Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av de)ls Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändring i vägtrafikförordningen den 28 september 1951

1962-05-15 · 34 sidor, varav 34 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 34 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1962:34, Utlåtande i anledning av de)ls Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändring i vägtrafikförordningen den 28 september 1951

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1962

1

Nr 34

Utlåtande i anledning av de)ls Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till förordning om ändring i vägtrafikförordningen

den 28 september 1951 (nr 648), m. m., jämte i

anledning av propositionen väckta motioner, dels ock

motioner angående höjning av maximihastigheten för

tyngre lastbilar och bussar.

Genom en den 9 mars 1962 dagtecknad proposition, nr 155, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj:t

under åberopande av propositionen bilagt, i statsrådet fört protokoll

dels anhållit om riksdagens yttrande över följande

1) FÖRSLAG

till

Förordning om ändring i vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (in- 648)

Härigenom förordnas, att 37 § 1 inom., 45 § 1 inom., 56 § 1 mom. och

58 § vägtrafikförordningen den 28 september 19511 ävensom överskriften

vid 37 § sagda förordning skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an
-

gives.

(Gällande lydelse)

Särskilda föreskrifter för personer, som

från utlandet inkommit i riket för att

tillfälligtvis här vistas

37

1 mom. Angående rätt för person,

som i främmande stat äger föra

motorfordon, att på grund av internationella

överenskommelser eller

eljest under tillfällig vistelse här i

riket föra sådant fordon gäller vad

Konungen därom förordnar.

(Föreslagen lydelse)

Särskilda föreskrifter för personer, som

från utlandet inkommit i riket

§•

1 mom. Angående rätt för person,

som i främmande stat äger föra

motorfordon, att på grund av internationella

överenskommelser eller

eljest föra sådant fordon under vistelse

hur i riket gäller vad Konungen

därom förordnar.

1 Senaste lydelse se beträffande 45 § 1 mom. SFS 1958:222 samt beträffande 56 § 1

mom. SFS 1959:259.

1—3598 62 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 saml. 3 avd. Nr 34

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1962

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

45 §.

1 mom. Fordon bör — — — av vägen.

Vid oklar---enkelriktad fordonstrafik.

Fordon, som — -— -— 5 mom.

Då fordon — -— •— hastighet mi

I fall då fordon, vars hastighet

enligt 56 § är begränsad till 60

kilometer i timmen eller därunder,

utom tättbebyggt område föres efter

annat fordon, skall, när förhållandena

ej annat påkalla, avståndet till

det framförvarande fordonet anpassas

så, att omkörande fordon

utan fara kan föras in mellan fordonen.

I fall då fordon, vars hastighet

enligt 56 § är begränsad till 70

kilometer i timmen eller därunder,

utom tättbebyggt område föres efter

annat fordon, skall, när förhållandena

ej annat påkalla, avståndet till

del framförvarande fordonet anpassas

så, att omkörande fordon

utan fara kan föras in mellan fordonen.

56

1 mom. Sådan buss eller lastbil,

vars totalvikt överstiger 2,5 ton, får

icke föras med högre hastighet än

60 kilometer i timmen. Å motorväg

må dock hastigheten uppgå till 80

kilometer i timmen.

§•

1 mom. Sådan buss eller lastbil,

vars totalvikt överstiger 3,5 ton, får

icke föras med högre hastighet än 70

kilometer i timmen. Å motorväg må

dock hastigheten uppgå till 90 kilometer

i timmen.

Har till bil kopplats fordon, få fordonen icke föras med högre hastighet,

än nedan för varje fall sägs, nämligen då fråga är om

Hastighet

km i timmen

a) en påhängsvagn samt bilens

och påhängsvagnens samtliga

hjul äro försedda med effektiva

från fotbroms eller motsvarande

anordning på bilen

manövrerbara bromsar ......... 60

Hastighet

km i timmen

a) en påhängsvagn samt hilens

och påhängsvagnens samtliga

hjul äro försedda med effektiva

från fotbroms eller motsvarande

anordning på bilen

manövrerbara bromsar ......... 70

b) en släpvagn i annat fall, än som under a) sägs, samt släpvagnen

är försedd med effektiva från fotbroms eller motsvarande anordning

på bilen manövrerbara bromsar ................................................... 50

c) en släpvagn i annat fall, än som under a) och b) sägs, samt släpvagnen

har en bruttovikt icke överstigande bilens bruttovikt ............ 40

d) två släpvagnar samt släpvagnarna äro försedda med effektiva

från fotbroms eller motsvarande anordning på bilen manövrerbara

bromsar ................................................................................. 40

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1962

3

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

e) ett fordon på minst fyra hjul, vars ena ände medelst fast upphängningsanordning

å bilen eller medelst särskild bogseringsanordning

är upplyft på sådant sätt att minst ett av fordonets övriga hjulpar rullar

på vägen samt bilen är särskilt inrättad för bärgning och bogsering av

skadade fordon (bärgningsbil) ................................................... 40

f) en släpsläde samt släpsläden har en bruttovikt icke överstigande

bilens bruttovikt ........................................................................ 30

g) ett eller flera fordon i andra fall, än som under a—f) sägs ...... 20

Har till---dess tjänstevikt.

58 §.

Förare av motordrivet fordon

skall behandla fordonet så, att det

icke åstadkommer onödigt buller,

och skall i görligaste mån tillse, att

fordonet icke utsläpper rök eller gas

i sådan mängd, att olägenhet därav

uppstår. Gaser från förbränningsmotor

få icke givas fritt avlopp. Vid

färd nattetid inom område med bostadsbebyggelse

skola färdväg, hastighet

och färdsätt i övrigt anpassas

så, att de som bo eller vistas inom

området icke onödigtvis störas.

Vid liandhavande---tillfredsställande sätt.

Bränsleavfall ävensom---därigenom störes.

Förare av motordrivet fordon

skall i görligaste mån behandla motorn

så, att den icke åstadkommer

störande buller eller utsläpper rök

eller gas i sådan mängd, att olägenhet

därav uppstår. Gaser från förbränningsmotor

få icke givas fritt

avlopp.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1962.

samt

2) FÖRSLAG

till

Förordning angående ändring av 1 och 10 §§ förordningen den 5 maj 1960

(nr 134) om mopeder

Härigenom förordnas, att 1 och 10 §§ förordningen den 5 maj 1960 om

mopeder skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1962

(Gällande lydelse)

1

Med moped förstås i denna förordning

lätt motorcykel vars motor

har en cylindervolym ej överstigande

50 kubikcentimeter och vilken är

konstruerad för en hastighet av

högst 30 kilometer i timmen.

(Föreslagen lydelse)

§•

Med moped förstås i denna förordning

lätt motorcykel vars motor

har en cylindervolym ej överstigande

50 kubikcentimeter och vilken är

konstruerad för en hastighet av

högst 30 kilometer i timmen, sd ock

tung motorcykel med tjänstevikt av

högst 100 kilogram, därest den är

inrättad såsom invalidfordon och i

övrigt uppfyller nyss angivna villkor.

Vid bedömande---högre hastighet.

10

Förare av moped skall i görligaste

man behandla motorn så, att den

icke åstadkommer störande buller

eller utsläpper rök eller gas i sådan

mängd, att olägenhet därav uppstår.

Gaser från förbränningsmotor få

icke givas fritt avlopp.

§•

Förare av moped skall behandla

fordonet så, att det icke åstadkommer

onödigt buller, och skall i görligaste

man tillse, att fordonet icke

utsläpper rök eller gas i sådan

mängd, att olägenhet därav uppstår.

Gaser från förbränningsmotor få

icke givas fritt avlopp. Vid färd nattetid

inom område med bostadsbebyggelse

skola färdväg, hastighet

och färdsätt i övrigt anpassas sd, att

de som bo eller vistas inom området

icke onödigtvis störas.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1962.

dels ock föreslagit riksdagen att antaga följande

Förordning om ändrad j lydelse av 1 § förordningen den 23 november 1956

(nr 545) angående omsättningsskatt å motorfordon i vissa fall

Härigenom förordnas, att 1 § förordningen den 23 november 1956 angående

omsättningsskatt å motorfordon i vissa fall skall erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 ar 1962

(Gällande l g delse)

1 §•

För motorfordon — — — till

staten.

Skattepliktiga motorfordon--

— i bilregister.

Skatt skall icke utgå

a) för bil,---eller sjuka;

b) för sådan cykel med hjälpmotor,

som avses i kungörelsen den 23

maj 1952 (nr 280); samt

c) för motorcykel, som är inrättad

såsom invalidfordon och vars

maximihastighet icke överstiger 30

kilometer i timmen.

I denna--— närmare före
skrifter.

(Föreslagen lydelse)

I §•

För motorfordon — — — till

staten.

Skattepliktiga motorfordon--

— i bilregister.

Skatt skall icke utgå

a) för bil,---eller sjuka;

b) för sådan motorcykel, som avses

i förordningen den 5 maj 1960

(nr 134) om mopeder; samt

c) för annan motorcykel, vilken

är inrättad såsom invalidfordon och

konstruerad för en hastighet av

högst 30 kilometer i timmen.

I denna--— närmare före
skrifter.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1962.

I samband med propositionen har utskottet behandlat dels två före propositionens

avlämnande väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nämligen

i första kammaren nr 175 av herr Ringaby och i andra kammaren nr

223 av herrar Magnusson i Törnhult och Hedin, dels ock i anledning av

propositionen väckta motioner, nämligen i första kammaren nr 710 av herr

Sveningsson samt i andra kammaren nr 868 av herrar Fröding och Bohman.

Redogörelse för motionernas huvudsakliga innehåll lämnas nedan. Beträffande

vad motionärerna i sin helhet anfört hänvisas till motionerna.

Motionsyrkandena

1 motionerna 1: 175 och 11: 223, som är likalydande1, hemställes »att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära sådan omedelbar ändring i

vägtrafikförordningen att maximihastigheten för tyngre lastbilar och bussar

höjs till 70 kin/tim. och för tyngre lastbil med släpvagn till 60 km/tim.».

I motionerna 1: 710 och II: 868, som jämväl är likalydande2, hemställes

1 Motionen i sin helhet tryckt i FK.

2 Motionen i sin helhet tryckt i AK.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1962

»att riksdagen vid behandling av proposition nr 155 måtte uttala, att ordet

''nattetid’ i de föreslagna ändrade 58 § första stycket vägtrafikförordningen

och 10 § mopedförordningen bör utgå».

Inledning

I mars 1061 tillkallade chefen för kommunikationsdepartementet, efter

vederbörligt bemyndigande, sakkuniga för att inom departementet verkställa

utredning om tillfälliga hastighetsbegränsningar för motorfordon och därmed

sammanhängande spörsmål.

De sakkunniga, vilka antagit benämningen 1961 års trafiksäkerhetskommitté,

har sedermera avgivit en redogörelse över sina studier av verkningarna

av sådana fartbegränsningar under tiden maj—september 1961.

Redogörelsen har varit föremål för remissbehandling.

Inom kommunikationsdepartementet har vidare under 1961 upprättats

en promemoria, som gäller vissa frågor om godtagande av utländska körkort

och därmed sammanhängande spörsmål.

Jämväl denna PM har remissbehandlats.

I anledning av inkomna framställningar har inom kommunikationsdepartementet

upprättats en i maj 1960 dagtecknad promemoria angående ifrågasatt

höjning av maximihastigheten för tyngre lastbilar och hussar vid färd

utom tättbebyggt område.

Över denna PM har yttrande avgivits av ett flertal myndigheter och organisationer.

I skrivelse den 1 december 1961 (nr 378) har riksdagen, i anledning av

väckta motioner, gjort vissa uttalanden i fråga om höjning av maximihastigheten

för tyngre fordon.

Från fabrikanthåll har under 1961 väckts fråga om viss ändring av gällande

bestämmelser om mopeder, vilka inrättats såsom invalidfordon.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har avgivit yttrande över denna framställning.

År 1955 uppdrog Kungl. Maj:t åt statens institut för folkhälsan att i samråd

med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skyndsamt utreda frågan om den

högsta motorljudsstyrka från motordrivna fordon, som med avseende å fordonets

utrustning och beskaffenhet kunde från hälsovårdssynpunkt anses

tillåtlig under olika trafikförhållanden samt att. till Kungl. Maj:t inkomma

med utredning och därav föranlett förslag om fastställande av bullergränser

för motordrivna fordon.

Sedan utredningen slutförts, har institutet i februari 1961 inkommit med

en promemoria i ämnet.

över denna PM och däri upptagna författningsförslag har yttranden avgivits

av ett stort antal myndigheter och organisationer.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1962

7

Yrkanden om åtgärder mot motorbuller har vidare år 1955 framförts

av såväl väg- och vattenbyggnadsstyrelsen som statspolisintendenten.

Ytterligare beredning av frågorna har därefter verkställts inom kommunikationsdepartementet,

varjämte samråd skett med finansdepartementet, i

vissa skattefrågor.

För en närmare redogörelse i dessa delar hänvisas till propositionen s.

8—10.

Gällande författningar

1 denna del hänvisas till s. II) f. i propositionen.

Temporära hastighetsbegränsningar såsom medel att främja

trafiksäkerheten m. m.

Vissa bestämmelser om hastighetsbegränsning

Härutinnan hänvisas till propositionen s. 11 f.

Redogörelse avgiven av 1961 års trafiksäkerhetskommitté samt remissyttrandena däröver

I dessa delar hänvisas till propositionen s. 12—17, vari kommitténs redogörelse

refereras å s. 12 ff. samt remissyttrandena å s. 14 ff.

Departementschefen

Departementschefen behandlar först försöken med temporära hastighetsbegränsningar

och anför i denna del:

»Såsom framgår av det föregående har såväl kommittén som de myndigheter

m. fl., vilka hörts i saken, tillstyrkt att försöken med temporära

hastighetsbegränsningar fullföljes. För egen del har jag kommit till samma

uppfattning.

Några vägande erinringar mot det sätt på vilket försöksverksamheten

hittills organiserats och bedrivits synes mig icke kunna göras. Med hänsyn

till det sagda anmodade jag i skrivelse den 14 november 1961 kommittén att

inkomma med plan för fortsatta försök under tiden till utgången av år 1962.

Kommittén avgav därefter dels en särskild framställning om temporär

hastighetsbegränsning den 22 december 1961-—den 8 januari 1962 och dels

en plan för fortsatt försöksverksamhet. I enlighet med dessa förslag har

Kungl. Maj:t på min föredragning låtit utfärda kungörelser om tillfälliga

hastighetsbegränsningar dels den 24 november 1961 (nr 524) och dels den

16 februari 1962 (nr 32). I den första kungörelsen, vilken avsåg tiden den

22 december 1961—den 8 januari 1962, bestämdes maximihastigheten till

80 kilometer i timmen. Den senare kungörelsen avser följande perioder,

nämligen den 18 april—den 2 maj, den 8—25 juni, den 13—31 juli och den

17 augusti—den 3 september. Maximihastigheten har i enlighet med kommitténs

förslag bestämts till 100 kilometer i timmen under den första och

den sista perioden samt till 90 kilometer i timmen under de båda mellan
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1962

liggande fartgränsperioderna. Vidare har — i motsats mot tidigare — motorvägarna

nu undantagits från hastighetsbegränsningarna.

Det förtjänar framhållas, alt de sist omförmälda hastighetsbegränsningarna

avses skola ingå i en sammanhängande observationsserie från den

15 mars till den 15 november och omfatta även de under denna tidrymd intallande

perioderna med fri fart. Vidare bör nämnas, att kommittén sagt

sig avse att eventuellt senare inkomma med förslag till ett försök med lägre

fartgräns än 90 kilometer i timmen, eventuellt begränsat till en del av riket.

1 och med slutförandet av 1902 års försök torde tillräckligt underlag

komma att föreligga för ställningstagande till användbarheten i fortsättningen

av den tillfälliga hastighetsbegränsningen såsom reguljärt trafiksäkerhetspolitiskt

instrument. Jag förutser alltså att trafiksäkerhetskommitléns

uppdrag kommer att avslutas med att kommittén avger redogörelse för

1962 års försöksverksamhet.»

Departementschefen lämnar härefter en översikt beträffande del

arbete, som f. n. nedlägges på utredning av trafikfrågor och

särskilt trafiksäkerhetsfrågor, enligt följande:

»Jag vill här begagna tillfället att framhålla, att de verkställda och pågående

försöken med tillfälliga hastighetsbegränsningar blott utgör en ringa

del av det arbete, som f. n. nedlägges på utredning av trafikfrågor och speciellt

trafiksäkerhetsfrågor. Såväl internationellt som inom landet pågår en

oavlåtlig forsknings- och utredningsverksamhet i syfte att vidga kunskapen

om allt sådant, som har med trafik och trafiksäkerhet att göra, samt att

omsätta vunna rön i praktiska åtgärder.

I de flesta länder — bl. a. i Sverige — grundar sig gällande bestämmelser

om motorfordon och om trafik med sådana fordon på en inom ramen för

Förenta Nationernas verksamhet den 19 september 1949 i Geneve undertecknad

konvention angående vägtrafik och ett samtidigt undertecknat protokoll

rörande vägmärken. Efter tillkomsten av nämnda överenskommelser har

inom Förenta Nationernas ekonomiska kommission för Europa (ECE) i Geneve

pågått ett oavlåtligt och mycket omfattande arbete med att vidareutveckla

och modernisera de sålunda antagna internationella reglerna. Särskilt

förtjänar att nämnas det arbete, som genom särskilda för ändamålet tillsatta

arbetsutskott bedrives på trafiksäkerhetsområdet och för att få fram mera

enhetliga regler angående konstruktion och utrustning av motorfordon.

Detta arbete har bl. a. resulterat i de för några år sedan antagna reglerna

beträffande teknisk utformning av fordonsbromsar, strålkastare för asymmetriskt

ljus samt av reflexanordningar. F. n. ägnar man inom ECE stor

uppmärksamhet åt de svenska erfarenheterna beträffande säkerhetsbälten

i motorfordon i syfte att fastställa enhetliga internationella bestämmelser

om sådana bältens utförande och användning. Inom ECE har också nyligen

för undertecknande öppnats en efter långvarigt arbete antagen överenskommelse

om arbetsvillkor m. m. vid internationella transporter på väg, inne
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1962

9

hållande bl. a. bestämmelser om arbetstider, körtider och vilotider för förare.

— Europeiska transportministerkonferensen (GEMT) i Paris har gett

trafiksäkerhetsfrågorna en framträdande plats på verksamhetsprogrammet.

Inom CEMT behandlas bl. a. spörsmål om utformning och samordning av

trafiksäkerhetsarbetet inom medlemsstaterna samt rörande den vetenskapliga

forskningen på området. I anslutning härtill må nämnas att den av 1961

års trafiksäkerhetskommitté utarbetade redogörelsen för de svenska försöken

med temporära hastighetsbegränsningar nu översätts till engelska

språket för att framläggas inom transportministerkonferensen. Vidare bör

framhållas att inom CEMT:s ram ett omfattande arbete pågår på utformning

av enhetliga västeuropeiska vägtrafikregler. -—- Frågor rörande den vetenskapliga

forskningen på trafiksäkerhetsområdet är också föremål för behandling

inom Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling

(OECD) i Paris. — Även inom Europarådet har trafiksäkerhets- och vägtrafikfrågorna

tilldragit sig uppmärksamhet. Olika förslag har behandlats

i den rådgivande församlingen och föranlett rekommendationer till regeringarna

i de till rådet anslutna länderna. För någon tid sedan har en inom

rådet verksam expertkommitté framlagt förslag till en europeisk överenskommelse

om bestraffning av trafikbrott.

Vid sidan av den nu nämnda mera vittsyftande internationella verksamheten

bedrives ett ingående samarbete i bl. a. trafiklagstiftningsfrågor med

de nordiska grannländerna. Organ för detta samarbete är — förutom Nordiska

rådet — den år 1960 tillsatta nordiska vägtrafikkommittén, vilken

har till uppgift att utarbeta förslag till en gemensam nordisk vägtrafiklagstiftning.

Samarbete med grannländerna sker givetvis också i form av överläggningar

mellan departementscheferna i respektive länder samt mellan

tjänstemän i departement och centrala myndigheter.

På forskningens område bör man icke underlåta att nämna de insatser,

som i olika länder göres av bilindustrien. Man torde kunna räkna med att

utvecklingen inom bilproduktionen alltmera inriktas på detaljer av betydelse

för trafiksäkerheten, t. ex. bättre bromsulrustning och belysning, mera

ändamålsenlig fordonsinredning m. m.

Inom Sverige har flera centrala myndigheter till uppgift att bevaka och

utreda frågor, som har med trafiken och trafiksäkerheten att göra. Främst

är att nämna väg- och vattenbgggnadsstgrelsen, statens trafiksäkerhetsråd,

statspolisen och skolöverstyrelsen samt Sveriges meteorologiska och

hgdrologiska institut (rapporter om väder och väglag). Ett betydelsefullt

forskningsarbete utföres vid statens väginstitut samt olika tekniska och

medicinska forskningscentra liksom av enskilda forskare och forskargrupper.

För upplysnings- och propagandaverksamhet i trafiksäkerhetsfrågor sörjer

i främsta rummet NTF. En betydelsefull roll i trafiksäkerhetsarbetet

spelas också av motororganisationerna samt olika fackliga och ideella organisationer

med anknytning till trafiken.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 3b är 1962

Vad beträffar statliga utredningar på trafikens och trafiksäkerhetens

område har jag i det föregående utförligt redogjort för det av 1961 Ars

trafiksäkerhetskommilté hittills utförda utredningsarbetet. Vidare må nämnas

att det f. n. pågår en utredning rörande periodisk kontrollbesiktning av

motorfordon och släpfordon. Andra utredningar som kan väntas ge resultat

av betydelse ur trafiksäkerhetssynpunkt är 1953 Ars trafikutredning, 1957

Ars trafiknykterhelskommilté, parkeringskommittén och 1960 Ars vågsakkunniga.

Slutligen bör nämnas, att frågor, som rör trafiken och trafiksäkerheten,

givetvis följes med stor uppmärksamhet inom kommunikationsdepartementet,

vars personal i icke ringa omfattning tagits i anspråk för utredningsoch

lagstiftningsuppgifter på hithörande områden.

Trots det intensiva arbete som läggs ned i kampen mot trafikolyckorna

har dessa ökat i en takt som ger anledning till allvarliga bekymmer. Del

kan visserligen sägas att olyckorna inte ökat i samma takt som trafiken

och att vårt land intar en från trafiksäkerhetssynpunkt gynnsam plats i

jämförelse med andra länder, men antalet dödade och skadade i trafiken

är dock så stort att vi redan med hänsyn till dagens trafik och i synnerhet

inför den fortsatta trafikökningen måste kraftigt öka våra ansträngningar

för större säkerhet på vägar och gator, .lag vill understryka att hittills uppnådda

resultat och möjligheterna att lyckas i det fortsatta arbetet i särskilt

hög grad beror på en aktiv medverkan från alla berörda parter — samhället,

organisationerna och den enskilde.

Sedan hösten 1961 är inom kommunikationsdepartementet särskild personal

avdelad för att samordna det trafiksäkerhetsarbete, som bedrivs inom

departementets verksamhetsområde. I anslutning härtill sker också en brett

upplagd inventering av de ytterligare åtgärder som kan sättas in i kampen

mot trafikolyckorna. Arbetet bedrivs i samarbete med representanter för

berörda myndigheter, forskningen och de olika organisationer som är verksamma

inom trafiksäkerhetsarbetet. Därvid har framkommit ett stort antal

förslag till åtgärder, som berör utbildning och kontroll av förare, allmän

upplysning och propaganda, trafikundervisning i skolorna, arbetstidsreglering

för yrkesförare, besiktning och kontroll av fordon, samhällsplanering,

väghållning, trafikplanläggning, trafikregler, övervakning, forskning

samt olika organisationsfrågor. Den egentliga inventeringen beräknas bli

avslutad under vårens lopp. Givetvis beaktas också de motioner, som väckts

vid årets riksdag, och de framställningar som tidigare inkommit till Kungl.

Maj:t. Vissa förslag torde tämligen omgående kunna föranleda åtgärd bl. a.

i form av uppdrag till berörd myndighet. Vidare avses att bilda olika arbetsgrupper

med representanter för berörda myndigheter och organisationer fölen

närmare diskussion av förslagen och hur de olika frågorna skall ytterligare

bearbetas. De förslag som berör förarutbildningen och därmed sammanhängande

frågor kommer att beaktas i direktiven för den tilltänkta utredningen

om förarutbildningen.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1962

11

Det finns tyvärr icke någon formel, efter vilken man kan lösa trafiksäkerhetsfrågorna

nu och i ett sammanhang. Genom den pågående inventeringen

räknar jag emellertid med att vi skall kunna få fram en samlad

överblick över vilka ytterligare åtgärder som kan sättas in på de olika fronterna

i kampen mot trafikolyckorna och erhålla ett vidgat underlag för våra

fortsatta ansträngningar på det här området.»

Utländska körkorts giltighet i Sverige m. m.

Gällande bestämmelser, framförda reformförslag och remissyttrandena

Härutinnan hänvisas till propositionen s. 21—24, där gällande bestämmelser

refereras å s. 21 f., reformförslagen å s. 23 f. samt remissyttrandena

å s. 24.

Departementschefen

Departementschefen erinrar inledningsvis om vad han uttalat därom alt

frågorna om vägtrafikens reglering och om trafiksäkerheten på vägarna

gjorts till föremål för ett omfattande internationellt samarbete. Det anges

att trafikreglerna i olika länder numera företer så många gemensamma drag

att man inte utan fog kan tala om en internationell trafiklagstiftning. På

en del ganska väsentliga punkter finnes visserligen fortfarande olikheter

mellan trafikreglerna i länderna. Men praktiskt sett är olikheterna i allmänhet

inte särskilt betydande, och utvecklingen går enligt departementschefen

successivt i riktning mot större likformighet. Det uttalas att jämväl reglerna

om fordon och fordonsutrustning länderna emellan företer tämligen

god överensstämmelse. Departementschefen påpekar härefter att körkortsreglerna

däremot fortfarande varierar rätt avsevärt i olika länder, eftersom

man i några anser sig böra uprätthålla en strängare körkortspolitik än i

andra. Det uttalas att i det avseendet torde Sverige höra till de stater, som

har de strängaste bestämmelserna. Departementschefen anför härefter följande:
»Med

den omfattning, som den internationella trafiken numera har, är

det emellertid varken lämpligt eller möjligt för något land att upprätthålla

sina nationella körkortsregler även i förhållande till utländska förare.

Detta har lett till ett system av konventioner, genom vilka de olika

länderna förbundit sig att i viss omfattning godtaga körkort, utfärdade i

andra länder. Konventionerna upptager helt naturligt endast vissa minimikrav

i dessa hänseenden. I syfte att främja den internationella trafiken har,

särskilt under de sista åren, i många länder införts bestämmelser som innebär

att utländska körkort godtages i betydligt större omfattning än som

följer av konventionerna.

De i Sverige gällande reglerna om utländska körkort anslöt sig från början

strikt till de konventioner, som Sverige biträtt, och medgav inga lätt
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr Hi är 19H2

nader därutöver. Genom 1958 och 1960 års kungörelser har emellertid giltighet

tillerkänts utländska körkort i avsevärt större omfattning än som

följer av konventionerna. Bl. a. godtages numera under vissa förutsättningar

även körkort, utfärdade i länder vilka icke anslutit sig till konventionerna.

Erfarenheterna av de hittills genomförda reformerna har i stort sett varit

goda. Ur trafiksäkerhetssynpunkt synes några olägenheter icke ha kunnat

konstateras. Däremot har klagomål förekommit över svårigheter vid bestämmelsernas

praktiska tillämpning. Dessa svårigheter beror uppenbarligen

icke på att reglerna blivit mera liberala än tidigare ulan på att man

bibehållit en del restriktiva bestämmelser i äldre författningar om maximitiden

för utländskt körkorts giltighet i Sverige och om villkoren för förvärv

av svenskt körkort i fall, då sökanden förut innehar utländsk sådan

handling. Det är alltså främst dessa bestämmelser, som bör omprövas, om

man vill komma fram till ett mera praktiskt och rationellt system för reglering

av utlänningarnas och utlandssvenskarnas körkortsfrågor.

Det i departementspromemorian framförda förslaget att ersätta del i

gällande bestämmelser använda uttrycket »tillfällig vistelse» med en bestämd

tidsgräns synes ägnat att undanröja åtskilliga av de svårigheter som

mött vid tillämpning av dessa bestämmelser och synes även i övrigt vara

lämpligt. Jag förordar därför att förslaget lägges till grund för en revision

av bestämmelserna i förevarande ämne.

Det anförda innebär också, att jag ansluter mig till den i promemorian

framförda åsikten, att bestämmelserna om utländska körkorts giltighet i

Sverige bör gälla ej blott turister och andra, som ankommer till landet i avsikt

att vistas här en kortare tid, utan även dem som har för avsikt att

stadigvarande bosätta sig härstädes. Det är visserligen ett önskemål, att

den som tar stadigvarande hemvist i Sverige så snart som möjligt utbyter

sina utländska körkortshandlingar mot svenska sådana. För detta ändamål

bör han emellertid få skälig tid till förfogande. Det torde f. ö. vara svårt

att förebringa något egentligt skäl för att den, som ådagalägger sin avsikt

att stanna i landet t. ex. genom att skaffa sig fast bostad eller stadigvarande

arbete, enbart till följd därav skulle tidigare än eljest gå förlustig rätten

att nyttja sitt utländska körkort.

Vid utmätande av tidsgränsen för utländskt körkorts giltighet bör beaktas,

att icke några onödiga svårigheter vållas vid utbyte av utländskt

körkort mot svenskt sådant. Man måste räkna med alt anskaffande av nödiga

handlingar för erhållande av svenskt körkort ibland kan ta åtskillig

tid i anspråk för den, som nyligen anlänt från utlandet och icke i förväg

har kännedom om de stränga regler, vilka här gäller för erhållande av

körkort. Speciellt har det visat sig svårt alt förebringa utredning, som motsvarar

det svenska lämplighetsintyget. En annan omständighet, som påkallar

beaktande, är att de av Sverige biträdda konventionerna utgår från

begreppet »tillfällig vistelse» och i ett fall definierar detta begrepp sålunda,

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr ur 1962

13

att vistelse i landet under kortare lid än ett år alltid skall anses såsom tillfällig.

Det kan med hänsyn härtill i allt fall icke komma i fråga att sätta

tidsgränsen kortare än till ett år. För att full visshet skall uppnås, att den

fasta tidsgränsen icke kommer i konflikt med konventionerna, torde det

vara nödvändigt att sätta tiden avsevärt längre. Det finns enligt min mening

icke skäl att intaga någon särskilt restriktiv ståndpunkt härvidlag. Jag kan

även i denna del ansluta mig till den uppfattning, som uttalats i promemorian,

och förordar sålunda att tiden bestämmes till två år.

Den kritik, som i några av remissyttrandena anförts mot den i departementspromemorian

föreslagna utgångspunkten för beräknande av tiden för

utländskt körkorts giltighet, synes mig icke helt oberättigad. Framför allt

gäller delta förslaget att tiden i visst fall skall räknas från det körkortsinnehavaren

tagit stadig hemvist i Sverige. Begreppet »stadig hemvist» är

till sin innebörd lika obestämt som det nyss kritiserade begreppet »tillfällig

vistelse» och rimmar icke väl med revisionens syfte att skapa enkla och

lättillämpade regler. En bestämmelse av här avsedd innebörd är ägnad

att vålla onödiga svårigheter bl. a. för utlandssvenskar, vilka bibehållit sådan

anknytning till Sverige, att det kan ifrågasättas, om de alltjämt har

stadig hemvist härstädes. På grund härav och då en dylik bestämmelse i

övrigt icke torde få någon större saklig betydelse vid sidan av övriga bestämmelser

i förslaget, synes den kunna avvaras. — Mot den föreslagna

bestämmelsen om att innehav av utländskt körkort icke får åberopas av

den, som under de sist förflutna tre åren vistats i Sverige mer än två år,

kan givetvis invändas, att kontrollen över bestämmelsens efterlevnad kan

visa sig besvärlig. Om bestämmelserna i övrigt utformas i den liberala anda,

som förslaget ger uttryck för, torde man emellertid kunna utgå från att

överträdelser blir sällsynta och att mera ingående kontroll av körkortsinnehavarnas

förhållanden icke skall visa sig behövlig annat än i undantagsfall.

Sedda som helhet innebär förslagen betydande lättnader för polismyndigheter

och andra i fråga om kontrollen över utländska körkort, och den omständigheten

att en mera ingående utredning alltjämt kan erfordras i enstaka

fall, är icke ägnad att medföra annat bedömande. Bestämmelsen om

att utländskt körkort icke får åberopas av den, som innehar gällande svenskt

körkort eller som under de tre sista åren innehaft sådant körkort men fåll

detta återkallat eller omhändertaget av därtill behörig svensk myndighet,

synes också nödvändig för att hindra kringgående av de för normala fall

avsedda svenska körkortsreglerna.

Att upprätta ett särskilt register över här i landet befintliga innehavare

av utländska körkort skulle uppenbarligen medföra kostnader och administrativ

omgång, som icke motiveras genom nyttan av åtgärden. Det i

ett remissyttrande framförda förslaget härom kan jag således icke tillstyrka.

Även vad beträffar villkoren för förvärv av svenskt körkort i fall, då sö
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 3b år 1962

kanden förut innehar utländsk sådan handling, kan jag i allt väsentligt ansluta

mig till den ståndpunkt, som intagits i departementspromemorian.

Såvitt känt är fordras numera överallt körkort. Den föreslagna karenstiden

om ett år jämte villkoret att vederbörande skall ha fört

motorfordon här i landet i större omfattning torde i praktiken få anses

innefatta tillräckliga garantier för att kravet på kännedom om de

svenska trafikreglerna icke blir åsidosatt. Möjligen kan tvekan råda, hur

mycket som bör fordras för att villkoret om praktisk övning i körning

under svenska förhållanden skall anses uppfyllt. Den sammanlagda

körtiden och körsträckan hör givetvis betydligt överstiga vad som i allmänhet

fordras vid utbildning i körskola. Däremot kan det icke fordras,

att vederbörande fört bil dagligen eller ens regelbundet under ettårsperioden.

I allmänhet torde en körsträcka om 500—1 000 mil få anses tillfyllest,

och om praktiken till övervägande del består i daglig körning inom större

stad eller eljest under besvärliga förhållanden, bör även kortare sammanlagd

körsträcka kunna godtagas. Bäst är givetvis, om vederbörande kan

förebringa praktikintyg utfärdat av polismyndighet eller annan offentlig

myndighet. Eftersom det endast i undantagsfall är möjligt alt förebringa

sådant intyg, torde del emellertid vara nödvändigt att även godtaga intyg

av enskilda, trovärdiga personer. Det förtjänar framhållas, att sådana praktikintyg

enligt 27 § 2 mom. förordningen den 25 oktober 1940 angående

yrkesmässig automobiltrafik m.m. godtages vid utfärdande av trafikkort.

1 departementspromemorian har icke framlagts något förslag till särskilda

bestämmelser om lämplighets- och läkarintyg för den, som tidigare

innehar utländskt körkort. Även enligt min uppfattning bör i princip tilllämpas

samma regler i dessa hänseenden som för körkortssökande i allmänhet.

Bestämmelserna i vägtrafikförordningen om lämplighetsintyg och

om villkoren i övrigt för utfärdande av körkort är så avfattade, att de synes

ge tillräckliga möjligheter att nå ett rimligt resultat i fall, då svårigheter

kan antagas föreligga för en körkortssökande att införskaffa utredning från

utlandet om sina personliga förhållanden. 1 praktiken bör bestämmelserna

kunna tillämpas så, att en körkortssökande, som efter ett års vistelse här i

landet kan förebringa svenskt lämplighetsintyg av positivt innehåll, i allmänhet

ej behöver införskaffa ytterligare utredning rörande sådana förhållanden,

som brukar redovisas i dessa intyg. Givet är emellertid, att bedömandet

bör bli ett annat, om allvarliga anmärkningar förekommit mot vederbörande

i lämplighetsintyget eller om anledning eljest föreligger till antagande, att

han icke fyller lämplighetskravet.

Det kan också övervägas, om icke skäl föreligger att med tanke på utlänningar,

som gör sig skyldiga till överträdelser av bestämmelserna om

utländska körkorts giltighet i Sverige och på grund därav straffas för olovlig

körning, något uppmjuka bestämmelsen i 32 § 2 mom. första stycket

vägtrafikförordningen om att den, som sakfällts för sådan förseelse, ej

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1962

15

skall kunna erhålla körkort innan två år förflutit från förseelsens begående.

Det är emellertid redan nu möjligt att göra undantag från bestämmelsen

lör det fall att körkortssökanden trots förseelsen är att bedöma som en

skötsam person. Denna undantagsregel synes ge tillräckliga möjligheter

att vid körkortsprövning beakta exempelvis det förhållandet, att en utlämning

överträtt körkortsbestämmelserna på grund av bristande kännedom

om vad dessa innehåller. Jag anser med hänsyn härtill icke, att någon

särbestämmelse för utlänningar är behövlig i detta hänseende.

Ur kontrollsynpunkt torde lämpligen böra föreskrivas, att utländskt körkort,

som åberopats för erhållande av motsvarande svensk handling, skall

lörses med påteckning om förhållandet. Eftersom en del utländska körkort

har sådant utförande, alt de icke lämpligen kan förses med sådan påteckning,

kan föreskriften dock ej göras alldeles ovillkorlig.

Det anförda innebär, att jag i allt väsentligt biträder det i departementspromemorian

Iramlagda förslaget till nya regler om utländska körkorts

giltighet i Sverige och om villkoren för att innehavare av utländskt körkort

skall tilldelas däremot svarande svenskt körkort. Jag förordar alltså, atl

det framlagda förslaget genomföres med de jämkningar, som följer av vail

jag uttalat i det föregående.

Med hänsyn till det anförda torde ändring böra ske av bestämmelsen i

37 § 1 mom. vägtrafikförordningen, enligt vilken det ankommer på Kungl.

Maj:t att meddela föreskrifter om rätt för person som i främmande stat

<iger löra motorfordon, att på grund av internationella överenskommelser

eller eljest under tillfällig vistelse här i riket föra sådant fordon. Ändringen

torde, närmare bestämt, böra gå ut på att sådana föreskrifter skall kunna

meddelas även i fråga om vistelse i riket, vilken icke kan sägas vara av

endast tillfällig natur. I anslutning härtill torde en motsvarande ändring

böra göras i överskriften till paragrafen.»

Maximihastigheten för tyngre fordon

Gällande bestämmelser

I denna del hänvisas till propositionen s. 29 f.

Här må ytterligare erinras om bestämmelsen i 47 § 3 mom. andra stycket

vägtrafikförordningen, enligt vilken det åligger förare av motorfordon, vilken

uppmärksammat en tillämnad omkörning av sitt fordon, att hålla till vänster

och sakta farten, varjämte han, om den andre avgivit signal, bör på

lämpligt sätt besvara densamma.

Framställningar från sammanslutningar av trafikutövare, yttrande häröver från statens trafiksäkerhetsråd,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsens framställning, departementspromemorian samt

remissyttrandena

Jämväl i dessa delar hänvisas till propositionen, där redogörelse lämnas

för framställningarna från sammanslutningarna av trafikutövare å s. 30 f.,

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1962

för trafiksäkerhetsrådets yttrande å s. 31 tf., för väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

framställning å s. 33 f., för departementspromemorian å s. 34 samt

för remissyttrandena å s. 34 ff.

Viss framställning från riksdagen

Vid 1961 års riksdag hemställdes i två motioner, 1: 280 och II: 243, att

riksdagen hos Kungl. Maj :t skulle begära sådan ändring i vägtrafikförordningen

att maximihastigheten för tung lastbil och buss höjdes till 70 km/

tim. samt för tung lastbil med släpvagn till 60 km/tim.

Motionerna hänvisades till lagutskott och behandlades av andra lagutskottet,

som i sitt utlåtande nr 67/1961 hl. a. refererade de här ovan återgivna

framställningarna i saken samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens och

trafiksäkerhetsrådets likaledes förut berörda yttranden. Utskottet anförde

vidare:

Med hänsyn till de skäl, som åberopats av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

och trafiksäkerhetsrådet, finner också utskottet det motiverat med

en höjning av maximihastigheten för de tunga fordonen. Genom en sådan

höjning skulle man dessutom vinna att trafikströmmen på landsvägarna

blev jämnare med följd att framkomligheten i synnerhet i närheten av tätorterna

ökade. Utskottet är däremot icke berett att utan närmare utredning

förorda att höjningen generellt bestämmes till 70 km i timmen. Det torde

nämligen icke vara uteslutet att höjningen beträffande vissa fordon och

vissa vägar kan göras något större. Vidare torde frågan om höjning av maximihastigheten

för olika slag av fordonskombinationer förutsätta viss utredning

angående bl. a. utvecklingen av fordonens bromsutrustning.

Utskottet har emellertid inhämtat, att frågan om höjning av maximihastigheten

för tunga fordon och fordonskombinationer för närvarande är föremål

för överväganden inom kommunikationsdepartementet. Den utredning

utskottet ovan efterlyst torde därför lämpligen kunna företagas i anslutning

härtill.

Riksdagen, som godkände utskottets utlåtande, gav genom skrivelse den

1 december 1961 (nr 378) såsom sin mening till känna vad utskottet anfört.

Motionerna 1:175 och II: 223

Motionärerna återger andra lagutskottets ovan återgivna uttalanden i utlåtandet

nr 67/1961 och anför därefter följande:

Den under senare år successivt höjda vägstandarden ävensom den fordonstékniska

utvecklingen satta i relation till önskvärdheten av ett rationellt

utnyttjande av bussar och lastbilar har gjort en höjning av de för dessa

fordon tillåtna hastighetsgränserna alltmer angelägen. Med hänsyn härtill

bör ytterligare uppskov med de av de trafikvårdande myndigheterna föreslagna

reformerna icke komma i fråga. Samtidigt synes en höjning av maximihastigheten

för tung lastbil med släpvagn till 60 km/tim. utan olägenhet

kunna genomföras.

De av andra lagutskottet i dess förenämnda utlåtande redovisade synpunkterna

rörande möjligheterna att för vissa fordon och vissa vägar göra

s. 17 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 dr 1962

17

höjningen något större än den föreslagna bör även skyndsamt prövas. Denna

prövning får dock icke lägga hinder i vägen för att omedelbart genomföra

redan förordad höjning av hastighetsgränserna.

Departementschefens uttalanden i denna del i propositionen

Departementschefen anför i denna del följande:

»Del har av trafiksäkerhetsskäl alltid ansetts nödvändigt att ha särskilda,

restriktiva regler om maximihastighet för större och tyngre fordon. Orsaken

torde främst ha legat i att dessa fordon tidigare icke haft sådan broms utrustning,

som svarat mot deras totalvikt, och till följd härav icke kunnal

bedömas vara lika trafiksäkra som de lättare fordonen. Dessutom har de

varit — och är alltjämt — i många fall till följd av sin storlek väsentligt svårare

att manövrera än t. ex. vanliga personbilar. De är ofta av betydande

längd och därför svåra att köra om. Sammanstötningar och andra olyckor, i

vilka tyngre fordon är inblandade, leder icke sällan till allvarliga personskador

och materiella skador. Omsorgen om vägarnas hållfasthet och önskemålet

att hålla nere kostnaderna för vägunderhållet har också medverkat till

att hastighetsbestämmelserna för här avsedda fordon hållits inom snäva

gränser.

Broms- och styrutrustningen på moderna bussar och tyngre lastbilar är

emellertid betydligt bättre än på äldre modeller. Servobromsar och servostyrning

— vilka innebär användande av maskinell kraft för inbromsning och

styrning — har gjort körningen avsevärt mindre tröttande än förut och ökar

förarens möjligheter att behärska sitt fordon i kritiska situationer. Inom det

normala hastighetsregistret har bussar och lastbilar numera — även om

de är tungt lastade — praktiskt taget lika god broms- och manövreringsmöjligheler

som personbilar. Vad de äldre fordonen angår minskar deras

andel i fordonsparken med varje år och det kan f. ö. icke med fog påstås,

att de i allmänhet skulle vara underhaltiga. Bussar och lastbilar, som tillverkats

under de sista tio åren, har nästan genomgående mycket goda bromsoch

styranordningar, oavsett om systemen är av servotyp eller icke. De

äldre bilar från förkrigsåren, som utgjorde en betydande del av fordonsparken,

när de nuvarande hastighetsbestämmelserna tillkom, är numera

praktiskt taget alla utrangerade. Sammanfattningsvis kan sägas, att fordonsbeståndet

i dagens läge är av betydligt högre kvalitet än för ett

tiotal år sedan.

De särskilda krav, som måste ställas på föraren av ett tungt fordon,

gäller mera förmågan att behärska fordonet i tät trafik och under andra

särskilt besvärliga förhållanden än förmågan all föra fordonet på ett trafiksäkert

sätt på vägar, som medger högre hastighet. Trafiksäkerhetsrådets

undersökningar visar — och detta beslyrkes från många andra håll — atl

förarna av tyngre fordon är en väl kvalificerad yrkeskår, vars medlemmar

i allmänhet utmärker sig för hänsynsfull och trafiksäker körning. Givetvis

2—3598 62 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 saml. 3 avd. Nr 34

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1962

förekommer undantag men de bör icke få stå hindrande i vägen för en ändamålsenlig

utformning av bestämmelserna för hela gruppen tyngre fordon.

De försök som trafiksäkerhetsrådet låtit verkställa är ägnade att ge stöd

åt uppfattningen att en viss höjning av de tunga fordonens maximihastighet

i varje fall icke skulle ha några påtagligt ogynnsamma verkningar med avseende

på antalet omkörningar eller trafikförhållandena i övrigt. Emellertid

synes försöken ha ägt rum endast på vägar med relativt tät trafik. Det är

också i fråga om sådana vägar, liksom motorvägar och andra vägar med

goda omkörningsmöjligheter, som de skäl ter sig starkast vilka ur trafiksynpunkt

och trafiksäkerhetssynpunkt kan anföras för en höjning av maximihastigheten.

Beträffande övriga vägar kan man icke bortse från möjligheten

att en höjning kan ha en mindre gynnsam effekt på framkomligheten.

Klart synes under alla förhållanden vara att betänkligheterna ur förevarande

synpunkter mot en ökning av maximihastigheten främst gäller

längre, sammansatta enheter, d.v.s. bilar och bussar med större släpvagnar

och givetvis även fordonståg bestående av dragfordon med två eller flera

släpvagnar. Vad beträffar övriga fordonsenheter torde däremot en måttlig

ökning av maximihastigheten icke behöva möta någon erinran.

De tyngre fordonens förbättrade konstruktion har lett till avsevärd

minskning av de risker ur trafiksäkerhetssynpunkt som sammanhänger

med fordonens tyngd. Man synes i betraktande härav ha goda skäl för antagande

att en måttlig höjning av den författningsmässigt bestämda maximihastigheten

icke i och för sig behöver få någon negativ inverkan på vare

sig olycksfrekvensen eller olyckornas svårighet.

Beaktas bör också den vinst ur allmän transportekonomisk synpunkt

som kan antagas följa av en höjning av maximihastigheten. Även om hastighetsbegränsningen

föreskrivits i första hand av trafiksäkerhetsskäl, bör

detta icke hindra att en avvägning sker mot andra viktiga samhällsintressen.

Kostnaderna för väghållningen beror i övervägande grad på andra faktorer

än de tunga fordonens färdhastighet, och hänsyn till väghållningskostnaderna

bör därför icke vara avgörande vid ståndspunktstagande till färdhastigheten.

Reservation bör givetvis göras för speciella förhållanden, t. ex.

i fråga om framförande av tunga fordon på tjälskadade vägar. Hänsyn till

sådana omständigheter som tjälskador o. dyl. bör dock icke få inverka på

utformningen av de allmänna bestämmelserna om färdhastighet, utan bör

blott leda till att vederbörande länsstyrelse eller stadsmyndighet vid behov

utfärdar lokala föreskrifter i ämnet.

Jag vill i detta sammanhang också framhålla, att den kontroll över de

tunga fordonens hastighet, förarnas arbetstid m. m., som redan nu utövas

genom granskning av färdskrivaruppteckningar, i framtiden kommer att bli

betydligt mera effektiv än hittills. Bl. a. har de bestämmelser i ämnet, som

innefattas i kungörelsen den 29 juni 1956 om skyldighet att å vissa motor
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 3b år 1962

19

fordon föra färdskrivare, enligt kungörelse den 15 december 1901 (nr 664)

undergått vissa ändringar, som bl. a. syftar till en centralisering och effeklivisering

av granskningen. Vidare har i årets statsverksproposition föreslagits

en väsentlig ökning av de anslagsmedel, som står till förfogande för

kontroll av färdskrivaruppteckningar. Vid bifall till ifrågavarande förslag

kommer alltså en betydande intensifiering att ske i fråga om kontrollen av

de tyngre fordonens färdhastighet.

En jämförelse med de regler om färdhastighet för tyngre fordon, som

gäller i utlandet, ger vid handen att de svenska bestämmelserna på förevarande

område är ovanligt restriktiva. I Danmark, Finland och Norge gäller,

liksom i Sverige, att maximihastigheten för tyngre fordon utgör 60 kilometer

i timmen med det undantaget, alt maximihastigheten för buss i Finland

utgör 70 kilometer i timmen. Gränsen mellan lättare och tyngre fordon

har emellertid i dessa länder dragits vid en totalvikt av 3,5 ton och icke,

som i Sverige, vid 2,5 ton. I Danmark överväges enligt förljudande en höjning

av maximihastigheten till 70 kilometer i timmen för tyngre fordon.

1 länderna på kontinenten dras gränsen mellan tyngre och lättare fordon i

regel vid en totalvikt av 7,5 ton, i Frankrike t. o. m. vid 10 ton, och de vanliga

maximihastigheterna utgör 75—85 kilometer i timmen. I vissa fall,

bl. a. i Tyskland, är dock lägre hastighet föreskriven för tyngre lastbil på

vägar, som icke är av högsta klass. — En viss höjning av den i Sverige föreskrivna

maximihastigheten kan i belysning av det här anförda icke anses

innebära ett frångående av utan snarare en anpassning till förhållandena

utomlands.

På nu anförda skäl har jag kommit till den uppfattningen att en måttlig

höjning av maximihastigheten för tyngre fordon icke bör avvisas av trafiksäkerhetsskäl.

I denna uppfattning styrkes jag framför allt av vad andra

lagutskottet anfört i sitt berörda yttrande och av det förhållandet att de myndigheter,

som har till uppgift alt vårda sig om trafiksäkerheten, icke velal

motsätta sig en författningsändring på denna punkt.

Alla skäl talar emellertid för att man hör gå fram med stor försiktighet,

när det gäller att jämka på bestämmelser, som huvudsakligen motiveras av

trafiksäkerhetsskäl. Även om åtgärden av formella orsaker bör ta form av

en ändring i de grundläggande hastighetsbestämmelserna i vägtrafikförordningen,

förutsätter jag att den anses vara av provisorisk karaktär och atl

en återgång till nuvarande regler omedelbart sker, om några ur trafiksäkerhetssynpunkt

påtagligt oförmånliga verkningar konstateras.

Den åtgärd, som i första hand kommer i fråga, är alt jämka viktgränserna

för de fordonsgrupper, som är underkastade särskilda bestämmelser om

maximihastighet, så att de överensstämmer med vad som gäller i andra

nordiska länder. Jag förordar sålunda, att viktgränsen, som f. n. är 2,5 ton,

höjes till 3,5 ton.

Hastighetsgränsen bör enligt min uppfattning — vilken överensstämmer

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1962

med den som uttalats av flertalet remissorgan — åtminstone t. v. icke höjas

mera än med 10 kilometer i timmen, d. v. s. till 70 kilometer i timmen.

Som framgår av den förut lämnade redogörelsen får buss och tyngre

lastbil framföras på motorväg med en hastighet av 80 kilometer i timmen.

På motorväg av den standard, som numera finns här i landet, är de vanliga

trafikriskerna i stort sett undanröjda, så långt detta på teknikens nuvarande

ståndpunkt är möjligt. Omkörningsmöjligheterna är i allmänhet så goda,

att fordonens längd och hastighet praktiskt taget saknar betydelse i detta

hänseende. Vid sådant förhållande och med hänsyn till vad i det föregående

anförts om den moderna fordonsparkens konstruktion och utrustning föreligger

enligt min mening tillräckliga skäl att medge ytterligare höjning i

fråga om bussar och tyngre lastbilar på motorväg. Innan ytterligare erfarenheter

vunnits hör dock härvid den generellt tillåtna maximihastigheten icke

sättas högre än till 90 kilometer i timmen. Det torde emellertid få förutsättas

att medgivande av högre hastighet undantagsvis efter särskild prövning

skall kunna lämnas för viss sträcka i fråga om bussar av modern och

dokumenterat trafiksäker konstruktion.

De nu framförda förslagen avser endast fordon, som föres utan tillkopplade

släpfordon. När det gäller sammansatta fordon och fordonståg, måste

bedömandet delvis bli ett annat. Verkställda undersökningar rörande verkningarna

av en hastighetshöjning på omkörningsmöjligheter och trafikförhållanden

i övrigt kan icke obetingat anses tillämpliga i fråga om mycket

långa transportenheter. Kombinationer av två eller flera fordon blir enligt

sakens natur otympligare att manövrera än enkla fordon, och såväl kopplingarna

mellan själva fordonen som bromskopplingarna är erfarenhetsmässigt

att anse som svaga punkter i konstruktionen. Det är därför icke

tillrådligt att utan ytterligare undersökningar vidtaga någon generell höjning

av maximihastigheten för sådana transportenheter, som består av

två eller flera sammankopplade fordon. Jag anser mig dock kunna tillstyrka,

att fartgränsen höjes med 10 kilometer i timmen, d. v. s. från 60 till 70

kilometer i timmen även i fråga om bil till vilken kopplats påhängsvagn

med s. k. sammanhängande bromssystem. För bil med sådan lättare släpvagn,

som beskrives i 56 § 1 mom. tredje stycket vägtrafikförordningen,

d. v. s. släpvagn, vars totalvikt. — eller, om släpvagnen ej är lastad, dess

tjänstevikt — icke överstiger en tredjedel av bilens tjänstevikt, bör fortfarande

gälla samma hastighetsregler som förbilen utan släpvagn. Fartgränshöjningen

för bilar utan släpfordon slår alltså här igenom. Beträffande övriga

i 56 § 1 mom. vägtrafikförordningen omnämnda fordonskombinationer

bör däremot frågan om hastighetshöjning få anstå i avbidan på fortsatta

undersökningar, som det lämpligen torde böra uppdragas åt trafiksäkerhetsrådet

att verkställa.

De nu gjorda ståndpunktstagandena bör i författningsmässigt hänseende

komma till uttryck i form av en ändring i 56 § 1 mom. vägtrafikförord
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1962 21

ningen. Härjämte erfordras en följdändring i 45 § 1 mom. femte styckel

samma förordning.»

Vissa frågor om mopeder, inrättade såsom invalidfordon

Gällande bestämmelser, framställning om författningsändring och remissyttrande

Härutinnan hänvisas till propositionen s. 42 f.

Departementschefen

Departementschefen erinrar inledningsvis om att bestämmelserna för mopeder

är så utformade, att dylikt fordon inte får ha högre tjänstevikt än 75

kg, samt anför härefter:

»I och för sig är det givetvis icke möjligt att från trafiksäkerhetssynpunkl

motivera uppställandet av en tjänsteviktsgräns vid just 75 kilogram. EU

medgivande att överskrida gränsen med exempelvis ett eller annat tiotal

kilogram behöver icke innebära, att trafiksäkerheten äventyras. Emellertid

är del av principiella skäl önskvärt att upprätthålla en viss gräns med tanke

bl. a. på möjligheten att konstruera relativt tunga transportfordon, vilka

skulle falla helt utanför ramen för vad som avsetts med mopedbesläininelserna

och som icke bör undantagas från vare sig kravet på att föraren skall

inneha körkort eller från reglerna om fordonsbeskatlning.

Något tekniskt hinder torde icke möta mot att framställa användbara

invalidfordon som håller sig inom den för mopeder i allmänhet gällande

tjänsteviktsgränsen 75 kilogram. Att fordonen är lätta, torde från användbarhetssynpunkt

vara att beteckna som en fördel. Emellertid blir del här

fråga om specialkonstruerade fordon, byggda uteslutande för att användas

av invalider. Eftersom marknaden för sådana fordon är begränsad, blir de

relativt dyrbara och därför icke åtkomliga för alla, som har behov av dem.

Från ekonomisk synpunkt är det bättre att utgå från någon gängse fordonstyp

och förse fordonen med sådan specialutrustning, som erfordras för all

de skall bli lämpliga invalidfordon. Kostnaden för själva fordonet blir då

den minsta möjliga, och merutgiften för invalidutrustning torde också i

regel hålla sig inom rimliga gränser. För användning såsom invalidfordon

lämpar sig emellertid i regel endast robusta mopeder, företrädesvis trehjuliga

sådana. De typer av dylika mopeder, som förekommer i marknaden,

har en tjänstevikt, som i det närmaste uppgår till den högsta tillåtna,

och det är följaktligen icke möjligt att förse fordonen med erforderlig

extrautrustning utan att överskrida tjänsteviktsgränsen.

Konsekvenserna av att vissa invalidfordon icke får räknas som mopeder

utan blir hänförliga till tunga motorcyklar består i huvudsak i att fordonens

förare måste inneha körkort samt i att fordonen blir registreringspliktiga.

Vidare blir delvis andra trafikregler tillämpliga, en omständighet som dock

icke torde vara av större betydelse. För beskattningen av fordonen

synes frågan om deras klassificering vara likgiltig. Förordningen om

automobilskatt innehåller nämligen en bestämmelse varigenom från

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1962

skatteplikt frikallas motorcykel, vilken är inrättad såsom invalidfordon

och vars maximihastighet icke överstiger 30 kilometer i timmen. Sådan

motorcykel är vidare fri från skatt enligt förordningen angående omsättningsskatt

å motorfordon i vissa fall. Förordningen om bidrag till vanföra

ägare av motorfordon är däremot tillämplig endast på ägare av registrerat

motorfordon och alltså icke på ägare av moped. Sådant bidrag

utgår åligen i efterskott till den som under det senaste bidragsåret varit i

bilregister antecknad såsom ägare till fordonet och avser att motsvara skatten

på den under bidragsåret förbrukade bensinen. Kostnaderna för trafikförsäkring

stiger något, om fordonet icke får betraktas som moped, men

detta förhållande beror icke på lagstiftningen i och för sig utan på utformningen

av de premietariffer, som försäkringsanstalterna tillämpar för skilda

slag av fordon.

Några starkare skäl synes icke tala för upprätthållande av ett krav på

att den, som för invalidfordon av här avsedd beskaffenhet, skall inneha

körkort eller att fordonet skall vara registrerat. Det är ju här fråga om en

kategori av fordon, som har alla de för mopeder väsentliga egenskaperna

och som avviker från mopedbestämmelserna endast därutinnan, att de försetts

med viss utrustning för invalidbruk. Det är vidare fråga om en förarkategori,

som kan förväntas genomgående iakttaga ett försiktigt körsätt.

Behovet för invaliderna att få tillgång till ett jämförelsevis billigt transportmedel,

som får användas utan några långtgående restriktioner, är så framträdande,

att det väl motiverar de förhållandevis obetydliga avsteg från hittillsvarande

vedertagna principer, som det kan bli fråga om. Jag anser mig

kunna tillstyrka en sådan ändring av bestämmelserna i mopedförordningen,

att förordningen i erforderlig utsträckning göres tillämplig på tunga motorcyklar,

inrättade såsom invalidfordon, förutsatt att de uppfyller de i

mopedförordningen stadgade villkoren i fråga om motorns cylindervolym

och beträffande konstruktiv hastighet. För att man härvidlag icke skall gå

längre än som påkallas av del aktuella behovet förordar jag att ändringen

blir tillämplig allenast på fordon med en tjänstevikt av högst 100 kilogram.

Möjligen kan ifrågasättas, om det icke för att undvika missbruk är

lämpligt att i mopedförordningen införa bestämmelser om skyldighet för

förare av invalidmoped alt medföra läkarintyg eller annan handling, som

utvisar att han är i behov av sådant fordon. En dylik bestämmelse skulle

emellertid kunna vålla avsevärda praktiska svårigheter t. ex. om invalidfordonets

ägare behöver hjälp med framkörning eller parkering av fordonet.

Risken för missbruk torde f. ö. bli ganska ringa, därest de nyss skisserade

bestämmelserna tillämpas på samma sätt som den nuvarande bestämmelsen

i förordningen om automobilskatt, d. v. s. så, att kraven på specialiserad

invalidutrustning icke sättes alltför lågt. Övervägande skäl synes

sålunda tala för att icke uppställa något krav på legitimation i form av

läkarintyg e. d. såsom förutsättning för brukande av invalidfordon.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1962

23

Förslag till ändring av 1 § moped förordningen har upprättats inom kommunikationsdepartementet.

I anslutning härtill har inom finansdepartementet

upprättats förslag till ändring av redaktionell karaktär i förordningen

angående omsättningsskatt å motorfordon i vissa fall, varigenom

denna förordning formellt anpassas till mopedförordningen. Däremot

torde någon ändring av förordningen om automobilskatt ej vara påkallad

i detta sammanhang. Då bidrag till vanföra ägare av motorfordon utgår

i efterskott och nu löpande bidragsår inte berörs av den här ifrågavarande

ändringen i mopedförordningen, får frågan huruvida denna författningsändring

även bör föranleda ändrade bidragsbestämmelser upptagas till

prövning i ett senare sammanhang.»

Störande motorbuller

Vissa gällande bestämmelser, folkhälsoinstitutets undersökningar och förslag ävensom remissyttrandena
I

dessa delar hänvisas till propositionen s. 46—53, där gällande bestämmelser

redovisas å s. 46, statens instituts för folkhälsan undersökningar och

förslag å s. 46 ff. samt remissyttrandena å s. 50 ff.

Departementschefen

Departementschefen anför i denna del:

»Frågan om åtgärder mot fordonsbuller tilldrar sig av många skäl stort

intresse icke endast bland dem, vilka yrkesmässigt eller i egenskap av kommunala

förtroendemän har att ta befattning med allmänhygieniska, planläggningstekniska

eller fordonstekniska frågor, utan även hos den stora allmänhet,

som eljest på ett eller annat sätt beröres av denna negativa sida

hos bilismen.

Genom den verkställda utredningen sjmes trafikbullrets verkningar ur

fysiologisk synpunkt ha blivit kartlagda så långt det under nuvarande förhållanden

är möjligt. Grundval har härigenom lagts för säkrare bedömande

i framtiden av trafikbullrets betydelse ur allmänhygienisk synpunkt.

Visserligen har det icke visat sig möjligt att exakt bestämma det mått, intill

vilket buller kan och måste tolereras inom tätt bebyggda och tätt trafikerade

orter. För praktiskt ändamål torde det emellertid i regel vara tillräckligt

att ha approximativa mått på den bullernivå, som icke kan överskridas

utan att påtaglig risk för hörselskador och andra skadeverkningar

inträder, och den nivå, under vilken man i allmänhet ej behöver räkna med

några verkningar av denna art. Mot utredningens ställningstaganden i dessa

hänseenden har icke någon gensaga rests i remissyttrandena, och jag saknar

anledning att ifrågasätta hållbarheten av de resultat, till vilka utredningen

kommit.

De åtgärder, som vidtagits och kan tänkas framdeles bli vidtagna till

skydd mot motorbullret, består dels i att undanröja bullerkällor och dels

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1962

i atl man vid planläggning och utförande av vägar och bebyggelse strävar

efter att lägga betryggande avstånd mellan bullerkällorna och bullerkänslig

bebyggelse samt att ge de särskilda byggnaderna ett sådant utförande, atl

bullret såvitt möjligt elimineras.

Vad angår de spörsmål, som utgör undersökningens egentliga föremål,

nämligen möjligheterna att nedbringa fordonsbullret genom förbättring

av fordonen och skärpningar av bestämmelserna om sättet för deras handhavande,

har undersökningen visat, att en bullernivå, som överstiger 90—

100 dB (A), helst icke bör förekomma inom tättbebyggda orter eller eljest

i omedelbar närhet av bostadsbebyggelse och därmed jämförlig bebyggelse.

Del är emellertid mycket svårt att undvika, att bullernivån på tätt trafikerade

leder vid vissa tillfällen kan komma att överstiga det angivna måttet.

I varje fall lär detta icke kunna ske enbart genom åtgärder med fordonen.

En sänkning av bullernivån för de särskilda fordonen måste emellertid

i det långa loppet också föra med sig en minskning av den totala bullernivån.

Det är därför närmast självklart att man vid utformande av bestämmelser

om fordonskonstruktion och fordonsutrustning icke bör en gång för

alla fastslå någon viss given nivå såsom önskvärd utan bör sträva till att över

huvud undvika allt onödigt buller.

En sak, som bör särskilt framhållas, är att man icke kan lösa trafikbullerproblemet

enbart genom att redovisa de önskemål i fråga om bullernivån,

som man av allmänhygieniska och andra skäl kan vilja ställa upp.

Hänsyn måste också tagas till möjligheterna att förverkliga önskemålen. 1

fråga om vissa arter av buller, t. ex. sådant buller som emanerar från motorernas

avgasrör, har man i praktiken redan nu kommit ganska långt,

och möjligheterna till ytterligare förbättringar är därför begränsade. Sådant

bulter, som fordonen åstadkommer genom friktion mot vägbanan och

luften, torde det vara mycket svårt att komma till rätta med. I allt falll

fordras ett tidskrävande och kostsamt forsknings- och utvecklingsarbete.

Och även i fall då det på teknikens nuvarande ståndpunkt är möjligt att

få fram anordningar, som effektivt upphäver eller dämpar en viss bullerkälla

på fordonen, måste hänsyn givetvis tagas till kostnadsfrågan. En närmare

granskning av utredningsmaterialet ger vid handen, att man för att

nedbringa bullret från ett fordon med blott ett fåtal dB i regel måste avlägsna

större delen av de många olika bullerkällor, från vilka fordonsbullret

härrör. Eftersom det icke är rimligt att lägga ned mera avsevärda kostnader

på andra åtgärder än sådana, som kan antagas få en påtaglig effekt,

måste man i praktiken träffa ett val — bestämt bl. a. av ekonomiska hänsyn—

mellan ett stort antal tänkbara åtgärder. Den kostnadsram, som man

härvid har till förfogande, är av naturliga skäl ganska begränsad. Det är

också möjligt, att man i en del fall måste ge prioritet vid gränsnyttobedömningen

åt andra åtgärder än sådana, som har till ändamål att minska fordonsbullret,

t. ex. åtgärder av stor omedelbar betydelse ur trafikekonomisk

synpunkt eller med hänsyn till trafiksäkerheten.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1962

Vid den nu verkställda utredningen har de fordonstekniska och ekonomiska

frågeställningarna praktiskt taget helt lämnats å sido. Utredningen

ger sålunda icke något svar på frågan, vilka särskilda åtgärder som skall

vidtagas för att minska fordonsbullret, och det är till följd därav ej möjligt

att på grundval av betänkandet med säkerhet bedöma förutsättningarna

i tekniskt och ekonomiskt hänseende för att i praktiken genomföra den av

utredningen föreslagna reformen. De normer för tillåtet huller som utredningen

föreslagit underskrider högst väsentligt vad som tillämpas i en del

andra länder, där man dock bygger på en längre tids erfarenhet av lagstiftning

på förevarande område. Dessa omständigheter i förening med de starkt

kritiska uttalandena från åtskilliga remissinstanser ger anledning till berättigat

tvivel på lämpligheten av att lägga utredningens förslag, i dess föreliggande

skick, till grund för lagstiftningsåtgärder.

Vad jag nu anfört innebär dock icke att jag anser alt förslagen bör fa

förfalla. Tvärtom finner jag det angeläget att normer snarast möjligt fastställes

för vad som på teknikens nuvarande ståndpunkt bör anses utgöra

en acceptabel bullernivå för olika slag av motorfordon. Man synes därvid

kunna bygga på de erfarenheter, som man i andra länder erhållit vid tillläinpningen

av där gällande bestämmelser om fordonsbuller, och till en början

fastställa den maximalt tillåtna bullernivån i nära överensstämmelse

med vad som kan anses internationellt vedertaget. Detta innebär visserligen

att man avstår från alt söka i ett sammanhang nå det av utredningen

antagna, i och för sig eftersträvansvärda målet. Det är emellertid trolig!

att man, allt eftersom fordonstekniken går framåt, kan efter hand skärpa

kraven och på längre sikt nå ett bättre resultat än genom en plötsligt genomförd

och otillräckligt övervägd aktion.

Över huvud är det i frågor av här avsedd art — med hänsyn bl. a. till

bilindustriens internationella karaktär — av stor vikt att försöka få till

stånd en samordning av de åtgärder, som vidtages i skilda länder. Överläggningar

härom har redan upptagits inom ramen för ECE i Geneve. Det

är mycket lättare att genomföra erforderliga åtgärder, om de vidtages samtidigt

i flera länder. Det är också ägnat alt förbilliga fordonsproduktionen,

om de krav, som i olika länder uppställes på fordonen, är någorlunda likartade.

Lämpligt synes vara, alt frågan, vilka normer som bör gälla för

begränsning av fordonsbullret, får bli föremål för överläggningar även inom

Nordiska vägtrafikkommittén i syfte att i första hand uppnå enighet mellan

de nordiska länderna. Allra bäst vore givetvis, därest inom en vidare krets

av stater enighet kunde nås om ett gemensamt handlingsprogram. Eftersom

frågan får betecknas som brådskande, anser jag dock icke lämpligt att

riskera den tidsutdräkt, som en handläggning inom en dylik vidare krets

kunde väntas medföra.

I avbidan på ett ståndpunktstagande på det internordiska planet till frågan

om normer för tillåtet motorbuller bör även spörsmålet om de ytter
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1962

ligare anordningar utöver ljuddämpare, med vilka fordon bör vara utrustade

för att minska fordonsbullret, få anstå. Detsamma gäller de förslag i organisatoriskt

hänseende, som utredningen framlagt.

Däremot synes hinder icke möta att redan nu pröva de framlagda förslagen

till skärpning av bestämmelserna i vägtrafikförordningen och mopedförordningen

om förbud för motorförare att åstadkomma störande buller.

Jag anser mig kunna biträda förslaget om att jämka bestämmelserna i

58 § första stycket vägtrafikförordningen och 10 § mopedförordningen därhän,

att förare av motordrivet fordon blir pliktig att behandla fordonet —

och alltså ej, såsom nu, endast motorn — på sådant sätt att allt onödigt

buller undvikes. Måhända kan det göras gällande att liknande bestämmelser

är motiverade även i fråga om andra fordon än motordrivna sådana. Den

föreslagna bestämmelsen riktar sig emellertid främst emot missbruk av anordningar,

som är karakteristiska för motordrivna fordon, såsom växlings-,

bromsnings- och lastningsanordningar m. m., och skulle knappast få någon

nämnvärd praktisk betydelse i fråga om andra fordonstyper. Jag anser mig

därför kunna tillstyrka att bestämmelsernas räckvidd begränsas på sätt

lramgår av det nu anförda. — Enligt ordalydelsen skulle utredningens förslag

komma att innebära ett absolut förbud för förare av motordrivet fordon

att åstadkomma något som helst buller av beskaffenhet att kunna betecknas

såsom störande. Tolkade på detta sätt skulle bestämmelserna emellertid

uppenbarligen skjuta över målet. Jag förordar därför en jämkning

av förslagets ordalydelse, så att det tydligt framgår, att bestämmelserna

endast inebär förbud mot onödigt buller.

Liksom utredningen anser jag lämpligt att de nu föreslagna bestämmelserna

kompletteras med föreskrifter om de särskilda skyldigheter, som bör

åligga förare vid färd inom område med bostadsbebyggelse under den tysta

delen av dygnet. Utredningens förslag på denna punkt synes mig dock gå något

för långt. Det är enligt min uppfattning icke praktiskt genomförbart och

knappast heller önskvärt alt utsträcka de här avsedda restriktionerna för

motortrafiken att gälla hela tidsrymden mellan klockan 19.00 och klockan

06.00. Lämpligare synes vara att den tid av dygnet, då bestämmelserna skall

äga tillämpning, angives med ordet ''nattetid’. Genom att nyttja detta mera

smidiga uttryckssätt är det möjligt att i någon mån anpassa tillämpningen

av bestämmelsen efter förhållandena i skilda orter. Uttrycket torde få anses

omfatta liden mellan klockan 24.00 och klockan 06.00 samt därutöver de

ytterligare timmar på dygnet, då man kan räkna med att huvudparten av

ortens befolkning brukar sova. — I övrigt synes bestämmelserna böra gå ut.

på alt motorförare under nyss angiven lid skall vid färd inom område med

bostadsbebyggelse anpassa sin färdväg, sin hastighet och sitt färdsätt i övrigt

så, alt de som bor eller vistas inom området icke onödigtvis störes.

Den av utredningen föreslagna ytterligare bestämmelsen om att motorförare

skall iakttaga särskild försiktighet vid igångsättning och hastighets
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1962

27

ökning samt undvika andra åtgärder som kan framkalla störande buller

torde knappast få någon självständig betydelse vid sidan av det tidigare

föreslagna generella förbudet mot onödigt buller. Likaledes torde ändamålel

med det av utredningen föreslagna förbudet mot onödig upprepad körning

t. ex. uppför eller nedför gator eller runt kvarter i allt väsentligt vara tillgodosett

genom den nyss omförmälda bestämmelsen om vad det i allmänhet

åligger motorförare att iakttaga vid färd nattetid inom område med bostadsbebyggelse.

De här åsyftade bestämmelserna bör således av redaktionella

skäl icke belasta författningarna.»

Innehållet i motionerna I: 710 och II: 868

I motionerna erinras om de genom statens instituts för folkhälsan undersökning

vunna resultaten samt om de i propositionen intagna förslagen i

denna del. Motionärerna återger härvid bl. a. de avsedda bestämmelserna

att förare av motorfordon och moped vid färd nattetid inom område med bostadsbebyggelse

skall anpassa sin färdväg och hastighet samt sitt färdsätt i

övrigt så att de som bor eller vistas inom området inte onödigtvis störes.

Det anges att enligt departementschefen dessa föreskidfter bl. a. bör tolkas

som ett förbud mot onödig, upprepad körning t. ex. uppför eller nedför galor

eller runt kvarter.

I motionerna anges härefter:

Alla torde vara eniga om behovet av skydd mot onödigt motorbuller under

tiden klockan 24.00 och klockan 06.00 och därutöver under de timmar av

dygnet, då de flesta människor brukar sova. Utvecklingen på trafikområdet

har emellertid visat att ytterligare åtgärder erfordras för att stävja sådant

motorbuller. Okynneskörningar och därav orsakade olägenheter på vägar,

gator och torg har även under den ljusa delen av dygnet i många fall

tagit sådana proportioner, att det blivit svårt för exempelvis människor med

nattarbete att under dagen ta ut erforderlig sömn och arbetstagare med

intellektuellt ansträngande sysselsättningar att erhålla nödvändig koncentration

i arbetet. Även för människorna i allmänhet i typiska bostadskvarter,

icke minst villa- och egnahemsområden, kan okynneskörning medföra allvarliga

störningar. Att kunna uppnå ideala förhållanden när det gäller motorbullret

är väl närmast otänkbart. Men det synes dock möjligt att genom

något strängare bestämmelser och genom att ge polisen ökade möjligheter

att ingripa mot uppenbara missförhållanden komma till rätta med de värsta

avarterna på området. Vi förordar därför att de föreslagna bestämmelserna

med förbud mot okynnesåkning nattetid utsträckes att gälla även under den

ljusa delen av dygnet. Detta kan ske genom att ordet nattetid strykes i de

föreslagna författningstexterna.

Vi vill särskilt understryka att en dylik utvidgad förbudsbestämmelse

icke drabbar legitim motortrafik. Genom författningsbestämmelsens lydelse

är sörjt för att ingripande kan ske allenast gentemot trafik, som är onödigt

störande. En avvägning mellan trafikens behov och den störande effekten

måste alltså alltid ske.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Tredje lagutskottets utlåtande nr 3b år 1962

Utskottet

I propositionen redovisas till en början resultaten av den utav 1961 års

trafiksäkerhetskommitté under föregående år bedrivna försöksverksamheten

med tillfälliga hastighetsbegränsningar.

I likhet med departementschefen och remissinstanserna finner utskottet

att försöksverksamheten bör fortgå så att tillräckligt underlag erhålles för

ställningstagande till frågan om användbarheten av tillfällig hastighetsbegränsning

såsom reguljärt trafikpolitiskt instrument att användas under

särskilda förhållanden. Utskottet förutsätter härvid att kommittén i all

möjlig utsträckning, jämte hittills vunna erfarenheter, också beaktar de

synpunkter på försöksverksamheten, som framkommit genom remissbehandlingen.

Ett kontinuerligt, nära samarbete med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

och statens väginstitut liksom övriga sakkunniga organ på

området synes därvid vara av stor betydelse. — För sin del vill utskottet

särskilt hänvisa till vad motororganisationerna framhållit därom att nedgången

i olycksfrekvensen under fartbegränsningsperioderna ingalunda

helt kan hänföras till hastighetsbegränsningen utan att också bl. a. trafikövervakning

samt propaganda i press, radio och television bidragit till förbättringen.

Utskottet finner det angeläget att kommittén i görligaste mån

efter vetenskapliga metoder söker isolera och var för sig kartlägga de olika

på trafikutvecklingen inverkande faktorerna. Såsom tänkbar åtgärd i detta

hänseende synes bl. a. böra övervägas det av flera remissinstanser framförda

förslaget om experiment med intensifierad övervakning och propaganda

men utan fartbegränsning. Av intresse är också att särskild redovisning

lämnas beträffande de olyckor, där hastighetsfaktorn kunnat antagas

ha haft någon inverkan. Jämväl i fråga om de trafikekonomiska aspekterna

synes, såsom från liera håll framhållits, en närmare undersökning

vara önskvärd. Härvid bör bl. a. beaktas att ökade restider torde ge sig

mindre till känna på de stora vägarna med deras goda framkomstmöjligheter

än på vägnätet i övrigt. — Utskottet finner det tillfredställande att

under innevarande år försök jämväl förekommer med högre maximihastighet

än under år 1961.

I förevarande sammanhang lämnar departementschefen en översikt av

det omfattande arbete, som för närvarande nedlägges på trafikfrågor och

särskilt då trafiksäkerhetsfrågor såväl på det internationella planet som

inom riket. Värdet av ett alltmera utvidgat såväl nordiskt som i vidare bemärkelse

internationellt samarbete på detta område synes utomordentligt

stort bl. a. med hänsyn till den internationella trafikens snabba ökning.

Särskilt mot bakgrunden av den alltjämt djupt oroande utvecklingen av

olycksfrekvensen i trafiken liksom av den väntade fortsatta trafikökningen

här i riket torde de insatser på det nationella planet, som i trafiksäkerhetens

intresse göres såväl från det allmännas sida som av organisationer och en
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1962

29

skilda, inte kunna överskattas. I kampen mot trafikolyckorna synes också

den allmänna inventering av olika tänkbara åtgärder i detta syfte, om vilken

departementschefen föranstaltat, vara av den största betydelse. Utskottet

vill i detta sammanhang ånyo understryka sin tidigare uttalade

uppfattning att det — särskilt på längre sikt—från trafiksäkerhetssynpunkt

måste anses vara av väsentligt intresse att ungdomen tidigt bibringas

grundliga insikter i trafikkunskap och att det därför är önskvärt att frågan

härom beaktas i det fortsatta trafiksäkerhetsarbetet.

Utskottet, som tidigare uttalat att behov av mera lättillämpade bestämmelser

rörande utländska körkorts giltighet i Sverige föreligger,

hälsar med tillfredsställelse att förslag om nya föreskrifter på detta område

liksom beträffande därmed sammanhängande frågor nu framlagts. Utskottet

finner förslagen väl ägnade att leda till tillfredsställande förhållanden

och har intet att erinra mot vad i propositionen anförts och föreslagits i

förevarande del.

Vad härefter angår frågan om höjning av maximihastigheten för

tyngre fordon har föregående års riksdag, enligt vad förut närmare

redovisats (s. 16), ställt sig positiv härtill. I sitt av riksdagen godkända

utlåtande nr 67/1961 fann sig andra lagutskottet dock inte kunna förorda

att en höjning generellt bestämdes till 70 km/tim., eftersom det å ena sidan

inte kunde uteslutas att höjningen i vissa fall kunde göras något större,

men å andra sidan frågan om höjning av maximihastigheten för olika slag

av fordonskombinationer förutsatte viss närmare utredning, vilken utskottet

därför förordade.

I motionerna I: 175 och II: 223 hemställes nu på anförda skäl om höjning

av maximihastigheten för tyngre lastbilar och bussar till 70 km/tim. samt

för sådan lastbil med släp till 60 km/tim.

I propositionen föreslås höjning av den högsta tillåtna hastigheten dels för

buss eller lastbil, vars totalvikt överstiger 3,5 ton — mot tidigare gällande

2,5 ton — till 70 km/tim. eller å motorväg till 90 km/tim., dels också för bil

med påhängsvagn till 70 km/tim. under förutsättning att båda fordonens

samtliga hjul är försedda med effektiva från fotbroms eller motsvarande

anordning på bilen manövrerbara bromsar. Beträffande övriga fordonskombinationer

anger departementschefen att frågan bör anstå i avbidan på

fortsatta undersökningar, vilka avses skola anförtros tx-afiksäkerhetsrådet.

Det må dock anmärkas att, såsom närmare angivits i propositionen, beträffande

vissa sådana fordonskombinationer föreskrift om nedsättning av

maximihastigheten inte gäller i förhållande till den, som är bestämd för

dragfordonet utan släp.

Utskottet ansluter sig jämväl i dessa delar i allt väsentligt till vad departementschefen

anfört till stöd för sitt förslag men vill i vissa hänseenden

understryka och ytterligare utveckla de sålunda framförda synpunkterna.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1962

Till en början må anges att åtskilliga, av departementschefen närmare

angivna skäl otvivelaktigt talar för en höjning av maximihastigheten för

de tyngre fordonen. Härutinnan må främst erinras om den successivt höjda

standarden på vägnätet liksom om den förbättrade konstruktionen och den

därav följande ökade tillförlitligheten hos styr- och hromsutrustning på

de fordon, som tillverkats under senare år. Av stor betydelse är vidare

den skärpta trafikövervakning, som möjliggjorts särskilt genom statspoliskårens

utbyggnad. I sammanhanget bör också beaktas den effektivisering

av granskningen utav färdskrivaruppteckningarna, som möjliggjorts genom

de numera av riksdagen beviljade ökade anslagsmedlen för detta ändamål.

En höjning av den tillåtna högsta hastigheten torde vidare närmast kunna

betraktas såsom en anpassning till förhållandena utomlands. Den skulle

självfallet även medföra vinster från transportekonomisk synpunkt.

I fråga om den inverkan en höjning på framkomligheten på vägarna

kan beräknas få, vill utskottet understryka departementschefens uttalande

att man inte kan bortse från att effekten kan bli mindre gynnsam på vägar

med mindre goda omkörningsmöjligheter. Härvid bör också beaktas att de

nedsatta siktförhållandena bakom ett större fordon liksom de nackdelar,

som vållas genom avgaser och nedstänkning från detta, medför vissa faromoment

för trafikanter, som förbereder eller utför omkörning av det tunga

fordonet. Dessa nackdelar ger sig självfallet till känna i större utsträckning,

om maximihastigheten höjes och längre omkörningssträckor förty kan erfordras.

De angivna obehagen torde för övrigt rent allmänt medföra en benägenhet

hos bakomvarande trafikanter att söka så snart som möjligt passera

det framförvarande fordonet.

I likhet med departementschefen finner utskottet emellertid övervägande

skäl tala för att en måttlig höjning av maximifarten för tyngre fordon

inte bör avvisas. Härutinnan må ytterligare anföras att man självfallet inte

bör bibehålla en större restriktivi tet än vad som verkligen kan anses praktiskt

betingad. Risk föreligger eljest — liksom exempelvis vid ett överdrivet

bruk av lokala fartbegränsningsregler — att respekten för och därmed

också efterlevnaden av föreskrifterna minskar. Det framstår alltså

som önskvärt att här förevarande regler successivt anpassas till den fort

gående utvecklingen på bl. a. det fordonstekniska området.

Såsom departementschefen angivit, bör man emellertid gå fram med stor

försiktighet, när det gäller att jämka på dessa huvudsakligen av trafiksäkerhetsskäl

betingade bestämmelser. Utskottet vill, med hänsyn särskilt till

de ovan uttalade betänkligheterna i fråga om framkomligheten på vägarna,

understryka departementschefens påpekande, att den avsedda reformen

bör anses vara av provisorisk karaktär och att man bör återgå till nuvarande

regler, om några från trafiksäkerhetssynpunkt påtagligt oförmånliga

verkningar konstateras. Utskottet finner det vara av vikt att i samband med

genomförandet av de avsedda höjningarna av maximihastigheten betydel
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år J962

31

sen av efterlevnad utav de trafikregler, som avser att underlätta framkomligheten

på vägarna för andra fordon, särskilt inskärpes. I detta hänseende

må erinras om den i vägtrafikförordningen föreskrivna skyldigheten för

förare av motorfordon, som är underkastat här aktuella fartbegränsningsregler,

att utom tättbebyggt område i princip avpassa avståndet till framförvarande

fordon så att omkörande bil utan fara kan föras in mellan

hans fordon och den framförvarande. Av betydelse i detta sammanhang är

vidare den i samma förordning intagna regeln att den, som uppmärksammat

en tillämnad omkörning, skall hålla till vänster och sakta, varjämte han,

om det andra fordonet avgivit signal, på lämpligt sätt bör besvara denna.

Det är utskottets förhoppning att vederbörande organisationer söker medverka

till att eliminera förut nämnda nackdelar från trafiksäkerhetssynpunkt

av reformen genom att inom berörda grupper propagera för en ytterligare

utveckling av den hänsynsfulla och omdömesgilla körning, som i

allmänhet utmärker här aktuella kategorier av förare. Frågan synes även

böra ägnas särskild uppmärksamhet av de trafikövervakande organen.

I likhet med andra lagutskottet i dess förut omnämnda utlåtande har

departementschefen på anförda skäl funnit ytterligare utredning erforderlig

för ett ställningstagande till frågan om höjning av maximihastigheten för

de största fordonskombinationerna. För sin del finner utskottet angeläget

att dessa kompletterande undersökningar -— avseende såväl bromsutrustning

och kopplingsanordningar som övriga från trafiksäkerhetssynpunkt

relevanta frågor — kommer till stånd. Utskottet anser visserligen att det

hade varit önskvärt att, såsom andra lagutskottet torde ha förutsatt i sitt

nyss omtalade utlåtande, ställning på en gång kunnat tagas till reformbehovet

i fråga om den högsta tillåtna hastigheten för de tyngre fordonen.

Särskilt gäller detta fordon med tyngre påhängsvagn och sådana med släpvagn,

för vilka i stor utsträckning torde gälla liknande betingelser från

trafiksäkerhetssynpunkt. En partiell reform, som ökar skillnaden i fråga

om maximihastighet mellan å ena sidan enkla och å andra sidan sammansatta

fordon, kan medföra att fordonskombinationerna får en från transportekonomisk

synpunkt sämre ställning än vad som genom den avsedda

utredningen sedermera må visa sig vara erforderlig av trafiksäkerhetsskäl.

Enahanda förhållande gäller i fråga om å ena sidan fordon med påhängsvagn

med s.k. sammanhängande bromssystem och å andra sidan övriga

tyngre fordonskombinationer. Trots dessa betänkligheter vill utskottet emellertid

inte motsätta sig att de av departementschefen föreslagna ändringarna

genomföres utan att resultatet av den förutskickade kompletterande utredningen

avbidas. Härvid beaktar utskottet alt genom en dylik partiell

reform erfarenheter torde stå att vinna, som är av värde jämväl för ställningstagandet

till frågan om höjning av maximihastigheten för de större

fordonskombinationerna. Vid den avsedda utredningen torde även böra beaktas

den inverkan på vägunderhållet, som en höjning av den tillåtna hastigheten

för dessa fordonsenheter, må medföra.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1962

Vad härefter angår frågan om störande buller från motorfordon

finner utskottet, i likhet med departementschefen, angeläget att normer

snarast möjligt fastställes för vad som på teknikens nuvarande ståndpunkt

bör anses utgöra en acceptabel bullernivå för olika slag av motorfordon.

Utskottet delar jämväl departementschefens åsikt att man härvid

främst torde kunna bygga på utländska erfarenheter liksom att det är av

vikt att en samordning i dessa frågor kommer till stånd i första hand inom

de nordiska länderna men också inom en vidare internationell ram.

I detta sammanhang vill utskottet framhålla önskvärdheten av att även

övriga allmänhygieniska frågor, som sammanhänger med den snabbt expanderande

motorismen, ägnas erforderlig uppmärksamhet. I detta hänseende

må erinras om den inverkan, som den särskilt under högtrafiktid

avgasbemängda luften i våra större städer kan ha på den mänskliga organismen.

Frågan om en från hälsovårdssynpunkt ändamålsenlig placering

och utformning av luftintag och avgasrör på våra motorfordon synes därvid

också böra uppmärksammas. Här må anmärkas att, enligt vad utskottet

erfarit, inom statens institut för folkhälsan pågår vissa undersökningar,

som syftar till att utröna dels vilka luftföroreningar, som förekommer inom

Stockholmsområdet, dels också vilken koncentration av de olika föroreningarna,

som är skadlig för människan. I Göteborg pågår i vederbörande

hälsovårdsnämnds regi undersökningar av liknande art.

I avbidan på ett ståndpunktstagande på det nordiska planet till frågan

om normer för tillåtet motorbuller har departementschefen nu förordat

vissa skärpningar i 58 § första stycket vägtrafikförordningen samt 10 §

första stycket mopedförordningen. Härvid föreslås att förare av motorfordon

skall åläggas att behandla fordonet — och inte såsom nu allenast motorn

— på sådant sätt att allt onödigt huller undvikes. Vidare avses att i

respektive författningsrum särskilt angiva att vid färd nattetid inom område

med bostadsbebyggelse färdväg, hastighet och färdsätt i övrigt skall anpassas

så att de, som bor eller vistas inom området, inte onödigtvis störes.

Uttrycket nattetid torde enligt departementschefen därvid få anses omfatta

dels tiden mellan kl. 24 och kl. 06 och dels »de ytterligare timmar på

dygnet, då man kan räkna med att huvudparten av ortens befolkning brukar

sova».

I motionerna I: 710 och II: 868 har på anförda skäl hemställts att de

sist återgivna bestämmelserna inte skall begränsas att gälla bara nattetid.

Motionärerna förordar därför att detta ord skall utgå ur de föreslagna tillläggen

till respektive författningsrum.

Utskottet tillstyrker att skyldighet att undvika störande buller skall avse

behandlingen av fordonet i dess helhet och inte bara motorn. Vidkommande

förslaget i övrigt delar utskottet departementschefens uppfattning att särskilda

föreskrifter är påkallade. I huvudsak ger sig behovet av en bestämmelse

om skyldighet att iakttaga hänsyn i här aktuella avseenden själv
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1962

33

fallet till känna för den egentliga natten. Under den tiden torde kraven på

hänsyn också kunna ställas ganska höga. Den avsedda aktsamhetsplikten

är emellertid enligt utskottets uppfattning i viss utsträckning erforderlig

jämväl för andra tider av dygnet. I första hand gäller detta sön- och helgdagsmornar

men även kvällstid. Utskottet beaktar härvid också att med

den föreslagna lydelsen av författningsrummen rättspraxis kan förväntas

bli mycket restriktiv, då det gäller att fastställa »de ytterligare timmar på

dygnet, då man kan räkna med att huvudparten av ortens befolkning brukar

sova». I viss utsträckning torde behov jämväl kunna förefinnas av

att störningar, som under dagen orsakas av motorfordon, skall kunna påtalas

med stöd av här förevarande bestämmelser i vägtrafikförordningen

och mopedförordningen. Än vidare må framhållas att begreppet »nattetid»,

brukat ensamt, i viss mån kan vara ägnat att bibringa de kategorier, som

främst torde åsyftas med föreskrifterna, uppfattningen att inga som helst

hänsyn i dessa avseenden behöver tagas under övriga tider på dygnet. Med

hänsyn till vad sålunda anförts, finner utskottet viss utvidgning av de föreslagna

bestämmelsernas räckvidd önskvärd. Såsom redan angivits, bör emellertid

föreskrifterna i första hand avse den egentliga natten. Det synes därför

vara befogat att ordet »nattetid» bibehålies i författningstexten. Enlig!

utskottets mening torde bestämmelsen däremot lämpligen kunna ändras

på det sättet att bestämningen »särskilt»1 eller därmed jämförligt uttryck

insättes före den aktuella tidsangivelsen i de av departementschefen föreslagna

tilläggen till 58 § första stycket vägtrafikförordningen och 10 § första

stycket mopedförordningen.

I fråga om tillämpningen av de ifrågavarande bestämmelserna i deras

nu förordade utformning vill utskottet ange följande. Då det gäller att

fastställa huruvida viss färd är störande, bör — såsom torde framgå av det

föregående — avseende självfallet fästas vid tidpunkten på dygnet, när den

ägt rum. För att en färd, som sker en kväll eller en söndag, skall anses störande,

måste därvid krävas en högre grad av ovarsamhet än den, som behöver

föreligga, om förfarandet sker nattetid. Vad angår färder under dagen,

bör bara grövre störningar — exempelvis av provokativ natur — medföra

ansvar.

De till här behandlade författningsrum knutna straffbestämmelserna

återfinnes i 67 § andra stycket vägtrafikförordningen och 11 § andra styckel

mopedförordningen. Straffet är i båda fallen böter, högst 300 kronor.

I förevarande avsnitt vill utskottet slutligen anmärka att, enär någon

ändring med avseende å 10 § andra stycket mopedförordningen inte föreslås,

förordningen angående ändring av 1 och 10 §§ förordningen den 5 maj

1960 (nr 134) om mopeder torde böra kompletteras på det sätt att efter

första stycket i 10 § det även i fortsättningen gällande andra stycket i vanlig

ordning markeras.

1 Jfr 46 § 1 mom. andra stycket VTF.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1962

Utskottet har intet att erinra mot vad i övrigt föreslagits i propositionen.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte för sin del antaga förslaget till förordning

om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 23 november

1956 (nr 545) angående omsättningsskatt å motorfordon

i vissa fall; samt

B. att riksdagen i anledning av förslagen till förordning om

ändring i vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr

648) samt till förordning angående ändring av 1 och 10 §§

förordningen den 5 maj 1960 (nr 134) om mopeder — med

avslag å motionerna 1:175 och II: 223 i vad de icke tillgodosetts

genom de i propositionen framlagda förslagen samt i anledning

av motionerna I: 710 och II: 868 — måtte i skrivelse till

Kungl. Maj:t såsom sin mening giva till känna vad utskottet

ovan anfört.

Stockholm den 15 maj 1962

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Göran Karlsson, Kristiansson,

Ebbe Ohlsson,* Georg Carlsson, Wirmark, Paul Jansson och Gunnar Pettersson;

samt

från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, Nyberg, fru Torbrink,

herrar Jansson i Benestad, Johansson i öckerö,* Wachtmeister, Sundelin

och Hammarberg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Sthlm 1962. K L Beckmans Tryckerier AB

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1962:278 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående inrättande av ett institut för långfristig krcditgivning till mindre och medelstora nä s. 14 i texten