Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner rörande viss allmän hastighetsbegränsning för motorfordon. Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 75 i första kammaren av herrar Ferdinand Nilsson och Hermansson samt nr 103 i andra kammaren av herr Björkänge m. fl.

1962-02-14 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1962:4, Utlåtande i anledning av motioner rörande viss allmän hastighetsbegränsning för motorfordon. Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 75 i första kammaren av herrar Ferdinand Nilsson och Hermansson samt nr 103 i andra kammaren av herr Björkänge m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1962

1

Nr 4

Utlåtande i anledning av motioner rörande viss allmän hastighetsbegränsning

för motorfordon.

Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade motioner, nr 75 i första kammaren av herrar Ferdinand Nilsson

och Hermansson samt nr 103 i andra kammaren av herr Björkänge m. fl.

I motionerna hemställes, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte

anhålla om skyndsam prövning av möjligheterna att med beaktande av hittills

vunna erfarenheter av hastighetsbegränsning införa en generell hastighetsbegränsning

till 90 km/tim».

För motionernas närmare innehåll redogöres nedan.

Gällande bestämmelser

Gällande bestämmelser om tillåten hastighet för motorfordon återfinnes

i vägtrafikförordningen den 28 september 1951. Förordningen har utfärdats

av Kungl. Maj :t efter riksdagens hörande.

Fordons hastighet skall enligt 46 § 1 mom. anpassas till vad trafiksäkerheten

och behörig hänsyn till omständigheterna i övrigt kräver. Särskilt

åligger det enligt samma moment förare av fordon att hålla en med hänsyn

till förhållandena tillräckligt låg hastighet i vissa i momentet angivna fall,

bl. a. vid vägkorsning och när sikten eljest är skymd, vid risk för bländning

och då fordonet nalkas barn, som uppehåller sig på eller invid vägen. I fråga

om högsta tillåtna hastighet i vissa fall ges bestämmelser i 56 §. I 1

mom. i nämnda paragraf stadgas om högsta tillåtna hastighet för vissa motordrivna

fordon. Häri angives bl. a. att sådan buss eller lastbil, vars totalvikt

överstiger 2,5 ton, icke får föras med högre hastighet än 60 km/tim, å motorväg

dock högst 80 km/tim. Enligt 2 mom. i samma paragraf får fordons

hastighet inom tättbebyggt område icke överstiga 50 km/tim. Om myndighets

befogenhet att göra undantag från dessa bestämmelser stadgas i bl. a. 61 §.

Enligt 61 § 1 mom. tillkommer det länsstyrelse att beträffande viss allmän

väg, gata eller annan allmän plats eller beträffande samtliga dylika vägar

inom visst område meddela erforderliga föreskrifter, avseende bl. a. färdhastighet.

Länsstyrelsen äger därvid föreskriva lägre eller högre hastighet än

som tillätes i 56 §.

Jämlikt 56 § 4 mom. ankommer det på Konungen att meddela de ytterligare

föreskrifter angående högsta hastighet, som med hänsyn till särBihang

till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 3 avd. Nr 4

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1962

skilda förhållanden må för viss tid finnas påkallade för riket i dess helhet

eller viss del därav.

Den nuvarande trafiklagstiftningen upptager inga regler om allmän hastighetsbegränsning

på vägar utom tätbebyggt område.

Historik

Hastighetsgränser för motorfordonen har funnits i landet sedan 1907, då

den första förordningen om automobiltrafik trädde i kraft. De maximihastigheter,

som då föreskrevs, var mycket låga och gällde alla slag av motorfordon.

Dessa hastighetsgränser höjdes genom 1916 års förordning om automobiltrafik

och 1923 års förordning om motorfordon men avsåg fortfarande alla

slags motorfordon.

Genom ikraftträdandet av 1930 års motorfordonsförordning infördes emellertid

fri hastighet för personbilar och motorcyklar utom tättbebyggt område.

1953 års trafiksäkerhetsutredning ägnade i sitt första, år 1954 framlagda

betänkande med förslag till vissa åtgärder för åstadkommande av förbättrad

trafiksäkerhet (SOU 1954: 38) stor uppmärksamhet åt hastighetsproblemet.

I betänkandet sökte utredningen med omfattande statistiskt material

och siffermässiga beräkningar belysa i vad mån hög hastighet kunde antagas

ha medverkat till uppkomna trafikolyckor, hur motorfordonen successivt

utvecklats mot större fartmöjligheter, hur farten inverkade på fordonens

levande kraft och på bromssträckor, hur fartbegränsning visat sig inverka

på hastigheten i allmänhet och hur hastigheten inverkade på framkomligheten.

Utredningen redovisade därjämte vissa erfarenheter av fartbegränsning

i andra länder.

På grundval av det sålunda förebragta materialet framhöll utredningen,

att hög hastighet var en av de viktigaste olycksframkallande faktorerna i

vägtrafiken. Utredningen sade sig vara övertygad om att en lägre körhastighet

i allmänhet på våra gator och vägar skulle leda till en förbättrad trafiksäkerhet

och att den enda möjligheten att genom författningsbestämmelser

påverka fordonens körhastighet var att föreskriva en högsta hastighet,

som icke fick överskridas. Införandet av fartgräns skulle enligt utredningen

gynnsamt påverka trafiksäkerheten i två hänseenden, nämligen dels

genom att de från trafiksäkerhetssynpunkt farligaste hastigheterna skars

bort och dels genom att hela trafikrytmen blev långsammare med bättre hastighetsanpassning

i allmänhet som följd.

Utredningen föreslog som lämplig hastighetsgräns för lättare fordon (personbilar,

motorcyklar m. fl.) utom tättbebyggt område 80 km/tim, dock att

utredningen med hänsyn till att en hastighetsgräns vid 80 km/tim kunde

komma att framstå som alltför låg i fråga om väg av alldeles särskilt god

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr k är 1962

beskaffenhet, på vilken trafikriskerna fick anses ringa, förordade att, om

särskilda skäl därtill förelåg, länsstyrelse skulle genom särskilt beslut kunna

höja hastighetsgränsen till 90 km/tim. Utredningen framlade jämväl

förslag om bl. a. hastighetsbegränsning inom tättbebyggt område.

Över utredningens betänkande inhämtades yttranden från ett stort antal

myndigheter och organisationer.

Propositionen nr 172 till 1 9 5 5 års riksdag, som i huvudsak grundade

sig på ovan berörda betänkande av trafiksäkerhetsutredningen, upptog

icke något förslag om allmän hastighetsbegränsning på vägar i allmänhet

utom tättbebyggt område. Däremot föreslogs särskild hastighetsbegränsning

inom tättbebyggt område liksom justering av hastighetsgränserna för lastbilar

och andra tyngre fordon. Dessa förslag ledde också till ändringar i

vägtrafikförordningen.

I frågan om allmän hastighetsbegränsning utom tättbebyggt område anförde

föredragande departementschefen, statsrådet Andersson, bl. a., att

goda skäl hade åberopats till stöd för den föreslagna hastighetsbegränsningen.

Ett allvarligt argument mot förslaget utgjorde dock enligt departementschefen

farhågan för att bestämmelsen inte skulle komma att efterlevas

i tillfredsställande omfattning. I detta sammanhang framhöll han, att

polisen inte ägde resurser för en så omfattande övervakning, som skulle bli

nödvändig, om förslaget genomfördes. En annan allvarlig invändning mot

den föreslagna bestämmelsen var enligt departementschefen, att den sannolikt

inte enbart skulle minska trafikriskerna utan i vissa hänseenden

t. o. m. skapa nya faromoment. Härvid åsyftades de förhållanden, som

uppkom, då ett fordon skulle ko.a om ett annat; i detta läge var det av vikt,

att det omkörande fordonet fördes med så hög hastighet, att omkörningssträckan

inte blev onödigt lång. Avslutningsvis uttalade departementschefen

bl. a. följande.

Sammanfattningsvis vill jag framställa min ståndpunkt till förevarande

fråga på det sättet, att förekomsten av fordon, vilka framföres med alltför

hög hastighet, utgör en trafikfara av stora mått men att å andra sidan en

regel om allmän hastighetsbegränsning är förenad med sådana nackdelar,

att den bör tillgripas endast vid trängande behov. Missbruk av den fria

hastigheten förekommer emellertid i sådan omfattning, att det förr eller

senare kan bli nödvändigt att stadga allmän fartbegränsning i en eller

annan form, därest den skärpta trafikövervakningen och andra nu aktuella

åtgärder till trafiksäkerhetens främjande icke medför någon mera markant

bättring. För närvarande är det emellertid icke tillrådligt att införa en

bestämmelse i ämnet med hänsyn till de bristande övervakningsresurserna.

Mindre lämpligt torde också vara att vidtaga en så radikal åtgärd utan samråd

med övriga nordiska länder. Jag vill i detta hänseende särskilt fästa

uppmärksamheten på Nordiska rådets rekommendation den 3 februari 1955,

nr 16, angående samarbete beträffande trafiklagstiftningen.

Med hänvisning till det sagda anser jag mig för närvarande icke kunna

biträda utredningens förslag om allmän hastighetsbegränsning utom tätt
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1962

bebyggda områden men förutsätter att de myndigheter, som sysslar med

trafikfrågor, kommer att ägna särskild uppmärksamhet åt ifrågavarande

spörsmål och därvid söka införskaffa ytterligare utredning i de hänseenden,

jag förut angivit.

Trafiksäkerhetsutredningens förslag om en allmän hastighetsbegränsning

på vägar utom tättbebyggt område till 80 km/tim upptogs i de med anledning

av förenämnda proposition väckta likalydande motionerna I: 496 och II: 614.

Andra lagutskottet avstyrkte i sitt utlåtande nr 34 motionerna och anförde

i anslutning härtill bl. a., att kärnpunkten i hastighetsproblemet var

frågan om hastighetsanpassning och icke frågan om hastighetsbegränsning

samt att det enligt utskottets mening var de alltför höga hastigheterna vid

dålig sikt, i skymda kurvor, vid vägkorsningar och i liknande trafikfarliga

situationer, som måste stävjas. I dessa fall var enligt utskottet i allmänhet

redan en hastighet av 80 km/tim för hög; en sänkning av de höga hastigheterna

i övrigt till 80 km/tim skulle för dessa fall icke i och för sig vara

av betydelse. Utskottet fortsatte:

Mot en regel om begränsning av hastigheten till en fix gräns kan vidare

anföras, att regeln lätt skulle fora med sig en felinriktning av trafikövervakningen.

Departementschefen uttalar, att det måste anses vara av synnerlig

vikt, att en bestämmelse om hastighetsbegränsning kompletteras med

en intensiv övervakning av det sätt, på vilket bestämmelsen efterleves. Eftersom

kontrollen måste gälla om hastighetsgränsen överskrides och då

ett överskridande knappast är att förvänta på trafikfarliga platser, ligger

det i sakens natur att övervakningen skulle komma att inriktas på goda

vägar med rak sträckning. En sådan trafikövervakning är emellertid enligt

utskottets mening från trafiksäkerhetssynpunkt tämligen betydelselös, övervakningen

bör i stället inriktas på att från trafiksäkerhetssynpunkter

kontrollera förarnas individuella körsätt i sådana trafiksituationer, där

förarna erfarenhetsmässigt brister i den omsorg och varsamhet, som till

förekommande av trafikolycka betingas av omständigheterna.

Såsom departementschefen framhållit är en allvarlig invändning mot

utredningens förslag också, att en allmän hastighetsbegränsning i vissa hänseenden

till och med kan skapa nya far omomen t, nämligen vid omkörning.

Omkörningssträckan skulle, eftersom det omkörande fordonet icke

finge överskrida den fastställda hastighetsgränsen, i allmänhet bli väsentligt

förlängd, och man måste räkna med att det redan höga antalet olyckor

i samband med omkörningar skulle stiga ytterligare. Särskilt som omköringsolyckorna

i regel är av allvarlig natur framstår konsekvenserna härvidlag

av en hastighetsbegränsning som ett ur trafiksäkerhetssynpunkt

tungt vägande skäl mot en sådan begränsning.

Vid utskottets utlåtande fanns fogad en reservation av tre av utskottets

ledamöter, vari förordades bifall till motionerna.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

Vid 1957 års riksdag väcktes på nytt förslag till hastighetsbegränsning

för motorfordon genom motionerna 1: 222 och II: 269. I motio
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1962 5

nerna hemställdes, att riksdagen hos Kungl. Maj :t måtte anhålla om förslag

av innebörd att motorfordon ej fick föras med högre hastighet än 90 km/tim.

Andra lagutskottet hemställde att motionerna icke skulle föranleda någon

riksdagens åtgärd. I sitt utlåtande nr 9 erinrade utskottet om att 1955

års riksdag haft att ta ställning till frågan om en allmän hastighetsgräns vid

80 km/tim och fortsatte:

De huvudargument som utskottet därvid i sitt av riksdagen godtagna

yttrande åberopade gentemot en sådan hastighetsbegränsning var i väsentliga

stycken desamma som de här ovan anförda. Den omständigheten att

de nu förevarande motionerna förordar en hastighetsgräns av 90 km/tim

i stället för, såsom de år 1955 väckta motionerna, 80, synes icke i nämnvärd

grad minska styrkan av dessa argument. Sedan frågan om allmän hastighetsbegränsning

sålunda senast var föremål för riksdagens behandling har

icke framkommit några nya rön som kan sägas utgöra belägg för att en fix

hastighetsgräns skulle leda till ökad trafiksäkerhet. Ej heller har enligt utskottets

mening i övrigt inträffat omständigheter, som nu skulle motivera

ett ändrat ställningstagande från riksdagens sida.

Vid utskottets utlåtande fanns fogade reservationer av två av utskottets

ledamöter.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

1953 års trafiksäkerhetsutredning återkom i sitt år 1957 framlagda betänkande,

Trafiksäkerhet II (SOU 1957: 18), med förslag om allmän hastighetsbegränsning

för motorfordon utom tättbebyggt område. Utredningen föreslog

nu, att gränsen skulle gå vid 90 km/tim.

Såsom ytterligare skäl för fartbegränsning framhölls bl. a., att företagen

undersökning och allmän erfarenhet visat, att trafikanterna på ett i det

hela taget tillfredsställande sätt respekterat den år 1955 införda hastighetsbegränsningen

för tättbebyggda områden. Vidare angav utredningen, att

statspolisen, som i första hand svarade för övervakningen av en allmän

hastighetsbegränsning utom tättbebyggt område, på ett helt annat sätt än

tidigare var rustad för en effektiv trafikövervakning. Utredningen anknöt i

det följande till departementschefens uttalande i 1955 års proposition om

att missbruk av den fria hastigheten förekom i sådan omfattning, att det

förr eller senare kunde bli nödvändigt att stadga allmän fartbegränsning i en

eller annan form, därest den skärpta övervakningen eller andra åtgärder föl

trafiksäkerhetens höjande icke medförde någon mera markant förbättring,

och fortsatte:

Enligt vad som kan utläsas av tillgängliga statistiska uppgifter kännetecknas

olycksutvecklingen i de tättbebyggda samhällena, där hastighetsbegränsning

gäller, av ett i absoluta tal sjunkande antal dödsolyckor, medan

däremot på den egentliga landsbygden antalet dödsolyckor befinner sig i

stegring. Om man exempelvis med ledning av NTF:s statistik jämför

olycksutvecklingen under perioden januari 1954—juni 1955 med olycksutvecklingen

under perioden juli 1955—december 1956, alltså en tid under

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1962

vilken hastigheten varit begränsad inom tättbebyggt område, finner man,

att antalet dödsolyckor på landsbygden stigit från 686 under den första

perioden till 823 under den andra. Antalet dödsolyckor i tätort däremot

har minskat från 560 till 453.

Den minskning i antalet svåra olyckor som inträtt hänför sig sålunda

uteslutande till tätorterna och det förefaller i hög grad sannolikt, att det i

första hand är hastighetsbegränsningen, som bidragit till denna gynnsamma

utveckling. På landsbygden har, för att anknyta till departementschefens

nyssnämnda uttalande, någon »mera markant förbättring» icke inträtt.

Förslaget, att fartgränsen skulle gå vid 90 km/tim, motiverade utredningen

på följande sätt.

Då det gällt att fastställa en övre gräns för hastigheten, har utredningen

velat anpassa denna gräns så, att den skär bort de med hänsyn till våra

vägförhållanden alltför höga körhastigheterna. Men det har också varit

angeläget för utredningen att finna en gräns som för det stora flertalet

förare icke komme att innebära nämnvärd inskränkning i deras rätt att

fritt anpassa hastigheten och som därför komme att uppfattas såsom rimlig.

Den av utredningen föreslagna 80-kilometersgränsen ansågs ganska allmänt

vara för låg. Att gränsen väljes så, att den kan accepteras av huvudparten

av förarna, är givetvis av väsentlig betydelse för dess efterlevnad.

Efter sådana överväganden har utredningen stannat vid en till 90 kilometer

i timmen bestämd fartgräns med rätt för länsstyrelsen att höja denna

gräns, där förhållandena så tillåta. Utredningen vill dock framhålla, att

det ur trafiksäkerhetssynpunkt är av tämligen underordnad betydelse, om

den högsta tillåtna hastigheten inom rimliga gränser sättes högre eller

lägre. Det väsentliga är, att man överhuvudtaget får en översta gräns för

körhastigheten på vägarna, som förbjuder förarna att färdas med överdrivet

höga hastigheter. — Som en invändning mot utredningens tidigare

framlagda förslag anfördes, att en fartgräns skulle kunna skapa nya trafikrisker.

Man åsyftade därvid de förhållanden, som skulle uppkomma vid

omkörningar, vilka borde ske med så hög hastighet, att omkörningssträckan

icke bleve onödigt lång. — De erfarenheter, som vunnits av den allmänna

hastighetsbegränsningen inom tättbebyggt område, kunna icke sägas ha

givit vid handen, att dylika risker föreligga. Utredningen har dock ingen

invändning mot att undantag göres i fråga om momentana hastighetsöverskridanden

i samband med omkörning.

Genom proposition nr 69 till 1958 års riksdag framlades förslag

till vissa ändringar i vägtrafiklagstiftningen; dessa förslag grundade sig

i huvudsak på nyss berörda betänkande av trafiksäkerhetsutredningen.

Icke heller denna proposition upptog förslag om allmän hastighetsbegränsning.

Föredragande departementschefen, statsrådet Skoglund, anförde härom

följande.

Det har ofta framhållits, att kärnpunkten i frågan om fordonens hastighet

egentligen icke gäller begränsning av hastigheten utan anpassning av

hastigheten till vad förhållandena i det särskilda fallet kräver. Detta är givetvis

riktigt. Emellertid kvarstår ändock frågan, om icke en hastighetsbegränsning

i viss omfattning kan vara ett tjänligt medel att nå fram till en

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr l år 1962

bättre hastighetsanpassning. Redan den omständigheten att de allra högsta

hastigheterna bannlyses innebär en vinst ur trafiksäkerhetssynpunkt. Verkningarna

av en hastighetsbegränsning kan emellertid förmodas i många fall

sträcka sig längre än så genom att den verkar såsom en erinran om den fara,

som de höga hastigheterna innebär. Detta torde särskilt gälla lokala hastighetsbegränsningar.

Den viktigaste av de erinringar, som riktats mot en allmän hastighetsbegränsning,

går ut på att en sådan i vissa hänseenden kan skapa nya faromoment.

Speciellt har framhållits att man på de mera trafikerade vägarna

kan förvänta långa fordonsköer med en hastighet vid eller i närheten av

den föreskrivna fartgränsen, vilket medför svårigheter när det gäller att

verkställa omkörningar. Ett annat argument är att en fix hastighetsgräns

lätt kan leda till en ''felinriktning av trafikövervakningen, eftersom överträdelser

främst är att förvänta på de bästa vägarna men endast mindre ofta på

sådana trafikfarliga platser, där en skärpt övervakning ur saklig synpunkt

skulle vara behövlig.

En annan synpunkt på frågan gäller möjligheterna att ordna en tillfredsställande

övervakning av hastighetsregelns efterlevnad. Om man verkligen

vill att regeln skall få någon verkan, måste övervakningen göras effektiv.

Särskilt gäller detta tiden närmast efter regelns införande. Kan en tillfredsställande

övervakning icke ordnas, förfelar man i stort sett syftet med hastiglietsregeln,

och fara uppstår därjämte för en uppluckring av respekten

för trafikreglerna överhuvud. Såsom jag tidigare anfört, är polisens resurser

icke tillräckliga för en kontinuerlig övervakning av den omfattning, som

skulle erfordras för att upprätthålla respekten kring en allmän bestämmelse

om maximihastighet.

Sistnämnda argument bör enligt min mening tillmätas stor betydelse. Innan

mera tillfredsställande övervakningsresurser skapats, är del icke lämpligt

att införa en regel om allmän hastighetsbegränsning. Å andra sidan är

det icke omöjligt, att en mera intensiv trafikövervakning kan leda till en så

avsevärd förbättring av trafikförhållandena, att en hastighetsregel därefter

icke vidare framstår som motiverad. Mot sådana förare, som färdas med påtagligt

för hög hastighet, kan ingripande ske med stöd av andra bestämmelser.

Härefter erinrade departementschefen om behandlingen vid 1957 års riksdag

av frågan om allmän hastighetsbegränsning och fortsatte:

För egen del anser jag mig icke kunna tillstyrka utredningens förslag om

införande av en allmän hastighetsbegränsning. Jag vill emellertid betona,

att detta mitt ställningstagande endast avser situationen sådan den nu kan

överblickas och att frågan bör tagas upp på nytt, om ändrade förhållanden

föranleder därtill.

Jag vill vidare framhålla, att mitt nu gjorda ställningstagande icke avser

lämpligheten av lokala hastighetsbegränsningar. Ett system med lokala hastighetsbegränsningar

lider icke av samma stelhet som en regel om allmän

hastighetsbegränsning utan medger ett verkligt bedömande, vad som i det

särskilda fallet är en lämplig högsta hastighet på en viss väg eller vägsträcka.

Till följd härav kommer hastighetsbegränsningen — såsom jag tidigare

framhållit — att samtidigt verka som en varning till trafikanterna för

risker, som de kommer att möta på vägen, och delta torde i sin tur medföra,

att en lokal hastighetsbegränsning oftast respekteras, även om det icke är

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1962

möjligt att ingående övervaka dess efterlevnad. Speciellt synes det mig lämpligt

att införa hastighetsbegränsning på sådana vägavsnitt, där olycksfrekvensen

erfarenhetsmässigt är hög och detta kan antagas bero på att vägen

lockar till alltför hög hastighet. I vissa fall, t. ex. där en livligt trafikerad väg

mera allmänt korsas av fotgängare, bör man enligt min mening icke tveka

att föreskriva t. o. in. mycket låg hastighet på en kortare sträcka. Däremot

torde det i allmänhet icke vara behövligt och knappast heller lämpligt att

föreskriva hastighetsbegränsning i fall, då en vägfarande redan av vägens

utseende kan sluta sig till att den icke medger någon högre hastighet. — Jag

förutsätter, att länsstyrelserna i erforderlig omfattning kommer att utnyttja

de möjligheter att införa lokala hastighetsbegränsningar, som bestämmelserna

i 61 § vägtrafikförordningen bjuder.

Andra lagutskottet behandlade propositionen i sitt utlåtande nr 20. I

utlåtandet behandlades också motionerna I: 271 och II: 342, i vilka framställts

yrkande om införande av fartbegränsning till 90 km/tim på prov

under viss tid. Utskottet tillstyrkte propositionens förslag i förevarande del

och avstyrkte motionerna. Till motivering anförde utskottet:

Utskottet vill för sin del instämma i departementschefens uttalande, där

han förklarar sig icke kunna tillstyrka utredningens förslag om införande

av en allmän hastighetsbegränsning. Ej heller kan utskottet finna det motiverat

att — såsom yrkas i motionen — införa hastighetsbegränsning på

försök under viss tid. Utskottet avstyrker därför motionerna. Såsom departementschefen

föreslagit bör man i stället i viss utsträckning söka komma

till rätta med hithörande problem genom lokala hastighetsbegränsningar

inom ramen för de befogenheter, som tillkommer länsstyrelserna enligt gällande

bestämmelser i vägtrafikförordningen.

Till utlåtandet var fogat ett särskilt yttrande av fyra utav utskottets ledamöter

rörande önskvärdheten av allmän fartbegränsning.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

Vid 1959 års riksdag väcktes genom motionerna 1: 169 och II: 219

ånyo förslag om införande av hastighetsbegränsning till 90 km/tim för

motorfordon på försök under viss tid.

Andra lagutskottet hemställde att motionerna icke skulle föranleda någon

riksdagens åtgärd. I sitt utlåtande nr 4 erinrade utskottet om tidigare

förslag till hastighetsbegränsning och påpekade att trafiksäkerhetsutredningen

i sitt betänkande Trafiksäkerhet II angivit, att dödsolyckorna i tätorter

var avsevärt färre under de 18 månader, som följt närmast efter införandet

av fartbegränsning i sådana orter, än under den närmast föregående

18-månadersperioden. Utskottet angav vidare:

Den av trafiksäkerhetsutredningen konstaterade tendensen mot minskning

av antalet dödsolyckor inom tätorter synes ha bestått under åren 1957

och 1958; enligt uppgifter, som varit tillgängliga för utskottet, skulle av

samtliga dödsolyckor under dessa år endast omkring 30 procent ha inträffat

i tätorter.

Minskningen kan emellertid icke förklaras enbart genom hastighetsbe
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1962

9

gränsningen. Även sådana omständigheter som förbättrade trafikanordningar,

skärpt allmän trafikövervakning och automatisk nedpressning av hastigheterna

som följd av den ökade trafikintensiteten får antagas ha inverkat.

Huru därmed än förhåller sig, kan inte från förhållandena i tätorterna

dragas några säkra slutsatser för landsbygdens vidkommande. Framför allt

måste beaktas, att en hastighetsgräns för landsbygden under alla förhållanden

måste sättas mycket högre än vid 50 km/tim, exempelvis vid 80 eller

90 km/tim; och det är icke klarlagt, vilken betydelse hastigheter över dessa

gränser haft för frekvensen av svåra olyckor på landsbygden. Men hänsyn

måste också tagas till att övervakningen av en fartbegränsning inte kan

göras lika effektiv på landsbygden som i tätorterna.

Utskottet angav avslutningsvis att det icke heller eljest, sedan utskottet

sist behandlade frågan om hastighetsbegränsning, förekommit något, som

enligt utskottets mening gav tillräcklig anledning till ett ändrat ställningstagande

från riksdagens sida.

Vid utlåtandet fanns fogad en reservation av tre av utskottets ledamöter,

vari förordades bifall till motionerna.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

Frågan om generell fartbegränsning återkom vid 1960 års riksdag

genom dels motionerna I: 124 och II: 160, vari framställdes enahanda yrkanden

som i de nyss berörda motionerna vid 1959 års riksdag, och dels

motionen II: 399, vari hemställdes om en temporär hastighetsbegränsning

omfattande de stora helgerna och veckohelgerna från viss tidpunkt på lördagen.

Andra lagutskottet hemställde att motionerna icke skulle föranleda någon

riksdagens åtgärd. I sitt utlåtande nr 23 återgav utskottet sina uttalanden

i frågan vid 1959 års riksdag och anförde därefter:

Enligt utskottets mening har icke, sedan frågan om allmän hastighetsbegränsning

prövades år 1959, förekommit något som ger tillräcklig anledning

till ändrat ställningstagande från riksdagens sida.

I motionen II: 399 har yrkats införande av en temporär hastighetsbegränsning

under veckohelgerna och de slöra helgerna. Till stöd för yrkandet har

anförts bl. a., att antalet trafikolyckor enligt tillgängliga uppgifter är väsentligt

större under lördags- och söndagsdvgnen än under övriga dygn i

veckan.

Tillgängliga statistiska uppgifter ger vid handen, alt trafikflödet på våra

vägar är avsevärt större under helgerna än under övrig tid. En ökad trafikintensitet

medför erfarenhetsmässigt en automatisk nedpressning av

motorfordonens färdhastigheter. Det är därför troligt, att det övervägande

antalet trafikolyckor under helgdygnen sker vid väsentligt lägre hastighet

än den som skulle kunna ifrågakomma såsom maximigräns. Enligt utskottets

mening måste orsaken till det större antalet trafikolycksfall under helgdygnen

väsentligen stå att finna i andra förhållanden än hög hastighet,

bl. a. den större trafikintensiteten och det förhållandevis större antalet

oerfarna förare som då är ute i trafiken.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1962

Vid utskottets utlåtande fanns fogad en reservation av fyra av utskottets

ledamöter, vari förordades bifall till motionerna I: 124 och II: 160.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

Med Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallade statsrådet och chefen för

kommunikationsdepartementet under sommaren 1960 en utredning med

uppgift att insamla och bearbeta erfarenheterna från utländska försök med

hastighetsbegränsning. Syftet var att erhålla ett vidgat underlag för bedömningen

av behovet och värdet av sådana försök här i riket.

Genom kungörelse den 9 december 1960 förordnade Kungl. Maj:t om

tillfällig hastighetsbegränsning till 80 km/tim för motorfordon under tiden

den 22 december 1960—den 9 januari 1961. Myndigheter och organisationer

uppmanades att noga följa försöket och att insamla material till bedömande

av hastighetsbegränsningens verkningar.

I kungörelse den 3 mars 1961 förordnade Kungl. Maj:t om hastighetsbegränsning

för motorfordon under den då kommande påskhelgen eller närmare

bestämt tiden den 29 mars—den 5 april 1961. Den högsta tillåtna

hastigheten sattes till 90 km/tim.

Genom proposition nr 130 till 1961 års riksdag framlades förslag

till bl. a. bestämmelser i vägtrafikförordningen om tillfälliga hastighetsbegränsningar

för motorfordon.

Föredragande departementschefen, statsrådet Skoglund, redogjorde för

de dittills genomförda försöken med tillfälliga hastighetsbegränsningar samt

angav, att det med hänsyn till behovet att framdeles upprepa försöken syntes

lämpligt att bestämmelser i ämnet fick inflyta i vägtrafikförordningen.

Detta borde enligt departementschefen ske i form av ett allmänt hållet stadgande,

enligt vilket det skulle ankomma på Kungl. Maj :t att meddela de

föreskrifter angående högsta hastighet, vilka med hänsyn till särskilda förhållanden

kunde finnas påkallade för viss tid beträffande riket i dess helhet

eller visst område därav. Departementschefen anförde härefter följande.

Jag vill i detta sammanhang tillägga, att jag avser att senare denna dag

föreslå Kungl. Maj :t att tillsätta en särskild utredning i anslutning till

de fortsatta försök med tillfällig hastighetsbegränsning som avses komma

att äga rum vid instundande påskhelg och eventuellt även senare i år. Utredningens

uppgift blir att förbereda och följa försöken samt att på grundval

av de successivt vunna och bearbetade erfarenheterna lägga fram förslag

till den vidare försöksverksamhet som må finnas påkallad i syfte att erhålla

konkreta hållpunkter för bedömande av en tillfällig hastighetsbegränsnings

inverkan på olycksfrekvensen samt olyckornas typ och svårighetsgrad.

Utredningen bör tillika utveckla och redovisa de metoder efter

vilka iakttagelser från försöken bör insamlas, grupperas och analyseras

för att nå detta syfte.

Utredningen förutsättes kunna slutföras i sådan tid att dess förslag kan

avges senast under oktober innevarande år. Därest förslaget skulle inne
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1962

11

bära fortsatt försöksverksamhet, blir det utredningens uppgift att följa densamma

och bearbeta de ytterligare erfarenheter som därvid må vinnas samt

att inkomma med därav föranledda tilläggs- eller ändringsförslag.

Utredningsarbetet bör inom ramen för det sålunda angivna syftet i första

hand inriktas på att bringa klarhet i fråga om den effekt som en tillfällig

hastighetsbegränsning kan ge vid olika maximihastighet och under varierande

betingelser i avseende å trafiktäthet, trafikens sammansättning, vägförhållanden,

klimattyp samt fartbegränsningsperiodens längd. Uppmärksamhet

måste emellertid även ägnas behovet av att vinna närmare kännedom

om återverkningarna även i andra hänseenden av en hastighetsbegränsning,

såsom i fråga om köbildning och därmed sammanhängande förändringar

i framkomligheten på vägarna, trafikintensitet, trafikrytm och medelresehastighet.

Vad särskilt medelresehastigheten angår anmäler sig bl. a.

även spörsmålet om hastighetsbegränsningens inverkan på befordringstider

och transportkostnader samt eljest i transportekonomiskt avseende. Förbises

bör icke heller intresset av att vinna närmare erfarenheter beträffande

möjligheter och metoder att med tillgängliga resurser säkerställa efterlevnaden

av meddelade bestämmelser om tillfällig hastighetsbegränsning.

Vid planläggningen av de fortsatta försöken med tillfällig hastighetsbegränsning

skall självfallet hänsyn tagas till de erfarenheter, som vunnits

av liknande försök utomlands. Den utredning, som tillkallats för detta

ändamål, beräknas, såsom förut nämnts, komma att lämna sin redogörelse

före instundande sommar. Om dessa försök torde dock redan på grundval

av hittills tillgängliga upplysningar kunna sägas, att de till stor del burit

improvisationens prägel och därför endast i begränsad omfattning torde

kunna läggas till grund för den systematiska planläggning, varom här är

fråga. Med den omfattning, uppläggning och inriktning som den av mig

föreslagna utredningen kommer att få kan den sålunda förväntas bli av

betydelse även på del internationella planet.

Andra lagutskottet behandlade propositionen i sitt utlåtande nr 48. 1

samma utlåtande behandlade utskottet dels motionerna 1:49 och 11:65,

vari hemställdes om införande av temporär hastighetsbegränsning på försök

under perioder icke understigande en månad, dels motionerna I: 274

och II: 247, vari hemställdes om förslag till införande av en hastighetsbegränsning

till 90 km/tim under den då närmast följande tiden för alla större

helger samt för en viss längre sammanhängande period under sommaren

1961, dels motionen I: 156, vari hemställdes om genomförande från den

1 juli 1961 i försökssyfte av en hastighetsbegränsning för motorfordon till

80 km/tim under ett år, därvid vid omkörning fri hastighet skulle vara tillåten,

dels ock motionerna I: 659 och II: 785, vari hemställdes om avslag

på propositionen i förevarande del förenat med ett uttalande om att Kungl.

Maj :t intill utgången av 1962 ägde företaga försök med tillfälliga hastighetsbegränsningar.

Utskottet anförde bland annat.

Erfarenheterna av de hittills gjorda försöken med tillfälliga hastighetsbegränsningar

är — även om några säkra slutsatser ännu icke kan dragas

rörande fartbegränsningens inverkan på antalet och arten av inträffade

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr i år 1962

trafikolyckor — sådana att försöken bör fortsättas. För att möjliggöra en

säker bedömning i fråga om hastighetsfaktorns inverkan på olycksfrekvensen

och olyckornas svårhetsgrad krävs enligt utskottets mening en serie

försök, som göres till föremål för ett grundligt studium.

Rörande de fortsatta försöken uttalade utskottet.

De fortsatta försök med tillfälliga hastighetsbegränsningar, som utskottet

ovan uttalat sig för och som därest så finnes lämpligt synes kunna äga

rum även innan det föreslagna tillägget i vägtrafikförordningen trätt i kraft,

bör enligt utskottets mening anordnas på sådant sätt att de i möjligaste mån

bringar klarhet om den effekt i fråga om trafiksäkerheten som en hastighetsbegränsning

har vid olika maximihastighet och under växlande betingelser

i avseende på trafiktäthet, trafikens sammansättning, vägförhållanden

och kliinattyp. Uppmärksamhet bör också ägnas åt verkningar i

andra hänseenden av en hastighetsbegränsning, såsom i fråga om förändringar

i framkomligheten på vägarna. För att förhindra att tillfälliga omständigheter

alltför mycket påverkar resultaten av försöken synes det önskvärt,

att fartbegränsningsperioderna icke göres alltför korta. Det kan i detta

sammanhang ifrågasättas om icke vägar av viss beskaffenhet, såsom t. ex.

motorvägar, bör undantagas från fartbegränsning vid något eller några försök.

Ett sådant undantagande synes såvitt avser motorvägar kunna ske utan

att särskilda vägmärken uppsättes.

Den sålunda skisserade försöksverksamheten kräver att försöken med

hastighetsbegränsningar kontinuerligt utformas på grundval av de efter

hand vunna erfarenheterna. Med hänsyn härtill finner utskottet icke lämpligt

att, såsom hemställts i förevarande motioner, närmare uttala sig för

viss hastighetsgräns eller viss längd på fartbegränsningsperioden.

Utskottet hemställde dels att riksdagen, med avslag å motionerna I: 659

och II: 785 såvitt däri yrkats avslag å föreslagna ändringar i vägtrafikförordningen,

skulle såsom sin mening giva till känna vad utskottet anfört, dels

ock att motionerna I: 659 och II: 785 i övrigt liksom övriga motioner icke

skulle föranleda någon riksdagens åtgärd.

Vid utskottets utlåtande fanns fogad en reservation av två av utskottets

ledamöter, vari förordades bifall till motionerna 1:659 och 11:785 såvitt

däri yrkats avslag på de föreslagna ändringarna i vägtrafikförordningen.

Därjämte förekom en reservation utan motivering av tre av utskottets ledamöter.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

Den 23 mars 1961 hade Kungl. Maj:t tillsatt den i propositionen förutskickade

utredningen. Denna antog sedermera benämningen 1961 års trafiksäkerhetskommitté.

Genom förordningen den 2 juni 1961 (nr 297) om ändring i vägtrafikförordningen

intogs den i propositionen aviserade bestämmelsen om tillfällig

hastighetsbegränsning i vägtrafikförordningen.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1962

13

1961 års trafiksäkerhetsutrednings redogörelse

Den 8 november 1961 avgav 1961 års trafiksäkerhetskommitté redogörelse

angående tillfällig hastighetsbegränsning i motortrafiken under år 1961.

Kommittén angav däri, att dess verksamhet tagit formen av en sammanhängande

ohservationsserie under tiden den 15 maj—den 15 september. På

kommitténs förslag hade under denna tid hastighetsbegränsning ägt rum

dels i samband med pingsthelgen under tiden den 19—den 24 maj, dels

under en period om tre veckor under tiden den 22 juni—den 12 juli omfattande

bl. a. midsommarhelgen, dels slutligen under tiden den 1—den 11

september. Observationsperioden omfattade således tillhopa 86 dagar med

fri fart och 38 dagar med fartbegränsning. Hastighetsgränsen hade vid

samtliga försök legat vid 90 km/tim.

Efter redogörelse för bl. a. arbetets planläggning och bedrivande, olycksfalls-

och trafikutvecklingen under observationsperioden samt efterlevnaden

av hastighetsbegränsningen redovisade komittén sina slutsatser av försöken

enligt följande.

Analysen av olycksutvecklingen under observationsperioden har givit vid

handen att olycksfrekvensen varit lägre under tid då fartbegränsning rått

än under perioden i övrigt. Minskningen har dessutom varit förhållandevis

större i fråga om olyckor av svårare typ än för de övriga. Den fråga som i

anledning härav anmäler sig till besvarande är i vad mån de sålunda iakttagna

förändringarna till det bättre i olycksutvecklingen kan återföras på

hastighetsbegränsningen. Härutinnan vill kommittén anföra följande.

En förändring i olycksutvecklingen under ett enstaka försök tillåter icke

några säkra slutsatser rörande orsakssammanhanget. Därest förändringen

återkommer vid ytterligare försök under motsvarande förhållanden ger detta

emellertid anledning att räkna med ett samband mellan förändringen och

den för försöken specifika variationen i de yttre betingelserna för trafiken,

d. v. s. hastighetsbegränsningen.

Fartbegränsningsperioderna företer en påtaglig inbördes överensstämmelse

i olycksutvecklingen. I huvudsak motsvarande inbördes överensstämmelse

föreligger mellan de i observationsserien ingående fartfria perioderna.

Söker man en gemensam anknytningspunkt för å ena sidan olikheterna

i utvecklingen mellan de fartfria och de fartbegränsade perioderna

och, å andra sidan, likformigheten i utvecklingen inom vardera periodgruppen,

synes knappast någon annan erbjuda sig än hastighetsbegränsningen.

Tanken att hastighetsbegränsningen kan ha bidragit till den gynsamma

olycksutvecklingen under fartgränsperioderna jämfört med den av observationsperioden

omfattade fartfria tiden vinner stöd vid undersökningen

av olyckornas fördelning på vägar av olika typ. Denna har givit till resultat

att de till höga hastigheter särskilt inbjudande vägarna minskar sin andel

i olyckorna under fartgränsperioderna, en minskning som till yttermera

visso är särskilt accentuerad om jämförelsen inskränkes till de tre riksvägarna

1, 2 och 13. Den i samband med fartbegränsningen iakttagna nedgången

i olycksfrekvensen har alltså gjort sig mera märkbar på vägar där

de höga hastigheterna är vanligast.

Vad nu sagts om nedgången överhuvud i olycksfrekvensen under tid

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr \ dr 1962

med fartbegränsning gäller även om nedgången tenderar att i högre grad

hänföra sig till de svårare olyckorna än till de övriga. Särskilt tydligt

framträder denna tendens om man samtidigt beaktar olyckornas fördelning

på olika vägtyp. Iögonfallande är i detta hänseende bortfallet helt och hållet

av dödsolyckor på riksvägarna 1, 2 och 13 och den på dessa vägar till icke

mindre än 40 procent beräknade nedgången av antalet svåra personskadeolyckor

överhuvud mot 30 procent för riksvägnätet i dess helhet och endast

10 procent för vägnätet i övrigt.

I linje med de till höga farter inbjudande vägarnas större andel i nedgången

i olycksfrekvensen ligger minskningens tendens att till en jämförelsevis

större del hänföra sig till de typer av olyckor vid vilka farten kan

beräknas ofta äga en avgörande inverkan t. ex. avsvängningsolyckorna.

Tanken att fartbegränsningen kan vara orsaken till den gynnsamma

olycksutvecklingen under fartgränsperioderna stödes i viss mån också

därav att någon motsvarande genomgående skillnad mellan fartfria och

fartbegränsade perioder icke kunnat iakttagas inom den av försöken i

praktiken icke berörda tätbebyggelsen.

Kommittén angav vidare att enligt dess mening vägande skäl förekom till

antagande att den under fartbegränsningsperioderna inträdda förbättringen

i olycksfallsutvecklingen hade sin orsak i hastighetsbegränsningen. Kommittén

hänvisade därvid jämväl till den utredning angående uppläggningen

och erfarenheterna av vissa i utlandet på försök införda tillfälliga fartbegränsningar

för motorfordonstrafiken, som dåmera avgivits av den

under sommaren 1960 tillsatta utredningen. Vidkommande återverkningarna

på trafikutvecklingen av tillfällig hastighetsbegränsning av den art, som nu

prövats i vårt land, uttalade kommittén som sin mening att de, såvitt av försöken

framgår, i allt fall icke syntes vara av beskaffenhet att medföra någon

större olägenhet ur allmän synpunkt mot bakgrunden av förbättringen i

olycksutvecklingen.

Kommittén föreslog ytterligare försöksverksamhet och anförde i denna

del:

Den nu genomförda försöksserien får visserligen enligt kommitténs mening

anses ha givit grundad anledning till antagande att man genom hastighetsbegränsning

kan uppnå en dämpning av olyckfrekvensen och en

förskjutning i olycksutvecklingen mot mindre allvarliga olyckor. Det vore

emellertid förhastat att av detta draga slutsatsen att utredningen därmed

kan anses fullständig. Önskvärt vore att det vunna iakttagelsematerialet

kunde utökas genom ytterligare försök. Detta gäller bl. a. väderlekens och

väglagets inverkan på fartbegränsningens effekt och möjligheten att i

längden säkerställa efterlevnaden på hittillsvarande nivå. Man skulle härigenom

erhålla en vidgad grundval för mera definitiva omdömen. Behov

föreligger dessutom att genom vissa variationer i försöken skapa klarhet

rörande den ändamålsenligaste utformningen av den tillfälliga hastighetsbegränsningen

såsom ett reguljärt trafiksäkerhetspolitiskt instrument att

användas under speciella förhållanden. Det gäller härvidlag bl. a. frågor

sådana som hastighetsgränsens läge, de särskilda omständigheter vid vilka

hastighetsbegränsning ter sig såsom mest motiverad, behovet och lämpligheten

av tillfällig hastighetsbegränsning på regional basis etc.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1962

15

Rörande det ytterligare innehållet i kommitténs redogörelse tillåter sig

utskottet att hänvisa till redogörelsen.

Redogörelsen har varit föremål för remissbehandling.

Motionerna

Motionärerna hänvisar till 1961 års trafiksäkerhetskommittés redogörelse

samt angiver, att denna på ett avgörande sätt bekräftar att fartbegränsningar

icke bara minskar olycksriskerna utan också — vilket enligt

motionärernas förmenande är det viktigaste — nedbringar antalet dödsfall

i trafiken. Motionärerna anför härefter.

Under observationstidens 86 fartfria dagar inrapporterades 4 939 olyckor

1 trafiken. Motsvarande antal under de 38 dagar då hastighetsbegränsningen

gällde utgjorde 1 896. Detta innebär en genomsnittlig minskning per dag

från 57,4 för fartfria dagar till 49,9 för fartbegränsade. Under dagarna med

fri fart inträffade 163 dödsolyckor mot 50 under dagarna med fartbegränsning.

Per dag räknat en minskning från 1,9 till 1,3. Minskningen av antalet

vid dessa olyckor dödade är ändå större. Under de fartfria dagarna dödades

186 personer mot 51 under fartbegränsningsdagarna, en minskning per dag

från 2,2 till 1,3. 505 personer skadades svårt under fartfria perioder mot

siffran 177 för fartbegränsningsperioderna. Per dag en minskning från

5,9 till 4,7 eller med en olycka per dag. Antalet vid dessa olyckor svårt skadade

är 637 respektive 192. En minskning per dag från 7,4 till 5,1 eller ca

2 per dag. Vidare minskades de lindriga personskadorna med tre om dagen

och olyckor med enbart egendomsskador som följd med lika många.

Redogörelsen visar också, att de fartinbjudande vägarna minskar sin

andel i olyckorna under fartgränsperioderna. Denna minskning är mera

markant i fråga om de svåraste olyckorna. Tendensen framgår tydligt vid

studium av trafiksäkerhetskommitténs specialundersökningar beträffande

riksvägarna 1, 2 och 13. Inte en enda dödsolycka inträffade på dessa våra

viktigaste riksvägar under fartbegränsningen. Under den fartfria delen av

observationsperioden noterades här 27 dödsolyckor med tillhopa 32 dödsoffer.

Under de 38 dagarna med fartbegränsning inträffade på dessa tre

vägar 18 olyckor med svåra personskador mot 70 liknande olyckor under

den fartfria tiden.

Omkörningsolyckorna per dag räknat bär minskat från 2,5 till 1,6. Mer

än hälften av minskningen föll på riksvägnätet.

Medelresehastigheten har nedgått med ca 3 km/tim och sålunda endast

rönt liten inverkan av hastighetsbegränsningen. Den jämnare trafikrytmen

under fartbegränsningsperioderna gör att någon ökning av köbildningen

tvärtemot vad man förmodat inte skett, vilket bestyrkes av statspolisens

uppgifter.

Av det anförda utdraget av 1961 års trafiksäkerhetskommittés redogörelse

framgår, att antalet dödsolyckor och svårare olycksfall i trafiken skulle

avsevärt minska om generell hastighetsbegränsning i motortrafiken genomfördes.

Utskottet

Frågan om införande av generell hastighetsbegränsning för motorfordon

jämväl utom tättbebyggt område har, såsom ovan närmare angivits, under

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1962

senare år vid ett flertal tillfällen behandlats av riksdagen. Förslagen om

sådan begränsning har därvid icke vunnit riksdagens bifall.

Under hänvisning till den redogörelse, som framlagts av 1961 års trafiksäkerhetskommitté,

har i de nu förevarande motionerna hemställts att riksdagen

i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam prövning

av möjligheterna att med beaktande av hittills vunna erfarenheter införa

en generell fartbegränsning till 90 km/tim.

Utskottet vill erinra om att den hittills bedrivna försöksverksamheten

icke gällt generell fartbegränsning utan avsett att utröna den tillfälliga

hastighetsbegränsningens betydelse såsom ett reguljärt trafiksäkerhetspolitiskt

instrument att användas under särskilda förhållanden. Kommittén

har visserligen ansett att den genomförda försöksserien givit grundad anledning

till antagande att man genom hastighetsbegränsning skulle kunna

minska olycksfallsfrekvensen och förskjuta olycksutvecklingen mot mindre

allvarliga olyckor. Kommittén har emellertid vidare angivit, att utredningen

icke kunde anses fullständig, och föreslagit fortsatt försöksverksamhet avseende

bl. a. så betydelsefulla frågor som den mest ändamålsenliga utformningen

av en tillfällig hastighetsbegränsning, hastighetsgränsens läge och

möjligheten att i längden säkerställa efterlevnaden på hittillsvarande nivå.

Enligt vad utskottet erfarit, har fortsatt försöksverksamhet också allmänt

tillråtts av de remissinstanser, som yttrat sig över kommitténs redogörelse.

Det synes utskottet vara av väsentligt intresse att den avsedda försöksverksamheten

får fortgå. Med hänsyn särskilt till vad kommittén anfört

om behovet av fortsatt utredning före avgivandet av mera definitiva omdömen

rörande tillfällig fartbegränsning, synes det utskottet uppenbart att

hittills vunna erfarenheter icke kan utgöra tillräcklig grund för ett ändrat

ställningstagande från riksdagens sida till frågan om generell hastighetsbegränsning.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, I: 75 och II: 103, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 14 februari 1962

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Göran Karlsson, Kristiansson,

Ebbe Ohlsson, Knut Johansson, Åkesson, Åke Larsson och Ernst Olsson;

från andra kammaren: herrar Levin, Nyberg, fru Torbrink, herrar

Andersson i Ryggestad*, Persson i Tandö, Hamrin i Kalmar, Wachtmeister

och Mattsson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM «2

201215

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.