Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels motion om fångst av vildkanin med iller och nät, dels ock motion om åtgärder mot skadegörelse av vildkanin. Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagens andra kammare väckta motioner, nämligen nr 59 av herr Levin och nr 613 av herr Larsson i Borrby.

1962-11-06 · 30 sidor, varav 30 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 30 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1962:41, Utlåtande i anledning av dels motion om fångst av vildkanin med iller och nät, dels ock motion om åtgärder mot skadegörelse av vildkanin. Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagens andra kammare väckta motioner, nämligen nr 59 av herr Levin och nr 613 av herr Larsson i Borrby.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1962

1

Nr 41

Utlåtande i anledning av dels motion om fångst av vildkanin med

iller och nät, dels ock motion om åtgärder mot skadegörelse

av vildkanin.

Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagens andra kammare väckta

motioner, nämligen nr 59 av herr Levin och nr 613 av herr Larsson i Borrby.

I motionen 11: 59 hemställes, »att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t begära

sådan ändring av lagen om rätt till jakt att å område där Kungl. Maj:t

så beslutar fångst av vildkanin med iller och nät under viss bestämd tid

är tillåten för envar samt att för utövande av dylik fångst lösande av jaktkort

ej är erforderligt».

I motionen 11: 613 hemställes —• efter hänvisning till bl. a. 1949 års jaktutrednings

den 30 september 1960 framlagda betänkande med förslag till

bestämmelser rörande planmässigt bekämpande av vildkaninen på Gotland

—• »att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att

frågan om vildkaninernas skadegörelse i ''Skåne och angränsande landskap’

upptages till förnyad prövning».

Redogörelse för motionernas närmare innehåll lämnas nedan.

Över motionerna har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver

inhämtat yttranden från domänstyrelsen, veterinärstyrelsen samt

länsstyrelserna i Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands län. Vardera

av länsstyrelserna i Blekinge och Hallands län har vid sitt yttrande fogat

utlåtande från jaktvårdsföreningen i länet. Länsstyrelsen i Malmöhus

län har bilagt utlåtanden från länets hushållningssällskap och från Skånska

jägarsällskapet. Jämte yttrandena från envar av länsstyrelsen i Kristianstads

län, Malmöhus läns hushållningssällskap och Skånska jägarsällskapet

har ingivits respektive myndighets eller förenings utlåtande över 1949

års jaktutrednings förutnämnda delbetänkande. — På begäran av utskottet

har yttranden därjämte avgivits av Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet

Landsbygdens folk (RLF), Svenska jägareförbundet och Jägarnas riksförbund.

Gällande rätt m. m.

De här i riket gällande bestämmelserna om jakt är i huvudsak intagna i

lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt (JL) samt i jaktstadgan (JS) av

samma dag.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 3 avd. Nr 41

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr ål år 1962

Enligt 1 § JL äger i princip den, som har jakträtt, på det område rätten

omfattar utan intrång av annan bl. a. jaga samt döda eller fånga vilda däggdjur

och deras ungar. Enligt huvudregeln tillkommer jakträtt envar jordägare

på honom tillhörigt område (2 § 1 mom.). Jakträttsinnehavaren bör

på sitt område bedriva jaktvård, d. v. s. genom ändamålsenlig och efter tillgången

på villebråd lämpad jakt och, där så lämpligen kan ske, genom villebrådets

skydd och förkovran sörja för bevarandet av ett artrikt och livskraftigt

villebrådsbestånd (1 § andra stycket JL). Jaktvården skall dock alltid

bedrivas under hänsynstagande till jordbrukets, skogsskötselns och andra

näringars intressen (1 § tredje stycket JL). Skulle dessa intressen i något

fall icke i tillbörlig mån tillgodoses, erbjuder bestämmelserna i 24 § 1 mom.

JL ett medel att ernå rättelse. Om avsevärd skada på gröda, skog eller plantering

orsakas till följd av viss villebrådsarts utveckling och skadan icke

kan förebyggas genom rimliga åtgärder från markinnehavarens sida, skall

nämligen länsstyrelse enligt sagda lagrum förelägga jakträttsinnehavaren

att vidtaga de åtgärder, som må befinnas erforderliga i sådant avseende.

Sådant föreläggande får dock inte meddelas, om anledning föreligger till antagande

att skadan i huvudsak gottgöres markinnehavaren. Om inte jakträttsinnehavaren

ställer sig föreläggandet till efterrättelse, skall länsstyrelsen

enligt 24 § 1 mom. JL förordna att jakt på området skall verkställas av

därtill särskilt utsedd jägare i syfte att åstadkomma erforderlig minskning

av villebrådsstammen. Föreskrifter lämnas också om hur det skall förfaras

med villebråd, som fälles eller fångas i enlighet med de ifrågavarande bestämmelserna.

De närmare föreskrifterna angående ordningen för meddelande

av föreläggande av här aktuell art är upptagna i 45—48 § § JS. Om

någon anser att av villebråd förorsakas sådan skadegörelse, varom förmäles

i 24 § 1 mom. JL, kan han anmäla förhållandet till länsstyrelsen. Denna

skall uppdraga åt lämplig och ojävig person att företaga utredning och avge

utlåtande i saken. Om anmälan därvid finnes befogad, skall utlåtandet innehålla

ett fullständigt förslag till åtgärder, som erfordras för att hindra ytterligare

skadegörelse. Innan föreläggande att nedbringa viltstammen meddelas

jakträttsinnehavare, skall denne erhålla tillfälle att yttra sig i saken.

Vill jakträttsinnehavaren då hellre vidtaga annan åtgärd, som länsstyrelsen

kan finna till fyllest, skall länsstyrelsens beslut i stället innefatta föreläggande

om att vidtaga den åtgärden. Om sedermera förordnande om jakt

genom särskilda personer ges, bör det innehålla den plan för jaktens verkställande,

som länsstyrelsen finner i huvudsak böra följas. I de fall, där villebrådet

inte tillfaller jakträttsinnehavaren, skall det på lämpligt sätt försäljas

av länsstyrelsen. Utredningsmannen liksom de särskilt förordnade

jägarna har rätt till ersättning för sina kostnader och till skäligt arvode.

Till gäldande härav används i första hand likviden för försålt villebråd. Vad

som inte kan täckas den vägen skall utgå ur jaktvårdsfonden.

I kommentaren till JL anger (1956 års uppl. s. 87) f. d. överdirektören

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr it år 1962 3

G. A. Bouveng, vilken avgivit det betänkande (SOU 1936: 38) som ligger till

grund för bl. a. JL, att enligt hans uppfattning 24 § 1 inom. JL inte behöver

tolkas så strängt efter ordalagen, att man inte skulle kunna meddela ett

föreläggande mot ett kollektiv av jakträttsinnehavare, t. ex. samtliga jakträttsinnehavare

inom en kommun. Spörsmålet har, uttalar Bouveng, aktualitet

särskilt beträffande Gotland, där under det senaste årtiondet vildkaninernas

skadegörelse tagit sådana ödeläggande proportioner att mycket långt

gående åtgärder är ofrånkomliga, men där man å andra sidan torde få mycket

svårt att bestämma vilka jakträttsinnehavares marker det är, som härbärgerar

skadedjuren.

Som ett villkor för tillgripande av förfarande enligt 24 § 1 mom. JL har,

såsom redan angivits, uppställts krav på att skadan icke kan förebyggas genom

rimliga åtgärder från markinnehavarens sida. Härom angav (prop. nr

46/1938 s. 120 f.) vederbörande departementschef att största återhållsamhet

borde iakttagas, då det vore fråga om att ålägga markägaren bördor

för undvikande av skador av villebråd. Stadgandet borde inte innebära mera

än att en viss medverkan från markägarens sida till skadans förebyggande

kunde påfordras. Departementschefen uttalade vidare att vid prövningen

av vad som kunde krävas i detta hänseende saken inte borde bedömas bara

från ekonomisk synpunkt, utan att hänsyn också skulle tagas till att markägaren

inte i personligt avseende betungades. Av sammanhanget synes framgå

att departementschefen inte bara åsyftade markägare i egentlig mening

utan markinnehavare över huvud taget.

I samband med JL:s införande upphävdes en lag av den 15 juni 1935 (nr

324) om rätt i vissa fall till jakt å vildkanin, den s. k. vildkaninlagen. Denna

hade tillkommit efter klagomål, särskilt från viss del av Skåne, över vildkaninens

härjningar. Lagen innebar en betydande utvidgning av möjligheten

att inom område av riket, där vildkaniner orsakade avsevärd skada

för jordbruket eller för trädgårds- eller skogsskötseln, utan medgivande av

jakträttsinnehavaren döda vildkanin. Konungen erhöll således befogenhet

att förordna att under tiden den 1 augusti—den 31 mars bl. a. envar, som

ägde eller brukade jord inom dylikt område, skulle — även då jakträtten

tillkom annan — äga alt på sådan jord samt därintill belägen mark inom

300 meter från gränsen idka jakt efter vildkanin med iller och nät. Skjutvapen

eller hund fick inte medföras. Lagen sattes i tillämpning i två fall.

Kungl. Maj :t förordnade sålunda den 22 november 1935 att den skulle gälla

inom Gotlands län liksom inom vissa områden av Södra Åsbo, Norra Åsbo,

Villands, Gärds och Albo härad i Kristianstads län samt av Luggude, Onsjö

och Färs härad i Malmöhus län. Sådant förordnande meddelas vidare den

29 augusti 1936 beträffande Ängelholms stad.

I det förut nämnda betänkandet, som ligger till grund för JL, kommenterades

(SOU 1936: 38 s. 72 f.) 1935 års kaninlag enligt följande:

Vildkaninplågan i Skåne och på Gotland föranledde tillkomsten av lagen

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr M år 1962

den 15 juni 1935 om rätt i vissa fall till jakt å vildkanin, varigenom möjlighet

beretts i lagen närmare angivna personer att företaga jakt efter vildkanin

även å annans jaktområde intill en viss gräns. Nämnda lag har varit

i tillämpning allenast under mycket kort tid och man lärer därför ännu icke

kunna slutgiltigt yttra sig om, huruvida genom den av lagen tillskapade särskilda

jakträtten i fråga om vildkanin ett nedbringande av kaninstammen

skall kunna ske. Allt tyder emellertid på att så icke kommer att ske. Visserligen

har vildkaninernas antal i hög grad nedgått. Detta i och för sig glädjande

förhållande synes emellertid vara att i huvudsak tillskriva dels den

åtminstone i vissa av de kaninhemsökta områdena förhållandevis stränga

vintern 1935—1936, dels ock framför allt den intensiva jakt å vildkanin,

som på senare tider bedrivits från större jakträttsinnehavares sida. Någon

sådan jakt efter vildkanin, som i nämnda lag omförmäles, synes, vad särskilt

Skåne beträffar, icke hava bedrivits i större omfattning, säkerligen beroende

på att den tillåtna jaktformen allenast för verkligt sakkunniga jägare

möjliggör egentligt resultat av jakten.

Det är ju möjligt, att den särskilda jakträtten å vildkanin skall under

nämnda lags fortsatta tillämpning visa sig medföra bättre resultat. Utredningsmannen

vågar dock betvivla detta. Kaninlagens bestämmelser torde i

allt fall knappast kunna anses lämpade såsom förebild för stadganden, avseende

att möjliggöra ingripande mot skadegörelse även av andra villebrådsarter.

Då det synes eftersträvansvärt att uti ifrågavarande avseende erhålla

enhetliga regler hava förslag till sådana utarbetats, på sätt framgår av 25

i förslaget till lag om rätt till jakt och 24—27 §§1 2 i förslaget till jaktstadga.

Under förarbetena till kaninlagen framkom ett förslag angående den ordning

enligt vilken åtgärder mot vildkaninerna skulle beslutas och utföras, innebärande

att på länsstyrelsen borde ankomma att handlägga sådana ärenden,

därvid länsstyrelsen i sista hand skulle äga att förordna vissa personer att

anställa jakt å vildkanin. Att sistnämnda förslag icke kom att läggas till

grund för lagstiftningen i ämnet torde ha berott på hysta farhågor, att den

ifrågasatta anordningen skulle bliva alltför tungrodd och komplicerad samt

icke lämna de av kaninerna hemsökta samma möjligheter att skydda sig

mot dem som gåves enligt det förslag, varpå kaninlagen sedermera i allt väsentligt

kom att bygga.

Sedan, på sätt framgår av den avdelning av förslaget till jaktstadga som

givits rubriken »Om jaktvårdsföreningar» samt nedan närmare utvecklas,

genom tillkomsten av särskilda jaktvårdsstyrelser tillskapats organ, vilka

genom sin sammansättning lära komma att uppfylla tänkbara anspråk på

opartiskhet, sakkunskap och auktoritet och vilka skola hava till uppgift,

bland annat, att, efter anmodan, verkställa utredningar och avgiva förslag i

sådana jaktvårdsfrågor vilkas avgörande ankommer på länsstyrelserna,

synes emellertid risken för tungroddhet och formalism vid behandlingen

av frågor rörande viltskador vara undanröjd. Det synes vidare angeläget,

att de ingrepp i jakträttsinnehavarens förfoganderätt över sitt jaktområde

som nödvändiggöres av uppkommande onormala viltskador, vilka ofta icke

kunna tillräknas honom såsom skuld, icke få företagas utan betryggande

prövning av deras nödvändighet och icke heller av personer, om vilkas

kvalifikationer eller lojalitet man i de flesta fall ingenting känner. Å andra

1 I huvudsak motsvarande 24 § 1 mom. JL.

2 I huvudsak motsvarande 45—48 §§ JS.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr bl år 1962

sidan torde det få sägas vara lika angeläget, att skydd mot vidare skadegörelse

verkligen beredes dem som drabbats av sådan. Dessa och i övrigt

ovan anförda synpunkter hava föranlett att förslaget till stadganden i denna

del byggts på en vidare utveckling av förutnämnda, allenast vildkaninens

bekämpande avseende förslag. Då de föreslagna bestämmelserna äro avsedda

att tillämpas å alla slag av viltskador, lärer ett bibehållande av kaninlagen

icke vara erforderligt sedan nämnda organ trätt i full funktion, varför i

övergångsbestämmelserna dess upphävande från nämnda tidpunkt föreslås.

Förslagets innehåll i denna del bär vidare nödvändiggjort särskilt stadgande

om rätten till det villebråd som fälles vid jakt varom nu är fråga.

Vederbörande departementschef fann (prop. nr 46/1938 s. 40) emellertid

— med hänsyn till den förhärjande arten av skadegörelse vållad av vildkanin

— nödvändigt att vid sidan av de utav utredningsmannen föreslagna

reglerna införa en särskild bestämmelse om rätt för icke jaktberättigad

markinnehavare och dennes folk att å den innehavda fastigheten bedriva

fångst av vildkanin. Bestämmelse härom intogs i 24 § 2 mom. JL. Enligt

detta gäller att, om avsevärd skada av vildkanin orsakas å gröda, markinnehavaren

— även om jakträtten tillkommer annan — så ock hans folk må

där anställa fångst av vildkanin. Vid sådan fångst får inte skjutvapen eller

hund medföras. Fångad vildkanin tillfaller markinnehavaren.

Enligt 15 § 1 mom. JL gäller vidare att, om vildkanin inkommer i gård

eller trädgård, den som bor där eller innehar trädgården liksom hans folk

äger rätt att döda och behålla djuret även om jakträtten tillkommer annan.

Jakträttsinnehavare får inte, utan särskilt tillstånd av den som innehar

marken, söka efter vilt eller eljest idka jakt i gård eller trädgård. Så vitt

gäller tiden från och med den 1 maj till dess grödan är avmejad, skall detta

också gälla beträffande åker, som är besådd med säd eller gräs. Jakt, som

verkställes efter föreläggande eller förordnande enligt 24 § 1 mom. JL, får

dock företagas jämväl på sådan åker, då länsstyrelsen finner det erforderligt

för det med jakten avsedda ändamålet. (17 § JL).

Enligt 25 § JL gäller vidare att vid jakt på område, som innehas av annan,

jakträttsinnehavaren är skyldig att ersätta all skada, som förorsakas å

mark, hägnad eller annan egendom vare sig av honom själv eller av annan,

vilken han givit lov att jaga, eller av honom vid jakten använda biträden

eller hundar.

Den, som vill utöva jakt, är skyldig att erlägga jaktvårdsavgift (26 § 1

mom. första stycket JL). Till bevis om att avgiftsskyldigheten fullgjorts,

skall vederbörande vid jakt medföra ett för honom utfärdat jaktkort, vilket

han är skyldig att vid anfordran uppvisa för bl. a. polisman och jakträttsinnehavare

(26 § 1 mom. andra stycket JL). Bestämmelserna om jaktvårdsavgift

och jaktkort är dock inte tillämpliga bl. a. i fråga om fångst av vildkanin

jämlikt 15 § 1 mom. JL (26 § 2 mom. andra stycket JL). Av influtna

jaktvårdsavgifter skall bildas en fond, jaktvårdsfonden, vilken efter Konungens

bestämmande skall användas till främjande av jaktvården inom

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Tredje lagutskottets utlåtande nr il år 1962

riket (26 § 3 mom. JL). Jaktvårdsavgift utgår för närvarande med 11 kronor

för helt jaktår eller del därav (44 § JS).

Här må ytterligare anmärkas att jakt vid bloss eller annat lyse liksom

jakt från motordrivet fordon är förbjuden (7 § första stycket och 8 § 1 mom.

JS). Jakt med sax får enligt huvudregeln bara företagas av den, som erhållit

särskilt tillstånd (3 § och 5 § 3 mom. JS).

Enligt giftstadgan åligger det i vissa fall den, som vill bruka gift för att

döda djur, att söka särskilt tillstånd (jfr 5 § 4 mom. första stycket JS).

Genom beslut den 27 november 1959 har Kungl. Maj:t föreskrivit att viltforskningsrådet

i samverkan med berörda länsorgan skall genom åtgärder

på forskningens område söka stödja bekämpandet av vildkaninen på Gotland

och i Skåne, varvid rådet har att, i den mån förhållandena ger anledning

därtill, till Kungl. Maj :t inkomma med förslag i ämnet. Till bestridande av

rådets utgifter för ändamålet ställde Kungl. Maj:t samtidigt högst 20 000

kronor ur jaktvårdsfonden till förfogande.

Kungl. Maj :t har vidare den 27 november 1959 förordnat att för tiden

intill den 1 juli 1962 bestämmelserna i 3, 5 och 6 §§ JS inte skall utgöra

hinder för personer, som länsstyrelsen därtill utsett, att bekämpa vildkaninen

på Gotland med sax och gift, om bekämpningen sker i enlighet

med anvisningar av länsstyrelsen.

Tidigare reformförslag

Med anledning av ett flertal till jordbruksdepartementet inkomna framställningar

rörande skadegörelse av vildkanin upprättades inom departementet

en den 28 februari 1953 dagtecknad PM med förslag till lag angående

ändring i lagen om rätt till jakt m. m. I PM:n föreslogs bl. a. sådan

ändring av 24 § JL, att länsstyrelse skulle utan föregående föreläggande för

jakträttsinnehavaren kunna förordna om kaninbekämpning inom viss kommun.

Beträffande den närmare motiveringen till förslaget hänvisas till jaktutredningens

förutnämnda betänkande s. 6—9. Det må anmärkas att i motiven

angavs att förordnande i regel inte borde omfatta mindre område än

kommun, men att detta inte torde hindra länsstyrelse att undanta mark

beträffande vilken det gjorts troligt antingen att kaniner helt saknades eller

att förefintliga kaniner före bekämpningskampanjens avslutande komme

att utrotas genom jakträttsinnehavarens försorg.

Departementspromemorian gjordes till föremål för remissbehandling. I

de flesta remissyttrandena godtogs i huvudsak de i PM:n föreslagna författningsändringarna.

De avstyrktes dock av Svenska jägareförbundet och

Skånska jägaresällskapet. Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalade tveksamhet

beträffande huruvida ändringarna kunde få någon betydelse i kampen

mot vildkaninen. Jakträttsinnehavarnas intressen underströks i flera

yttranden. I fråga om det närmare innehållet i remissyttrandena hänvisas

till det förut omtalade betänkandet s. 10—11.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr il år 1962 7

I ett yttrande den 30 juli 195b över en av Gotlands läns hushållningssällskap

till Kungl. Maj:t gjord framställning om effektiva utrotningsåtgärder

mot vildkaninen på Gotland framlade Svenska jägareförbundet ett förslag

i ämnet. Enligt förbundet borde det uppdras åt länsstyrelsen i Gotlands län

att genom en särskild kaninskadenämnd leda och övervaka kaninbekämpningen

inom länet. Jägareförbundets jaktvårdskonsulent i länet borde bli

verkställande ledamot i nämnden. Inom vart och ett av de fyra landsfiskalsdistrikten

på ön skulle för en tid av två år anställas en särskild kaninjägare.

Kostnaderna för tvåårskampanjen föreslogs bli bestridda med anslag

ur jaktvårdsfonden. Förordning borde vidare utfärdas, som bemyndigade

länsstyrelsen att meddela tillstånd åt lämpliga personer att med frett (iller)

och nät men utan hund och gevär bedriva jakt efter kanin även på sådan

jordägares marker, som eljest inte medgåve kaninjakt på sina ägor. Vidare

borde länsstyrelsen bemyndigas att dels utfärda tillstånd för de fyra kaninjägarna

att på enskild mark med härför lämpliga medel oskadliggöra särskilda

kaninhärdar exempelvis med gas eller gift och grytens igenläggande,

dels föreskriva att markägare skulle vara skyldig att lämna erforderlig

handräckning åt kaninjägarna eller enligt skäliga grunder deltaga i kostnaden

för handräckningen. Den, som erhållit länsstyrelsens tillstånd att med

frett och nät utöva kaninfångst, borde icke behöva erlägga jaktvårdsavgift

härför. De bestämmelser, som komme att utfärdas, borde enligt förbundet

ha en giltighetstid av två år. Frågan om vildkaninens bekämpande skulle

därefter omprövas. Yttrandet innehöll härutöver ytterligare detalj förslag.

över jägareförbundets förslag inhämtades yttranden av länsstyrelsen i

Gotlands län och viltforskningsrådet.

Länsstyrelsen i Gotlands län uttalade bl. a. att förbundet inte måtte till

fullo ha insett vidden av den fara, som hotade, och de svårigheter, som val

förknippade med jakten. En gemensam samtidig insats av många hundra

kaninjägare måste enligt länsstyrelsen till, om enbart jaktåtgärder skulle

bli till någon nytta. På grund härav måste allmänheten stimuleras till en

intensifierad jakt dels genom möjlighet att jaga utan hänsyn till enskild

jakträtt, dels genom väl tilltagna skottpengar. Rätten att på andras marker

jaga med iller och nät borde under den föreslagna tiden ej vara beroende

av tillstånd av länsstyrelsen utan borde tillkomma envar. Länsstyrelsen

borde därjämte kunna lämna tillstånd åt lämpliga personer att bedriva kaninjakt

på andras marker även med skjutvapen och hund. -— Viltforskningsrådet

biträdde i huvudsak jägareförbundets förslag. — Beträffande remissyttrandenas

närmare innehåll hänvisas till det förut omtalade betänkandet

s. 14—18.

De framförda förslagen föranledde icke annan Kungl. Maj :ts åtgärd än

att handlingarna i ärendet överlämnades till 1949 års jaktutredning för att

tagas i övervägande av utredningen vid fullgörandet av dess uppdrag.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4/ år 1962

Jaktutredningens betänkande den 30 september 1960

Såsom redan angivits, har jaktutredningen den 30 september 1960 avlämnat

ett betänkande i vildkaninfrågan.

Enligt jaktutredningens mening kan i denna fråga en bestämd åtskillnad

göras mellan å ena sidan Gotland och å andra sidan övriga delar av landet

(främst Skåne), där vildkanin förekommer (s. 28). Utredningen anser

att man utom på Gotland bör kunna komma till rätta med vildkaninplågan

genom tillämpning av de bestämmelser, som jaktlagstiftningen redan innehåller

(s. 34). Utredningen har därför inskränkt sig till att föreslå en särskild,

för Gotland gällande vildkaninlag jämte av Kungl. Maj:t utfärdade

tillämpningsbestämmelser därtill.

Förslaget beträffande Gotland

I fråga om sättet för bekämpandet av vildkaninen anger utredningen att

erfarenheten visat att ingen av de hittills praktiserade bekämpningsmetoderna

ensam kan ge resultat, som nämnvärt påverkar kaninstammens storlek.

Det gäller såväl de konventionella jaktmetoderna (drevjakt, jakt med

hund och gevär samt jakt med iller, antingen med nät eller gevär) som de

mera speciella formerna av jakt (sax, fälla och gift, det senare i form av

gas eller som tillsats till beten av olika slag). En samverkan mellan olika

metoder är därför erforderlig. Enligt utredningen har en försöksvis använd

stridsgas — klorpikrin — visat sig synnerligen effektiv. Till följd av sin

tyngd går den ner i gryten och dödar alla där befintliga djur. Vid kaninbekämpningen

bör därför enligt jaktutredningen användningen av klorpikrin

bli huvudmetoden. Dess verkan i exempelvis stengärdesgårdar är emellertid

begränsad. Där skulle man kunna försöka med något kontaktgift och får i

övrigt falla tillbaka pa de konventionella metoderna. Det torde vidare enligt

utredningen vara erforderligt att Kungl. Maj:t bemyndigar länsstyrelsen

att i fråga om de särskilda kaninjägare, som utredningen föreslår skall förordnas,

dispensera från JS:s förbud mot jakt nattetid, jakt vid lyse och

jakt från motorfordon.

Beträffande organisationen av kaninbekämpningen anser utredningen att

den högsta ledningen bör åvila länsstyrelsen. Denna skall i sin tur kunna

överlämna den direkta ledningen och övervakningen av bekämpandet till

en särskild kaninskadenämnd. I nämnden bör finnas företrädare för hushållningssällskap,

skogsvårdsstyrelse, länsjaktvårdsförening, varjämte -—

om länsstyrelsen anser det önskvärt — även jordägarintresset kan representeras.

Till verkställande ledamot bör utses länsjaktvårdaren i länet. Han

bör bl. a. anordna kurser i gasbekämpning m. m. för därtill lämpade personer,

som sedan utgör rekryteringsbas för de kaninpatruller, som nämnden

avses organisera.

Själva kaninbekämpningen har utredningen tänkt sig i form av en i

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr il år 1962 9

det allmännas regi bedriven kampanj. Denna igångsättes under vintern,

då kaninstammen kan beräknas vara decimerad av svält, kyla och drunkning.

Kampanjen igångsättes på öns sydspets och drar därefter norrut område

för område. Före kampanjen i ett område bör alla kaningryt däri kartläggas.

Med hjälp av spårsnö och jakthundar drivs sedan alla ovan jord varande

kaniner ner i sina hålor. Därefter sättes gasen in. I stengärdesgårdar

o. d. torde enligt betänkandet jakt med iller, nät och gevär få tillgripas.

Man torde få räkna med att gå över gryten i ett område flera gånger under

samma vinter. Det bör åligga markinnehavarna att vidmakthålla resultaten

av den systematiska kampanjen. -— De erforderliga bestämmelserna har

intagits i den föreslagna särskilda kaninlagen för Gotland. Enligt 1 § må

länsstyrelsen förordna att, inom område där vildkaniner förekommer, jakt

å dessa skall bedrivas genom särskilda av länsstyrelsen utsedda jägare

utan iakttagande av annan tillkommande jakträtt. Det skall åligga varje

markägare eller annan innehavare av jakträtt att gå de särskilda jägarna till

handa med upplysning om de platser, där vildkaninerna företrädesvis brukar

ha sitt tillhåll, samt att i övrigt biträda med erforderlig handräckning

såsom att ställa till förfogande arbetskraft, transportmedel och handredskap

(6 §). Jämlikt 2 § kan länsstyrelsen vidare förordna att annan

kaninjakt inte får förekomma i det aktuella området, så länge förordnandet

enligt 1 § gäller eller länsstyrelsen annat bestämmer. Länsstyrelsen avgör

hur man skall förfara med kaniner, som dödats eller fångats vid jakt

enligt 1 §.

Man kan emellertid enligt jaktutredningen inte bara förlita sig till själva

kampanjen, som ju kan draga ut avsevärt på tiden. Det är därför av vikt

att den strid mot kaninplågan, som hittills förts av jordägare och andra

jakträttsinnehavare, får fortgå enligt i stort sett oförändrade linjer. Utredningen

påpekar fortsättningsvis (s. 40) att varsamhet bör iakttagas i fråga

om jakträtten. Ett av de resultat, som vunnits under den tid gällande jaktlagstiftning

varit i kraft, utgör utan tvivel det ökade värde som innehav

av jakträtt fått för mången jordbrukare och skogsägare, för vilken denna

rätt tidigare var skäligen likgiltig. Härav har i sin tur följt en ökad respekt

för jakträtten. Jaktutredningen uttalar därför som sin uppfattning att ett

lössläppande av vildkaninjakten på det sättet, att envar utan tillstånd av

jordägare och jakträttsinnehavare fritt får bedriva jakt med iller och nät,

innebär en betydande risk för att sålunda uppnådda vinster äventyras. Utredningen

kan därför under inga omständigheter förorda att man går så

långt som till att släppa jakten med iller och nät fri för envar. Däremot

finner utredningen det erforderligt att länsstyrelsen bemyndigas förordna

att — inom område där förordnande enligt 1 § inte gäller — jakt med iller

och nät skall, oberoende av jakträtt, få bedrivas av person, som därtill

erhållit tillstånd av länsstyrelsen. Fångade kaniner tillfaller jägaren. Utredningen

anser sig med någon tvekan kunna föreslå att för jakt, varom här

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr it år 1962

är fråga, icke skall erfordras att jaktvårdsavgift erlägges. Jaktkort kommer

således ej i fråga. Däremot skall jägaren vara skyldig att medföra tillståndsbevis

liksom att uppvisa detta i den ordning i 26 § 1 mom. andra stycket

JL anges. Tillståndsbevisen avses bli lokalt begränsade (t. ex. till viss

kommun). Bestämmelserna om denna sorts jakt föreslås intagna i speciallagens

3 §. Vederbörande jägare är skyldig ersätta skada, som vid jakten

förorsakats å mark, hägnad eller annan egendom (9 §).

Utredningen finner det vidare erforderligt att särskilda bestämmelser

införes, som klargör skyldigheten för markägare och andra jakträttsinnehavare

att, sedan den egentliga kampanjen avslutats inom visst område, vidmakthålla

de vunna resultaten. Vidare bör myndigheterna ha möjlighet att

ånyo ingripa på ort, där kaninerna tenderar att öka. Jaktutredningen föreslår

därför att begreppet vildkaninskyddat område införes i lagen (4 §).

Länsstyrelsen skall, i och med att den av kaninskadenämnden ledda kampanjen

avslutats i visst område (en eller flera socknar eller kanske en storkommun),

kunna förordna att regionen utgör vildkaninskyddat område.

Ett sådant förordnande innebär i första hand att varje markägare eller annan

jakträttsinnehavare inom området är skyldig att vidtaga verksamma

åtgärder för utrotande på den mark där han har jakträtten av de vildkaniner,

som fortfarande kan finnas kvar. Skulle länsstyrelsen beträffande

kaninskyddat område genom kaninstammens tillväxt eller spridning kunna

konstatera att underlåtenhet att fullgöra förpliktelserna att hålla efter

kaninstammen uppenbarligen föreligger, skall det ankomma på länsstyrelsen

att meddela förnyat förordnande om vildkaninjakt enligt 1 § över hela

skyddsområdet.

Skottpengar eller annan belöning skall inte få utfästas inom länet utan

länsstyrelsens medgivande (7 §).

Den föreslagna speciallagen innehåller vidare vissa straffbestämmelser

(8 §). Enligt lagrummet straffas bl. a. jakträttsinnehavare, som eftersätter

sin skyldighet jämlikt 2 eller 6 §§. — Den, som enligt 3 § i förslaget erhållit

tillstånd till kaninfångst med iller och nät men överskrider sin rätt t. ex.

genom att medföra hund eller skjutvapen, bör enligt utredningen kunna

i vanlig ordning dömas för olovlig jakt å annans område.

Utredningen föreslår vidare att ett tredje moment lägges till 24 § JL. I

detta erinras om att beträffande åtgärder med anledning av skadegörelse av

vildkaniner i Gotlands län skall gälla vad därom är särskilt stadgat.

Kaninbekämpandet annorstädes i riket

I ett särskilt avsnitt behandlar jaktutredningen frågan om kaninbekämpningen

på andra håll i riket än Gotland (s. 69—81).

Härutinnan anför utredningen bl. a.:

Vildkaninfrågan i de sydliga landsdelarna kan visserligen ej anses vara

av samma storleksordning som på Gotland, där — såsom bland andra ö-ut
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr M år 1962 11

redningen funnit —- åtgärder i syfte att kraftigt decimera kaninbeståndet

äro absolut nödvändiga för att landskapets betydelsefullaste näringsgrenar

skola kunna ge önskvärd avkastning och sysselsättning. Beträffande de

sydliga landskapen förhåller det sig däremot tydligen så, att den talrika

förekomsten av vildkaniner inom vissa för djurartens utveckling särskilt

lämpade områden för enskilda jordbrukare och skogsägare ej sällan medför

mycket kännbara verkningar. Om dessa kaniner lämnas helt åt sig

själva och även kommande vintrars klimat blir av samma typ som det under

vintern 1959/60 förhärskande, kan uppenbarligen inom nyss nämnda områden

uppstå en svårbemästrad situation.

Utredningen tar härefter upp frågan om den för Gotland föreslagna lagstiftningen

lämpligen kan komma till användning också i de sydliga landskapen.

Det påpekas härvid att Gotland till följd av sin begränsade areal, sin

egenskap av ö och sin mot norr och söder snabbt avsmalnande form synes

lämpa sig för en särskild kaninkampanj. Redan Skånelänen är emellertid

tre gånger så stora som Gotland och har en helt annan form. Till detta kommer

det förhållandet att kaninplågan förekommer också i angränsande

landskap. Utredningen kan därför inte finna att det skulle vara praktiskt

möjligt att på fastlandet genomföra en brett upplagd kampanj av den art,

som föreslagits för Gotland. Som alternativ skulle då enligt betänkandet

kunna tänkas antingen att 1935 års kaninlag återinfördes eller att jakten

med iller och nät gåves fri för envar eller att — i enlighet med vad som

föreslagits för Gotland — vederbörande länsstyrelser finge befogenhet att

utfärda tillståndsbevis för därtill lämpade personer att, oberoende av att

jakträtten må tillkomma annan, bedriva kaninjakt med iller och nät. Utredningen

uttalar sig bestämt emot de två första alternativen samt anger

att den anser sig ha skäl för misstanken att det inte främst blir personer med

legitimt intresse av att decimera kaninstammen, som kommer att begagna

sig av den frigivna rätten till kaninjakt på mark, där annan har jakträtt.

Man skulle enligt utredningen möjligen kunna tänka sig det tredje alternativet.

I denna del uttalar jaktutredningen först sin osäkerhet med avseende

på om en tillståndsgivning kan läggas hos vederbörande länsstyrelse, när fråga

är om så stora områden som Skånelänen. Bortsett därifrån finner utredningen

skäl föreligga att uppställa frågan, om markägarna verkligen själva

gjort vad de kunnat för att bekämpa kaninerna. Det förefaller, anges det,

som om man ganska allmänt saknat kännedom om stadgandet i 24 § 2 mom.

JL. Förhållandevis få markinnehavare synes nämligen ha utnyttjat sin rätt

att — oberoende av att de icke äger jakträtt på den av dem brukade jorden

—■ idka vildkaninjakt med iller och nät. Det är självfallet av vikt, anger

utredningen, att denna rättighet blir känd och utnyttjad, eftersom den — i

förening med vad som stadgats i 24 § 1 inom. JL — av lagstiftaren ansågs

göra 1935 års kaninlag överflödig. En markinnehavare, som inte brukar

sin rätt enligt 24 § 2 mom. JL, torde få anses ha uraktlåtit att vidtaga sådan

rimlig åtgärd till skadans förebyggande, varom stadgas i 1 mom. av lag
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Tredje lagutskottets utlåtande nr bl år 1962

rummet. Utredningen finner emellertid vidare att den i 24 § 1 mom. JL

givna ordningen för ingripande inte alls eller i allt fall bara i ringa omfattning

begagnats för att erhålla bot mot kaninskador. Det anges att utredningen

erfarit att hushållningssällskapet i Malmöhus län skulle förbereda

anmälan jämlikt det ifrågavarande lagrummet. Anmälan skulle baseras på

insamlade uppgifter från jordbrukare, som vållats påtagliga förluster genom

vildkaninen. Genom en sådan anmälan skulle tillämpning av 24 § 1

mom. JL bli aktuell. I viss motsättning till vad som uttalats i den förut

omtalade, inom jordbruksdepartementet utarbetade pm:n den 28 februari

1953 anser (s. 79 f.) jaktutredningen att samtliga jakträttsinnehavare inom

ett större område bör kunna åläggas att vidtaga erforderliga åtgärder för

att nedbringa och om möjligt utrota kaninerna inom området.

Utredningen anger sammanfattningsvis att i fråga om södra Sverige

redan befintliga möjligheter bör i full utsträckning prövas — något som

enligt utredningens förmenande hittills icke skett ■— innan man tillgriper

lagstiftningsåtgärder, som rubbar gällande ordning på jakträttens område.

Jaktutredningen anser att konsekvenserna av dylikt ingrepp i de trakter,

varom här är fråga, otvivelaktigt komme att orsaka olägenheter i jaktvårdshänseende

av betydligt allvarligare karaktär än vad fallet torde bli

på Gotland.

I sammanhanget framhåller utredningen det friktionsfria och fruktbringande

samarbete, som på Gotland förekommer mellan hushållningssällskap,

skogsvårdsstyrelse och länsjaktvårdsförening genom den av länsstyrelsen

tillsatta rådgivande nämnden för kaninbekämpning. De erfarenheter, som

där samlats rörande bl. a. olika bekämpningsmetoder, bör i tillämpliga delar

kunna utnyttjas i de sydliga landskapen. Vad särskilt beträffar användningen

av klorpikringas synes det utredningen att denna metod bör vara

ägnad att ge goda resultat i sandjordsområdena. Möjligheten att få använda

detta allmänfarliga medel är emellertid beroende av att det finnes ett godkänt

organ, som ansvarar för och handhar detsamma. Det synes därför utredningen

att länsstyrelserna — i första hand i Skånelänen — bör överväga

om inte tillkomsten av en motsvarighet till den rådgivande nämnden på Gotland

bör kunna bli av värde i den fortsatta kaninbekämpningen.

Remissbehandlingen av jaktutredningens betänkande

Jaktutredningens förevarande betänkande har varit föremål för remissbehandling.

Veterinärstyrelsen har i två yttranden såsom sin åsikt på anförda skäl uttalat

att ett organiserat bekämpande av vildkaninen med klorpikrin bör

föregås av försök bedrivna vid officiell institution.

Ett flertal remissinstanser har betonat det angelägna i att åtgärder snabbt

kommer till stånd.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Tredje lagutskottets utlåtande nr M år 1962

De i betänkandet föreslagna åtgärderna på Gotland tillstyrkes — i ett par

fall med reservationer på vissa punkter — av bl. a. domänstyrelsen, skogsstyrelsen,

viltforskningsrådet, länsstyrelserna i Gotlands och Hallands län,

jägareförbundet och Sveriges lantbruksförbund. Länsstyrelsen i Hallands

län anger härvid att man därigenom skulle få erfarenhet för bedömande av

frågan om lämpligheten av att insätta kaninbekämpningsåtgärder i övriga berörda

områden. Hushållningssällskapet i länet uttalar att, så snart erfarenheter

på Gotland vunnits, effektiva åtgärder mot kaninplågan bör vidtagas

i södra Sverige. Skogsvårdsstyrelsen i samma län förordar att de avsedda

bestämmelserna från början får omfatta även övriga berörda delar av landet.

Skogsstyrelsen däremot tillstyrker att åtgärderna tills vidare begränsas

till Gotland.

Länsstyrelsen i Kristianstads län förklarar sig icke ha att ingå på frågan

om vildkaninbekämpningen på Gotland. I fråga om det egna länet betonas

att det är otvivelaktigt att vildkaninen tid efter annan åstadkommer avsevärd

skadegörelse inom vissa delar av länet. På grund av effektivt bedriven bekämpning

har dock kaninplågan inom delar av de mest härjade områdena

praktiskt taget försvunnit. Kaninstammen kan självfallet dock snabbt öka

igen. Länsstyrelsen finner det därför angeläget att kaninbekämpningen bedrives

med den största energi. Det torde emellertid — sasom jaktutredningen

också funnit — saknas praktiska möjligheter att i Skåne genomföra

en kaninkampanj med totalutrotning som målsättning. Man torde därför få

nöja sig med att söka nedbringa kaninstammen så att mera betydande skadegörelse

förebygges. Länsstyrelsen förordar härvid —- i likhet med vad den

tidigare gjort — att bestämmelser motsvarande dem i 1935 års vildkaninlag

återinföres och att förordnande om deras tillämplighet meddelas beträffande

områden, där kaninerna förorsakar avsevärd skada. Länsstyrelsen uttalar

emellertid vidare att det inte utan fog torde kunna göras gällande att

möjligheterna enligt nuvarande lagstiftning inte helt tillvaratagits. Härtill

synes flera orsaker ha bidragit. Man torde således inte alltid haft tillräcklig

kännedom om gällande bestämmelsers innehåll. Vidare torde, sägs det,

kunna påstås att de bestämmelser, som avser ingripanden från länsstyrelsens

sida, i vissa avseenden varit mindre lättillämpade från administrativ

synpunkt. Olika uppfattningar har sålunda gjort sig gällande angående

länsstvrelsens befogenhet att med stöd av 24 § 1 mom. JL och 45 § JS förelägga

samtliga jakträttsinnehavare inom visst område att vidtaga erforderliga

åtgärder för nedbringande av kaninstammen. Länsstyrelsen finner det

önskvärt att större klarhet skapas i denna fråga. Länsstyrelsen framhåller

vidare att — ehuru förelägganden och förordnanden om tvångsavjagning

måste kunna tillgripas i vissa situationer — andra åtgärder får anses vara

av den väsentligaste betydelsen vid kaninbekämpningen. Beaktansvärda ansträngningar

har redan gjorts. Det finns skäl antaga att ytterligare resultat

kan vinnas genom upplysningsverksamhet och genom medverkan från jakt
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4/ år 1962

rättsinnehavarnas sida. Sådana initiativ som anordnande av kaninfångsttävlingar

får hälsas med tillfredsställelse. Med intresse emotser länsstyrelsen

vidare resultaten av den avsedda bekämpningen med klorpikrin på Gotland.

Länsstyrelsen betonar i sammanhanget att rensning av kaningryt kan

ske lika effektivt med iller och nät. Avslutningsvis anges att länsstyrelsen

inte finner tillräckliga skäl föreligga att för det dåvarande tillskapa rådgivande

nämnder. Om vildkaninstammen inte efterhålles och nya åtgärder för

bekämpningen därför ter sig oundvikliga, är emellertid länsstyrelsen beredd

att på lämpligt sätt medverka vid lösningen av de frågor, som kan bli

aktuella.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför att även inom det länet vildkaninens

skadegörelse är betydande och framhåller vikten av att erforderliga åtgärder

vidtages för att nedbringa vildkaninstammen i Skåne. Lika med länsstyrelsen

i Kristianstads län påpekar länsstyrelsen i Malmöhus län att

spörsmålet om föreläggande jämlikt 24 § 1 mom. JL och 45 § JS kan givas

gentemot alla jakträttsinnehavare inom ett större sammanhängande område

är föremål för skilda meningar. Även om sådan möjlighet skulle förefinnas,

sa torde mycket stora praktiska svårigheter möta vid tillämpningen av gällande

bestämmelser i ämnet. Behov kan därför enligt länsstyrelsen föreligga

av en komplettering av nuvarande bestämmelser med föreskrifter, som

möjJiggör för länsstyrelsen att lämna lämpliga personer tillstånd att bedriva

kaninjakt med iller och nät oberoende av att jakträtten må tillkomma annan.

Länsstyrelsen föreslår därför ett tillägg till 24 § JL motsvarande 3 § i

den av jaktutredningen föreslagna speciallagen för Gotland. Länsstyrelsen

uttalar vidare att, därest klorpikrin visar sig lämpligt, det bör få användas

också på andra håll i riket än på Gotland. Slutligen påpekas att någon anmälan

jämlikt 45 § JS inte kommit länsstyrelsen till handa.

Hushållningssällskapet i Malmöhus län anger sig inte ha något att invända

mot de av utredningen föreslagna åtgärderna för Gotland. I fråga om

övriga delar av landet anser hushållningssällskapet — i motsats till jaktutredningen

— att de nuvarande bestämmelserna i JL inte är till fyllest.

Sällskapet vill därför bl. a. förorda att — såsom blir fallet på Gotland om

utredningens förslag bifalles — länsstyrelse får befogenhet att utfärda tillståndsbevis

för därför lämpade personer att bedriva kaninjakt med iller

och nät oberoende av att jakträtten tillkommer annan. Hushållningssällskapet

föreslår vidare att länsstyrelsen tillsätter en rådgivande nämnd för kaninbekämpning

och påpekar därvid att användningen av exempelvis klorpikrin

enligt jaktutredningen synes vara beroende av förekomsten av ett

dylikt länsorgan.

Skånska jägarsällskapet uttalar bl. a. att sällskapet redan 1951 och senare

vid skilda tillfällen tagit initiativ till ett intensifierat bekämpande av vildkaninen.

Avsevärda ansträngningar har också gjorts från jägarnas sida att

hålla vildkaninen inom tolerabla gränser. Det synes däremot otvivelaktigt

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr il år 1962 15

vara så att markinnehavare i ytterst begränsad omfattning begagnat sig av

sin rätt jämlikt 24 § 2 mom. JL att idka jakt med iller och nät. Sällskapet

anser att, om så skett, skadegörelsen av vildkanin i inte ringa utsträckning

kunnat förebyggas. Sällskapet uttalar att det är fullt medvetet om att vildkaninen,

där den förekommer alltför talrikt, kan åstadkomma betydande

skadegörelse. Såvitt sällskapet har sig bekant, har dock någon utredning om

skadegörelsens omfattning eller ekonomiska värde inte förebragts. Någon utredning

synes inte heller föreligga beträffande huruvida den skadelidande

företagit rimliga skadeförebyggande åtgärder. Det påpekas att på zoologiska

institutionen vid universitetet i Lund tagits initiativ till en undersökning i

kaninfrågan. Denna undersökning kommer att avse vildkaninbeståndets

storlek och årliga fluktuationer samt beståndets korrelation till klimatologiska,

sociologiska och biotopiska faktorer. Därjämte skall undersökas den

skadegörelse, som vållas av vildkanin. Genom denna undersökning torde

man få fram objektiva och klarläggande fakta till ledning vid bedömande

av vildkaninfrågan i Skåne. Sällskapet angiver vidare, att det helt delar de

synpunkter, som i jaktutredningens betänkande framförts om bekämpningen

av vildkaninen i landskapet. De åtgärder, som föreslagits för Gotland,

behövs inte och kan inte med effektivt resultat vidtagas i Skåne. Nu

gällande lagbestämmelser — inte minst 24 § 2 mom. JL — synes åtminstone

för närvarande vara fullt tillräckliga för att hålla vildkaninstammen inom

tolerabla gränser. Avslutningsvis uttalas att sällskapet även i fortsättningen

kommer att verka för vildkaninens bekämpande.

RLF åberopar i sitt yttrande utlåtande av länsförbundet på Gotland, vilket

i huvudsak livligt tillstyrker jaktutredningens förslag. Enligt länsförbundet

bör jakten med iller och nät vara fri så länge en enda vildkanin finnes

kvar. För den jakten bör jaktkort inte erfordras.

Motionerna

I motionen II: 59 påpekas att vildkaninen i vissa områden av södra Sverige

och på Gotland förorsakar väsentlig skada. Erfarenheterna från Skåne

tycks visserligen visa på mycket väsentliga variationer i kaninstammens

storlek från tid till annan utan att särskilda åtgärder vidtagits. Skadegörelsen

kan dock enligt motionären på sina håll bli så betydande att särskilda

åtgärder kan vara befogade. Många olika förslag om metoder för att radikalt

minska kaninstammen har framkommit. En del av dem, såsom användning

av giftgas eller inympning av smittsamma sjukdomar, måste bestämt avvisas

från djurskyddssynpunkt. Eu intensifierad avskjutning med gevär och

hund medför den nackdelen, anges det, att annat vilt störes, eftersom jakten

också måste ske under tid, då sådant vilt är fridlyst. En metod för jakt av

vildkanin, som i sig innebär många fördelar, är enligt motionären fångst med

iller och nät. Sådan fångst kan bedrivas när som helst på året utan att an
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr M år 1962

nät vilt störes. Den är skonsam mot kaninerna, eftersom dessa omedelbart

avlivas och inga skadade djur kan undkomma. Missbruk kan inte ske så att

annat eventuellt fridlyst vilt blir föremål för jakten. Därtill kommer att

metoden är effektiv. Vid goda betingelser kan rätt stora fångster göras. I

motionen anföres att uppmuntran av denna jaktmetod, som är mera human

än någon annan, säkerligen skulle kunna ge gott resultat. För att åtgärder

för reducering av kaninbeståndet inom ett visst område skall kunna ge

varaktigt resultat fordras att hela området kan avjagas. Om delar av området

inte beröres av jakten, sprider sig nämligen kaninen snart därifrån

till angränsande mark. Eftersom inte alla markägare frivilligt medger en av

envar utan särskild ersättning bedriven fångst måste möjligheter tillskapas

för att kunna tillgripa tvångsåtgärder. Det kan enligt motionären inte anses

befogat att ålägga den, som inte bedriver annan jakt än sådan efter vildkanin

med iller och nät, att lösa jaktkort. Kaninen anses ju på sina håll som

ett så betydande skadedjur att skottpengar utgår för dess dödande. Någon

form av jaktvård bedrives inte heller med avseende å vildkanin. Den, som

inte idkar annan jakt än fångst med iller och nät, innehar ofta inte jaktgevär.

I en del fall har man därför varit i god tro, när man bedrivit kaninfångst

utan att inneha jaktkort. Rätt till sådan fångst utan innehav av dylikt

kort bör nu lagfästas.

I motionen II: 613 erinras om de olika framställningar i vildkaninfrågan,

som förekommit under 1950-talet, samt om jaktutredningens här ovan refererade

betänkande. Det påpekas att utredningen inte funnit särskild lagstiftning

erforderlig, i varje fall för närvarande, i syfte att befordra en intensifierad

bekämpning av vildkaninen i Skåne och angränsande landskap.

Motionären anför härefter:

Kristianstads läns hushållningssällskap har emellertid under 1960 och

1961 verkställt utredning i frågan och kommit fram till en motsatt mening

i utredningskommitténs slutrapport den 3 oktober 1961, där man bl. a. anför

följande:

»Den 3 maj 1961 besiktigade kommittén ägorna hos ett antal jordbrukare

i Trolle-Ljungby och Gualövs socknar. Därvid kunde allvarliga skador i

höstråg, vårsäd, lupiner, slåtter- och betesvallar studeras. De berörda jordbrukarna

menade att antalet skadedjur tack vare de senaste årens milda

vintrar kraftigt ökats samt att kaninplågan blev allt besvärligare i denna

bygd. Genom att sätta upp nät runt fälten kunde man erhålla ett någorlunda

gott skydd. Nätet drog emellertid en kostnad av ca en krona per löpmeter

exkl. stolpar, varför en sådan åtgärd ställer sig förhållandevis dyr.

Samstämmiga uppgifter från olika håll visar att vildkaninerna är på stark

utbredning i de södra delarna av vårt land. Till detta har inte minst de två

senaste årens milda vintrar bidragit. Stora skador vållas varje år på fältgrödor,

skogsplanteringar och fruktträdgårdar. Den av kommittén i september

1960 gjorda enkäten ger en antydan om att de av kaninerna vållade

skadorna representerar stora värden och kan t. ex. för en arrendator åstadkomma

ett allvarligt ekonomiskt avbräck.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1962

Det står klar för kommittén att man, såsom redan framhållits, endast

genom energiska bekämpningsåtgärder av flera slag kan tänka sig att med

framgång hålla tillbaka vildkaninstammens utbredning.»

I motionen återgives ytterligare ur rapporten, att kommittén i första hand

finner klorpikrin snarast böra prövas ävensom att en intensiv avskjutning

året runt bör höra till det reguljära bekämpandet. Kommittén uttalar att

den finner att jaktåtgärderna inte bedrives med den energi från markägarnas

sida, som vore behövlig. Det måste enligt kommitténs förmenande ligga

i både jordägares och arrendatorers intresse att kampen föres så effektivt

som möjligt, varför en uppgörelse om arrendatorernas jakträtt baserad på

inbördes förtroende inte borde vara omöjlig att få till stånd i de enskilda

fallen. Kommittén ifrågasätter vidare om inte länsstyrelsen med stöd av

24 § 1 mom. JL för länge sedan bort förelägga alla jakträttsinnehavare i

exempelvis Gärds, Albo och Villands härader att vidtaga effektiva åtgärder

för kaninstammens tillbakahållande. Under hänvisning till vad som sålunda

upptagits i utredningsrapporten anför motionären att det — till skillnad

mot vad jaktutredningen funnit — måste framhållas att åtgärder i syfte

att befordra ett intensifierat bekämpande av vildkaninen jämväl i Skåne

och angränsande landskap är synnerligen erforderliga.

Beträffande motionernas fullständiga innehåll hänvisas till dessa.

Remissyttrandena

Motionen IT. 613

Motionen tillstyrkes av länsstyrelsen i Hallands lån, Hallands-Göteborgs

och Bohus läns jaktvårdsförening, RBF, Lantbruksförbundet och Jägarnas

riksförbund. Länsstyrelsen i Kristianstads län föreslår viss utredning.

Malmöhus läns hushållningssällskap inskränker sig till att hänvisa till sitt

yttrande över nyssnämnda betänkande (ovan s. 14) och erinrar om att

sällskapet däri bl. a. föreslagit att länsstyrelsen skall tillsätta en rådgivande

nämnd för kaninbekämpning. Veterinärstyrelsen finner bl. a. resultatet av

vissa pågående undersökningar böra avbidas, innan ytterligare åtgärder vidtages.

Domänstyrelsen, länsstyrelserna i Blekinge och i Malmöhus län,

jaktvårdsföreningen i Blekinge län, jägareförbundet och Skånska jägarsällskapet

finner några åtgärder för närvarande inte erforderliga.

Veterinärstyrelsen påpekar att en undersökning för närvarande bedrives,

som kan förväntas ge vissa upplysningar om vildkaninens skadegörelse i

Skåne. Styrelsen anför härom närmare:

Sedan Kungl. Maj:t den 27 november 1959 vid avvisandet av sjukdomen

myxomatos som bekämpningsmedel mot vildkanin ställt 20 000 kronor till

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 sand. 3 avd. Nr 47

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Tredje lagutskottets utlåtande nr il år 1062

viltforskningsrådets förfogande för forskning rörande åtgärder mot vildkaninen

på Gotland, anslog rådet föregående år 9 200 kronor till undersökningar

rörande bekämpningsmedlet klorpikrin och 10 800 kronor för en till

zoologiska institutionen i Lund knuten och till Skåne förlagd undersökning

rörande kaninens biologi. Till den senare undersökningen erhölls under

hand Kungl. Maj :ts medgivande och rådet har sedermera anslagit ytterligare

medel till densamma. Avsikten är att finna angreppspunkter på kaninen

och man studerar hl. a. även metoder för beräkning av kaninernas

skadegörelse.

Undersökningen har försvårats av att sjukdomen myxomatos, såvitt man

vet spontant, i höstas uppträdde bland vildkaninerna i Skåne. Sjukdomen

synes ha fått en tämligen vidsträckt geografisk utbredning och dess vidare

utveckling torde få betydelse för bedömningen av behovet av åtgärder mot

vildkaninen.

Styrelsen påpekar vidare att, om klorpikringasen befinnes lämplig som

bekämpningsmedel och särskilda lagstiftningsåtgärder genomföres för att

möjliggöra dess användning på Gotland, några svårigheter inte torde möta

att vid behov få använda den också i Skåne. Om emellertid klorpikrin ej

skulle kunna användas, synes fri jakt med iller och nät (i enlighet med förslaget

i motionen II: 59) böra prövas. Styrelsen finner dock att, innan något

av dessa alternativ genomföres, dels förloppet av pågående myxomatosepidemi

bör avvaktas, dels en tillförlitlig beräkning av kaninernas skadegörelse

bör komma till stånd. För en sådan beräkning torde den i Lund

pågående undersökningen kunna ge värdefull ledning. Det utredningsmaterial,

som den i motionen IT. 613 citerade kommittén kan ha sammanställt,

synes böra överlämnas till zoologiska institutionen i Lund. Den senares undersökningsresultat

kan enligt veterinärstyrelsen eventuellt förväntas ge viltforskningsrådet

anledning att inkomma med ytterligare förslag jämlikt

Kungl. Maj :ts förutnämnda beslut den 27 november 1959.

Jämväl domänstyrelsen erinrar om de pågående undersökningarna i Lund

och om myxomatosens uppträdande i Skåne. Erfarenheterna från andra

länder ger enligt styrelsen anledning förmoda att kaninstammen kommer

att nedgå starkt. Domänstyrelsen finner därför att motionärens förslag bör

anstå till dess man kan överblicka följderna av myxomatosens spridning. I

samma riktning uttalar sig Skånska jägarsällskapet, som också hänvisar till

sitt yttrande över jaktutredningens betänkande (ovan s. 14 f.).

Länsstyrelsen i Malmöhus län uppger att för närvarande flera smittohärdar

för myxomatos förekommer i Skåne. Länsstyrelsen anser att resultatet

av de undersökningar, som pågår i Lund och beräknas vara avslutade om

ungefär tre år, bör avvaktas, innan ytterligare åtgärder i fråga om vildkaninen

vidtages.

Länsstyrelsen i Kristianstads län hänvisar också till sitt yttrande över

jaktutredningens betänkande (ovan s. 13), samt anför vidare:

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Tredje lagutskottets utlåtande nr it år 1962

Gentemot det kommittéutlåtande, som motionären åberopat och vari

ifrågasatts, huruvida icke länsstyrelsen för länge sedan hort förelägga alla

jakträttsinnehavare i vissa härader att vidtaga effektiva åtgärder för kaninstammens

tillbakahållande, må framhållas, att under senare år endast

någon enstaka anmälan med begäran om sådana åtgärder ingivits till länsstyrelsen.

De bestämmelser, som avse länsstyrelsens åtgärder i nu ifrågavarande

hänseende, äro dessutom icke sådana, att de möjliggöra snabba ingripanden,

och länsstyrelsen, som anser det angeläget att olika möjligheter

att förhindra kaninernas skadegörelse tillvaratagas, har icke något att erinra

mot att frågan om ändring av sagda bestämmelser i syfte att göra dem

mer lättillämpade ur administrativ synpunkt närmare utredes.

Jägarnas riksförbund påpekar bl. a. att hushållningssällskapet i Kristianstads

län efter år 1960 och 1961 företagna inspektioner betecknat kaninen

som ett skadedjur och talat om kaninplåga. Förbundet anser att uttrycken

inte innebär någon överdrift och anför vidare:

Man kan ju alltid ställa den frågan om vildkaninen verkligen faller under

jaktlagens § 24 mom. 1, varest talas om »viss villebrådsarts utveckling». Är

vildkaninen ett skadedjur skall den självfallet — om icke utrotas — så dock

hållas inom ytterst snäva gränser. Om vildkaninen åter är en »villebrådsart»

— avskjutningen tyder därpå ävensom att vildkaninen betingar ett värde —

bör § 24 mom. 1 vara tillämpligt och i följd härav tvångsavjagning äga rum.

Jägarnas Riksförbund vill därför yrka att länsstyrelserna i Skåne åläggas

att beakta jaktlagens bestämmelser i § 24 mom. 1 samt att, därest tvångsjakt

erfordras, denna bör omfatta förslagsvis i motion 613 angivna härader och

att länsstyrelsen därvid uppdrar åt erfarna jägare samt personer som äga

frett och nät att vidtaga avskjutning och dödande.

Lantbruks förbundet anger att vildkaninproblemen visserligen inte ännu

torde vara lika stora i södra Sverige som på Gotland men dock på senare

tid visat sig alltmera besvärande. Enligt förbundets mening är de nu av sådan

storleksordning att bekämpningsåtgärder liknande dem, som övervägts

för Gotlands del, är aktuella. Det torde vara lämpligt att frågan om vildkaninproblemen

i Sydsverige göres till föremål för särskilda överväganden

vid Kungl. Maj :ts prövning av jaktutredningens förslag rörande vildkaninen

på Gotland.

Länsstyrelsen i Hallands län uppger att vildkaninen under senare år fått

en alltmera ökad spridning i länet och nu förekommer ända upp till trakten

av Falkenberg. En intensifierad bekämpning av vildkaninen är därför aktuell

också för Hallands vidkommande. Länsstyrelsen tillstyrker därför livligt

att frågan om åtgärder mot vildkaninens skadegörelse i Skåne och angränsande

landskap upptages till förnyad prövning. — Jaktvårdsföreningen

i länet anger att kaninens skadegörelse är så omfattande att särskilda kraftåtgärder

är på sin plats. Föreningen anför vidare:

Som exempel kan nämnas att i södra delarna av länet plantering av skog

helt omöjliggöres på grund av kaninangrepp, såvida man icke först hägnar

det område man avser plantera med ståltrådsnät; således en avsevärd utökning

av kostnaderna. Med en kostnad av ca en krona per löpmeter för

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1962

nätet, vartill kommer stolpar, arbete m. m., blir det ju betydande belopp det

blir fråga om i varje fall för större arealer. Härtill kommer allvarliga skador

i trädgårdar samt på gröda m. m.

Jaktvårdsföreningen betonar att en förnyad prövning snarast bör ske,

eftersom saken brådskar.

Länsstyrelsen i Blekinge län ansluter sig till den mening, som uttalats av

jaktvårdsföreningen i länet. Denna uttalar att, eftersom förekomsten av

vildkanin i Blekinge inte är så stor, särskild lagstiftning för att befordra en

intensifierad bekämpning av denna djurart inte är erforderlig.

Svenska jägareförbundet uttalar bl. a. att av innehållet i jaktutredningens

betänkande liksom av de i motionen 11: 613 återgivna uttalandena av

den utav hushållningssällskapet i Kristianstads län tillsatta kommittén synes

framgå att man hittills inte prövat alla möjligheter att bekämpa vildkaninen,

vilka anvisas i gällande lagstiftning. Förbundet finner att den i

motionen föreslagna utredningen är påkallad först om det visar sig att

dessa möjligheter är otillräckliga.

Motionen II: 59

Motionen tillstyrkes av Jägarnas riksförbund och i princip av veterinärstyrelsen.

Länsstyrelsen i Hallands län och RLF finner att, i samband med

den i motionen II: 613 förordade förnyade prövningen av frågan om vildkaninens

skadegörelse i de södra landskapen, även bör övervägas om sådana

ändringar i jaktlagstiftningen, som förordas i motionen 11: 59, kan

anses befogade. Länsstyrelsen uttalar att den inte är beredd att, innan närmare

utredning i ämnet föreligger, tillstyrka vad som föreslagits i motionen.

Hallands - Göteborgs och Bohus läns jaktvårdsförening anger att det

undandrar sig dess bedömande om så kraftiga åtgärder mot vildkaninen,

som föreslås i motionen, är erforderliga. Malmöhus läns hushållningssällskap

hänvisar jämväl i denna del till sitt yttrande över jaktutredningens betänkande

(ovan s. 14). Motionen avstyrkes av domänstyrelsen, länsstyrelserna

i Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län, jaktvårds föreningen i

Blekinge län, Lantbruksförbundet, Jägareförbundet och Skånska jägarsällskapet,

vilket inte finner ytterligare åtgärder för närvarande erforderliga.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har dock intet att invända mot ett slopande

av plikten att lösa jaktkort för fångst av vildkanin.

Veterinärstyrelsen erinrar om innehållet i jaktutredningens förslag rörande

Gotland och sitt yttrande däröver med krav på viss prövning av

klorpikrinet. Enligt styrelsen utföres sådan prövning av försvarets forskningsanstalt

och statens veterinärmedicinska anstalt samt beräknas snart

kunna vara avslutad. Därefter torde Kungl. Maj:t kunna ta ställning till

jaktutredningens förslag såväl om ldorpikrinets användning som om jakt

med iller och nät. Styrelsen anför vidare:

s. 21 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr åt år 1962

21

Om nödvändigheten av att inom vissa områden, där skadegörelsen genom

vildkanin är omfattande, vidtaga åtgärder mot densamma, torde delade meningar

ej råda, vilket däremot är fallet beträffande arten av åtgärder.

Veterinärstyrelsen, som hyser den uppfattningen att vildkaninstammen

skulle kunna hållas vid tolerabel nivå om jakten på densamma bleve fri,

får i princip tillstyrka bifall till motionen. Med vidtagande av åtgärder i

motionens syfte synes dock böra anstå i avvaktan på Kungl. Maj :ts ställningstagande

till 1949 års jaktutrednings ovannämnda förslag. Därest bestämmelser

enligt detta genomföras, synes nämligen vad motionären åsyftar

kunna bliva tillgodosett.

Jägarnas riksförbund anger att hemställan i motionen II: 59 innebär en

betydande skärpning av 24 § 1 mom. JL. Omständigheterna kan dock vara

sådana att för visst eller vissa fall hänvändelse måste göras direkt till

Konungen. Förbundet vill därför på det livligaste tillstyrka vad som yrkats

i motionen. Vid jakt, varom Kungl. Maj :t eller länsstyrelsen förordnat, skall

därtill utsedda personer inte vara skyldiga att lösa jaktkort. Enligt förbundets

mening bör ersättning självfallet utgå till jägarna. Ersättningen bör betalas

av tredskande markägare. Om utrotningen avser helt härad, bör den

dock finansieras av medel från jaktvårdsfonden.

Lantbruks förbundet påpekar att de i motionen II: 59 gjorda yrkandena i

stora drag överensstämmer med jaktutredningens förslag om befogenhet

för länsstyrelsen i Gotlands län att bemyndiga lämpliga personer att bedriva

jakt med iller och nät, oberoende av jakträtt. Medan utredningen ansett

att det i varje särskilt fall skall ankomma på länsstyrelsen att ge enskild

person tillstånd för fångst med iller och nät, anser dock motionären

att Kungl. Maj :t skall besluta att fångst med iller och nät under viss bestämd

tid skall vara tillåten för envar. Förbundets inställning framgår av

dess yttrande över jaktutredningens förslag, vilket tillstyrktes. Motionen

föranleder inget ändrat ställningstagande. Motionens övriga förslag — som

överensstämmer med utredningens — är redan föremål för Kungl. Maj :ts

prövning. Förbundet avstyrker därför densamma.

Domänstgrelsen anger att den ej kan vitsorda motionärens uttalande alt

metoden med iller och nät är effektiv. Metoden kan användas såsom ett

komplement till andra fångstmetoder men har enligt styrelsens förmenande

underordnad betydelse vid kaninbekämpningen och bör ej tillgripas som

fristående åtgärd. Det i motionen framförda förslaget att lösande av jaktkort

inte skulle vara erforderligt vid sådan jakt saknar betydelse som stimulerande

faktor i sammanhanget. Styrelsen kan i det avseendet inte tillstyrka

längre gående undantag än vad jaktutredningen i sitt betänkande förordat.

Motionen innehåller inget nytt utöver vad tidigare övervägts och behandlats

i betänkandet. Detta torde inom kort bli föremål för övervägande, varför

motionen ej bör föranleda någon åtgärd.

Länsstyrelsen i Kristianstads län påpekar att 24 § 2 mom. JL i viss mån

tillgodoser arrendatorernas intresse av kaninfångst. Länsstyrelsen har före
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 1962

slagit ett återupplivande av 1935 års vildkaninlag. Men motionen II: 59

syftar längre. Motionärens förslag måste väcka så stora betänkligheter från

markägarnas synpunkt att länsstyrelsen ej kan biträda detsamma. En befrielse

från skyldighet att erlägga jaktvårdsavgift är kanske principiellt berättigad

i fråga om ren skyddsjakt. Men att begränsa befrielsen till sådan

jakt låter sig av praktiska skäl inte göra. Länsstyrelsen anser därför att tillräckliga

skäl inte föreligger att för närvarande tillstyrka motionen heller i

denna del.

Jämväl i detta avsnitt instämmer länsstyrelsen i Blekinge län i yttrandet

av jaktvårdsföreningen i länet. Föreningen anser att ett bifall till motionen

II: 59 skulle leda till ytterst allvarliga konsekvenser i åtskilliga avseenden.

Sålunda skulle jakträttsinnehavaren aldrig veta om, när och var kaninjägare

höll på med sin jakt. Detta skulle verka störande och irriterande samt

medföra inte oväsentliga riskmoment för både människor och djur. Risk

skulle vidare föreligga för att man finge flera förvildade illrar i markerna

till men för villebrådet. Eftersom kaninjakt kan ge sina utövare ganska

goda förtjänster, kan förslaget att jaktkort inte skulle behöva lösas inte i

något avseende anses befogat.

Länsstyrelsen i Malmöhus län erinrar om att den i sitt yttrande över jaktutredningens

betänkande (ovan s. 14) förordat att jaktlagens bestämmelser

skulle kompletteras med föreskrifter, som möjliggör för länsstyrelsen

att lämna lämpliga personer tillstånd att bedriva kaninjakt med iller och

nät, oberoende av att jakträtten tillkommer annan. Länsstyrelsen förklarar

sig vidhålla detta förslag och anför härefter:

Beträffande den nu väckta motionen om rätt för envar att å område där

Kungl. Maj :t så beslutar jaga vildkanin med iller och nät vill länsstyrelsen

framhålla de risker för skada å mark och skog, som kan vara förenade med

en rätt för envar att jaga på annans mark. Man får icke heller underskatta

möjligheten av att vildkaninjägare, som fritt och okontrollerat jagar på annans

mark, kan frestas att jaga även annat villebråd. Det synes därför enligt

länsstyrelsens förmenande lämpligast att göra rätten att jaga å annans

mark beroende av en tillståndsprövning med ty åtföljande befogenhet att

omedelbart återkalla tillståndet, därest detsamma missbrukas.

Jägareförbundet finner att ett genomförande av motionärens förslag

skulle innebära allvarliga praktiska olägenheter och ytterst betänkligt urholka

gällande lagstiftning. Förbundet återger jaktutredningens uttalanden

i denna fråga samt förklarar att det helt ansluter sig till utredningens synpunkter

därutinnan. Förbundet erinrar vidare om jaktutredningens förslag

att länsstyrelsen i Gotlands län skall äga förordna därför lämpade personer

att bedriva jakt av vildkanin med iller och nät oberoende av jakträtt. Med

tanke på de speciella förhållandena på Gotland tillstyrkte förbundet förslaget.

Ön har nämligen både absolut och i jämförelse med vildkaninens utbredningsområde

i Sydsverige en liten areal. Förbundet anför vidare:

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Tredje lagutskottets utlåtande nr il år 1962

Om ifrågavarande jaktmetod skall ge något utbyte från bekämpningssynpunkt,

måste jakten bedrivas synnerligen intensivt och, i de sydsvenska

landskapen, följaktligen av ett mycket stort antal jägare. Det bör vidare

uppmärksammas att vildkaninen numera även i vårt land tycks bli alltmera

uppskattad som föda och säljes icke blott till charkuterifabriker utan även,

huvudsakligen djupfryst, för omedelbar användning i hushållen. Därigenom

har priset på vildkanin stigit så, att jakten med iller och nät får anses utgöra

om ej ett egentligt näringsfång så dock en lönsam fritidssysselsättning.

— Detta påstående bestyrkes, såsom även framgår av utredningens betänkande,

av att såväl jägare som vissa jakträttsinnehavare på Gotland önska

behålla vildkaninen som villebråd. — På grund därav måste även de praktiska

olägenheterna av att ens på »område där Kungl. Maj :t så beslutar»

släppa denna jakt fri för därtill av länsstyrelsen förordnade jägare bedömas

som så allvarliga, att jägareförbundet beträffande fastlandet måste

avstyrka även ett på så sätt modifierat förslag.

Med hänsyn till den obestridliga lönsamheten av vildkaninfångst måste

jaktvårdsavgiften betraktas som en obetydlig del i den jagandes omkostnader.

Både från principiella och praktiska utgångspunkter måste förbundet

följaktligen avstyrka jämväl förslaget om befrielse från skyldigheten att

erlägga jaktvårdsavgift.

Försök rörande klorpikringasens verkan på kanin

Den av veterinärstyrelsen påkallade, av statens veterinärmedicinska anstalt

och försvarets forskningsanstalt företagna undersökningen rörande

klorpikrinets verkan på kanin har numera avslutats och resultaten därav

redovisats i en rapport från oktober 1962.

I rapporten anges (s. 11) att den kliniska bilden vid klorpikrinförgiftning

kännetecknas av en omedelbar irritation av ögats slemhinnor samt ett

senare insättande vattnigt flöde från näsa och mun, vilket dock är ganska

lindrigt. Djuren drabbas av andnöd och vid inandning vidgas näsborrarna.

Ibland öppnar djuren munnen. Påfallande är enligt rapporten att djuren

verkar lugnare än normalt samt att akustiska och visuella retningar

inte utlöser några reaktioner hos djuren. Dödskampen är kort. ■ Den

patologisk-anatomiska bilden utvisar höggradig hyperämi samt ödem och

emfysem i lungorna. I de fall där djuren dött först en längre tid efter att

ha blivit utsatta för gasen har vid obduktion och histologisk undersökning

i vissa fall konstaterats en varig lunginflammation. De använda försöksdjurens

hull var inte alltid fullgott och en del djur visade rätt höggradiga

parasit invasioner. Det anges att försöksdjuren, som kom från Gotland,

sannolikt är representativa för vildkaninpopulationen där, varför de erhållna

resultaten torde kunna äga tillämpning på kaninstammen på ön.

I en såsom diskussion rubricerad redovisning av undersökningsresultaten

anges bl. a.:

Helt allmänt torde man cj kunna bortse från att djuren tillfogas ett visst

mått av lidande och metoden som sådan kan knappast betecknas som sär
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Tredje lagutskottets utlåtande nr ii år i962

skilt tilltalande. Vid höga eller medelhöga gaskoncentrationer inträffar

emellertid efter ett kortvarigt initialt irritationsstadium döden snabbt. Gasen

nedsätter också djurens sensorium.

Med hänsyn till gasens bedövande och snabba effekt vid höga eller medelhöga

koncentrationer torde man ur djurskyddssynpunkt kunna acceptera

klorpikrinets användning vid dessa koncentrationer.

Vid lägre gaskoncentrationer inträffar dödsfall först efter längre tid och

inandning av mycket låga gaskoncentrationer kan resultera i sjukdomstillstånd,

som leder till döden först efter åtskilliga dagar. Detta kan icke bedömas

som acceptabelt ur djurskyddssynpunkt.

Utskottet

Såsom framgår av den föregående redogörelsen för gällande bestämmelser,

hai i princip varje jordägare jakträtt på sitt område. Denna rätt innebär enligt

huvudregeln en befogenhet att utan intrång av annan jaga samt döda

eller fånga bl. a. vilda däggdjur och deras ungar. Jakträtten är emellertid i

skilda avseenden inskränkt av hänsyn till olika samhälleliga intressen. En

sådan begränsning gäller i fråga om vidtagande av jaktvårdande åtgärder.

Det åligger sålunda jakträttsinnehavaren att alltid bedriva jaktvården på sitt

område under hänsynstagande till jordbrukets, skogsskötselns ävensom

andra näringars intressen. Härvid torde inte bara åsyftas jaktvård av positiv

art utan även exempelvis passivitet inför en pågående ökning av beståndet

utav en djurart. Den förevarande skyldigheten är icke förbunden med

någon straffsanktion. Någon möjlighet att framtvinga efterlevnad av bestämmelsen

genom åläggande av vite står inte heller till buds. Lagstiftaren

har i stället i 24 § JL infört ett särskilt tvångsförfarande, som under vissa

förutsättningar kan tillgripas när — till följd av viss villebrådsarts utveckling

— avsevärd skada orsakas på gröda, skog eller plantering. På sätt

ovan (s. 2 f.) närmare redovisats, äger i dylikt fall länsstyrelse förelägga

jakträttsinnehavaren att vidtaga de åtgärder, som befinnes erforderliga.

Ställer sig jakträttsinnehavaren icke föreläggandet till efterrättelse, skall

länsstyrelsen förordna att jakt på området skall äga rum genom särskilt

utsedda jägare. Denna jakt skall ha till ändamål att åstadkomma erforderlig

minskning av villebrådsstammen. Härutöver inrymmes i andra momentet

av lagrummet en befogenhet för markinnehavaren och hans folk att

verkställa fångst av vildkanin, därest djurarten orsakar avsevärd skada på

grödan.

Under hänvisning till den omfattande skadegörelse, som vållades av vildkanin,

inkom under början av 1950-talet till Kung]. Maj :t framställningar

om effektiva åtgärder i syfte att utrota detta djur.

I september 1960 har därefter 1949 års jaktutredning avgivit ett betänkande

i vildkaninfrågan. I enlighet med vad ovan (s. 8 ff.) närmare återgi
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Tredje lagutskottets utlåtande nr M år 1962

vits, fann utredningen särskilda åtgärder erforderliga på Gotland. T fråga

om övriga delar av landet, där djuret förekommer, ansåg emellertid de sakkunniga

att man borde kunna komma till rätta med vildkaninplågan genom

tillämpning av de bestämmelser, som jaktlagstiftningen redan innehåller.

Härvid hänvisade utredningen till stadgandena i 24 § JL.

Under remissbehandlingen av jaktutredningens betänkande uttalade

sig emellertid bl. a. länsstyrelserna i Kristianstads och Malmöhus län samt

hushållningssällskapet i sistnämnda län för vissa lagändringar i syfte att

möjliggöra en mera effektiv bekämpning av vildkaninen också i södra Sverige

(jfr ovan s. 13 f.).

Genom de förevarande motionerna har frågan nu också bragts under

riksdagens prövning. I motionen II: 59 har begärts sådan ändring i jaktlagen

att på område, där Kungl. Maj :t så beslutar, fångst av vildkanin med

iller och nät under viss tid av året skall vara fri för envar. För dylik fångst

skall enligt motionären jaktkort icke erfordras. I motionen II: 613 framhålles

att åtgärder i syfte att befordra ett intensifierat bekämpande av vildkaninen

jämväl i Skåne och angränsande landskap är synnerligen erforderliga.

Motionären hemställer därför att frågan därom skall upptas till

förnyad prövning.

Med avseende på Gotland torde full enighet råda om att vildkaninen utgör

ett så svårartat problem att radikala åtgärder är erfox-derliga. I ett flertal

remissyttranden har emellertid, liksom i motionerna, understrukits att

den av vildkaninen vållade skadegörelsen är omfattande också i de södra

delarna av landet. Det har därvid även betonats att särskilda åtgärder för

att komma till rätta med vildkaninplågan är angelägna. I syfte att bilda

sig en närmare uppfattning i frågan har utskottet den 6 juni detta år företagit

en resa genom bl. a. vissa delar av Kristianstads län. Härvid har företrädare

för myndigheter och organisationer ävensom enskilda, vilka ansett

sig ha intressen att bevaka i saken, beretts tillfälle att utveckla sina synpunkter.

Utskottet har också besett områden, vilka företett synnerligen

svårartade kaninskador. På grund av vad sålunda och genom remissyttrandena

framkommit om den av vildkaninerna orsakade skadegörelsen,

finner jämväl utskottet det ytterst angeläget att vildkaninen i all möjlig utsträckning

bekämpas. I likhet med den i motionen II: 613 omtalade kommittén

och Jägarnas riksförbund anser utskottet att vildkaninen kan betecknas

som ett skadedjur, vilket enligt utskottets mening såvitt möjligt borde

utrotas. Från den synpunkten synes det naturligt att innehav av jaktkort

icke skall erfordras vid fångst av vildkanin. En utrotning lär emellertid icke

vara möjlig. Däremot torde det ligga inom möjligheternas gräns att hålla

vildkaninstammen på en tolerabel nivå.

Såsom förut omtalats, har emellertid bl. a. jaktutredningen uttalat att

för de södra landskapens del redan de nu i jaktlagstiftningen förekommande

bestämmelserna är tillräckliga för det angivna syftet, därest de utnyttjas

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1962

i tillbörlig utsträckning. — Vad då först angår 24 § 1 mom. JL, finner utskottet

att det ofta torde vara erforderligt, om effektivt resultat skall ernås,

att föreläggande kan meddelas mot alla jakträttsinnehavare inom ett större

område. Såsom länsstyrelserna i Kristianstads och Malmöhus län påpekat,

har skilda meningar yppats i frågan om denna möjlighet står länsstyrelse

till buds. Jaktutredningen har för sin del uttalat att sådant föreläggande

bör kunna meddelas. Även om så skulle vara fallet, torde emellertid — såsom

länsstyrelsen i Malmöhus län i sitt yttrande över jaktutredningens betänkande

anfört — mycket stora praktiska svårigheter möta vid tillämpningen

av gällande bestämmelser i ämnet. — Vad härefter angår 24 § 2

mom. JL är visserligen den markinnehavaren enligt lagrummet tillkommande

fångsträtten i och för sig ovillkorlig. Det torde emellertid, enligt vad

utskottet erfarit, ej sällan förhålla sig så att exempelvis en arrendator icke

anser sig kunna riskera det goda förhållandet till jordägaren genom att mot

dennes vilja idka dylik fångst. Till belysande härav må anföras att utskottet

under sin förut omtalade resa kunde konstatera förefintligheten av arrendekontrakt

med — i sig enligt vad tidigare anförts ogiltiga — klausuler,

enligt vilka arrendatorn icke utan upplåtarens samtycke finge bedriva sådan

fångst som avses i 24 § 2 mom. JL. Det synes naturligt att arrendatorerna

i dylika fall icke utan vidare anser sig kunna utnyttja den möjlighet

lagen erbjuder. — Enligt utskottets mening brister sålunda de nuvarande

bestämmelserna i praktiken i effektivitet.

Vid bedömningen av frågan om särskilda åtgärder mot vildkaninen är

påkallade, har från ett par håll påpekats att virussjukdomen myxomatos

på senare tid uppträtt inom vildkaninbeståndet i landet. Det har därvid

ifrågasatts om det icke borde anstå med ytterligare åtgärder, intill dess

verkningarna av epidemin kunde överblickas. Enligt vad utskottet erfarit,

har sjukdomen numera spritt sig över stora delar av Skåne och på senare

tid även uppträtt på ett par håll i Gotlands län. Myxomatosen lär vidare

förekomma i Halland. I Skåne har sjukdomen redan medfört en avsevärd

decimering av vildkaninstammen. Erfarenheterna från andra länder, där

myxomatosen härjat, ger emellertid vid handen att dödligheten bland vildkaninerna

till följd av sjukdomen väl till en början är synnerligen stor men

att den inte blir total. Djurstammen tillväxer i stället på nytt och består

därvid till allt större del av djur, som är immuna mot viruset. Det har sålunda

framhållits att i Australien, där myxomatosen för ett par decennier

sedan svårt förhärjade vildkaninbeståndet, djurstammen numera är på väg

att uppnå samma storleksordning som tidigare. Genom sjukdomen — vars

uppträdande i riket måste djupt beklagas på grund av de stora lidanden

som vållas de drabbade djuren — synes därför visserligen utsikterna att

komma till rätta med kaninplågan ha ökats i avsevärd mån. För att vildkaninstammen

varaktigt skall kunna hållas nere, torde det emellertid vara

erforderligt att effektiva medel finnes att ingripa på de håll, där djuret fort
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr M år 1062

27

sättningsvis vållar avsevärd skada liksom där det ånyo uppträder i större

antal. Det synes därför utskottet angeläget att erforderliga åtgärder — bl. a.

i syfte att utnyttja den genom myxomatosen uppkommande situationen —

genomföres utan dröjsmål.

I fråga om vilka åtgärder, som härvid bör komma i fråga, har skilda meningar

yppats. Det torde likväl till en början stå klart att det icke finnes

något bekämpningssätt, som ensamt för sig är tillräckligt. Fastmera synes

det — såsom bl. a. jaktutredningen framhållit (jfr ovan s. 8) — nödvändigt

med en samverkan mellan olika metoder. Jaktutredningen har för sin

del fäst stora förhoppningar vid användningen av klorpikrin. Den nu framlagda

rapporten om de vetenskapliga försök, som företagits med gasen (jfr

ovan s. 23 f.), synes emellertid utskottet ägnad att inge avsevärda betänkligheter

från djurskyddssynpunkt mot en allmän användning därav. Mot

bakgrunden av vad som i rapporten framhållits om klorpikrinets verkningar

i lägre koncentrationer, förutsätter utskottet att, innan vidare användning

av gasen beslutas, frågan göres till föremål för fortsatta överväganden

från djurskyddssynpunkt.

Såsom tidigare angivits, har jaktutredningen framlagt förslag om särskilda

åtgärder med avseende å Gotland. Enligt utskottets mening bör de

bestämmelser, vartill förslaget i den delen kan föranleda, ges sådan utformning

att de i tillämpliga delar kan utsträckas att gälla även i andra

delar av riket. En tänkbar utväg synes vara alt Kungl. Maj :t erhåller befogenhet

att på framställning av länsstyrelsen förordna att bestämmelserna

skall tillämpas i visst län. Utskottet vill emellertid i sammanhanget ifrågasätta

om inte det med jaktutredningens förslag för Gotland avsedda syftet

i det väsentliga skulle kunna nås med mindre administrativ omgång och

jämväl i övrigt enklare medel.

Såsom tidigare påpekats (ovan s. 26), torde tillämpningen av det i 24 §

1 mom. JL anvisade förfarandet i praktiken vara förenat med avsevärda

svårigheter. I den mån verkligen alla jakträttsinnehavare inom ett större

område kan åläggas att vidtaga erforderliga åtgärder för att nedbringa vildkaninstammen,

skall de dock enligt 45 § JS dessförinnan beredas tillfälle

att yttra sig över det förslag till åtgärder, som skall ha upprättats (jfr ovan

s. 2). Om en jakträttsinnehavare därvid vill vidtaga annan åtgärd än vad

som föreslagits men som länsstyrelsen kan finna till fyllest, må det ej förvägras

honom. Först om det sedermera konstateras att jakträttsinnehavarna

underlåter att ställa sig föreläggandet till efterrättelse, äger länsstyrelsen

förordna om avjagning genom lämpliga personer. Härvid åligger det

bl. a. vederbörande jägare att meddela länsstyrelsen resultatet av jakten

och vad i övrigt förekommit vid denna. Även härutöver gäller åtskilliga

detalj föreskrifter. Utskottet ifrågasätter om institutet icke, utan att rättssäkerhetsintresset

därmed åsidosattes, skulle kunna förenklas i avsevärd

mån.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1962

Det torde vara önskvärt att vederbörande markinnehavare vid fångst

enligt 24 § 2 mom. JL av vildkanin äger anlita bistånd av lämpliga personer,

även om dessa icke tillhör hans hushåll eller står i något egentligt

anställningsförhållande till honom. Utskottet håller före att det i stadgandet

förekommande uttrycket »hans folk» kan anses innefatta sådana allenast

för fångsten anlitade medhjälpare. Skulle emellertid denna tolkning

icke kunna godtagas, synes erforderlig jämkning av lagtexten böra företagas.

Ett genomförande av här ifrågasatta ändringar i gällande rätt skulle måhända

möjliggöra att mera genomgripande reformer kunde anstå intill dess

resultatet av 1949 års jaktutrednings arbete föreligger.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har föreslagit att bestämmelser motsvarande

1935 års vildkaninlag (jfr ovan s. 3) skall återinföras. Härigenom

skulle otvivelaktigt, där förordnande om bestämmelsernas tillämpning meddelades,

enligt utskottets mening möjligheterna för jordägare och markinnehavare

att skydda sig mot kaninplågan ökas i avsevärd mån.

Motionen 11:59 anvisar (ovan s. 15 f.) en mera radikal utväg än den

som ett återinförande av vildkaninlagen erbjuder. Den sålunda föreslagna

lösningen har avvisats av jaktutredningen (jfr ovan s. 9 och s. 11). Såsom

tidigare närmare redovisats (s. 20 ff.), har invändningar mot förslaget

också gjorts i flera av remissyttrandena i det förevarande ärendet (se

ovan s. 20 ff.). Härvid har bl. a. åberopats att respekten för jakträtten

skulle äventyras. Vidare har anförts att annan jakt skulle försvåras och

att viltet i markerna skulle störas. Det har även framhållits att risk förefunnes

för att kaninjägarna skulle tillägna sig också annat villebråd.

Utskottet vill i denna del till en början erinra om att det enligt motionen

skall ankomma på Kungl. Maj :t att meddela beslut om att jakt, varom

här är fråga, skall få förekomma inom visst område. Det torde kunna förutsättas

att Kungl. Maj :t vid den föregående prövningen inhämtar yttrande

i saken från berörda myndigheter och organisationer — exempelvis

hushållningssällskap och jaktvårdsföreningar —, vilka således i varje

särskilt fall kan uttala sig om behovet av åtgärden liksom om exempelvis

lämplig tid för jakten och det område ett förordnande bör avse. Ett beslut

av förevarande art skall självfallet förutsätta att ett verkligt behov

av jakten i fråga förefinnes. Kaninstammen skall alltså ha blivit otillbörligt

stor, något som i sin tur torde förutsätta att jaktvården någonstädes

eftersatts. Det skulle alltså i avsevärd mån bli beroende av jakträttshavarna

själva, om bestämmelserna skulle komma att sättas i kraft eller ej.

Ett stadgande i enlighet med vad som föreslagits i motionen II: 59 torde

över huvud taget få sin största effekt just genom den preventiva verkan.

Risken av att förordnande om fri jakt på vidkanin med iller och nät annars

kunde komma att meddelas, torde nämligen ofta få den, som eljest skulle

vara benägen att bevara kaninstammen på sitt område, att i erforderlig mån

s. 29 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr ål år 1962

29

hålla nere beståndet. Ett förordnande om fri jakt av nu i fråga varande

slag är visserligen förenat med den nackdelen att också de jakträttsinnehavare

inom området drabbas, vilka fullgjort vad på dem ankommit för

att hålla vildkaninstammen nere. I praktiken torde emellertid jakten av

naturliga skäl koncentreras till de områden, där vildkaninhärdar förekommer.

Det torde vidare icke komma i fråga att Kungl. Maj :t låter förordnandet

gälla under längre tidrymd än vad som är av behovet påkallat.

Vad härefter angår risken för att annan jakt kunde störas och övrigt vilt

oroas i alltför stor utsträckning, därest vildkaninjakt med iller och nät släpptes

fri för envar, synes dessa olägenheter i väsentlig mån bli undanröjda,

om jakten i fråga inskränktes till förslagsvis månaderna januari och februaxi.

Den tiden torde för övrigt i allmänhet också vara den lämpligaste för

dylik jakt. Det bör självfallet också åligga utövarna av kaninfångsten att

bedriva denna under hänsyn till annan jakt och med aktgivande på att viltet

i markerna icke störes i vidai''e mån än vad som är oundgängligen nödvändigt.

Därest -— i likhet med vad som gällde enligt 1935 års vildkaninlag — vid

jakt, varom nu är fråga, varken skjutvapen eller hund finge medföras, skulle

kontrollen av att icke olovlig jakt samtidigt förekommer underlättas i avsevärd

mån. Vidare må anmärkas att för utövarna av jakt utav här förevarande

art bör gälla de inskränkningar i fråga om rätten att beträda annans mark

liksom den skadeståndsskyldighet som jakträttsinnehavare är underkastade

enligt jaktlagen (jfr ovan s. 5).

Under sitt besök i Kristianstads län erfor utskottet att på sina håll avsevärda

vildkaninbestånd också förekommer på kronan tillhörig mark, exempelvis

militära övningsfält, liksom på ecklesiastik jord. Utskottet finner

det vara av största vikt att det tillses att vildkaninstammen på sådana marker

hålles på ett absolut minimum.

Även i övrigt synes åtskilliga problem vara förenade med frågan om hur

en effektiv vildkaninbekämpning skall kunna genomföras. Såsom exempel

härutinnan må anföras spörsmålet om vildkaninerna i tätoider och kanske

särskilt då i områden med fritidsbebyggelse. Det är självfallet ytterst angeläget

att sådana områden icke få utgöra vildkaninhärdar, från vilka

djuren sedan kan sprida sig till den angränsande landsbygden. Å andra

sidan är det knappast önskvärt att den exklusiva rätten till tomt och trädgård

inskränkes. Även om tomtägarna säkerligen i allmänhet önskar bekämpa

förekommande vildkaniner, torde de ofta icke ha möjlighet att själva

företaga de erforderliga åtgärderna eller att komma i kontakt med någon

annan, som är villig att åtaga sig uppgiften.

I det föregående har främst behandlats olika former av tvångsåtgärder

och inskränkningar i gällande jakträtt. Utskottet vill emellertid betona att

delta icke bör undanskymma det faktum att det stora flertalet jakträttsinnehavare

liksom de olika organisationerna på området otvivelaktigt gör

synnerligen beaktansvärda insatser för att komma till rätta med vildkanin
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1962

plågan. Det är utskottets förhoppning att denna kamp mot vildkaninen skall

fortgå och därvid, i all den utsträckning så är möjligt, intensifieras.

Från flera håll har framhållits (jfr t. ex. ovan s. 14 f.) betydelsen av de

undersökningar om vildkaninen och den av djuret orsakade skadegörelsen,

som bedrives inom den zoologiska institutionen vid universitetet i Lund.

Jämväl utskottet finner det angeläget att dessa undersökningar fullföljes.

Värdefull vägledning torde därigenom kunna vinnas i fråga om fortsatta

åtgärder på området.

Utskottet vill slutligen erinra om att vildkaninfrågan i sin helhet är

föremål för Kungl. Maj:t prövning i anledning av det utav jaktutredningen

avgivna betänkandet. Utskottet förutsätter att härvid jämväl de synpunkter,

vilka framförts i detta utlåtande, tages under övervägande och finner

därför icke annan riksdagens åtgärd erforderlig än att innehållet i utlåtandet

bringas till Kungl. Maj :ts kännedom.

På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t såsom sin

mening giva till känna vad utskottet anfört i anledning av

motionerna II: 59 och II: 613.

Stockholm den 6 november 1962

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Kristiansson, Ebbe

Ohlsson, Åkesson, Herbert Larsson, Wirmark* och Ernst Olsson;

från andra kammaren: herrar Levin, Nyberg, Johansson i öckerö,

Wachtmeister*, fröken Andersson i Lerum, herrar Svanberg* och Mattsson

samt fru Ekroth.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE, STHLM 62

204700

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.