadsstyrelsens utlåtande.

Som framgår av det sagda torde för domänverkets vidkommande någon

risk icke föreligga att markförsäljningar sker till »spekulativa tomtjobbare».

Länsarkitekten i Uppsala län anser att fritidsbebyggelse i allt för stor

utsträckning skett och sker utan tillräcklig medverkan från de planvårdande

myndigheternas sida och berör därvid de följder, i form av spolierande

av badstränder och andra utflyktsmål m. m., som detta medför. I yttrandet

framhålles alt ett ensidigt hänsynstagande till sommarstugeägarna lätt blir

till förfång för övriga fritidsintresserade. Vid den översyn av jordförvärvslagen

och arrendelagstiftningen som motionären synes vara inriktad på,

sägs det, bör de allmänna planeringssynpunkterna tillmätas mycket stor

betydelse.

Även i yttrandet från t. f. överlantmätaren i Uppsala län framhålles intressemotsättningarna

mellan sommarstugeägarna och den allmänhet som

saknar sommarstugor med tillhörande tomtmark.

Planering enligt byggnadslagen och slrandlagen innebär emellertid, anföres

det, att man söker på ett lämpligt sätt avväga de båda kategoriernas

krav att få umgås med naturen. Vidare angives i yttrandet såvitt avser förevarande

fråga följande.

Frågan om arrendatorernas rätt behandlas av arrendelagsutredningen,

som har till uppgift att bl. a. överse nyttjanderättslagens lägenhetsarrende!

Denna arrendetyp domineras nästan helt av de s. k. sommarstugearrendena

och utredningen har infordrat uppgifter om dem från överlantmätarna.

Överlantmätaren har i sitt yttrande till arrendelagsutredningen påpekat att

sommarstugearrendatorernas rätt skulle bättre tillgodoses om nyttjanderättsupplåtelserna

utformades efter mönster av tomträttslagstiftningen,

eftersom tomträtt får upplåtas endast i hel fastighet, varför en fastighetsbildning

med därtill hörande prövning även enligt byggnadslagen komme att

föregå upplåtelsen.

Största antalet sommarstugor inom Uppsala län uppföras numera på

tomtmark, som förvärvats av sommarstugeägaren, vars rätt i fråga om fastighetens

utformning etc. tillvaratages genom bestämmelser i byggnadslagen

och jorddelningslagen, ty igenom dessa bestämmelser tillskapas fastigheter,

som är varaktigt lämpade för det ändamål för vilket de bildats.

Prissättningen på tomtmarken bestäms av förhållandet mellan tillgång

och efterfrågan och priset torde vara svårt att reglera genom lagstiftning.

Då vore det bättre att öka tillgången på sommarstugetomter genom att söka

stimulera kommunerna och vissa organisationer eller föreningar att exploatera

mark för fritidsbebyggelse. Kommunerna är intresserade av att exploatera

tomtmark för helårsbebyggelse och genom en ändring av beskattningsreglerna

borde det vara möjligt att få dem intresserade av att även exploatera

mark för fritidsbebyggelse.

Länsstyrelsen i Blekinge län diskuterar frågan huvudsakligen i vad den

kan anses innebära krav på skydd för »sommarstuge- och andra fritids
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

intressen» såvitt angår stränderna. Länsstyrelsen anser bestämmelserna

i strandlagen ej vara tillräckligt effektiva för att med nuvarande starkt

expanderande fritidsbebyggelse motverka en ej önskvärd sådan bebyggelse.

Länsstyrelsen ingår därefter på ett i yttrandet från länsarkitekten i länet

utförligt motiverat förslag om utfärdande av temporärt förbud mot all

exploatering av strandområdena i form av avstyckning, upplåtelse av mark

genom arrende och bebyggelse för fritidsändamål utan föregående detaljplanering

genom byggnadsplan. Tanken på ett sådant förbud avvisas emellertid

av länsstyrelsen, som finner att, om förbudet ej göres dispensabelt,

det skulle komma att —- i synnerhet i fråga om glesbebyggelse — i många

fall framstå som ett hinder som ej påkallas av förhållandena. Länsstyrelsen

hänvisar till att naturvårdsutredningen kan förväntas uppmärksamma

de särskilda problem som bebyggelse inom strandområdena medför och

framlägga det förslag till ändringar i strandlagen som av förhållandena kan

finnas påkallade. Slutligen erinras i yttrandet om att arrendelagsutredningen

torde komma att framlägga förslag rörande frågan om arrende

av tomtmark för fritidsbebyggelse och därmed förbundna rättsförhållanden.

Statens fritidsnämnd finner det självfallet att åtgärder vidtages i syfte

att motarbeta »det tomtjobberi etc., som förekommer på sommarbebyggelseområdet»

men anser sig ej kunna bedöma om motåtgärderna skall

sättas in lagstiftningsvägen eller på annat sätt.

2. Frågan om utökad rätt att nyttja enskilda vägar

Kammarkollegiet hänvisar till de utlåtanden angående upplåtande av

skogsbilvägar för allmän trafik som avgivits av tredje lagutskottet innevarande

och de två nästföregående åren (uti. nr 20/1960, 2/1961 och 3/1962)

samt säger sig intet ha att tillägga utöver vad i utlåtandena anförts.

Av de remissinstanser som i övrigt yttrat sig i denna del avstyrker domänstyrelsen

bestämt att fastighetsägare, som anlägger och underhåller väg,

genom lagstiftning tvångsvis skall åläggas upplåta vägen för utomstående.

T.f. överlantmätaren i Uppsala län anför, med hänvisning till att tredje

lagutskottet i utlåtandet nr 3/1962 förordat viss utredning i ämnet, att

frågan bör övervägas endast såvitt avser enskilda vägar som byggts med

statsbidrag. Länsstyrelsen i Blekinge län uttalar att frågan om rätten att

med motorfordon få befara enskilda vägar inom för friluftsliv lämpliga

områden eller för att nå dylika områden, exempelvis allmänna badplatser,

torde komma att beaktas av naturvårdsutredningen. Länsarkitekten

i samma län, slutligen, finner att om lagstiftning på området anses befogad,

statsverket givetvis bör åtaga sig hela kostnaden för anläggning och underhåll

av de enskilda vägarna och motsvarande höjning av bilskatten övervägas.

3. Frågan om rätt att nyttja kronan, universiteten och aktiebolag tillhöriga

mark- och vattenområden för jakt, fiske och andra ändamål

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962 5

Kammarkollegiet anför att frågan om rätt till fiske på annans vattenområde

genom 1950 års fiskerättslagstiftning så nyligen — efter omfattande förarbeten

— reglerats att det ej för närvarande lärer böra ifrågakomma att vidtaga

större revision. I fråga om förslaget om allmän tillgång till jakt på bolagsskogar

anser kollegiet att de ekonomiska konsekvenserna för statsverket

av 1950 års lagstiftning om ersättning för mistad fiskerätt ej synes stödja ett

dylikt förslag. Vidare uttalas att åtskilliga skäl av högst påtaglig art — närmast

medborgarnas trygghet till liv och hälsa — bestämt talar mot att söka

ge åt jakten en med fisket likställd karaktär av allmän fritidssysselsättning.

Kollegiet säger sig ej från annat håll ha erfarit eller eljest funnit skäl antaga

att missförhållanden föreligga i fråga om upplåtandet av rätt till jakt och

fiske på kronodomäner och universitetsegendomar.

Domänstyrelsen anför om förslaget till ny lagstiftning på området.

Detta förutsätter en genomgripande ändring av nu gällande lag såväl beträffande

jakt som fiske. Genom Kungl. Maj :ts förordning den 21 februari

1789, föreskrevs nämligen att jakträtten skall följa marken och således tillhöra

markens ägare. Denna regel befästes ytterligare genom 1864 års jaktstadga

som -— med vissa inskränkningar — stadgar att var och en som

äger jord äger också rätt att där idka all jakt.

Rätten till fiske var redan enligt jordabalken i 1734 års lag knuten till

innehav av jord. Fiskerättslagen av år 1896 byggde i huvudsak på denna tidigare

lag men den senaste lagen av år 1950 ger varje svensk medborgare

betydande rättigheter till fiske på allmänt vattenområde i skilda delar av

riket.

Att ändra dessa regler i den riktning motionären enligt ovan beräknas

avse kan domänstyrelsen icke tillstyrka.

Om motionären däremot avser att allmänheten skulle beredas möjlighet

att arrendera rätt till jakt och fiske på dessa fastigheter ställer sig saken

givetvis annorlunda.

Beträffande kronans mark under domänstyrelsens förvaltning gäller

Kungl. Maj :ts förordning den 25 november 1927 (nr 437) angående grunder

för tillgodogörande av kronans jakträtt. I denna kungörelse och därav

föranledda nådiga brev har Kungl. Maj :t lämnat föreskrifter om hl. a.

upplåtelse av rätt till jakt på kronans mark. Hur domänstyrelsen tillämpat

sin befogenhet vid sådan upplåtelse har redovisats av riksdagens revisorer

§ 26 innevarande år ävensom i domänstyrelsens utlåtande däröver den 26

januari 1962. Utöver vad i detta utlåtande anförts må tilläggas att domänstyrelsen

i mycket stor utsträckning upplåter jakträtt å mark under styrelsens

förvaltning.

Beträffande kronans vatten och dessas utnyttjande för fiske gäller sedan

gammalt att varje svensk medborgare får fiska fritt med rörliga redskap

i sådana vatten vid kronan tillhöriga havsstränder samt i saltsjön belägna

skär och holmar, som ej tillhör visst hemman eller innehaves under särskilda

villkor. I övrigt är kronans fiskevatten i rättslig synpunkt likställda med

enskilda fiskevatten.

Föreskrifter om hur kronans fiskevatten skall utnyttjas återfinnas i

Kungl. Maj :ts kungörelse den 8 juni 1951 (nr 395) angående förvaltningen

av kronans fisken. I § 6 denna kungörelse stadgas bl. a. att upplåtelse skall

ske mot avgift, där ej annat av Kungl. Maj :t medgives.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

I enlighet med bestämmelserna i nämnda kungörelse och dess tillämpningsföreskrifter

(nr 396/1951) har rätt till sport- och husbehovsfiske

erbjudits allmänheten i stor omfattning. I åtskilliga fall har dessa möjligheter

till fiske endast obetydligt utnyttjats, ehuru avgälderna varit mycket

moderata.

T. f. överlantmätaren i Uppsala län anför.

Jaktutredningen har i sitt nyligen avgivna betänkande (SOU 1961:67)

dels visat att även icke jordägare i stor utsträckning har möjlighet att jaga

och dels ur jaktvårdssynpunkt föreslagit en inskränkning i jakträtten för

ägare av mark, som taxerats såsom annan fastighet än jordbruksfastighet.

Om en allmän jakträtt skulle införas på kronans, universitetens och aktiebolagens

fastigheter, skulle det vara svårt att genom bestämmelser begränsa

den, så att villebrådet kunde överleva. En sådan utveckling vore

mycket olycklig, ty de flesta människor, som söker sig ut i naturen, gläder

sig säkerligen mer åt att få se och studera djuren än att döda dem. Ehuru

omfattande ägoutbyten har genomförts och pågår mellan storskogsbruket

och bondeskogsbruket ligger fortfarande många ägor blandade om varandra.

Om jakträtten utökades enligt motionärens förslag, skulle villebrådet

även minska på angränsande enskilda ägor, varjämte tvister skulle

uppstå på grund av att de nya jägarna komme att få svårt att hålla reda

på gränserna mellan jaktområdena.

Inom norra delen av Uppsala län är allmänheten rätt väl tillgodosedd i

fråga om möjligheterna att fiska, eftersom svensk medborgare må bedriva

fiske med undantag av laxfiske vid länets kust i Bottenhavet. Dessutom

finns det möjligheter att mot avgift få fiska på vissa ställen i Dalälven, i

Tämnaren och i Mälaren. Liksom i fråga om jakten ha de anställda hos de

större markägarna i allmänhet möjlighet att fiska på arbetsgivarens vatten.

Bolagens fisken ingår också i stor utsträckning i fiskevårdsområden. Beträffande

fisket måste också hänsyn tagas till yrkesfiskarnas intressen.

Länsstyrelsen har senast i yttrande till 1960 års naturvårdsutredning

rörande vissa allmänna spörsmål inom naturvården uttalat, att många av

statens, kyrkans och kommunernas skogar och marker borde kunna få utnyttjas

för fritidsändamål. Med hänsyn till den omfattning, som fritidslivet

numera fått, anser länsstyrelsen angeläget, att man försöker skapa betingelser

för den allmänhet, som söker rekreation i naturen, att, utan andra inskränkningar

än naturvårdens och skogsvårdens intressen kräva, få fri

tillgång till områden i allmän ägo för friluftsliv. Eftersom naturvårdsutredningen

har till uppgift, bl. a., att undersöka, hur man inom lagstiftningens

ram skall kunna tillgodose de växande frilufts- och rekreationsintressena,

och därför också torde komma att ägna särskild uppmärksamhet åt frågan

om att tillskapa fritidsområden och hur dylika områden skola kunna betjäna

olika fritidsintressen, synes icke finnas anledning att nu taga ställning

till de krav på vidgad rätt för allmänheten att för vissa ändamål nyttja kronans

och aktiebolagens mark- och vattenområden, som i motionen framförts.

4. Frågan om en »speciell fritidsstyrelse e. d.»

Domänstyrelsen och länsstyrelsen i Blekinge lån påpekar att naturvårdsutredningen

i enlighet med sitt uppdrag torde komma att beakta de spörsmål

som berörts i motionen i denna del.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

7

Länsarkitekten i Uppsala län anför.

Motionärens förslag under punkt 3 om en central bevakning av fritidsintressena

får kanske främst uppfattas som ett uttryck för behovet av initiativ

på detta område från andra håll än exploatörernas. Från planeringshåll

måste det understrykas att åtgärder som gör det möjligt för långsiktigare

och mera allmänna intressen att göra sig gällande vid tillkomsten av

bebyggelse och andra anordningar för fritidsändamål ter sig i hög grad

önskvärda. Enligt länsarkitektens mening borde en organisation för tillvaratagande

av fritidsintressena byggas upp länsvis under medverkan av de

krafter som redan är verksamma på området inom natur- och hembygdsvård,

idrotts- och motororganisationer m. m. Organisationen bör också få

kommunal förankring inom de organ, som främst har att bevaka miljöfrågor,

nämligen byggnadsnämnderna. Slutligen bör intimt samarbete ske

med länsstyrelsens planeringsexpertis. Den viktigaste uppgiften för en sådan

organisation bleve översiktlig planering för fritidsbebyggelse och andra

former av friluftsliv och initiativ till genomförande av planeringsåtgärderna.

Möjligen vore detta ett sätt att nå kontakt med konsumentsidan, när det

gäller fritidsbebyggelsen, för att mera direkt kunna tillgodose den byggande

allmänhetens intressen. Behandlingen av bl. a. dessa frågor ingår som ett led

i arbetet inom 1960 års naturvårdsutredning. Enligt vad som framkommit

av utredningens hittillsvarande arbete ägnas naturvårdens sociala aspekter

stor uppmärksamhet, och länsarkitekten har tidigare i detta sammanhang

understrukit behovet av att kommunerna själva aktivt engageras i planläggningsarbetet.

Kan man sedan på den av motionären antydda vägen med en

central samordning av fritidsintressena eller på annat sätt uppnå att kommunerna

får ökade resurser att genomföra planeringen, skulle detta givetvis

vara till gagn. Det har i diskussionen kring hithörande frågor pekats på

landstinget som lämplig huvudman för tillvaratagande av natur- och friluftslivets

intressen i ett större regionalt sammanhang. I varje fall är det

väsentligt att tillräckliga ekonomiska möjligheter står till buds, om inte de

långsiktigare planeringsintressena skall tvingas stå tillbaka för kortsiktig

spekulation.

Motionärens önskemål om en centralisering får även ses mot bakgrunden

av nu rådande lagstiftningsförhållanden. När det gäller skydd av värdefull

natur finns visserligen flera möjligheter i olika lagstiftningar — naturskyddslagen,

strandlagen, byggnadslagen —■ men möjligheterna är inte

samordnade, och vilken väg man väljer i det enskilda fallet blir ofta mindre

beroende av lagstiftarens motivering än av tillfälliga omständigheter. En

översyn av den lagstiftning som finns till skydd för natur och friluftsintressen

i syfte att göra den enhetligare och effektivare torde även rekommenderas

av 1960 års naturvårdsutredning och skulle välkomnas av dem som är

engagerade i naturskyddsfrågor.

T. f. överlantmätaren i Uppsala län finner att allmänheten och jordägarna

numera förstå att tillvarataga sina intressen så väl att någon särskild tillsyn

som den föreslagna ej erfordras. Det påpekas att det redan finns olika

instanser att vända sig till med klagomål och förfrågningar och att sålunda

lantmäteriet hjälper till med råd, upplysningar och utredningar rörande

fastigheter och deras tillhörigheter.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

Även statens fritidsnämnd framhåller att naturvårdsutredningen erhållit

uppdrag att granska frågan om tillsättande av ett statligt centralt naturvårdsorgan

för ledning och övervakning av naturskyddsarbetet i dess olika

faser. En dylik central instans måste, enligt fritidsnämnden, förutsättas

komma att hålla intim kontakt med existerande — ev. på grundval av utredningsförslaget

nybildade — organ på länsstyrelseplanet, vilka regionalt

svarar för mark- och bebyggelseplaneringen etc.

5. Frågan om bolags m. fl. »ockupation» av mark- och vattenområden

Kammarkollegiet anför.

Det är ett för vissa kuststräckor känt förhållande att vid skattläggningar,

kartläggningar och jorddelningsförrättningar under 1600- och 1700-talen och

under förra delen av 1800-talet enskilda hävdeanspråk kommo att omfatta

fler och längre från fastlandet belägna holmar och skär än som kunna antagas

tidigare ha varit föremål för enskild hävd. Ej sällan torde vid åsyftade

skiftesförrättningar kronoombud närvarit. För en del av Stockholms läns

skärgård belystes denna utveckling i den av kammarkollegiet år 1946 verkställda

s. k. Sotholmsutredningen (ang. denna se t. ex. fiskerättskommitténs

förslag till fiskelag, SOU 1947: 47 s. 308 och 318). Åt den rättsliga eller faktiska

hävd som sålunda uppkommit är uppenbarligen i regel intet att nu

göra från kronans sida. Kammarkollegiet, som icke saknar erfarenhet av

att tillvarataga kronans markägarintressen i kusttrakterna, är emellertid

helt främmande för tanken att en dylik rättsutveckling alltjämt skulle

fortgå; förutsättningar härför torde icke finnas.

Motionären anför, att kronan tidigare ägt stora markområden vilka fått

nyttjas av allmogen eller av bruk med skyldighet för bruket att avstå nyttjanderätten,

om bruksdriften nedlades, samt frågar vart »alla dessa rättigheter

tagit vägen». Det kan antagas att motionären här åsyftar häradsallmänningar,

vilka i äldre tid ansågos tillhöra kronan, rekognitionsskogar

som reglerats jämlikt kungl. kungörelsen den 4 februari 18il samt under

bruk skatteköpta hemman, vilka därest bruksdriften upphörde skulle återgå,

icke till kronans fria disposition utan till sin tidigare egenskap av kronohemman

under stadgad åborätt — allt företeelser som äro alltför väl kända

eller lätt tillgängliga i uppslagsverk för att här böra närmare behandlas.

Länsarkitekten i Blekinge län anför att det förefaller riktigt att bolag

eller andra ej bör äga rätt att ockupera områden som i motionen anges. I

yttrandet uppges att för Blekinges vidkommande ännu saknas »sorgliga

erfarenheter av att några stora bolag eller andra professionella fritidsområdesexploatörer

skulle ha idkat någon form av rovdrift, som lär ha skett i

vissa andra län».

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

9

Utskottet

Genom de under punkterna 1—3 i motionen angivna yrkandena syftar

motionären i huvudsak till att få till stånd dels lagstiftning för att hindra

enskild spekulation i jordvärdestegring, dels åtgärder i form av lagstiftning

och eljest för att öka allmänhetens tillgång till områden för jakt,

fiske, friluftsliv m. m.

Utskottet finner ej skäl att närmare ingå på de allmänna synpunkter som

anförts till stöd för motionärens hemställan utan inskränker sig till att här

behandla de frågor som särskilt upptagits i motionsyrkandena.

Beträffande först yrkandet under punkt 1 i motionen vill utskottet erinra

om att frågan om omedelbar lagstiftning till förhindrande av spekulation i

tomtmark genom motioner väcktes även vid föregående års riksdag. På

hemställan av tredje lagutskottet (utlåtande nr 4/1961) lämnade riksdagen

motionerna utan åtgärd. I utskottets utlåtande angavs bl. a. att frågan om

införande av en särskild skatt å oförtjänt värdestegring av fastighet sedan

ungefär 50 år tillbaka varit föremål för ett tidvis mycket intensivt utredningsarbete,

vilket resulterat i framläggande av ett flertal författningsförslag,

senast genom markvärdeutredningens betänkande SOU 1957:43,

samt att förslagen ej kunnat realiseras främst på grund av rådande oenighet

om skattens utformning. Utskottet anmärkte vidare att enligt direktiven

för expropriationsutredningen denna bl. a. bör — utan att vara bunden

av bestämda riktlinjer — närmare undersöka de uppslag till reformer

inom expropriationsväsendet som markvärdeutredningens betänkande med

därvid fogade särskilda yttranden innehåller samt framlägga därav eventuellt

föranledda förslag. Slutligen konstaterade utskottet frågans vittomfattande

och komplicerade art och fann med hänsyn till att densamma

var föremål för utredning ej anledning att genom några allmänna uttalanden

taga ställning till hur problemet i princip skall lösas.

Utskottet har nu ej annan inställning till frågan och anser således att den

påbörjade utredningen bör fortgå som planerat. Motionen bör därför enligt

utskottets mening ej föranleda någon åtgärd i denna del.

Vad angår yrkandet under punkt 2 om lagstiftning angående rätt att

med motorfordon få nyttja enskilda vägar på större markområden får utskottet

hänvisa till sin behandling av ämnet i anledning av motioner innevarande

år och de två nästföregående åren (uti. nr 20/1960, 2/1961 och

3/1962).

Yrkandet under samma punkt om utvidgad rätt till jakt och fiske måste

utskottet, främst av de skäl kammarkollegiet anfört i denna del, bestämt

avstyrka.

Vad som åsyftas med det återstående yrkandet under punkt 2 om »lag

som skyddar sommarstuge- och andra fritidsintressens rätt bl. a. vid fråga

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

om arrende eller köp av tomtmark» är väl inte helt klart. I den mån avses

åtgärder för att vid prissättning å tomtmark s. k. oförtjänt värdestegring

ej skall få uttagas har frågan redan här ovan behandlats. Spörsmål om

ökat skydd för lägenhetsarrendatorer överväges, som i anledning av motionsyrkandet

påpekats i ett par remissyttranden, för närvarande av

arrendelagsutredningen.

Det angivna yrkandet i övrigt jämte motionärens hemställan under punkt

3 om inrättande av en fritidsstyrelse leder in på de synnerligen betydelsefulla

och svårbemästrade problemen om en ändamålsenlig planering av

fritidsbebyggelsen och om möjligheterna att tillgodose allmänhetens behov

av för fritidsvistelse lämpade områden. Orsakerna till dessa och andra fritidsfrågors

allt mer ökade aktualitet är alltför väl kända för att här behöva

särskilt nämnas. I medvetande om behovet av snara åtgärder för att

leda utvecklingen har också i en rad skilda sammanhang företagits allmänna

och enskilda initiativ av olika slag.

Tanken på ett samordnande centralt organ för fritidsfrågor har under

senare tid vid flera tillfällen framförts i den allmänna debatten. I vissa

remissyttranden har erinrats om att 1960 års naturvårdsutredning erhållit i

uppdrag att företaga en allmän och förutsättningslös utredning av naturvårdens

organisationsfråga. Ehuru naturskydds- och friluftsintressena är

nära sammankopplade kan väl förutskickas att om resultatet av denna utredning

skulle leda till inrättande av ett samordnande organ på området

uppgifterna för ett sådant organ ej skulle komma att omfatta alla med

fritidsbebyggelsen och allmänhetens behov av fritidsområden sammanhängande

frågor.

Utskottet vill emellertid erinra om att frågan om en central organisation

för samhällsplanering i vidaste bemärkelse upptagits i en till innevarande

riksdag avgiven, av riksdagen ännu ej slutbehandlad proposition, nr 98, angående

omorganisation av byggnadsstyrelsen m. m. I propositionen redogöres

(s. 79—80) hl. a. för vissa uttalanden av riksdagens revisorer i den

år 1960 avgivna berättelsen. I dessa uttalanden betonades inte bara behovet

av översiktlig bebyggelseplanering i inskränkt bemärkelse, utan ifrågasattes

om inte tiden var inne för en mera allomfattande landskapsplanering, inom

vilken även naturvården erhöll sin tillbörliga plats, d. v. s. »en gestaltning

av hela den miljö i vilken dagens och morgondagens människor ha att leva,

verka och finna rekreation». I departementschefens uttalande (s. 81) betecknas

en större sammanhållning i organisatoriskt avseende inom samhällsplaneringen

i vidsträckt bemärkelse som högst angelägen. Tillsättande

av en sakkunnigkommitté för allsidig utredning av hithörande frågor bör

emellertid, enligt departementschefen, med hänsyn till det invecklade frågekomplex

det här gäller, föregås av en ingående analys av problemställningarna

samt ett klarläggande och angivande av de närmare riktlinjerna

för sakkunnigkommitténs arbete. Departementschefen finner den sålunda

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962 11

erforderliga förberedande undersökningen böra uppdragas åt en särskild

arbetsgrupp med företrädare för de närmast berörda departementen. Då en

ändrad organisation av samhällsplaneringen beräknas kunna bli genomförd

först efter ett flertal år, föreslås i propositionen såsom en omedelbar

åtgärd (se s. 90) att det till byggnadsstyrelsen knutna rådet för översiktlig

planläggning ges fastare form genom inrättande av ett byggnadsstyrelsens

råd för samhällsplanering.

Det nyss anförda ger väl anledning till antagande att de nu berörda spörsmålen

åtminstone på längre sikt skall få en lösning. Ett villkor härför är

emellertid att inte under tiden förutsättningarna för att kunna genomföra

en önskvärd planering bortfaller.

Samhällets möjligheter att förhindra från planeringssynpunkt olämplig

fritidsbebyggelse — liksom att främja lämplig sådan bebyggelse — och att

skydda från allmänhetens synpunkt värdefulla naturområden mot exploatering

är inte bara en organisatorisk utan i hög grad också en ekonomisk

fråga. De största problemen för närvarande torde här möta, då det gäller

att utom planlagt område bevara områden fria från bebyggelse.

Såvitt avser strandområden ges relativt vittgående sådana möjligheter

genom bestämmelserna i strandlagen. Förfarandet förutsätter ersättningsskyldighet

för det allmänna och särskilt anslag för ändamålet beviljas

årligen. Anslaget är ett förslagsanslag, som fortlöpande anpassas efter den

konstaterade faktiska åtgången. Strandlagen överses för närvarande av

naturvårdsutredningen, som därvid även skall undersöka lagstiftningens

ekonomiska konsekvenser för det allmänna.

Om de möjligheter i övrigt som förefinnes eller tillskapas kan här nämnas

följande.

Reglerna i naturskyddslagen, vilken jämväl överses av naturvårdsutredningen,

är i viss mån ägnade att tillgodose behovet av s. k. socialt naturskydd.

Beträffande kronans marker kan erinras om det initiativ som föregående

år tagits av domänstyrelsen angående särskilda åtgärder för fritidsbesök

på kronoskogar. Förslagen, som förutsätter avdelande av vissa

medel ur domänverkets driftsinkomster för ändamålet, har upptagits i propositionen

nr 39 till årets riksdag. Propositionen behandlas för närvarande

av jordbruksutskottet.

Kommuner och enskilda organisationer har i betydande utsträckning

förvärvat friluftsområden, som ställts till allmänhetens förfogande. Härvid

har i vissa fall statliga bidrag kunnat lämnas från fonden för friluftslivets

främjande. Anslaget till denna fond föreslås (se bil. 12 till statsverkspropositionen

s. 268—270) för budgetåret 1962/63 skola uppräknas från

1 600 000 till 1 800 000 kronor. Statens fritidsnämnd, som har att avge

förslag och yttranden angående anslag ur fonden, har — med hänvisning till

att inneliggande ansökningar om bidrag och strömmen av nya ansökningar

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

medfört att anspråken på friluftsfonden under budgetåret 1961/62 vida överstiger

tillgängliga medel —- begärt en höjning av anslaget till 3 500 000 kronor.

Bidrag ur fonden lämnas, förutom till inköp som ovan sagts, i huvudsak

till uppförande eller iordningställande av friluftsgårdar, vandrarhem, semesterbyar,

badanläggningar, campingplatser etc. och till kursverksamhet.

Utskottet vill i sammanhanget framhålla att denna möjlighet att statsbidragsvägen

stimulera till bevarande av friluftsområden och utbyggnad av

friluftsanläggningar i största mån bör tillvaratagas, helst så att fritidsnämnden

kan få vidgade möjligheter för planering och initiativ på området.

Så snart det statsfinansiella läget det medger bör därför avsättningen till

fonden betydligt ökas.

Även på länsplanet har på senare tid tagits lokala initiativ i frågan.

I Göteborgs och Bohus län har således Göteborgs stad jämte länets landsting

nyligen bildat en stiftelse med ändamål att tillskapa en fond för bevarande

av från naturskydds- och landskapssynpunkt värdefulla områden,

lämpade för bad och friluftsliv. Medel till en grundfond har influtit genom

beslut om bidrag av skattemedel med vissa belopp per invånare i staden

och inom landstingsområdet. Fonden uppgår härigenom till drygt en halv

miljon kronor. Det har förutsatts att tillskott till fonden skall erhållas genom

årliga bidrag från stiftarna och genom donationer. Enligt vad utskottet

har sig bekant har stiftelser med liknande ändamål bildats även

i Stockholms och Blekinge län.

Såvitt utskottet har erfarit har naturvårdsutredningen vidtagit åtgärder

för en inventering av nu tillgängliga och för framtiden erforderliga markområden

lämpade inte blott för naturvård utan också för fritidsändamål.

En sådan inventering har ett givet värde som grundval för en rationell

användning av de resurser som enligt den lämnade redogörelsen och i övrigt

står till buds.

Med hänsyn till den snabba takt i vilken expansionen på detta område

fortgår måste de tillgängliga tekniska och framför allt ekonomiska resurserna

för att möta utvecklingen anses helt otillräckliga. Frågorna står emellertid

i blickpunkten för det allmänna intresset och möter allt större förståelse

på olika håll. Med beaktande av de åtgärder som nu planerats eller

vidtagits kan utskottet inte finna att något initiativ av riksdagen i anledning

av motionen är påkallat, vare sig för en samordning av organisationen

på området eller i annat hänseende. Det synes utskottet emellertid

lämpligt att motionen jämte detta utlåtande för kännedom överlämnas till

naturvårdsutredningen, vars uppdrag, såsom framgår av det tidigare anförda,

har nära anknytning till åtskilliga av de här berörda problemen.

Avslutningsvis vill utskottet nämna att en samlad översyn av fritidsfrågorna

även ur andra aspekter än dem som här särskilt behandlats har

aktualiserats genom en skrivelse i januari 1981 från Sveriges socialdemokratiska

ungdomsförbund till regeringen. Ärendet är, såvitt upplysts, under

viss utredning och övervägande inom socialdepartementet.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

13

Det bör anmärkas att vissa i motionen upptagna spörsmål beröres även

i de vid årets riksdag väckta motionerna I: 491 och II: 569, vilka hänvisats

till och för närvarande behandlas av allmänna beredningsutskottet.

Med stöd av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motion, 11:615, i vad den hänvisats till

lagutskott, icke måtte föranleda annan riksdagens åtgärd

än att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om

överlämnande av motionen jämte detta utlåtande för kännedom

till 1960 års naturvårdsutredning.

Stockholm den 26 april 1962

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Osvald, Kristiansson, Knut Johansson*,

Georg Carlsson, Åkesson, Lennart Geijer och Paul Jansson;

från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, Nyberg, Andersson

i Ryggestad, Wachtmeister*, Grebäck, Svanberg, Hammarberg och Tobé*.

* Ej närvarande vid utlåtandets j ustering.

opaginerad Kontrollera mot PDF

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE, STHLM 62

202354

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1962:207 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angående skydd mot jordvärdestegring m. m. a1 i texten