Utlåtande i anledning av motioner rörande viss allmän hastighetsbegränsning för motorfordon. Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 75 i första kammaren av herrar Ferdinand Nilsson och Hermansson samt nr 103 i andra kammaren av herr Björkänge m. fl.
1962-02-14 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1962:4, Utlåtande i anledning av motioner rörande viss allmän hastighetsbegränsning för motorfordon. Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 75 i första kammaren av herrar Ferdinand Nilsson och Hermansson samt nr 103 i andra kammaren av herr Björkänge m. fl.
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1962
1
Nr 4
Utlåtande i anledning av motioner rörande viss allmän hastighetsbegränsning
för motorfordon.
Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 75 i första kammaren av herrar Ferdinand Nilsson
och Hermansson samt nr 103 i andra kammaren av herr Björkänge m. fl.
I motionerna hemställes, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla om skyndsam prövning av möjligheterna att med beaktande av hittills
vunna erfarenheter av hastighetsbegränsning införa en generell hastighetsbegränsning
till 90 km/tim».
För motionernas närmare innehåll redogöres nedan.
Gällande bestämmelser
Gällande bestämmelser om tillåten hastighet för motorfordon återfinnes
i vägtrafikförordningen den 28 september 1951. Förordningen har utfärdats
av Kungl. Maj :t efter riksdagens hörande.
Fordons hastighet skall enligt 46 § 1 mom. anpassas till vad trafiksäkerheten
och behörig hänsyn till omständigheterna i övrigt kräver. Särskilt
åligger det enligt samma moment förare av fordon att hålla en med hänsyn
till förhållandena tillräckligt låg hastighet i vissa i momentet angivna fall,
bl. a. vid vägkorsning och när sikten eljest är skymd, vid risk för bländning
och då fordonet nalkas barn, som uppehåller sig på eller invid vägen. I fråga
om högsta tillåtna hastighet i vissa fall ges bestämmelser i 56 §. I 1
mom. i nämnda paragraf stadgas om högsta tillåtna hastighet för vissa motordrivna
fordon. Häri angives bl. a. att sådan buss eller lastbil, vars totalvikt
överstiger 2,5 ton, icke får föras med högre hastighet än 60 km/tim, å motorväg
dock högst 80 km/tim. Enligt 2 mom. i samma paragraf får fordons
hastighet inom tättbebyggt område icke överstiga 50 km/tim. Om myndighets
befogenhet att göra undantag från dessa bestämmelser stadgas i bl. a. 61 §.
Enligt 61 § 1 mom. tillkommer det länsstyrelse att beträffande viss allmän
väg, gata eller annan allmän plats eller beträffande samtliga dylika vägar
inom visst område meddela erforderliga föreskrifter, avseende bl. a. färdhastighet.
Länsstyrelsen äger därvid föreskriva lägre eller högre hastighet än
som tillätes i 56 §.
Jämlikt 56 § 4 mom. ankommer det på Konungen att meddela de ytterligare
föreskrifter angående högsta hastighet, som med hänsyn till särBihang
till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 3 avd. Nr 4
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1962
skilda förhållanden må för viss tid finnas påkallade för riket i dess helhet
eller viss del därav.
Den nuvarande trafiklagstiftningen upptager inga regler om allmän hastighetsbegränsning
på vägar utom tätbebyggt område.
Historik
Hastighetsgränser för motorfordonen har funnits i landet sedan 1907, då
den första förordningen om automobiltrafik trädde i kraft. De maximihastigheter,
som då föreskrevs, var mycket låga och gällde alla slag av motorfordon.
Dessa hastighetsgränser höjdes genom 1916 års förordning om automobiltrafik
och 1923 års förordning om motorfordon men avsåg fortfarande alla
slags motorfordon.
Genom ikraftträdandet av 1930 års motorfordonsförordning infördes emellertid
fri hastighet för personbilar och motorcyklar utom tättbebyggt område.
1953 års trafiksäkerhetsutredning ägnade i sitt första, år 1954 framlagda
betänkande med förslag till vissa åtgärder för åstadkommande av förbättrad
trafiksäkerhet (SOU 1954: 38) stor uppmärksamhet åt hastighetsproblemet.
I betänkandet sökte utredningen med omfattande statistiskt material
och siffermässiga beräkningar belysa i vad mån hög hastighet kunde antagas
ha medverkat till uppkomna trafikolyckor, hur motorfordonen successivt
utvecklats mot större fartmöjligheter, hur farten inverkade på fordonens
levande kraft och på bromssträckor, hur fartbegränsning visat sig inverka
på hastigheten i allmänhet och hur hastigheten inverkade på framkomligheten.
Utredningen redovisade därjämte vissa erfarenheter av fartbegränsning
i andra länder.
På grundval av det sålunda förebragta materialet framhöll utredningen,
att hög hastighet var en av de viktigaste olycksframkallande faktorerna i
vägtrafiken. Utredningen sade sig vara övertygad om att en lägre körhastighet
i allmänhet på våra gator och vägar skulle leda till en förbättrad trafiksäkerhet
och att den enda möjligheten att genom författningsbestämmelser
påverka fordonens körhastighet var att föreskriva en högsta hastighet,
som icke fick överskridas. Införandet av fartgräns skulle enligt utredningen
gynnsamt påverka trafiksäkerheten i två hänseenden, nämligen dels
genom att de från trafiksäkerhetssynpunkt farligaste hastigheterna skars
bort och dels genom att hela trafikrytmen blev långsammare med bättre hastighetsanpassning
i allmänhet som följd.
Utredningen föreslog som lämplig hastighetsgräns för lättare fordon (personbilar,
motorcyklar m. fl.) utom tättbebyggt område 80 km/tim, dock att
utredningen med hänsyn till att en hastighetsgräns vid 80 km/tim kunde
komma att framstå som alltför låg i fråga om väg av alldeles särskilt god
3
Tredje lagutskottets utlåtande nr k är 1962
beskaffenhet, på vilken trafikriskerna fick anses ringa, förordade att, om
särskilda skäl därtill förelåg, länsstyrelse skulle genom särskilt beslut kunna
höja hastighetsgränsen till 90 km/tim. Utredningen framlade jämväl
förslag om bl. a. hastighetsbegränsning inom tättbebyggt område.
Över utredningens betänkande inhämtades yttranden från ett stort antal
myndigheter och organisationer.
Propositionen nr 172 till 1 9 5 5 års riksdag, som i huvudsak grundade
sig på ovan berörda betänkande av trafiksäkerhetsutredningen, upptog
icke något förslag om allmän hastighetsbegränsning på vägar i allmänhet
utom tättbebyggt område. Däremot föreslogs särskild hastighetsbegränsning
inom tättbebyggt område liksom justering av hastighetsgränserna för lastbilar
och andra tyngre fordon. Dessa förslag ledde också till ändringar i
vägtrafikförordningen.
I frågan om allmän hastighetsbegränsning utom tättbebyggt område anförde
föredragande departementschefen, statsrådet Andersson, bl. a., att
goda skäl hade åberopats till stöd för den föreslagna hastighetsbegränsningen.
Ett allvarligt argument mot förslaget utgjorde dock enligt departementschefen
farhågan för att bestämmelsen inte skulle komma att efterlevas
i tillfredsställande omfattning. I detta sammanhang framhöll han, att
polisen inte ägde resurser för en så omfattande övervakning, som skulle bli
nödvändig, om förslaget genomfördes. En annan allvarlig invändning mot
den föreslagna bestämmelsen var enligt departementschefen, att den sannolikt
inte enbart skulle minska trafikriskerna utan i vissa hänseenden
t. o. m. skapa nya faromoment. Härvid åsyftades de förhållanden, som
uppkom, då ett fordon skulle ko.a om ett annat; i detta läge var det av vikt,
att det omkörande fordonet fördes med så hög hastighet, att omkörningssträckan
inte blev onödigt lång. Avslutningsvis uttalade departementschefen
bl. a. följande.
Sammanfattningsvis vill jag framställa min ståndpunkt till förevarande
fråga på det sättet, att förekomsten av fordon, vilka framföres med alltför
hög hastighet, utgör en trafikfara av stora mått men att å andra sidan en
regel om allmän hastighetsbegränsning är förenad med sådana nackdelar,
att den bör tillgripas endast vid trängande behov. Missbruk av den fria
hastigheten förekommer emellertid i sådan omfattning, att det förr eller
senare kan bli nödvändigt att stadga allmän fartbegränsning i en eller
annan form, därest den skärpta trafikövervakningen och andra nu aktuella
åtgärder till trafiksäkerhetens främjande icke medför någon mera markant
bättring. För närvarande är det emellertid icke tillrådligt att införa en
bestämmelse i ämnet med hänsyn till de bristande övervakningsresurserna.
Mindre lämpligt torde också vara att vidtaga en så radikal åtgärd utan samråd
med övriga nordiska länder. Jag vill i detta hänseende särskilt fästa
uppmärksamheten på Nordiska rådets rekommendation den 3 februari 1955,
nr 16, angående samarbete beträffande trafiklagstiftningen.
Med hänvisning till det sagda anser jag mig för närvarande icke kunna
biträda utredningens förslag om allmän hastighetsbegränsning utom tätt
-
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1962
bebyggda områden men förutsätter att de myndigheter, som sysslar med
trafikfrågor, kommer att ägna särskild uppmärksamhet åt ifrågavarande
spörsmål och därvid söka införskaffa ytterligare utredning i de hänseenden,
jag förut angivit.
Trafiksäkerhetsutredningens förslag om en allmän hastighetsbegränsning
på vägar utom tättbebyggt område till 80 km/tim upptogs i de med anledning
av förenämnda proposition väckta likalydande motionerna I: 496 och II: 614.
Andra lagutskottet avstyrkte i sitt utlåtande nr 34 motionerna och anförde
i anslutning härtill bl. a., att kärnpunkten i hastighetsproblemet var
frågan om hastighetsanpassning och icke frågan om hastighetsbegränsning
samt att det enligt utskottets mening var de alltför höga hastigheterna vid
dålig sikt, i skymda kurvor, vid vägkorsningar och i liknande trafikfarliga
situationer, som måste stävjas. I dessa fall var enligt utskottet i allmänhet
redan en hastighet av 80 km/tim för hög; en sänkning av de höga hastigheterna
i övrigt till 80 km/tim skulle för dessa fall icke i och för sig vara
av betydelse. Utskottet fortsatte:
Mot en regel om begränsning av hastigheten till en fix gräns kan vidare
anföras, att regeln lätt skulle fora med sig en felinriktning av trafikövervakningen.
Departementschefen uttalar, att det måste anses vara av synnerlig
vikt, att en bestämmelse om hastighetsbegränsning kompletteras med
en intensiv övervakning av det sätt, på vilket bestämmelsen efterleves. Eftersom
kontrollen måste gälla om hastighetsgränsen överskrides och då
ett överskridande knappast är att förvänta på trafikfarliga platser, ligger
det i sakens natur att övervakningen skulle komma att inriktas på goda
vägar med rak sträckning. En sådan trafikövervakning är emellertid enligt
utskottets mening från trafiksäkerhetssynpunkt tämligen betydelselös, övervakningen
bör i stället inriktas på att från trafiksäkerhetssynpunkter
kontrollera förarnas individuella körsätt i sådana trafiksituationer, där
förarna erfarenhetsmässigt brister i den omsorg och varsamhet, som till
förekommande av trafikolycka betingas av omständigheterna.
Såsom departementschefen framhållit är en allvarlig invändning mot
utredningens förslag också, att en allmän hastighetsbegränsning i vissa hänseenden
till och med kan skapa nya far omomen t, nämligen vid omkörning.
Omkörningssträckan skulle, eftersom det omkörande fordonet icke
finge överskrida den fastställda hastighetsgränsen, i allmänhet bli väsentligt
förlängd, och man måste räkna med att det redan höga antalet olyckor
i samband med omkörningar skulle stiga ytterligare. Särskilt som omköringsolyckorna
i regel är av allvarlig natur framstår konsekvenserna härvidlag
av en hastighetsbegränsning som ett ur trafiksäkerhetssynpunkt
tungt vägande skäl mot en sådan begränsning.
Vid utskottets utlåtande fanns fogad en reservation av tre av utskottets
ledamöter, vari förordades bifall till motionerna.
Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.
Vid 1957 års riksdag väcktes på nytt förslag till hastighetsbegränsning
för motorfordon genom motionerna 1: 222 och II: 269. I motio
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1962 5
nerna hemställdes, att riksdagen hos Kungl. Maj :t måtte anhålla om förslag
av innebörd att motorfordon ej fick föras med högre hastighet än 90 km/tim.
Andra lagutskottet hemställde att motionerna icke skulle föranleda någon
riksdagens åtgärd. I sitt utlåtande nr 9 erinrade utskottet om att 1955
års riksdag haft att ta ställning till frågan om en allmän hastighetsgräns vid
80 km/tim och fortsatte:
De huvudargument som utskottet därvid i sitt av riksdagen godtagna
yttrande åberopade gentemot en sådan hastighetsbegränsning var i väsentliga
stycken desamma som de här ovan anförda. Den omständigheten att
de nu förevarande motionerna förordar en hastighetsgräns av 90 km/tim
i stället för, såsom de år 1955 väckta motionerna, 80, synes icke i nämnvärd
grad minska styrkan av dessa argument. Sedan frågan om allmän hastighetsbegränsning
sålunda senast var föremål för riksdagens behandling har
icke framkommit några nya rön som kan sägas utgöra belägg för att en fix
hastighetsgräns skulle leda till ökad trafiksäkerhet. Ej heller har enligt utskottets
mening i övrigt inträffat omständigheter, som nu skulle motivera
ett ändrat ställningstagande från riksdagens sida.
Vid utskottets utlåtande fanns fogade reservationer av två av utskottets
ledamöter.
Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.
1953 års trafiksäkerhetsutredning återkom i sitt år 1957 framlagda betänkande,
Trafiksäkerhet II (SOU 1957: 18), med förslag om allmän hastighetsbegränsning
för motorfordon utom tättbebyggt område. Utredningen föreslog
nu, att gränsen skulle gå vid 90 km/tim.
Såsom ytterligare skäl för fartbegränsning framhölls bl. a., att företagen
undersökning och allmän erfarenhet visat, att trafikanterna på ett i det
hela taget tillfredsställande sätt respekterat den år 1955 införda hastighetsbegränsningen
för tättbebyggda områden. Vidare angav utredningen, att
statspolisen, som i första hand svarade för övervakningen av en allmän
hastighetsbegränsning utom tättbebyggt område, på ett helt annat sätt än
tidigare var rustad för en effektiv trafikövervakning. Utredningen anknöt i
det följande till departementschefens uttalande i 1955 års proposition om
att missbruk av den fria hastigheten förekom i sådan omfattning, att det
förr eller senare kunde bli nödvändigt att stadga allmän fartbegränsning i en
eller annan form, därest den skärpta övervakningen eller andra åtgärder föl
trafiksäkerhetens höjande icke medförde någon mera markant förbättring,
och fortsatte:
Enligt vad som kan utläsas av tillgängliga statistiska uppgifter kännetecknas
olycksutvecklingen i de tättbebyggda samhällena, där hastighetsbegränsning
gäller, av ett i absoluta tal sjunkande antal dödsolyckor, medan
däremot på den egentliga landsbygden antalet dödsolyckor befinner sig i
stegring. Om man exempelvis med ledning av NTF:s statistik jämför
olycksutvecklingen under perioden januari 1954—juni 1955 med olycksutvecklingen
under perioden juli 1955—december 1956, alltså en tid under
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1962
vilken hastigheten varit begränsad inom tättbebyggt område, finner man,
att antalet dödsolyckor på landsbygden stigit från 686 under den första
perioden till 823 under den andra. Antalet dödsolyckor i tätort däremot
har minskat från 560 till 453.
Den minskning i antalet svåra olyckor som inträtt hänför sig sålunda
uteslutande till tätorterna och det förefaller i hög grad sannolikt, att det i
första hand är hastighetsbegränsningen, som bidragit till denna gynnsamma
utveckling. På landsbygden har, för att anknyta till departementschefens
nyssnämnda uttalande, någon »mera markant förbättring» icke inträtt.
Förslaget, att fartgränsen skulle gå vid 90 km/tim, motiverade utredningen
på följande sätt.
Då det gällt att fastställa en övre gräns för hastigheten, har utredningen
velat anpassa denna gräns så, att den skär bort de med hänsyn till våra
vägförhållanden alltför höga körhastigheterna. Men det har också varit
angeläget för utredningen att finna en gräns som för det stora flertalet
förare icke komme att innebära nämnvärd inskränkning i deras rätt att
fritt anpassa hastigheten och som därför komme att uppfattas såsom rimlig.
Den av utredningen föreslagna 80-kilometersgränsen ansågs ganska allmänt
vara för låg. Att gränsen väljes så, att den kan accepteras av huvudparten
av förarna, är givetvis av väsentlig betydelse för dess efterlevnad.
Efter sådana överväganden har utredningen stannat vid en till 90 kilometer
i timmen bestämd fartgräns med rätt för länsstyrelsen att höja denna
gräns, där förhållandena så tillåta. Utredningen vill dock framhålla, att
det ur trafiksäkerhetssynpunkt är av tämligen underordnad betydelse, om
den högsta tillåtna hastigheten inom rimliga gränser sättes högre eller
lägre. Det väsentliga är, att man överhuvudtaget får en översta gräns för
körhastigheten på vägarna, som förbjuder förarna att färdas med överdrivet
höga hastigheter. — Som en invändning mot utredningens tidigare
framlagda förslag anfördes, att en fartgräns skulle kunna skapa nya trafikrisker.
Man åsyftade därvid de förhållanden, som skulle uppkomma vid
omkörningar, vilka borde ske med så hög hastighet, att omkörningssträckan
icke bleve onödigt lång. — De erfarenheter, som vunnits av den allmänna
hastighetsbegränsningen inom tättbebyggt område, kunna icke sägas ha
givit vid handen, att dylika risker föreligga. Utredningen har dock ingen
invändning mot att undantag göres i fråga om momentana hastighetsöverskridanden
i samband med omkörning.
Genom proposition nr 69 till 1958 års riksdag framlades förslag
till vissa ändringar i vägtrafiklagstiftningen; dessa förslag grundade sig
i huvudsak på nyss berörda betänkande av trafiksäkerhetsutredningen.
Icke heller denna proposition upptog förslag om allmän hastighetsbegränsning.
Föredragande departementschefen, statsrådet Skoglund, anförde härom
följande.
Det har ofta framhållits, att kärnpunkten i frågan om fordonens hastighet
egentligen icke gäller begränsning av hastigheten utan anpassning av
hastigheten till vad förhållandena i det särskilda fallet kräver. Detta är givetvis
riktigt. Emellertid kvarstår ändock frågan, om icke en hastighetsbegränsning
i viss omfattning kan vara ett tjänligt medel att nå fram till en
7
Tredje lagutskottets utlåtande nr l år 1962
bättre hastighetsanpassning. Redan den omständigheten att de allra högsta
hastigheterna bannlyses innebär en vinst ur trafiksäkerhetssynpunkt. Verkningarna
av en hastighetsbegränsning kan emellertid förmodas i många fall
sträcka sig längre än så genom att den verkar såsom en erinran om den fara,
som de höga hastigheterna innebär. Detta torde särskilt gälla lokala hastighetsbegränsningar.
Den viktigaste av de erinringar, som riktats mot en allmän hastighetsbegränsning,
går ut på att en sådan i vissa hänseenden kan skapa nya faromoment.
Speciellt har framhållits att man på de mera trafikerade vägarna
kan förvänta långa fordonsköer med en hastighet vid eller i närheten av
den föreskrivna fartgränsen, vilket medför svårigheter när det gäller att
verkställa omkörningar. Ett annat argument är att en fix hastighetsgräns
lätt kan leda till en ''felinriktning av trafikövervakningen, eftersom överträdelser
främst är att förvänta på de bästa vägarna men endast mindre ofta på
sådana trafikfarliga platser, där en skärpt övervakning ur saklig synpunkt
skulle vara behövlig.
En annan synpunkt på frågan gäller möjligheterna att ordna en tillfredsställande
övervakning av hastighetsregelns efterlevnad. Om man verkligen
vill att regeln skall få någon verkan, måste övervakningen göras effektiv.
Särskilt gäller detta tiden närmast efter regelns införande. Kan en tillfredsställande
övervakning icke ordnas, förfelar man i stort sett syftet med hastiglietsregeln,
och fara uppstår därjämte för en uppluckring av respekten
för trafikreglerna överhuvud. Såsom jag tidigare anfört, är polisens resurser
icke tillräckliga för en kontinuerlig övervakning av den omfattning, som
skulle erfordras för att upprätthålla respekten kring en allmän bestämmelse
om maximihastighet.
Sistnämnda argument bör enligt min mening tillmätas stor betydelse. Innan
mera tillfredsställande övervakningsresurser skapats, är del icke lämpligt
att införa en regel om allmän hastighetsbegränsning. Å andra sidan är
det icke omöjligt, att en mera intensiv trafikövervakning kan leda till en så
avsevärd förbättring av trafikförhållandena, att en hastighetsregel därefter
icke vidare framstår som motiverad. Mot sådana förare, som färdas med påtagligt
för hög hastighet, kan ingripande ske med stöd av andra bestämmelser.
Härefter erinrade departementschefen om behandlingen vid 1957 års riksdag
av frågan om allmän hastighetsbegränsning och fortsatte:
För egen del anser jag mig icke kunna tillstyrka utredningens förslag om
införande av en allmän hastighetsbegränsning. Jag vill emellertid betona,
att detta mitt ställningstagande endast avser situationen sådan den nu kan
överblickas och att frågan bör tagas upp på nytt, om ändrade förhållanden
föranleder därtill.
Jag vill vidare framhålla, att mitt nu gjorda ställningstagande icke avser
lämpligheten av lokala hastighetsbegränsningar. Ett system med lokala hastighetsbegränsningar
lider icke av samma stelhet som en regel om allmän
hastighetsbegränsning utan medger ett verkligt bedömande, vad som i det
särskilda fallet är en lämplig högsta hastighet på en viss väg eller vägsträcka.
Till följd härav kommer hastighetsbegränsningen — såsom jag tidigare
framhållit — att samtidigt verka som en varning till trafikanterna för
risker, som de kommer att möta på vägen, och delta torde i sin tur medföra,
att en lokal hastighetsbegränsning oftast respekteras, även om det icke är
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1962
möjligt att ingående övervaka dess efterlevnad. Speciellt synes det mig lämpligt
att införa hastighetsbegränsning på sådana vägavsnitt, där olycksfrekvensen
erfarenhetsmässigt är hög och detta kan antagas bero på att vägen
lockar till alltför hög hastighet. I vissa fall, t. ex. där en livligt trafikerad väg
mera allmänt korsas av fotgängare, bör man enligt min mening icke tveka
att föreskriva t. o. in. mycket låg hastighet på en kortare sträcka. Däremot
torde det i allmänhet icke vara behövligt och knappast heller lämpligt att
föreskriva hastighetsbegränsning i fall, då en vägfarande redan av vägens
utseende kan sluta sig till att den icke medger någon högre hastighet. — Jag
förutsätter, att länsstyrelserna i erforderlig omfattning kommer att utnyttja
de möjligheter att införa lokala hastighetsbegränsningar, som bestämmelserna
i 61 § vägtrafikförordningen bjuder.
Andra lagutskottet behandlade propositionen i sitt utlåtande nr 20. I
utlåtandet behandlades också motionerna I: 271 och II: 342, i vilka framställts
yrkande om införande av fartbegränsning till 90 km/tim på prov
under viss tid. Utskottet tillstyrkte propositionens förslag i förevarande del
och avstyrkte motionerna. Till motivering anförde utskottet:
Utskottet vill för sin del instämma i departementschefens uttalande, där
han förklarar sig icke kunna tillstyrka utredningens förslag om införande
av en allmän hastighetsbegränsning. Ej heller kan utskottet finna det motiverat
att — såsom yrkas i motionen — införa hastighetsbegränsning på
försök under viss tid. Utskottet avstyrker därför motionerna. Såsom departementschefen
föreslagit bör man i stället i viss utsträckning söka komma
till rätta med hithörande problem genom lokala hastighetsbegränsningar
inom ramen för de befogenheter, som tillkommer länsstyrelserna enligt gällande
bestämmelser i vägtrafikförordningen.
Till utlåtandet var fogat ett särskilt yttrande av fyra utav utskottets ledamöter
rörande önskvärdheten av allmän fartbegränsning.
Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.
Vid 1959 års riksdag väcktes genom motionerna 1: 169 och II: 219
ånyo förslag om införande av hastighetsbegränsning till 90 km/tim för
motorfordon på försök under viss tid.
Andra lagutskottet hemställde att motionerna icke skulle föranleda någon
riksdagens åtgärd. I sitt utlåtande nr 4 erinrade utskottet om tidigare
förslag till hastighetsbegränsning och påpekade att trafiksäkerhetsutredningen
i sitt betänkande Trafiksäkerhet II angivit, att dödsolyckorna i tätorter
var avsevärt färre under de 18 månader, som följt närmast efter införandet
av fartbegränsning i sådana orter, än under den närmast föregående
18-månadersperioden. Utskottet angav vidare:
Den av trafiksäkerhetsutredningen konstaterade tendensen mot minskning
av antalet dödsolyckor inom tätorter synes ha bestått under åren 1957
och 1958; enligt uppgifter, som varit tillgängliga för utskottet, skulle av
samtliga dödsolyckor under dessa år endast omkring 30 procent ha inträffat
i tätorter.
Minskningen kan emellertid icke förklaras enbart genom hastighetsbe
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1962
9
gränsningen. Även sådana omständigheter som förbättrade trafikanordningar,
skärpt allmän trafikövervakning och automatisk nedpressning av hastigheterna
som följd av den ökade trafikintensiteten får antagas ha inverkat.
Huru därmed än förhåller sig, kan inte från förhållandena i tätorterna
dragas några säkra slutsatser för landsbygdens vidkommande. Framför allt
måste beaktas, att en hastighetsgräns för landsbygden under alla förhållanden
måste sättas mycket högre än vid 50 km/tim, exempelvis vid 80 eller
90 km/tim; och det är icke klarlagt, vilken betydelse hastigheter över dessa
gränser haft för frekvensen av svåra olyckor på landsbygden. Men hänsyn
måste också tagas till att övervakningen av en fartbegränsning inte kan
göras lika effektiv på landsbygden som i tätorterna.
Utskottet angav avslutningsvis att det icke heller eljest, sedan utskottet
sist behandlade frågan om hastighetsbegränsning, förekommit något, som
enligt utskottets mening gav tillräcklig anledning till ett ändrat ställningstagande
från riksdagens sida.
Vid utlåtandet fanns fogad en reservation av tre av utskottets ledamöter,
vari förordades bifall till motionerna.
Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.
Frågan om generell fartbegränsning återkom vid 1960 års riksdag
genom dels motionerna I: 124 och II: 160, vari framställdes enahanda yrkanden
som i de nyss berörda motionerna vid 1959 års riksdag, och dels
motionen II: 399, vari hemställdes om en temporär hastighetsbegränsning
omfattande de stora helgerna och veckohelgerna från viss tidpunkt på lördagen.
Andra lagutskottet hemställde att motionerna icke skulle föranleda någon
riksdagens åtgärd. I sitt utlåtande nr 23 återgav utskottet sina uttalanden
i frågan vid 1959 års riksdag och anförde därefter:
Enligt utskottets mening har icke, sedan frågan om allmän hastighetsbegränsning
prövades år 1959, förekommit något som ger tillräcklig anledning
till ändrat ställningstagande från riksdagens sida.
I motionen II: 399 har yrkats införande av en temporär hastighetsbegränsning
under veckohelgerna och de slöra helgerna. Till stöd för yrkandet har
anförts bl. a., att antalet trafikolyckor enligt tillgängliga uppgifter är väsentligt
större under lördags- och söndagsdvgnen än under övriga dygn i
veckan.
Tillgängliga statistiska uppgifter ger vid handen, alt trafikflödet på våra
vägar är avsevärt större under helgerna än under övrig tid. En ökad trafikintensitet
medför erfarenhetsmässigt en automatisk nedpressning av
motorfordonens färdhastigheter. Det är därför troligt, att det övervägande
antalet trafikolyckor under helgdygnen sker vid väsentligt lägre hastighet
än den som skulle kunna ifrågakomma såsom maximigräns. Enligt utskottets
mening måste orsaken till det större antalet trafikolycksfall under helgdygnen
väsentligen stå att finna i andra förhållanden än hög hastighet,
bl. a. den större trafikintensiteten och det förhållandevis större antalet
oerfarna förare som då är ute i trafiken.
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1962
Vid utskottets utlåtande fanns fogad en reservation av fyra av utskottets
ledamöter, vari förordades bifall till motionerna I: 124 och II: 160.
Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.
Med Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallade statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet under sommaren 1960 en utredning med
uppgift att insamla och bearbeta erfarenheterna från utländska försök med
hastighetsbegränsning. Syftet var att erhålla ett vidgat underlag för bedömningen
av behovet och värdet av sådana försök här i riket.
Genom kungörelse den 9 december 1960 förordnade Kungl. Maj:t om
tillfällig hastighetsbegränsning till 80 km/tim för motorfordon under tiden
den 22 december 1960—den 9 januari 1961. Myndigheter och organisationer
uppmanades att noga följa försöket och att insamla material till bedömande
av hastighetsbegränsningens verkningar.
I kungörelse den 3 mars 1961 förordnade Kungl. Maj:t om hastighetsbegränsning
för motorfordon under den då kommande påskhelgen eller närmare
bestämt tiden den 29 mars—den 5 april 1961. Den högsta tillåtna
hastigheten sattes till 90 km/tim.
Genom proposition nr 130 till 1961 års riksdag framlades förslag
till bl. a. bestämmelser i vägtrafikförordningen om tillfälliga hastighetsbegränsningar
för motorfordon.
Föredragande departementschefen, statsrådet Skoglund, redogjorde för
de dittills genomförda försöken med tillfälliga hastighetsbegränsningar samt
angav, att det med hänsyn till behovet att framdeles upprepa försöken syntes
lämpligt att bestämmelser i ämnet fick inflyta i vägtrafikförordningen.
Detta borde enligt departementschefen ske i form av ett allmänt hållet stadgande,
enligt vilket det skulle ankomma på Kungl. Maj :t att meddela de
föreskrifter angående högsta hastighet, vilka med hänsyn till särskilda förhållanden
kunde finnas påkallade för viss tid beträffande riket i dess helhet
eller visst område därav. Departementschefen anförde härefter följande.
Jag vill i detta sammanhang tillägga, att jag avser att senare denna dag
föreslå Kungl. Maj :t att tillsätta en särskild utredning i anslutning till
de fortsatta försök med tillfällig hastighetsbegränsning som avses komma
att äga rum vid instundande påskhelg och eventuellt även senare i år. Utredningens
uppgift blir att förbereda och följa försöken samt att på grundval
av de successivt vunna och bearbetade erfarenheterna lägga fram förslag
till den vidare försöksverksamhet som må finnas påkallad i syfte att erhålla
konkreta hållpunkter för bedömande av en tillfällig hastighetsbegränsnings
inverkan på olycksfrekvensen samt olyckornas typ och svårighetsgrad.
Utredningen bör tillika utveckla och redovisa de metoder efter
vilka iakttagelser från försöken bör insamlas, grupperas och analyseras
för att nå detta syfte.
Utredningen förutsättes kunna slutföras i sådan tid att dess förslag kan
avges senast under oktober innevarande år. Därest förslaget skulle inne
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1962
11
bära fortsatt försöksverksamhet, blir det utredningens uppgift att följa densamma
och bearbeta de ytterligare erfarenheter som därvid må vinnas samt
att inkomma med därav föranledda tilläggs- eller ändringsförslag.
Utredningsarbetet bör inom ramen för det sålunda angivna syftet i första
hand inriktas på att bringa klarhet i fråga om den effekt som en tillfällig
hastighetsbegränsning kan ge vid olika maximihastighet och under varierande
betingelser i avseende å trafiktäthet, trafikens sammansättning, vägförhållanden,
klimattyp samt fartbegränsningsperiodens längd. Uppmärksamhet
måste emellertid även ägnas behovet av att vinna närmare kännedom
om återverkningarna även i andra hänseenden av en hastighetsbegränsning,
såsom i fråga om köbildning och därmed sammanhängande förändringar
i framkomligheten på vägarna, trafikintensitet, trafikrytm och medelresehastighet.
Vad särskilt medelresehastigheten angår anmäler sig bl. a.
även spörsmålet om hastighetsbegränsningens inverkan på befordringstider
och transportkostnader samt eljest i transportekonomiskt avseende. Förbises
bör icke heller intresset av att vinna närmare erfarenheter beträffande
möjligheter och metoder att med tillgängliga resurser säkerställa efterlevnaden
av meddelade bestämmelser om tillfällig hastighetsbegränsning.
Vid planläggningen av de fortsatta försöken med tillfällig hastighetsbegränsning
skall självfallet hänsyn tagas till de erfarenheter, som vunnits
av liknande försök utomlands. Den utredning, som tillkallats för detta
ändamål, beräknas, såsom förut nämnts, komma att lämna sin redogörelse
före instundande sommar. Om dessa försök torde dock redan på grundval
av hittills tillgängliga upplysningar kunna sägas, att de till stor del burit
improvisationens prägel och därför endast i begränsad omfattning torde
kunna läggas till grund för den systematiska planläggning, varom här är
fråga. Med den omfattning, uppläggning och inriktning som den av mig
föreslagna utredningen kommer att få kan den sålunda förväntas bli av
betydelse även på del internationella planet.
Andra lagutskottet behandlade propositionen i sitt utlåtande nr 48. 1
samma utlåtande behandlade utskottet dels motionerna 1:49 och 11:65,
vari hemställdes om införande av temporär hastighetsbegränsning på försök
under perioder icke understigande en månad, dels motionerna I: 274
och II: 247, vari hemställdes om förslag till införande av en hastighetsbegränsning
till 90 km/tim under den då närmast följande tiden för alla större
helger samt för en viss längre sammanhängande period under sommaren
1961, dels motionen I: 156, vari hemställdes om genomförande från den
1 juli 1961 i försökssyfte av en hastighetsbegränsning för motorfordon till
80 km/tim under ett år, därvid vid omkörning fri hastighet skulle vara tillåten,
dels ock motionerna I: 659 och II: 785, vari hemställdes om avslag
på propositionen i förevarande del förenat med ett uttalande om att Kungl.
Maj :t intill utgången av 1962 ägde företaga försök med tillfälliga hastighetsbegränsningar.
Utskottet anförde bland annat.
Erfarenheterna av de hittills gjorda försöken med tillfälliga hastighetsbegränsningar
är — även om några säkra slutsatser ännu icke kan dragas
rörande fartbegränsningens inverkan på antalet och arten av inträffade
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr i år 1962
trafikolyckor — sådana att försöken bör fortsättas. För att möjliggöra en
säker bedömning i fråga om hastighetsfaktorns inverkan på olycksfrekvensen
och olyckornas svårhetsgrad krävs enligt utskottets mening en serie
försök, som göres till föremål för ett grundligt studium.
Rörande de fortsatta försöken uttalade utskottet.
De fortsatta försök med tillfälliga hastighetsbegränsningar, som utskottet
ovan uttalat sig för och som därest så finnes lämpligt synes kunna äga
rum även innan det föreslagna tillägget i vägtrafikförordningen trätt i kraft,
bör enligt utskottets mening anordnas på sådant sätt att de i möjligaste mån
bringar klarhet om den effekt i fråga om trafiksäkerheten som en hastighetsbegränsning
har vid olika maximihastighet och under växlande betingelser
i avseende på trafiktäthet, trafikens sammansättning, vägförhållanden
och kliinattyp. Uppmärksamhet bör också ägnas åt verkningar i
andra hänseenden av en hastighetsbegränsning, såsom i fråga om förändringar
i framkomligheten på vägarna. För att förhindra att tillfälliga omständigheter
alltför mycket påverkar resultaten av försöken synes det önskvärt,
att fartbegränsningsperioderna icke göres alltför korta. Det kan i detta
sammanhang ifrågasättas om icke vägar av viss beskaffenhet, såsom t. ex.
motorvägar, bör undantagas från fartbegränsning vid något eller några försök.
Ett sådant undantagande synes såvitt avser motorvägar kunna ske utan
att särskilda vägmärken uppsättes.
Den sålunda skisserade försöksverksamheten kräver att försöken med
hastighetsbegränsningar kontinuerligt utformas på grundval av de efter
hand vunna erfarenheterna. Med hänsyn härtill finner utskottet icke lämpligt
att, såsom hemställts i förevarande motioner, närmare uttala sig för
viss hastighetsgräns eller viss längd på fartbegränsningsperioden.
Utskottet hemställde dels att riksdagen, med avslag å motionerna I: 659
och II: 785 såvitt däri yrkats avslag å föreslagna ändringar i vägtrafikförordningen,
skulle såsom sin mening giva till känna vad utskottet anfört, dels
ock att motionerna I: 659 och II: 785 i övrigt liksom övriga motioner icke
skulle föranleda någon riksdagens åtgärd.
Vid utskottets utlåtande fanns fogad en reservation av två av utskottets
ledamöter, vari förordades bifall till motionerna 1:659 och 11:785 såvitt
däri yrkats avslag på de föreslagna ändringarna i vägtrafikförordningen.
Därjämte förekom en reservation utan motivering av tre av utskottets ledamöter.
Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.
Den 23 mars 1961 hade Kungl. Maj:t tillsatt den i propositionen förutskickade
utredningen. Denna antog sedermera benämningen 1961 års trafiksäkerhetskommitté.
Genom förordningen den 2 juni 1961 (nr 297) om ändring i vägtrafikförordningen
intogs den i propositionen aviserade bestämmelsen om tillfällig
hastighetsbegränsning i vägtrafikförordningen.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1962
13
1961 års trafiksäkerhetsutrednings redogörelse
Den 8 november 1961 avgav 1961 års trafiksäkerhetskommitté redogörelse
angående tillfällig hastighetsbegränsning i motortrafiken under år 1961.
Kommittén angav däri, att dess verksamhet tagit formen av en sammanhängande
ohservationsserie under tiden den 15 maj—den 15 september. På
kommitténs förslag hade under denna tid hastighetsbegränsning ägt rum
dels i samband med pingsthelgen under tiden den 19—den 24 maj, dels
under en period om tre veckor under tiden den 22 juni—den 12 juli omfattande
bl. a. midsommarhelgen, dels slutligen under tiden den 1—den 11
september. Observationsperioden omfattade således tillhopa 86 dagar med
fri fart och 38 dagar med fartbegränsning. Hastighetsgränsen hade vid
samtliga försök legat vid 90 km/tim.
Efter redogörelse för bl. a. arbetets planläggning och bedrivande, olycksfalls-
och trafikutvecklingen under observationsperioden samt efterlevnaden
av hastighetsbegränsningen redovisade komittén sina slutsatser av försöken
enligt följande.
Analysen av olycksutvecklingen under observationsperioden har givit vid
handen att olycksfrekvensen varit lägre under tid då fartbegränsning rått
än under perioden i övrigt. Minskningen har dessutom varit förhållandevis
större i fråga om olyckor av svårare typ än för de övriga. Den fråga som i
anledning härav anmäler sig till besvarande är i vad mån de sålunda iakttagna
förändringarna till det bättre i olycksutvecklingen kan återföras på
hastighetsbegränsningen. Härutinnan vill kommittén anföra följande.
En förändring i olycksutvecklingen under ett enstaka försök tillåter icke
några säkra slutsatser rörande orsakssammanhanget. Därest förändringen
återkommer vid ytterligare försök under motsvarande förhållanden ger detta
emellertid anledning att räkna med ett samband mellan förändringen och
den för försöken specifika variationen i de yttre betingelserna för trafiken,
d. v. s. hastighetsbegränsningen.
Fartbegränsningsperioderna företer en påtaglig inbördes överensstämmelse
i olycksutvecklingen. I huvudsak motsvarande inbördes överensstämmelse
föreligger mellan de i observationsserien ingående fartfria perioderna.
Söker man en gemensam anknytningspunkt för å ena sidan olikheterna
i utvecklingen mellan de fartfria och de fartbegränsade perioderna
och, å andra sidan, likformigheten i utvecklingen inom vardera periodgruppen,
synes knappast någon annan erbjuda sig än hastighetsbegränsningen.
Tanken att hastighetsbegränsningen kan ha bidragit till den gynsamma
olycksutvecklingen under fartgränsperioderna jämfört med den av observationsperioden
omfattade fartfria tiden vinner stöd vid undersökningen
av olyckornas fördelning på vägar av olika typ. Denna har givit till resultat
att de till höga hastigheter särskilt inbjudande vägarna minskar sin andel
i olyckorna under fartgränsperioderna, en minskning som till yttermera
visso är särskilt accentuerad om jämförelsen inskränkes till de tre riksvägarna
1, 2 och 13. Den i samband med fartbegränsningen iakttagna nedgången
i olycksfrekvensen har alltså gjort sig mera märkbar på vägar där
de höga hastigheterna är vanligast.
Vad nu sagts om nedgången överhuvud i olycksfrekvensen under tid
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr \ dr 1962
med fartbegränsning gäller även om nedgången tenderar att i högre grad
hänföra sig till de svårare olyckorna än till de övriga. Särskilt tydligt
framträder denna tendens om man samtidigt beaktar olyckornas fördelning
på olika vägtyp. Iögonfallande är i detta hänseende bortfallet helt och hållet
av dödsolyckor på riksvägarna 1, 2 och 13 och den på dessa vägar till icke
mindre än 40 procent beräknade nedgången av antalet svåra personskadeolyckor
överhuvud mot 30 procent för riksvägnätet i dess helhet och endast
10 procent för vägnätet i övrigt.
I linje med de till höga farter inbjudande vägarnas större andel i nedgången
i olycksfrekvensen ligger minskningens tendens att till en jämförelsevis
större del hänföra sig till de typer av olyckor vid vilka farten kan
beräknas ofta äga en avgörande inverkan t. ex. avsvängningsolyckorna.
Tanken att fartbegränsningen kan vara orsaken till den gynnsamma
olycksutvecklingen under fartgränsperioderna stödes i viss mån också
därav att någon motsvarande genomgående skillnad mellan fartfria och
fartbegränsade perioder icke kunnat iakttagas inom den av försöken i
praktiken icke berörda tätbebyggelsen.
Kommittén angav vidare att enligt dess mening vägande skäl förekom till
antagande att den under fartbegränsningsperioderna inträdda förbättringen
i olycksfallsutvecklingen hade sin orsak i hastighetsbegränsningen. Kommittén
hänvisade därvid jämväl till den utredning angående uppläggningen
och erfarenheterna av vissa i utlandet på försök införda tillfälliga fartbegränsningar
för motorfordonstrafiken, som dåmera avgivits av den
under sommaren 1960 tillsatta utredningen. Vidkommande återverkningarna
på trafikutvecklingen av tillfällig hastighetsbegränsning av den art, som nu
prövats i vårt land, uttalade kommittén som sin mening att de, såvitt av försöken
framgår, i allt fall icke syntes vara av beskaffenhet att medföra någon
större olägenhet ur allmän synpunkt mot bakgrunden av förbättringen i
olycksutvecklingen.
Kommittén föreslog ytterligare försöksverksamhet och anförde i denna
del:
Den nu genomförda försöksserien får visserligen enligt kommitténs mening
anses ha givit grundad anledning till antagande att man genom hastighetsbegränsning
kan uppnå en dämpning av olyckfrekvensen och en
förskjutning i olycksutvecklingen mot mindre allvarliga olyckor. Det vore
emellertid förhastat att av detta draga slutsatsen att utredningen därmed
kan anses fullständig. Önskvärt vore att det vunna iakttagelsematerialet
kunde utökas genom ytterligare försök. Detta gäller bl. a. väderlekens och
väglagets inverkan på fartbegränsningens effekt och möjligheten att i
längden säkerställa efterlevnaden på hittillsvarande nivå. Man skulle härigenom
erhålla en vidgad grundval för mera definitiva omdömen. Behov
föreligger dessutom att genom vissa variationer i försöken skapa klarhet
rörande den ändamålsenligaste utformningen av den tillfälliga hastighetsbegränsningen
såsom ett reguljärt trafiksäkerhetspolitiskt instrument att
användas under speciella förhållanden. Det gäller härvidlag bl. a. frågor
sådana som hastighetsgränsens läge, de särskilda omständigheter vid vilka
hastighetsbegränsning ter sig såsom mest motiverad, behovet och lämpligheten
av tillfällig hastighetsbegränsning på regional basis etc.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1962
15
Rörande det ytterligare innehållet i kommitténs redogörelse tillåter sig
utskottet att hänvisa till redogörelsen.
Redogörelsen har varit föremål för remissbehandling.
Motionerna
Motionärerna hänvisar till 1961 års trafiksäkerhetskommittés redogörelse
samt angiver, att denna på ett avgörande sätt bekräftar att fartbegränsningar
icke bara minskar olycksriskerna utan också — vilket enligt
motionärernas förmenande är det viktigaste — nedbringar antalet dödsfall
i trafiken. Motionärerna anför härefter.
Under observationstidens 86 fartfria dagar inrapporterades 4 939 olyckor
1 trafiken. Motsvarande antal under de 38 dagar då hastighetsbegränsningen
gällde utgjorde 1 896. Detta innebär en genomsnittlig minskning per dag
från 57,4 för fartfria dagar till 49,9 för fartbegränsade. Under dagarna med
fri fart inträffade 163 dödsolyckor mot 50 under dagarna med fartbegränsning.
Per dag räknat en minskning från 1,9 till 1,3. Minskningen av antalet
vid dessa olyckor dödade är ändå större. Under de fartfria dagarna dödades
186 personer mot 51 under fartbegränsningsdagarna, en minskning per dag
från 2,2 till 1,3. 505 personer skadades svårt under fartfria perioder mot
siffran 177 för fartbegränsningsperioderna. Per dag en minskning från
5,9 till 4,7 eller med en olycka per dag. Antalet vid dessa olyckor svårt skadade
är 637 respektive 192. En minskning per dag från 7,4 till 5,1 eller ca
2 per dag. Vidare minskades de lindriga personskadorna med tre om dagen
och olyckor med enbart egendomsskador som följd med lika många.
Redogörelsen visar också, att de fartinbjudande vägarna minskar sin
andel i olyckorna under fartgränsperioderna. Denna minskning är mera
markant i fråga om de svåraste olyckorna. Tendensen framgår tydligt vid
studium av trafiksäkerhetskommitténs specialundersökningar beträffande
riksvägarna 1, 2 och 13. Inte en enda dödsolycka inträffade på dessa våra
viktigaste riksvägar under fartbegränsningen. Under den fartfria delen av
observationsperioden noterades här 27 dödsolyckor med tillhopa 32 dödsoffer.
Under de 38 dagarna med fartbegränsning inträffade på dessa tre
vägar 18 olyckor med svåra personskador mot 70 liknande olyckor under
den fartfria tiden.
Omkörningsolyckorna per dag räknat bär minskat från 2,5 till 1,6. Mer
än hälften av minskningen föll på riksvägnätet.
Medelresehastigheten har nedgått med ca 3 km/tim och sålunda endast
rönt liten inverkan av hastighetsbegränsningen. Den jämnare trafikrytmen
under fartbegränsningsperioderna gör att någon ökning av köbildningen
tvärtemot vad man förmodat inte skett, vilket bestyrkes av statspolisens
uppgifter.
Av det anförda utdraget av 1961 års trafiksäkerhetskommittés redogörelse
framgår, att antalet dödsolyckor och svårare olycksfall i trafiken skulle
avsevärt minska om generell hastighetsbegränsning i motortrafiken genomfördes.
Utskottet
Frågan om införande av generell hastighetsbegränsning för motorfordon
jämväl utom tättbebyggt område har, såsom ovan närmare angivits, under
16
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1962
senare år vid ett flertal tillfällen behandlats av riksdagen. Förslagen om
sådan begränsning har därvid icke vunnit riksdagens bifall.
Under hänvisning till den redogörelse, som framlagts av 1961 års trafiksäkerhetskommitté,
har i de nu förevarande motionerna hemställts att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam prövning
av möjligheterna att med beaktande av hittills vunna erfarenheter införa
en generell fartbegränsning till 90 km/tim.
Utskottet vill erinra om att den hittills bedrivna försöksverksamheten
icke gällt generell fartbegränsning utan avsett att utröna den tillfälliga
hastighetsbegränsningens betydelse såsom ett reguljärt trafiksäkerhetspolitiskt
instrument att användas under särskilda förhållanden. Kommittén
har visserligen ansett att den genomförda försöksserien givit grundad anledning
till antagande att man genom hastighetsbegränsning skulle kunna
minska olycksfallsfrekvensen och förskjuta olycksutvecklingen mot mindre
allvarliga olyckor. Kommittén har emellertid vidare angivit, att utredningen
icke kunde anses fullständig, och föreslagit fortsatt försöksverksamhet avseende
bl. a. så betydelsefulla frågor som den mest ändamålsenliga utformningen
av en tillfällig hastighetsbegränsning, hastighetsgränsens läge och
möjligheten att i längden säkerställa efterlevnaden på hittillsvarande nivå.
Enligt vad utskottet erfarit, har fortsatt försöksverksamhet också allmänt
tillråtts av de remissinstanser, som yttrat sig över kommitténs redogörelse.
Det synes utskottet vara av väsentligt intresse att den avsedda försöksverksamheten
får fortgå. Med hänsyn särskilt till vad kommittén anfört
om behovet av fortsatt utredning före avgivandet av mera definitiva omdömen
rörande tillfällig fartbegränsning, synes det utskottet uppenbart att
hittills vunna erfarenheter icke kan utgöra tillräcklig grund för ett ändrat
ställningstagande från riksdagens sida till frågan om generell hastighetsbegränsning.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, I: 75 och II: 103, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 14 februari 1962
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald, Göran Karlsson, Kristiansson,
Ebbe Ohlsson, Knut Johansson, Åkesson, Åke Larsson och Ernst Olsson;
från andra kammaren: herrar Levin, Nyberg, fru Torbrink, herrar
Andersson i Ryggestad*, Persson i Tandö, Hamrin i Kalmar, Wachtmeister
och Mattsson.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM «2
201215
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.