Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner om bestämmelser angående högsta tillåtna spänningsvariationer vid eldistribution. Tredje lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 9 i första kammaren av herrar Jonasson och Carlsson, Eric, samt nr 20 i andra kammaren av herrar Gustavsson i Alvesta och Eriksson i Bäckmora.

1962-11-14 · 30 sidor, varav 28 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 28 av 30 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1962:43, Utlåtande i anledning av motioner om bestämmelser angående högsta tillåtna spänningsvariationer vid eldistribution. Tredje lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 9 i första kammaren av herrar Jonasson och Carlsson, Eric, samt nr 20 i andra kammaren av herrar Gustavsson i Alvesta och Eriksson i Bäckmora.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

1

Nr 43

Utlåtande i anledning av motioner om bestämmelser angående

högsta tillåtna spänningsvariationer vid eldistribution.

Tredje lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta

och till lagutskott hänvisade motioner, nr 9 i första kammaren av herrar

Jonasson och Carlsson, Eric, samt nr 20 i andra kammaren av herrar Gustavsson

i Alvesta och Eriksson i Bäckmora.

I motionerna, som är likalydande, hemställes »att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning för utrönande av de högsta spänningsvariationer

som kan anses tolerabla vid leverans av elektrisk energi för

hög- och lågspänningsledningar samt avgiva förslag till bestämmelser för

högsta tillåtna spänningsvariationer vid eldistribution».

Motionernas innehåll återgives nedan.

Över motionerna har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver

inhämtat yttrande från kommerskollegium och vattenfallsstyrelsen.

På begäran av utskottet har yttranden därjämte avgivits av Föreningen Sveriges

häradshövdingar, Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF), Svenska

elverksföreningen, Sveriges industriförbund och Svenska vattenkraftföreningen.

Härvid har åberopats,

av vattenfallsstyrelsen en promemoria angående begäran om bestämmelser

avseende högsta tillåtna spänningsvariationer vid eldistribution,

av elverksföreningen dels en såsom bilaga 1 betecknad promemoria beträffande

vidtagna åtgärder och pågående utredningar m. in. berörande frågan

om spänningsvariationer i eldistributionsnät dels ock en såsom bilaga 2 betecknad

promemoria beträffande konsekvenser av en eventuell lagstiftning,

varigenom högsta tillåtna spänningsvariationer i eldistributionsnät fastställs,

samt av vattenkraftföreningen en promemoria beträffande spänningsförhållanden

i distributionsnät.

Det elektriska kraftförsörjningssystemets uppbyggnad m. m.

Till upplysning om det elektriska kraftförsörjningssystemets uppbyggnad

må återgivas följande redogörelse, som hämtats ur det betänkande, som år

1954 framlagts av elkraftutredningen av år 1943 (SOU 1954: 12 s. 56):

Elkraften i Sverige produceras —--huvudsakligen i vattenkraftstatio
ner

i norrländska älvar. Betydelsefulla kraftstationer finnas emellertid även

i Dalälven, Klarälven, Göta älv och Motala ström samt i några vattendrag i

sydligaste Sverige, främst Lagan.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 3 and. Nr 43

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 ur 1962

Från kraftstationerna utgå kraftledningar till förbrukningsplatserna. Utvecklingen

har medfört att landet från kraftförsörjningssynpunkt blivit uppdelat

i ett antal kraftverksområden. Varje kraftverksområde är lokaliserat

omkring en eller ett fåtal äldre kraftstationer, som ursprungligen genom ett

avgränsat kraftledningsnät ha försett området med elkraft. Efter hand som

krafttillgången inom områdena i södra och mellersta Sverige blev otillräcklig

måste kraft tillföras genom överföringslinjer från de stora kraftöverskottsområdena

i Norrland. För bättre utnyttjande av krafttillgångarna inom

de olika kraftverksområdena skedde dessutom en vittgående sammankoppling

av näten genom kraftiga förbindelseledningar. För närvarande finnes ett

landsomfattande överföringssystem för elektrisk kraft, till vilket så gott som

samtliga kraftstationer av betydelse äro anslutna och från vilket kraften

uttages av förbrukarna i olika punkter, över nämnda överföringssystem sker

sålunda en så gott som fullständig »samköming» mellan landets större kraftföretag

och kraftstationer.

Med utgångspunkt från mellansvenska förhållanden beskrivs härefter

överföringssystemet inom ett kraftverksområde i huvudsak enligt följande:

Inom vederbörande kraftverksområde — av storleken ett eller flera län —

fördelas elkraften från en kraftstation genom landslinjer med en spänning

av 50—130 kilovolt (kV) till transformatorstationer (landslinjestationerj,

där spänningen nedtransformeras till 6—40 kV. Landslinjenätet kan även

tillföras kraft från stamlinjenätet, på vilket kraftöverföringen från Norrland

sker med 200 eller 380 kV spänning. Landslinjestationerna förläggs på omkring

50 km avstånd från varandra, ofta i närheten av större belastningsobjekt,

t. ex. städer. Från landslinjestationerna sprids kraft bl. a. ut över bygden

genom bygdelinjer med normalt 20—40 kV spänning. Till dessa är i sin

tur anslutna transformatorstationer (bygdestationer), som normalt ligger på

ungefär 10 km avstånd från varandra. Vid bygdestationerna hämtar detaljdistributionsföretagen

på landsbygden sin råkraft, och vanligen ägs det därifrån

matade ledningssystemet (detaljdistributionsnätet) och ibland även

själva bygdestationen av vederbörande detaljdistributionsföretag. I bygdestationerna

transformeras kraften till i regel 3—20 kV spänning och överförs

på ortslinjer till ortsstationer. Efter transformering i dessa till lågspänning

förs kraften via lågspänningsledningar med en normal räckvidd av 500—800

m till de olika förbrukarna.

I det nu beskrivna överföringssystemet kan enligt betänkandet i enskilda

tall något mellanled saknas. Exempelvis sker stundom transformering till

lågspänning direkt i eu bygdestation. En bvgdelinje kan i vissa fall direkt

och utan transformering övergå till ortslinje av samma spänning.

I den till vattenkraftföreningens yttrande fogade promemorian anföres Ytterligare

beträffande distributionsnätens uppbyggnad, att i distributionskedjan

från bygde- eller sekundärnäten och nedåt näten om möjligt är uppbyggda

som slingor. Av tekniska skäl drivs de dock i allmänhet som radialnät,

d. v. s. linjerna utgår radiellt från den matande transformatorn.

Beträffande detaljdistributionsföretagens organisation uttalades i elkraftutredningens

betänkande (s. 218) sammanfattningsvis, att detaljdistributio
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år li)62

nen av elkraft särskilt på landsbygden handhas av förelag med mycket skiftande

organisationsformer men att oavsett vilken organisationsform som

tillämpas som regel gäller, att företagen måste drivas enligt affärsmässiga

grunder och att de enskilda förbrukarnas eventuella möjligheter att göra

sina intressen gällande i huvudsak är av formell art.

Rörande spänningsvariationernas uppkomst anföres i betänkandet (s. 64)

följande.

Den elektriska strömmen har att övervinna ett visst motstånd i ledningarna,

vilket är större ju längre ledning och ju klenare ledningsarea som

användes och ju lägre ledningsförmågan hos det begagnade ledarmaterialet

är. Härigenom förbrukas en del av den utmatade effekten, vilket även yttrar

sig på så sätt, att spänningen vid mottagningsändan av ledningen är lägre än

inmatningsspänningen. Ledningsmotstandet åstadkommer sålunda ett »spänningsfall».

Vid variabel belastning varierar spänningsfallet och därmed

spänningen i mottagningsändan. —--Ledningens överföringsförmåga

är sålunda begränsad.

Gällande rätt m. m.

Gällande svenska bestämmelser

De grundläggande bestämmelserna om distribution av elektrisk kraft

finns i lagen den 27 juni 1902, nr 71, innefattande vissa bestämmelser om

elektriska anläggningar, i det följande kallad 1902 års lag. I 1 § återfinnes

vissa regler om expropriation för elektrisk starkströmsanläggning. Bestämmelser

om koncession och om bl. a. distributionsskyldighet, återkallelse av

koncession samt reglering av pris och övriga villkor för leverans av ström

finns upptagna i 2 §. I 3 § lämnas föreskrifter om vilka handlingar, som

skall åtfölja expropriations- och koncessionsansökningar, samt om den förberedande

behandlingen av sådana ansökningar. I övrigt innehåller 1902 års

lag i 4—14 §§ vissa för stark- och svagströmsanläggningar gemensamma

bestämmelser rörande skada genom inverkan av elektrisk ström samt i 15 §

bl. a. ett allmänt bemyndigande för Konungen att meddela de närmare föreskrifter

vilka må erfordras med avseende å elektriska anläggningars utförande

och skötsel. Slutligen innehåller 16 § en hänvisning till lagen om

särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar samt 17 § en hänvisning

till särskilda stadganden rörande åtgärder till förebyggande av störning

i radiomottagare.

Kompletterande föreskrifter lämnas i kungörelsen den 15 november 1957,

nr 601, om elektriska starkströmsanläggningar, härefter kallad 1957 års kungörelse,

som i vissa delar erhållit ändrad lydelse genom kungörelse den 21

november 1958, nr 559. Enligt 1 kaj). 1 § förstås sålunda med starkströmsanläggning

en anläggning med däri ingående särskilda föremål, i vilken

alstras, omformas, överföres eller nyttjas elektrisk ström med sådan spänning,

strömstyrka eller frekvens som kan vara farlig för person eller egen
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

dom. Spänning, som uppgår till högst 250 volt mellan en ledare och jord

eller vid icke direkt jordat system mellan två ledare, benämns lågspäning.

Högre spänning benämns högspänning. Med elektrisk svagströmsledning

törstås ledning för telekommunikation eller för signalering, manövrering,

mätning eller annat dylikt ändamål, i vilken den elektriska strömmen icke

har sådan spänning, strömstyrka eller frekvens som kan vara farlig för

person eller egendom.

Kommerskollegium har genom 1957 års kungörelse bemyndigats att meddela

närmare föreskrifter om starkströmsanläggningars utförande och skötsel.

Sådana föreskrifter — rörande bl. a. skyddsåtgärder och dimensionering

— återfinns i kollegiums kungörelse den 17 december 1960, nr 8. Enligt

1957 års kungörelse ankommer det vidare på kommerskollegium samt

under dess överinseende och ledning på befattningshavare hos kollegium

eller statens elektriska inspektion att utöva tillsyn över starkströmsanläggning.

Kommerskollegium har ytterligare genom Ivungl. brev den 15 november

1957, nr 603, bemyndigats att bl. a. pröva vissa tillståndsfrågor enligt

1902 års lag samt frågor om distributionsskyldighet och återkallelse av koncession.

Bland kommerskolleginms åligganden på det elektriska området

må slutligen nämnas beredande och avgörande av ärenden rörande statligt

stöd till anläggning och upprustning av elektriska distributionsnät på landsbygden

(se Ivungl. Maj :ts instruktion för kommerskollegium den 6 juni

1962, nr 272, § 6, och SFS 147/1962).

Frågan om spänningsvariationer i distributionsnät har berörts bl. a. i

samband med åren 1957 och 1958 genomförda ändringar i 2 och 4 §§ 1902

års lag.

1957 års lagstiftning

I proposition till riksdagen den 29 mars 1957, nr 161, framlades förslag

till ändringar bl. a. i lagens 2 § i syfte att komma till rätta med förekommande

brister inom eldistributionen på landsbygden, där den snabba utvecklingen

i fråga om elkraftens användning ställt anspråk på distributionsapparaten

som denna i stor utsträckning ej kunnat fylla. Förslaget,

som grundade sig på elkraftutredningens tidigare omnämnda betänkande

(SOU 1954: 12), behandlades jämte vissa motioner av tredje lagutskottet.

Utskottet hemställde i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 22/1957 att

riksdagen måtte antaga förslaget med viss ändring, som i förevarande sammanhang

ej är av intresse. Lag i ämnet utfärdades den 27 juni 1957, nr

383, och trädde i kraft den 1 januari 1958. 2 § i 1902 års lag erhöll härigenom

sin nuvarande lydelse.

Enligt uppgifter i betänkandet (s. 212—213) var år 1950 ungefär hälften

av ledningsnäten på landsbygden otillräckligt dimensionerade för då aktuella

behov och även undermåliga från säkerhetssynpunkt. Bristerna kunde

enligt utredningen återföras på förhållandena hos många av detaljdistributionsföretagen,

som splittrats på alltför små eller av annan anledning

icke tillräckligt bärkraftiga enheter. Det framlagda förslaget avsåg främst

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 är 1962 5

att underlätta en rationalisering av eldistributionen på landsbygden och

därmed att förbättra kraftförsörjningen för den där bosatta befolkningen.

För nämnda ändamål ansågs gällande koncessionsbestämmelser böra skärpas.

Lagstiftningen kompletterades vidare med bestämmelser som avsåg att

stärka kraftförbrukarnas ställning gentemot distributionsföretagen. I det

hänseendet infördes föreskrifter om distributionsskyldighet och om utökad

prisreglering (prop. s. 56).

Enligt huvudregeln i 2 § 1 mom. 1902 års lag fordras för framdragande

eller begagnande av elektrisk starkströmsledning — med vissa i 1957 års

kungörelse angivna undantag — tillstånd (koncession) av Konungen eller

den Konungen bemyndigar. Tillstånd må avse ledning med i huvudsak bestämd

sträckning (linjekoncession) eller ledningsnät inom visst område

(områdeskoncession).

Skyldigheten att söka koncession omfattar i princip alla starkströmsledningar.

Undantag görs i 1957 års kungörelse för vissa slag av ledningar,

beträffande vilka koncessionsprövning icke erfordras vare sig ur behovsoch

planmässighetssjmpunkt eller för att tillgodose säkerhetskrav. Som

exempel må nämnas starkströmsledning på eller inom gårdstomt eller inhägnat

område och starkströmsledning på byggnadsplats eller annat tillfälligt

arbetsställe.

Beträffande de olika koncessionsformerna framgår av föredragande departementschefens

uttalanden (prop. s. 45) att områdeskoncession i princip

meddelas på lågspänningsledningar och andra närdistribulionsledningar —

d. v. s. ortsledningar på landsbygden eller motsvarande lokala ledningar inom

städer och andra tätorter — medan linjekoncesssion beviljas på bygdelinjer,

landslinjer och stamlinjer.

Koncession må enligt 2 § 2 m o in. ej meddelas, med mindre anläggningen

är behövlig och förenlig med en planmässig elektrifiering och, då

fråga är om områdeskoncession för yrkesmässig distribution, området utgör

en lämplig enhet. Koncession för yrkesmässig distribution får meddelas

endast den som finnes lämplig att utöva sådan verksamhet. Koncession får

ej överlåtas utan tillstånd av Konungen eller den Konungen bemyndigar.

Koncession meddelas enligt 2 § 3 in o in. för viss tid, ej överstigande

fyrtio eller, om särskilda skäl föranleder därtill, sextio år. Vid meddelande

av koncession skall enligt samma lagrum under förbehåll av allmän och enskild

rätt föreskrivas de villkor för anläggningens utförande och nyttjande

som av säkerhetsskäl eller eljest från allmän synpunkt befinns påkallade.

Gränserna för områdeskoncession kan enligt 2 § 5 in o in. ändras, om

det erfordras för ändamålsenlig distribution och kan ske utan synnerlig

olägenhet för koncessionshavaren.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1062

Enligt 2 § 4 in o m. är den som innehar områdeskoncession för yrkesmässig

distribution pliktig att, om ej särskilda skäl till undantag föreligger,

tillhandahålla ström åt envar som inom området har behov därav för

normalt förbrukningsändamål. Vidare är enligt samma lagrum innehavare

av linjekoncession pliktig att, om det är förenligt med koncessionens ändamål,

leverera eller överföra ström åt innehavare av områdeskoncession, i den

mån så erfordras för att den sistnämnde skall kunna fullgöra sina förpliktelser

enligt lagrummet.

Rörande innebörden av den med områdeskoncession förenade distributionsplikten

anförde elkraftutredningen (SOU 1954: 12 s. 381 ff.), att distributionsskyldigheten

innefattar en allmän förpliktelse att upprätthålla en tillfredsställande

såväl extensiv som intensiv elektrifiering. Att den extensiva

elektrifieringen skall vara tillfredsställande innebär enligt utredningen, att

distributören skall vara skyldig att på skäliga villkor utsträcka ledningsnätet

till varje normal förbrukningsplats inom det område för vilket distributören

fått områdeskoncession. Utredningen yttrade vidare:

I kravet på en tillräckligt intensiv elektrifiering bör i första hand

inläggas, att anläggningarnas driftsäkerhet och belastningsbarhet äro i skälig

mån säkerställda. Man bör med andra ord kunna fordra av koncessionshavaren,

att han skall tillgodose rimliga anspråk från förbrukarna på att

inga mer eller mindre onödiga avbrott eller störningar i elkrafttillförseln

sker och att alla normala anslutningsobjekt — vartill i nuvarande utvecklingsskede

exempelvis för en även från allmän synpunkt sett rationell jordbruksdrift

erforderliga motorer samt elspisar inom hushållen böra räknas

— skola kunna användas utan inskränkning.

En skyldighet för koncessionshavare att sörja för, att anläggningarnas

driftsäkerhet och belastningsbarhet medge ett normalt utnyttjande av elkraften,

innebär förpliktelse för företag med undermåliga nät att upprusta

dessa till godtagbar standard. Skyldigheten måste emellertid i praktiken

vara begränsad till vad distributionsföretagets tekniska möjligheter och

rörelsens ekonomiska bärkraft medge. Stöd i form av lån och bidrag till

upprustningskostnaderna kan sålunda även i fortsättningen vara påkallat.

Det slutliga syftet med statens medverkan bör emellertid----vara att

skapa bärkraftiga distributionsenheter. Sedan en omorganisation av kraftförsörjningen

med avveckling av de irrationella företagen genomförts skulle

distributionsskyldighetens fullgörande principiellt kunna krävas utan statens

medverkan.

Utredningen sammanfattade distributionsskyldighetens innebörd sålunda:

Med koncession att framdraga och nyttja starkströmsledningar för distribution

av elkraft till allmänheten eller eljest för allmännyttiga ändamål

skall följa skyldighet för koncessionshavaren att på skäliga villkor tillhandahålla

elkraft för normala sådana ändamål. För fullgörandet av denna

skyldighet skall det åligga koncessionshavaren att hålla distributionsanläggningen

i det skick, att den fyller skäliga krav på driftsäkerhet och belastningsbarhet

samt att underkasta sig reglering av pris och andra villkor

för elkraftens tillhandahållande. För detalj distributör skall distributionsskyldigheten

gälla det område, som skäligen bör försörjas från hans lokala

distributionsnät.

I anslutning härtill anförde föredragande departementschefen bl. a. följande

(prop. s. 48):

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1362

i

Distributionsskyldigheten innebär---att koncessionshavaren skall

tillhandahålla kraft för alla normala förbrukningsändamål — såsom för belysning

och varmvattenberedning för hushållsändamål samt för drift av

elspisar och hushållsmaskiner samt av mindre motorer för jordbruksdrift,

hantverk och småindustri. Däremot torde återhållsamhet få iakttagas

i fråga om elektrisk rumsuppvärmning med hänsyn till våra begränsade

vattenkrafttillgångar. Innebörden av begreppet normala förbrukningsändamål

torde få bedömas olika för skilda förbrukarkategorier. I sista hand

torde tillgången på producerad elkraft få bli avgörande för frågan om distributionsskyldighet.

Det synes därför lämpligt att frågor om fullgörande

av distributionsskyldighet överlåtes till koncessionsmyndighetens prövning.

Utredningen har föreslagit eu särskild bestämmelse om att den som ålagts

distributionsplikt skall vara skyldig att hålla sin anläggning i sådant skick

att den fyller skäliga krav på driftsäkerhet och belastningsbarhet. Då det

får anses vara en naturlig förutsättning för distributionspliktens fullgörande

att anläggningen hålles i gott stånd, har jag icke ansett erforderligt

att i förslaget upptaga en uttrycklig föreskrift härom.

I de likalydande motionerna I: 526 och II: 664 yrkades, att riksdagen

vid behandlingen av lagförslaget måtte medtaga bestämmelser av innebörd

bl. a. att koncessionshavare skall hålla anläggningen i sådant skick, att den

fyller skäliga krav på driftsäkerhet och belastningsbarhet.

Om koncessionshavaren i väsentlig mån åsidosätter föreskrift, som givits

vid meddelande av koncession, eller sådana förpliktelser som avses i 4 inom.,

kan koncessionen jämlikt 2 § 6 in o in. helt eller delvis återkallas. Detsamma

gäller, om koncessionshavaren under tre år i följd ej haft ledningen

eller ledningsnätet i bruk.

Elkraftutredningen hade föreslagit en bestämmelse, enligt vilken koncession

dessutom skulle kunna helt eller delvis hävas, när synnerlig anledning

därtill förekom med hänsyn till kraftförsörjningens ändamålsenliga ordnande.

Föredragande departementschefen yttrade med anledning härav (prop. s.

50):

Enligt min mening är en sådan bestämmelse icke nödvändig för att vinna

ett ur det allmännas synpunkt tillfredsställande resultat. För att skapa garantier

för en god eldistribution torde i förevarande avseende vara tillräckligt

med en bestämmelse om hävande av koncession, när innehavaren

i något avseende påtagligt misskött sig.

Enligt 2 § 7 mom. är koncessionshavaren skyldig att på framställning

av den som nyttjar elektrisk ström från anläggningen eller önskar

komma i åtnjutande därav för åstadkommande av skälig prissättning underkasta

sig reglering av pris och övriga villkor för leverans eller överföring

av strömmen. Prisregleringen verkställes av en särskild nämnd, bestående

av fem av Konungen förordnade ledamöter, bland vilka såväl leverantör-

som förbrukarintressena skall vara företrädda. Framställning om

prisreglering inges till kommerskollegium, som — om framställningen ej

finnes uppenbart ogrundad — skall överlämna den till nämndens prov
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

ning. Framställning om ändring i eller upphävande av beslutad prisreglering

prövas i samma ordning, över kollegiets eller nämndens beslut får

klagan icke föras. Avtal, stridande mot nämndens beslut, är utan verkan.

I denna del anförde departementschefen bl. a. följande (prop. s. 57):

Enligt gällande bestämmelser i 2 § 6 mom. 1902 års lag är regleringen begränsad

till frågor om priset för strömmens tillhandahållande. I priset

ingår främst de s. k. strömavgifterna, vilka vanligen består av en årlig

abonnentavgift per mätpunkt, en årlig grundavgift per tariffenhet och eu

energiavgift per kilowattimme. Vid sidan av dessa avgifter erlägger abonnenten

s. k. engångsavgifter, till vilka hör anslutningsavgifter, kostnader för

distributions- och servisledningar o. d.-----Enligt min mening bör med

priset för strömmens tillhandahållande förstås alla till beloppet bestämda

avgifter, som leverantören betingar sig av kraftmottagaren.

Enligt den för prisregleringsnämnden gällande instruktionen skall nämnden

vid bedömande av skäligheten av priset å viss strömleverans taga hänsyn

till de förhållanden under vilka strömmen i det särskilda fallet levereras.

Föreskriften torde få anses innebära att nämnden skall bedöma prissättningen

mot bakgrunden av de övriga v i 11 k o r, som gäller för

strömleveransen. I den mån sådana villkor kan i ett eller annat avseende

verka betungande för abonnenten — eu detaljförbrukare i förhållande till

detaljdistributionsföretaget eller ett sådant företag i förhållande till eu

kraftgrossist — kan alltså priset tänkas bli nedsatt med hänsyn till villkoren.

Däremot torde prisregleringsnämnden f. n. sakna möjlighet att jämka villkoren.

Att draga en klar gräns mellan pris och övriga villkor är — såsom

utredningen framhållit — praktiskt omöjligt. Lika med utredningen och

remissinstanserna anser jag att prisregleringen bör omfatta även villkor,

som i det särskilda fallet kan verka oskäligt betungande för abonnenten. Jag

föreslår därför att bestämmelsen om prisreglering utformas så att koncessionshavaren

skall vara skyldig att för åstadkommande av skälig prissättning

underkasta sig reglering av pris och övriga villkor för strömmens tillhandahållande.

I de likalydande motionerna I: 347 och II: 428, som väckts före propositionens

avlämnande, yrkades att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla

om en prövning av behovet och möjligheterna att minska kostnaderna för

användning av el-energi till hushållsmaskiner på landsbygden och på grundval

härav för riksdagen framlägga förslag i ärendet i enlighet med motionens

syfte.

I remissyttrande över dessa båda motioner anförde vattenfallsstyrelsen

bl. a. (jfr tredje lagutskottets uti. nr 22/1957 s. 44 ff.):

Distributionsnäten på landsbygden är dyra i förhållande till stadsnäten.

För att distributionen ändå skall klaras med tariffer, som i varje fall icke

mera nämnvärt överstiger stadstarifferna, erfordras förutom anslutningsavgifter

som hjälp med begynnelsefinansieringen en snäv och på normalt

förekommande förbrukning inriktad dimensionering av näten. Insättes sedan

en tvättmaskin med stor uppvärmningseffekt, kan det bli betydande

spänningsfall, när den är inkopplad, med följd att alla kringboende får sämre

belysning och försämrad funktion av motorer, radioapparater och spisar.

Det blir då nödvändigt att förstärka ledningar och transformatorstationer,

men kostnaden står i regel icke i rimlig proportion till distributörens merin
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 är 1962 9

komst, ifall denna skall bestå enbart av kilowattimmeavgift för den energi,

som går åt i tvättmaskinen under de korta och sporadiskt inträffande perioder,

då värmeelementen är inkopplade. Det är därför förklarligt, att åtskilliga

distributörer vill genom att räkna extra tariffenheter för tvättmaskiner

förskaffa sig dels en engångsbetalning, dels en fast årlig avgift, som utgår

oberoende av verklig energiförbrukning. På en del håll anser man sig nödsakad

att helt förbjuda anslutning av högeffektapparater.----

Styrelsen finner motionärernas synpunkter värda allt beaktande men

framhåller att ett ställningstagande måste påverkas av att det i regel finns

apparater, enkannerligen tvättmaskiner, som med måttlig effektförbrukning

gör praktiskt taget lika god tjänst som högeffektapparater. Styrelsen

anser därför att det för närvarande på många håll skulle innebära påtagligt

slöseri med investeringsresurser att bygga ut landsbygdsnäten till sådan belastningsförmåga,

att apparater med hög effekt men förhållandevis obetydlig

inkopplingstid skulle kunna användas utan besvärande spänningsfall. Att

ersätta speciella tariffåtgärder för högeffektapparater med tariffhöjning för

resp. distributörs samtliga kunder anser styrelsen icke vara en framkomlig

väg. En särskild subventionsverksamhet för högeffektapparaternas del anser

styrelsen vansklig. En hel del skulle emellertid vinnas om det av elkraftutredningen

förordade understödjandet av landsbygdsnätens upprustning

komme till stånd.

Tredje lagutskottet anförde i nu berörda delar bl. a. följande (uti. nr 22/

1957 s. 48 f.):

Vad angår förslaget om införande dels av principiell distributionsskyldighet

för den som yrkesmässigt tillhandahåller elektrisk kraft vid områdeskoncession

och dels av sådan plikt efter särskild prövning vid linjekoncession

anser utskottet i likhet med departementschefen icke erforderligt att,

som yrkas i motionerna 1: 526 och II: 664, uttryckligen föreskriva, att

anläggningen skall hållas i sådant skick, att den fyller skäliga krav på driftsäkerhet

och belastningsbarhet. Det är nämligen uppenbart att distributionsplikten

icke eljest kan fullgöras och att underlåtenhet härutinnan jämlikt

den föreslagna lydelsen av 2 § 6 mom. kan medföra koncessionens återkallande.

Vad distributionsskyldigheten i övrigt beträffar delar utskottet departementschefens

uppfattning, att koncessionsinnehavaren skall tillhandahålla

kraft för alla normala förbrukningsändamål. Distributionsskyldighetens omfattning

bör dock i sista hand bestämmas av den totala tillgången på producerad

elkraft. Uppfattningen om vad som kan anses vara normal förbrukning

blir naturligtvis beroende av i vad mån förändringar i den tekniska utvecklingen

mera allmänt tillgodogöres.

I anknytning till motionerna I: 347 och II: 428 och däröver avgivet yttrande

av vattenfallsstyrelsen vill utskottet även uttala, att det f. n. knappast

kan krävas, att landsbygdsnäten generellt skall vara avpassade till en belastningsförmåga,

som under dygnstider med toppförbrukning av elkraft

utan spänningsfall tål inkoppling av apparater med hög effektförbrukning.

Utskottet anser det därför icke finnas anledning att nu inskrida mot att

distributörerna på sina håll för elkraft till dylika apparater utformar sina

taxor med tanke på detta förhållande, i all synnerhet som alla elkraftleverantörer

kommer alt vara skyldiga att underkasta sig prisreglering. A andra sidan

torde det bli möjligt" att, efter genomförandet av förevarande lagstiftningsåtgärder

och sedan ett utökat ekonomiskt bistånd fått verka en tid,

få till stånd en sådan upprustning av landsbygdsnätet, att det snart kan

lf Bihanq till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 3 avd. Nr 43

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

anses normalt att lanthushållen brukar elektriska hushållsapparater även

med högt effektbehov.

Enligt de i samband med 1957 års lagstiftning utfärdade övergångsbestämmelserna

skulle nya lagen ej gälla, där tillstånd meddelats eller anläggning

eljest i laga ordning utförts före lagens ikraftträdande. Stadgandena i bl. a.

2 § 6 och 7 mom. om återkallelse av koncession och om prisreglering skulle

dock i tillämpliga delar gälla även i sådana fall. Vidare föreskrevs i övergångsbestämmelserna,

att vad i 2 § 4 mom. är stadgat om distributionsskyldighet

jämväl skulle äga tillämpning med avseende på tillstånd, som meddelats

enligt äldre lag, i den män sådant tillstånd innehåller skyldighet för

innehavaren att underkasta sig sådan förpliktelse som avses i momentet.

Departementschefen yttrade i detta sammanhang följande (prop. s. 49):

Enligt vad jag under hand låtit inhämta från kommerskollegium är numera

alla tillstånd förbundna med villkor att innehavaren skall vara skyldig

att iakttaga de allmänna bestämmelser i fråga om leverans av elektrisk

kraft som kan bli i laga ordning meddelade. Nämnda villkor---torde

--— få anses innefatta åliggande för vederbörande att ställa sig till

efterrättelse en bestämmelse om distributionsskyldighet.

1958 års lagstiftning

Genom 4 § har innehavare av elektrisk anläggning med egen generator

eller transformator ålagts strikt ersättningsansvar för skada som orsakas

genom inverkan av elektrisk ström från anläggningen. Sådant ansvar inträder

dock inte, när skadan tillkommit genom händelse av högre hand och

innehavaren ej genom iakttagande av föreskrivna skyddsåtgärder kunnat

avvända skadan. Inte heller inträder strikt ansvar för skada som uppkommit

inom byggnad eller inhägnad gård genom inverkan av lågspänd ström

som tillförts förbrukningsanläggning för starkström. Har den skadelidande

genom grov vårdslöshet själv vållat skadan, eller var skadan föranledd genom

den skadelidandes uraktlåtenhet att fullgöra honom jämlikt åtagande eller

annan grund åliggande skyldigheter emot anläggningens ägare eller innehavare,

är den sistnämnde enligt 7 § första stycket likaså fritagen från den

i 4 § föreskrivna ersättningsskyldigheten. Var ägaren av skadad egendom

jämlikt åtagande eller av annan grund pliktig att vidkännas den från anläggningen

härrörande faran för skada på egendom, är han ändå enligt 7 §

andra stycket berättigad till ersättning, om skadan föranletts av vårdslöshet

vid anläggningens utförande eller skötsel.

Lagens 4 § erhöll sin nuvarande lydelse genom lagen den 28 juli 1958, nr

429, som trätt i kraft den 1 januari 1959.

Enligt 4 § i dess lydelse före 1958 års ändring undantogs från huvudregeln

om strikt ansvar sådan skada som vållats genom elektrisk anläggning,

vilken till hela sin sträckning var förlagd inom byggnad eller inhägnad

gård och vars största effektiva spänning ej översteg 250 volt.

Föredragande departementschefen yttrade härom följande i proposition

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

nr 153 vid 1958 års riksdag med förslag till lag angående ändring i lagen

den 27 juni 1902 (nr 71j, innefattande vissa bestämmelser om elektriska

anläggningar (s. 21):

I de fall, då berörda undantagsstadgande skall tillämpas, är den skadelidande

för rätten till ersättning hänvisad till att åberopa allmänna skadeståndsregler

om vållande. Huruvida ersättning enligt 1902 års lag eller enligt

allmänna skadeståndsregler utgår för skada som inträffar vid en förbrukningsanläggning

för lågspänd starkström beror således ofta på anläggningens

yttre utformning. Har sådan anläggning blott till en del icke det

skyddade läge som nyss berörts, blir huvudregeln tillämplig.----

Enligt min mening bör berörda undantagsstadgande framdeles bli tillämpligt

endast med avseende å skada, som vid förbrukningsanläggning för lågspänd

starkström uppkommer genom inverkan av den i anläggningen normalt

förekommande strömmen. Med förbrukningsanläggning avses här sådana,

vanligen fastighetsägaren tillhöriga ledningar, över vilka strömleverantören

icke utövar bestämmanderätten -— alltså i regel ledningar mellan

mätare och uttagningsställen — jämte till dessa ledningar anslutna förbrukningsapparater,

såsom elspis, kylskåp, tvättmaskin, radiomottagningsapparat,

lampor etc. I televisionsradiomottagare transformeras spänningen

upp till cirka 18 000 V. Även andra förbrukningsapparater förekommer, i

vilka spänningen upptransformeras till mer än 250 V — t. ex. ljudradiomottagare,

vissa lysrör, oljeeldningsaggregat, diatermi- och röntgenapparater.

Dylika apparater, av vilka flera är underkastade särskilt provningstvång,

är emellertid utförda på sådant sätt, att risk för skada av den högspända

strömmen är mycket liten, såvida ingrepp ej sker i apparaten.

I anledning av propositionen väcktes i första kammaren eu motion, 1: 441,

vari hemställdes bl. a. att ifrågavarande undantagsbestämmelse måtte ges

eu ändrad lydelse.

I motionen anfördes i huvudsak följande.

Vid landsbygdsdistribution, särskilt inom glesbygder, måste spänningen i

ledningsnäten ofta hållas högre än 220 volt till jord för att icke bli för låg

vid inträffande högbelastning. Till följd härav kan spänningen på förbrukningsplatsen

vid tider då förbrukningen är låg tillfälligtvis komma att även

under normala driftsförhållanden överstiga den i 4 § angivna högsta gränsen,

250 volt till jord. Den rådande tendensen mot anslutning av alltmer

effektkrävande bruksföremål är ägnad att ytterligare accentuera dessa förhållanden,

då det är för kostnadskrävande att dimensionera ledningsnäten

efter annat än den normala belastningen och att vid relativt små transformatorstationer

insätta automatiska spänningsreglerande organ. Det kan

knappast anses vara lagstiftarens mening att skador på lampor och andra

bruksföremål genom en måttlig spänningshöjning skall medföra strikt ansvar.

Undantagsbestämmelsen borde därför utformas så att den blev tilllämplig

vid de spänningar, som vid normalt förekommande driftsförhållanden

kan uppkomma i lågspänningsledningar.

Sedan lagförslaget efter riksdagens upplösning i oförändrat skick ånyo

framlagts genom proposition nr B 30/1958, väcktes i anledning därav i första

kammaren motionen nr B 42 av samma innehåll som den nyss nämnda motionen

1:441.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr lo år 1(J62

Tredje lagutskottet behandlade i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr

13 2/1958 propositionen och den i anledning därav väckta motionen samt

yttrade därvid bl. a. följande (uti. s. 61):

Vad till en början gäller föreslagen ändring av 4 g innebär denna eu

annan och klarare begränsning av det undantag som nu gäller från huvudregeln

om att starkströmsanläggning, vilken har egen generator eller transformator,

ansvarar oberoende av innehavarens vållande för skada som orsakats

tredje man genom inverkan av ström från anläggningen. Det nuvarande

undantaget är nämligen så avgränsat, att det i alltför hög grad är

avhängigt av den yttre utformningen av eu husinstallation vid vilken skada

uppkommit, huruvida den skadelidandes rätt till ersättning är grundad på allmänna

skadeståndsregler eller reglerna om strikt ansvar i 1902 års lag. Genom

propositionen erhålles en klarare regel, i det ansvarsbegränsningen anknytes

till det faktum att skadan uppkommer inom byggnad eller inhägnad gård.

Härigenom har området för de fall då strikt ansvar föreligger för distributören

på ett sätt begränsats. Samtidigt föreslås emellertid också en mycket

viktig utvidgning, såtillvida som undantagsregelns tillämplighet icke vidare

skall bero av om förbrukningsanläggningen i och för sig utgör en lågspänningsanläggning

utan i stället skall betingas av att den spänning, som tillföres

anläggningen, ej överstiger den för eu lågspänningsanläggning högsta

tillåtna, 250 volt till jord.

Efter en redogörelse för innehållet i motionen I: B 42 hänvisade utskottet

till de i det föregående återgivna delarna av utlåtandet nr 22/1957 samt yttrade

vidare:

Vad utskottet sålunda anfört år 1957 överensstämmer alltjämt med dess

uppfattning och föranleder utskottet att nu anföra följande. Det torde vara

riktigt, att det ännu finnes landsbygdsnät som icke har den tekniska standard,

att de alltid under normala driftsförhållanden kan hindra spänningen

att överstiga gränsen 250 volt till jord. Utskottet är väl medvetet om att den

tekniska ofullkomligheten hos åtskilliga detaljdistributionsföretag sammanhänger

med bristande ekonomisk bärkraft och att det nödvändiga rationaliseringsarbetet

icke kan genomföras på en gång. Då de ändringar i 1902 års

lag som genomfördes under fjolåret just hade till syfte att göra det möjligt

att ingripa mot de brister som vidlåder landsbygdens elkraftförsörjning

måste, såsom utskottet i 1957 års utlåtande framhållit, strävan på något

längre sikt vara att med olika metoder, främst av ekonomisk art, stödja

landsbygdsnätets upprustning, så att detta kan ske under minsta möjliga

tvång. I den mån elkraftföretagen åtager sig en ökad distribution får detta

givetvis icke ske med avkall på ledningsnätets driftsäkerhet. I och för sig

är redan en spänningshöjning från 220 volt, som börjar bli alltmer normal

driftspänning, till 250 volt under de omständigheter som i motionen angivits

ägnad att medföra skadliga verkningar på elektriska bruksföremål, särskilt

sådana apparater som frysboxar, vissa kylskåp och televisionsapparater,

vilka äro mycket känsliga även för relativt små spänningsvariationer.

Det kan då icke anses stå i överensstämmelse med kravet på en tillfredsställande

driftsäkerhet, att dessa variationer får bli så stora att spänningen

överstiger 250 volt. Det är givetvis mycket svårt att styrka, att viss skada

uppstått genom inverkan av ström med en spänning obetydligt överstigande

250 volt. Med hänsyn bl. a. härtill möter det enligt utskottets mening inga

betänkligheter att i lagen ange ett fixerat högsta mått på den spänning som

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Tredje lagutskottets utlåtande nr i3 år 1962

skall utgöra gräns för strömleveranlörens strikta ansvar. Denna gräns bör

icke heller sättas högre än den nuvarande gränsen mellan lågspänning och

högspänning, 250 volt till jord.

Av anförda skäl finner sig utskottet icke böra tillstyrka ändring av propositionen

i denna de!.

Utländska bestämmelser

I den till vattenfallsstyrelsens yttrande fogade promemorian lämnas följande

redogörelse för utländska bestämmelser om tillåten spänningsvariation:

1 England finnes i »Electricity Supply Regulations 1937» angivet, att

variationen inte får vara mera än 6 % över eller under den fastställda spänningen.

Överstiger variationen nyssnämnda värde, har förbrukaren rätt att

enligt vissa närmare angivna regler framföra klagomål. Någon anvisning,

som anger vad som avses med fastställd spänning, finnes icke.

Liknande bestämmelser finnas sedan 1927 även i Belgien (Arrété royal

du 11.2.1927), där det angives, att den momentana spänningen inte får avvika

mer än ± 5 % från medelspänningen. Där finnes även en kompletteringsbestäminelse,

som säger, att under normal belysningstid får medelspänningen

i någon punkt icke avvika mer än — 10 % från medelspänningen

vid transformatorns nedspänningssida.

I Tjeckoslovakien finnes en lagbestämmelse, som anger en tillåten spänningsvariation

om ± 10 %.

Även i andra länder finnes liknande bestämmelser, men om dessa är

fastställda i lag eller ej framgår icke av tillgängliga handlingar. I Ungern

och Luxemburg angives som tillåten gräns ± 5 %. I Jugoslavien liksom i

Irland tolereras ± 6 %, medan för Frankrike och Schweiz uppgives värdet

+ 10 %. I sistnämnda land dock med en rekommendation att om möjligt

försöka hålla den inom + 5 %. I Sovjetunionen är de tillåtna gränsvärdena

för landsbygdsdistribution angivna som +7,5 till —10 % från den

nominella spänningen. I Danmark försöker man begränsa spänningsvariationen

till ± 5 %, men icke desto mindre förekommer det, att spänningen

inom näten vid höglast sjunker med 10 %.

I samtliga fall får antas att de avser normala driftförhållanden.

Generellt gäller att reglerna, som de formulerats, är oklara och saknar en

distinkt definition. Det finnes således inte utsagt under vilka förutsättningar

de gäller. Det finnes ej heller i de länder, där reglerna är av lagkaraktär,

några direkta bestämmelser, som anger påföljden för en leverantör,

som icke följer dem.

Offentlig utredning

Jämlikt Kung]. Maj:ts bemyndigande den 25 november 1960 har tillkallats

sakkunniga, vilka sedermera antagit benämningen el-lagstiftningsutredningen,

för att verkställa allmän översyn av lagstiftningen om elektriska anläggningar

m. in. Enligt direktiven (jfr 1961 års riksdagsberättelse s. 152

tf.) bör översynen i första hand avse de skadeståndsrättsliga reglerna.

Ehuru lagens koncessions- och expropriationsrättsliga bestämmelser i stort

sett anses tillfredsställande, är de sakkunniga enligt direktiven oförhindrade

att föreslå sådana ändringar i dessa stadganden som kan påkallas av stånd
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

punktstaganden på andra områden. Översynen bör också avse de författningar,

som innehåller tillämpningsföreskrifter till 1902 års lag, eller andra

bestämmelser i anslutning till denna. Härvid bör eftersträvas att om möjligt

nedbringa antalet dylika författningar och att minska författningsmaterialets

omfattning. Ytterligare må anmärkas att i direktiven angives, att

framställningar gjorts om detaljändringar i 1902 års lag, avseende sammansättningen

av statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström.

Utredningens arbete beräknas — enligt vad utskottet under hand inhämtat

— pågå under hela år 1963.

Motionerna

I motionerna anföres följande:

Även om Sveriges landsbygd är i stort sett välelektrifierad har den ständiga

ökningen av elförbrukningen medfört att elnäten måste förstärkas för

att motsvara efterfrågan på kraft. Inom distributionsföretag på landsbygden,

som är måna om att fullgöra sin uppgift att säkerställa en fullgod elleverans,

sker också en ofta återkommande tillsyn av anläggningarna, och

föråldrade eller otillräckliga transformatorer och ledningar etc. utbytes eller

förstärkes.

Inom områden där så icke sker kan onödiga avbrott i kraftleveransen icke

undvikas, varjämte spänningshållningen blir mycket ojämn. Vid stora spänningsvariationer

försämras de anslutna motorernas och apparaternas driftsegenskaper,

och det kan icke undvikas, att såväl motorer som apparater

förstöres, om spänningsvariationerna är så stora eller hastiga, att normala

störningsskydd (motorskydd etc.) icke fungerar. I de flesta fall räknar

inte heller fabrikanterna av motorer och apparater med att spänningsvariationerna

skall vara så stora att skydd erfordras. Det är dessutom praktiskt

taget omöjligt att utrusta alla motorer och apparater som nu kommer til!

användning inom hushåll, jordbruk och industri med sådana skydd.

Kraftleverantörerna har i regel garderat sig för skadeståndsanspråk från

abonnenternas sida på grund av störningar i kraftleveransen, till vilka även

hänföres spänningsvariationer, genom bestämmelser i kraftleveransavtalen

(reglementena för kraftleverans). Abonnenterna får därför i regel själva

svara för de kostnader som reparationer av förstörda motorer och apparater

förorsakar. Härtill kommer att en abonnent icke kan göra anspråk på

ersättning för andra skador som spänningsvariationerna förorsakar, t. ex.

avbrott i arbetet på grund av förstörda motorer och apparater. Glödlampor är

särskilt känsliga för spänningsvariationer, och lampornas livslängd sjunker

hastigt vid onormalt hög spänning. Variationer i spänningen, särskilt hastiga

sådana, är dessutom synnerligen irriterande för ögat vid belysning.

Onormalt stora eller hastiga variationer i distributionsspänningen kan således

anses i hög grad reducera elenergiens värde för elkonsumenten.

De problem som sammanhänger med variationerna i distributionsspänningen

har uppmärksammats i flera länder och antingen föranlett införandet

av vissa vedertagna kontraktsbestämmelser beträffande högsta tillåtna

spänningsvariationer i leveransavtalen eller lagbestämmelser. I Belgien finns

således lagligen fastställda rekommendationer, och i England finns i lag

fastställda gränser för högsta tillåtna spänningsvariationer eller + 6 %

vid såväl högspännings- som lågspänningsleveranser, vilket gäller såväl i

städerna som på landsbygden.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Tredje lagutskottets utlåtande nr i3 år 1062

Då elektrifieringen av Sveriges landsbygd nu är praktiskt taget genomförd

och alla ansvarsmedvetna eldistributörer har sina anläggningar utbyggda

och dimensionerade efter i stort sett likartade tekniska normer och

tillämpar sådana normer vid utbyggnad och förstärkning av sina anläggningar,

kan tidpunkten nu anses lämplig att utreda frågan om de högsta, ur

elkonsumentens synpunkt, tolerabla spänningsvariationerna i distributionsnäten

på landsbygden och fastställa abonnentens rätt till fullgod kraftleverans.

Om en utredning ger vid handen att fastställandet av sådana bestämmelser

skulle medföra onormalt höga förstärkningskostnader för eldistributörer

i fjällbygder och vidsträckta skogsbygder, bör det vara möjligt att föreskriva,

att eldistributörerna inom sådana bygder t. v. skall vara befriade

från skyldigheten att hålla spänningsvariationerna inom vissa bestämda

gränser.

För elkonsumenterna på landsbygden i övrigt måste det vara av stor

betydelse, icke minst ur ekonomisk synpunkt, att få fastställt vilken grad

av jämn spänningshållning en elkonsument kan fordra av sin kraftleverantör.

En jämförelse mellan två eldistributionsföretag i t. ex. tariffhänseende

är icke heller möjlig att verkställa på ett fullt rättvist sätt om man icke

kan utgå ifrån, att vissä bestämda kvalitetsvillkor skall vara uppfyllda. Det

bör därför även ligga i eldistributörernas intresse att normer för tillåtna

spänningsvariationer blir fastställda.

Remissyttrandena

Bifall till motionerna tillstyrkes av Föreningen Sveriges häradshövdingar

och RLF. övriga remissinstanser anser av olika skäl, som redovisas nedan,

att i motionerna ifrågasatt utredning och lagstiftning i vart fall för närvarande

icke bör komma till stånd.

Vattenkraftföreningen — liksom för övrigt även vattenfallsstyrelsen och

elverksföreningen — - lämnar inledningsvis en redogörelse för bl. a. grundläggande

tekniska fakta av betydelse i här förevarande sammanhang:

Spänningsregleringens utförande

Vid diskussion om distributionsproblem och spänningsförhållandena bör

man skilja mellan tätorter och landsbygd.

Inom tätorter är ledningarna korta, varvid även de yttre delarna av lågspänningsnäten

ligger relativt nära transformatorstationerna. Vid eu riktig

dimensionering av dessa nät m. h. t. strömbelastning och förluster, föreligger

inga svårigheter att hålla eu jämn spänning med obetydliga variationer.

Landsbygden karakteriseras däremot av alt högspänningsnäten har väsentligt

större utsträckning med stora avstånd mellan transformatorstationerna.

Detsamma gäller lågspänningsnäten, där varje transformatorstation

matar ett omfattande område inom vilka abonnenterna är utspridda. Här kan

det tidvis av ekonomiska skäl uppstå svårigheter att hålla en jämn spänning

under såväl högt som lågt effektuttag. De långa ledningssektionerna medför

även att effektuttagen hos en enstaka abonnent kan kraftigt påverka spänningen.

Svårigheterna ökar med minskad befolkningstäthet och därav följande

ledningslängd per abonnent. Detta är av väsentlig betydelse vid jämförelse

med kontinentala förhållanden. Befolkningstätheten i Belgien och

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

[6

England var år 1958 sålunda 297 resp. 299 inv./km2, medan medelvärdet för

Sverige var 16 inv./km2.

Den fysikaliska bakgrunden till problemet med spänningshållningen

och spänningsvariationerna ligger i de spänningsfall, som uppstå i ledningar

och transformatorer vid belastning. På näten för lägre spänning är storleken

av dessa spänningsfall i huvudsak beroende av ledningarnas längd och linarea,

av transformatorernas och belastningens storlek. Spänningsfallen medför

alltså en minskning av spänningen i mottagningspunkten, men ger även

upphov till effekt- och energiförluster i de olika överföringsleden (ledningar,

transformatorer) vilka distributören ensam har att bära.

Framdragning av nya ledningar eller förstärkning av linarean på äldre

ledningar, inkoppling av nya transformatorstationer eller ökning av transformatorstorleken

kan utgöra exempel på normala förstärkningsåtgärder. Därvid

reduceras icke blott spänningsfallen i distributionsleden utan även framför

allt effekt- och energiförlusterna i nätet. Av denna orsak kommer förstärkningar

som regel till stånd även av rent ekonomiska skäl om kapitaltillgången

ej utgör hinder.

Spänningsregleringen i näten sker framför allt genom ändring av de större

transformatorernas spänningsomsättning medelst lindningskopplare samt

till en del genom in- och urkoppling av kondensatorbatterier.

Den reglering av spänningen uppåt eller nedåt, som erfordras för alt kompensera

de spänningsfall som beror på belastningens variation i näten utföres

som regel i den matande 40, 20 eller 10 kV stationen. I allt högre grad

installerar man numera automatik härför. För anpassning av spänningsnivån

i distributionsnäten för lågspänning äro dessa transformatorer försedda

med en fast inställbar spänningsomkoppling.-----

Givetvis är det icke möjligt att genom en reglering i matningspunkten till

ett radialnät hålla spänningen konstant i alla delar av del berörda området,

i synnerhet icke när det är mycket utsträckt. Regleringen syftar i stället till

att söka hålla medeZspänningen inom området så jämn som möjligt. Det kan

då ej undvikas, att vid hög belastning — då spänningsfallen är störst —

spänningen på de mest avlägsna delarna i ett område ligger under medelvärdet,

medan spänningen invid matningsstationen blir något över medelvärdet.

En spänningsreglering avpassad för en enskild abonnent är sålunda

av såväl tekniska som ekonomiska skäl ej rimlig utan regleringens syfte är

att söka uppnå de bästa förhållandena i belastningens tyngdpunkt.

I vissa fall kräver speciella belastningsobjekt mindre spänningsvariationer

än som normalt ekonomiskt kan åstadkommas i distributionsnäten. Det ur

därvid ekonomiskt fördelaktigt att för dylika objekt installera särskilda stabiliseringsdon

som utvecklats för ändamålet.

Det förtjänar även påpekas att avsevärda spänningsfall även kan uppstå

inom abonnentens egna installationer på grund av för knapp dimensionering.

För abonnenten är dock detta förhållande ej alltid uppenbart.

Spänningsvariationernas art

a) Onormala förhållanden

Även normalt dimensionerade nät utsätts under onormala betingelser för

relativt kraftiga spänningsvariationer. Hit hör de fall, då nätets överföringskapacitet

av en eller annan anledning är nedsatt. Vid direkta störningar på

nätet, t. ex. av åsknedslag förorsakade kortslutningar eller jordfel uppstår

avbrott i matningen. Om därvid kvarstående fel uppkommer måste driften

av det drabbade området läggas om till reservmatning, där så ske kan. Härvid

kan det ofta ej undvikas att spänningsförhållandena bliva sämre än i

normaldrift. Detta torde dock överlag tolereras av abonnenten under den tid

som åtgår för reparation av felet.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

Detsamma är fallet vid vissa underhålls- och förstärkningsarbeten på ledningar

och stationer. Under sådana arbeten, som man försöker förlägga till

låglasttid, måste reservmatningsvägarna utnyttjas.

b) Normala förhållanden

Här har nätet full överföringsförmåga, enär de vanliga matningsvägarna

utnyttjas. Följande typer av spänningsvariationer kan här särskiljas.

Långsamma variationer härrörande från de normala belastningsvariationerna

i nätet under ett dygn. Förhållandet mellan effektuttaget vid höglast

och låglast är i allmänhet stort: c:a 4:1 i områden innehållande industrilast

och ända upp mot 10: 1 vid ren landsbygdslast.

Lokala spänningsändringar, enstaka eller mer regelbundet återkommande,

härrörande från inkopplingar av t. ex. stora kortslutna motorer, eller från

den varierande lasten hos sågmotorer, svetstransformator etc. Här sträva

distributörerna att tillmötesgå abonnenterna beträffande anslutningseffekterna

så långt möjligt är inom ramen för rimliga spänningsvariationer. Om

spänningsfallen bli för stora måste anslutningseffekten begränsas eller dyrbarare

installationer krävas.

Snabba spänningsvariationer, orsakade av speciella objekt, såsom ljusbågsugnar,

punktsvetsmaskiner, valsverk etc. Här erfordras speciella åtgärder

som överenskommas efter tekniska utredningar i varje särskilt fall.

Inverkan av spänningsvarationer

Den olägenhet som en viss avvikelse från normalspänningen medför är direkt

avhängig hur ofta och när avvikelsen inträffar. I allmänhet tolererar

man stora avvikelser om de inträffa mera sällan. Ju oftare en viss typ av

spänningsvariation uppträder desto större är kraven på att variationen håller

sig inom måttliga gränser.

Känsligheten för spänningsvariationer är varierande för olika bruksföremål.

Glödlampor påverkas av spänningsvariationer så tillvida, att långvarig

hög spänning förkortar livslängden medan alltför låg spänning sätter ned

ljusutbytet. Varaktigheten är därvid av största betydelse i det att enstaka

kortvariga över- eller underspänningar inverkar obetydligt.

TV-apparater var tidigare relativt känsliga för spänningsvariationer. Numera

tillverkas dock nya apparater med inbyggd stabilisering, varför relativt

stora variationer kan tolereras. Man kan förvänta att denna teknik ytterligare

förbättras.

Motorer är framför allt känsliga för låg späning, på så sätt att de då kan

bli överbelastade. Dock måste påpekas att riktigt inställda motorskydd frånkoppla

motorn så att den ej blir skadad.

Remissinstanserna är i stort sett ense om att det särskilt inom glesbebodda

områden på landsbygden förekommer att eldistributionen — främst av ekonomiska

skäl — icke fungerar tillfredsställande, vilket bl. a. tagit sig uttryck

i ojämn spänningshållning. Rörande den omfattning, i vilken sådana störningar

förekommit, anför kommerskollegium att bristerna i landsbygdsdistributionen

på många håll alltjämt är betydande, trots den avsevärda

upprustning och rationalisering som skett under senare år i enlighet med

elkraftsutredningens riktlinjer. Enligt elverksföreningens och vattenkraftföreningens

uppfattning har dock klagomål från landets 2,5—3 miljoner

abonnenter varit sällsynta, vilket tas som clt tecken på att elleveranserna i

huvudsak varit av hög kvalitet.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1062

Flera remissinstanser framhåller, att förekommande brister i distributionsapparaten

och därmed förenade olägenheter för konsumenterna kan

förväntas bli eliminerade i takt med det delvis statligt understödda upprustnings-

och rationaliseringsarbetets fortskridande. I anslutning härtill uttalas

i den till elverksföreningens yttrande som bilaga 1 fogade promemorian, att

den av statsmakterna utövade stödverksamheten uppenbarligen redan medfört

och troligen också kommer att medföra ett påskyndande av upprustnings-

och rationaliseringsarbetet. Vattenkraftföreningen menar likaså att

förhållandena väsentligt förbättrats under senare år och att man kan hoppas

att svårigheterna beträffande spänningshållningen inom ganska kort tid

skall vara i huvudsak övervunna.

RLF anför i denna del bl. a.:

Den höga belastningstätheten i städerna har medfört, att ledningsnäten

och övriga anläggningar måste vara rikligt dimensionerade och därmed har

man även kunnat åstadkomma en mycket jämn spänningshållning.

Städernas och andra större orters elabonnenter behöver därför i regel inte

räkna med några längre avbrott i kraftleveranserna och märkbara spänningsvariationer

hör till undantagen.

Under tiden för elnätens utbyggnad på landsbygden, har landsbygdens elkonsumenter

fått finna sig i väsentligt lägre driftsäkerhet än i tätorterna och

variationer i spänningen har fått tolereras, även om de medfört stora olägenheter.

Den ökade elektricitetsanvändningen på landsbygden, vilket bl. a. är

en nödvändig förutsättning för jordbrukets rationalisering och den till landsbygden

lokaliserade småindustrins och övriga elkonsumenters behov av fullgod

elkraft har medfört, att man nu måste ställa väsentligt större krav på

elleveransernas kvalitet på landsbygden än vad som varit fallet under utbyggnadsskedet.

Även om det kan anses tekniskt möjligt är det emellertid

av kostnadsskäl i regel icke genomförbart att vidtaga anordningar på landsbygden,

som skulle bringa driftsäkerheten och elkraftleveransernas kvalitet i

övrigt i nivå med förhållandena i städerna. Landsbygdens elkonsumenter

måste därför inom överskådlig tid framåt räkna med lägre elkvalitet, än

vad man nu anser normalt i städerna.

Flera av remissinstanserna påpekar, att genom 1957 års lagstiftning införts

bestämmelser i 1902 års lag, som är ägnade att tillgodose elkonsumenternas

intresse av en jämn spänningshållning i distributionsnäten.

Vattenfallsstyrelsen erinrar sålunda om bestämmelserna i 2 § 1902 års

lag om distributionsplikt och om återkallelse av koncession ävensom om elkraftutredningens

och departementschefens i det föregående citerade uttalanden

rörande nämnda frågor. Styrelsen fortsätter:

Det bör därför---uppmärksammas att vi i landet redan har ett myc
ket

gott lagligt underlag för att komma till rätta med spänningsvariationer,

som kunna anses vara alltför höga. Oaktat någon fix gräns icke finnes fastslagen

angående tillåtligheten av spänningsvariation, så övervakas ifrågavarande

förhållanden av en av landets högsta övervakande myndigheter, Kommerskollegium,

och Kommerskollegium har att taga ställning till de konkreta

fallen och kan utfärda direktiv till koncessionshavaren, vilka om de

inte följas kunna resultera i en återkallelse av koncessionen.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

Vattenfallsstyrelsen och elverksföreningen har dock ifrågasatt om de övervakande

myndigheterna har tillräckliga personalresurser för fullgörande a\

övervakningsuppgifterna.

Föreningen Sveriges häradshövdingar finner, att gällande lag utgör ett

starkt incitament för distributören att bemöda sig om en jämn distributionsspänning,

då en mera väsentlig underlåtenhet härutinnan kan medföra koncessionens

återkallelse. Föreningen framhåller vidare, att abonnenten också

kan påkalla ingripande av prisregleringsnämnden med åberopande av den

levererade kraftens dåliga kvalitet.

Även elverksf öreningen, industriförbundet och vattenkraftföreningen erinrar

om den år 1957 genomförda lagstiftningens betydelse från konsumentsynpunkt.

I några yttranden framhålles, att frågan om spänningsvariationer i distributionsnät

utöver 1957 års lagstiftning varit och alltjämt är föremål för

åtgärder och utredningar i olika sammanhang. Härför redogöres bl. a. i den

till elverksf öreningens yttrande som bilaga 1 fogade promemorian.

I promemorian erinras bl. a. om de länsvis bedrivna utredningarna för

planläggning av rationaliseringsarbetet, av vilka några redan avslutats. Det

framhålles vidare, att normer och riktlinjer för dimensionering av distributionsnäten

med hänsyn till överföringsförmåga och spänningshållning m. in.

vid olika tillfällen upptagits till behandling och redovisning. Som exempel

nämnes en diskussion vid elverksföreningens tekniska möte år 1952 över

ämnet »Vilka krav böra ställas på överföringsförmåga och spänningshållning

i moderna landsbygdsnät?» (Svenska Elverksföreningens handlingar nr 24/

1952); vidare ett år 1960 av föreningens distributionsnätskommitté avgivet

slutbetänkande angående dimensionering av distributionsnät samt slutligen

»Teknisk handbok för eldistributionsanläggningar på landsbygden», utgiven

år 1956 av vattenfallsstyrelsen. I promemorian anföres vidare:

De ständigt stegrade kvantitativa och kvalitativa kraven på elkraftsdistributionen

ha ställt allt större anspråk på den tekniska planeringen och

den kontinuerliga övervakningen av överförings- och distributionsanläggningarna

och moderna hjälpmedel såsom nätmodeller och matematikmaskiner

ha också efter hand tagits i anspråk för dessa arbetsuppgifter.---

I dessa sammanhang har även frågan om spänningsnivån och spänningsvariationerna

tilldragit sig uppmärksamhet och bl. a. har man sökt finna

beräknings- och mätmetoder för att med utgångspunkt från vissa spänningsförhållanden

få eu uppfattning om kraftleveransernas genomsnittliga kvalitet

inom ett distributionsnät. Detta relativt svårbemästrade problem har sålunda

uppmärksammats inom den internationella elverksföreningen, Union

Internationale des Producteurs et Distributeurs d’Energie Electrique

(UNIPEDE) och framför allt i Frankrike har frågan blivit föremål för matematisk-vetenskaplig

behandling jämte tillhörande utveckling av nätinetoder.

Problemet har även upptagits till behandling i en nordisk samarbetskommitté,

den s. k. elkvalitékommittén, som även bearbetar andra kvalitetsfrågor,

såsom frekvensvariationer och driftavbrott. Kommittén har bl. a.

prövat de franska beräknings- och mätmetoderna, men funnit ytterligare

utvecklingsarbete i första hand på mätningsområdet erforderligt. Sådant

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 är 1062

utvecklingsarbete har också igångsatts såväl i Sverige som i Norge. Här

kan bl. a. hänvisas till en rapport från kommitténs sekreterare till 1961 års

nordiska ingenjörsmöte (Diploming. Osmo Simola: Synpunkter på elkraftens

kvalitet. Elteknik 1962, h. 2).

Vattenfallsstyrelsen upplyser, att den av motionärerna behandlade frågan

även studeras inom Economic Commission for Europé (ECE). Styrelsen anför,

att den av motionärerna föreslagna utredningen synes obefogad även

med hänsyn till de utomlands och inom elkvalitetskommittén bedrivna studierna

i frågan.

I den till styrelsens yttrande fogade promemorian upplyses, att inom en

arbetskommitté i vattenfallsverket nyligen uppställts vissa preliminära rekommendationer

angående de gränser, inom vilka spänningen vid lågspänningsdistribution

anses kunna få variera. Rörande rekommendationernas innehåll

anföres följande:

Enligt rekommendationerna bör spänningen vid normal drift hos de

ogynnsammast belägna förbrukarna icke understiga 205 volt resp. överstiga

242 volt, vilket innebär en variation relativt den nominella spänningen 220

volt med — 7 % till -(- 10 %. Rekommendationen är ej kombinerad med regler

angående medgiven uttagning, men vid landsbygdsdistribution får i samband

med höblåsning och tröskning, som normalt inträffar hos ett flertal

förbrukare samtidigt, lägre värde än 205 volt förekomma. Rekommendationerna

innehåller även vissa tekniska tillägg för beräkningarna, så att ifrågavarande

spänningsgränser kan innehållas.

I bilagan nr 1 till elverksföreningens yttrande behandlas även spörsmålet

om elkraftkonsumenternas anspråk på garantier i fråga om kraftleveransens

spänningsstabilitet. Nämnda spörsmål har enligt promemorian varit föremål

för uppmärksamhet från distributörernas sida i olika sammanhang.

Härom uttalas i promemorian följande:

Bl. a. har televisionens utbredning med det svenska televisionsnätets utbyggnad

aktualiserat frågan om olika förbrukningsapparaters känslighet för

spänningsvariationer. I samband därmed har då också behandlats den tekniskt

och ekonomiskt lämpliga avvägningen mellan å ena sidan åtgärder på

kraftdistributionssidan för att eliminera eller minska spänningsvariationerna

och å andra sidan åtgärder i fråga om förbrukningsapparaterna för att

göra dessa mindre känsliga för spänningsvariationer. Vidare har installationen

av vissa tyngre belastningsobjekt med ojämn belastningskarakteristik,

närmast ljusbågsugnar, föranlett omfattande undersökningar och praktiska

åtgärder för att eliminera störningar på distributionsnäten.

Problematiken är emellertid ingalunda ny utan har varit aktuell alltsedan

elektrifieringens tidigaste skeden. Redan när det svenska jordbruket började

begagna elektriska motorer för t. ex. tröskning aktualiserades sålunda problemet

med de störningar som därigenom kunde uppkomma för andra brukningsändamål,

men den allmänna inställningen var då att en förutsättning

för anslutningen av motorer i jordbruket var att landsbygdsabonnenterna i

gemen tålde de tillfälliga kvalitetsförsämringar av strömleveranserna, som

i andra avseenden kunde bli en konsekvens därav. Konventioner av denna

innebörd torde för övrigt ännu vara allmänt accepterade bl. a. inom många

distributionsföreningar. Det är också med hänsyn till kvalitetskraven som

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Tredje lagutskottets utlåtande nr t3 år 1962

man från kraftleverantörshåll tidvis - framför allt under övergångsperioder

— intagit en restriktiv hållning till vissa nya belastningsobjekt, t. ex. kortslutna

motorer, svetstransformatorer och större tvättmaskiner. Till eu början

togo sig restriktionerna främst uttryck i förbud mot anslutning eller i

storleksbegränsning men senare har detta i viss utsträckning ersatts med

ekonomiska åtgärder av typen anslutningsavgifter och årliga tilläggsavgifter,

vilka självfallet syfta till att skapa ekonomiska förutsättningar för att

efter hand förstärka distributionsnäten så att även dessa nya belastningsobjekt

kunna tillgodoses utan störningar för andra konsumenter. Det är uppenbart,

att förekommande och temporärt nödvändiga begränsningar och

restriktioner av detta slag även framdeles successivt komma att avvecklas

eller förändras allt eftersom distributionsnätens överföringsfönnåga ökas.

För att i tid kunna planera och genomföra förstärkningar av distributionsnäten

är det också nödvändigt att distributionsföretagen genom viss

anmälningsskyldighet och andra arrangemang i tid erhålla kännedom om

ökade anspråk på leveranskapacitet från abonnenternas sida. Detta system,

som i huvudsak gäller för detalj förbrukare, har för de större förbrukarna

sin parallell i de kontraktsbundna och till vissa effektabonnemang begränsade

kraftleveranserna.

I de kontrakt, leveransbestämmelser eller reglementen av olika slag som

reglera normala kraftleveranser och de därtill hörande ekonomiska villkoren,

föreskrives som regel beträffande leveransspänningen att denna skall

ha ett visst nominellt värde, varjämte leverantören åtager sig att hålla spänningsvariationerna

inom gränser som överensstämma med god teknisk

praxis. Leverantörens skyldighet att utgiva ersättning i de fall dessa villkor

icke innehållas är som regel begränsad till sådana störningar, som förorsakats

av leverantörens egen vårdslöshet eller försummelse. I andra fall, speciellt

vid lågspänning, är leveransskyldigheten enligt avtalet i stället knuten

till ett ungefärligt spänningsvärde och i det av Svenska Elverksföreningen

utgivna förslaget till reglemente för kommunala elverk (Svenska Elverksföreningens

handlingar nr 23/1956) stadgas, att elverket svarar för störningar

till följd av variationer i spänning eller periodtal endast där felet i

leveransen bevisligen uppstått till följd av vårdslöshet eller försummelse

från verkets sida. Det förekommer emellertid även att spänningsförhållandena

över huvud taget icke regleras i kraftleveransavtal eller reglemente

liksom att leverantörens ansvar för störningar ytterligare begränsats. (Här

kan för övrigt nämnas, att en skälighetsprövning av de allmännast tillämpade

leveransvillkoren för lågspänningsleveranser väntas ske genom Statens

Prisregleringsnämnd för elektrisk ström i anslutning till redan anhängiggjorda

ärenden.)

Emellertid torde förutnämnda anknytning till ett nominellt spänningsvärde

i kombination med de toleranser, som definieras av begreppet »god

teknisk praxis», och det ansvar för störningar, som knutits till leverantörens

vårdslöshet eller försummelse, vara ett adekvat uttryck för vad som

inom ramen för de tekniska förutsättningarna och nuvarande prisnivå på

elkraften kan presteras i de fall man har att göra med välskötta eldislributionsanläggningar

och -företag. Det ligger däremot i sakens natur, att begreppet

»god teknisk praxis» icke kan knytas till något specificerat siffervärde

för spänningsvariationerna utan i hög grad är flexibelt med avseende

på tids- och lokalmässiga olikheter och skilda orsakssammanhang. Som

»tumregel» kan dock anges, att man i dag inom städernas och samhällenas

tätbebyggelse i allmänhet kan hålla spänningsvariationerna inom gränserna

+ 5 %, medan man för rena landsbygdsnät kan få räkna med ± 10 r''

som acceptabel kvalitet.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Tredje lagutskottets utlåtande nr io år 1062

De remissinstanser, som ställt sig avvisande till motionärernas yrkanden

om utredning och lagstiftning beträffande spänningsvariationer, motiverar

sitt ställningstagande i huvudsak på följande sätt.

Kommerskollegium, som finner sig för närvarande böra avstyrka bifall

till motionerna, anser det ligga nära till hands att överväga möjligheterna

att skapa någon form av skydd för elkonsumenterna i förevarande hänseende

men anser i motsats till motionärerna att tidpunkten ännu inte är

inne för lagstiftning. Kollegium anför härom:

Det torde icke vara möjligt att med ledning av det uppgiftsmaterial, som

för närvarande står till buds närmare klarlägga behovet av åtgärder i sådant

syfte och än mindre att på grundval därav skapa enhetliga regler beträffande

högsta tillåtna spänningsvariationer. En förutsättning för en sådan

reglering måste därför vara att eu grundlig kartläggning angående

spänningsvariationerna företages i syfte att klarlägga betingelserna för en

dylik reglering. Kollegium anser det önskvärt att en sådan undersökning

kommer till stånd.

Kommerskollegium ifrågasätter vidare möjligheten att uppställa enhetliga

krav på spänningshållningen i distributionsnäten, innan bristfälligheterna

inom landsbvgdsdistribiitionen avhjälpts i sådan omfattning att anläggningarna

överlag blivit någorlunda tillfredsställande; kraven måste annars

sättas tämligen lågt. Kollegium fortsätter:

Den tekniska utvecklingen på det elektriska området har i stor utsträckning

skett under inflytande av råd och rekommendationer från ett av branschens

egna organ nämligen Svenska elektriska kommissionen (SEK). Den

är sammansatt av representanter för olika organisationer och myndigheter

på det elektriska området och har till uppgift att i egenskap av svensk

centralorganisation för standardiseringsarbetet på det elektrotekniska området

utarbeta normer i vidsträckt bemärkelse såsom dimensions- och kvalitetsbestämmelser

samt anvisningar för utförande, provning och användning

av elektrisk materiel. Genom sin normverksamhet har SEK varit

vägledande för utvecklingen beträffande olika tekniska förhållanden och

det kan ifrågasättas om det icke vore en lämplig uppgift för SEK, i linje

med dess verksamhet i övrigt, att upptaga frågan om spänningsvariationerna

till behandling. I den mån en undersökning skulle giva vid handen

att någon form av reglering av spänningsvarationerna vore erforderlig kunde

detta lämpligen ske genom att utfärda dylika normer, som icke äro straffbundna

utan närmast ha karaktären av rekommendationer. Det kan nämnas

att kommerskollegii säkerhetsföreskrifter i betydande utsträckning anknyter

till dylika normer genom att förklara, att en av kollegium utfärdad

säkerhetsföreskrift anses uppfylld om en anläggning i visst hänseende är

utförd enligt en av SEK utfärdad norm. Det skulle sålunda vara möjligt

att på denna väg i första hand få till stånd normer beträffande spänningshållningen

och sedan dessa prövats under ett antal år — om så befinnes

lämpligt — anknyta till dessa normer i kollegii säkerhetsföreskrifter.

Enligt vad kollegium erfarit torde man ha att räkna med att en kartläggning

av hithörande förhållanden kommer att inom den närmaste tiden

igångsättas inom SEK. Därvid införskaffat material bör tjäna som underlag

vid utarbetande av de normer som kunna visa sig påkallade. Resultatet av

en dylik kartläggning synes böra avvaktas innan frågan om en statlig utredning

i ämnet avgöres.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 är 11)62

Elverksföreningen yttrar, att bakgrunden till motionerna synes vara dels

det begränsade problemet med otillfredsställande distributionsnät och dels

kraftleverantörernas oförmåga att inom ramen för hittillsvarande kraftpriser

och former för kraftleveranser garantera en specificerad spänningsnivå

och spänningsstabilitet. Föreningen finner, att om motionärernas syfte enbart

är att komma till rätta med det förstnämnda problemet, vore det olyckligt

att icke först avvakta de resultat, som härvidlag kan nås genom av statsmakterna

redan vidtagna åtgärder, vilka ännu inte till alla delar slutförts

eller i varje fall bara kunnat verka under en mycket kort tid. Därtill kommer

enligt föreningen att frågan redan är föremål för utredningar och överläggningar

från kraftdistributörernas sida.

Konsekvenserna av en lagstiftning i syfte att införa vissa kvalitetsgarantier

för de enskilda elkonsumenterna med avsende på leveransspänningen

diskuteras utförligt i den av elverksf öreningen ingivna såsom bilaga 2 betecknade

promemorian. Såsom förutsättning uppställes häri att lagstiftningen

utformas som en med distributionsplikten förenad skyldighet att vid

kraftleveranser hålla spänningen inom vissa gränser i förhållande till ett

nominellt spänningsvärde. Vidare förutsättes dels att i lagstiftningen göres

skäliga undantag för force majeure etc. samt att överträdelser medför påföljder

av något slag i förening med skadeståndsrätt för konsumenten, dels

ock att lagstiftningen blir dispositiv. Framställningen utgår också från att

följande fakta kan anses ostridiga, nämligen att eldistributionen i stort sett

är ekonomiskt självbärande men arbetar nära självkostnadsnivån, att som

en följd därav alla tillkommande kostnader måste bäras av konsumenterna

samt att det övervägande antalet distributionsnät är av god teknisk standard

med tillfredsställande spänningskvalitet.

Med dessa utgångspunkter anses en lagstiftning av antydd art till en

början föranleda betydande kostnader för ombyggnad och förstärkning av

alla distributionsnät. Vidare blir följden ett omfattande arbete för distributörerna,

som av de enskilda abonnenterna måste inhämta uppgifter om önskat

effektuttag att ligga till underlag för planeringen av erforderliga ombyggnads-

och förstärkningsarbeten. Distributören måste sedan också kontrollera

att effektuttagen inte avviker från de lämnade uppgifterna. — De

ökade kostnaderna kan uttagas antingen av samtliga konsumenter i form av

en allmän prishöjning eller genom prisdifferentiering, så att endast den minoritet

av konsumenterna som har behov av spänningsgaranterad kraftleverans

får vidkännas det högre priset för sådan leverans. Det första alternativet

anses orimligt. Beträffande alternativet prisdifferentiering framhålles,

att om kvalitetsskilda leveranser skall ske över samma nät, måste

spänningsregleringen förläggas till respektive leveranspunkter. Den ifrågasatta

lagstiftningen blir då onödig, eftersom konsumenterna ofta med fördel

själva kan ordna en sådan reglering och köpa kraft av »normalkvalitet»

från nätet. Denna lösning är framför allt lämplig, då behovet av stabil spänning

endast gäller cn mindre enstaka belastning, t. ex. en TV-mottagare. I

mera komplicerade fall kan en spänningsreglering vid leveranspunkten bli

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1062

så svår och så dyrbar att genomföra att ekonomiska garantier mot stora

spänningsvariationer eventuellt måste kunna skapas försäkringsvägen, om

så vore möjligt. Såsom orimligt betecknas det ytterligare alternativet med

separata distributionsnät för abonnenter med krav på extra stabil spänning.

— Den kanske mest påtagliga och för konsumenterna mest besvärande

konsekvensen av den tänkta lagstiftningen skulle emellertid enligt promemorian

bli den nödvändiga begränsningen av abonnenternas frihet att utnyttja

elkraften. Konsumenten bör nämligen självfallet inte under åberopande

av lagstiftningen kunna begära skadestånd, om han själv genom överbelastning

vållat de »olagliga» spänningsvariationerna. Belastningen måste

alltså begränsas och kontrolleras. Härför fordras en dyrbar och tekniskt

komplicerad mätanordning. — Restriktioner och kontrollåtgärder kommer

emellertid att behövas beträffande uttagen hos samtliga till ett distributionsnät

anslutna konsumenter, då flertalet fall av stora spänningsvariationer och

andra störningar hos en konsument kan härledas till åtgärder från andra

konsumenters sida. Gentemot sådana konsumenter måste distributören också

äga regressrätt vid eventuella skadeståndsanspråk. En mycket väsentlig del av

arbetet och kostnaderna i samband med eldistributionen skulle således komma

att åtgå för mätning, kontroll, övervakning och processer. Den ifrågasatta

lagstiftningen skulle följaktligen medföra en stor och improduktiv merkostnad

för nationalhushållet. — Lagstiftningen kan dessutom, angives det,

vara en utvecklingshämmande faktor. Om de för spänningsvariationerna tilllåtna

gränsvärdena nämligen generellt avpassas så, att de skall innehållas

vid normala belastningsförhållanden på flertalet distributionsnät, frestar

man direkt till en stagnerande utveckling inom de områden, där man eljest

kunnat hålla en stabilare spänning. Väljes i stället utvägen att på basis av

aktuella nätförhållanden, bebyggelsetäthet etc. fastställa olika gränsvärden

för olika områden, uppkommer besvärliga gränsdragningsfrågor, varvid konsumenterna

godtyckligt fördelas på hög- och lågkvalitetsområden. De fastställda

kvalitetsbestämmelserna kan i båda fallen förväntas snart bli omoderna

utan att i alla sammanhang kunna ge den eftersträvade garantin. —

En föreskrift om högsta tillåtna spänningsvariationer får vidare återverkningar

inom hela kraftöverförings- och produktionsapparaten. Distributörerna

måste för att kunna följa en sådan föreskrift ha rätt att ställa motsvarande

krav på sina kraftleverantörer. Härigenom begränsas möjligheterna

till ett smidigt handhavande av det totala överföringssystemet.

Avslutningsvis antydes i promemorian vissa icke önskvärda konsekvenser

av lagstiftningens restriktiva och prishöjande verkningar: enskilda konsumenter

eller grupper av sådana kan söka utnyttja kraftproduktionsanläggningar

uteslutande för eget behov och omotiverad icke elektrisk drift —

t. ex. med dieselmotorer — kan förekomma.

I anslutning härtill anför elverksföreningen i sitt yttrande följande:

, I d.en _mån motionernas syfte är att lagstiftningsvägen, ev. i anslutning

till distributionsplikten, införa vissa kvalitetsgarantier för de enskilda konsumenterna

med avseende på leveransspänningen, så synes det, med hänsyn

s. 25 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1962

25

till vad som anförts i bilaga 2, Elverksföreningen uppenbart, att de praktiska

och ekonomiska konsekvenserna av eu sådan åtgärd icke helt kunna

överblickas. Olägenheterna, icke minst ur konsumenternas synpunkt, av en

lagstiftning äro emellertid så påtagliga, att en utredning med i motionerna

angivet syfte icke kan väntas framkomma med något praktiskt genomförbart

förslag.

Kraftdistributionsföretagens verksamhet är redan förut hårt kringskuren

av lagstiftningen och om ytterligare lagstiftning av genomgripande natur

skulle ifrågasättas, är det därför angeläget, att en samordning kommer till

stånd. Detta bör då ske genom att hithörande problem bli föremål för övervägande

inom den befintliga utredningen för översyn av den elektriska

lagstiftningen.

Elverksföreningen uttalar sammanfattningsvis, att en lagstiftning angående

högsta tillåtna spänningsvariationer vid eldistribution är onödig och icke

ägnad att tillgodose något allmänt konsumentintresse samt att en ny utredning

av hithörande spörsmål är olämplig med hänsyn till redan vidtagna

åtgärder och pågående utredningar. På grund härav avstyrker föreningen

bestämt motionerna.

I bilaga 1 till elverksföreningens yttrande uttalas, att uppfattningen, att

en svensk lagstiftning om spänningsvariationer ej är praktiskt genomförbar,

kan synas förvånande mot bakgrund av den av motionärerna åberopade

utländska lagstiftningen i ämnet. Enligt promemorian är emellertid förutsättningarna

i England och Belgien väsentligt gynnsammare än här till följd av

den tätare bebyggelsen och de kortare avstånden mellan anläggningarna för

produktion och konsumtion av kraft. Trots detta sägs det vara praktiskt

omöjligt att i nämnda länder garantera, att varje konsument får sin kraftleverans

vid en spänning som vid alla tidpunkter ligger inom de fastställda

gränserna.

Vattenfallsstyrelsen, industriförbundet och vattenkraftföreningen har i

huvudsak samma inställning som elverksföreningen till motionerna.

Vattenfallsstyrelsen förordar, att motionerna icke skall föranleda någon

riksdagens åtgärd, och hänvisar därvid till gällande rätt och pågående utredningar

i frågan. Styrelsen understryker vidare de ekonomiska konsekvenser

som en lagstiftning kan medföra för konsumenterna i gemen. Styrelsen

anför härom:

För att komina till rätta med av motionärerna påpekade missförhållanden,

som de själva medge höra till undantagen, gäller det att författningsvägen

ej införa bestämmelser, som, om de skola tillämpas generellt, komma att

medföra betydande kostnader och därmed höjda avgifter för det stora flertalet

konsumenter på landsbygden.

Industriförbundet avstyrker motionerna och finner den ifrågasatta utredningen

opåkallad mot bakgrunden av den pågående utbyggnaden av distributionsapparaten

och andra i det föregående nämnda åtgärder, som vidtagits

till motverkande av spänningsvariationer. Också industriförbundet understryker

problemets ekonomiska sida och framhåller, att en avvägning

alltid måste göras mellan den ifrågasatta kvalitetsförbättringen och de kost
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1062

nader denna kräver. Förbundet finner vidare en tendens i utvecklingen vara,

att en successiv liberalisering skett och sker av villkoren för apparatanslutning;

en lagstiftning som maximerar spänningsvariationerna skulle enligt

förbundets mening lätt kunna tvinga leverantörerna att för att kunna uppfylla

lagens krav återgå till en strängare praxis i dessa avseenden, något

som knappast skulle vara till konsumenternas fördel.

Vattenkraftföreningen avstyrker också motionerna och anför:

De fall, då berättigade klagomål kan riktas mot spänningshållningen och

frågan icke kan lösas i samförstånd mellan kraftleverantören och abonnenterna,

är så få att man enligt föreningens mening icke rimligen för deras

skull bör tillgripa den i motionerna åsyftade lagstiftningen, som skulle innebära

ett onödigt ingrepp i kraftdistributionen. Den skulle dessutom framtvinga

en dyrbar och arbetskrävande kontroll över hela landet.

Föreningen erinrar vidare om, att frågan om elkraftens kvalitet kan förväntas

bli föremål för utredning inom SEK, samt anför att utredningen avses

utmynna i rekommendationer rörande de spänningsvariationer, som bör

läggas till grund vid planläggning av nätutbyggnader. Enligt föreningen bör

dessa rekommendationer i fall av klagomål kunna utgöra en auktoritativ

grund för bedömning av vad som i olika lägen skall anses vara god teknisk

standard.

Av de båda remissinstanser, som tillstyrkt bifall till motionerna, finner

Föreningen Sveriges häradshövdingar den av motionärerna väckta frågan

vara av främst ekonomisk beskaffenhet. Man måste enligt föreningen väga

abonnentens olägenhet av varierande spänning mot kostnaden för en spänningsreglering.

Föreningen finner det önskvärt, att distributören — där så är

tekniskt möjligt och ekonomiskt försvarligt — åläggs att lämna mer bestämda

utfästelser om spänningsstabilitet än som f. n. är fallet. Enär någon absolut

garanti enligt föreningens mening självfallet icke kan komma i fråga,

finner föreningen att ämnet icke lämpar sig för lagstiftning men att frågan

möjligen kan lösas genom föreskrifter vid koncessionsgivningen. Föreningen

biträder därför motionärernas förslag om utredning i ämnet.

RLF anför:

För att nedbringa de oundvikliga driftsavbrottens antal och varaktighet

bör en distributör ha skyldighet att vidtaga sådana anordningar, t ex sektioneringar

som begränsar avbrottens skadeverkningar och omfång samt hålla

en med hänsyn till eldistributionsföretagets omfattning och betydelse

lämpligt avpassad reparationsberedskap inklusive reservhållning av materiel,

t ex transformatorer. För avbrott i kraftleveranserna, som beror på att

rimliga krav på reparationsberedskap icke kan anses uppfyllda eller av andra

orsaker, som icke kan hänföras till force majeure bör abonnenterna äga

rätt till skadestånd.

De krav som bör ställas på distributionsspänningens jämnhet är ofta föremål

för diskussion mellan kraftleverantörer och abonnenter på landsbygden.

Även om den under senare år företagna upprustningen av landsbygdens

elnät genomförts i stor utsträckning, finns det alltjämt ledningsnät vilka

s. 27 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

27

icke uppfyller nuvarande krav på normal teknisk standard. Abonnenterna

inom sådana områden kan icke åberopa några bestämmelser, som anger vad

som skall anses vara tolerabla spänningsvariationer och får därför själva

svara för kostnaderna för reparation av förstörda motorer och apparater

och finna sig i alla andra, med spänningsvariationer förenade, olägenheter.

Ehuru elenergins värde genom spänningsvariationerna är starkt reducerat

får abonnenterna i regel betala samma avgifter, som gäller för fullgoda

leveranser.

RLF delar därför motionärernas uppfattning, att en utredning bör komma

till stånd för bestämning av ovannämnda faktorers inverkan på elkraftens

kvalitet samt att förslag till kvalitetsbestämmelser för såväl hög- som lågspänningsleveranser

utarbetas. Enligt RLF:s mening bör utredningen verkställas

under ledning av Kommerskollegium och i densamma bör såväl kraftleverantörer

som elabonnenter av olika kategorier vara representerade.

Utskottet

På sätt närmare framgår av redogörelsen för gällande rätt (s. 3 f.), kan

statsmakterna i avsevärd utsträckning påverka utformningen och handhavandet

av kraftförsörjningssystemet. I samband med koncessionsförfarandet

sker sålunda en prövning av distributionsföretagens lämplighet för den

avsedda verksamheten. Lagstiftningen på området innehåller bestämmelser

om skyldighet för koncessionshavare att inom koncessionens ram tillgodose

förefintliga och kommande rimliga kraftbehov samt att underkasta sig

reglering av pris och övriga villkor för leverans eller överföring av elektrisk

ström. Den statliga kontrollen av efterlevnaden av gällande bestämmelser

och meddelade föreskrifter utövas i huvudsak av kommerskollegium, som

bl. a. har att pröva vissa koncessionsärenden och att leda tillsynsverksamheten.

Det ankommer vidare på kollegium att utfärda de närmare föreskrifterna

om elektriska starkströmsanläggningars utförande och skötsel.

Enligt 1902 års lag har innehavare av elektrisk anläggning i viss omfattning

ålagts strikt ansvar för skada som orsakats genom inverkan av elektrisk

ström från anläggningen. Detta stadgande är emellertid icke tvingande.

I motionerna frainhålles att den ständiga ökningen av elförbrukningen i

landet medför behov av eu kontinuerlig upprustning och förstärkning av

elnäten. Distributionsföretagen på landsbygden är också i allmänhet enligt

motionärerna måna om att fullgöra sin uppgift i dessa hänseenden.

Alltjämt förekommer dock onödiga avbrott i kraftleveranserna och en spänningshållning,

som är mycket ojämn. Detta medför ofta skador och olägenheter

av skilda slag, vilket minskar elkraftens värde för konsumenterna.

Kraftleverantörerna har, enligt vad som angives i motionerna, emellertid i

regel avtalsvis fritagit sig från ansvar för dylika skador. I flera länder har

hithörande spörsmål föranlett stadganden i lag eller vedertagna kontraktsbestämmelser

om högsta tillåtna spänningsvariationer. Då de svenska

distributionsanläggningarna numera utbygges, dimensioneras och förstärkes

efter i stort sett enhetliga normer, anser motionärerna tidpunkten lämplig

för eu utredning av frågan om de högsta, från elkonsumentens synpunkt,

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

iolerabla spänningsvariationerna i distributionsnäten på landsbygden och

ett fastställande av abonnentens rätt till fullgod kraftleverans. Om bestämmelser

i detta hänseende i fjällbygder och vidsträckta skogsbygder skulle

medföra onormalt höga förstärkningskostnader, borde erforderliga undantag

åtminstone tills vidare kunna medgivas. På i huvudsak dessa skäl hemställer

motionärerna om utredning rörande högsta tolerabla spänningsvariationer

vid leverans av elektrisk energi för hög- och lågspänningsledningar

samt om förslag till bestämmelser i dessa hänseenden.

Såsom framhållits i flera remissyttranden, uppvisar distributionssystemet

på landsbygden alltjämt betydande brister, vilka ofta torde medföra avsevärda

spänningsvariationer. Sådana variationer kan otvivelaktigt, i enlighet

med vad flera remissinstanser påpekat, många gånger innebära nackdelar

för elkonsumenterna. Utskottet finner det angeläget att dessa olägenheter i

möjligaste mån undanröjes.

I flera remissyttranden har emellertid lämpligheten av att i det syftet införa

bestämmelser i lag om högsta tillåtna spänningsvariationer bestritts eller

ifrågasatts. Härvid har bl. a. betonats att en sådan lagregel kan komma

att medföra konsekvenser av icke önskvärd art för såväl distributörer som

konsumenter utan att den åsyftade kvalitetsgarantin likväl alltid ernås.

Särskilt har understrukits att en lagstiftning måste föranleda betydande

kostnader för förstärkningsarbeten och kontrollanordningar, vilka kostnader

i sista hand finge bäras av konsumenterna. Det har också påpekats att ett

dylikt stadgande kan befaras medföra en begränsning av konsumenternas

nuvarande möjligheter att utan distributörens medgivande till ledningsnätet

ansluta förbrukningsanläggningar. Kommerskollegium har vidare framhållit

att det icke torde vara möjligt att med ledning av det uppgiftsmaterial

som för närvarande står till buds närmare klarlägga behovet av åtgärder

i syfte att skydda konsumenterna mot ojämn spänningshållning. Än

mindre är det enligt kollegiets uppfattning möjligt att på grundval av detta

uppgiftsmaterial skapa enhetliga regler om högsta tillåtna spänningsvariationer

utan härför erfordras bl. a. en grundlig kartläggning av förekommande

variationer. Det kan enligt kollegium ytterligare ifrågasättas om det

över huvud taget är möjligt att uppställa enhetliga krav i detta hänseende,

innan befintliga brister på distributionssystemet avhjälpts i sådan omfattning

att anläggningarna över lag blivit någorlunda tillfredsställande. Mot bakgrunden

av vad sålunda uttalats finner utskottet att, i den mån lagbestämmelser

i enlighet med vad motionärerna hemställt över huvud taget bör

komma till stånd, så i allt fall icke bör ske i nuläget.

Motionärerna har emellertid i första hand hemställt om utredning i ämnet.

Enligt vad utskottet erfarit, pågår dock inom Svenska elektriska kommissionen

(jfr ovan s. 22) utredning rörande förutsättningarna för en reglering

av spänningsförhållandena. Kommerskollegium, som i sitt yttrande

förutskickat tillkomsten av denna utredning, har uttalat (jfr ovan s. 22) att

möjlighet härigenom torde yppas att utfärda enhetliga rekommendationer

rörande spänningshållningen i distributionsnäten och att sedermera, om

s. 29 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 är 1962

29

det befinnes lämpligt, i en av kollegium utfärdad föreskrift anknyta till dessa

normer. Med hänsyn härtill finner utskottet, i likhet med kollegium,

resultatet av kommissionens arbete böra avvaktas, innan slutlig ställning

tages till frågan om behovet av ytterligare utredning i ämnet.

Såsom bl. a. motionärerna framhållit, pågår en ständig upprustning av

distributionsnäten. Detta har medfört alltmer tillfredsställande distributionsförhållanden.

Förbättringen torde i icke ringa mån ha underlättats genom

de år 1957 genomförda ändringar i 1902 års lag, vilka främst avsåg

att möjliggöra ingripande mot förekommande brister i landsbygdens elkraftsförsörjning.

Den tekniska utvecklingen på området såväl inom som

utom riket öppnar också ständigt större möjligheter att lösa förekommande

problem. Dessa omständigheter torde efter hand på ett naturligt sätt leda

till att de i motionerna påtalade olägenheterna i allt större utsträckning

försvinner. Utvecklingstakten är emellertid självfallet i avsevärd mån

beroende av de ekonomiska förutsättningarna. Särskilt för de mindre distributionsföretagen

torde situationen i detta hänseende ofta vara svår. Det

framstår enligt utskottets mening såsom ytterst angeläget att ett snabbt

framåtskridande i all möjlig utsträckning stödes från det allmännas sida.

I sammanhanget må framhållas att det synes väsentligt att på de håll,

där brister alltjämt förekommer, dessa av distributörerna även motverkas

genom upplysning och information bland konsumenterna om sådana förhållanden

som exempelvis lämpliga tider för inkoppling av effeklkrävande

förbrukningsanläggningar.

I likhet med flera remissinstanser finner utskottet att i och för sig den

statliga kontrollen vid koncessionsgivning och eljest innebär viss garanti

för konsumenten i fråga om elleveransens kvalitet. I ett par remissyttranden

har ifrågasatts om tillsynsorganen icke på grund av bl. a. personalbrist

saknar möjlighet att fullgöra sina uppgifter i här förevarande avseende.

I anledning härav vill utskottet understryka vikten av att den avsedda

funktionen icke av sådan orsak hindras eller försvåras.

Såsom i huvudsak påpekats av bl. a. vattenkraftföreningen, erbjuder vidare

1902 års lag viss möjlighet att hos statens prisregleringsnämnd för

elektrisk ström erhålla prövning i det enskilda fallet av förhållandet mellan

kraftens kvalitet och dess pris. Det är enligt utskottets mening väsentligt att

nämnden på ett effektivt sätt kan fullgöra de på densamma i detta hänseende

liksom i övrigt ankommande uppgifterna. I direktiven för el-lagstiflningsutredningen

(jfr ovan s. 13 f.) har särskilt påpekats att framställningar inkommit

om ändringar i 1902 års lag, bl. a. avseende nämndens sammansättning.

Utskottet finner sig därför kunna utgå från att förevarande spörsmål

blir föremål för särskilda överväganden vid den pågående översynen av lagen.

Utskottet vill avslutningsvis uttala att det självfallet är angeläget att

ansvariga myndigheter med uppmärksamhet följer den fortsatta utvecklingen

på området och härvid föranstaltar om de åtgärder, som i framtiden

kan visa sig ändamålsenliga i syfte att avhjälpa de av motionärerna påtalade

bristerna i det nuvarande systemet.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962

Med hänsyn till det nu sagda finner utskottet icke annan riksdagens åtgärd

i anledning av motionerna erforderlig än att innehållet i detta utlåtande

bringas till Kungl. Maj :ts kännedom.

På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t såsom sin mening

måtte giva till känna vad utskottet anfört i anledning

av motionerna I: 9 och II: 20.

Stockholm den 14 november 1962

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Kristiansson, Ebbe

Ohlsson, Knut Johansson*, Georg Carlsson, Åkesson och Paul Jansson;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Nyberg, Jansson

i Benestad, Sundelin, fru Ekroth, herrar Tobé och Bengtson i Solna.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1962. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

621201

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1962:382 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om bestämmelser angående högsta tillåtna spänningsvariationer vid eldistribution. a1 i texten