Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1962
1962-05-03 · 9 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 8 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1962:30, Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1962
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1962
1
Nr 30
Utlåtande i anledning av motioner om sådan ändring av hyresregleringslagen
att höjning av grundhyra icke må beviljas
på grund av förbättringsarbete som bekostas av hyresgäst.
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta till lagutskott
hänvisade motioner, nr 741 i första kammaren av herrar Johansson,
Jage, och Pettersson, Bertil, samt nr 105 i andra kammaren av herrar Svenning
och Haglund.
1 motionerna, som är likalydande, uppges att sedan länge statens hyresråd
tolkat bestämmelsen i 3 § hyresregleringslagen om höjning av grundhyra
på grund av ombyggnads- eller ändringsarbete så, att hyreshöjning
kan medgivas även om förbättringsarbetet bekostas av hyresgästen. Hyresrådets
praxis har ej anför motionärerna, påverkats av hyresregleringskommitténs
uttalanden i dess år 1954 avgivna betänkande III, vari hävdats att
som förutsättning för grundhyreshöjning vid standardförbättring borde införas
den bestämningen att arbetet ej får ha bekostats av lägenhetens innehavare,
varvid även borde inbegripas det fallet att hyresgäst löser in en
förbättring av föregående hyresgäst. Motionärerna finner hyresrådets »formella
ståndpunkt» leda till för rättskänslan stötande resultat och menar
att hyresgäst, som nedlagt betydande kostnader för standardhöjande arbeten
å sin bostadslägenhet eller lokal, på detta sätt kommer att få betala kostnaden
två gånger, medan hyresvärden gör en obehörig vinst.
Med stöd av det anförda hemställer motionärerna »att riksdagen ville i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kung], Maj :t måtte efter utredning
snarast för riksdagen framlägga förslag till sådan ändring av hyresregleringslagen
att höjning av grundhyra icke må beviljas på grund av förbättringsarbete
som bekostas av hyresgästen».
Över motionerna har, i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver,
inhämtats yttranden från Göta hovrätt och statens hyresråd. På begäran
av utskottet har yttranden därjämte avgivits av Hyresgästernas riksförbund
och Sveriges fastighetsägareförbund.
Gällande rätt m. m,
Genom lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering m. m. (hyresregleringslagen)
har stadgats begränsning av hyrans storlek för flertalet
i Motionen i dess helhet tryckt hland första kammarens motioner.
Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 saml. 3 avd. Nr 30
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 dr 1962
lägenheter, möjlighet till tvångsförlängning av hyresavtal och reglering av
vissa andra hyresförhållanden. Lagen, som efter förlängning sist den 2 juni
1961 (nr 213) gäller t. o. m. den 31 december 1963, ägde ursprungligen lilllämpning
i varje stad, köping eller municipalsamhälle, som vid 1942 års
ingång hade minst 2 000 invånare, samt dessutom, efter särskilda förordnanden
av Kungl. Maj:t, i inemot 300 andra orter. Från lagens bestämmelser
undantogs redan från början upplåtelser av bostad förenad med allmän
tjänst.
Genom sedermera vid olika tillfällen genomförda ändringar i lagen bar
viss avveckling av hyresregleringen skett och möjligheter till ytterligare
avveckling skapats. För lagändringarna och den hittills genomförda avvecklingen
har redogjorts i utskottets utlåtande nr 15 innevarande år. Med hänvisning
till nämnda redogörelse skall här endast angivas att för närvarande
drygt 300 av de ursprungligen omkring 500 liyresreglerade områdena
alltjämt beröres av regleringen, att såvitt avser s. k. möblerade rum regleringen
numera gäller i stort sett endast i de större städerna med förorter,
att även beträffande lokaler för annat ändamål än bostad hyresregleringslagen
upphävts inom ett mycket stort antal kommuner och orter, samt att
hyresrådet i enlighet med givet uppdrag fortgående verkställer utredning
och avger förslag till fortsatt avveckling.
Om reglering av hyran stadgas i lagen i huvudsak följande.
För lägenhet som är avsedd att helt eller till väsentlig del nyttjas till bostad
och ej uthyres i möblerat skick skall enligt 2 § hyran regleras enligt
bestämmelserna i 3—5 §§, och detsamma gäller beträffande lägenhet som
icke är avsedd att helt eller till väsentlig del nyttjas till bostad, såframt ej
hyran den 1 januari 1942 var fastställd att utgå med växlande belopp för
skilda tider. I fråga om annan lägenhet äger, enligt 6 §, hyresnämnden under
vissa förutsättningar nedsätta hyran efter vad som finnes skäligt; nämnden
äger därvid föreskriva att lägenheten skall vara underkastad bestämmelserna
i 3—5 §§. Enligt 3 § första stycket må hyresvärden icke mottaga,
träffa avtal om eller begära högre hyra än som motsvarar den för lägenheten
tillåtna grundhyran, där ej annat föranledes av vad som särskilt stadgas
i lagen. För lägenhet som färdigställts före den 1 januari 1942 och som
var uthyrd vid denna tidpunkt anses såsom grundhyra det hyresbelopp som
lägenheten då betingade. Var lägenheten ej uthyrd vid denna tid, fastställes
grundhyran efter hyresläget vid samma tid. För lägenhet i hus eller del av
hus, som färdigställts senare än den 1 januari 1942, fastställer hyresnämnden
grundhyran till det belopp som med hänsyn till byggnadskostnaderna
och övriga omständigheter finnes skäligt. Enligt 3 § andra stycket äger
hyresnämnd under vissa förutsättningar höja eller sänka grundhyran för
en lägenhet. Var hyran den 1 januari 1942 avsevärt lägre än hyran för jämförliga
lägenheter eller har lägenhetens värde avsevärt ökats genom om
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 är 1962 3
byggnads- eller ändringsarbete eller föreligger för visst fall annat skäl av
därmed jämförlig betydelse må hyresnämnden sålunda på framställning
av hyresvärden höja grundhyran till det belopp som föranledes därav. Sänkning
av grundhyran kan förekomma, om lägenheten den 1 januari 1942 betingade
en hyra som i avsevärd mån översteg hyran för jämförliga lägenheter
eller om lägenhetens skick avsevärt försämrats eller hyresgäst tillkommande
förmåner påtagligt inskränkts. I 3 § tredje stycket stadgas bl. a.
att höjning av grundhyra ej medför ändring av gällande hyresavtal. Utöver
grundhyran må hyresvärden enligt 4 § avtala om skälig ersättning för lägenhetens
uppvärmning och förseende med varmvatten eller, om gottgörelse
därför ingår i grundhyran, för den ökade kostnad som för sådant ändamål
åsamkas hyresvärden. 5 § innehaller bestämmelser som reglerar Kungl.
Maj:ts rätt att tillåta generell hyreshöjning.
Frågan om vilken verkan av hyresgäst utförd standardförbättring borde
ha beträffande grundhyrans storlek har, som motionärerna påpekat, behandlats
av hyresregleringskommittén i dess betänkande III, »Hyran för
omöblerade lägenheter», (SOU 1954:34). I betänkandet (s. 30—31) har således
anförts följande.
Det är, särskilt vad gäller affärslägenheter och kontor, icke ovanligt, att
hyresgästen efter avtal med värden utför ett standardhöjande inredningsarbete
i lägenheten. Ofta avtalas därvid, att den av hyresgästen bekostade
inredningen vid hyresförhållandets upphörande skall tillfalla fastighetsägaren-hy
re svärden. I hithörande fall torde väl hyresgästen oftast ha
tillförsäkrat sig ett så långvarigt hyresförhållande, att han anser sig få tillräcklig
valuta för de av honom nedlagda kostnaderna. Det kan emellertid
tänkas, att hyresvärden, sedan en sådan standardförbättring kommit till
stånd, med åberopande därav gör ansökan om höjning av lägenhetens grundhyra.
Huruvida en sådan ansökan bör bifallas, synes vara något tveksamt.
Å ena sidan kan det sägas, att grundhyran, som är ett maximipris, skall
bestämmas utan hänsyn till vad parterna avtalat i det särskilda fallet. I
enlighet härmed borde grundhyreshöjning alltid ske, så snart lägenhetens
standard förbättrats. Å andra sidan synes det obilligt, om en hyresgäst, som
själv bekostat en standardförbättring i sin lägenhet, på grund därav skulle
nödgas utge en högre hyra. Om däremot den hyresgäst, som gjort standardförbättringen,
redan avflyttat, då hyreshöjning begäres, synes det i allmänhet
naturligt att ny hyresgäst — som icke inlöst förbättringen av den flyttande
hyresgästen — bör betala den hyra som kan vara påkallad med hänsyn
till lägenhetens hyresvärde.
Lagens förarbeten innehålla icke några uttalanden, som kunna vara till
ledning vid avgörande av nu angivna fråga. Även om en hyresgäst, som bekostat
en standardförbättring, skulle kunna vägra att betala en på grund
därav höjd grundhyra och vid företagen uppsägning kunde påräkna hyresnämndens
stöd, anser kommittén det böra komma till uttryck i lagen, att
ovan angivna billighetssynpunkter skola gälla i fråga om grundhyreshöjning
i hithörande fall. Detta synes kunna ske genom att som förutsättning för
grundhyreshöjning vid standardförbättring införes den bestämningen, att
1* Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 3 avd. Nr 30
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1962
arbetet icke får ha bekostats av lägenhetens innehavare. Härunder bör komma
även det ovan förutsatta fallet, att hyresgäst löser in en förbättring av
en föregående hyresgäst. Även om den angivna förutsättningen ej är förhanden,
bör hinder icke föreligga mot beslut om grundhyreshöjning därest
beslutets ikraftträdande framflyttas till tidpunkt då lägenheten fått ny innehavare,
som ej erlagt något lösenbelopp.
1 propositionen nr 168/1956 med förslag bl. a. till vissa ändringar i hyresregleringslagen
anmärktes (s. 15) att hyreslagskommittén i dess betänkande
rörande hyran för omöblerade lägenheter framlagt vissa förslag till ändringar
i hyresregleringslagstiftningen. Härvid anfördes att, då en avveckling
av hyresregleringen borde påbörjas, anledning torde saknas att vidtaga mera
omfattande ändringar i lagstiftningen. Något förslag till lagändring i det
nu aktuella avseendet upptogs ej bland de ändringsförslag som framlades
i propositionen. Häremot framfördes ej någon invändning vid propositionens
behandling i riksdagen.
Yttrandena
Motionerna avstyrkes av Sveriges fastighetsägareförbund, medan övriga
remissinstanser ställer sig mer eller mindre positiva till motionsyrkandena.
Vid utlåtandet från statens hyresråd har emellertid fogats protokoll, utvisande
att två av dess ledamöter, i motsats till ordföranden och de fyra övriga
i hyresrådets handläggning av ärendet deltagande, avstyrkt bifall till
motionerna.
Göta hovrätt anför.
Såsom liyresregleringskommittén framhållit är det obilligt att en hyresgäst,
som själv bekostat en standardförbättring i sin lägenhet, nödgas utge
en till följd av standardförbättringen höjd hyra. Hyresgästen torde ofta
förbise möjligheten att före verkställande av ombyggnads- eller ändringsarbeten
genom avtal med hyresvärden eliminera denna risk. Den av kommittén
antydda utvägen för hyresgästen att vägra betala den höjda grundhyran
i förhoppning att vid en uppsägning för avflyttning vinna hyresnämndens
stöd är diskutabel. Den i motionerna föreslagna lagändringen synes
följaktligen motiverad. Det skydd mot en obillig hyreshöjning som därigenom
skulle tillskapas torde böra begränsas till att gälla för den hyresgäst
som verkställt och bekostat standardförbättringen. Med hänsyn till att det
torde vara sällsynt, att en hyresgäst under angivna förhållanden avkräves
högre hyra, kan emellertid en sådan lagändring knappast få någon större
praktisk betydelse.
I utlåtandet från statens hyresråd återgives till en början följande uttalande
ur rådets yttrande över hyresregleringskommitténs betänkande i nu
förevarande avseende.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 är 1962
o
Enligt gällande bestämmelser kan grundhyran för en lägenhet höjas i
den mån lägenhetens värde ökats genom ombyggnads- eller ändringsarbete.
Det är vanligt att de arbeten som utföras i en lägenhet och som öka dennas
värde (förbättringsarbeten) bekostas av hyresvärden. Den grundhyreshöjning
som ifrågakommer plägar också bestämmas till belopp som motsvarar
skälig förräntning och amortering av det nedlagda kapitalet för förbättringsarbetena.
1 allmänhet torde hyresvärden även ha träffat sådant avtal
med hyresgästen, att denne omedelbart blir skyldig att betala den höjda
grundhyran.
Gällande lag anknyter möjligheten till grundhyreshöjning till det förhållandet
att lägenhetens värde ökas genom arbetena. Det kan synas naturligt
att om gästen bekostat förbättringsarbetena värden icke skall kunna
betinga sig en ökad hyra motsvarande förräntning och amortering av de av
gästen nedlagda kostnaderna. Såsom kommittén anfört lärer det främst vara
i fråga om affärs- och kontorslägenheter som det förekommer att gästen
och icke värden utför och bekostar förbättringsarbeten. Ett icke ovanligt
fall är att en affärsman hyr en lägenhet med långtidskontrakt och erhåller
tillstånd att ombygga lägenheten efter sina önskemål. Det är då icke utan
vidare klart att det är obilligt att hyresvärden erhåller tillstånd att efter den
avtalade hyrestidens utgång betinga sig en högre hyra med hänsyn till det
ökade hyresvärdet. Vad som i detta hänseende är billigt eller obilligt beror
på omständigheterna i det särskilda fallet, såsom storleken av den hyra
som avtalats för den ursprungliga hyrestiden, dennas längd, vem som har
att bekosta underhåll och återanskaffning etc. Före hyresreglcringslagens
tillkomst torde det icke ha varit ovanligt att dylika långtidsavtal träffats
och att hyran höjts efter den först avtalade hyresperiodens utgång. Hyresgästen
har i varje fall icke kunnat förhindra att hyresvärden såsom ett villkor
för förlängning av avtalet krävt en högre hyra än den ursprungligen
avtalade. Han har vid planerandet av förbättringsarbetena måst kalkylera
med att dessa skulle avskrivas på den avtalade hyrestiden. Storleken av
hyran därefter har han icke kunnat förutse och han har ej heller kunnat
förhindra att hyresvärden därefter själv tillgodogjort sig det kvarstående
värdet av arbetena. Liknande avtal som de nu beskrivna ha träffats även
efter hyresregleringens införande. Vid träffande av långtidsavtal på kanske
tio år eller mer ha parterna icke heller under den tid hyresregleringslagen
gällt med någon grad av säkerhet kunnat räkna med att regleringen skulle
bestå vid hyrestidens utgång, utan ha måst inrätta sig efter vad som med
hänsyn till avtalets innehåll framstått som ekonomiskt försvarligt. Jämväl
i dylika fall kan det för hyresgästen framstå som en opåräknad fördel
och för hyresvärden som en obillighet att icke hyran vid hyrestidens utgång
skulle få jämkas efter vad som svarar mot lägenhetens värde.
Härtill kommer att frågan huruvida hyresgästen mot värdens önskan
äger kvarbo i lägenheten efter den avtalade hyrestidens utgång även under
bestående hyresreglering är beroende av andra omständigheter än den att
gästen må ha bekostat vissa arbeten i lägenheten.
Syftet med bestämmelser om att den omständigheten alt hyresgästen bekostat
förbättringsarbeten skall inverka på frågan om grundhyrans storlek
måste uppenbarligen vara att tillse att icke hyresgästen på en omväg får
betala förbättringsarbeten såväl direkt, vilket må vara hans ensak, som i
form av ökad hyra. Såsom torde framgå av det anförda kan denna fråga,
särskilt beträffande förekommande långtidskontrakt icke lösas på ett för
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 dr 1962
båda parter tillfredsställande sätt genom en regel sådan som den föreslagna,
vilken innebär att höjning av grundhyra med hänsyn till lägenhets ökade
värde icke i något fall skulle få förekomma, då arbetena bekostats av hyresgästen.
Hyresrådet finner sålunda, att ett behov av en reglering av ifrågavarande
spörsmål föreligger men att den bör ges en sådan utformning, att den lämnar
hyresnämnden viss frihet att efter omständigheterna i det särskilda
fallet bedöma om och i vilken mån en grundhyreshöjning bör medges i anledning
av ombyggnads- eller förbättringsarbete som bekostats av hyresgästen.
Hyresrådet hänvisar härefter till att kommitténs förslag inte föranledde
någon åtgärd från statsmakternas sida och till att, sedan frågan således
blivit övervägd, en omfattande avveckling av hyresregleringen genomförts,
framför allt i fråga om lägenheter som uthyres för annat ändamål än bostad.
I yttrandet anföres vidare.
Det torde kunna förväntas att awecklingstakten kommer att öka ytterligare.
Med hänsyn härtill och mot bakgrunden av den inställning till frågan
om ändringar i hyresregleringslagstiftningen, som statsmakterna hade 1956,
synes en lagändring av den innebörd, som motionärerna åsyftar, böra vidtagas
endast om detta kan anses nödvändigt för att undanröja några påtagliga
olägenheter med gällande rättstillämpning.
Det bör framhållas, att skyldighet för hyresgästen att betala högre hyra
icke uppkommer enbart av den anledningen att grundhyran höjes. I 3 §
tredje stycket hyresregleringslagen stadgas att höjning av grundhyra ej
medför ändring av gällande hyresavtal. Därest av hyresgäst bekostade förbättringsarbeten
föranleder en höjning av grundhyran, medför detta således
icke automatiskt en ökning av den utgående hyran. För att hyresvärden
skall kunna uttaga den högre hyran fordras, att han träffar överenskommelse
härom med hyresgästen. Det är emellertid icke ovanligt, att hyresavtalen
innehåller en bestämmelse, enligt vilken hyresgästen är skyldig
att erlägga sådan hyreshöjning som medgives av vederbörande myndighet.
Ehuru hyresrådet icke har sig bekant i vilken utsträckning det förekommer
att hyresgäst, som bekostat förbättringsarbeten, jämväl får betala
en på grund av förbättringen förhöjd hyra, vill hyresrådet icke motsätta sig
en utredning av de frågor som heröres i motionerna.
De två ledamöter i hyresrådet, som enligt vad tidigare angivits varit av
skiljaktig mening, har till stöd för sin uppfattning att motionerna borde avstyrkas
av hyresrådet anfört, att rådets erfarenhet ej »givit vid handen
att de av motionärerna påtalade olägenheterna av den ifrågavarande rättstillämpningen
är av den omfattningen, att det under den nu pågående avvecklingen
av hyresregleringen finns anledning till någon ändring i lagstiftningen».
Hyresgästernas riksförbund finner mycket starka skäl föreligga för bifall
till det i motionerna framförda yrkandet. I yttrandet sägs att det under
nuvarande bostadsbrist ej varit ovanligt att hyresgäst för att över huvud
taget kunna ta i anspråk en erbjuden lägenhet tvingats vidta omfattande
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 dr 1962
7
ombyggnads- och reparationsarbeten. Hyresgästen har, anföres det, saknat
valmöjligheter och fastighetsägarna har ofta utnyttjat den situation som
hyresmarknaden uppvisat under de senaste årtiondena. Förbundet finner
det i hög grad stötande för rättskänslan att hyresgäst skall vara »tvungen
att på grund av hyresrådets praxis icke bara bestrida investeringen utan
dessutom till fastighetsägaren erlägga ränta och amortering på sina egna
pengar».
Sveriges fastighetsägareförbund erinrar om att hyresregleringskommitténs
förslag i frågan avvisats av statsmakterna år 1956 och framhåller
särskilt det i utskottets redogörelse tidigare nämnda uttalandet i propositionen
nr 168/1956 om att mera omfattande lagändringar ej borde ske med
hänsyn till hyresregleringens förestående avveckling. Efter påpekande att
hyresregleringen beträffande lokaler från och med den 1 februari 1962 endast
kvarstår i 83 kommuner och att enligt uttalande av vederbörande
departementschef i propositionen nr 128/1961 riktpunkten för den fortsatta
avvecklingen borde vara att den bedrevs så skyndsamt som möjligt utan
att olägenheter uppstode på hyresmarknaden, anför förbundet till stöd för
sin uppfattning att motionerna ej bör bifallas.
I sakfrågan bör framhållas, att det av motionärerna använda uttryckssättet
icke är helt entydigt. Medan motionärerna röra sig med begreppet
förbättringsarbeten, göres i lagstiftningen åtskillnad mellan verkligt standardhöjande
åtgärder och vanliga underhålls- och reparationsarbeten. Då
arbeten av enbart sistnämnda slag förekommit, kan någon höjning av grundhyran
överhuvud icke ifrågakomma. I vad mån verkligt standardhöjande åtgärder
kunna utgöra motiv för grundhyreshöjning regleras i hyresregleringslagen
§ 3, varav framgår, att åtgärderna måste ha haft karaktären
av ombyggnads- och ändringsarbeten, som avsevärt ökat lägenhetens värde.
Eftersom sådana standardförbättringar utförda på hyresgästs bekostnad så
gott som alltid hänföra sig till affärslokaler, torde den mening departementschefen
tidigare givit uttryck för, i dag äga än större relevans. Förbundet
vill i detta sammanhang även framhålla, att en förfrågan hos fastighetsägareföreningarna
i de största städerna klart utvisat, att fall av i
motionen påtalad art äro sällan förekommande.
De frågor, som motionärerna avse att lösa med den föreslagna lagändringen,
förefaller vidare vara av civilrättslig art och icke tillhöra hyresregleringslagstiftningen.
Enligt denna åvilar det de hyresreglerande myndigheterna
att fastställa grundhyror för lägenheter d. v. s. bestämma maximipriser.
Dessa inverka icke å bestående avtalsförhållanden. Om en hyresgäst
anser att ett ingånget avtal med hänsyn till av honom vidtagna standardhöjande
arbeten innefattar en förtäckt hyreshöjning eller eljest skulle
vara obilligt att åberopa, har han bestämmelserna i 27 § jämfört med 24 §
hyresregleringslagen och 43 § i allmänna hyreslagen såsom sitt rättsskydd.
Även med hänsyn härtill synes således något behov av den föreslagna lagstiftningen
icke föreligga.
8 Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 dr 1962
Utskottet
Jämlikt 3 § hyresregleringslagen kan, som förut angivits, hyresnämnd
på framställning av hyresvärden höja grundhyran för lägenhet, vars värde
avsevärt ökats genom ombyggnads- eller ändringsarbete. Motionärerna påpekar
att bestämmelsen tillämpas även då sådant förbättringsarbete bekostats
av hyresgästen och anför att härigenom hyresgästen kan komma att få betala
kostnaden dubbelt, nämligen dels som direkt utgift för arbetet och
dels i form av hyreshöjning. Förhållandet betecknas i motionerna som
stötande för den allmänna rättskänslan och motionsyrkandet syftar till en
lagändring som omöjliggör sådan tillämpning av bestämmelsen.
Ett beslut om höjning av grundhyra innebär inte i och för sig skyldighet
för hyresgästen att erlägga ett mot höjningen svarande förhöjt hyresbelopp.
Hyresgästens åliggande härvidlag är helt beroende av det avtal han träffat
eller träffar med hyresvärden. Därest hyran i kontraktet har bestämts till
visst belopp, fordras således nytt avtal mellan parterna för att den förhöjda
grundhyran skall få uttagas. Som hyresrådet påpekat i sitt yttrande över
motionerna torde det emellertid ej vara ovanligt att hyresavtalen innehåller
bestämmelse om skyldighet för hyresgästen att erlägga sådan hyreshöjning
som medges av vederbörande myndighet. För sådana fall kan hyresgästen
visserligen gardera sig mot risken att få »dubbelbetala» ett förbättringsarbete
genom att som förutsättning för åtagande att bekosta arbetet
betinga sig en förbindelse av hyresvärden att ej uttaga en mot förbättringen
svarande hyreshöjning. Denna möjlighet torde emellertid, som anförts i
remissyttrandet från Göta hovrätt, ofta förbises av hyresgästerna och är
väl heller inte alltid i de fall varom nu är fråga ägnad att praktiskt lösa
hyresgästens situation.
Ehuru i allmänhet hyresvärdarna ej torde utnyttja möjligheterna att
uttaga förhöjd hyra på grund av förbättringsarbete, som hyresgästen bekostat,
då detta måste framstå som obilligt, får utredningen i ärendet anses
visa att den påtalade bestämmelsen i tillämpningen i vissa fall leder till
för rättskänslan stötande resultat. De utvägar till motverkande härav som
enligt det tidigare sagda och i övrigt kan stå till buds synes ej praktiskt
tillfredsställande. Utskottet delar därför den av de flesta remissinstanserna
uttalade uppfattningen om behovet av en laglig reglering i frågan. Den pågående
avvecklingen av hyresregleringen torde, med nu kända förhållanden,
ej kunna förväntas ske så snabbt att med hänsyn därtill en lösning av förevarande
spörsmål bör anstå.
Den genom motionerna aktualiserade bestämmelsen i hyresregleringslagen
bör på grund av det anförda enligt utskottets mening göras till föremål
för översyn i den ordning Kungl. Maj:t kan finna lämplig. Vid översynen
bör givetvis övervägas, huruvida ett skydd mot sådan hyreshöjning
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1962
9
varom nu är fråga bör begränsas till att gälla för den hyresgäst som bekostat
standardförbättringen, samt beaktas de synpunkter hyresrådet anfört
i dess tidigare återgivna yttrande över hyresregleringskommitténs förslag
i ämnet.
Utskottet finner angeläget att det förslag vartill en sådan översyn kan
leda framlägges redan till nästkommande års riksdag.
Med stöd av det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av förevarande motioner
1:74 och 11:105, i skrivelse till Kungl. Maj:t såsom sin mening
ge till känna vad utskottet i detta utlåtande anfört.
Stockholm den 3 maj 1962
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl*, Göran Karlsson, Kristiansson,
Ebbe Ohlsson, Georg Carlsson, Åkesson och Lennart Gei jer;
från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, Nyberg, Munktell*,
fru Torbrink, herrar Jansson i Benestad, Svenning, Carlsson i Stockholm
och Hammarberg.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1962:208 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angående skydd mot jordvärdestegring m. m. a1 i texten