Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motion angående översyn av bestämmelser om arbetstid för förare i yrkesmässig automobiltrafik. Tredje lagutskottet har behandlat en i riksdagens andra kammare väckt och till lagutskott hänvisad motion, nr 219, av herr Bengtsson i Landskrona rn. fl.

1962-10-30 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1962:39, Utlåtande i anledning av motion angående översyn av bestämmelser om arbetstid för förare i yrkesmässig automobiltrafik. Tredje lagutskottet har behandlat en i riksdagens andra kammare väckt och till lagutskott hänvisad motion, nr 219, av herr Bengtsson i Landskrona rn. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1962

1

Nr 39

Utlåtande i anledning av motion angående översyn av bestämmelser

om arbetstid för förare i yrkesmässig automobiltrafik.

Tredje lagutskottet har behandlat en i riksdagens andra kammare väckt

och till lagutskott hänvisad motion, nr 219, av herr Bengtsson i Landskrona

rn. fl.

I motionen hemställes att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl.

Maj :t hemställa om att i motionen närmare angiven översyn av samt övervägande

i fråga om bestämmelserna i 28 § förordningen angående yrkesmässig

trafik m. m. måtte göras, därvid hänsyn bör tagas till såväl sociala

skäl som trafiksäkerhetssynpunkter, ävensom om att förslag i frågan snarast

måtte föreläggas riksdagen.

Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sin hemställan

får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa

till motionen.

Gällande bestämmelser

Frågan om arbetstiden, bortsett från semester, för förare i yrkesmässig

trafik regleras dels av lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens begränsning

(allmänna arbetstidslagen), dels av arbetarskyddslagen den 3 januari 1949,

dels ock av de särskilda arbetstidsbestämmelser, som återfinns i 28 § förordningen

den 25 oktober 1940 angående yrkesmässig auiomobiltrafik in. m.

(yrkestrafikförordningen).

Allmänna arbetstidslagen är tillämplig på bl. a. varje rörelse — alltså

även på företag för yrkesmässig trafik — om i rörelsen eller företaget för

arbetsgivarens räkning i regel användes flera än fyra arbetare. Från lagens

tillämpning undantages emellertid bland annat dels arbete som utföres i

arbetarens hem eller annars under sådana förhållanden, att det ej kan anses

tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande, dels arbete

som till sin natur är så oregelbundet att det icke kan förläggas till bestämda

tider, dels arbete som bedrives av staten, dels också arbete som åligger

trafikpersonal vid järnväg, som är upplåten för allmän trafik. Såsom arbetare

skall vid lagens tillämpning inte räknas bland annat medlem av arbetsgivarens

familj och befattningshavare i överordnad ställning. Huvudregeln

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 3 avd. Nr 39

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1962

i lagen är att den ordinarie arbetstiden får uppgå till högst nio timmar per

dygn samt att den, raster oräknade, inte får överstiga 45 timmar i veckan.

Bedrives arbete med regelbunden skiftindelning må annan arbetstid tilllämpas,

om arbetstiden under en tidrymd av högst tre veckor icke överstiger

i genomsnitt 45 timmar i veckan. Någon maximering av antalet arbetstimmar

under ett dygn förekommer inte i detta fall. Från de begränsningar

som sålunda stadgats får avsteg göras genom kollektivavtal eller efter särskilt

medgivande av arbetarskyddsstyrelsen. Lagen ger vidare utförliga

regler om arbetares användande till arbete å övertid.

Kravet om minst fyra arbetare utom arbetsgivarens familj medför självfallet

att lagen i avsevärd utsträckning icke blir tillämplig på företag, som

driver yrkesmässig trafik.

Arbetarskyddslagen äger också tillämpning på bl. a. varje rörelse vari

arbetstagare användes till arbete för arbetsgivarens räkning. Undantag

stadgas dock för vissa fall, bland annat för arbete som utföres i arbetstagarens

hem eller annars under sådana förhållanden, att det ej kan anses

tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande, samt under

vissa förutsättningar arbete som utföres av medlem av arbetsgivarens familj.

Enligt arbetarskyddslagen skall, då arbetstagare utför arbete under

minst sex timmar av dygnet, arbetet i den utsträckning, som kan anses

erforderlig med hänsyn till dess beskaffenhet och varaktighet samt arbetsförhållandena

i övrigt, avbrytas genom en eller flera lämpligt förlagda raster

av tillräcklig varaktighet. Då arbete kräver ihållande anspänning eller

annars är särskilt påfrestande, skall under arbetstiden erforderligt antal

lämpligt avpassade och förlagda arbetspauser beredas arbetstagaren. Lagen

innehåller även vissa bestämmelser om natt- och veckovila. Såvitt ej arbetet

med hänsyn till sin natur, allmänhetens behov eller annan särskild omständighet

måste fortgå jämväl nattetid, skall arbetstagare sålunda åtnjuta

erforderlig ledighet för nattvila mellan klockan 23 och klockan 5. Arbetarskyddsstyrelsen

må dock dispensera från stadgandet. För varje period om

sju dagar skall arbetstagare vidare, där ej särskilt förhållande tillfälligtvis

påkallar undantag, åtnjuta minst 24 timmars sammanhängande ledighet.

Även i detta avseende må arbetarskyddsstyrelsen medgiva undantag.

Med huvudsakligt syfte att minska den fara för trafiksäkerheten, som är

förenad med förares överansträngning, innehåller 28 § yrkestrafikförordningen

följande stadganden. Förare av automobil i yrkesmässig trafik får

ej utan uppehåll om minst 30 minuter i följd framföra bil under längre tid

än 5 timmar, dock att bestämmelsen ej äger tillämpning på linjetrafik med

omnibus eller på körningar uteslutande inom stationsort. Utöver vad som

gäller enligt allmänna arbetstidslagen skall beträffande förares arbets- och

vilotid iakttagas följande. Arbetstiden får under 24 på varandra följande

timmar icke överskrida 11 timmar, dock att, då tjänstgöringen icke lämpligen

kan ordnas på annat sätt, arbetstiden får utsträckas till 13 timmar,

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1962

under förutsättning att arbetstiden under en tidrymd av 48 timmar icke

överskrider sammanlagt 22 timmar. I arbetstiden skall inräknas all den tid

som föraren till följd av sin tjänstgöring tillbringar på bil, som brukas i

trafiken, liksom tid som han använder för bilens skötsel eller för på- eller

avlastning av gods, som befordras med bilen, så ock rast som understiger

30 minuter eller under vilken föraren icke äger frihet att avlägsna sig från

bilen. Beträffande vilotiden föreskrives, att föraren skall åtnjuta nio sammanhängande

timmars vila under varje tidrymd av 24 timmar, räknat från

vilken tidpunkt som helst under tjänstgöringen. Vilotiden får emellertid två

gånger under varje period av sju sammanhängande dygn minskas till lägst

sju timmar. Statens biltrafiknämnd äger, då synnerliga skäl därtill föranleder,

medgiva avvikelse från dessa bestämmelser. Beträffande såväl arbetssom

vilotiden får undantag också göras, om olyckshändelse eller annan

dylik särskild omständighet, som ej kunnat förutses, föranleder därtill.

Det är att märka att bestämmelserna i förordningen bara är tillämpliga

på förare i yrkesmässig trafik, d. v. s. trafik i vilken bil jämte förare mot

ersättning tillhandahålles allmänheten för person- eller godsbefordran. Även

inom denna grupp stadgas undantag. Förordningen gäller således bl. a. inte

förare av ambulanser, som ägs eller drivs av staten, landsting, kommun

eller sjukvårdsanstalt. Särskilt är vidare att märka att förare, som är

anställda hos industri- eller handelsföretag, faller utanför förordningen.

Enligt en av statens biltrafiknämnd den 20 juni 1941 utfärdad kungörelse

är förare av bil i yrkesmässig trafik skyldig att i en särskild förarbok anteckna

arbets- och körtider. Sådan skyldighet föreligger inte för bl. a. förare

av bil i den mån han enligt av offentlig myndighet fastställd turlista

för buss eller personbil i linjetrafik.

Förarna i yrkesmässig trafik är självfallet också underkastade föreskrifterna

i vägtrafikförordningen den 28 september 1951. Enligt 28 § 1 mom.

däri gäller bl. a. att fordon inte får föras på väg av någon, som på grund

av uttröttning saknar nödiga förutsättningar att föra fordonet på betryggande

sätt.

Historik

Beträffande vad som under förarbetena till yrkestrafikförordningen uttalades

i fråga om förares arbets- och vilotid må här hänvisas till den i

andra lagutskottets utlåtande nr 62/1960 intagna historiken.

Såsom jämväl närmare framgår av sagda utlåtande, har sedermera Svenska

transportarbetareförbundet gjort framställningar till Kungl. Maj :t dels den

12 december 1952 angående vissa missförhållanden inom den fjärrgående

lastbilstrafiken och dels den 20 juni 1957 angående tjänstgöringen i den

yrkesmässiga trafiken.

Sedan den sistnämnda framställningen varit föremål för remissbehand1*

— Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 sand. 3 avd. Nr 39

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1962

ling, uppdrog Kungl. Maj :t den 22 november 1957 åt statens trafiksäkerhetsråd

att i samarbete med ifrågakommande myndigheter och organisationer

på grundval av forskningsarbete rörande trötthetsfaktorns betydelse

för uppkomsten av trafikolyckor skyndsamt uppgöra och till Kungl. Maj :t

inkomma med motiverat förslag till åtgärder för motverkande av olyckor i

motorfordonstrafiken, helt eller delvis förorsakade av uttröttning hos föraren.

Tillika uppdrog Kungl. Maj :t åt rådet att, därest anledning därtill

fanns föreligga, upprätta utkast till nya eller ändrade bestämmelser i arbetstids-

och vägtrafiklagstiftningen rörande körtid, arbetstid och vilotid

för förare i såväl yrkesmässig som annan trafik.

I skrivelse den 15 september 1958 har vidare Landsorganisationen i Sverige

på anförda skäl hemställt om tillsättande av en särskild utredning

med uppdrag att åstadkomma en tillfredsställande arbetstidsreglering såväl

för trafikpersonalen inom det yrkesmässiga bilväsendet som för lastbilschaufförerna

inom industri- och handelsföretag.

Landsorganisationens skrivelse överlämnades den 29 oktober 1958 av

Kungl. Maj :t till trafiksäkerhetsrådet.

I motionen nr 11: 254 vid 1960 års riksdag begärdes att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj :t skulle hemställa att en utredning tillsattes med uppgift att

åstadkomma en efter numera rådande förhållanden anpassad arbetstidsreglering

för personal i den yrkesmässiga biltrafiken och för lastbilschaufförer

inom industri- och handelsföretag. I sitt förut nämnda utlåtande nr 62/1960

anförde andra lagutskottet bl. a.:

Enligt utskottets mening företer bestämmelserna rörande arbetstiden för

förare i biltrafik vissa brister med avseende å såväl lagstiftningens tillämpningsområde

som dess innehåll. I förstnämnda hänseende må särskilt framhållas,

att de i vrkestrafikförordningen intagna reglerna icke är tillämpliga

på förare, som är anställda i industri- och handelsföretag. Ur trafiksäkerhetssynpunkt

talar emellertid i stort sett samma skäl för en reglering av

arbetstiden för dem som för förare i yrkesmässig trafik. Vidare kan nämnas,

att dessa arbetstidsbestämmelser har avseende endast å den del av förarens

verksamhet, som består i tjänstgöring som förare. En person kan sålunda

under samma dygn arbeta åtskilliga timmar i annan anställning och därefter

tjänstgöra som bilförare under helt arbetspass; ett förhållande som

ofta kan te sig otillfredsställande. Även om myndigheterna i största möjliga

utsträckning försöker motarbeta sådant dubbelarbete, lär det förekomma

i icke ringa grad. Möjligheterna till kontroll av dessa förhållanden är också

beskurna i brist på uttryckliga bestämmelser. Beträffande innehållet i gällande

regler må framhållas att stadgandena i yrkestrafikförordningen icke

utformats med hänsyn till en så kraftig trafikintensitet, som nu är rådande.

Icke heller har dessa regler blivit föremål för översyn i samband med den

genomförda allmänna arbetstidsförkortningen. Vidare kan nämnas, att

gällande bestämmelser i alltför hög grad tillåter att tjänstgöringspassen

splittras i flera inställelser, med följd att den sammanhängande fritiden,

och därmed tiden för vila och rekreation, för förarna blir alltför kort.

Emellertid vill utskottet erinra om att Kungl. Maj :t uppdragit åt statens

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1962

trafiksäkerhetsråd att i samarbete med ifrågakommande myndigheter och

organisationer på grundval av forskningsarbete rörande trötthetsfaktorns

betydelse för uppkomsten av trafikolyckor skyndsamt uppgöra och till

Kungl. Maj :t inkomma med förslag till åtgärder för motverkande av olyckor

i motorfordonstrafiken, helt eller delvis förorsakade av uttröttning hos

föraren. Tillika har Kungl. Maj :t uppdragit åt rådet att upprätta utkast till

nya eller ändrade bestämmelser i arbetstids- och vägtrafiklagstiftningen rörande

körtid, arbetstid och vilotid för förare i såväl yrkesmässig som annan

trafik. Utskottet har inhämtat, att rådet har för avsikt att före årets slut

framlägga resultatet av sitt utredningsuppdrag. Med hänsyn härtill finner

utskottet icke nu skäl tillstyrka en hemställan om en utredning av det slag

motionärerna avser. Trafiksäkerhetsrådet har emellertid att behandla ifrågavarande

spörsmål endast med hänsyn till vad som är påkallat ur trafiksäkerhetssynpunkt.

De vidare problemställningar som aktualiserats i motionen

kan enligt utskottets mening fordra ytterligare åtgärder, och det synes

därför lämpligt att frågan härom tas upp till övervägande sedan trafiksäkerhetsrådets

utredningsresultat blivit tillgängligt. Denna utskottets uppfattning

torde böra bringas till Kungl. Maj :ts kännedom.

I enlighet med utskottets hemställan beslöt riksdagen att i skrivelse (nr

367) till Kungl. Maj:t som sin mening giva till känna vad utskottet anfört.

Statens trafiksäkerhetsråds förslag m.m.

Med en den 20 december 1961 dagtecknad skrivelse överlämnade trafiksäkerhetsrådet

till Kungl. Maj :t en promemoria med förslag angående körtid

och vilotid m. m. för förare av fordon i yrkesmässig trafik m. fl. I promemorian

angavs att det till rådet lämnade uppdraget måste avse att huvudsakligen

behandla ärendet från trafiksäkerhetssynpunkter. Sociala eller

andra synpunkter hade därför bara beaktats i den mån de sammanföll med

trafiksäkerhetssynpunkter. Rådet uttalade vidare att det forskningsarbete

som på dess uppdrag bedrivits angående trötthetsfaktorns betydelse för

uppkomsten av trafikolyckor inte givit några resultat, som kunde läggas

till grund för direkta åtgärder i form av lagstiftning. Det syntes också rådet

tveksamt, om några sådana resultat skulle kunna erhållas vid ett

mera omfattande forskningsarbete. Trafiksäkerhetsrådet fann emellertid

att .— även om alltså inte forskningsresultaten lämnade något direkt stöd

för ändrade regler om körtid och vilotid m. in. — det främst från allmänt

sociala synpunkter syntes motiverat att nu genomföra en sänkning

av de i 28 § yrkestrafikförordningcn angivna tiderna på It respektive 13

timmar. Rådet, som ifrågasatte om 13-timmarsregeln fyllde något behov,

föreslog att densamma skulle upphävas och att 11-timmarsregeln skulle

ändras till en 9-timmarsregel. Vidare föreslogs att i vägtrafikförordningen

i en ny paragraf, 29 a, skulle införas föreskrift om att envar, som framför

buss, lastbil eller utryckningsfordon, skall vara underkastad de i 28 § yrkes
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1962

trafikförordningen givna bestämmelserna om körtid och vilotid m. in. liksom,

om undantag ej medgavs i det särskilda fallet, skyldigheten att föra s. k.

förarbok. Vid tillämpningen av respektive tidsgränser skulle körning, varom

förmäles i 29 a § vägtrafikförordningen, och sådan, som omtalas i 28 §

yrkestrafikförordningen, sammanräknas. Förslag i syfte att effektivisera

kontrollen av de ifrågavarande bestämmelserna framlades också. I det avseendet

fann rådet det bl. a. böra överlämnas åt lämplig myndighet att närmare

utreda hur bestämmelserna om förarbok och om arbetsgivares skyldighet

att kontrollera reglernas efterlevnad närmare borde utformas.

Trafiksäkerhetsrådets promemoria har varit föremål för omfattande

remissbehandling.

Motionen

Efter att ha återgivit bestämmelserna i 28 § yrkestrafikförordningen anför

motionärerna:

Med den intensitet som nu råder i trafiken och med det stora ansvar som

åvilar en yrkeschaufför, ofta med många passagerares säkerhet att svara

för, synes det oss egendomligt att en arbetsgivare kan påfordra att en chaufför

utan uppehåll för rast skall utföra körning i oavbruten följd under

mer än fem timmar. Detta förhållande inträffar som bekant för vissa chaufförer

i linjetrafik med omnibus eller vid körning inom stationsort. Det

hade synts oss försvarligare om paragrafens fem timmar hade tillämpats

som ett absolut maximum på alla chaufförer enligt denna förordning. Ett

känt faktum är väl att instabilitet ofta inställer sig efter en tids stark koncentration

utan avbrott för mat eller vila. Riskerna för olyckor i trafiken

måste mänskligt att döma öka i takt med de påfrestningar man utsätts för.

Möjligheterna att beordra en chaufför att i vissa fall arbeta under tretton

timmar av en tjugofyratimmarsperiod måste också medföra stora påfrestningar.

Att även detta medför ökade risker i trafiken är uppenbart.

Förhållandet att niotimmarsvilan under en tjugofyratimmarsperiod, som

föreskrives, två gånger under en sjudagarsperiod kan reduceras till sju timmar

kan också medföra ökade risker i trafiken. En chaufför, som exempelvis

lämnar fordonet i garaget kl. 23.00 en kväll, kan beordras till arbete påföljande

dag kl. 6.00 på morgonen. Om vi nu betänker att föraren i detta fall

kanske har en halv timmes färdväg till sin bostad och att han måste äta

något innan han går till vila, finns det knappast någon möjlighet att han

kan gå till sängs förrän en timme efter arbetstidens slut. På morgonen måste

han för att kunna inställa sig vid sin arbetsplats i tid stiga upp ca en timme

före arbetstidens början. Den verkliga vilan blir i detta fall, som på intet

sätt är unikt, endast fem timmar, och i fall där bostaden ligger än längre

bort från arbetsplatsen kan den verkliga vilan bli än mindre. Att en sådan

chaufför inte alltid är i bästa kondition får anses sannolikt, och med hänsyn

till det ansvar som sedan åvilar honom i trafiken känner man sig illa

berörd vid tanken på att lagen medgiver ett sådant förhållande.

Ur trafiksäkerhetssynpunkt och för att försöka pressa tillbaka antalet

olyckor i trafiken måste alla åtgärder som över huvud taget kan medverka

til! större säkerhet i trafiken också vidtagas.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1962

7

Justeringar i här påtalade frågor synes oss ur trafiksäkerhetssynpunkt

ytterst angelägna.

Förslag till europeisk överenskommelse rörande arbetsförhållandena

för besättningen å fordon i internationella transporter på väg

Inom Förenta nationernas europakommission (ECE) har utarbetats och

under första halvåret 1962 för undertecknande öppnats en överenskommelse

om arbetsvillkor m. m. vid internationella transporter på väg. överenskommelsen

skall äga tillämpning på sådana internationella vägtransporter,

som utförs med fordon, vars högsta tillåtna totalvikt överstiger 3,5 ton. Enligt

densamma skall bl. a. gälla att förare skall ha åtnjutit minst tio sammanhängande

timmars vila under en tidrymd av 24 timmar räknat bakåt

från vilken som helst tidpunkt, då han för fordonet. En gång under en tidrymd

av sju dagar får dock vilotiden förkortas till åtta timmar. Vissa särbestämmelser

finnes för det fall att fordon är bemannat med två förare.

Varje förare skall vidare för varje kalenderår åtnjuta 52 dygns vila, såvitt

möjligt förlagd till sön- eller helgdag och fördelad med en dag i veckan.

Veckovilan skall omfatta 24 sammanhängande timmar och som regel omedelbart

föregås av den dagliga vilotiden. I fråga om längsta tillåtna körtid

skall gälla att förare inte får föra fordon under längre sammanhängande

tid än fem timmar, därvid uppehåll på kortare tid än 30 minuter inte räknas

som avbrott. Den sammanlagda körtiden får inte för någon förare överstiga

nio timmar under vilken som helst tidrymd av 24 timmar. Reserv ation göres

för force majeure.

Frågan om svenskt biträdande av överenskommelsen har också varit

föremål för remissbehandling.

Propositionen nr 155 år 1962

I propositionen nr 155 år 1962 med förslag till förordning om ändring i

vägtrafikförordningen m. in. har herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet

lämnat en redogörelse (s. 20) för den då inom departementet

pågående inventeringen av de ytterligare åtgärder, som skulle

kunna sättas in i kampen mot trafikolyckorna. Departementschefen angav

att härvid framkommit förslag till åtgärder berörande att avsevärt antal,

i propositionen uppräknade områden, bl. a. arbetstidsreglering för yrkesförare.

Det uttalades härefter att vissa förslag tämligen omgående torde

kunna föranleda åtgärd bl. a. i form av uppdrag till berörd myndighet. Vidare

avsågs att bilda olika arbetsgrupper med representanter för berörda

myndigheter och organisationer för en närmare diskussion av förslagen

och hur de olika frågorna skulle ytterligare bearbetas.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1962

1953 års trafikutredning

I sitt den 27 juni 1962 avgivna betänkande Svensk trafikpolitik III behandlar

1953 års trafikutredning i ett avsnitt (s. 69 ff.) frågan om förares

arbets- och vilotid. Utredningen redovisar sina överväganden med därav

föranledda förslag i form av ett återgivande av sina remissyttranden över

trafiksäkerhetsrådets förut refererade förslag samt över frågan om svenskt

tillträdande av den likaledes här ovan omtalade ECE-överenskommelsen.

Beträffande trafiksäkerhetsrådets förslag ansluter sig utredningen till

tanken på att reglerna i 28 § yrkestrafikförordningen bör göras tillämpliga

på alla förare av buss eller lastbil. Biltrafiknämnden bör dock enligt utredningens

mening erhålla viss dispensmöjlighet från bestämmelserna. I fråga

om det materiella innehållet i reglerna om kör- och vilotid anför utredningen

bl. a.:

Vid den liberalisering av den yrkesmässiga lastbilstrafiken, som trafikutredningen

förordar, måste givetvis de konsekvenser, som kunna uppstå

i fråga om arbetarskyddet, beaktas. Uppmärksamheten härvidlag synes

emellertid böra koncentreras på en verkningsfull kontroll av skyddsbestämmelsernas

efterlevnad, och liberaliseringen såsom sådan torde i och för sig

icke kunna tagas till intäkt för en skärpning av de materiella bestämmelser,

som reglera detta skydd. I den mån sålunda icke en dylik skärpning grundas

på trafiksäkerhetsskäl — något som med hittills verkställda utredningar

ej kunnat verifieras — synes det böra överlåtas åt de kollektivavtalsslutande

parterna att överenskomma om arbets- och vilotidsfrågornas reglering

inom ramen för det socialt godtagbara, och denna ram — för närvarande

fastlagd i 28 § yrkestrafikförordningens gällande bestämmelser — torde

icke böra minskas annat än därest hittillsvarande bestämmelser framstå

såsom socialt sett otillfredsställande eller såsom en konfirmation av genom

kollektivavtal hävdvunna ytterligare arbetstidsbegränsningar på transportmarknaden.

Trafiksäkerhetsrådets motivering av sitt förslag torde icke ge

belägg för att någon av dessa förutsättningar nu föreligger.

I fråga om ECE-överenskommelsen uttalas bl. a. att från synpunkten av

de intressen, som trafikutredningen har att beakta, någon erinran mot att

Sverige biträder överenskommelsen inte synes böra resas.

Utredningen anger avslutningsvis att den utgått från att bestämmelser

om förares arbets- och vilotid närmast bör få sin plats i vägtrafikförordningen,

eftersom de enligt utredningens förslag icke bara kommer att beröra

den yrkesmässiga trafiken.

Utskottet

I sitt utlåtande nr 34 detta år har utskottet bl. a. påtalat den alltjämt

djupt oroande utvecklingen av olycksfrekvensen i trafiken. Denna utveckling

i förening med den väntade fortsatta trafikökningen påkallar, såsom i

skilda sammanhang framhållits, att kraftåtgärder vidtages för att öka trafiksäkerheten.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1962

I förevarande motion har uppmärksamheten riktats på de regler i 28 §

1 mom. yrkestrafikförordningen, vilka främst avser att minska den trafikfara

som är förenad med överansträngning hos föraren av ett fordon i yrkesmässig

trafik. Enligt de i fråga varande bestämmelserna får en sådan förare

visserligen inte utan uppehåll om minst trettio minuter i följd framföra bil

under längre tid än fem timmar. Regeln är emellertid inte tillämplig i fråga

om linjetrafik med buss eller på körningar, som bara försiggår inom stationsorten.

Motionärerna håller före att det av trafiksäkerhetsskäl är påkallat

att femtimmarsgränsen gäller utan undantag. I motionen framhålles

vidare att det måste anses otillfredsställande att de nuvarande stadgandena

medgiver att en förare i vissa fall kan beordras att arbeta under tretton timmar

av en tjugofyratimmarsperiod samt att den sammanhängande vilotiden

under en sådan tidrymd två gånger inom varje period av sju dygn får inskränkas

till sju timmar. Motionärerna finner en justering av de förevarande

bestämmelserna ytterst angelägen från trafiksäkerhetssynpunkt.

Såsom närmare redovisats i det föregående (ovan s. 4 f.), har de frågor,

som sålunda upptagits i motionen, i ett vidare sammanhang behandlats av

andra lagutskottet i dess av riksdagen godkända utlåtande nr 62/1960. I

sagda utlåtande uttalas att bestämmelserna i 28 § 1 mom. yrkestrafikförordningen

företer vissa brister med avseende på både tillämpningsområde

och innehåll. Andra lagutskottet framhåller att stadgandena sålunda inte

är tillämpliga på förare, som är anställda i industri- och handelsföretag,

trots att i stort sett samma skäl talar för en reglering av arbetstiden för

dessa kategorier som i fråga om förare i yrkesmässig trafik. Vidare påtalas

den fara från trafiksäkerhetssynpunkt, som ofta ligger i s. k. dubbelarbete.

Något förbud gäller således inte mot att en person, efter att ha arbetat åtskilliga

timmar i annan anställning, tjänstgör som bilförare under ett helt

arbetspass. Enligt andra lagutskottets mening är möjligheterna att genom

kontroll motverka sådant dubbelarbete beskurna i brist på uttryckliga bestämmelser.

I utlåtandet uttalas vidare att stadgandena i yrkestrafikförordningen

inte utformats med hänsyn till en så kraftig trafikintensitet som

den nu rådande ävensom att reglerna inte varit föremål för översyn i samband

med den allmänna arbetstidsförkortning, som genomförts.

I likhet med andra lagutskottet finner detta utskott angeläget att det

frågekomplex, som nu åter aktualiserats genom den förevarande motionen,

ägnas all tillbörlig uppmärksamhet. Utskottet vill emellertid härvid inte

underlåta att betona att trötthetsfaktorns betydelse för olycksfrekvensen i

trafiken inte är begränsad till den s. k. nyttotrafiken. Det synes fastmera

antagligt att den spelar eu betydande roll inom trafiken i övrigt. Enligt

28 § 1 mom. vägtrafikförordningen får visserligen fordon inte föras på väg

av någon, som på grund av uttröttning saknar nödiga förutsättningar att

föra fordonet på betryggande sätt. På grund av svårigheten att kontrollera

efterlevnaden av föreskriften i dess nuvarande form förekommer det säker
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1962

ligen för närvarande till och med i ganska stor utsträckning att uttröttade

personer framför motorfordon. Enligt utskottets mening torde vid det fortsatta

trafiksäkerhetsarbetet uppmärksamhet också böra ägnas frågan om

inte reglerna i detta hänseende skulle kunna erhålla en sådan utformning

att kontrollen av deras efterlevnad underlättades. Trötthetsfaktorns betydelse

i trafiken synes vidare i största möjliga utsträckning böra uppmärksammas

i trafiksäkerhetspropagandan.

I vad angår förare av bussar och lastbilar är emellertid — såsom också

närmare utvecklats i det föregående (s. 5 ff.) — bestämmelserna om arbetsoch

vilotid för närvarande i skilda sammanhang föremål för övervägande

inom vederbörande departement. Av särskilt intresse synes utskottet härvid

vara de regler, som enligt det ovan (s. 7) omtalade inom ECE utarbetade

förslaget till överenskommelse ansetts påkallade för besättningen på fordon

i internationella transporter. Enligt vad utskottet erfarit, torde proposition

på grundval av 1953 års trafikutrednings hitintills avgivna betänkanden

komma att framläggas för riksdagen under våren 1963. Det är utskottets

förhoppning att det här aktuella frågekomplexet därvid skall erhålla en tillfredsställande

lösning i fråga om buss- och lastbilstrafiken.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t såsom

sin mening giva till känna vad utskottet anfört i anledning

av motionen II: 219.

Stockholm den 30 oktober 1962

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Göran Karlsson*, Kristiansson,

Ebbe Ohlsson, Georg Carlsson, Åkesson och Wirmark;

från andra kammaren: herr Nyberg, fru Torbrink, herrar Andersson

i Ryggestad, Svenning, Wachtmeister, Grebäck, Hammarberg och Tobé*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE, STHLM 62

204788

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.