Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om tidpunkten för utbetalande av ersättning vid expropriation av vägmark. Tredje lagutskottet har till behandling förehaft en i riksdagens andra kammare väckt och till lagutskott hänvisad motion, nr 222, av herrar Gustavsson i Alvesta och Eriksson i Bäckmora.

1962-10-30 · 18 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 17 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1962:37, Utlåtande i anledning av väckt motion om tidpunkten för utbetalande av ersättning vid expropriation av vägmark. Tredje lagutskottet har till behandling förehaft en i riksdagens andra kammare väckt och till lagutskott hänvisad motion, nr 222, av herrar Gustavsson i Alvesta och Eriksson i Bäckmora.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande, nr 37 år 1962

1

Nr 37

Utlåtande i anledning av väckt motion om tidpunkten för utbetalande

av ersättning vid expropriation av vägmark.

Tredje lagutskottet har till behandling förehaft en i riksdagens andra

kammare väckt och till lagutskott hänvisad motion, nr 222, av herrar Gustavsson

i Alvesta och Eriksson i Bäckmora.

I motionen anföres:

Enligt gällande väglag har väghållare rätt att taga för vägändamål erforderlig

mark i anspråk så snart vägrätt härför erhållits. Någon skyldighet

att, innan mark tagits i anspråk, hos KB nedsätta eller till markägare utbetala

ersättning för vägrätten föreligger icke. I de fall kronan är väghållare,

sker dock vanligen i nära samband med marktillträdet utbetalning a

conto av den ersättning, som vederbörande vägförvaltning beräknat i varje

särskilt fall. Som främsta motivering för a conto-ersättning har kungl. vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen anfört, att kronan därigenom vill undvika ränteförluster.

Väghållaren skall nämligen enligt väglagen betala 6 % årlig

ränta på ej gulden ersättning.

I övriga markupplåtelser under tvång med stöd av t. ex. expropriationslagen

och vattenlagen skall, innan mark och tillstånd tages i anspråk, ersättning

gäldas. I och med att skyldighet att utge ersättning, innan vägmark

tages i anspråk med vägrätt, icke föreligger, förekommer en del fall,

där markägare får vänta på ersättning under så lång tid efter ianspråktagandet

av marken, att han därmed vållas obehag. Frågan har i denna del

ytterligare aktualiserats genom att väghållare i vissa fall — särskilt i fråga

om motorvägar — föredrager äganderätt till vägmärken i stället för vägrätt.

Väghållaren begär därvid tillstånd av Konungen att expropriera marken

med äganderätt. I dylika fall anser sig kronan icke ha möjlighet att vare

sig genom nedsättning hos KB eller direkt till vederbörande sakägare utgiva

likvid för mark och intrång, förrän slutligt avtal eller lagakraftvunnen

dom föreligger. Eftersom det vanligen tar flera år att genomföra en expropriation,

medför detta lång väntetid för sakägarna, vilket t. ex. vid behov

av likvida medel och vid äganderättsöverlåtelser o. d. kan vålla avsevärda

olägenheter.

Det måste anses otillfredsställande att utbetalning icke skall ske i de fall

väghållaren t. o. m. enbart överväger huruvida ansökan om expropriation

skall ske eller icke av mark, som redan tagits i anspråk med stöd av väglagen.

Av de ärenden av här berört slag som varit föremål för domstols prövning

på skilda platser i landet har framkommit alt det föreligger viss skiljaktig

tolkning av möjligheterna för en väghållare att utge ersättning i de fall

icke lagakraftvunnen dom eller slutligt avtal föreligger. Det synes därför

vara angeläget, att en lagändring — därest en sådan erfordras — snarast

1—4018 62 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 3 avd. Nr 37

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 dr 1962

kommer till stånd, så att här ovan relaterade dröjsmål och olägenheter undvikes,

icke minst med tanke på att den enskildes rätt icke skall trädas för

när. En sakägare bör sålunda ej få en försämrad rättsställning till följd av

under senare år från väghållarens sida ändrad inställning, vilken uppenbarligen

icke kan ha förutsetts av lagstiftarna.

Med stöd av vad sålunda anförts, hemställer motionärerna »att riksdagen

för sin del måtte besluta, att väghållare i de fall, då mark tas i anspråk

genom expropriation, må äga rätt alt utge ersättning innan slutligt avtal

kommit till stånd eller lagakraftvunnen dom föreligger».

Motionärerna har vidare hemställt att vederbörande utskott måtte utarbeta

förslag till den lagändring, som må vara erforderlig för uppnående

av det med motionen avsedda syftet.

Över motionen har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver

inhämtat utlåtanden från hovrätten för Västra Sverige, väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen samt länsstyrelserna i Hallands ävensom i Göteborgs

och Bohus län. Vardera länsstyrelsen har bifogat utlåtande av vägförvaltningen

i länet. Länsstyrelsen i Hallands län har därjämte åberopat

yttrande av vederbörande överlantmätare. — På begäran av utskottet har

yttranden jämväl avgivits av Föreningen Sveriges häradshövdingar, Sveriges

advokatsamfund och Riksförbundet Landsbygdens folk.

Gällande rätt m.m.

Mark, som är erforderlig för allmän väg, kan åtkommas tvångsvis antingen

genom expropriation enligt lagen den 12 maj 1917 om expropriation

eller genom ianspråktagande med vågrätt enligt lagen den 30 juni 1943 om

allmänna vägar.

Genom expropriation kan marken åtkommas med ägande-, nyttjandeeller

servitutsrätt.

Vägrätt medför att marken får nyttjas för vägen utan hinder av den rätt

annan må äga i avseende å fastigheten. Den gäller utan annan tidsgräns

än att rätten upphör, om vägen indrages. Vågrättens syfte är att på ett enklare

sätt och i högre grad än genom ett avtal om nyttjanderätt trygga nyttjanderätten

till vägmark utan att det omständliga expropriationsförfarandet

skall behöva tillgripas1.

Expropriation

Förfarandet vid expropriation kan sägas omfatta tre etapper. I den

första fastställes rätten till expropriation och expropriationens omfattning.

Avgörandet i dessa hänseenden tillkommer Kungl. Maj:t i statsrådet. Den

andra etappen äger rum i expropriationsdomstol och avser bestämmandet

av expropriationsersättningen. I den tredje etappen erlägges ersättningen

1 A. Bexelius—V. Körlof: Väglagarna (1958 års uppl.) s. 51.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1962 3

genom nedsättning hos länsstyrelsen, som därefter fördelar beloppet. Först

härefter är expropriationen fullbordad (49 § första stycket expropriationslagen).

I expropriutionstillstund skall Kungl. Maj:t ulsätta den tid, inom vilken

ilen som erhållit expropriationsrätt skall fullfölja frågan genom stämningsanökan

till domstol, vid äventyr att hans rätt upphör (5 § sista stycket).

Lagen innehåller ingen bestämmelse, som begränsar fristens längd. Enligt

praxis har hinder ej ansetts möta mot att fristen förlänges genom nytt beslut

av Kungl. Maj :t.

Rättegången i expropriationsmål gestaltar sig i stort sett som i ett vanligt

tvistemål (13 §). — Enligt huvudregeln har exproprianden att stå både

sina och motpartens expropriationskostnader (67 §).

För fastighet (liksom för fastighetsdel och särskild rätt till fastighet)1, som

exproprieras, skall gäldas ersättning (7—11 §§). Utgångspunkt vid värderingen

skall enligt förarbetena vara att fastighetsägarens ekonomiska ställning

som helhet lämnas orubbad2. Beträffande frågan, till vilken tidpunkt

värderingen skall hänföra sig, hänvisas till detta utskotts utlåtande nr 16/

1958 s. 2 ff.

Expropriationssökanden (exproprianden) är enligt huvudregeln berättigad

att taga marken i anspråk först sedan expropriationen fullbordats

d. v. s. ersättningen nedsatts (49 § första stycket). Om det är av synnerlig

vikt för exproprianden att dessförinnan taga fastigheten i besittning, kan

domstolen förordna därom — s. k. förhandstillträde —, sedan stämning

i målet utfärdats (37 §). Som villkor för tillträdet skall därvid föreskrivas

alt exproprianden hos länsstyrelsen ställer pant eller borgen för expropriationsersättningen

jämte sex procent ränta från tillträdesdagen. På yrkande

av fastighetens ägare (expropriaten) skall enligt 38 § domstolen, om det

inte är uppenbart att ersättningen blir obetydlig, vidare föreskriva att exproprianden

hos länsstyrelsen skall nedsätta det belopp, som domstolen bestämmer.

Detta belopp får inte sättas lägre än till tre fjärdedelar av den

summa, vartill expropriationsersättningen förberedelsevis uppskattas av

domstolen. Beloppet får inte heller sättas lägre än vad exproprianden medgivit

eller enligt dom i målet, vilken vunnit laga kraft mot honom, fastställts.

Själva expropriationsersättningen får sedan inte bestämmas till lägre belopp

än det nedsatta (32 § första stycket). Här må anmärkas att det i praktiken

torde vara vanligt att expropriaten frivilligt medgiver förhandstillträde. Därvid

blir förfarande jämlikt 37 § självfallet inte erforderligt. Av ordalydelsen

i 38 § synes följa att, sedan väl tillträde skett, icke enligt det ifrågavarande

lagrummet nedsättning kan föreskrivas eller belopp av länsstyrelsen mottagas

för nedsättning.

1 I fortsättningen talas bara om fastighet (fastighetsägare) även om jämväl fastighetsdel eller

särskild rätt till fastighet (ägare eller innehavare av sådan) åsyftas.

2 NJA II 1918 s. 145 ff och 1950 s. 224 f.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1962

Expropriationsersättning skall enligt huvudregeln nedsättas inom tre månader

från det dom i målet vunnit laga kraft (48 §). Erlägges ersättningen,

sedan fastigheten tagits i besittning, skall också gäldas sex procent årlig

ränta å beloppet från tillträdesdagen (55 §).

Länsstyrelsen skall enligt vissa närmare regler utbetala expropriationsersättningen

till den, som är berättigad därtill (57 §).

Parter kan under vissa förutsättningar få expropriationsdomstolens fastställelse

på träffad överenskommelse om expropriationsersättning (59 §).

Har sådan fastställelse skett gäller därefter i tillämpliga delar bl. a. de här

refererade reglerna i 48—57 §§.

Under vissa förhållanden — bl. a. om exproprierad fastighet ej kommit

till användning för avsett ändamål eller dess användande för ändamålet

upphört och får anses uppgivet — är expropriaten berättigad att återlösa

fastigheten (68 §). Härvid får värdet inte sättas högre än till den expropriationsersättning,

som utgivits (69 §).

Väg rätt

Vägrättsinstitutet är i åtskilliga hänseenden annorlunda utformat än

expropriationsinstitutet.

Den första etappen vid expropriation kan i allmänna väglagen anses

motsvarad av upprättandet och fastställandet av arbetsplan för vägen (15 §).

Fastställelseprövningen tillkommer i princip väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

efter samråd med länsstyrelsen (14 §). Beslut om fastställelse är förfallet

om inte vägens sträckning blivit tydligt utmärkt på marken och vägarbetet

påbörjat inom fem år från utgången av det år, då beslutet vann laga kraft.

Om synnerliga skäl därtill föreligger, kan dock Kungl. Maj :t förlänga giltighetstiden,

varje gång högst tre år (15 § andra stycket).

Sedan arbetsplan fastställts genom lagakraftägande beslut, är vederbörande

fastighetsägare pliktig att upplåta för vägen erforderlig mark (18 §).

Någon motsvarighet finnes inte till expropriationslagens regler om att marken

i princip får tagas i anspråk först sedan expropriationsersättningen

nedsatts eller om att, där likväl förhandstillträde medgives av domstol,

fastighetsägaren har rätt att få tillståndet förbundet med villkor om

att visst belopp dessförinnan skall nedsättas. En annan sak är att väghållaren

för att undvika räntekostnad, ofta erlägger ersättning å conto vid markens

ianspråktagande. Frivillig sådan betalning torde underlättas av att

enligt allmänna väglagen mindre stränga föreskrifter ansetts påkallade

för tillgodoseende av borgenärernas rätt (20 §) än i expropriationslagen

(57 §). Vad som skall förstås med erforderlig mark framgår av 2 §, vari

angives att till väg hör vägbana och de områden därinvid, som stadigvarande

erfordras för vägbanans bestånd och underhåll. Väghållaren förfogar

härefter över marken med vågrätt. Sådan rätt föreligger också, då mark

tagits i anspråk för allmän väg enligt medgivande av fastighetens ägare

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1962

o

eller om enskild väg förändras till allmän (18 § andra stycket). Marken

anses tagen i anspråk, då vägens sträckning över fastigheten tydligt utmärkts

genom t. ex. renstakning och då vägarbetet påbörjats på fastigheten

(18 § tredje stycket).

Fastighetens ägare är enligt huvudregeln berättigad till ersättning för

upplåtelse av mark liksom för annat intrång, som vållas av vägens byggande

och underhåll (19 §). Vid bestämmande av ersättning för vägrätt tillämpas

i princip de grunder, som gäller vid fastställande av expropriationsersättning1.

På ersättningsbeloppet utgår sex procent årlig ränta från den dag,

då marken togs i anspråk (19 §). Nackdelen för fastighetsägaren av att

marken kan tillträdas, innan ersättning erlagts, motvägs till en del av

att han, där överenskommelse ej träffats i ersättningsfrågan, så snart

marken tagits i anspråk — däremot inte dessförinnan (SvJT 1941 rf. s. 48)

— kan instämma sin ersättningstalan till ägodelningsrätt (23 §). Väghållaren

har rätt att få ersättningsfrågan prövad så snart lagakraftägande beslut

om fastställelse å arbetsplan föreligger (23 § första stycket andra punkten).

Väghållaren är pliktig att stå såväl egna som motparts rättegångskostnader,

där inte ägodelningsrätten med hänsyn till omständigheterna finner skäligt

att förordna annorlunda (23 § andra stycket).

I fråga om förhållandet mellan ersättningsmål enligt 23 § allmänna väglagen

och en eventuell expropriation må här påpekas att det ursprungliga

förslaget till allmänna väglagen innehöll en bestämmelse (23 § i förslaget

se SOU 1943: 1 s. 15) att mål om talan angående ersättning skulle, om väghållaren

ville förvärva marken genom expropriation, på yrkande av denne

vilandeförklaras, intill dess Konungen prövat frågan om expropriationstillstånd

och det visat sig om väghållaren inom föreskriven tid fullföljt rätten

till expropriation. Om expropriationsansökan bifölls och väghållaren inom

föreskriven tid fullföljde expropriationen genom stämning till behörig domstol,

skulle det hos ägodelningsrätten anhängiggjorda målet avskrivas, såvitt

anginge huvudsaken. Vid behandlingen av förslaget i förevarande del

angav (prop. nr 223/1943 s. 226) lagrådet att bestämmelsen syntes ha till

syfte all reglera förfarandet i sådana fall, då talan om ersättning för vågrätten

anhängiggjorts vid ägodelningsrätt och väghållaren inleder expropriationsförfarande.

Motsvarande spörsmål hade enligt lagrådet uppmärksammats

vid förarbetena till den då gällande 1934 års allmänna väglag. I förarbetena

till den lagen framhölls nämligen att det vore tydligt att, om stämning

i expropriationsmålet redan utfärdats, den jämlikt vägrättslagen väckta

talan borde avvisas. Hade expropriationsfrågan inte fortskridit så långt,

att stämning utfärdats, syntes målet böra vilandeförklaras i avbidan på huruvida

expropriation komme till stånd, varvid dock vore alt märka att en

beviljad expropriationsrätt förfölle, om densamma inte fullföljdes genom

stämning inom viss utsatt tid. Fullföljdes inle expropriationen, förelåge

1 A. Bexclius—V. Körlof: Väglagarna (1958 års uppl.) s. 55.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1962

uppenbarligen intet hinder för talans prövning enligt vägrättslagen. Lagrådet

påpekade vidare att någon invändning inte gjorts mot dessa uttalanden

under den fortsatta behandlingen av lagstiftningsärendet. Med hänsyn

till vad sålunda förekommit, föreslog lagrådet att den förevarande

bestämmelsen skulle utgå. Departementschefen biträdde förslaget (prop.

s. 231). —- I sammanhanget må än vidare anmärkas att departementschefen

beträffande rättegångskostnaderna angav (prop. s. 97) att, om fastighetsägare

eller annan sakägare instämt målet till ägodelningsrätten, oaktat

han visste att väghållaren begärt eller ämnade begära expropriation, käranden

borde kunna åläggas att vidkännas kostnaderna å målet.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16/1958

I anledning av väckta motioner behandlade tredje lagutskottet i sitt av

riksdagen godkända utlåtande nr 16/1958 ett spörsmål med nära anknytning

till den nu förevarande frågan. I de då aktuella motionerna påtalades det

enligt motionärernas mening otillfredsställande förhållandet att enligt gällande

rätt expropriationsersättningen bestämdes med hänsyn till fastighetens

värde den dag, då tillträdet skedde, och i då gällande penningvärde.

Eftersom ofta avsevärd tid hunne förflyta mellan tillträdet och ersättningens

bestämmande, komme nämligen i tider av inflation fastighetsägaren att få

vidkännas förluster, medan sökanden gjorde en däremot svarande vinst. På i

huvudsak de skälen ansåg motionärerna att expropriationslagen borde ändras

på visst sätt. Genom ändringen skulle, enligt vad som angavs i motionen,

det syftet vinnas att uppskattningen av marken med utgångspunkt från

värdet vid tillträdet alltid skulle ske i ett till värderingsdagens läge omräknat

penningvärde. — Utskottet erinrade om reglerna enligt 37 och 38 §§ expropriationslagen

om förhandstillträde och möjligheten att därvid redan i

ett tidigt skede utfå en del av den blivande ersättningen. Genom att placera

denna del i värdebeständig valuta kunde fastighetsägaren enligt utskottets

mening i viss utsträckning undgå inflationsförlust. Utskottet fann

det inte opåkallat att den, som genom en frivillig förtida upplåtelse utan

särskilt vederlag eller andra förmåner lät sökanden ta erforderlig mark i

besittning, icke skulle försättas i sämre läge än den, som — kanske genom

tredska och processlystnad — tillförsäkrade sig i 38 § omförmälda förmåner.

Utskottet fann därför övervägande skäl tala för att inte de av motionärerna

påtalade spörsmålen lämnades obeaktade. Frågan om den lämpliga lösningen

av det väckta spörsmålet ansågs böra tagas under fortsatt utredning genom

Kungl. Maj:ts försorg. Utskottet utvecklade dock vissa synpunkter i detta

hänseende. Sålunda ifrågasattes bl. a. om icke det i 38 § omförmälda

förfarandet skulle kunna komma till användning även i fall av frivilligi

förtida tillträde. Ett sätt att vidga metodens användbarhet skulle vara att

låta nedsättningen omfatta något mera än de tre fjärdedelar, som lagen nu

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1962

föreskriver. Enligt utskottet torde det vidare kunna övervägas, om det

icke skulle vara ändamålsenligt att införa möjlighet för fastighetsägaren

och annan sakägare att, sedan tillträde skett, instämma expropriationssökanden

till expropriationsdomstolen för att därigenom erhålla en preliminär

värdering med åtföljande nedsättning. Utskottet hemställde att riksdagen

i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle såsom sin mening giva till känna

vad utskottet anfört. -— Detta skedde också genom riksdagens skrivelse

nr 229.

Pågående utredningar

Enligt bemyndigande den 16 december 1960 har vederbörande departementschef

tillkallat en utredning, vilken antagit benämningen expropriationsutredningen,

för att verkställa översyn av expropriationslagstiftningen.

I direktiven1 erinrades bl. a. om utskottets nyss refererade utlåtande liksom

om utskottets utlåtande nr 19/1959 med begäran om översyn av expropriationslagens

bestämmelser om rättegångskostnad. Det angavs att utredningen

borde överse expropriationsreglerna i belysning av erfarenheterna under de

år, som förflutit efter de år 1949 genomförda genomgripande förändringarna

av lagen, och därvid särskilt beakta de önskemål, som framförts av riksdagen.

— Departementschefen angav att utredningen borde vara oförhindrad

att, i den mån så befunnes lämpligt, framlägga delförslag utan avvaktan

på slutförandet av uppdraget i övrigt.

Utredningen har nyligen avgivit ett delbetänkande (SOU 1962: 24), vilket

dock icke berör här aktuella frågor.

Under år 1960 tillkallades vidare sakkunniga, som sedermera antagit benämningen

1960 års vågsakkunniga, för en översyn av väglagstiftningen. I

direktiven2 påpekas bl. a. att reglerna om vägrätt synes behöva förtydligas

på några punkter, däribland i fråga om den omfattning, i vilken mark får

tas i anspråk med sådan rätt. Det framhålles härvid att behov i vissa fall

yppats att utsträcka vägrättsupplåtelse att avse icke blott själva vägmärken

utan även ett område därintill, vilket förutses behövas framdeles för

breddning eller omläggning av vägen.

Remissyttrandena

1 samtliga yttranden, med undantag av det från häradshövdingeföreningen,

har behovet av en reform i den av motionärerna föreslagna riktningen

vitsordats och bifall till motionen tillstyrkts. Våg- och vattenbyggnadsstyrelsen

har därvid förklarat sig biträda förslaget om skyndsam lag
-

1 1961 års riksdagsberättelse s. 60 fl.

1 1961 års riksdagsberättelse s. 147 IT.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1962

ändring. RLF har angivit att lagändring är synnerligen angelägen och väl

kan genomföras utan avbidan av resultaten av den pågående allmänna översynen

av expropriationslagen.

Hovrätten för Västra Sverige anför om refombehovet:

I fråga om skyldighet att för mark som tvångsvis tages i anspråk gälda

ersätLning före tillträde föreligger, som motionärerna framhållit, en skillnad

mellan å ena sidan bestämmelserna i expropriationslagen och vattenlagen

samt å andra sidan bestämmelserna i lagen om allmänna vägar. Medan

förstnämnda lagar innehålla stadganden, som ge möjlighet för markägare

att erhålla viss ersättning innan marken tages i anspråk, upptager

lagen om allmänna vägar icke någon bestämmelse om skyldighet för väghållare

att för ianspråktagande av mark utgiva ersättning till fastighetsägare.

Å ersättning för dylik mark skall emellertid fastighets ägare erhålla

ränta efter sex procent från dagen för tillträdet. För undvikande av

ränteförluster har — som motionärerna antecknat — i de fall kronan varit

väghållare viss utbetalning ofta skett i nära samband med marktill trädet.

Med hänsyn härtill och till kronans dominerande ställning som väghållare

vill det synas som om del icke i särskilt många fall uppkommit olägenheter

för markägare genom att i berörda lag icke stadgats någon skyldighet

för väghållare att föi''e ianspråktagandet av marken erlägga någon ersättning.

Motionärerna syfta ej heller till att erhålla någon ändring av bestämmelserna

i lagen om allmänna vägar utan synas ha inriktat sig på att försöka

undanröja de olägenheter, som kunna uppkomma då väghållare, sedan

först vägrätt erhållits men av någon anledning ä contobetalning icke

skett, beslutar sig för att genom expropriation förvärva äganderätt. Väghållarna

ha nämligen i sådana fall med hänsyn till expropriationslagens bestämmelser

funnit sig icke kunna utbetala någon ersättning förrän slutligt

avtal kommit till stånd eller lagakraftvunnen dom föreligger. Ej heller ha

markägarna möjlighet att framtvinga någon betalning, eftersom förhandstillträde

i expropriationslagens mening icke skett.

Hovrätten finner det vara av värde att av motionärerna påtalade olägenheter

för markägare uppmärksammats. Hovrätten vill också nämna att hovrätten

fått sin uppmärksamhet riktad på missförhållandet genom ett av

hovrätten nyligen avgjort mål angående expropriation av mark för riksväg

2. Marken hade där under tiden juni 1955—augusti 1956 tagits i anspråk

med vägrätt utan att någon å contobetalning gjorts. I slutet av år

1957 erhöll väghållaren Kungl. Maj:ts tillstånd till expropriation av den

för vägen erforderliga marken. Sedan väghållaren därefter vid expropriationsdomstol

väckt talan om expropriation dröjde det ända till i slutet av

januari detta år innan lagakraftvunnen dom förelåg beträffande vissa ersättningsfrågor.

Markägare hade då utan att någon ersättning erhållits

fått avstå mark i mer än fem och ett halvt år. För hovrätten är vidare känt

att i två andra likartade fall inom göteborgsregionen uppkommit i det närmaste

lika långa väntetider för vissa markägare.

Genom införandet av 19 a § lagen om allmänna vägar har vid ianspråktagande

av mark för vägändamålet vidgade möjligheter erhållits till ägoutbyte.

Troligen komma dessa möjligheter att medföra en viss minskning

av det antal fall, där ersättning för vägmark begäres. Det fortsatta utbyggandet

av främst motorvägarna men även av andra mera viktiga vägar och

de mycket stora kostnader som nedläggas å dessa vägar gör det troligt att

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 är 1962

9

väghållarna även framdeles i stor utsträckning komma att söka förvärva

äganderätt till vägmärken. I samma riktning verkar också det förhållandet

att väghållarna ej sällan söka förvärva så stora områden att exempelvis

viss breddning av vägarna framdeles kan ske utan att ytterligare mark

behöver förvärvas. Anledning finnes vidare att antaga att man även i framtiden

kommer att finna det lämpligt att i stor utsträckning icke omedelbart

förvärva äganderätt till marken genom expropriation utan först taga marken

i anspråk med vägrätt. Med hänsyn härtill torde de av motionärerna påtalade

olägenheterna för markägarna böra undanröjas.

Vid övervägande av möjligheterna härtill finner hovrätten först höra

anmärkas att envar markägare, som frivilligt lämnat medgivande till att

mark, som är eller skall bli föremål för expropriation, får omedelbart tagas

i anspråk enligt gällande lagstiftning icke har någon möjlighet att utverka

någon ersättning innan slutligt avtal kommit till stånd eller lagakraftvunnen

dom föreligger.

Hovrätten erinrar fortsättningsvis om den väckta frågans samband med

de spörsmål, som berörts i utskottets utlåtande nr 16/1958, liksom om den

pågående expropriationsutredningen. Hovrätten anger avslutningsvis att det

synes lämpligast att den i den nu förevarande motionen berörda frågan får

behandlas av denna utredning.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anför att mark för vägändamål praktiskt

taget alltid bara tas i anspråk med vägrätt. Detta innebär i praktiken

att förskott regelmässigt utbetalas med belopp, som bara obetydligt understiger

den slutliga ersättningen. Styrelsen uttalar vidare:

I vissa undantagsfall beträffande motorvägar har — ehuru vägrätt förelegat

med stöd av 18 § väglagen och väghållaren förty ägt taga marken i anspråk

utan att såsom vid expropriation behöva samtidigt utgiva ersättning för

densamma — styrelsen i samråd med vederbörande lantmäterimyndigheter

funnit det lämpligt att förvärva marken med äganderätt. En av orsakerna

härtill har varit, att styrelsen på grund av bristande medelstillgång icke

kunnat på en gång utbygga samtliga i resp. arbetsplan upptagna körfiler.

Härvid har det ansetts ligga i såväl väghållarens som markägarens intresse

att i ett sammanhang förvärv sker med äganderätt av alla i planen ingående

markområden från respektive fastigheter. Detta medför, att i de fall frivilliga

uppgörelser icke kunna träffas med vederbörande markägare expropriation

måste tillgripas, vilket även skett i vissa fall. Vid sådant förhållande

hava några förskott på blivande ersättningar icke kunnat utbetalas,

enär icke med visshet kunnat avgöras, huruvida expropriation måste

tillgripas och förty nedsättning ske i enlighet med ovan refererade bestämmelser

i expropriationslagen.

Styrelsen vitsordar, att sistnämnda förhållande varit till olägenhet för

sakägarna, vartill kommer att statsverkets ränteutgifter stegrats.

Länsstyrelsen i Hallands län anknyter i sitt yttrande till det pågående

motorvägsbygget inom länet och anför:

Såvitt angår detta län har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hittills endast

beträffande en väg, nämligen motorvägen genom länet å delen östra

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1962

Karup—Mellbystrand—Fyllebro, beslutat att mark för vägen skall förvärvas

med äganderätt. Beträffande skälen för detta beslut får länsstyrelsen

hänvisa till vägförvaltningens yttrande. Enligt för motorvägen fastställd

arbetsplan, skall vägen utföras med två körbanor. Arbetet på en av dessa

har påbörjats. När den andra körbanan kommer att utföras är ännu ovisst.

Mark för vägen har, enligt vad vägförvaltningen uppgivit, i flertalet fall

kunnat förvärvas genom köpeavtal. Köpeskilling och ersättning för intrång

ha då utgivits till ägarna sedan eventuella inteckningar relaxerats. I de

fall åter där överenskommelse om frivillig överlåtelse icke kunnat träffas,

har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hemställt om tillstånd att expropriera

marken ifråga.

Expropriationsersättning kan enligt gällande lagstiftning icke utbetalas

innan lagakraftvunnen dom föreligger i expropriationsmålet eller slutligt

avtal kommit till stånd. Såsom i motionen framhållits kan en icke obetydlig

tid komma att förflyta innan sådan ersättning för i anspråk tagen

mark kan utbetalas. Detta dröjsmål torde stundom kunna vålla berörd

markägare olägenhet. För statsverket medför dylikt dröjsmål ökade räntekostnader.

Länsstyrelsen förklarar sig icke beredd att, innan saken närmare utretts,

uttala sig huruvida problemet lämpligen bör lösas på sätt motionärerna

föreslagit. Länsstyrelsen ifrågasätter dock om inte den bästa vägen

att nå det med motionen avsedda syftet vore att ändra de nuvarande bestämmelserna

om vägrätt i allmänna väglagen. Länsstyrelsen tillstyrker därför

motionen på det sätt, att i första hand bör undersökas möjligheterna att

förbättra vägrättsinstitutet så att expropriation — såsom lagstiftaren avsett

— i realiteten icke skall behöva tillgripas annat än i rena undantagsfall.

Vägförvaltningen. i länet anger att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

bestämt att den för motorvägen erforderliga marken skall förvärvas med

äganderätt samt att förvärvet skall omfatta all den mark, som erfordras

för vägens slutliga utbyggnad enligt den fastställda arbetsplanen, vilken

avser två vägbanor, varav bara den västra nu hygges. Om skälen för

detta beslut anföres:

Att endast ha vägrätt och nu utbetala ersättning även för den mark,

som vid en synnerligen oviss tidpunkt framdeles kan komma att tagas i

anspråk för den östra körbanan, ansågs icke lämpligt, enär man kunde

befara komplikationer, om fastigheterna skulle byta ägare — vägrätt kan

som bekant icke intecknas. Det ansågs icke heller lämpligt att nu begränsa

sig till att lösa vägrätten till marken för den under byggnad varande

västra körbanan för att senare lösa motsvarande rätt i fråga om den

östra körbanan, detta bl. a. därför att man icke ville ha två var för

sig besvärliga och tidsödande marklösenprocedurer, som icke hade kunnat

genomföras utan anlitande i många fall av ägodelningsrätten.

Angående tillvägagångssättet för markens förvärvande upplyser vägförvaltningen:
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 är 1962

11

Sedan beslutet fattats att vägmärken skulle förvärvas med äganderätt,

inleddes förhandlingar med markägarna. Härvid visade det sig att man

kunde träffa köpeavtal med åtskilliga markägare. Till dessa utbetalas köpeskilling

och ersättning för intrång så snart de köpta områdena befriats

från penninginteckningar. I andra fall däremot gingo markägarens och

vägförvaltningens uppfattningar om markvärdet man. isär allt för mycket

för att en sammanjämkning skulle vara möjlig. Kungl. Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen

har därför hemställt om tillstånd att expropriera dessa

områden. Vägförvaltningen har under hand förhört sig hos Länsstyrelsen

om möjligheten att få nedsätta förskott å sådan ersättning, som kommer

att fastställas av expropriationsdomstol, men fått till svar att detta

icke låter sig göra enligt gällande lag.

Vägförvaltningen tillstyrker motionärernas hemställan samt föreslår

vidare en undersökning av möjligheterna att undvika expropriationsförfarande

genom att vägrättsbestämmelserna ges sådant innehåll att väghållaren

utan risk kan utgiva ersättning för vägrätt, innan marken tagits

i anspråk.

Överlantmätaren i länet gör i sitt yttrande gällande att, då den ifrågavarande

motorvägen till en början bara kommer att byggas med en

vägbana, med vägrätt bara kan förvärvas den mark, som erfordras för

den första etappen, och icke all den mark, som behövs för vägens slutliga

utbyggande med två körbanor, överlantmätaren anför härefter:

Därest mark erforderlig för den första byggnadsetappen löses med vägrätt

måste man i många fall räkna med att förutom marklösen även kommer

att utgå ersättning för intrång. När sedermera den slutliga utbyggnaden

av motorvägen skall ske kan förutses att även då, förutom marklösen,

kan komma att utgå ersättning för intrång. Markförvärv i två omgångar

kan således anlagas få till följd dubbla intrångsersättningar.

Vidare är att märka att motorvägens byggande måste få till följd vissa

åtgärder för att reglera fastighetsindelningen så att av motorvägens byggande

uppkommande fastighetsskador i möjligaste mån elimineras. Skall

detta kunna ske på ett fullt lämpligt sätt böra fastighetsregleringsåtgärderna

vidtagas i ett sammanhang och redan vid motorvägens första utbyggnadsetapp.

Vidare synes det ur markägarnas synpunkt vara önskvärt

att fråga om markanskaffning för motorvägen löses i ett sammanhang.

Överlantmätaren har därför, med beaktande av att någon framtida omläggning

av motorvägens sträckning ej torde vara att förvänta, funnit lämpligast

att för motorvägens slutliga utbyggande erforderlig mark förvärvas

med äganderätt.

Givet är emellertid att ej obetydlig tid kan komma att förflyta innan

ersättning för i anspråk tagen mark kan utbetalas, när markförvärvet

måste ske genom expropriation, vilket kan vålla berörda markägare olägenhet

och för statsverket medföra ökade räntekostnader.

överlantmätaren får därför tillstyrka sådan ändring av gällande föreskrifter

att antingen förskottsutbelalning av expropriationsersättning kan

ske eller ock att all för motorvägen erforderlig mark kan tagas i anspråk

med vägrätt även om motorvägen utbygges i flera etapper.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1962

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län erinrar om att exproprianil bara

med expropriationsdomstolens medgivande kan få taga mark i besittning,

innan expropriationen fullbordats. En väghållare, som vill expropriera mark

för väg, kan emellertid enligt länsstyrelsen komma förbi expropriationsdomstolens

medgivande genom att först taga marken i besittning med

vägrätt. Länsstyrelsen anför härom:

Om väghållaren inleder expropriationsförfarandet med att taga marken

i besittning med vägrätt, betages fastighetens ägare möjlighet att jämlikt

38 § expropriationslagen påkalla åläggande för väghållaren att nedsätta

större delen av blivande expropriationsersättning före besittningstagandet.

Om markägaren jämlikt 23 § lagen om allmänna vägar vid ägodelningsrätt

anhängiggjort talan om ersättning för mark och intrång samt väghållaren

under målets gång begär exproprationstillstånd, torde ägodelningsrätten

bliva nödsakad avvisa fastighetsägarens lalan eller förklara den

''■ilande.

Om väghållaren inleder expropriationsförfarandet med att taga marken

i besittning med vägrätt, kan det dröja länge innan väghållaren bliver skyldig

eller berättigad att nedsätta ersättning för mark och intrång. Detta kan

vara till betydande olägenhet för markägaren---.

Det är rimligt, att fastighetsägare beredes möjlighet att påkalla åläggande

för väghållare att omedelbart nedsätta viss del av blivande expropriationsersättning,

om väghållare söker expropriationstillstånd efter det väghållaren

tagit marken i besittning. Det förefaller länsstyrelsen lämpligt atl

ägodelningsrätt gives behörighet att meddela sådant åläggande och att bestämma,

hur stort belopp som skall nedsättas. Länsstyrelsen tänker sig att

fastighetsägare skulle givas möjlighet att i samband med talan enligt 23 §

lagen om allmänna vägar framställa yrkande om förskottsnedsättning.

Vägförvaltningen i länet anför att, då fråga väckts om expropriation i

ett större sammanhang, tidrymden mellan markens ianspråktagande och

expropriationsdomstolens slutdom kan utgöra en väsentlig faktor vid planeringen

av vägförslaget med hänsyn till den årliga medelsförbrukningen.

En förskottering av markersättningen skulle därför enligt förvaltningen i

hög grad underlätta planeringen, så att icke alltför stora avvikelser sker i

byggnadsprogrammet. Vägförvaltningen anger vidare bl. a. att det från väghållarens

synpunkt också är av vikt att för t. ex. sådana fall, där bostadshus

måste undanröjas, detta ej fördröjes genom att markägaren ej anser

sig kunna investera kapitalet i ett nytt hus, innan ersättning utdömts för

det gamla.

Advokatsamfundet påpekar att det i normalfallen inte i praktiken förekommit

några större olägenheter för markägarna på grund av att mark får

tas i anspråk med vägrätt, innan ersättningsfrågan avgjorts. För att undvika

ränteförlust har nämligen vägförvaltningarna som regel erlagt den

ostridiga delen av ersättningen kort efter ianspråktagandet. Motionärerna

har också, anges det, inskränkt sig till att föreslå ändring av bestämmelserna

i expropriationslagen. Efter att ha erinrat om att på yrkande av mark
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1962

13

ägaren som villkor för förhandstillträde skall föreskrivas att exproprianden

nedsätter viss större del av den beräknade ersättningen, som sedan fördelas

bland sakägarna, anför samfundet vidare:

Emellertid förekommer det att markägaren medger förhandstilträde antingen

genom avtal eller vid domstol utan att påyrka nedsättning, och i sådant

fall kan markägaren icke senare framställa sådant yrkande. Enligt

expropriationslagen får den exproprierande icke erlägga betalningen till

markägaren, utan ersättningen måste nedsättas hos länsstyrelsen. En nedsättning

hos länsstyrelsen utan att domstol förordnat härom torde enligt

nu gällande lagstiftning icke kunna ske, och en försummelse från markägarens

sida att, då frågan om förhandstillträde skall avgöras, göra yrkande

om nedsättning medför alltså, att sådan icke kan ske, ej ens om parterna

är därom ense.

Styrelsen får tillstyrka en sådan ändring av expropriationslagen, att, om

förhandlingstillträde medgivits utan förordnande om nedsättning av ersättningen

eller del därav, förordnande om sådan nedsättning därefter på yrkande

av markägaren kan ske, samt att nedsättning jämväl i övrigt skall

kunna äga rum av belopp, varom parterna är ense, vare sig föreskrift om

nedsättning tidigare givits eller ej.

I detta sammanhang vill styrelsen även förorda en lagändring så att i de

fall, då förhandstillträde ägt rum, nedsättningen enligt 48 § expropriationslagen

skall ske inom en avsevärt kortare tid än den angivna tiden av tre

månader, förslagsvis inom en månad.

Sist angivna synpunkt om ändring av 48 § expropriationslagen har närmare

utvecklas av RLF:

Enligt detta stadgande, jämfört med 50 § samma lag, åligger det expropriationskäranden,

att inom tre månader från det lagakraftägande dom

i ersättningsfrågan meddelats, hos vederbörande KB nedsätta expropriationsersättningen

vid äventyr, att expropriationstillståndet eljest förfaller. Sådant

äventyr föreligger emellertid icke, då tillträde till den exproprierade

egendomen redan skett. Det vill synas som om därför något skäl icke föreligger

för att, då tillträde skett, medgiva expropriationskäranden sådan betänketid,

som kunde erfordras, då tillträde icke skett och då ett tillbakaträdande

fortfarande är lagligen möjligt. Visserligen kan en expropriationskärande

behöva viss tid för anskaffandet av likvida medel, men denna tidrymd

synes icke behöva sättas längre än en månad.

I övrigt ansluter sig — såsom redan inledningsvis angivits — RLF helt

till motionärernas i motionen utvecklade uppfattning. Riksförbundet påpekar

emellertid därutöver att motionärerna bara uppehållit sig vid det

fall att expropriation sker för vägmark, samt anför:

Förbundet anser emellertid för sin del, att förhållandena äro lika otillfredsställande

vid varje slag av expropriation, då tillträde ägt rum antingen

före expropriationsförfarandets igångsättande efter sakägares medgivande

eller under expropriationsprocessen eller förordnande jämlikt 37 § expropriationslagen

eller överenskommelse mellan parterna.

Sålunda är det icke ovanligt att, då tvångsförfarande med avseende på

viss fastighet inledes, fastighetsägaren medgiver, att tillträde får äga rum

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 är 1962

och att ersättningsfrågan får lösas i efterhand. Efter någon tid visar det sig,

att överenskommelse ej kan nås om ersättningens storlek, varför expropriationsförfarande

tillgripes. Enär tillträde redan ägt rum kommer ej 37 §

expropriationslagen att bli tillämplig. Expropriationsdomstolen har vid sådant

förhållande ej möjlighet att annat än i samband med dom i målet

förplikta käranden, att hos vederbörande KB nedsätta expropriationsersättning.

Situationen blir densamma om förhandstillträde ägt rum med

stöd av förordnande jämlikt 37 § expropriationslagen utan skyldighet för

den exproprierande att nedsätta förskott å blivande expropriationsersättning.

Det bör vidare framhållas, att frånvaron av regler, som möjliggöra förordnande

om nedsättning av ostridiga belopp under pågående expropriationsprocess,

kan icke endast medföra ekonomiska förluster för båda parter

i expropriationsprocessen utan även indirekt verka hämmande på sakägares

villighet att medgiva förhandstillträde, vilket i sin tur torde medföra,

att expropriationsförfarandet tillgripes endast för att förhandstillträde

skall kunna åstadkommas.

Häradshövdingcföreningen angiver att del visat sig all ersättningsfrågorna

i regel avgöres genom överenskommelse mellan väghållaren och markägarna.

Genom en sådan överenskommelse regleras även tiden för ersättningens

utbetalande och något hinder torde därvid icke möta att sakägarna

överenskommer att ersättningen skall utbetalas, då marken tas i anspråk.

Det torde enligt föreningen vara ganska sällsynt, sedan vägrättsinstitutet

tillkommit, att expropriation begäres, när mark skall tas i anspråk

för allmän väg. Härefter påpekas att vid ianspråktagande av mark med vågrätt

väghållaren, för att undvika den eljest utgående räntan å sex procent,

vanligen utbetalar ersättning å conto till markägaren. När överenskommelse

om ersättningen ej kan träffas, går saken till ägodelningsrätt, men även då,

anges det, är väghållaren oförhindrad att på samma sätt utbetala det av

honom erbjudna beloppet till markägaren i avbidan på lagakraftägande

dom i ersättningsfrågan. Föreningen erinrar härefter om att enligt huvudregeln

i expropriationslagen marken inte får tas i anspråk, förrän expropriationsersättningen

nedsatts, samt refererar expropriationslagens bestämmelser

om nedsättning vid förhandstillträde. Genom dessa föreskrifter synes det

enligt föreningens uppfattning vara väl sörjt för markägaren beträffande

ersättning vid expropriation. — Föreningen anför härefter:

Det i motionen berörda fallet att väghållaren först skaffar sig vägrätt till

marken och därefter begär expropriation torde vara mycket sällsynt. Markägaren

lärer emellertid vara oförhindrad att, om överenskommelse beträffande

ersättningen för vägrätt icke kan träffas, få denna fråga avgjord vid

ägodelningsrätten, därest expropriationsförfarandet skulle medföra tidsutdräkt.

I alla de fall då ersättningsfrågor ej kunna lösas genom överenskommelse

— vare sig det gäller ersättning för mark eller vanligt civilt skadestånd —

utan tvisten måste avgöras vid domstol, dröjer det en viss tid, innan laga
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1962

15

kraftägande dom i saken föreligger. Om det ej gäller mycket omfattande

eller värdefulla markområden, torde emellertid en rättegång vid ägodelningsrätt

eller expropriationsdomstol ej behöva taga mycket längre tid än

en vanlig civil rättegång. Alt låla en markägare i ett mål om ersättning för

vägrätt eller exproprierad vägmark intaga en särställning gentemot andra

skadeståndsberättigade synes föreningen ej vara motiverat, i all synnerhet

som det oftast rör sig om små markområden för den enskilde fastighetsägaren.

Utskottet";

Såsom närmare utvecklats i redogörelsen för gällande rätt, är enligt allmänna

väglagen fastighetsägare skyldig att upplåta för väg erforderlig

mark, när arbetsplan för vägen fastställts genom lagakraftägande beslut.

Så snart mark tagits i anspråk, är fastighetsägaren, där frivillig överenskommelse

inte träffats, å sin sida berättigad att instämma talan om ersättning

till ägodelningsrätt. Någon skyldighet för väghållaren att, innan lagakraftvunnen

dom därom föreligger, utbetala ersättning till markägaren

föreligger inte. Såsom motionärerna och flera av remissinstanserna påpekat,

brukar emellertid kronan, när den är väghållare, utbetala ersättning

a conto redan då marken tages i anspråk. Detta torde främst ske i syfte

att undvika den ränta på sex procent, som eljest utgår på ersättningsbeloppet

från dagen för tillträdet.

Vid expropriation får enligt huvudregeln marken inte tagas i anspråk förrän

den av domstol bestämda expropriationsersättningen nedsatts hos vederbörande

länsstyrelse, vilken därefter utbetalar den till behöriga sakägare.

Om synnerliga skäl föreligger därtill, kan dock, sedan stämning utfärdats i

expropriationsmålet, domstolen förordna att exproprianden skall äga rätt

att tillträda marken, innan expropriationen fullbordats, d. v. s. ersättningen

nedsatts. I det fallet skall emellertid domstolen, om expropriaten framställer

yrkande därom och det inte är uppenbart att ersättningen blir obetydlig,

som villkor för tillträdet föreskriva att exproprianden hos länsstyrelsen

nedsätter det belopp, vilket domstolen bestämmer. Expropriationslagen

innehåller vidare närmare föreskrifter om hur denna ersättning

skall bestämmas. Iiärutinnan gäller bl. a. att beloppet inte får sättas lägre

än till tre fjärdedelar av den summa, vartill ersättningen förberedelsevis

uppskattas av domstolen. Om emellertid tillträde till marken redan erhållits

enligt fastighetsägarens medgivande eller på grund av vägrätt — vilken

ej utgör hinder för att expropriationsförfarande tillgripes —, kan fastighetsägaren

inte därefter erhålla domstolens förordnande om nedsättning.

Detsamma är förhållandet, om fastighetsägaren försummat att framställa

yrkande därom, innan beslut om förhandstillträde föreligger. I dessa

fall torde förhandsnedsättning inte ens kunna ske av ostridiga belopp. Betalning

av expropriationsersättningen får inte heller ske direkt till fastighetsägaren

utan skall — av hänsyn bl. a. till eventuella inteckningshavare

alltid nedsättas hos länsstyrelsen.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1962

Motionärerna finner det otillfredsställande att sakägaren sålunda i vissa

fall kan nödgas vänta på ersättning lång tid efter det att marken tagits i

anspråk. Detta förhållande kan, enligt vad som angives i motionen, vålla

fastighetsägaren avsevärda olägenheter. Motionärerna hemställer därför

att riksdagen för sin del måtte besluta att väghållare i de fall, då mark

tages i anspråk genom expropriation, må äga rätt att utge ersättning, innan

slutligt avtal kommit till stånd eller lagakraftvunnen dom föreligger.

Samtliga remissinstanser med undantag av häradshövdingeföreningen

har vitsordat att ett reformbehov förefinnes. Däremot har skilda meningar

yppats om hur syftet med motionen bäst skall kunna tillgodoses.

Såsom ovan närmare redovisats (s. 14 f.), har häradshövdingeföreningen

till stöd för sin ståndpunkt i huvudsak anfört, dels att markägaren lär

vara oförhindrad att, om överenskommelse beträffande ersättningen för

vägrätt inte kan träffas och expropriationsförfarandet visar sig medföra

tidsutdräkt, få ersättningsfrågan avgjord vid ägodelningsrätt, dels också

att det saknas motiv att låta en markägare i ett mål om ersättning för vägrätt

eller exproprierad mark intaga en särställning gentemot andra skadeståndsberättigade.

Av redogörelsen (ovan s. 5 f.) för förarbetena till allmänna

väglagen torde emellertid framgå att den av föreningen anvisade

möjligheten inte står markägaren till buds. Vidare har av övriga remissorgan

påvisats att det nu rådande läget medför avsevärda olägenheter i

skilda hänseenden såväl för den enskilde markägaren som för det allmänna.

Utskottet finner det angeläget att dessa missförhållanden i all möjlig utsträckning

undanröjes. Såsom RLF påpekat, är emellertid problemet inte

begränsat till de fall, där fråga är om åtkomst av vägmark. Förhållandena

framstår fastmera såsom lika otillfredsställande vid varje expropriation,

där tillträde till marken skett antingen före expropriationsförfarandets

igångsättande på grund av medgivande av fastighetsägaren eller också

under expropriationsrättegången efter överenskommelse mellan parterna

eller — därest markägaren av försummelse eller av annan orsak underlåtit

att framställa yrkande om nedsättning — efter förordnande jämlikt

37 § expropriationslagen. Enligt utskottets mening torde vidare en reform

inte, såsom motionärerna yrkat, allenast böra taga sikte på att exproprianden

skall få rätt att utgiva ersättning vid förhandstillträde utan på att

fastighetsägaren skall vara berättigad att, om han så yrkar, utfå sådan ersättning.

Vad härefter angår frågan om vilka lagstiftningsåtgärder, som må vara

påkallade för att det önskade resultatet skall erhållas, har ett par remissinstanser

— som inskränkt sig till att behandla spörsmålet i den utsträckning

det upptagits i motionen — förordat att allmänna väglagen ändras

på sådant sätt att expropriation inte skall behöva tillgripas annat än i

rena undantagsfall. Vägrättsinstitutet i dess nuvarande form tillkom år

1943. Dess syfte var att skapa en mindre omständlig ordning för åtkomst

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1962

av vägniark än den expropriationsförfarandet erbjuder. Redan från början

torde institutet också praktiskt taget helt ha ersatt det senare förfarandet,

när fråga varit om ianspråktagande av vägmark. Sedermera har

emellertid både vägtrafiken och vägbyggandet undergått en utveckling, som

knappast torde ha kunnat förutses vid vågrättens tillkomst. Detta torde

ha medfört att institutet i sin nuvarande utformning knappast längre till

fullo kan tillgodose sitt syfte. Av remissyttrandena framgår också att

vederbörande myndigheter på senare tid i åtskilliga fall inte ansett sig

kunna åtnöjas med vägrätt utan sett sig nödsakade att tillgripa expropriation.

Utskottet finner de! emellertid vara av vikt att vägrättsinstitutet verkligen

kan fylla den ursprungliga funktionen och hälsar därför med tillfredställelse

att en utredning tillkallats med uppgift bl. a. att klarlägga

huruvida gällande lagstiftning är ägnad att tillgodose ett rationellt vägväsen

samt att föreslå de författningsändringar, som finnes påkallade.

Utskottet förutsätter att vid denna allmänna översyn jämväl de frågor

inom rättsområdet, vilka aktualiserats i yttrandena över den förevarande

motionen, kommer att uppmärksammas. Utskottet vill i sammanhanget

något beröra ett spörsmål, som också torde omfattas av det till utredningen

lämnade uppdraget. I direktiven till de sakkunniga uttalas således

bl. a. att det på sistone visat sig att större vägföretag kan orsaka intrång

av en art, som inte synes ha förutsetts vid allmänna väglagens tillkomst.

Som exempel härutinnan anföres att framdragande av en motorväg kan

omöjliggöra eller försvåra genomförandet av tidigare verkställd planläggning

enligt byggnadslagen samt därigenom orsaka vederbörande kommuner

och markägare kostnader för återplanläggning in. m. I detta hänseende

må ytterligare anföras att olägenheterna ofta inte torde inskränka

sig till redan verkställd planering. Kännedom om företaget torde i allmänhet

genom vägmyndigheternas försorg erhållas i ett tidigt skede, något

som självfallet i och för sig är synnerligen önskvärt. I den mån vägens

utförande sedan dröjer eu längre tid, kanske flera år, kan emellertid bl. a.

den fortsatta samhällsplaneringen försvåras och fördröjas. Jämväl detta

torde kunna medföra betydande nackdelar både för kommuner och andra

allmänna organ och för enskilda fastighetsägare. Utskottet finner det önskvärt

att vid den pågående översynen också detta problemkomplex

överväges i syfte att i görligaste mån motverka de antydda olägenheterna.

De flesta remissinstanserna har ansett att syftet med motionen i första

hand bör tillgodoses genom att ändring företages i expropriationslagen.

Såsom hovrätten för Västra Sverige angivit, har frågan i denna del nära

samband med de spörsmål, som utskottet behandlat i sitt utlåtande nr

16/1958 (jfr ovan s. 6 f.). I sagda utlåtande förordade utskottet på anförda

skäl viss översyn av expropriationslagen. Utskottet ifrågasatte därvid bl. a.

om icke det i 88 § omförmälda förfarandet skulle kunna komma till användning

även i fall av frivilligt förtida tillträde. Användbarheten av in2—4018

62 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 3 avd. Nr 37

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 dr 1962

stitutet om förhandlingstillträde skulle, enligt utskottets då uttalade

mening, kunna vidgas, därest nedsättningen enligt lagrummet finge omfatta

något mera än de tre fjärdedelar, som nu föreskrives. Utskottet fann

det vidare kunna övervägas, om det inte vore ändamålsenligt att införa

en möjlighet för fastighetsägaren att, sedan tillträde skett, instämma

exproprianden för att därigenom erhålla en preliminär värdering med åtföljande

nedsättning. Såsom jämväl ovan (s. 7) angivits, har det sedermera

uppdragits åt särskilda sakkunniga, expropriationsutredningen, att

företaga en allmän översyn av expropriationslagen. I direktiven till utredningen

uttalas bl. a. att riksdagens här återgivna önskemål borde beaktas.

Vad i utlåtandet 16/1958 angivits i fråga om ersättning, när förhandstillträde

frivilligt medgivits, gäller enligt utskottets mening i allt

väsentligt också, då sådant tillträde skett på grund av vägrätt eller, utan

att fastighetsägaren påkallat nedsättning, jämlikt 37 § expropriationslagen.

Utskottet finner det därför för sin del önskvärt att expropriationsutredningen

vid sitt fortsatta arbete, i samråd med 1960 års vägsakkunniga,

jämväl beaktar dessa fall. Utskottet förutsätter att utredningen härvid

också överväger det av advokatsamfundet och RLF väckta spörsmålet om

den tid, inom vilken nedsättning enligt 48 § expropriationslagen lämpligen

bör verkställas, när förhandstillträde skett.

Med hänsyn till angelägenheten från såväl allmän som enskild synpunkt

av att frågan bringas till en tillfredsställande lösning, finner utskottet

det önskvärt att expropriationsutredningen upptager och såvitt möjligt

framlägger förslag i här förevarande avseenden utan att avvakta slutförandet

av sitt uppdrag i övrigt.

På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att förevarande motion, II: 222, icke måtte föranleda annan

riksdagens åtgärd än att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj :t hemställer om överlämnande av motionen jämte detta

utlåtande till 1960 års vägsakkunniga och expropriationsutredningen.

Stockholm den 30 oktober 1962

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Göran Karlsson,*

Kristiansson, Ebbe Ohlsson, Georg Carlsson, Åkesson och Wirmark;

från andra kammaren: herrar Levin och Nyberg, fru Torbrink, herrar

Andersson i Ryggestad, Svenning, Wachtmeister, Grebäck och Tobé.*

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Sthlm 1962. K L Beckmans Tryckerier AB

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1962:360 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om tidpunkten för utbetalande av ersättning vid expropriation av vägmark. a1 i texten