Sök i Ratio Lex

Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1962

1962-05-03 · 9 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 8 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1962:30, Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1962

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1962

1

Nr 30

Utlåtande i anledning av motioner om sådan ändring av hyresregleringslagen

att höjning av grundhyra icke må beviljas

på grund av förbättringsarbete som bekostas av hyresgäst.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta till lagutskott

hänvisade motioner, nr 741 i första kammaren av herrar Johansson,

Jage, och Pettersson, Bertil, samt nr 105 i andra kammaren av herrar Svenning

och Haglund.

1 motionerna, som är likalydande, uppges att sedan länge statens hyresråd

tolkat bestämmelsen i 3 § hyresregleringslagen om höjning av grundhyra

på grund av ombyggnads- eller ändringsarbete så, att hyreshöjning

kan medgivas även om förbättringsarbetet bekostas av hyresgästen. Hyresrådets

praxis har ej anför motionärerna, påverkats av hyresregleringskommitténs

uttalanden i dess år 1954 avgivna betänkande III, vari hävdats att

som förutsättning för grundhyreshöjning vid standardförbättring borde införas

den bestämningen att arbetet ej får ha bekostats av lägenhetens innehavare,

varvid även borde inbegripas det fallet att hyresgäst löser in en

förbättring av föregående hyresgäst. Motionärerna finner hyresrådets »formella

ståndpunkt» leda till för rättskänslan stötande resultat och menar

att hyresgäst, som nedlagt betydande kostnader för standardhöjande arbeten

å sin bostadslägenhet eller lokal, på detta sätt kommer att få betala kostnaden

två gånger, medan hyresvärden gör en obehörig vinst.

Med stöd av det anförda hemställer motionärerna »att riksdagen ville i

skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kung], Maj :t måtte efter utredning

snarast för riksdagen framlägga förslag till sådan ändring av hyresregleringslagen

att höjning av grundhyra icke må beviljas på grund av förbättringsarbete

som bekostas av hyresgästen».

Över motionerna har, i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver,

inhämtats yttranden från Göta hovrätt och statens hyresråd. På begäran

av utskottet har yttranden därjämte avgivits av Hyresgästernas riksförbund

och Sveriges fastighetsägareförbund.

Gällande rätt m. m,

Genom lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering m. m. (hyresregleringslagen)

har stadgats begränsning av hyrans storlek för flertalet

i Motionen i dess helhet tryckt hland första kammarens motioner.

Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 saml. 3 avd. Nr 30

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 dr 1962

lägenheter, möjlighet till tvångsförlängning av hyresavtal och reglering av

vissa andra hyresförhållanden. Lagen, som efter förlängning sist den 2 juni

1961 (nr 213) gäller t. o. m. den 31 december 1963, ägde ursprungligen lilllämpning

i varje stad, köping eller municipalsamhälle, som vid 1942 års

ingång hade minst 2 000 invånare, samt dessutom, efter särskilda förordnanden

av Kungl. Maj:t, i inemot 300 andra orter. Från lagens bestämmelser

undantogs redan från början upplåtelser av bostad förenad med allmän

tjänst.

Genom sedermera vid olika tillfällen genomförda ändringar i lagen bar

viss avveckling av hyresregleringen skett och möjligheter till ytterligare

avveckling skapats. För lagändringarna och den hittills genomförda avvecklingen

har redogjorts i utskottets utlåtande nr 15 innevarande år. Med hänvisning

till nämnda redogörelse skall här endast angivas att för närvarande

drygt 300 av de ursprungligen omkring 500 liyresreglerade områdena

alltjämt beröres av regleringen, att såvitt avser s. k. möblerade rum regleringen

numera gäller i stort sett endast i de större städerna med förorter,

att även beträffande lokaler för annat ändamål än bostad hyresregleringslagen

upphävts inom ett mycket stort antal kommuner och orter, samt att

hyresrådet i enlighet med givet uppdrag fortgående verkställer utredning

och avger förslag till fortsatt avveckling.

Om reglering av hyran stadgas i lagen i huvudsak följande.

För lägenhet som är avsedd att helt eller till väsentlig del nyttjas till bostad

och ej uthyres i möblerat skick skall enligt 2 § hyran regleras enligt

bestämmelserna i 3—5 §§, och detsamma gäller beträffande lägenhet som

icke är avsedd att helt eller till väsentlig del nyttjas till bostad, såframt ej

hyran den 1 januari 1942 var fastställd att utgå med växlande belopp för

skilda tider. I fråga om annan lägenhet äger, enligt 6 §, hyresnämnden under

vissa förutsättningar nedsätta hyran efter vad som finnes skäligt; nämnden

äger därvid föreskriva att lägenheten skall vara underkastad bestämmelserna

i 3—5 §§. Enligt 3 § första stycket må hyresvärden icke mottaga,

träffa avtal om eller begära högre hyra än som motsvarar den för lägenheten

tillåtna grundhyran, där ej annat föranledes av vad som särskilt stadgas

i lagen. För lägenhet som färdigställts före den 1 januari 1942 och som

var uthyrd vid denna tidpunkt anses såsom grundhyra det hyresbelopp som

lägenheten då betingade. Var lägenheten ej uthyrd vid denna tid, fastställes

grundhyran efter hyresläget vid samma tid. För lägenhet i hus eller del av

hus, som färdigställts senare än den 1 januari 1942, fastställer hyresnämnden

grundhyran till det belopp som med hänsyn till byggnadskostnaderna

och övriga omständigheter finnes skäligt. Enligt 3 § andra stycket äger

hyresnämnd under vissa förutsättningar höja eller sänka grundhyran för

en lägenhet. Var hyran den 1 januari 1942 avsevärt lägre än hyran för jämförliga

lägenheter eller har lägenhetens värde avsevärt ökats genom om
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 är 1962 3

byggnads- eller ändringsarbete eller föreligger för visst fall annat skäl av

därmed jämförlig betydelse må hyresnämnden sålunda på framställning

av hyresvärden höja grundhyran till det belopp som föranledes därav. Sänkning

av grundhyran kan förekomma, om lägenheten den 1 januari 1942 betingade

en hyra som i avsevärd mån översteg hyran för jämförliga lägenheter

eller om lägenhetens skick avsevärt försämrats eller hyresgäst tillkommande

förmåner påtagligt inskränkts. I 3 § tredje stycket stadgas bl. a.

att höjning av grundhyra ej medför ändring av gällande hyresavtal. Utöver

grundhyran må hyresvärden enligt 4 § avtala om skälig ersättning för lägenhetens

uppvärmning och förseende med varmvatten eller, om gottgörelse

därför ingår i grundhyran, för den ökade kostnad som för sådant ändamål

åsamkas hyresvärden. 5 § innehaller bestämmelser som reglerar Kungl.

Maj:ts rätt att tillåta generell hyreshöjning.

Frågan om vilken verkan av hyresgäst utförd standardförbättring borde

ha beträffande grundhyrans storlek har, som motionärerna påpekat, behandlats

av hyresregleringskommittén i dess betänkande III, »Hyran för

omöblerade lägenheter», (SOU 1954:34). I betänkandet (s. 30—31) har således

anförts följande.

Det är, särskilt vad gäller affärslägenheter och kontor, icke ovanligt, att

hyresgästen efter avtal med värden utför ett standardhöjande inredningsarbete

i lägenheten. Ofta avtalas därvid, att den av hyresgästen bekostade

inredningen vid hyresförhållandets upphörande skall tillfalla fastighetsägaren-hy

re svärden. I hithörande fall torde väl hyresgästen oftast ha

tillförsäkrat sig ett så långvarigt hyresförhållande, att han anser sig få tillräcklig

valuta för de av honom nedlagda kostnaderna. Det kan emellertid

tänkas, att hyresvärden, sedan en sådan standardförbättring kommit till

stånd, med åberopande därav gör ansökan om höjning av lägenhetens grundhyra.

Huruvida en sådan ansökan bör bifallas, synes vara något tveksamt.

Å ena sidan kan det sägas, att grundhyran, som är ett maximipris, skall

bestämmas utan hänsyn till vad parterna avtalat i det särskilda fallet. I

enlighet härmed borde grundhyreshöjning alltid ske, så snart lägenhetens

standard förbättrats. Å andra sidan synes det obilligt, om en hyresgäst, som

själv bekostat en standardförbättring i sin lägenhet, på grund därav skulle

nödgas utge en högre hyra. Om däremot den hyresgäst, som gjort standardförbättringen,

redan avflyttat, då hyreshöjning begäres, synes det i allmänhet

naturligt att ny hyresgäst — som icke inlöst förbättringen av den flyttande

hyresgästen — bör betala den hyra som kan vara påkallad med hänsyn

till lägenhetens hyresvärde.

Lagens förarbeten innehålla icke några uttalanden, som kunna vara till

ledning vid avgörande av nu angivna fråga. Även om en hyresgäst, som bekostat

en standardförbättring, skulle kunna vägra att betala en på grund

därav höjd grundhyra och vid företagen uppsägning kunde påräkna hyresnämndens

stöd, anser kommittén det böra komma till uttryck i lagen, att

ovan angivna billighetssynpunkter skola gälla i fråga om grundhyreshöjning

i hithörande fall. Detta synes kunna ske genom att som förutsättning för

grundhyreshöjning vid standardförbättring införes den bestämningen, att

1* Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 3 avd. Nr 30

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1962

arbetet icke får ha bekostats av lägenhetens innehavare. Härunder bör komma

även det ovan förutsatta fallet, att hyresgäst löser in en förbättring av

en föregående hyresgäst. Även om den angivna förutsättningen ej är förhanden,

bör hinder icke föreligga mot beslut om grundhyreshöjning därest

beslutets ikraftträdande framflyttas till tidpunkt då lägenheten fått ny innehavare,

som ej erlagt något lösenbelopp.

1 propositionen nr 168/1956 med förslag bl. a. till vissa ändringar i hyresregleringslagen

anmärktes (s. 15) att hyreslagskommittén i dess betänkande

rörande hyran för omöblerade lägenheter framlagt vissa förslag till ändringar

i hyresregleringslagstiftningen. Härvid anfördes att, då en avveckling

av hyresregleringen borde påbörjas, anledning torde saknas att vidtaga mera

omfattande ändringar i lagstiftningen. Något förslag till lagändring i det

nu aktuella avseendet upptogs ej bland de ändringsförslag som framlades

i propositionen. Häremot framfördes ej någon invändning vid propositionens

behandling i riksdagen.

Yttrandena

Motionerna avstyrkes av Sveriges fastighetsägareförbund, medan övriga

remissinstanser ställer sig mer eller mindre positiva till motionsyrkandena.

Vid utlåtandet från statens hyresråd har emellertid fogats protokoll, utvisande

att två av dess ledamöter, i motsats till ordföranden och de fyra övriga

i hyresrådets handläggning av ärendet deltagande, avstyrkt bifall till

motionerna.

Göta hovrätt anför.

Såsom liyresregleringskommittén framhållit är det obilligt att en hyresgäst,

som själv bekostat en standardförbättring i sin lägenhet, nödgas utge

en till följd av standardförbättringen höjd hyra. Hyresgästen torde ofta

förbise möjligheten att före verkställande av ombyggnads- eller ändringsarbeten

genom avtal med hyresvärden eliminera denna risk. Den av kommittén

antydda utvägen för hyresgästen att vägra betala den höjda grundhyran

i förhoppning att vid en uppsägning för avflyttning vinna hyresnämndens

stöd är diskutabel. Den i motionerna föreslagna lagändringen synes

följaktligen motiverad. Det skydd mot en obillig hyreshöjning som därigenom

skulle tillskapas torde böra begränsas till att gälla för den hyresgäst

som verkställt och bekostat standardförbättringen. Med hänsyn till att det

torde vara sällsynt, att en hyresgäst under angivna förhållanden avkräves

högre hyra, kan emellertid en sådan lagändring knappast få någon större

praktisk betydelse.

I utlåtandet från statens hyresråd återgives till en början följande uttalande

ur rådets yttrande över hyresregleringskommitténs betänkande i nu

förevarande avseende.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 är 1962

o

Enligt gällande bestämmelser kan grundhyran för en lägenhet höjas i

den mån lägenhetens värde ökats genom ombyggnads- eller ändringsarbete.

Det är vanligt att de arbeten som utföras i en lägenhet och som öka dennas

värde (förbättringsarbeten) bekostas av hyresvärden. Den grundhyreshöjning

som ifrågakommer plägar också bestämmas till belopp som motsvarar

skälig förräntning och amortering av det nedlagda kapitalet för förbättringsarbetena.

1 allmänhet torde hyresvärden även ha träffat sådant avtal

med hyresgästen, att denne omedelbart blir skyldig att betala den höjda

grundhyran.

Gällande lag anknyter möjligheten till grundhyreshöjning till det förhållandet

att lägenhetens värde ökas genom arbetena. Det kan synas naturligt

att om gästen bekostat förbättringsarbetena värden icke skall kunna

betinga sig en ökad hyra motsvarande förräntning och amortering av de av

gästen nedlagda kostnaderna. Såsom kommittén anfört lärer det främst vara

i fråga om affärs- och kontorslägenheter som det förekommer att gästen

och icke värden utför och bekostar förbättringsarbeten. Ett icke ovanligt

fall är att en affärsman hyr en lägenhet med långtidskontrakt och erhåller

tillstånd att ombygga lägenheten efter sina önskemål. Det är då icke utan

vidare klart att det är obilligt att hyresvärden erhåller tillstånd att efter den

avtalade hyrestidens utgång betinga sig en högre hyra med hänsyn till det

ökade hyresvärdet. Vad som i detta hänseende är billigt eller obilligt beror

på omständigheterna i det särskilda fallet, såsom storleken av den hyra

som avtalats för den ursprungliga hyrestiden, dennas längd, vem som har

att bekosta underhåll och återanskaffning etc. Före hyresreglcringslagens

tillkomst torde det icke ha varit ovanligt att dylika långtidsavtal träffats

och att hyran höjts efter den först avtalade hyresperiodens utgång. Hyresgästen

har i varje fall icke kunnat förhindra att hyresvärden såsom ett villkor

för förlängning av avtalet krävt en högre hyra än den ursprungligen

avtalade. Han har vid planerandet av förbättringsarbetena måst kalkylera

med att dessa skulle avskrivas på den avtalade hyrestiden. Storleken av

hyran därefter har han icke kunnat förutse och han har ej heller kunnat

förhindra att hyresvärden därefter själv tillgodogjort sig det kvarstående

värdet av arbetena. Liknande avtal som de nu beskrivna ha träffats även

efter hyresregleringens införande. Vid träffande av långtidsavtal på kanske

tio år eller mer ha parterna icke heller under den tid hyresregleringslagen

gällt med någon grad av säkerhet kunnat räkna med att regleringen skulle

bestå vid hyrestidens utgång, utan ha måst inrätta sig efter vad som med

hänsyn till avtalets innehåll framstått som ekonomiskt försvarligt. Jämväl

i dylika fall kan det för hyresgästen framstå som en opåräknad fördel

och för hyresvärden som en obillighet att icke hyran vid hyrestidens utgång

skulle få jämkas efter vad som svarar mot lägenhetens värde.

Härtill kommer att frågan huruvida hyresgästen mot värdens önskan

äger kvarbo i lägenheten efter den avtalade hyrestidens utgång även under

bestående hyresreglering är beroende av andra omständigheter än den att

gästen må ha bekostat vissa arbeten i lägenheten.

Syftet med bestämmelser om att den omständigheten alt hyresgästen bekostat

förbättringsarbeten skall inverka på frågan om grundhyrans storlek

måste uppenbarligen vara att tillse att icke hyresgästen på en omväg får

betala förbättringsarbeten såväl direkt, vilket må vara hans ensak, som i

form av ökad hyra. Såsom torde framgå av det anförda kan denna fråga,

särskilt beträffande förekommande långtidskontrakt icke lösas på ett för

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 dr 1962

båda parter tillfredsställande sätt genom en regel sådan som den föreslagna,

vilken innebär att höjning av grundhyra med hänsyn till lägenhets ökade

värde icke i något fall skulle få förekomma, då arbetena bekostats av hyresgästen.

Hyresrådet finner sålunda, att ett behov av en reglering av ifrågavarande

spörsmål föreligger men att den bör ges en sådan utformning, att den lämnar

hyresnämnden viss frihet att efter omständigheterna i det särskilda

fallet bedöma om och i vilken mån en grundhyreshöjning bör medges i anledning

av ombyggnads- eller förbättringsarbete som bekostats av hyresgästen.

Hyresrådet hänvisar härefter till att kommitténs förslag inte föranledde

någon åtgärd från statsmakternas sida och till att, sedan frågan således

blivit övervägd, en omfattande avveckling av hyresregleringen genomförts,

framför allt i fråga om lägenheter som uthyres för annat ändamål än bostad.

I yttrandet anföres vidare.

Det torde kunna förväntas att awecklingstakten kommer att öka ytterligare.

Med hänsyn härtill och mot bakgrunden av den inställning till frågan

om ändringar i hyresregleringslagstiftningen, som statsmakterna hade 1956,

synes en lagändring av den innebörd, som motionärerna åsyftar, böra vidtagas

endast om detta kan anses nödvändigt för att undanröja några påtagliga

olägenheter med gällande rättstillämpning.

Det bör framhållas, att skyldighet för hyresgästen att betala högre hyra

icke uppkommer enbart av den anledningen att grundhyran höjes. I 3 §

tredje stycket hyresregleringslagen stadgas att höjning av grundhyra ej

medför ändring av gällande hyresavtal. Därest av hyresgäst bekostade förbättringsarbeten

föranleder en höjning av grundhyran, medför detta således

icke automatiskt en ökning av den utgående hyran. För att hyresvärden

skall kunna uttaga den högre hyran fordras, att han träffar överenskommelse

härom med hyresgästen. Det är emellertid icke ovanligt, att hyresavtalen

innehåller en bestämmelse, enligt vilken hyresgästen är skyldig

att erlägga sådan hyreshöjning som medgives av vederbörande myndighet.

Ehuru hyresrådet icke har sig bekant i vilken utsträckning det förekommer

att hyresgäst, som bekostat förbättringsarbeten, jämväl får betala

en på grund av förbättringen förhöjd hyra, vill hyresrådet icke motsätta sig

en utredning av de frågor som heröres i motionerna.

De två ledamöter i hyresrådet, som enligt vad tidigare angivits varit av

skiljaktig mening, har till stöd för sin uppfattning att motionerna borde avstyrkas

av hyresrådet anfört, att rådets erfarenhet ej »givit vid handen

att de av motionärerna påtalade olägenheterna av den ifrågavarande rättstillämpningen

är av den omfattningen, att det under den nu pågående avvecklingen

av hyresregleringen finns anledning till någon ändring i lagstiftningen».

Hyresgästernas riksförbund finner mycket starka skäl föreligga för bifall

till det i motionerna framförda yrkandet. I yttrandet sägs att det under

nuvarande bostadsbrist ej varit ovanligt att hyresgäst för att över huvud

taget kunna ta i anspråk en erbjuden lägenhet tvingats vidta omfattande

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 dr 1962

7

ombyggnads- och reparationsarbeten. Hyresgästen har, anföres det, saknat

valmöjligheter och fastighetsägarna har ofta utnyttjat den situation som

hyresmarknaden uppvisat under de senaste årtiondena. Förbundet finner

det i hög grad stötande för rättskänslan att hyresgäst skall vara »tvungen

att på grund av hyresrådets praxis icke bara bestrida investeringen utan

dessutom till fastighetsägaren erlägga ränta och amortering på sina egna

pengar».

Sveriges fastighetsägareförbund erinrar om att hyresregleringskommitténs

förslag i frågan avvisats av statsmakterna år 1956 och framhåller

särskilt det i utskottets redogörelse tidigare nämnda uttalandet i propositionen

nr 168/1956 om att mera omfattande lagändringar ej borde ske med

hänsyn till hyresregleringens förestående avveckling. Efter påpekande att

hyresregleringen beträffande lokaler från och med den 1 februari 1962 endast

kvarstår i 83 kommuner och att enligt uttalande av vederbörande

departementschef i propositionen nr 128/1961 riktpunkten för den fortsatta

avvecklingen borde vara att den bedrevs så skyndsamt som möjligt utan

att olägenheter uppstode på hyresmarknaden, anför förbundet till stöd för

sin uppfattning att motionerna ej bör bifallas.

I sakfrågan bör framhållas, att det av motionärerna använda uttryckssättet

icke är helt entydigt. Medan motionärerna röra sig med begreppet

förbättringsarbeten, göres i lagstiftningen åtskillnad mellan verkligt standardhöjande

åtgärder och vanliga underhålls- och reparationsarbeten. Då

arbeten av enbart sistnämnda slag förekommit, kan någon höjning av grundhyran

överhuvud icke ifrågakomma. I vad mån verkligt standardhöjande åtgärder

kunna utgöra motiv för grundhyreshöjning regleras i hyresregleringslagen

§ 3, varav framgår, att åtgärderna måste ha haft karaktären

av ombyggnads- och ändringsarbeten, som avsevärt ökat lägenhetens värde.

Eftersom sådana standardförbättringar utförda på hyresgästs bekostnad så

gott som alltid hänföra sig till affärslokaler, torde den mening departementschefen

tidigare givit uttryck för, i dag äga än större relevans. Förbundet

vill i detta sammanhang även framhålla, att en förfrågan hos fastighetsägareföreningarna

i de största städerna klart utvisat, att fall av i

motionen påtalad art äro sällan förekommande.

De frågor, som motionärerna avse att lösa med den föreslagna lagändringen,

förefaller vidare vara av civilrättslig art och icke tillhöra hyresregleringslagstiftningen.

Enligt denna åvilar det de hyresreglerande myndigheterna

att fastställa grundhyror för lägenheter d. v. s. bestämma maximipriser.

Dessa inverka icke å bestående avtalsförhållanden. Om en hyresgäst

anser att ett ingånget avtal med hänsyn till av honom vidtagna standardhöjande

arbeten innefattar en förtäckt hyreshöjning eller eljest skulle

vara obilligt att åberopa, har han bestämmelserna i 27 § jämfört med 24 §

hyresregleringslagen och 43 § i allmänna hyreslagen såsom sitt rättsskydd.

Även med hänsyn härtill synes således något behov av den föreslagna lagstiftningen

icke föreligga.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 dr 1962

Utskottet

Jämlikt 3 § hyresregleringslagen kan, som förut angivits, hyresnämnd

på framställning av hyresvärden höja grundhyran för lägenhet, vars värde

avsevärt ökats genom ombyggnads- eller ändringsarbete. Motionärerna påpekar

att bestämmelsen tillämpas även då sådant förbättringsarbete bekostats

av hyresgästen och anför att härigenom hyresgästen kan komma att få betala

kostnaden dubbelt, nämligen dels som direkt utgift för arbetet och

dels i form av hyreshöjning. Förhållandet betecknas i motionerna som

stötande för den allmänna rättskänslan och motionsyrkandet syftar till en

lagändring som omöjliggör sådan tillämpning av bestämmelsen.

Ett beslut om höjning av grundhyra innebär inte i och för sig skyldighet

för hyresgästen att erlägga ett mot höjningen svarande förhöjt hyresbelopp.

Hyresgästens åliggande härvidlag är helt beroende av det avtal han träffat

eller träffar med hyresvärden. Därest hyran i kontraktet har bestämts till

visst belopp, fordras således nytt avtal mellan parterna för att den förhöjda

grundhyran skall få uttagas. Som hyresrådet påpekat i sitt yttrande över

motionerna torde det emellertid ej vara ovanligt att hyresavtalen innehåller

bestämmelse om skyldighet för hyresgästen att erlägga sådan hyreshöjning

som medges av vederbörande myndighet. För sådana fall kan hyresgästen

visserligen gardera sig mot risken att få »dubbelbetala» ett förbättringsarbete

genom att som förutsättning för åtagande att bekosta arbetet

betinga sig en förbindelse av hyresvärden att ej uttaga en mot förbättringen

svarande hyreshöjning. Denna möjlighet torde emellertid, som anförts i

remissyttrandet från Göta hovrätt, ofta förbises av hyresgästerna och är

väl heller inte alltid i de fall varom nu är fråga ägnad att praktiskt lösa

hyresgästens situation.

Ehuru i allmänhet hyresvärdarna ej torde utnyttja möjligheterna att

uttaga förhöjd hyra på grund av förbättringsarbete, som hyresgästen bekostat,

då detta måste framstå som obilligt, får utredningen i ärendet anses

visa att den påtalade bestämmelsen i tillämpningen i vissa fall leder till

för rättskänslan stötande resultat. De utvägar till motverkande härav som

enligt det tidigare sagda och i övrigt kan stå till buds synes ej praktiskt

tillfredsställande. Utskottet delar därför den av de flesta remissinstanserna

uttalade uppfattningen om behovet av en laglig reglering i frågan. Den pågående

avvecklingen av hyresregleringen torde, med nu kända förhållanden,

ej kunna förväntas ske så snabbt att med hänsyn därtill en lösning av förevarande

spörsmål bör anstå.

Den genom motionerna aktualiserade bestämmelsen i hyresregleringslagen

bör på grund av det anförda enligt utskottets mening göras till föremål

för översyn i den ordning Kungl. Maj:t kan finna lämplig. Vid översynen

bör givetvis övervägas, huruvida ett skydd mot sådan hyreshöjning

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1962

9

varom nu är fråga bör begränsas till att gälla för den hyresgäst som bekostat

standardförbättringen, samt beaktas de synpunkter hyresrådet anfört

i dess tidigare återgivna yttrande över hyresregleringskommitténs förslag

i ämnet.

Utskottet finner angeläget att det förslag vartill en sådan översyn kan

leda framlägges redan till nästkommande års riksdag.

Med stöd av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av förevarande motioner

1:74 och 11:105, i skrivelse till Kungl. Maj:t såsom sin mening

ge till känna vad utskottet i detta utlåtande anfört.

Stockholm den 3 maj 1962

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl*, Göran Karlsson, Kristiansson,

Ebbe Ohlsson, Georg Carlsson, Åkesson och Lennart Gei jer;

från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, Nyberg, Munktell*,

fru Torbrink, herrar Jansson i Benestad, Svenning, Carlsson i Stockholm

och Hammarberg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1962:208 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angående skydd mot jordvärdestegring m. m. a1 i texten