Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner rörande införande av interimistiska körkort. Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 10 i första kammaren av herr Sundin samt nr 18 i andra kammaren av herrar Börjesson i Falköping och Gustavsson i Alvesta.

1962-02-14 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1962:6, Utlåtande i anledning av motioner rörande införande av interimistiska körkort. Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 10 i första kammaren av herr Sundin samt nr 18 i andra kammaren av herrar Börjesson i Falköping och Gustavsson i Alvesta.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1962

1

Nr 6

Utlåtande i anledning av motioner rörande införande av interimistiska

körkort.

Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade motioner, nr 10 i första kammaren av herr Sundin samt nr 18 i

andra kammaren av herrar Börjesson i Falköping och Gustavsson i Alvesta.

I motionerna hemställes, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte

anhålla om utredning om sådan ändring av vägtrafikförordningen, att nya

förare av motorfordon i första hand erhåller interimistiska körkort med en

giltighet av ett år och att de efter att under detta år ha ådagalagt lämplighet

som förare beviljas slutgiltiga körkort i enlighet med vad i motionen an

förts».

För motionernas närmare innehåll redogöres nedan.

Gällande bestämmelser

Gällande bestämmelser om körkort återfinnes i vägtrafikförordningen

den 28 september 1951. Förordningen har utfärdats av Kungl. Maj :t efter

riksdagens hörande.

Enligt 29 § 1 mom. får motorfordon eller med gummihjul försedd traktor

endast föras av den, som genom körkort, utfärdat av länsstyrelse, är berättigad

därtill. Om vissa undantag från denna körkortsplikt —- främst avseende

s. k. övningskörning och körning av personer, som i främmande stat

äger föra motorfordon — stadgas i 30 och 37 §§. — Körkort förekommer

av tre slag, nämligen för bil, för motorcykel och för traktor (29 § 2 mom.).

Körkort för bil får bara meddelas den, som fyllt 18 år, samt körkort för

motorcykel eller traktor blott person, som uppnått 16 års ålder (3 mom).

Om särskilda skäl förefinnes, får dock körkort för traktor meddelas den,

som fyllt 15 år. Om innehavare av körkort för motorcykel icke fyllt 18 år,

gäller körkortet endast för s. k. lätt motorcykel och för traktor.

Den, som önskar erhålla körkort, skall enligt 31 § 1 mom. undergå förarprov

inför särskild besiktningsman eller, i fråga om körkort för traktor,

annan av länsstyrelse därtill förordnad person. Förarprov för bil eller

motorcykel må enligt 3 mom. godkännas blott om sökanden efter prövning

under olika trafikförhållanden samt skriftligt och muntligt förhör befinnes

a) besitta ur trafiksäkerhetssynpunkt erforderlig körskicklighet, sinnesnärvaro

och omdömesförmåga;

Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 3 avd. Nr 6

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1962

b) äga för brukandet erforderlig kännedom om det slag av motorfordon,

varom fråga är;

c) hava nödiga insikter om gällande trafikföreskrifter samt om den verkan

ur trafiksäkerhetssynpunkt, som trötthetstillstånd och alkoholhaltiga

drycker medföra å den mänskliga organismen;

d) äga kunskaper om de särskilda risker, som äro förenade med omkörning,

färd över järnvägskorsning, passerande av barn som uppehåller sig

på eller invid vägen, körning under mörker, vid halt väglag eller under

andra mera svårbemästrade eller farofyllda trafikförhållanden samt om det

körsätt, som förare i olika situationer har att tillämpa för att undgå olyckor;

samt

e) hava sådana kunskaper om trafikolyckornas omfattning, orsaker och

karaktär samt sådana insikter i övrigt, att sökanden kan antagas förstå

nödvändigheten av ett varsamt och hänsynsfullt uppträdande i trafiken.

Förarprov för traktor må godkännas, om sökanden efter skriftligt och

muntligt förhör befinnes äga sådana insikter, som ovan under c) angivits

(4 mom.). — Har sökande avlagt godkänt prov, skall den, som anställt provet,

utfärda kompetensbevis (5 mom.). — Medborgare i våra nordiska

grannländer kan under vissa förutsättningar erhålla körkort här i riket

utan att undergå förarprov (KK 12 okt. 1956 om rätt för person, som i främmande

stat äger framföra motorfordon, att erhålla körkort utan att undergå

förarprov).

Vid ansökan om körkort skall enligt 32 § 1 mom. vägtrafikförordningen

sökanden regelmässigt —- förutom kompetensbevis och intyg om viss synoch

hörselförmåga — bl. a. foga ett av polismyndigheten i sökandens mantalsskrivningsort

inom tre månader före ansökningen utfärdat intyg avseende

huruvida sökanden med hänsyn till sina personliga förhållanden får

anses lämplig som förare av körkortspliktigt fordon, s. k. lämplighetsintyg.

Författningsrummet innehåller detaljerade bestämmelser om den undersökning,

som skall föregå utfärdandet av detta intyg.

Jämlikt 32 § 2 mom. äger vederbörande länsstyrelse utfärda körkort, sedan

den prövat ingivna handlingar och den ytterligare utredning, som kan

befinnas erforderlig. Vid prövningen skall särskilt beaktas, om sökanden

gjort sig känd för nyktert levnadssätt och om det kan antagas, att han såsom

förare av körkortspliktigt fordon kommer att visa hänsyn till andra,

omdöme och ansvar samt respekt för trafikens regler. Den, som sakfällts för

fylleri eller olovlig körning, må ej erhålla körkort inom två år från förseelsen,

om det ej kan anses uppenbart, att han likväl är att bedöma såsom

skötsam. — Till sökande, som lider av lyte, sjukdom eller syn- eller hörselnedsättning,

som väsentligen minskar hans förmåga att föra fordon av aktuellt

slag, får körkort endast utfärdas i de fall och på de villkor, som

Konungen bestämmer. Bestämmelser härom har intagits i vägtrafikkungörelsen

67—68 §§.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1962

över utfärdade körkort skall länsstyrelse föra körkortsregister (32 §

6 mom. vägtrafikförordningen). I 72—75 §§ vägtrafikkungörelsen gives närmare

bestämmelser om sådant register.

I 33 § vägtrafikförordningen återfinnes reglerna om återkallelse av körkort.

Häri stadgas, att länsstyrelse under vissa förhållanden skyndsamt skall

ompröva frågan om lämpligheten som fordonsförare hos person, för vilken

länsstyrelsen utfärdat körkort. Detta gäller, när länsstyrelsen med hänsyn

till inkomna underrättelser finner skälig anledning föreligga till antagande

att körkortsinnehavaren icke uppfyller de förutsättningar, som gäller för

erhållande av körkort. I sådant fall kan länsstyrelsen förelägga vederbörande

förare att inkomma med lämplighetsintyg, läkarintyg eller kompetensbevis.

Fullgör körkortsinnehavaren ej föreläggandet, kan detta leda till att

hans körkort återkallas. Länsstyrelsen kan också själv eller genom polismyndighet

införskaffa erforderlig utredning. —- I vissa fall skall körkortet

regelmässigt återkallas. Detta gäller, om föraren gjort sig skyldig till grov

vårdslöshet i trafik, till rattfylleri, trafikonykterhet eller smitning. Samma

är förhållandet, om han genom upprepade förseelser mot de bestämmelser,

som i trafikens eller trafiksäkerhetens intresse meddelats för förare av motordrivna

fordon, visat bristande vilja eller förmåga att rätta sig efter dessa

bestämmelser eller om han annars vid färd med motordrivet fordon i något

för trafiksäkerheten väsentligt hänseende grovt åsidosatt de förpliktelser,

som åligger honom som fordonsförare. Körkort skall vidare återkallas, om

körkortsinnehavare gjort sig skyldig till fylleri eller olovlig körning och

det ej kan anses uppenbart, att han likväl är skötsam, liksom om föraren

med hänsyn till onyktert levnadssätt finnes inte böra betros med körkort.

Samma regel gäller för det fall att förare genom brottslig gärning ådagalagt

påtaglig brist på hänsyn till andra eller på grund av personliga förhållanden

i övrigt icke kan anses lämplig såsom förare av körkortspliktigt fordon.

Om förares förutsättningar att föra körkortspliktigt fordon blivit så

väsentligt minskade genom sjukdom, skada eller dylikt, att han ur trafiksäkerhetssynpunkt

icke vidare bör inneha körkort, skall kortet också i

regel indragas.

Reglerna om återkallelse av körkort kompletteras med föreskrifter i 80

och 81 §§ vägtrafikkungörelsen. Domstolar, nykterhetsnämnder m. fl. ålägges

här en omfattande underrättelseplikt rörande vissa brott och förseelser

m. m., som är av betydelse för bedömningen av en körkortsinnehavares

lämplighet att inneha körkort. Underrättelse skall i förekommande fall tillställas

den länsstyrelse, som utfärdat körkortet för den ifrågavarande personen.

Vägtrafikförordningen innehåller jämväl regler om varning till körkortsinnehavare

(34 §) samt om interimistisk återkallelse (33 § 3 mom.) och om

omhändertagande (35 §) av körkort.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1962

Frågans tidigare behandling

I sitt år 1957 framlagda betänkande, Trafiksäkerhet II (SOU 1957: 18),

behandlade 1953 års trafiksäkerhetsutredning frågan om s. k. provisoriska

körkort (sid. 208—212). Utredningen framhöll till en början på anförda

skäl, att körkortsgivningen kunde sägas blott vila på en presumtion, att

sökanden uppfyllde de krav, som måste uppställas på en lämplig motorförare.

I betänkandet angavs därefter i huvudsak: Den tanken låg nära till

hands, att man fastställde en prövotid, under vilken den nye föraren fick

tillfälle att visa, om han verkligen motsvarade kraven på en motorförare.

Körkortet borde med andra ord vara provisoriskt under en viss tidsperiod.

En sådan anordning skulle kunna tjäna, icke bara som ett ytterligare medel

att uppspåra de olämpliga förarna, utan också som ett korrektiv mot

två olycksfrämjande förhållanden, vilka i regel förelåg samtidigt hos en

ny körkortsinneliavare, nämligen bristande trafikvana och ungdom. Detta

syntes kunna ske genom åtgärder, som var ägnade att hos de nyblivna körkortsinnehavarna

giva eftertryck åt kravet på omsorg och varsamhet. Genom

att låta körkortet gälla provisoriskt under viss tid och icke taga slutlig

ställning till frågan om vederbörandes lämplighet, förrän han verkligen visat

sig ha förmåga att under växlande trafikförhållanden framföra motorfordon

på betryggande sätt, skulle den nye körkortsinnehavaren på ett alldeles

särskilt sätt kunna göras uppmärksam på nödvändigheten av ett varsamt

färdsätt under den första tiden efter körkortsförvärvet, alltså under

den tidsperiod, som ur flera synpunkter var den mest kritiska under en

persons tid som förare. Angelägenheten hos den nye föraren att få behålla

körkortet skulle med den största sannolikhet leda till ett mera sansat och

varsamt körsätt från hans sida. Föraren skulle därigenom undgå att invecklas

i olyckor och skulle tillägna sig goda vanor i trafiken. — Utredningen

föreslog därför ett stadgande i vägtrafikförordningen av innehåll

att utfärdat körkort skulle vara provisoriskt under en tid av ett år räknat

från dagen för dess utfärdande. Förslaget om provisoriska körkort skulle

också gälla i fråga om körkort, som utfärdats efter återkallelse. Utredningen

föreslog vidare särskilda regler beträffande omhändertagande av provisoriska

körkort. Den grundläggande tanken i dessa regler var, att innehavare

av provisoriskt körkort, vilken i samband med trafikolycka gjorde sig skyldig

till vårdslöshet i trafik av icke ringa beskaffenhet, skulle underkastas

en mera ingående undersökning beträffande sin lämplighet i olika avseenden

än som kunnat ske vid körkortets utfärdande. I avvaktan på utgången

av denna undersökning skulle körkortet vara omhändertaget av vederbörande

myndighet.

I den till 1958 års riksdag framlagda propositionen nr 69, som i

huvudsak grundade sig på här berörda betänkande av trafiksäkerhetsutredningen,

upptogs icke något förslag om provisoriska körkort.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1962 5

Föredragande departementschefen, statsrådet Skoglund, angav härom till

en början, att det var naturligt, att en förare, som nyligen erhållit körkort

och icke hunnit skaffa sig någon större rutin, hade lättare att råka ut för

olycksfall än en van förare. Enligt departementschefen var nog de äldre

och mera erfarna förarna benägna att betrakta de nyblivna förarna som

ett allvarligt osäkerhetsmoment och hade därför lätt att resa krav på ingripanden

mot dem ur trafiksäkerhetssynpunkt. Deras åsikt saknade icke berättigande,

och statsrådet fann åtgärder, bl. a. i form av bättre förarutbildning,

erforderliga. Statsrådet övergick därefter till frågan om det kunde vara

lämpligt att också tillgripa administrativa åtgärder med tanke blott på de

nyblivna förarna och angav därom:

Själva kärnpunkten i problemet, nämligen att i trafiken uppträder förare

med skiftande erfarenhet och kvalifikationer i övrigt, är det icke möjligt

att komma till rätta med på detta sätt. F. ö. kan den omständigheten, att en

nybliven förare vållar en trafikolycka, icke i och för sig anses vara mera

graverande än om detsamma händer en erfaren förare. Trafikreglerna är —

och detta icke utan skäl — så stränga, att manöverfel som beror på bristande

rutin i stor utsträckning bedömes som vårdslöshet i trafik. I körkortshänseende

torde dylika fel hos en nybliven förare i regel böra bedömas milt. Ett

helt annat bör däremot bedömandet bli, om föraren medvetet utsatt sig för

risker, som han sedan visat sig icke vara i stånd att bemästra. Om detta sistnämnda

fall är för handen, bör enligt min uppfattning körkortsmyndigheten

taga frågan om vederbörandes lämplighet under förnyat övervägande.

Detta bör emellertid i princip gälla vare sig körkortet är av äldre eller nyare

datum.

Utredningens förslag att körkort under ett år räknat från utfärdandet

skall vara provisoriskt synes mig därför icke vara särskilt starkt motiverat.

Den strängare observans över nyblivna förare, vartill förslaget i denna del

syftar, skulle enligt förslaget bestå enbart i en befogenhet för polismyndighet

resp. poliskommissarie att omhändertaga körkortet redan om det på

sannolika skäl kan antagas, att vederbörande gjort sig skyldig till vårdslöshet

i trafik av icke ringa beskaffenhet. Det torde icke kunna undvikas, att

en bestämmelse av sådant innehåll skulle leda till högst olika tolkning och

rentav godtycke i tillämpningen.

Departementschefen angav avslutningsvis, att i propositionen intagna

förslag till utökad rapporteringsskyldighet för polismyndighet och skärpning

av reglerna om återkallelse av körkort syntes tjäna i stort sett samma

syfte som förslaget om provisoriska körkort samt att det i allt fall torde

vara lämpligt avvakta viss tids erfarenhet av de åtgärderna, innan radikalare

sådana insattes. Statsrådet kunde icke på dåvarande stadium tillstyrka

förslaget om provisoriska körkort.

I de med anledning av propositionen väckta likalydande motionerna

I: 339 och II: 437 hemställdes, att riksdagen måtte besluta att körkort skulle

vara provisoriskt under två år, räknat från dagen för utfärdandet, och benämnas

nybörj arkörkort.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1962

Andra lagutskottet avstyrkte i sitt utlåtande nr 20 de ifrågavarande motionerna

och anförde till stöd därför:

Enligt förslaget har bestämmelsen om provisoriskt körkort icke förenats

med några andra praktiska bestämmelser än just den, att det skall benämnas

nybörjarkörkort. Den psykologiska betydelsen av en sådan benämning

— motionärerna synes lägga stor vikt härvid — torde i hög grad vara beroende

av i vilken mån till benämningen är knutna några särstadganden för

innehavaren av körkort av ifrågavarande slag. Den skärpta tillsyn över de

nyblivna förarna, som synes vara ett av ledmotiven för motionärerna, skapas

eller främjas icke blott och bart genom att de nyutfärdade körkorten erhåller

en särskild benämning. Därtill fordras också att särskilda kontrollåtgärder

sättes in mot innehavare av körkort, varom här är fråga. Några praktiska

förslag i sådant avseende innehåller motionerna icke. För övrigt vill

utskottet för sin del gärna ansluta sig till departementschefens uttalande,

att manöverfel, som beror på bristande rutin hos en nybliven förare, i regel

bör bedömas milt.

Vid utskottets utlåtande fanns fogad en reservation av två utav utskottets

ledamöter, vari förordades bifall till motionerna.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

Motionernas innehåll

Motionärerna erinrar om bilismens allt snabbare expansion och den därav

följande ökade trafikintensiteten, som medför ökad olycksfrekvens. I motionerna

angives att, även om ökningen i antalet olyckor under senare år

proportionellt sett icke varit så stor som ökningen i antalet registrerade

bilar under motsvarande tidsperiod, måste det dock sägas föreligga ett klart

orsakssamband.

Motionärerna anför härefter:

Förarnas kompetens spelar i detta sammanhang otvetydigt en betydande

roll. Blickarna kommer därvid närmast att riktas på den utbildning av

bilförare som vanligen föregår avläggandet av körkortsprov. Det bör betonas

att allt vad som kan göras för att förbättra bilförarutbildningen är av stort

värde för en ökad trafiksäkerhet. Hur förarutbildningen och körkortsprovet

än utformas kan man dock inte komma ifrån att enskilda personers

lämplighet som bilförare på detta stadium endast till en del går att objektivt

bedöma. Det är då närmast den tekniska färdigheten och det elementära

kunnandet av trafikregler som låter sig bedömas. Det praktiska omdömet

får bilföraren ofta inte tillfälle att visa förrän han — utrustad med

ett körkort — befinner sig ute i den reguljära trafiken. Om hans omdöme

då inte fyller kravet kan följderna för honom själv och medtrafikanterna bli

ödesdigra. Det är uppenbart att det tar en avsevärd tid innan en ny bilförare

förvärvat den rutin och de erfarenheter som gör att hans duglighet som

bilförare objektivt kan bedömas.

Ur denna synpunkt vore det angeläget med en reform av vägtrafikförordningens

bestämmelser om krav på körkort, så att den definitiva bedömningen

av en bilförares lämplighet kunde ske vid en senare tidpunkt än nu.

Detta kunde ske genom att efter avlagda körkortsprov i första hand läm
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1962 7

nas ett interimistiskt körkort med en giltighet av ett år. Vid utgången av

det interimistiska körkorets giltighet skulle på detta sätt finnas anledning

att automatiskt granska om under prövotiden något kommit vederbörande

till last, som synes tyda på att denne icke skulle vara att anse såsom kvalificerad

för innehav av körkort.

En väsentlig fördel med detta system torde kunna sägas ligga på det

psykologiska planet. En ny bilförare vet med sig, att körkortet är interimistiskt

och villkorligt. Detta bör kunna verka som en återhållande faktor under

det första år, då rutin och praktisk erfarenhet skall förvärvas och det

goda omdömet ådagaläggas.

Utskottet

Såsom i motionerna angivits är en god förarutbildning och effektiva körkortsprov

otvivelaktigt av stort värde för trafiksäkerheten. Såsom också

gjorts gällande av motionärerna, torde det — hur utbildningen och proven

än utformas — icke kunna undvikas att körkort i viss utsträckning kommer

att tilldelas personer, vilkas omdöme icke fyller de krav, som bör uppställas

på en förare av motorfordon. Motionärerna har velat finna ett medel

häremot i ett uppskjutande av den definitiva bedömningen av körkortsfrågan

intill dess körkortsinnehavaren under en längre tid fått visa sitt

praktiska omdöme i den normala trafiken. I motionerna föreslås därför att

körkortet skall vara provisoriskt under en tidrymd av ett år från utfärdandet.

Vid utgången av denna tid skulle enligt motionärerna anledning finnas

till en automatisk omprövning av lämplighetsfrågan. I motionerna betonas

särskilt den psykologiska betydelsen av att den nye föraren vet med sig

att hans körkort är villkorligt.

Som framgår av den tidigare redogörelsen har likartade förslag framlagts

såväl av 1953 års trafiksäkerhetsutredning i dess år 1957 avgivna betänkande

som i motioner, vilka väckts vid 1958 års riksdag i anledning av

att utredningens förslag icke biträtts i den proposition, som då framlades

på grundval av betänkandet. Utskottet finner de skäl, som i dessa sammanhang

anfördes av departementschefen och andra lagutskottet, alltjämt bärande.

Utskottet vill särskilt hänvisa till gällande regler om återkallelse av

körkort, vilka synes innebära en förhållandevis god garanti för att olämpliga

fordonsförare kommer att betagas rätten att inneha körkort. Det bör

också beaktas att värdet ur prövosynpunkt måste bli mycket varierande beroende

på olikheter under prövotiden i fråga om både körsträcka och trafikförhållanden

de olika förarna emellan. Den förbättring av trafiksäkerheten,

som skulle kunna vinnas vid ett genomförande av motionärernas

förslag, synes än vidare knappast stå i rimlig proportion till den administrativa

belastning, som den föreslagna omprövningen måste medföra. Behovet

av att körkort i möjligaste mån förbehålles personer med erforderlig kompetens

synes utskottet bäst kunna nås genom åtgärder ägnade att ytterligare

effektivisera förarutbildning och körkortsprov. Enligt vad utskottet

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1962

erfarit har statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet också

förutskickat att han avser att inom kort hemställa om bemyndigande att

tillkalla en utredning rörande utbildningen av förare av motorfordon m. m.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, I: 10 och II: 18, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 14 februari 1962

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Göran Karlsson, Kristiansson,

Ebbe Ohlsson, Knut Johansson, Åkesson, Åke Larsson och Ernst Olsson;

från andra kammaren: herrar Levin, Nyberg, fru Torbrink, herrar

Andersson i Ryggestad*, Persson i Tandö, Wachtmeister, Hamrin i Kalmar

och Mattsson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

av herr Wachtmeister.

Reservation

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE. STHLM 62

201179

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.