Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motion om upphävande av 23 § jaktlagen. Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagen väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr GO i andra kammaren av herr Levin.

1962-02-14 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1962:5, Utlåtande i anledning av motion om upphävande av 23 § jaktlagen. Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagen väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr GO i andra kammaren av herr Levin.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1962

1

Nr 5

Utlåtande i anledning av motion om upphävande av 23 § jaktlagen.

Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagen väckt, till lagutskott

hänvisad motion, nr GO i andra kammaren av herr Levin.

I motionen framhålles, att katten, som är ett utpräglat tamdjur, enligt

gällande lag betraktas som ett villebråd, vilket jakträttsinnehavare har oinskränkt

rådighet över, medan alla andra tamdjur är fredade. Motionären

påpekar, att lagens nuvarande utformning bl. a. givit möjligheter för mindre

nogräknade personer att etablera sig som kattfångare i större eller mindre

skala, därvid man i fällor, som försetts med lockbete, fångar grannarnas

katter och försäljer dessa. Vid anmälan av dylika kattstölder, anföres det,

har åklagarna visat sig tveksamma, och i vissa fall, där åtal väckts, har vederbörande

frikänts med hänvisning till gällande lag om rätt till jakt. Motionären

anser det i högsta grad stötande för det allmänna rättsmedvetandet,

att »personer, som överbevisats om stöld kan frikännas med hänvisning

till jaktlagen». »För många gamla och ensamma människor», säger motionären,

»är och förblir det obegripligt att samhället genom lagstiftning slår

vakt kring de samvetslösa marodörer som lockar till sig och stjäl deras enda

sällskap.» Motionären hänvisar till att ett i motion föregående år väckt förslag

till ändring i 23 § jaktlagen avvisades och finner det enda framkomliga

sättet att vinna rättelse »av den otillfredsställande ordning som nu råder»

nu vara att helt borttaga nämnda stadgande i jaktlagen. De problem, som

härvid kan uppkomma i fråga om herrelösa katter, anser motionären kunna

ordnas genom polis- och hälsovårdsmyndigheternas försorg.

I motionen hemställes, »att riksdagen måtte besluta att paragraf 23 i lagen

om rätt till jakt skall utgå ur lagen».

Beträffande motionens fullständiga innehåll hänvisar utskottet till motionen.

186b års jaktstadga medgav envar rätt att döda katt, som anträffades i

skog eller hage. I 1912 års jaktlag utökades denna rätt i så måtto att området

för densamma angavs till all mark »utanför gård eller trädgård».

Samtidigt inskränktes emellertid rätten så att den tillkom allenast »jakträttsinnehavaren

och hans folk». Ändringarna föreslogs av år 1908 tillkallade

sakkunniga i år 1909 avgivet förslag rörande revision av jaktlagstiftBihang

till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 3 avd. Nr 5

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1962

ningen. Utvidgningen motiverades med att katten enligt erfarenheten gör

avsevärd skada just i öppen mark å rapphöns och annat vilt. Samtidigt ansågs

inskränkningen i rätten att efterhålla katt till att avse blott jakträttsinnehavaren

och hans folk nödvändig »för att den sålunda utsträckta rätten

att efterhålla katt icke må missbrukas till förföljelse av okynne».

Stadgandet i 1912 års jaktlag upptogs oförändrat i nu gällande lag den

3 juni 1938 om rätt till jakt, vars 23 § lyder: »Katt som anträffas utanför

gård eller trädgård må av jakträttsinnehavaren eller hans folk saklöst

dödas.»

Som motionären påpekat, behandlade föregående års riksdag en motion

om ändring i 23 § jaktlagen. Yrkandet i denna motion — II: 21 av herr Levin

— avsåg, att ordet »Katt» i stadgandet skulle utbytas mot orden »Förvildad

katt».

Motionen behandlades av tredje lagutskottet, som däröver inhämtade yttranden

från domänstyrelsen, Svenska jägareförbundet, Jägarnas riksförbund

och Föreningen Djurens vänners riksorganisation. Av remissorganen

tillstyrkte endast det sistnämnda motionärens förslag. För yttrandena redogöres

i utskottets i ärendet avgivna utlåtande, nr 9/1961.

Utskottet ansåg i sitt utlåtande hinder föreligga mot en lagändring i den

form motionären föreslagit och yttrade i övrigt, bl. a.

Som framgår av den tidigare redogörelsen har katten sedan lång tid tillbaka

behandlats med stränghet i lagstiftningen. Denna inställning har motiverats

av att katten, då den strövar kring i markerna, ansetts vålla allvarliga

skador på beståndet av fåglar och småvilt. Det har omvittnats av såväl

domänstyrelsen som Svenska jägarförbundet, att denna motivering för lagens

bibehållande alltjämt kvarstår. Båda remissinstanserna har härvid

framhållit, att huskatten, i den mån den ger sig ut på tillfälliga strövtåg,

såsom skadedjur är att jämställa med den förvildade katten. Utskottet har

ej anledning betvivla dessa uppgifters riktighet.

Utskottet vill emellertid ingalunda förringa de motiv som ligger till grund

för motionärens hemställan. Ett utnyttjande av den rätt stadgandet medgiver

kan säkerligen många gånger förefalla opåkallat ur jaktvårdssynpunkt

och upprörande för den enskilde kattägaren. Det förfarande som i viss utsträckning

synes förekomma att allenast för ekonomisk vinning locka tamkatter

i fälla för försäljning till vetenskapliga institutioner eller eljest vill

utskottet allvarligt fördöma. Det kan här anmärkas, att numera relativt

talrikt förekommer innehav av s. k. raskatter, vilka ej sällan betingar avsevärda

priser. En viss garanti mot ett handlingssätt sådant som det angivna

ligger givetvis i att rätten att döda katt tillkommer endast jakträttsinnehavaren

och hans folk. Av stor betydelse ur kattägarens synpunkt är emellertid

härvid, huruvida uttrycket »utanför gård eller trädgård» avser gård

eller trädgård över huvud eller om därmed menas endast kattägarens gård

eller trädgård. Det kan enligt utskottets mening med visst fog hävdas, att

dödande av annan katt än egen borde i princip vara otillåtet inom bebodda

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1962

områden. De viltvårdssynpunkter som ligger till grund för stadgandet har

här inte samma berättigande som eljest och kan svårligen motivera ett sådant

angrepp på enskilda intressen som ett avlivande av katt kan innebära.

Vissa motivuttalanden till stadgandet synes jämte dess ordalydelse närmast

tyda på att från område där dödande av katt får ske undantagits varje

gård och trädgård. Att stadga undantag allenast för kattägarens egen tomt

kan vidare förefalla opåkallat, då den som där förfogar över jakträtten är

ägaren själv. I ett rättsfall (se Svensk Juristtidning 1958 sid. 85) har emellertid

uttrycket givits den tolkningen att katt, som anträffas i jakträttsinnehavarens

gård eller trädgård, får dödas av denne och hans folk.

En fråga av intresse i sammanhanget är också huruvida den som begagnar

sig av den i 23 § jaktlagen stadgade rätten kan sägas idka jakt och därmed

huruvida gällande bestämmelser i jaktlagstiftningen — särskilt dess

regler om förbud mot lockande av villebråd — blir tillämpliga. Svaret på

denna fråga förefaller icke helt givet.

Den icke önskvärda fångsten och försäljningen av tamkatter torde i viss

mån kunna motverkas, därest vid de vetenskapliga institutionerna fullständiga

uppgifter inhämtas rörande försäljarna och de inlämnade djurens ursprung.

Utskottet har anledning antaga, att denna fråga är föremål för

övervägande av den år 1953 tillkallade djurskyddsutredningen.

Frågan huruvida det är möjligt att genom en lagändring undanröja föreliggande

oklarhet med nu gällande bestämmelse om rätt att döda katt samt

huruvida — utan att nödig hänsyn till viltvården eftersättes — den enskilde

kattägarens intressen kan tillgodoses i högre grad än nu synes vara

fallet torde förtjäna att beaktas. Enligt utskottets mening bör denna fråga

övervägas av 1949 års jaktutredning vid dess översyn av jaktlagstiftningen.

Utskottets hemställan, att motionen ej måtte föranleda annan åtgärd än

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställde om överlämnande av

motionen jämte utlåtandet till jaktutredningen, bifölls av riksdagen.

Utskottet

Motionären synes nu liksom i sin tidigare motion i ämnet främst reagera

mot att 23 § jaktlagen kan åberopas till stöd för kattfångst i rent vinstsyfte

ända in till gränsen för kattägarens egen mark, blott kattfångaren kan åberopa

egen eller annans jakträtt å det område, där fångsten sker. I motionen

betecknas detta förhållande som i högsta grad stötande för den allmänna

rättskänslan. Utskottet har förståelse för motionärens inställning. Hänsyn

för den enskilde kattägarens intresse att få behålla djuret kräver uppenbarligen

att stadgandet om rätt att döda katt ej bör gå längre än viltvårdssynpunkterna

oundgängligen kräver. Motionärens yrkande om helt upphävande

av bestämmelsen kan utskottet emellertid ej ansluta sig till. En sådan

åtgärd skulle säkerligen få allvarliga konsekvenser för beståndet av fåglar

och småvilt i markerna. Däremot borde enligt utskottets mening en för

kattägaren mera förmånlig avvägning mellan dennes intressen och villvårdsintresset

kunna ske genom att området, där katt får avlivas, inskränkes i

förhållande till vad som gäller enligt den tolkning av stadgandet som nu

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1962

synes allmän. Sådana synpunkter har också legat till grund för utskottets

ställningstagande i dess tidigare citerade utlåtande över 1961 års motion,

i vilket utskottet hemställt om överlämnande av motionen jämte utlåtandet

till 1949 års jaktutredning. Då frågan huruvida 23 § jaktlagen bör ändras

för att bättre tillgodose kattägarintresset således nu är föremål för

övervägande av jaktutredningen, finner utskottet förevarande motion ej

böra föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottet vill slutligen erinra om att djurskyddsutredningen den 15 augusti

1961 avgivit ett betänkande (SOU 1961: 45) med förslag bl. a. till ändring

i kungörelsen den 17 november 1944 med vissa bestämmelser om användning

av djur för vetenskapligt ändamål m. m. I förslaget upptages regler

innebärande skyldighet för den som mottager katter för vissa vetenskapliga

ändamål att föra inköps journal, vari skall antecknas ej blott dagen

för inköpet, djurets kön, färg och, i den mån det kan ske, ras ävensom

säljarens namn och adress, utan även av säljaren lämnad uppgift om hans

fångesmans namn och adress samt fångets beskaffenhet. Den i kungörelsen

angivna tid, som måste förflyta mellan inköpet och det tillfälle då djuret

må användas för ändamålet, föreslås vidare av utredningen förlängd från

fem till tio dygn.

Utskottet hemställer,

att förevarande motion, II: 60, icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 14 februari 1962

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Göran Karlsson, Kristiansson,

Ebbe Ohlsson, Knut Johansson, Åkesson, Åke Larsson och Ernst Olsson;

från andra kammaren: herrar Levin, Nyberg, fru Torbrink, herrar

Andersson i Ryggestad*, Persson i Tandö, Wachtmeister, Hamrin i Kalmar

och Mattsson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herr Levin, fru Torbrink och herr Persson i Tandö.

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE, STHLM 62

201185

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.