Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om äganderättsutredning, lagfart och sammanläggning av fastigheter i vissa fall i Kopparbergs län, dels ock i ämnet väckta motioner.

1962-05-24 · 41 sidor, varav 40 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 40 av 41 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1962:35, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om äganderättsutredning, lagfart och sammanläggning av fastigheter i vissa fall i Kopparbergs län, dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962

l

Nr 35

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till lag om äganderättsutredning, lagfart och

sammanläggning av fastigheter i vissa fall i Kopparbergs

län, dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 6 april 1962 dagtecknad proposition, nr 159, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t,

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande

Förslag

till

Lag

om äganderättsutredning, lagfart och sammanläggning av fastigheter

i vissa fall i Kopparbergs län.

Härigenom förordnas som följer.

Om äganderättsutredning

1 §•

Beträffande sådant område inom Kopparbergs län där äganderätten till

fastigheter är oviss må Konungen, om det från allmän och enskild synav

väsentlig betydelse att ovissheten undanröjes samt åtgärder

härför lämpligen böra vidtagas i ett sammanhang, förordna att äganderättsutredning

skall ske enligt bestämmelserna i denna lag.

Förordnande om äganderättsutredning må ock eljest meddelas beträffande

område inom länet, där fastighetsägarna i betydande omfattning sakna

lagfart.

2 §.

Äganderättsutredning sker vid förrättning. Förrättningsman förordnas

av lantmäteristyrelsen. Härtill utses lantmätare eller annan som äger erforderlig

kunskap och erfarenhet samt jämväl i övrigt är lämplig för uppdraget.

Vad enligt 2 kap. 2, 4, 9, 10 och 11 §§ lagen om delning av jord å landet

gäller om förrättningsman, sakkunnigt biträde och hantlangning vid laga

skifte skall äga motsvarande tillämpning beträffande förrättningen.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 3 avd. Nr 35

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962

3 §.

Förrättningsmannen skall införskaffa utdrag ur fastighetsregister rörande

förrättningsområdet samt upprätta sammanställning över lagfarts- och

inteckningsförhållanden som kunna hava betydelse för äganderättsutredningen.

4 §.

Om förrättningsmannen så finner lämpligt, må visst hemman eller annan

del av förrättningsområdet utbrytas till behandling vid särskild förrättning.

5 §•

Om tid och ställe för första sammanträdet skall förrättningsmannen utfärda

kungörelse, som skall minst fjorton dagar före sammanträdet anslås på

kommunens anslagstavla samt införas i allmänna tidningarna och i den eller

de ortstidningar, i vilka meddelanden angående sammanträden med kommunens

fullmäktige skola införas.

Vad enligt 3 kap. 1 § andra, tredje och fjärde styckena, 2 §, 4 § första och

andra styckena, 5 a §, 6 § första stycket, 8 och 9 §§, 11 § andra stycket samt

15 § lagen om delning av jord å landet gäller om laga skiftes kungörande och

fortgång skall äga motsvarande tillämpning beträffande förrättningen; dock

skall i fråga om kallelse till delägare i samfälld mark 7 kap. 1 § samma lag

gälla i stället för 3 kap. 1 § andra stycket.

I kungörelse och kallelser rörande första sammanträdet skall angivas vilken

egendom som beröres av förrättningen och vad sakägarna böra iakttaga

för att bevaka sin rätt så ock lämnas upplysning om de i 12, 13 och 16 § §

omförmälda rättsverkningarna. Utebliver sakägare från lagligen kungjord

förrättning, skall det ej hindra förrättningens företagande.

6 §.

Vid första sammanträdet skall förrättningsmannen redogöra för förrättningens

omfattning och ändamål samt bereda sakägarna tillfälle att taga del

av de i 3 § angivna handlingarna. Förrättningsmannen skall därefter förelägga

sakägarna att inom viss tid, minst en månad, hos honom muntligen eller

skriftligen anmäla sina äganderättsanspråk samt förete sådana handlingar

och meddela sådana upplysningar angående hävdcförhållanden med mera,

som kunna vara av betydelse för äganderättsutredningen. Föreläggandet

skall uppläsas för sakägarna och så snart kan ske anslås på kommunens anslagstavla.

7 §•

Förrättningsmannen skall tillse, att innebörden av anmälda äganderättsanspråk

blir klarlagd, samt upprätta sammanställning över anspråken och

vad eljest är för honom känt rörande förhållanden av betydelse för äganderättsutredningen.

Härefter skall hållas nytt sammanträde, därvid sakägarna skola få tillfälle

att taga del av sammanställningen samt förrättningsmannen, i den mån

så föranledes av att två eller flera anmält anspråk beträffande samma egendom

eller förhållandena eljest giva anledning därtill, skall redogöra för den

förebragta utredningen. Sakägarna skola därjämte få tillfälle att slutföra sin

talan.

8 8-

Sedan erforderliga sammanträden hållits, skall förrättningsmannen på

grundval av den förebragta utredningen och vad i övrigt är för honom känt

om föreliggande fång och hävdeförhållanden pröva vem som bör anses vara

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962

3

ägare till varje särskild fastighet eller mark inom sådan eller mark som

är samfälld för flera fastigheter samt upprätta förteckning i enlighet härmed

(äganderättsförteckning). Fång, vartill erfordras tillstånd av myndighet,

må ej beaktas förrän tillstånd erhållits.

Är fastighet eller för fastigheter samfälld mark delad genom sämjedelning,

arealöverlåtelse eller liknande åtgärd som kommit till stånd före den

1 juli 1962, skall varje del upptagas såsom särskild ägolott i förteckningen.

Vad nu sagts skall dock ej tillämpas i den mån fastighetsbildning i överensstämmelse

med delningen länder till skada för innehavare av fordran

eller rättighet, för vilken fastighet eller del därav häftar, eller hinder eljest

föreligger på grund av inteckningsförhållandena.

Ägolotterna skola redovisas på karta över förrättningsområdet.

9 §.

Sedan äganderättsförteckningen med tillhörande karta upprättats och övriga

till förrättningen hörande frågor slutbehandlats, skall förrättningen avslutas

och fullföljdshänvisning meddelas samt förrättningshandlingarna

jämte kartan tillhandahållas sakägarna, allt på sätt föreskrives i 16 kap. 1

och 2 §§ lagen om delning av jord å landet.

I fråga om utförande av föreskriven ändring i verkställd förrättning

skall 16 kap. 5 § ovannämnda lag äga motsvarande tillämpning.

10 §.

Kostnaderna för förrättningen skola, i den mån de icke gäldas av statsme3el,

fördelas mellan sakägarna efter vad som prövas skäligt.

Vid förrättningens avslutande skall förrättningsmannen meddela besked

rörande fördelningen.

11 §.

Talan mot förrättningen föres hos ägodelningsrätten genom besvär, som

ikola ingivas till ägodelningsdomaren inom trettio dagar från det förrättningen

avslutades. I fråga om förfarandet i besvärsmål och talan mot däri

meddelat beslut skola bestämmelserna i 21 kap. avdelningarna A, D, G, H

och I lagen om delning av jord å landet i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Besvär, vari yrkas att klaganden i stället för annan skall i äganderättsförteckning

upptagas såsom ägare till viss egendom, skola anses innefatta

yrkande om bättre rätt till egendomen.

Beträffande beslut, varigenom jäv mot förrättningsmannen ogillats, skola

bestämmelserna i 21 kap. 18 §, 29 § andra stycket och 50 § ovannämnda

lag äga motsvarande tillämpning.

12 §.

Utvisar äganderättsförteckningen att delning som i 8 § andra stycket

sägs föranlett att mark enligt vad där stadgas upptagits såsom särskild

ägolott, skall, sedan äganderättsutredningen härutinnan blivit slutligen

gällande, delningen anses verkställd genom lagligen gällande lantmäteriförrättning.

Vad i första stycket är stadgat skall dock ej föranleda, att gräns anses

vara i laga ordning bestämd, och ej heller medföra inskränkning i rätten

att erhålla laga skifte. Beträffande skyldigheten att ingå i laga skifte skall

1 kap. 20 § första stycket lagen om delning av jord å landet äga tillämpning.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962

Om lagfart

13 §.

För envar, som i äganderättsförteckning upptages som ägare till fast

egendom, skall, där ej annat följer av 14 §, på grund av förteckningen meddelas

lagfart å egendomen; dock erfordras ej ny lagfart för den som redan

har lagfart å samma egendom.

Sedan äganderättsutredningen avslutats och innan tiden för fullföljd av

talan gått till ända, skall förrättningsmannen för det i första stycket avsedda

ändamålet ingiva ett exemplar av äganderättsförteckningen till inskrivningsdomaren.

Lagfart skall anses sökt å andra inskrivningsdagen efter det förrättningen

blivit slutligen gällande i vad den avser vederbörande egendom.

14 §.

Lagfart må ej meddelas å annan egendom än sådan som är i fastighetsregister

upptagen såsom särskild fastighet eller utgör kvotdel av dylik fastighet

Möter hinder som nu sagts mot lagfart å del av fastighet, må ej hellei

meddelas lagfart å återstoden därav.

Ej heller må lagfart meddelas, om den i äganderättsförteckningen an»

givne ägarens rätt till egendomen finnes vara tvistig med hänsyn till afl

anteckning förekommer, som avses i 13 § förordningen angående lagfart

å fång till fast egendom, eller till att annan erhållit eller söker lagfart i

fång som skett efter det äganderättsutredningen avslutades.

Möter mot lagfart hinder varom är stadgat i denna paragraf, skall ären

det förklaras vilande i avbidan på hindrets undanröjande.

15 §.

Bevis, som avses i 9 § första och tredje styckena lagen den 3 juni 1931

med särskilda bestämmelser om handläggning av inskrivningsärenden, skol»

ej meddelas i lagfartsärende enligt denna lag.

Om sammanläggning

16 §.

Fastigheter, som enligt äganderättsförteckning äro i en ägares hand och

som innehavas med samma rätt, skola i nedan stadgade ordning sammanläggas

till en fastighet, om därigenom vinnes lämpligare fastighetsindelning;

dock må sammanläggning ej ske, om ägaren bestrider åtgärden och

ej uppenbart saknar fog härför.

I enahanda ordning må ock sammanläggning ske av sådana i äganderättsförteckning

upptagna fastigheter som tillhöra makar var för sig eller innehavas

med olika rätt i äktenskapet, därvid 7 § andra och tredje styckena

lagen den 17 juni 1932 med särskilda bestämmelser om delning av jord å

landet inom vissa delar av Kopparbergs län skola äga motsvarande till*

lämpning.

Sammanläggning må ej ske, om fastigheterna höra till skilda socknai

eller andra förvaltningsområden.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962

5

17 §.

Innan äganderättsutredning avslutas, skall förrättningsmannen höra sakägarna

över frågan om sammanläggning och därvid redogöra för innebörden

och verkan av sådan åtgärd.

Det åligger förrättningsmannen att i särskilt förslag angiva i vilka fall

sammanläggning från fastighetsbildningssynpunkt lämpligen bör äga rum

och skälen härför. Förslaget skall insändas till ägodelningsdomaren senast

tre veckor efter det äganderättsutredningen blivit slutligen gällande i vad

den avser berörda fastigheter.

Har förrättningsområde uppdelats enligt 4 §, skall beträffande varje delförrättning

frågan om sammanläggning bedömas med avseende jämväl å

områdena för delförrättningar som avslutats tidigare.

18 §.

Förslag som sägs i 17 § skall av ägodelningsdomaren upptagas som ansökan

om sammanläggning.

Bestämmelserna i 2, 8 och 12—21 §§ lagen om sammanläggning av fastigheter

å landet skola i tillämpliga delar gälla i fråga om dylikt ärende;

dock skall prövningen städse hänskjutas till ägodelningsrätten.

Tillämpningsföreskrifter

19 §.

Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av lantmäteristyrelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1962. Genom lagen upphävas dels 6 §

lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda bestämmelser om delning

av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län dels lagen den 17

juni 1932 (nr 226) med särskilda bestämmelser om lagfart inom vissa delar

av Kopparbergs län dels förordningen den 26 juni 1933 (nr 379) med

särskilda bestämmelser om stämpelavgift i samband med ansökan om lagfart

inom vissa delar av Kopparbergs län dels lagen den 4 juni 1943 (nr 302)

med särskilda bestämmelser om äganderättsutredning och sammanläggning

av fastigheter inom vissa byar i Kopparbergs län.

I den mån icke Konungen, efter delägarnas hörande vid lantmäterisammanträde,

förordnar annat skola äldre bestämmelser alltjämt äga tillämpning

beträffande förrättning, som påbörjats före den 1 juli 1962, samt beträffande

lagfart på grund av sådan förrättning och stämpelavgift i samband

med ansökan om dylik lagfart.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses däri eljest

stadgande, som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall den bestämmelsen

i stället tillämpas.

I samband med propositionen har utskottet behandlat två med anledning

av propositionen i andra kammaren väckta motioner, nämligen nr 869 av

herr Lundberg och nr 872 av herr Eliasson i Sundborn.

I motionen II: 869 hemställes att riksdagen måtte avslå förevarande proposition.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962

Beträffande vad som anförts till stöd för detta yrkande får utskottet hänvisa

till motionen.

I motionen II: 872 hemställes »att riksdagen vid behandlingen av proposition

nr 159 måtte besluta uttala att kostnader för förrättningar enligt den

i propositionen föreslagna lagen regelmässigt skall gäldas av statsmedel».

Det närmare innehållet i denna motion redovisas nedan s. 28.

Inledning

Propositionens tillkomst

På grund av de speciella och svåra fastighets- och äganderättsförhållandena

inom den s. k. storskiftesbygden i Kopparbergs län — denna bygd omfattar

i huvudsak socknarna kring Väster- och österdalälven samt kring

Siljan och Dalälven närmast nedströms därom — gäller där sedan flera år

särskild lagstiftning inom olika delar av fastighetsrätten. Mest känd i detta

sammanhang torde vara den särskilda jorddelningslagstiftningen.

I anslutning till en förordad omorganisation av lantmäteriet framställdes

i proposition nr 74 till 1960 års riksdag förslag om upphävande av de regler

om statsbidrag som gällde för vissa lantmäteriförrättningar inom Kopparbergs

län. I utlåtande (nr 19) häröver anförde jordbruksutskottet, att det

vore av sådan vikt att söka komma tillrätta med de otillfredsställande förhållandena

inom vissa trakter av detta län att utskottet ville uttala sig för

att Kungl. Maj :t, oberoende av pågående utredningsarbeten beträffande fastighetsbildnings-

och jordlagstiftningen, övervägde sådana ändringar i gällande

regler och bestämmelser som kunde påskynda skiftesverksamheten

i länet. De åtgärder man härigenom skulle kunna nå fram till skulle enligt

utskottet vara bättre ägnade att stimulera fastighetsregleringsverksamheten

än ett bibehållande av särbestämmelserna om statsbidrag till förrättningskostnader.

Sedan Kungl. Maj :t i regleringsbreven för budgetåret 1960/61 till lantmäteristyrelsen

och lantbruksstyrelsen givit styrelserna till känna innehållet

i nämnda utskottsutlåtande och anmodat dem att inkomma med ytterligare

förslag i ämnet, framlade styrelserna i samråd med skogsstyrelsen i gemensam

skrivelse den 25 november 1960 förslag till åtgärder för effektivisering

av jordbrukets och skogsbrukets rationalisering i Kopparbergs län.

Riksdagen har sedermera fattat beslut i denna sak i överensstämmelse med

de förslag Kungl. Maj :t framlagt på grundval av innehållet i nämnda skrivelse

(Prop. 1961: 134; Joll 28; Rskr. 271).

Lantmäteristyrelsen har vidare med skrivelse den 31 december 1960 till

chefen för jordbruksdepartementet överlämnat en inom styrelsen utarbetad

promemoria med förslag till lag om äganderättsutredning och lagfart i vissa

fall i Kopparbergs län.

Förslaget innebär i huvudsak att för laga skifte eller annan fastighetsreg
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962

7

lering nödvändiga åtgärder för uppordnande av äganderättsförhållandena

skall vidtagas före och inte under fastighetsregleringen.

I skrivelsen anför lantmäteristyrelsen bl. a. att samråd skett med 1954 års

fastighetsbildningskommitté samt med överlantmätaren och cheferna för de

särskilda skiftesorganisationerna i Kopparbergs län.

Över förslaget har efter remiss yttranden avgetts av kammarkollegiet,

lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen (som även överlämnat yttrande från

skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län), länsstyrelsen i Kopparbergs län

(som överlämnat yttranden från överlantmätaren och lantbruksnämnden i

länet), Svea hovrätt (som bifogat yttranden från häradshövdingarna i Nås

och Malungs, Ovansiljans, Nedansiljans och Falu domsagor), Riksförbundet

Landsbygdens folk, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund (som bifogat

yttrande från Dalarnas skogsägareförening), Sveriges skogsägareförbund

(som överlämnat yttranden från Stora Kopparbergs Bergslags Aktiebolag och

Korsnäs Aktiebolag), Gävle-Dala hypoteksförening, Gävle-Dala centralkassa

för jordbrukskredit, Kopparbergs läns sparbank, Mellersta avdelningen av

Sveriges advokatsamfund, statskontoret och Kopparbergs läns landstings

förvaltningsutskott.

I skrivelser den 8 mars och den 23 oktober 1961 har överlantmätaren, lantbruksdirektören

och länsjägmästaren i Gävleborgs län hemställt att den lagstiftning,

som lantmäteristyrelsen föreslagit, göres tillämplig även inom

Järvsö socken och delar av Mo socken i Gävleborgs län. Framställningen är

f. n. föremål för remissbehandling.

I anledning av motioner om vissa ändringar i särlagstiftningen för Kopparbergs

län, vilka motioner väckts vid 1961 års riksdag och behandlats av

riksdagens tredje lagutskott, har riksdagen med skrivelse nr 340 den 30 maj

1961 överlämnat utskottets utlåtande (nr 26) över motionerna till Kungl.

Maj :t.

Lantmäteristyrelsen har slutligen med skrivelse den 8 november 1961 inkommit

med en promemoria angående fastighetsredovisningen.

Lagstiftningsärendet har därefter beretts inom jordbruksdepartementet,

varvid upprättats förslag till lag om äganderättsutredning, lagfart och sammanläggning

av fastigheter i vissa fall i Kopparbergs län.

över förslaget har inhämtats yttrande av lagrådet, som föreslagit vissa

jämkningar och tillägg i detsamma.

De av lagrådet föreslagna ändringarna har vidtagits i förslaget.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att Kungl. Maj :t skall under vissa förutsättningar

äga förordna att äganderättsutredning skall ske inom sådant område i Kopparbergs

län, där äganderätten till fastigheter är oviss eller fastighetsägarna

i betydande omfattning saknar lagfart. Dylik utredning, som anordnas i nära

överensstämmelse med jorddelningslagens regler för lantmäteriförrättning,

förutsätter samverkan mellan förrättningsmannen och sakägarna samt

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962

utmynnar i en s. k. äganderättsförteckning. Redovisningen däri får grundas

på en jämförelsevis fri prövning av föreliggande fång och hävdeförhållanden.

Genom förrättningen legaliseras med viss begränsning sämjedelningar

och liknande privata åtgärder som kommit till stånd före den 1 juli 1962. På

grund av äganderättsförteckningen skall i regel meddelas lagfart för de däri

upptagna ägarna oberoende av ansökan från deras sida. För vinnande av

lämpligare fastighetsindelning inom förrättningsområdet skall också sammanläggning

i viss omfattning kunna ske oberoende av sakägarnas initiativ.

Den föreslagna lagen avses skola träda i kraft den 1 juli 1962 och ersätta

vissa bestämmelser i gällande särlagstiftning för länet. — Härutöver beröres

ett par frågor rörande tillämpningen av sistnämnda lagstiftning.

I. Gällande rätt

Utskottet hänvisar i denna del till propositionen s. 8—15.

II. Om fastighetsförhållandena i Kopparbergs län och behovet av ny

lagstiftning

En redogörelse för vad lantmäteristyrelsen och remissinstanserna anfört i

förevarande avseenden återfinnes å s. 15—23 i propositionen, vartill hänvisas.

Departementschefen

Fastighetsförhållandena i Kopparbergs län är sedan lång tid tillbaka

mycket särpräglade, och problem av olika slag möter inom de särskilda

länsdelarna. Den så kallade storskiftesbygden utmärkes framförallt av stor

ägosplittring, oklarhet beträffande äganderätten samt bristande överensstämmelse

mellan formell och reell äganderätt. Orsaken härtill anses

främst vara befolkningens starka känsla för äganderätt till jord och dess

obenägenhet att avhända sig fäderneärvd mark. Detta har lett till att olämpliga

former begagnats för delning vid arv och andra förvärv av de lotter

som utlagts vid storskiftena. Man har sålunda vanligen verkställt sämje
delning

eller på annat sätt själv styckat jorden och därvid underlåtit att

på karta eller i annan handling ange hur delningen skett. Vidare saknas

ofta i fångeshandlingarna upplysning, om med överlåtelserna avsetts andel

i hemman eller blott viss areal och om med arealförvärv åsyftats hemmansdel

eller avsöndring samt om och i vad mån åtföljder inbegripits i

fånget. Inom den så kallade bergfrälsebygden har egentlig indelning i

skifteslag, hemman och fastigheter inte skett förrän genom de laga skiften,

som verkställts under senare delen av 1800-talet och under 1900-talet och

som övergått i det närmaste hela bygden. Särskilt framträdande är här

bristerna i lagfartshänseende. I den södra länsdelen slutligen är det när
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962

9

mast fråga om oklara fastighetsförhållanden. Sålunda är sambandet mellan

indelningen i inägor och indelningen i skogsmark oklart. I vissa fall förekommer

inte någon fastighetsindelning som kunnat läggas till grund för

införande i jordregistret.

De säregna jordförhållandena inom storskiftesbygden har nödvändiggjort

speciallagstiftning inom olika delar av fastighetsrätten. Redogörelse

för den viktigaste lagstiftningen har lämnats i det föregående. Här må

även erinras om de särbestämmelser angående uppsikt å jordbruk, vilka

gäller i storskiftesbygden sedan den 1 juli 1961 (SFS 1961: 142) och syftar

till att bibehålla förutsättningarna för kommande fastighetsreglering. För

bergfrälsebygden och södra länsdelen finns däremot inte någon särskild

lagstiftning inom nu förevarande rättsområde.

Remissorganen är helt ense med lantmäteristyrelsen om att den särskilda

lagstiftningen för Kopparbergs län behöver utbyggas. Fastighetsförhållandena

är inom större delen av länet sådana att man inte kan medelst

gällande rikslagstiftning komma till rätta med dem. Särlagstiftningen

för länet erbjuder visserligen möjligheter att genom äganderättsutredning

och laga skifte skapa ordning och reda i storskiftesbygden. Systemet

lider dock av påtagliga brister. Äganderättsutredningarna är sålunda

omständliga och mycket tidskrävande; arbetet står ofta inte i proportion

till värdet på egendomen. De kan vidare ske endast beträffande mark, som

är föremål för laga skifte eller varå 1943 års lag är tillämplig. Ytterligare

olägenheter är att äganderättsutredningen insättes på ett alltför sent stadium

av skiftet och att förfarandet leder till lagfart först lång tid efter det

utredningen verkställts. Det får därför anses uppenbart att behov föreligger

av en äganderättssanering genom ett förfarande som präglas av

enkelhet och snabbhet utan att eftersätta berättigade rättssäkerhetshänsyn.

Härigenom skulle skiftesverksamheten underlättas samt över huvud

taget inom länet skapas gynnsammare betingelser för jordbruk och skogsbruk

liksom för samhällsutvecklingen i övrigt.

Såsom lantmäteristyrelsen anfört bör bestämmelser om äganderättsutredning

meddelas utan att fastighetsbildningskommitténs förslag till ny

jorddelningslagstiftning avvaktas. Behovet av åtgärder är nämligen

trängande, och det är angeläget att den kännedom om fastighetsförhållandena,

som ännu finns hos de äldre bland befolkningen, blir tillvaratagen

och utnyttjad.

Utskottet

Utskottet hade föregående år tillfälle att vid en resa i Kopparbergs län

studera vissa trakter, där konsekvenserna av stark ägosplittring och oklarhet

i äganderättsfrågor klart framträdde i form av oefterrättliga brukningsförhållanden

och mer eller mindre långt gående vanhävd. En primär förutsättning

för att en yttre rationalisering inom sådana områden skall kunna

genomföras är att man genom uppordnande av äganderätts- och fastighetstörhållanden

kan skapa ett klart utgångsläge härför.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962

Den för storskiftesbygden i Kopparbergs län speciella bestämmelse om ingripande

mot vanhävd som genom ändring den 1 juli 1961 i lagen om uppsikt

å jordbruk intagits i 1 § denna lag kan, såsom departementschefen anfört,

sägas ytterst syfta till att bevara förutsättningarna för kommande rationaliseringsåtgärder.

I sitt utlåtande (nr 25/1961) över förslaget till denna

lagändring berörde utskottet bl. a. de hinder mot en effektiv tillämpning

av bestämmelsen som kan möta genom oklara äganderättsförhållanden och

svårigheter att identifiera olika ägares skiften å marken. En äganderättssanering

skulle således även i detta hänseende vara ägnad att främja en

jordbruksrationalisering på längre sikt.

Utskottet finner det alltså i jordbrukets och skogsbrukets intresse vara i

hög grad påkallat att klarhet skapas i de tilltrasslade äganderätts- och fastighetsförhållandena

å vissa håll i Kopparbergs län. Även i övrigt ansluter

sig utskottet till de synpunkter som anförts till stöd för uppfattningen att

en ny lagstiftning med de syften som angivits i propositionen nu bör komma

till stånd.

III. Förslaget till ny lagstiftning

1. Åganderättsutredningsinstitutets uppbyggnad

Lantmäteristyrelsens allmänna motivering för sitt förslag i denna del och

remissinstansernas yttranden häröver redovisas å s. 25—30 i propositionen,

vartill hänvisas.

Departementschefen

Lantmäteristyrelsens lagförslag innebär att ett särskilt institut för äganderättsutredning

tillskapas. Utredningen skall enligt förslaget kunna leda till

ändrad fastighetsindelning och läggas till grund för lagfart. Under remissbehandlingen

har beträffande enskildheter i det föreslagna förfarandet diskuterats

andra lösningar än styrelsen anvisat. Om förslaget i stort har dock så

gott som alla remissorganen uttalat sig positivt. Vissa av dem har till och

med uttalat att förslaget innebär den enda tänkbara lösningen.

I allt väsentligt biträder även jag lantmäteristyrelsens förslag till äganderättsutredningsinstitutets

uppbyggnad. För att underlätta skiftesarbetet bör

äganderättsutredningen utformas såsom ett från laga skifte fristående institut.

Härigenom vinnes också att äganderättsutredning kan ske även i trakter där

skiftesbehov inte föreligger men där det ändå är angeläget att ordna upp

äganderättsförhållandena. Svea hovrätt efterlyser i sitt yttrande garantier för

att laga skifte i förekommande fall snarast följer på en äganderättsutredning.

För min del utgår jag från att i de särskilda fallen äganderättsutredning

och laga skifte skall kunna på ett tillfredsställande sätt samordnas av

lantmäteriet i förening med de berörda fastighetsägarna.

Hovrätten befarar att äganderättsutredningarna kommer att få en alltför

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962

11

summarisk karaktär. Någon gång kan väl möta svårigheter att på ett riktigt

sätt avväga rättssäkerhetsintresset mot behovet av att snabbt och smidigt nå

ett utredningsresultat. Med hänsyn till förslagets bestämmelser om förrättningsmannens

kvalifikationer och om hans befattning med utredningen torde

dock kunna förväntas att dylika svårigheter skall övervinnas. Utredningen

skall givetvis syfta till att klarlägga de olika ägolotternas fullständiga omfång

och således även deras andelsrätter i samfälld mark. Jag anser inte att

detta senare behöver, såsom hovrätten ifrågasatt, särskilt utsägas i lagtexten.

Utskottet

Den föreslagna lagstiftningen måste i vissa avseenden betecknas som

extraordinär. Utskottet vill som sin allmänna uppfattning i detta avseende

uttala att de bakomliggande förhållandenas svårbemästrade art och angelägenheten

av frågornas lösning här kan motivera åtgärder som ej låter sig

förena med eljest vedertagna principer på faslighetslagstiftningens område.

Förslagets utformning innebär i skilda hänseenden att stora krav på kunnighet

och bedömningsförmåga måste ställas på den som anförtros uppdraget

alt företaga förrättningen. Det kan förutses att denne kommer att ställas

inför en rad komplicerade och viktiga avvägningsfrågor, för vilkas lösning

förslaget endast ger mer allmänna riktlinjer. På vissa punkter kunde det

möjligen ha ansetts önskvärt att förslagets närmare innebörd utvecklats

mera utförligt än som skett i propositionen. Några sådana punkter har utskottet

upptagit i det följande. Utskottet är emellertid medvetet om att vid

tillämpningen av bestämmelser som de föreslagna kan möta svårigheter av

art och omfattning som utskottet nu inte helt kunnat överblicka. Då förslaget

måste anses innefatta garanti för att förrättningsmannen kommer att

besitta erforderliga kvalifikationer och även torde ge tillräcklig ledning för

utfärdande av tillämpningsföreskrifter till bestämmelserna, finner utskottet

det nu anförda ej böra utgöra hinder för tillstyrkande av bifall till propositionen.

Utskottet är emellertid ej främmande för tanken att den praktiska

tillämpningen av de nya bestämmelserna kan komma att ådagalägga behov

av ändringar i lagstiftningen och förutsätter att dess verkningar kommer att

följas med uppmärksamhet.

Effekten av en lag som den föreslagna blir givetvis beroende av de ekonomiska

och personella resurser som står till förfogande. Då det nya förfarandet

öppnar möjlighet att på snabbare sätt än tidigare komma till

rätta med vissa för Kopparbergs län akuta svårigheter på fastighetsväsendets

område, vill utskottet för sin del framhålla det angelägna i att medel

för förrättningar enligt den nya lagen så långt möjligt ställes till förfogande.

Förslagets mest påtagliga fördelar i förhållande till reglerna om äganderättsutredning

i den nu gällande särlagstiftningen för Kopparbergs län synes

vara följande. Genom att äganderättsutredningen företages fristående från

laga skifte vinnes att tiden för kommande skiften kan väsentligt nedbringas.

Detta är av stor betydelse med hänsyn till bl. a. de inskränkningar i bruk
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962

ningshänseende och den osäkerhet för delägarna om skiftets utgång som föreligger

under skiftestiden. Vidare möjliggör en lagstiftning enligt förslaget

i långt störrre utsträckning än 1943 års lag äganderättssanering å områden

där behov av laga skifte inte föreligger. Slutligen kan med förslagets bestämmelser

undvikas sådan med hänsyn till objektens värde oproportionerlig

kostnad och tidsförlust som de nu gällande reglerna kunnat innebära genom

att enligt dessa noggrann utredning rörande äganderätten även till de

mest obetydliga områden och andelar ovillkorligen måste verkställas.

Behovet av ett förfarande som det föreslagna torde vara framträdande

inom områden, där exploatering för bebyggelse är aktuell och åtgärderna

skulle tjäna syftet att skapa underlag för fastighetskrediten. Det måste

emellertid antagas att lagstiftningen, om den genomföres, främst kommer

att tillämpas i fall, där den huvudsakliga avsikten med förfarandet är att

bana väg för en rationalisering i form av laga skifte. Här förtjänar framhållas

de av överlantmätaren i Kopparbergs län angivna, i propositionen

redovisade uppgifterna att inom dalalagens tillämpningsområde trängande

behov av genomgripande fastighetsregleringar föreligger för 1 000 000 ha

mark, därvid regleringsbehovet objektivt måste betecknas som akut för

socknar och sockendelar om sammanlagt 250 000 ha.

Genomförandet av en förrättning för äganderättssanering gör i och för sig

inte behovet av fastighetsreglering större än det varit tidigare. Risken för att

resultatet av en sådan förrättning inte utan tidsomgång och kostnader skall

kunna läggas till grund för laga skifte ökar emellertid ju längre tid som

förflyter utan att skifte sker. Då det därför synes utskottet angeläget att laga

skifte företages i så nära anslutning som möjligt till äganderättsutredningsförrättning,

aktualiserar den nya lagstiftningen enligt utskottets mening

frågan om upphävande av de särskilda, i förhållande till jorddelningslagens

bestämmelser mycket restriktiva omröstningsregler som enligt datalagen

gäller för att laga skifte skall komma till stånd. Enligt utskottets

mening bör utvecklingen få visa, om behov av en sådan lagändring föreligger.

Frågan om initiativ till laga skifte kan för övrigt i sin helhet komma

i nytt läge sedan 1954 års fastighetsbildningskommitté framlagt resultatet

av sill arbete.

2. Äganderättsutrednings fastighetsbildande verkan

I den allmänna motiveringen till sitt förslag i förevarande del redogör

lantmäteristyrelsen för vissa allmänt gällande bestämmelser rörande legalisering

av sämjedelning och rättsverkningarna av sämjedelning samt behandlar

frågan om begränsning i vissa hänseenden bör ske i äganderättsutrednings

fastighetsbildande verkan, betydelsen i jordpolitiskt hänseende av sådan

verkan ävensom intecknings- och servitutshavares ställning i förevarande

sammanhang. Promemorians innehåll i dessa hänseenden och remissyttrandena

häröver återges å s. 31—39 i propositionen, vartill hänvisas.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962

13

Departementschefen

I den mån vid äganderättsutredning befinnes, att den faktiska indelningen

i ägolotter avviker från den rättsliga fastighetsindelningen, skall

förrättningen enligt lantmäteristyrelsens förslag medföra att ägolotterna

anses utlagda genom laga delning. En sådan legalisering av sämjevis utlagda

fastigheter förekommer redan i begränsad utsträckning. Mot en mera

omfattande legalisering talar givetvis risken för en jordpolitiskt olämplig

fastighetsstruktur. I de fall som åsyftas med förslaget är dock i regel fråga

om hävdeförhållanden som bestått sedan länge. Att anpassa fastighetsindelningen

till dessa stadigvarande förhållanden kan således inte i och för sig

inverka menligt på brukningsmöjligheterna. Däremot kommer otvivelaktigt

en sådan anpassning att erbjuda ett klarare utgångsläge för fortsatt fastighetsreglering.

Såsom lantbruksstyrelsen framhållit vinnes även ökade möjligheter

för lantbruksnämnden att genom aktiv inköps- och försälj ningspolitik

främja den yttre rationaliseringen. Då härjämte en parcellering kan

i viss mån motverkas genom förslagets regler om sammanläggning, synes

mig övervägande skäl tala för att förläna äganderättsutredning fastighetsbildande

verkan.

Av skäl som lantmäteristyrelsen anfört bör äganderättsutredning likställas

med laga jorddelning även därutinnan, att jorden vid framtida laga

skifte skall fördelas efter innehavet på sätt föreskrives i 9 kap. 2 § jorddelningslagen.

Skulle någon gång inträffa att ett par sämjelottsägare vill bibehålla

andelstalet som delningsgrund vid kommande laga skifte, kan de

nå detta syfte genom att häva sämjedelningen och sålunda vid äganderättsutredningen

framstå som samägare. Däremot saknas anledning att låta

äganderättsutredning medföra den inskränkning i rätten att framdeles erhålla

laga skifte, som enligt 1 kap. 11 § jorddelningslagen åtföljer vissa

slag av laga jorddelning. Liksom lantmäteristyrelsen anser jag inte heller

att den fastighetsbildande effekten bör utsträckas därhän, att fastighetsgränserna

skall anses lagligen bestämda.

Legalisering av sämjevis verkställda jorddelningar får givetvis inte ställas

i utsikt så rundliänt, att nya privata styckningar därigenom frammanas.

Äganderättsutredningens legaliseringsverkan bör därför enligt min mening

förbehållas sämjeåtgärder som företagits före den nya lagens ikraftträdande.

Frågan, huru den föreslagna legaliseringen av sämjeåtgärder kan komma

att inverka på inteckningshavares ställning, har dryftats i flera remissyttranden.

Delvis synes man därvid ha utgått från en annan föreställning

om innebörden av gällande rätt än den vanligen härskande uppfattningen.

Sämjedelas en intecknad fastighet eller överlåtes viss ytvidd därav, kommer

inteckningen, vare sig legalisering sker eller inte, att fortfarande

gälla primärt i hela det ursprungliga området. Inteckning, som meddelats

i kvotdel av fastighet, lärer, om kvotdelen utbrytes sämjevis, därefter belasta

enbart sämjelotten. På liknande sätt kommer inteckning i en sämjelott

att, om sämjedelningen häves, därefter gälla i motsvarande kvotdel av

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962

hela fastigheten. Med hävande av sämjedelning torde härvid likställas det

fall att sämjelotterna förenas i en ägares hand. Rättsverkningarna för inteckningshavarna

inträder således som en omedelbar följd av ägarnas dispositioner.

Det är svårt att se att därutöver skulle kunna inträffa någon

menlig effekt av själva legaliseringen; snarare synes denna vara ägnad

att stabilisera inteckningshavarnas ställning gentemot ägarnas godtycke.

Detta gäller sannolikt även i åtminstone flertalet fall av komplicerad sämjedelning

och av sämjeägoutbyte, ehuru sådana åtgärders återverkan på

inteckningar måhända inte kan i allo förutsägas. Skulle likväl i något dylikt

fall själva legaliseringsmomentet visa sig kunna försvåra bedömandet

av underlaget för en inteckning och kan inte frågan lösas genom överenskommelse,

får vederbörlig undersökning anställas i samband med fastighetsbokens

uppläggande. Frågor av detta slag lärer knappast komma att

anmäla sig i sådan omfattning att äganderättsutredningen bör tyngas med

särskilda regler för dem. Av naturliga skäl är nämligen kreditgivarna återhållsammare

och därmed inteckningar alltmera sällsynta ju värre fastighetsförhållandena

invecklats. En annan sak är att förrättningsmannen givetvis

bör tillvarataga och tillhandahålla allt sådant utredningsmaterial som

kan underlätta införandet av gällande inteckningar i fastighetsboken.

Utskottet

Med undantag som stadgas i 9 kap. 3 § jorddelningslagen utgör vid laga

skifte andelstalet delningsgrund inom område som fördelats mellan delägare

genom privata delningsåtgärder. En legalisering i enlighet med bestämmelserna

i förslagets 8 och 12 §§ skulle på grund av stadgandet i 9 kap. 2 §

jorddelningslagen innebära en övergång till innehavet som delningsgrund

vid kommande laga skifte.

Lantmäteristyrelsen har — såsom framgår av propositionen s. 33—35 —

närmare övervägt frågan, huruvida någon begränsning bör ske i äganderättsutredningens

fastighetsbildande verkan såvitt avser delningsgrunden vid

skifte. Styrelsen har emellertid funnit det vara utan egentlig betydelse för

jordägare, i fråga om både marktilldelning och skifteslikvider, om delningsgrunden

ändras, och har därför stannat för att någon begränsning av legaliseringens

verkan i angivet avseende inte bör göras.

Departementschefen har anslutit sig till lantmäteristyrelsens ståndpunkt

och därvid anmärkt att, därest någon gång skulle inträffa att ett par sämjelottsägare

vill bibehålla andelstalet som delningsgrund vid kommande laga

skifte, de kan nå detta syfte genom att häva sämjedelningen och sålunda

vid äganderättsutredningen framstå som samägare.

Inom utskottet har framhållits att vid sämjedelning av fastighet delägarna,

i medvetande om att enligt lag andelstalen trots delningen utgör delningsgrund

vid laga skifte, lagt mindre vikt vid att söka utlägga lotterna i överensstämmelse

med vars och ens andel i egendomen. Det har påpekats att

därför en övergång till innehavet som delningsgrund skulle kunna lända

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962 15

delägare till men, speciellt i fråga om ägor som representerar visst värde

utöver jordbruksvärdet på grund av lämplighet för bebyggelse, grustäkt o. d.

Såsom ett ytterlighetsexempel av dylik art har anförts att vid sämjedelning

en delägare erhållit all den mark inom fastigheten som kan utnyttjas för

särskild exploatering, medan den eller de övriga delägarna tilldelats mark

utan särskilt övervärde.

Av 14 kap. 11 § jorddelningslagen följer att vid laga skifte, om andelstalet

är delningsgrund, eventuellt övervärde å mark inom viss fastighet fördelas

på samtliga delägare av sämjelotter inom fastigheten. Blir däremot

— såsom enligt förslaget skall ske genom legaliseringen —- innehavet delningsgrund,

skall enligt samma stadgande vid skifte övervärde helt tillgodoräknas

markinnchavaren.

Förlust för en av parterna i ett sämjedelningsavtal genom ändring i delningsgrunden

måste innebära motsvarande vinst för annan part i avtalet.

Enighet torde därför inte alltid kunna uppnås om att häva sämjedelningen

och på så sätt bibehålla andelstalet som delningsgrund. Möjlighet för

delägare att mot övriga parters bestridande få domstols bifall till en talan

om delningens hävande torde föreligga endast i undantagsfall då särskild

brist i avtalet kan åberopas.

Bestämmelsen i 8 § andra stycket första punkten om upptagande av där

angivna fastighetsdelar som särskilda ägolotter i äganderättsförteckningen

är — med det undantag som på hemställan av lagrådet intagits i slutet av

samma stycke — till sin avfattning ovillkorlig. Att mark sålunda redovisas

som särskild ägolott skall enligt 12 § automatiskt leda till att — sedan utredningen

i motsvarande del blivit slutligen gällande — marken anses utbruten

genom laga delning.

Utskottet har övervägt huruvida med hänsyn till det anförda borde i

någon form öppnas möjlighet för förrättningsmannen att i delägares intresse

underlåta redovisning i ägolotter enligt 8 § andra stycket. Med den

uppläggning förslaget fått bör emellertid en sådan regel ej ges med mindre

väsentlig olägenhet kan antagas följa av det föreslagna obligatoriska

förfarandet. Lantmäteristyrelsen har anfört att ett resonemang om betydelsen

i fråga om övervärde av en övergång från andelstal till innehav som

delningsgrund väsentligen är teoretiskt. Utskottet anser sig böra godtaga

detta påstående. Då utskottet således ej föreslår någon ändring i förslaget

på förevarande punkt beaktar utskottet också att genom regeln i 24 § dalalagen

om tillåtlighet av avstyckning från sämjelott inom område, som ligger

i storskifte, delägare, som accepterar sämjedelningsavtal, varigenom han ej

erhåller mark till full motsvarighet av sin andel i fastigheten, kan löpa risk

att vid laga skifte ej kunna i full utsträckning göra sin andelsrätt gällande.

Om det emellertid skulle visa sig att reglerna i tillämpningen kan befaras

leda till oskälig skada för delägare genom utredningens fastighetsbildande

verkan utgår utskottet från att fråga om ändring av lagen på denna punkt

upptages till skyndsamt övervägande.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962

Givetvis skall redovisning enligt 8 § andra stycket ej ske, då delning skett

endast för brukning. Bestrider delägare att delningen haft äganderättslig verkan,

har förrättningsmannen att verka för att avtalets rätta innebörd närmare

utredes. Detta är särskilt viktigt med hänsyn till de konsekvenser en

legalisering kan ha för kommande laga skifte.

3. Lagfartsfrågor

Beträffande lantmäteristyrelsens allmänna motivering för sitt förslag i

denna del hänvisar utskottet till propositionen s. 41—43.

Departementschefen

Enligt lantmäteristyrelsens förslag skall efter äganderättsutredningen lagfart

meddelas för markägarna på grund av förrättningen. Att så sker är

ju i själva verket ett väsentligt syfte med äganderättsutredningen. För att

möjliggöra lagfart på sådan äganderätt, som har karaktären av så kallat

heterogent andelsinnehav, har styrelsen förordat sådana bestämmelser angående

registrering, att varje heterogent andelsinnehav upptages i fastighetsregistret

såsom särskild fastighet i likhet med dem som bildats genom förrättningen.

En sådan lösning synes även mig vara ändamålsenlig. Det torde

få ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda erforderliga registreringsbestämmelser,

sedan förevarande lagstiftningsärende behandlats av riksdagen.

4. Detaljutformning

I propositionen har i allmänhet vid varje paragraf redogjorts för lantmäteristyrelsens

specialmotivering för dess förslag i motsvarande del. I dessa

delar liksom beträffande remissyttrandenas innehåll såvitt avser bestämmelsernas

närmare utformning får utskottet — i den mån redogörelse härför

ej intagits nedan — hänvisa till propositionen.

1 §•

Departementschefen

I likhet med lantmäteristyrelsen anser jag att förordnande om äganderättsutredning

bör i varje särskilt fall meddelas av Kungl. Maj:t. Formellt

bör dylikt förordnande kunna meddelas oberoende av om lantmäteristyrelsen

framlagt förslag därom, men i verkligheten får givetvis styrelsen med

sin överblick över de personella resurserna i första hand svara för erforderlig

angelägenhetsgradering av förekommande projekt. Givetvis kommer berörda

lokala organ att höras innan förordnande meddelas.

Som förutsättningar för förordnande bör i första hand gälla att ovisshet

råder rörande äganderätten till fastigheter ävensom att ett klarläggande finnes

vara av väsentlig betydelse från allmän och enskild synpunkt samt

lämpligen böra åvägabringas i ett sammanhang. Förrättningsområdet får

s. 17 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962

17

avpassas med hänsyn härtill och kommer således i regel att omfatta ett

större antal fastigheter med så hopflätade äganderättsförhållanden, att man

inte lika förmånligt kan vinna klarhet med vanliga rättsinstitut. Det bör

också tillses att en naturlig indelning i fastighetsregleringsområden underlättas

för framtiden.

I andra hand bör kunna förordnas om äganderättsutredning beträffande

område där väl äganderättsförhållandena är klara men lagfart saknas i betydande

omfattning. För sådan förrättning bör samtliga bestämmelser i lagen

vara tillämpliga, ehuruväl förfarandet emellanåt torde kunna gestaltas

enklare än vid ordinär äganderättsutredning.

Såsom framgår av ett utav generaldirektören Harald Malmberg avgivet

betänkande (SOU 1959:31) finns inom länet talrika myrslogsenklaver. Förekomsten

av dessa enklaver, beträffande vilka betydande rättsosäkerhet

råder i olika avseenden, medför olägenheter ur bland annat fastighetsbildnings-

och skogsvårdssynpunkt. Genom förrättningar enligt förevarande

lagstiftning synes dessa olägenheter i stor utsträckning kunna undanröjas.

Vid sådana förrättningar torde god ledning kunna hämtas ur den ingående

utredning som Malmberg verkställt.

Lagrådet

Lagrådet har föreslagit en formell jämkning i det ursprungliga departementsförslaget.

Jämkningen har vidtagits.

2 §•

Departementschefen

Såsom lantmäteristyrelsen anfört bör äganderättsutredning ske i form av

en förrättning på i huvudsak samma sätt som en jorddelningsförrättning.

Jag ansluter mig till styrelsens mening att förrättningen bör handläggas av

en enda förrättningsman, vilken förordnas av lantmäteristyrelsen. Härtill

bör utses sådan person, lantmätare eller annan, som har erforderlig kunskap

och erfarenhet och även i övrigt är lämplig till uppdraget.

I paragrafens andra stycke hänvisas till vissa bestämmelser i jorddelningslagen

angående förrättningsman, sakkunnigt biträde och hantlangning. I enlighet

härmed skall förrättningsman vid äganderättsutredning kunna anlita

sakkunnigt biträde. Särskilt då förrättningsmannen ej är lantmätare torde

denna möjlighet få praktisk betydelse. För förrättningsman och sakkunnig

skall gälla jorddelningslagens bestämmelser om jäv. Vid förrättningen skall

sakägarna tillhandahålla nödig hantlangning. Slutligen innefattar hänvisningen

bestämmelser om rätt för förrättningsmän, sakkunniga och hantlangningsmanskap

att beträda ägor samt anbringa märken och signaler.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 3 avd. Nr 33

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962

3 §.

Departementschefen

Denna paragraf anger omfattningen av den utredning förrättningsmannen

skall förebringa till grund för äganderättsutredningen. Till detta förberedelsearbete

hör alt upprätta en sammanställning över bland annat sådana

inteckningsförhållanden som kan ha betydelse för själva äganderättsutredningen.

Lantmäteristyrelsen understryker särskilt att med bestämmelsen

härom inte åsyftas något klarläggande av inteckningsförhållandena i och

för sig. I vissa remissyttranden har förordats en längre gående utredningsskyldighet

rörande inteckningsförhållandena samt även föreslagits att inteckningshavarna

skulle såsom sakägare kallas till förrättningen och äga

besvära sig över denna. För min del är jag närmast benägen att biträda

lantmäteristyrelsens ståndpunkt. Det synes mig nämligen angeläget att ansträngningarna

främst inriktas på att klarlägga äganderättsförhållandena.

Detta får dock inte hindra att förrättningsmannen, där så kan ske utan

olägenhet för förrättningen, verkar för att ordna upp även oklara inteckningsförhållanden.

Såsom jag i annat sammanhang betonat, bör förrättningsmannen

tillhandahålla fastighetsbokuppläggaren allt inkommet utredningsmaterial

som kan underlätta införandet av gällande inteckningar i fastighetsboken.

Skulle i något fall område av fastighet befinnas häfta för inteckning

på sätt som kan påverka den kommande redovisningen av området,

bör detta givetvis beaktas redan under den förberedande utredningen.

Vad inteckningshavarnas rättssäkerhet beträffar innebar 21 § andra stycket

i lantmäteristyrelsens förslag vissa risker. Detta lagrum har emellertid

inte fått någon motsvarighet i departementsförslaget. Om likväl någon inleckningshavare

skulle kunna påvisa att hans rätt förnärmats direkt genom

en äganderättsutredning, lärer han också utan vidare vara besvärsberättigad.

Det i 5 § föreskrivna kungörelseförfarandet synes erbjuda tillräckliga

möjligheter för inteckningshavare, särskilt då kreditinstituten, att bevaka

sina eventuella intressen. Ett åläggande för förrättningsmannen att efterforska

och kalla envar inteckningshavare skulle kunna medföra ett omfattande

merarbete.

Bland förberedelseåtgärderna skall enligt lantmäteristyrelsens förslag

också ingå att upprätta karta. Till detta ämne torde jag få återkomma vid

behandlingen av 8 §.

4 §•

Lantmäteristyrelsen uttalar, att förevarande bestämmelse ansetts motiverad

av huvudsakligen praktiska hänsyn. Om äganderättsutredning företages

med t. ex. en by som förrättningsområde, kan vissa hemman i byn under

utredningens gång komma att visa sig vara jämförelsevis lättutredda

samt möjliga att avskilja till särskild behandling, medan andra kan vara

ytterst besvärliga och ofta även inbördes sammanflätade. Med hänsyn till

pågående rationaliseringsåtgärder kan det, anför styrelsen vidare, också

vara angeläget att utredningen beträffande del av förrättningsområdet snabbt

s. 19 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962

19

leder till resultat. I sådana fall skulle det kunna vara till väsentlig fördel

för ägarna och underlätta handläggningen, om förrättningen beträffande

lättutredda hemman kunde avslutas för sig, innan de mest tidsödande behandlats.

Om viss del av förrättning avslutas särskilt, synes denna del

lämpligen böra betraktas som en särskild förrättning. Erforderliga regler

för sådana fall om aktbildning o. d. torde få utfärdas i administrativ ordning.

Departementschefen

Beslut om uppdelning av förrättning bör kunna meddelas när helst så

finnes lämpligt under förrättningens gång.

Utskottet

Då i förrättningsområde ingår mark, där exploatering för bebyggelse eller

annat särskilt ändamål är aktuell, bör enligt utskottets mening utredning

beträffande den marken kunna företagas och avslutas för sig, även om där

förekommande äganderättsfrågor ej synes vara av speciellt enkel beskaffenhet.

Förrättningens angelägenhet ur ekonomisk synpunkt för delägarna

bör således, oberoende av utredningens svårighetsgrad, i särskilda fall kunna

inverka på frågan om en uppdelning enligt förevarande bestämmelse.

5 §•

Departementschefen

I första och tredje styckena av förevarande paragraf har i anslutning till

lantmäteristyrelsens förslag och 3 kap. 1 § första stycket jorddelningslagen

upptagits bestämmelser om kungörande av förrättningen. Kungörelsen skall

anslås på kommunens anslagstavla samt införas i allmänna tidningarna och

i den eller de ortstidningar, i vilka meddelanden angående sammanträden

med kommunens fullmäktige skall införas.

I andra stycket har hänvisats till vissa bestämmelser i jorddelningslagen

angående laga skiftes kungörande och fortgång, vilka ansetts böra få motsvarande

tillämpning vid förrättning för äganderättsutredning. Hänvisning

har skett, förutom till lagrum som styrelsen angivit i sitt förslag, till 3

kap. 1 § fjärde stycket och 5 a §. Däremot har jag inte funnit anledning att

medtaga de av styrelsen föreslagna hänvisningarna till 3 kap. 4 § tredje,

fjärde och femte styckena, 6 § andra stycket samt 7 och 13 §§. I stället för

hänvisningen till 4 § fjärde stycket har i slutet av förevarande paragraf

stadgats, att sakägares utevaro från lagligen kungjord förrättning inte får

hindra förrättningens företagande.

6 §•

Departementschefen

Enligt min mening bör förrättningsmannen uttryckligen åläggas att vid

det första sammanträdet med sakägarna redogöra för förättningens omfattning

och ändamål. Sakägarna skall då även få tillfälle att taga del av

2t Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 3 avd. Nr 35

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962

det grundmaterial — fastighetsregisterutdrag och sammanställning angående

lagfarts- och inteckningsförhållanden — som införskaffats och iordningställts

jämlikt 3 §. Härefter bör sakägarna föreläggas att inom viss tid anmäla

sina äganderättsanspråk och att i samband därmed förete sådana

handlingar och meddela sådana upplysningar angående hävdeförhållanden

med mera, som kan vara av betydelse för äganderättsutredningen. Anmälan

bör kunna göras såväl muntligen som skriftligen. Tiden för föreläggandet

bör medge skäligt rådrum och i intet fall bestämmas till mindre än en månad.

Föreläggandet bör uppläsas för sakägarna och så fort ske kan anslås

på kommunens anslagstavla.

Utskottet

Underlåtenhet att efterkomma föreläggande enligt denna bestämmelse

har enligt förslaget inte förbundits med någon påföljd. Givetvis måste, som

departementschefen i annat sammanhang framhållit, förrättningsmannen

beakta alla de relevanta omständigheter som blir kända för honom innan

förrättningen avslutas. Han har således att ta behörig hänsyn till anspråk,

som delgivits honom före denna tidpunkt, även om det framställts efter det

tiden enligt föreläggandet utlöpt.

Ett föreläggande som det föreslagna synes emellertid — förutom att det

trots avsaknaden av sanktion torde fylla en viss praktisk funktion — vara

motiverat av den anledningen att vid ett tidigt stadium av förrättningen bör

fastställas viss ej för restriktivt tillmätt tidrymd, inom vilken sakägarna med

säkerhet kan räkna med att förrättningen ej kommer att avslutas.

Enligt utskottets mening bör underlåtenhet att iakttaga föreläggandet, i

fall då underlåtenheten ej kan anses ursäktlig, kunna tillmätas betydelse

vid prövning av kostnadsfördelning enligt 10 §.

7 §•

Departementschefen

Förrättningsmannens medverkan vid klarläggandet av äganderättsanspråken

är avsedd som ett betydelsefullt led i äganderättsutredningen. För den

prövning, som förrättningsmannen skall ägna anspråken, är det viktigt att

deras innebörd blir omsorgsfullt utredd. Det bör vara sakägarna angeläget

att i möjligaste mån styrka sina anspråk med överlåtelsehandlingar,

lantmäterihandlingar, sämjedelningsavtal och dylikt. Förrättningsmannen

bör därvid på lämpligt sätt biträda dem. Vidare bör förrättningsmannen ha

att upprätta en sammanställning över anspråken och vad eljest är honom

känt rörande förhållanden av betydelse för äganderättsutredningen. Däri

bör givetvis åberopade fång anmärkas. I vad mån bevismaterial i övrigt behöver

redovisas får bero på omständigheterna i det särskilda fallet. Självfallet

skall i sammanställningen även upptagas sådana för förrättningsmannen

kända ägare som inte avhörts vid förrättningen. — Till frågan om

redovisningen på förrättningskartan torde jag få återkomma vid behandlingen

av 8 §.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962

21

Sedan materialet sammanställts, bör hållas nytt sammanträde, därvid

sakägarna skall få tillfälle att taga del av sammanställningen. Förrättningsmannen

bör då också redogöra för den förebragta utredningen i den mån så

föranledes till exempel därav att två eller flera framställt anspråk beträffande

samma egendom. Till sist måste möjlighet beredas sakägarna att vid sammanträdet

eller senare slutföra sin talan.

8 §•

Departementschefen

Första stycket handlar om den sakprövning vari äganderättsutredning

skall utmynna. För institutets värde blir det av avgörande betydelse hur

denna prövning gestaltas. Å ena sidan måste behörig hänsyn tagas till den

enskildes rättssäkerhet. Å andra sidan måste eftersträvas att nå resultat

inom rimlig tid. I allt väsentligt ansluter jag mig till den av lantmäterislyrelsen

gjorda avvägningen mellan dessa intressen. Prövningen skall sålunda

grundas på vad förrättningsmannen inhämtat ur fastighetsregister och

fastighetsböcker med tillhörande akter och protokoll samt på vad sakägarna

andragit och förebragt i utredningsväg. Men förrättningsmannen skall också

taga hänsyn till förvärv och hävdeförhållanden om vilka han fått kännedom

på annat sätt. Därav följer att han är oförhindrad att på eget initiativ

verkställa kompletterande undersökningar. I vad mån sådana skall företagas

bör emellertid få ankomma på förrättningsmannens eget bedömande.

Det torde nämligen vara ogörligt att reglera frågan i lagen utan att äventyra

förrättningens nödvändiga smidighet. Jag förutsätter dock att undersökning

sker när det synes antagligt att därigenom kan utan oproportionerlig omgång

vinnas värdefulla rön i en oklar fråga.

Föremålet för prövningen skall vara frågan vilka som bör anses vara

ägare till de särskilda ägolotterna inom förrättningsområdet. Förekommer

fall där tillräckligt underlag saknas för frågans bedömande, får konstateras

att ägaren är okänd. Att häråt ge direkt uttryck i lagtexten har synts mig

överflödigt. Den av hovrätten framförda tanken att för sådana fall hålla

möjlighet öppen till ny förrättning torde få övervägas framdeles, om det då

visar sig finnas praktiskt behov av dylik möjlighet. — I de fall, där ett förvärv

för sin giltighet förutsätter tillstånd av Kungl. Maj :t, länsstyrelsen

eller lantbruksnämnden, bör förvärvaren inte få anses som ägare förrän

tillstånd erhållits.

Behandlingen av tvister, som yppas under en äganderättsutredning, har

dryftats i en del remissyttranden. Bland annat har gjorts gällande att det

vid tvist skulle vara särskilt påkallat med officialutredning. Häremot torde

dock kunna framhållas att sakägarna själva lärer vid tvist mer än eljest bemöda

sig att styrka sina anspråk med allt tillgängligt utredningsmaterial.

Man har också, under hänvisning just till förrättningsmannens utredande

funktion, ifrågasatt om inte tvister borde prövas av särskilt tillkallad sakkunnig.

Någon gång kan det måhända finnas motiverat att för bedömande

av tvistefråga anlita sakkunnigt biträde enligt de i 2 § andra stycket angiv
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962

na bestämmelserna. Av såväl praktiska som principiella skäl bör dock enligt

min mening den slutliga prövningen alltid ankomma på den som handlagt

förrättningen. Ytterligare har man efterlyst särskilda regler varigenom

bevisupptagning vid domstol skulle kunna ske inom äganderättsutredningens

ram. För min del anser jag att tvister, som inte kan på ett tillfredställande

sätt slitas utan tillgång till en domstols resurser, även bör handläggas

och avgöras av domstol. Att så sker torde också komma att stämnings- eller

besvärsvägen ombesörjas av parterna själva. Genom äganderättsutredningen

kan ju dessa aldrig vinna den slutgiltiga lösning av äganderättsfrågan som

ett rättskraftigt domstolsavgörande innebär. Väckes sådan rättegång under

förrättningens lopp, kan i avbidan på laga kraft ägande dom motsvarande

avsnitt av förrättningen vila och eventuellt utbrytas enligt 4 §.

Resultatet av den verkställda sakprövningen skall avfattas i form av en

så kallad äganderättsförteckning. Denna bör innehålla alla sådana uppgifter

som erfordras för den kommande fastighetsregistreringen och lagfartsbehandlingen.

Enligt lantmäteristyrelsens förslag skulle det åligga förrättningsmannen

att upprätta karta med översiktlig redovisning av gällande fastighetsindelning

(4 §). Kartan skulle sedan framläggas vid sammanträde med sakägarna,

och dessas äganderättsanspråk skulle redovisas i anslutning till kartan

(5 §). Slutligen skulle också äganderättsförteckningen upprättas i anslutning

till kartan (7 §). Det synes mig ligga i sakens natur att en äganderättsutredning

inte låter sig genomföras utan tillgång till kartmaterial. 1 den

mån föreskrifter härom likväl erfordras bör de dock enligt min mening utfärdas

i administrativ ordning. I själva lagen torde inte behöva stadgas annat

än att de i äganderättsförteckningen upptagna ägolotterna skall redovisas

på karta över förrättningsområdet.

Enligt lantmäteristyrelsens förslag skall i äganderättsförteckningen anges

viss dag till vilken de redovisade förhållandena hänför sig. Någon sådan

bestämmelse finns inte i departementsförslaget. Enligt min mening

bör förrättningsmannen beakta alla de relevanta omständigheter som blivit

kända för honom innan förrättningen avslutas.

Lagrådet

Bestämmelserna i 8 § första stycket torde innebära, att beträffande varje

särskild registerfastighet eller för sådana fastigheter samfälld mark skall

angivas vem som är ägare till fastigheten eller mark härinom eller till den

samfällda marken. I denna redovisning skall alltså även beaktas mark, som

efter den 30 juni 1962 avskilts genom privat jorddelning. Den angivna innebörden

torde böra komma till tydligare uttryck.

Med hänsyn till den betydelse som äganderättsförteckningen skall ha böra

till 8 § överföras de föreskrifter i 12 § första stycket som skola beaktas vid

förteckningens upprättande. I 8 § torde sålunda böra stadgas, att mark avskild

genom delning som avses i nämnda stycke skall upptagas såsom särskild

ägolott i förteckningen, samt i berörda stycke delningens fastighets
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962

23

bildande verkan knytas till att fastighetsdel upptagits såsom särskild ägolott

i förteckningen.

Motiven till förslaget lämna ej tillräcklig ledning för bedömande av frågan

om den verkan äganderättsutredningen och den därmed förenade fastighetsbildningen

kunna få för inteckningshavare. Lagrådet — som lämnar

öppet huruvida privat jorddelning medför samma verkan i äganderättsligt

hänseende oberoende av föremålet för delningen och sättet för dennas genomförande

— finner emellertid uppenbart att nyssnämnda åtgärder kunna

ha ogynnsamma följder med avseende å inteckningar. Dels får antagas

att panträttens ekonomiska värde understundom blir mindre. Dels kunna

åtgärderna, om inteckningsförhållandena ej beaktas, medföra komplikationer

av rättslig art: såsom ett exempel må anföras att en ägares kvotdelar

i flera fastigheter genom sämjedelning utlagts så, att han ej fått

någon mark inom en av fastigheterna, samt att hans kvotdel i sistnämnda

fastighet är särskilt intecknad; då det icke med säkerhet kan påräknas att

den nödvändiga ändringen av inteckningen kan ske vid inteckningarnas

överförande till fastighetsboken, måste förhållandet beaktas redan vid äganderättsutredningen.

Svårigheter av sistnämnda slag skulle möjligen kunna undvikas om i lagen,

såsom motsvarighet till 2 § i 1953 års legaliseringslag, stadgades att

sämjedelning som omfattar två eller flera fastigheter icke må beaktas, med

mindre envar delägare inom varje fastighet erhållit ägor som väsentligen

motsvara hans andel i fastigheten. Det synes emellertid vara anledning antaga,

att en dylik regel skulle avsevärt förringa effekten av den föreslagna

lagen och måhända, vilket i brist på upplysningar icke kan bedömas, vara

onödigt rigorös. Vid det övervägande av hithörande frågor som nu varit

möjligt har lagrådet — som finner det nödvändigt att inteckningsförhållandena

beaktas i samband med äganderättsutredningen — anselt annan utväg

icke stå till buds än att i 8 § upptages en allmän regel härom. Regeln torde,

i anslutning till det ovan anförda, böra innebära att sämjelott icke må upptagas

såsom särskild ägolott i den mån den fastighetsbildning, som uppkomme

därest sämjedelningen godtoges, skulle lända till skada för inteckningshavare,

varmed bör jämställas innehavare av annan rättighet för vilken

fastighet häftar, samt ej heller om inteckningsförhållandena eljest äro

sådana att med hänsyn därtill dylik fastighetsindelning icke bör genomföras.

Såvitt gäller enbart ekonomisk skada torde, utan att särskilt stadgande

meddelas, vara klart att hinder kan undanröjas genom medgivande av

rättighetshavare. Hinder i andra hänseenden böra i regel kunna avlägsnas

genom att under förrättningen ändringar genomföras i fråga om inteckningar.

Av anförda skäl hemställer lagrådet, att 8 § ändras på följande sätt.

I första stycket utbytes »de särskilda ägolotterna» mot »varje särskild

fastighet eller mark inom sådan eller mark som är samfälld för flera fastigheter»

och vidtagas härav föranledda redaktionella jämkningar.

I ett andra stycke stadgas i första punkten, att om fastighet eller för fas
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962

tigheter samfälld mark är delad genom sämjedelning, arealöverlåtelse eller

liknande åtgärd som kommit till stånd före den 1 juli 1962, skall varje del

upptagas såsom särskild ägolott i förteckningen. I andra punkten föreskrives,

att vad sålunda sagts ej skall tillämpas i den mån fastighetsbildning i

överensstämmelse med delningen länder till skada för innehavare av fordran

eller rättighet, för vilken fastighet eller del därav häftar, eller hinder eljest

föreligger på grund av inteckningsförhållandena.

Härefter upptages såsom tredje stycke förslagets andra stycke utan ändring,

vilket innebär att på kartan icke behöver redovisas annat område än

sådant som avskilts genom delning som enligt lagen skall godtagas. Sista

stycket i förslaget utgår.

Tillägges inteckningsförhållandena den betydelse som ovan förordats, lärer

därav följa att inteckningshavare blir behörig att anföra besvär enligt

11 § i förslaget. Detsamma gäller övriga rättighetsinnehavare som ovan

nämnts.

Departementschefen i anledning av lagrådets yttrande

Beträffande de---formella jämkningar, som innefattas i lagrådets

förslag till 8 § första stycket och andra stycket första punkten, må framhållas

att äganderättsprövningen bör omfatta varje äganderättslig enhet, och

detta oavsett om den kan lokaliseras på marken. Även en från fastighet överlåten

andel i samfälld mark skall således beaktas. Som en dylik tillämpning

torde kunna förväntas, har jag inte något att erinra mot lagrådets hemställan

i dessa delar. Det torde få ankomma på lantmäteristyrelsen att meddela

sådana förskrifter angående redovisningen, att av äganderättsförteckningen

klart framgår i vilka fall privata delningar legaliseras.

Mera tveksam ställer jag mig till den av lagrådet förordade regeln i 8 §

andra stycket andra punkten om beaktande av inteckningsförhållanden med

mera. Såsom jag tidigare framhållit bör visserligen förrättningsmannen vid

en äganderättsutredning söka verka också för att ordna upp oklara inteckningsförhållanden.

Att införa en uttrycklig bestämmelse härom har dock

synts mig vara ägnat att tynga förrättningen. Även den nu förordade regeln

kan ge anledning till liknande farhågor. Förrättningen skulle kunna

bli alltför inriktad på undersökningar av inteckningsförhållanden, och såväl

tidsåtgången som förrättningskostnaderna skulle kunna ökas på ett sätt

som inte svarar mot de värden regeln vill skydda. Å andra sidan synes det

mig som om förrättningsmannen med hänsyn till kungörelseförfarandet har

anledning utgå från att inteckningshavare eller annan rättighetsägare, vars

intresse till äventyrs skulle kunna förnärmas genom förrättningen, självmant

ger sig till känna. Officialundersökningen skulle då kunna i stort sett

begränsas till sådana — säkerligen fåtaliga — inteckningar som åsyftas i

slutet av förevarande punkt. Med hänsyn härtill vill jag inte motsätta mig

lagrådets hemställan i denna del. Härav följer då också att 8 § i övrigt liksom

12 § första stycket bör utformas i anslutning till lagrådets förslag.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962

25

Utskottet

Förevarande paragraf har tidigare behandlats under det allmänna avsnittet

om äganderättsutredningens fastighetsbildande verkan. Utskottet vill här

anföra ytterligare några synpunkter i anslutning till bestämmelsen.

Lanmäteristyrelsen har om äganderättsförteckningens avfattning anfört

att den skall ha samma innehåll som delningsbeskrivning vid laga skifte enligt

dalalagen. Utskottet finner delta uttalande värt att understrykas. Det

måste nämligen anses angeläget att, i de fall laga skifte följer på förrättning

enligt den nya lagen, dubbelarbete och onödig kostnad undvikes genom

att äganderättsförteckningen utformats så att den så långt möjligt kan direkt

läggas till grund för tilldelningslängd vid skiftet.

Bestämmelsen i första stycket sista punkten torde allenast syfta på förvärv

av fast egendom, som skett i strid mot bestämmelserna i jordförvärvslagen,

den s. k. bolagsförbudslagen och 1916 års lag om vissa inskränkningar

i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag, och

som förty är ogiltigt. Då för särskilda fall — såsom för överlåtelse av omyndigs

fasta egendom — föreskrives rättens tillstånd till eller godkännande av

fastighetsöverlåtelse, har ett åsidosättande av föreskrifterna en annan rättslig

innebörd. Frågan huruvida sådana föreskrifter iakttagits synes enligt

propositionen ej böra tillmätas avseende vid prövningen av föreliggande

äganderättsanspråk.

Förrättningsmannen skall enligt propositionen i princip ej vara pliktig att

undersöka den närmare beskaffenheten av de omständigheter som ligger till

grund för anmälda äganderättsanspråk. Vid sin bedömning av frågan, huruvida

med hänsyn till bestämmelserna i nyssnämnda lagar giltigt fång föreligger,

kan förrättningsmannen emellertid ej på motsvarande sätt åtnöjas med

uppgifter, som utan hans eget initiativ lämnas honom av sakägare eller

på annat sätt. I propositionen ges ej ledning för bedömande av i vad mån

förrättningsmannen ansetts böra undersöka föreliggande fång i nämnda

hänseende.

För att ett kringgående av nämnda förbudslagstiftning ej skall sanktioneras

och för att undgå oenhetlig prövning, måste förrättningsmannen enligt

utskottets mening ha att ex officio företaga undersökning och verkställa utredning

i berört avseende. Viss tidsförlust och omgång torde härvid ej kunna

undvikas. En nära kontakt med lantbruksnämnden i frågor på jordförvärvslagens

område torde vara ägnad att underlätta förrättningsmannens arbete

i denna del.

Enligt lagen den 21 mars 1952 (nr 95) om ogiltighet av säinjedelning

inom vissa delar av Kopparbergs län skall sämjedelning av jord, som undergått

laga skifte enligt 1925 års s. k. provskifteslag eller dalalagen, vara utan

verkan. Detsamma gäller — under viss förutsättning — sämjedelning av

jord, hörande till by, som varit föremål för förrättning enligt 1943 års lag

med bestämmelser om äganderättsutredning och sammanläggning av fastigheter

inom vissa byar i Kopparbergs län.

Förslaget utesluter ej att område, inom vilket förbud mot sämjedel
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962

ning således råder, inbegripes i förrättning enligt den nya lagen. Utskottet

vill därför anmärka, att sämjedelningar, som är ogiltiga enligt 1952 års

lag, givetvis ej får föranleda sådan redovisning i särskilda ägolotter som avses

i andra stycket av förevarande paragraf.

9 §•

Departementschefen

Frånsett några smärre avvikelser överenstämmer 11 § i styrelsens förslag

med 16 kap. 1 och 2 §§ jorddelningslagen. För min del har jag inte funnit

skäl till annan avvikelse än att förrättningskartan uttryckligen bör förklaras

skola hållas tillgänglig för sakägarna på samma sätt som förrättningshandlingarna.

10 §.

Lantmäteris t yreisen

Lantmäteristyrelsen förordar att, med hänsyn till det betydande intresset

av att äganderätts- och lagfartsförhållandena saneras, förrättningarna

i huvudsak får ske på statsverkets bekostnad. Äganderättsfrågornas uppordnande

torde, som styrelsen framhållit även i annat sammanhang, vara

ett oundvikligt arbete för samhällsutvecklingen inom nu ifrågavarande bygder.

Även statens direkta kostnader torde på lång sikt kunna nedbringas

genom äganderättssaneringen. Uppläggande av nya fastighetsböcker, som

hittills hindrats, kan igångsättas och genomföras utan andra svårigheter än

som normalt föreligger. Detta synes vara av väsentlig betydelse för inskrivningsväsendet.

Lantmäteristyrelsen erinrar om att jordrannsakan enligt

lagen om uppläggande av nya fastighetsböcker sker utan att statens kostnader

därför debiteras den enskilde. Beträffande lantmäteriets medverkan,

anför styrelsen vidare, torde kostnadsfrågan enkelt kunna ordnas genom

utnyttjande av den rätt lantmäteristyrelsen har att bevilja nedsättning av

taxeavgifter. Andra kostnader än för själva förrättningen, t. ex. för hantlangning,

torde däremot böra betalas av markägarna. Även om dessa kostnader

torde bliva obetydliga synes det erforderligt med en bestämmelse angående

fördelningen av dem mellan sakägarna. Kostnadsfördelning efter

omfattningen av det arbete som erfordrats för redovisningen av envar sakägares

innehav skulle vara principiellt riktig, men en regel av denna innebörd

skulle kräva alltför omfattande bokföring för att kunna tillämpas.

Ofta skulle måhända kraven på samtidig rättvisa och enkelhet tillgodoses

om kostnaderna fördelades efter huvudtalet. I andra fall skulle det vara

skäligt att kostnaden fördelades efter omfattningen av hantlangningsarbetet,

vilket skulle innebära att envar sakägare finge svara för den hantlangning

som kunde vara erforderlig för inmätning av hans hävdelinjer.

Enär förhållandena sålunda kan variera inom vida gränser, föreslår lantmäteristyrelsen

att kostnaderna, i den mån de faller på sakägarna, skall fördelas

efter vad som prövas skäligt.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962

27

Remissyttrandena

Kammarkollegiet förklarar sig ej ha någon erinran mot att kostnaderna

för förrättningarna huvudsakligen bestrides av staten men anser alt en

förutsättning härför bör vara att förrättningsresultatet blir bestående för

framtiden. Svea hovrätt uttalar att på skäl som anförts av lantmäteristyrelsen

och med hänsyn till att förrättning för äganderättsutredning i varje särskilt

fall kommer att igångsättas på allmänt initiativ förrättningarna

huvudsakligen bör ske på statsverkets bekostnad. Lantbruksnämnden samt

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund och Dalarnas skogsägareförening

anser med hänsyn till det betydande allmänna intresset av att få ordning

i äganderätts- och lagfartshänseende inom länet, att förrättningarna

helt bör bekostas av statsmedel.

Statskontoret anför, att det mot bakgrunden av de av lantmäteristyrelsen

redovisade orsakerna till missförhållandena kan råda berättigad tvekan

beträffande förslaget att låta statsverket väsentligen svara för ifrågavarande,

till storleken inte angivna kostnader. Statskontoret erinrar i sammanhanget

om att enligt förslaget lagfart skall meddelas fastighetsägarna

utan att stämpelavgift tillföres kronan. Visserligen kan det förutsättas att

statens direkta kostnader på längre sikt kan nedbringas genom äganderättssaneringen,

men det kan dock förtjäna övervägas om inte markägarna

på något sätt bör påtaga sig del av kostnaderna. Administrativt enkelt borde

vara, att detta skedde genom erläggande av lagfartsstämpel. Att här utlaga

sådan vore emellertid inte förenligt med avgiftens natur av omsättningsskatt.

Ett generellt uttagande av stämpelavgift skulle oberättigat drabba

dem som tidigare sökt lagfart och erlagt stämpelavgift. En fördelning på

markägarna av samtliga förrättningskostnader torde föranleda åtskilliga

problem och innebära avsevärda administrativa svårigheter. En sådan lösning

av frågan om begränsning av de ekonomiska insatserna från statens

sida synes därför inte tillrådlig. Om fördelarna för det allmänna inte kan

anses väga så tungt att lantmäteristyrelsens förslag beträffande förrättningskostnader

och lagfartsstämpel bör accepteras, synes enligt statskontoret

böra övervägas att för äganderättsutredningar fastställa en särskild på

lämpligt sätt avvägd avgift. Denna skulle eventuellt kunna bestämmas till

viss procent av fastighetens värde — förslagsvis densamma som gäller för

lagfartsstämpel — om inte värderingssvårigheter lägger hinder i vägen för

ett enkelt debileringsförfarande. Skulle sådana svårigheter föreligga, synes

avgiften kunna knytas till arealen.

D e partem en t schef en

För förrättning, som utföres av personal tillhörande lantmäteriväsendet,

skall enligt gällande bestämmelser ersättning utgå till statsverket. Ersättningen

skall, om inte annat är föreskrivet, beräknas efter tidsåtgången med

visst i lantmäteritaxan angivet belopp per timme. Vid laga skifte nedsättes

ersättningsbeloppet automatiskt med 35 procent eller, då förrättningen avser

område för jord- eller skogsbruksändamål, med 70 procent. Detta inne
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962

bär att för sådan äganderättsutredning, som enligt nuvarande lagstiftning

inkluderas i laga skifte inom Kopparbergs län, sakägarna i allmänhet inte

behöver gälda ersättning med högre belopp än 30 procent av lantmäteriets

självkostnader. Jag anser att högre kostnadstäckning inte bör krävas heller

för äganderättsutredning enligt den nya lagen. En avsevärd nedsättning av

ersättningen är motiverad såväl av verksamhetens betydelse för det allmänna

som av den omständigheten att äganderättsutredning alltid skall igångsättas

på allmänt initiativ. För förrättning av större allmän betydelse öppnar

för övrigt lantmäteritaxan möjlighet till särskild nedsättning efter lantmäteristyrelsens

beprövande. Kostnader för hantlangning och dylikt bör i

likhet med vad som gäller vid lantmäteriförrättningar gäldas av sakägarna.

Vad nu sagts om sakägarnas förrättningskostnader bör givetvis gälla

även om förrättningsmannen inte tilhör lantmäteriväsendet. Den ersättning,

som tillkommer sådan förrättningsman utöver vad sakägarna har att

erlägga, torde få utgå ur tillgängliga anslagsmedel för jordbrukets rationalisering.

I lagen synes i förevarande hänseenden endast böra stadgas att kostnaderna

för förrättningen skola, i den mån de icke gäldas av statsmedel, bäras av

sakägarna efter vad som prövas skäligt samt att förrättningsmannen skall

vid förrättningens avslutande meddela besked rörande fördelning av förrättningskostnaderna.

Motionen II: 872

Motionären finner det för det allmänna vara en angelägenhet av största

vikt att medverka till förbättrade fastighets- och lagfartsförhållanden inom

vissa delar av Kopparbergs län. Statsverkets kostnader för i propositionen

förordad äganderättsutredning bör därför —- allra helst som dylik utredning

i varje särskilt fall kommer att igångsättas på allmänt initiativ — enligt

motionären helt gäldas av statsmedel. I motionen erinras om att lantbruksnämnden

i länet jämte Dalarnas skogsägareförening och Sveriges skogsägareföreningars

riksförbund framfört liknande önskemål samt påpekas att

vid jordrannsakan enligt lagen om uppläggande av nya fastighetsböcker för

landet statens kostnader ej debiteras den enskilde. Ett ytterligare skäl emot

att den enskilde skall betala någon del av lantmäteriets kostnader för äganderättsutredning

i enlighet med den föreslagna lagstiftningen finner motionären

vara att 1960 års riksdag beslutat upphäva de särbestämmelser om

statsbidrag som gällt för vissa lantmäteriförrättningar i Kopparbergs län.

Motionären anser — med hänvisning till reglerna i lantmäteritaxan om

nedsättning av ersättningsbelopp för förrättning eller uppdrag av större allmän

betydelse — någon författningsändring ej erforderlig »beträffande lantmäteriets

medverkan», utan finner ett uttalande från riksdagens sida att

förrättningskostnaderna skall gäldas av statsmedel vara till fyllest. »Samma

bestämmelse», anför motionären, »bör givetvis gälla om förrättningsmannen

ej tillhör lantmäteriväsendet.»

s. 29 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962

29

Utskottet

I enlighet med av riksdagen antagna, i propositionen nr 74 år 1960 angivna

riktlinjer har nämnda år dels ■— med upphävande av 1952 års lantmäteritaxa—

utfärdats kungörelse (nr 332) angående ersättning till statsverket för

förrättningar och uppdrag som utföras av personal tillhörande lantmäteriväsendet

(lantmäteritaxan), dels ock genom kungörelse (nr 336) företagits

viss ändring i kungörelsen den 22 juni 1950 (nr 381) angående statsbidrag

till kostnaderna för vissa lantmäteriförrättningar m. m., därvid upphävts

kungörelsen den 30 mars 1935 (nr 84) om statsbidrag till bestridande av

förrättningskostnaderna vid vissa lantmäteriförrättningar inom Kopparbergs

län och kungörelsen den 17 juni 1943 (nr 388) om statsbidrag till bestridande

av förrättningskostnaderna vid förrättning enligt lagen den 4 juni 1943

(nr 302) med särskilda bestämmelser om äganderättsutredning och sammanläggning

av fastigheter inom vissa byar i Kopparbergs län.

Nämnda, år 1960 utfärdade författningar innebär, såvitt nu är i fråga, i

huvudsak följande.

Tidigare gällande regler om avgiftsfrihet för laga skifte, varå dalalagens

bestämmelser är tillämpliga, och för förrättning enligt nyssnämnda 1943 års

lag har utmönstrats ur lantmäteritaxan med motivering att rationaliseringsverksainheten

inom jord- och skogsbruket även annorstädes innefattar åtgärder

av principiellt samma natur som de i Kopparbergs län åsyftade. Kostnaderna

för förrättningarna i fråga skall jämlikt de nya bestämmelserna bäras

av berörda sakägare i samma omfattning som gäller vid annan lantmäteriverksamhet

av betydelse för yttre rationalisering av jordbruks- och

skogsiastigheter. Sakägarna har således ej längre någon särställning vare sig

då det gäller skyldighet att ersätta lantmäteriets självkostnader för förrättningarna

eller i fråga om kostnaderna för sådana åtgärder för vilka statsbidrag

kunnat utgå enligt ovannämnda kungörelser nr 84 är 1935 och nr 388

år 1943. I den ovan angivna kungörelsen nr 381 år 1950 har också sakägarna

vid de nämnda, för Kopparbergs län speciella förrättningarna i fråga om

rätt till behovsprövade statsbidrag likställts med sakägare vid andra lantmäteriförrättningar,

för vilka sådant bidrag kan beviljas.

Beträffande förrättningar, som påbörjats före det de nya författningarna

trätt i kraft, gäller emellertid alltjämt de äldre reglerna.

För förrättning eller uppdrag, som utföres av personal tillhörande lantmäteriväsendet,

skall enligt lantmäteritaxan utgå ersättning till statsverket.

För laga skifte enligt jorddelningslagen — och därmed för de s. k. dalaskiftena

och därvid företagna äganderättsutredningar — skall ersättningen

utgå såsom s. k. sakersättning enligt bestämmelserna i 2 kap. lantmäteritaxan,

medan för förrättning enligt den tidigare nämnda lagen av år 1943

ersättningen skall beräknas som lidsersättning jämlikt 4 kap. samma taxa.

6 kap. i taxan medger viss nedsättning av ersättningsbelopp. Vid laga skifte

enligt jorddelningslagen skall på sätt departementschefen närmare angivit

s. k. automatisk nedsättning ske. Automatisk nedsättning förekommer ej vid

förrättning enligt 1943 års lag. Vid båda slagen av förrättning gäller emel3

Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 3 avd. Nr 35

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962

lertid den generella bestämmelsen i 26 § lantmäteritaxan om möjlighet till

särskild nedsättning i vissa angivna fall, bl. a. då förrättning är av större

allmän betydelse. Sådan nedsättning prövas av lantmäteristyrelsen och kan

ske »till belopp som för varje särskilt fall kan anses skäligt med hänsyn

till tidsåtgång för arbetet och övriga omständigheter».

Enligt 1950 års förutnämnda kungörelse om statsbidrag till förrättningskostnader,

som alltså efter författningsändringen år 1960 är tillämplig beträffande

de berörda förrättningarna i Kopparbergs län, må efter behovsprövning

och under vissa särskilda villkor, lantmäteristyrelsen bevilja sakägare

statsbidrag till bestridande av kostnaderna för förrättning eller utredning

för sammanläggning med högst sjuttiofem procent av det belopp

som på fastigheten eller ägolotten belöper av dels sådan ersättning, som utgår

enligt fastställd taxa, dels ock gottgörelse till sakkunnigt biträde, som

må ha anlitals vid förrättningen.

Departementschefens uttalande i anslutning till förevarande paragraf torde

innebära att vid förrättning enligt den nya lagen ersättningsbelopp enligt

lantmäteritaxan bör automatiskt nedsättas efter samma grunder som

gäller för äganderättsutredning enligt dalalagen. Utskottet ansluter sig till

denna uppfattning liksom till vad departementschefen anfört rörande kostnaderna

i fall då förrättningsmannen ej tillhör lantmäteriväsendet. Såsom

departementschefen anfört bör kostnader för hantlangning o. d. gäldas av

sakägare.

Yrkandet i motionen synes innebära allenast den avvikelsen i förhållande

till vad som förutsatts i propositionen att enligt motionären den tidigare

nämnda bestämmelsen i lantmäteritaxan om särskild nedsättning alltid

skall tillämpas vid förrättning enligt den nya lagen, att härvid maximal nedsättning

skall ske så att sakägarna helt befrias från att utge ersättning enligt

taxan, samt att motsvarande kostnadsbefrielse skall ske även då annan

förrättningsman än lantmätare förordnats.

De oklara fastighets- och äganderättsförhållanden som motiverat förslaget

till ny lagstiftning kan antagas i viss mån ha sin grund i sakägarnas

egna åtgärder. Med hänsyn härtill och då de föreslagna förrättningarna är i

hög grad ägnade att gagna de enskilda sakägarnas intressen anser utskottet

att sakägarna genom de i propositionen angivna principerna för nedsättning

av ersättingsbelopp enligt lantmäteritaxan i tillräcklig utsträckning tillgodoses.

Prövingen huruvida särskild nedsättning skall medgivas bör således för

varje förrättning företagas enligt eljest vedertagna grunder.

Sakägare vid förrättning enligt den nya lagen bör, enligt utskottets mening,

i fråga om rätt till statsbidrag efter behovsprövning, likställas med

sakägare vid förrättning som angivits i 1 § förutnämnda kungörelse den 22

juni 1950.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962

31

11 §•

Departementschefen

Föremål för besvär stalan kan vara förrättningen i dess helhet; klaganden

gör till exempel gällande att fel förelupit vid förrättningens kungörande.

Men besvären kan också avse något avsnitt av förrättningen, exempelvis sakprövningen

rörande viss ägolott. I det senare fallet vinner förrättningen i övrigt

laga kraft, ett förhållande som återspeglas i utformningen av 12, 13

och 17 §§ i departeinentsförslaget. Det får ankomma på ägodelningsdomaren

att vid behov meddela bevis om vunnen laga kraft och därvid bedöma omfattningen

av densamma.

Fullföljes fråga om vem som skall i äganderättsförteckning upptagas såsom

ägare till viss egendom, kommer fullföljdsprocessen att till sin egentliga

innebörd framstå som en äganderättstvist. Det vore mindre väl förenligt

med eljest gällande processuella grundsatser, om parterna efter besvärens

avgörande skulle vara oförhindrade att ånyo tvista om äganderätten.

Såsom kammarkollegiet föreslagit bör därför stadgas att besvären skall anses

innefatta yrkande om bättre rätt till egendomen. På så sätt kommer

målet att utmynna i ett för parterna rättskraftigt avgörande i fråga om själva

äganderätten. Vid bifall till besvären skall givetvis också meddelas vederbörlig

föreskrift för förrättningsmannen att ändra äganderättsförteckningen

i enlighet med utslaget.

I detta sammanhang har också framförts tanken att yppade tvister skulle

redan under förrättningens gång av förrättningsmannen underställas ägodelningsrättens

prövning. En sådan anordning skulle dock enligt min mening

medföra alltför påtagliga risker för onödigt uppehållande av förrättningen.

Ej heller kan jag biträda tanken att förrättningsmannen skulle få möjlighet

att avgöra tvister genom särskilda beslut under förrättningens gång.

Handläggningen skulle härigenom kunna förryckas och ett enhetligt bedömande

försvåras.

Besvärstidens längd synes mig böra anknytas till vad i allmänhet gäller

enligt jorddelningslagen och således bestämmas till 30 dagar från det förrättningen

avslutades. I överensstämmelse med jorddelningslagen bör beträffande

under äganderättsutredning meddelat beslut, varigenom jäv mot

förrättningsmannen ogillats, gälla att besvärstiden skall räknas från det

beslutet avkunnades, att besvär skall prövas av ägodelningsdomaren i stället

för ägodelningsrätten samt att klagan inte får föras över ägodelningsdomarens

beslut. Jag finner inte anledning att, på sätt lantmäteristyrelsen

föreslagit, ålägga inskrivningsdomaren att göra anteckning om att förrättning

blivit slutligen gällande. Erforderliga föreskrifter om expediering av

handlingar och karta torde lämpligen få utfärdas i administrativ ordning.

Lagrådet

I anslutning till andra stycket må nämnas att, därest tidigare väckts talan

om bättre ratt till den med besvären avsedda egendomen och denna talan

icke blivit slutligt prövad, besvärsmålet bör vila i avvaktan på lagakraftägande

dom i det förut instämda målet.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962

12 §.

Departementschefen

Frågan om äganderättsutrednings fastighetsbildande verkan har behandlats

i den allmänna motiveringen. Här må ytterligare framhållas, att sådan

verkan inte kan inträda i den mån de äganderättsliga enheterna sammanfaller

med eller innesluter befintliga registerfastigheter. Men där gränsen

för en dylik enhet skär igenom en registerfastighet eller samfälld mark,

kommer denna att efter förrättningen anses lagligen delad. För att ernå klar

anslutning till åtskilliga bestämmelser i bland annat jorddelningslagen har

detta förhållande i lagtexten uttryckts så, att delningen skall anses verkställd

genom lagligen gällande lantmäteriförrättning. Den av lantmäteristyrelsen

åsyftade anslutningen till 1 kap. 20 § jorddelningslagen har fått komma

till direkt uttryck i lagtexten. Syftet med 8 § andra stycket i styrelsens

förslag torde vara tillgodosett därmed, att äganderättsutredningen förklaras

inte skola medföra inskränkning i rätten att erhålla laga skifte.

Genom 12 § legaliseras inte blott sämjedelningar i inskränkt bemärkelse

och delningar genom arealöverlåtelser utan även liknande åtgärder, till

exempel sämjeägoutbyten. Undantagsvis torde kunna förekomma att en privat

fastighetsdelning framträder endast däri, att områden av en och samma

ägolott är inteckningsbelastade på olika sätt. Även sådan delning legaliseras

genom 12 §.

I tidigare sammanhang har jag berört förekomsten av så kallade heterogena

andelsinnehav. Därmed åsyftas fall där samägd fastighet innehaves

med olika andelstal i olika ägoområden. Det kan måhända göras gällande att

i dylikt fall fastigheten är sämjevis delad, så att varje ägoområde utgör en

äganderättslig enhet. Ett sådant betraktelsesätt torde dock vara helt främmande

för andelsägarna själva. Det är ej heller avsett att 12 § här skall få

någon verkan.

För att motverka privat jorddelning efter det äganderättsutredning inletts

har lantmäteristyrelsen föreslagit en bestämmelse (9 §) av innebörd att

framtida sämjedelningar i viss omfattning frånkännes verkan. Emellertid

har denna dag på föredragning av chefen för justitiedepartementet till lagrådet

remitterats ett förslag till lagstiftning om generellt förbud mot sämjedelning.

Frågan behöver därför inte upptagas i förevarande lagstiftningsärende.

Lagrådet

I enlighet med vad som anförts vid 8 § hemställer lagrådet, att första stycket

får det innehållet att, om äganderättsförteckningen utvisar att delning

som i 8 § andra stycket sägs föranlett att mark enligt vad där stadgas upptagits

såsom särskild ägolott, skall, sedan äganderättsutredningen härutinnan

blivit slutligen gällande, delningen anses verkställd genom lagligen gällande

lantmäteriförrättning.

Departementschefen i anledning av lagrådets yttrande (Se vid 8 §.)

s. 33 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962

33

Utskottet

Utskottet hänvisar till sina tidigare uttalanden angående utredningens fastighetsbildande

verkan (se vid 8 §).

I bestämmelsen sägs, att delningen skall anses verkställd genom lagligen

gällande lantmäteriförrättning. Den jämställes således i fråga om verkningarna

ej med någon speciell form av sådan förrättning. I propositionen torde

ha förutsatts att härigenom huvudregeln i 37 § 2 mom. inteckningsförordningen

skall anses tillämplig i fråga om de särskilda delarnas inteckningsansvar.

13—15 §§.

Departementschefen

I likhet med lantmäteristyrelsen anser jag att lagfart skall meddelas för

de i äganderättsförteckningen upptagna personerna oberoende av ansökan

från deras sida. Beträffande dem, som redan har lagfart på sin ägolott, bör

dock inskrivningsdomaren få fria händer att bedöma om ny lagfart lämpligen

skall meddelas. I de fall, där någon sålunda skall erhålla lagfart, bör

så anses, som om denne själv gjort ansökan härom. Ansökningen bör vidare

fingeras vara gjord å andra inskrivningsdagen efter det äganderättsutredningen

blivit slutligen gällande i vad den avser vederbörande egendom. Med

hänsyn till tidsåtgången för erforderliga registreringsåtgärder synes det

nämligen inte möjligt att härvidlag välja redan den första inskrivningsdagen

efter nämnda tidpunkt.

Förutsättning för lagfart bör vara att egendomen är upptagen i fastighetsregister

som särskild fastighet. Lagfart bör dock kunna meddelas också på

kvotdel av dylik fastighet. Brister dessa förutsättningar, skall ärendet förklaras

vilande i avbidan på hindrets undanröjande. Beträffande arealfång,

som avses i 12 § och skett efter den 30 juni 1962, innebär detta att lagfart

kan meddelas först efter avstyckning. Där enligt vad nu sagts lagfart inte

kan meddelas på del av fastighet, bör i överensstämmelse med grunderna

för 6 § 3 mom. lagfartsförordningen motsvarande gälla i fråga om återstoden

av fastigheten.

Vilandeförklaring bör även ske i fall då den i äganderättsförteckningen

angivne ägarens rätt till egendomen finnes vara tvistig och detta beror på

någondera av följande omständigheter. Den ena är att sådan anteckning

om instämt anspråk på egendomen, som skall ske enligt 13 § lagfartsförordningen,

förekommer på samma inskrivningsdag eller redan tidigare förekommer

i fastighetsboken. Den andra omständigheten är att någon annan

person förvärvat egendomen efter det äganderättsutredningen avslutades

och sökt lagfart senast den nu aktuella inskrivningsdagen. Givetvis kan här

den i äganderättsförteckningen angivne ägarens rätt inte anses tvistig, om

han själv är fångesman. I dylikt fall skall alltså lagfart meddelas såväl för

honom som för förvärvaren.

Med den nu förordade uppläggningen av lagfartsförfarandet torde inte

erfordras någon bestämmelse motsvarande den som lantmäteristyrelsen efter

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962

mönster av 8 § första stycket i 1932 års särskilda lagfartslag upptagit i 21

§ första stycket av sitt lagförslag. I andra stycket av samma paragraf har

lantmäteristyrelsen med 8 § andra stycket i 1932 års lag som förebild upptagit

en bestämmelse av innebörd att, sedan någon på grund av äganderättsförteckning

erhållit lagfart å fastighet som förut var lagfaren för annan,

äldre inteckningar i fastigheten skall vara ogiltiga. Med hänsyn till inteckningshavarnas

rättssäkerhet bör enligt min mening någon sådan bestämmelse

inte inflyta i lagen. Det får i stället i varje särskilt fall ankomma på

förhandlingar mellan de berörda intressenterna hur man skall förfara med

sådana inteckningar. I sista hand får den i äganderättsförteckningen angivne

ägaren söka genom klandertalan vinna att inteckningarna blir ogiltiga

enligt 60 § inteckningsförordningen.

Såsom jag tidigare framhållit bör vid äganderättsutredning sakägarna i

avsevärd mån befrias från förrättningskostnaderna. Detta motiveras av

verksamhetens betydelse för det allmänna liksom av den omständigheten

att förrättningen igångsättes på allmänt initiativ. För resultatet är det också

avgörande att sakägarna visar beredvillighet att medverka. I fråga om lagfartskostnaderna

tillkommer synpunkten att lagfart här meddelas oberoende

av vederbörandes önskan. Då härjämte förfarandet medför betydande

arbetsbelastning för inskrivningsdomaren, synes det allmänna böra avstå

från lösen- och stämpelavgifter, som kan verka betungande eller irriterande

för sakägarna samt vålla inskrivningsdomaren extra besvär med debitering

och uppbörd. Sådana avgiftsbelagda bevis om beslut i lagfartsärende,

som inskrivningsdomare skall utfärda enligt 11 § lagfartsförordningen och

9 § lagen med särskilda bestämmelser om handläggning av inskrivningsärenden,

synes därför inte böra förekomma i lagfartsärenden av förevarande

slag. Skulle någon sakägare önska bevis om sin lagfart, kan han lika väl

lösa ett äganderättsbevis. Beträffande lagfartsstämpeln må även framhållas

att denna till sin natur är en omsättningsskatt. Det vore därför knappast

rimligt att fordra stämpelavgift i alla de fall där lagfarten kommer att avse

gamla fastighetsinnehav. Även beträffande övriga fall synes för närvarande

övervägande skäl tala för att stämpelavgift inte uttages. Jag förordar således

att vid lagfart på grund av äganderättsutredning åtminstone tills vidare

inte skall utgå stämpelavgift. Frågan torde emellertid få upptagas till förnyad

prövning i samband med att slutlig ställning tages till den revision av

stämpelförfattningarna, som föreslagits i betänkandet »Stämpel- och expeditionsavgifter»

(SOU 1961:37). Eftersom 1933 års särskilda stämpelförordning

är avsedd att upphävas genom förevarande lag och då eljest gällande

stämpelbestämmelser inte innehåller någon grund för uttagande av lagfartsstämpel

i samband med äganderättsutredning, behöver den nu förordade

stämpelfriheten inte komma till uttryck i författningsväg.

Utskottet

I propositionen har — med avvikelse från lantmäteristyrelsens förslag,

som efter mönster av lagen med särskilda bestämmelser om lagfart inom

vissa delar av Kopparbergs län föreskrivit meddelande av nya lagfarter

s. 35 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962

35

oavsett äldre lagfartsförhållanden — föreslagits att åt inskrivningsdomaren

skall överlämnas att avgöra, huruvida lagfart skall meddelas då tidigare lagfart

på samma egendom föreligger. Skälen för denna avvikelse har ej angivits.

Utskottet finner vissa nackdelar förenade med den i propositionen

föreslagna ordningen i förhållande till den av lantmäteristyrelsen förordade.

Bl. a. synes förfarandet förlora i enkelhet och säkerhet från såväl inskrivningsdomarens

som sakägarnas synpunkter. Utskottet anser sig emellertid

böra biträda propositionens förslag, därvid utskottet dock vill påpeka följande.

Såvitt framgår av propositionen skall ansökan om lagfart ej anses föreligga,

då ny lagfart ej befinnes erforderlig. Besvärsmöjligheten för sakägare,

som är missnöjd med att ej ha erhållit lagfart på grund av äganderättsförteckningen,

synes därför oklar. Anledning till missnöje kan vara att

sakägare ej anser den i förteckningen för honom upptagna egendomen vara

densamma som omfattas av för honom tidigare meddelad lagfart. Med hänsyn

bi. a. till det anförda bör ny lagfart anses obehövlig endast då ägoinnehav

enligt förteckningen är uppenbart identiskt med egendom, varå ägaren tidigare

erhållit lagfart.

Uppläggningen av lagfartsförfarandet har även i ett annat hänseende särskilt

tilldragit sig utskottets uppmärksamhet. Utskottet håller för troligt att

vederbörliga registreringsåtgärder i anledning av förrättningar enligt den nya

lagen i mycket ringa utsträckning kommer att företagas i sådan tid att resultatet

därav kan föreligga redan å den inskrivningsdag, då enligt 13 § sista

stycket lagfart skall anses sökt. Följden härav måste på grund av bestämmelserna

i 14 § bli ett stort antal vilande lagfartsärenden. Då, enligt propositionen,

sakägarna själva skall fingeras ha gjort ansökan i fall då ny lagfart

befunnits erforderlig, måste, såvitt utskottet kan bedöma, initiativet till fullföljd

av lagfartsärendena, sedan registreringen genomförts, komma från sakägarna

själva. Detta synes från arbetsteknisk synpunkt och med hänsyn

till önskvärdheten av att förrättningarna så långt möjligt skall resultera i

lagfarter för sakägarna vara en mindre lycklig konsekvens av förslagets utformning.

Till motverkande av de således befarade olägenheterna vill utskottet

förorda att förrättningsmannen, därest så låter sig göra, verkar för

att vilande lagfartsärenden i fall Som de nämnda vederbörligen fullföljes. I

allt fall bör förrättningsmannen under den pågående förrättningen för sakägarna

klargöra bestämmelsernas närmare innebörd i förevarande avseende

och framhålla vikten av sakägarnas medverkan för uppnående av det önskade

syftet med förrättningen.

16—18 §§.

Departementschefen

Av skäl som lantmäteristyrelsen anfört bör äganderättsutredning leda till

sammanläggning av fastigheter i den mån därigenom vinnes en lämpligare

fastighetsindelning. Eftersom enligt departementsförslaget lagfartsfrågan

skall behandlas kort efter det äganderättsutredningen blivit slutligen gällan
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962

de, saknas anledning att, på sätt lantmäteristyrelsen föreslagit, i sarnmanläggningsärendet

efterge kravet på lagfart. Enligt min mening finns inte

heller anledning att avvika från den enligt såväl dalalagen som 1943 års lag

gällande ordning, enligt vilken prövningen av sammanläggningsärende alltid

skall hänskjutas till ägodelningsrätten. Enär enligt jorddelningslagen

sakägarna skall kallas till rättens sammanträde, erfordras inte den av lantmäteristyrelsen

föreslagna bestämmelsen om skyldighet att underrätta sakägarna

om sådant förslag till sammanläggning, som avges efter förrättningens

avslutande. I övrigt överensstämmer förevarande paragrafer till sitt sakliga

innehåll i allt väsentligt med lantmäteristyrelsens förslag.

Det må framhållas att, enligt 18 § andra stycket, sammanläggningslagen

blir tillämplig även på fastigheter som eljest lyder under lagen om fastighetsbildning

i stad.

Lagrådet

Lagrådet har beträffande 18 § föreslagit en jämkning av formell art i det

ursprungliga departementsförslaget. Jämkningen har vidtagits.

19 §.

Departementschefen

Det bör få ankomma på Kungl. Maj :ts bemyndigande i vad mån lantmäteristyrelsen

skall äga utfärda tillämpningsförskrifter.

Övergångsbestämmelserna

Departementschefen

Den nya lagen bör träda i kraft den 1 juli 1962. Såsom lantmäteristyrelsen

föreslagit bör genom lagen upphävas dels 6 § dalalagen dels 1932 års särskilda

lagfartslag och dels 1943 års lag. Härjämte bör genom lagen upphävas

1933 års särskilda stämpelförordning. De äldre bestämmelserna bör dock

alltjämt äga tillämpning beträffande förrättning, som påbörjats för den 1

juli 1962, samt beträffande lagfart på grund av sådan förrättning och stämpelavgift

i samband med ansökan om dylik lagfart. Härifrån bör likväl göras

det undantaget att, i den mån Kungl. Maj :t efter det delägarna vid lantmäteri

sammanträde blivit hörda så förordnar, den nya lagen skall tillämpas

även i nyssnämnda hänseenden. Det kan sålunda visa sig lämpligt att för

avhjälpande av lagfartsbrister inom område, som är föremål för laga skifte

enligt dalalagen, tillämpa den nya lagen i stället för 1932 års lag. För att

inte delningsgrunden skall rubbas under pågående skifte, bör Kungl. Maj :t

i dylikt fall kunna förordna om sådan inskränkt tillämpning av den nya

lagen att sämjedelningar inte legaliseras. Sämjelotterna får då redovisas och

lagfaras som kvotdelar av fastighet.

Utskottet

Förslagets innebörd är ej helt klar, såvitt avser förfarandet då påbörjad

förrättning enligt äldre bestämmelser skall avlösas av förrättning enligt den

s. 37 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962

37

nya lagen. Förfarandet vid äganderättsutredning enligt de äldre bestämmelserna

är sådant att materialet från en påbörjad dylik utredning i mycket

stor utsträckning torde kunna användas vid och förenkla en förrättning enligt

de nya bestämmelserna. Det torde därför ej behöva innebära en alltför

stor omgång att, även på ett sent stadium av en äldre förrättning, övergå

till och helt tillämpa de nya bestämmelserna och därmed, då den påbörjade

förrättningen företagits enligt dalalagen, vinna att lagfartsfrågorna kan lösas

utan avbidan på skiftets fastställande. Det framgår ej av propositionen,

huruvida med förslaget avses att, genom förordnande enligt övergångsbestämmelserna,

tillämpandet av den nya lagen skall kunna inskränkas även

i annat hänseende än i fråga om legalisering av sämjedelningar. Utskottet

förutsätter emellertid att lagfartsförfarande enligt den nya lagen ej skall

kunna tillämpas med mindre kungörande om förrättningen ägt rum enligt

5 § samt med stöd av äldre bestämmelser företagen äganderättsutredning

bringats i överensstämmelse med de nya reglerna i de avseenden olikheter i

förfarandet har rättslig betydelse.

IV. Fråga om vissa ändringar i den för Kopparbergs län gällande

särlagstiftningen på fastighetsrättens område

I två likalydande motioner till 1961 års riksdag, nämligen I: 514 av

herr Ewerlöf m. fl. och II: 606 av herr Turesson och herr Persson i Tandö,

hemställdes att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t hemställa om förslag

till vissa ändringar i den för Kopparbergs län gällande särlagstiftningen

på fastighetsrättens område. Ändringar borde enligt motionärerna ske i

två skilda hänseenden. För det första borde vissa med beslut om sammanläggning

under laga skifte enligt dalalagen förenade nackdelar i form av

lagfarts- och inteckningshinder, försäljningssvårigheter m. m. undanröjas.

För det andra borde eftergift från de i sammanläggningslagens 3, 6

och 7 §§ stadgade villkoren göras fullständig vid alla sammanläggningar

enligt dalalagen och 1943 års lag med särskilda bestämmelser om äganderättsutredning

och sammanläggning av fastigheter inom vissa byar i Kopparbergs

län.

Motionerna behandlades av tredje lagutskottet som däröver avgav utlåtande

nr 26 år 1961. I det följande redovisas i sammandrag utskottets uttalanden

och ställningstagande till motionerna. Vad angår utlåtandets innehåll i

övrigt får utskottet hänvisa till detsamma.

Angående det i motionerna i första hand upptagna spörsmålet fann utskottet

det angeläget att de påtalade olägenheterna så snart som möjligt undanröjdes.

Utskottet uttalade att, även om en lagstiftning i huvudsaklig

överensstämmelse med det av lantmäteristyrelsen framlagda förslaget till

lag om äganderättsutredning och lagfart i vissa fall i Kopparbergs län skulle

genomföras, behovet av ändringar i förevarande avseende i den nu gällande

lagstiftningen skulle kvarstå. Erforderlig utredning för ett bedöman
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962

de av den föreliggande frågan borde, enligt utskottet, ske i samband med

det fortsatta arbetet på den föreslagna lagstiftningen och, om riksdagen förelädes

ett förslag till lag om äganderättsutredning och lagfart, borde resultatet

av utredningen framläggas i samband därmed.

Beträffande övriga i motionerna upptagna frågor yttrade sig utskottet till

en början om tillämpligheten av det i 3 § sammanläggningslagen uppställda

registreringskravet vid sammanläggningar enligt dalalagen. Utskottet konstaterade

att enighet råder om att lagtexten ej utgör ett klart uttryck för vad

som allmänt anses böra gälla i detta hänseende och ansåg detta förhållande

utgöra tillräcklig anledning att närmare utreda och överväga behovet av

en lagändring. Huruvida detta borde ske inom fastighetsbildningskommittén

eller i annan ordning fann utskottet böra ankomma på Kungl. Maj :t att

bedöma. Även denna fråga ansåg utskottet böra lösas snart. I fråga om förrättningar

enligt 1943 års lag förelåg enligt utskottets mening ej skäl att

vid sammanläggning efterge de i 6 och 7 §§ sammanläggningslagen uppställda

villkoren. Vad avsåg registreringsvillkoret syntes enligt vad utskottet

inhämtat praxis utvisa visst behov av att kunna efterge detta krav åtminstone

i den utsträckning som gäller vid laga skifte enligt jorddelningslagen.

Huruvida behovet motiverar en lagändring fann utskottet lämpligen

kunna övervägas i samband med de överväganden utskottet ansett böra äga

rum beträffande registreringskravets tillämpning vid sammanläggningar enligt

dalalagen.

Utskottet hemställde att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t giva

Kungl. Maj :t till känna vad utskottet anfört i anledning av motionerna.

Denna hemställan bifölls av riksdagen.

Departementschefen

I tredje lagutskottets inledningsvis omnämnda utlåtande nr 26 vid 1961

års riksdag behandlas tvenne spörsmål av intresse i förevarande sammanhang.

Det första av dessa rör vissa olägenheter som ansetts kunna följa av

beslut om sammanläggning under laga skifte enligt dalalagen. I den mån

olägenheter av åsyftat slag förekommer beror de ytterst på att skiftesdelägarna

enligt gällande bestämmelser inte kan erhålla lagfart förrän efter

skiftets fastställande. Olägenheterna synes följaktligen —^ oavsett huru långt

skiftet framskridit — kunna undanröjas med hjälp av den nya lagen, om

denna får jämlikt övergångsbestämmelserna träda i stället för 1932 års

särskilda lagfartslag.

Det andra av lagutskottet behandlade spörsmålet rör innebörden av gällande

villkor för sammanläggning enligt dalalagen och 1943 års lag. Härom

torde jag få anföra följande.

För säkerställande av ett gott skiftesresultat är det i de bygder varom här

är fråga av vikt att sammanläggning sker i så stor utsträckning som möjligt.

Sammanläggning bör därför kunna avse alla förekommande typer av

jordinnehav, det vill säga hela fastigheter och andelar av fastigheter oavsett

om fastigheterna införts i jordregistret eller icke, icke utbrutna areal
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1952

39

fång och så kallade heterogena andelsinnehav ävensom andelar i sådan egendom.

I syfte att öka möjligheterna att genomföra sammanläggningar har

också i dalalagen (7 och 8 §§) upptagits bestämmelser vilka i väsentliga

hänseenden avviker från eljest gällande regler om sammanläggning. Sistnämnda

bestämmelser inbegriper icke något uttryckligt stadgande om eftergift

från 3 § sammanläggningslagen — det vill säga vad som allmänt brukar

benämnas registreringskravet — oaktat dylik eftergift framstår såsom

nödvändig för de sammanläggningar varom här är fråga.

Förarbetena till dalalagen och 1943 års lag utvisar, att lagstiftaren trots

avsaknaden av uttrycklig undantagsbestämmelse avsett att sammanläggningar

av nyss angivet slag skall kunna genomföras (SOU 1931: 19 s. 208 och

186—187 samt prop. 1943: 152 s. 29—30 och 35). Av den vid utskottsbehandlingen

i riksdagen förebragta utredningen framgår också att de formella bestämmelserna

om sammanläggning vid hittills genomförda laga skiften ej

ansetts utgöra hinder för sådana sammanläggningar.

I och för sig må det medges, att införandet av en uttrycklig undantagsregel

— såsom motionärerna åsyftat — varit på sin plats. Vissa omständigheter

talar emellertid för att en lagändring nu icke bör verkställas. Därvid är

främst att beakta konsekvenserna av att det nu framlagda förslaget till lag

om äganderättsutredning med mera genomföres. Efter ikraftträdandet av

sistnämnda lag kan det antagas att laga skifte enligt dalalagen i regel icke

kommer att avse annan mark än sådan som redan varit föremål för förrättning

enligt den nya lagen. Detta innebär att registreringskravet icke kommer

att spela någon roll vid laga skiftet. Den nya lagstiftningen innebär ju nämligen

enligt förslaget, såsom redan framgått, i princip en legalisering av alla

vid förrättningen föreliggande icke legala delningar som skett före ikraftträdandet

av lagen. Slutresultatet kommer därför att i stort sett innebära överensstämmelse

mellan jordens indelning i äganderättsligt hänseende och dess

indelning i fastigheter. Om laga skifte enligt dalalagen icke föregås av förrättning

för äganderättsutredning, skulle visserligen kunna föreligga ett behov

av att kunna efterge registreringskravet, men detta fall måste bedömas

såsom så osannolikt att hänsyn knappast behöver tagas till detsamma. Den

nya lagstiftningen om äganderättsutredning torde alltså — såvitt nu kan bedömas

— göra den här behandlade frågan i stort sett inaktuell. Med hänsyn

härtill och då trots den formella motsättningen i lagstiftningen den

praktiska tillämpningen icke vållat några svårigheter, synes den eljest erforderliga

kompletteringen av dalalagen kunna underlåtas.

Utskottet

Beträffande det av departementschefen först berörda spörsmålet erbjuder,

som anförts, övergångsbestämmelserna till den nya lagen möjlighet till

avhjälpande av de i utskottets omnämnda utlåtande berörda olägenheterna.

Dessa måste emellertid komina att kvarstå i den mån den nya lagen ej göres

tillämplig å påbörjade skiften enligt dalalagen. Som bl. a. framgår av ett i

propositionen i annat sammanhang återgivet uttalande av överlantmätaren

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962

i Kopparbergs län pågår där för närvarande ett flertal laga skiften. Utskottet

utgår från att delägarna vid sådant skifte kommer att höras om sin inställning

till frågan om tillämpning av den nya lagstiftningen på förrättningen.

Det kan förutsättas att behörig hänsyn kommer att tas till delägarnas

önskemål och att de nackdelar, som enligt utskottets tidigare uttalade

mening är förenade med det äldre förfarandet, beaktas vid övervägande av,

huruvida förordnande enligt andra stycket i övergångsbestämmelserna skall

meddelas i dylika fall. Med hänsyn till det anförda kan medgivas att problemet

genom den nya lagstiftningen synes få avsevärt mindre räckvidd än

tidigare.

Även frågan om behov föreligger av lagändring angående eftergift av

registreringskravet vid sammanläggningar enligt dalalagen har för kommande

skiften förlorat i betydelse samt är beträffande redan påbörjade

skiften avhängig av i vad mån den nya lagstiftningen göres tillämplig å

dessa. Då det kan antagas att några av de skiften som påbörjats enligt

äldre bestämmelser nu fortskridit så långt att fråga om tillämpning av den

nya lagen ej blir aktuell och då i dessa fall behandlingen av sammanläggningsfrågorna

torde förestå, synes förevarande spörsmål alltjämt — ehuru

i betydligt mindre mån än tidigare — ha viss betydelse.

Något övervägande i den av utskottet i det tidigare utlåtandet tillika behandlade

frågan om registreringskravet såsom villkor vid sammanläggning

enligt 1943 års lag har ej redovisats i propositionen. I denna del har emellertid

utskottet anledning antaga att problemet genom den nya lagstiftningen

förlorat sin aktualitet.

Utskottets motivering; sammanfattning

Utskottet har ovan (s. 9—10, 11—12, 14—16, 19, 20, 25—26, 28—30, 32,

34—35, 36—37 och 39—40) under olika avsnitt redovisat sin uppfattning

om skilda delar av propositionen. Utskottets ställningstagande till motionen

II: 872 redovisas i samband med den närmare behandlingen av 10 § under

avd. IV. (s. 28—30).

I motionen 11:869 har enligt utskottets mening ej anförts någon omständighet

av beskaffenhet att böra föranleda avslag på propositionen.

Med hänvisning till vad utskottet således anfört och då utskottets granskning

av propositionen i ej särskilt berörda delar ej givit anledning till annat

ställningstagande, tillstyrker utskottet bifall till propositionen.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer,

A. att riksdagen — med bifall till propositionen och med

avslag å motionen II: 869 — måtte för sin del antaga det

genom propositionen framlagda lagförslaget;

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962

B. att motionen 11:872 icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd; samt

C. att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte såsom

sin mening giva till känna vad utskottet anfört angående

rätt för sakägare vid förrättning enligt de föreslagna bestämmelserna

att erhålla sådant statsbidrag som avses i

kungörelsen den 22 juni 1950 (nr 381) angående statsbidrag

till kostnaderna för vissa lantmäteriförrättningar m. m.

Stockholm den 24 maj 1962

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Göran Karlsson, Kristiansson,

Georg Carlsson, Alexanderson, Herbert Larsson, Paul Jansson och Schött;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp*, fru Torbrink,

herrar Jansson i Benestad, Persson i Tandö, Hamrin i Kalmar, Tobé och

Turesson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Alexanderson och Turesson.

Stockholm 1962. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 620759

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.