Utlåtande i anledning av väckt motion om inrättande av en statlig konsertbyrå.
1962-03-21 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
ABU 1962:16, Utlåtande i anledning av väckt motion om inrättande av en statlig konsertbyrå.
Dokumentets text
Nr 16—19 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 16 år 1962
1
Nr 16
Utlåtande i anledning av väckt motion om inrättande av en statlig
konsertbyrå.
I den till allmänna beredningsutskottet hänvisade motionen II: 625 av
herrar Lindkvist och Arvidson föreslås, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställer om en utredning angående inrättandet av en statlig konsertbyrå
med beaktande av de i motionen framförda synpunkterna.
I motionen framhålles bl. a. att sedan 1947 års musikutredning framlade
sina förslag i september 1953 har utvecklingen inom musiklivet ytterligare
understrukit behovet av en statlig konsertbyrå.
På grund av den enorma utvecklingen, särskilt under de senaste åren, av
den mekaniska musikdistributionen genom radio, TV och grammofon har
den levande musiken och speciellt solist- och kammarmusiken kommit i
ytterst trängt läge, säger motionärerna. Det statliga och kommunala stödet
till musiken har koncentrerats till större städer med symfoniorkestrar, medan
solist- och kammarmusiken fått dra sig fram praktiskt taget utan sådant
stöd. Detta, påpekar motionärerna, är från musikkulturell synpunkt
beklagligt dels med tanke på att solist- och kammarmusiklitteraturen är betydligt
rikare än den för orkester, dels att solister och kammarmusiker är
lättrörliga enheter, som utan alltför stora gage- och resekostnader kan besöka
många orter, vilka eljest sällan får någon kontakt med kvalitativt högtstående,
levande musik.
Radio, TV och grammofon kan ej ersätta den levande musiken på det
konstnärliga planet.
Bristerna i den nuvarande ordningen orsakas i hög grad av att arrangerandet
av solist- och kammarmusikkonserter bedrives av privata arrangörer
i vinstsyfte. Som en av de allvarligaste olägenheterna härav framhålles
att konsertväsendets utformning och planering efter musiklivets behov
omöjliggöres.
Endast en försvinnande minoritet av de högskoleutbildade svenska solistiska
tonkonstnärerna kan leva på sitt yrke — majoriteten tvingas söka
sin utkomst på andra områden eller helt lämna musiken.
För att råda bot på dessa olägenheter måste en central konsertbyrå med
statligt stöd upprättas.
Den statliga konsertbyråns verksamhet bör inriktas på uppbyggande av
en rikskonsertorganisation i samma stil som Riksteatern.
Motionärerna påpekar att musiken hör till de mest eftersatta kulturomRihang
till riksdagens protokoll 1962. 11 samt. Nr 16—19
2 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 16 år 1962
rådena och att det statliga stödet inte står i rimlig proportion till vårt
samhälles resurser.
Beträffande motiveringen i övrigt får utskottet hänvisa till motionen.
Utskottet har inhämtat yttrande över motionen från Musikaliska akademien
och berett Svenska tonkonstnärsförbundet tillfälle att inkomma med
yttrande. Dessutom har Gottfrid Boon-sällskapet inkommit med yttrande.
Musikaliska akademien anför:
Med hänsyn till den utomordentligt stora betydelsen för det svenska musiklivet
av en på konsertarrangemang och tonkonstnärsförmedling inriktad
verksamhet vill Musikaliska akademiens styrelse livligt tillstyrka bifall
till motionärernas hemställan. Det framstår som angeläget, att utredningen
i fråga verkställes så snabbt, som förhållandena medge.
Svenska tonkonstnärsförbundet säger sig hälsa motionens förslag med
största glädje och framhåller att redan 1947 års statliga musikutredning
framförde kravet om en statlig konsertbyrå som ett av de för hela det
svenska musiklivet mest angelägna kraven.
Förbundet anför i övrigt följande:
1. Behovet av en centralt planerad, riksomfattande konsertverksamhet
kommer till uttryck i det under senare år starkt ökade musikintresset runt
om i landet. Tillströmningen till den musikverksamhet, som förekommer
inom den frivilliga folkbildningsrörelsen, är mångdubbelt större än på något
annat estetiskt område. Under verksamhetsåret 1960—1961 hade sålunda
t. ex. Arbetarnas bildningsförbund inte mindre än 71 000 deltagare — därav
drygt hälften ungdomar! —- i sin musikverksamhet, d. v. s. drygt fyra gånger
så många deltagare som studieverksamheten inom litteratur, konst och teater
sammanlagt under samma period.
Musikverksamheten inom ungdoms-, nykterhets-, religiösa organisationer
o. s. v. uppvisar likartade tendenser. Läggs därtill de många kommunala
musikskolornas omfattande verksamhet, framstår det aktiva musikintresset
inom vårt folk såsom ojämförligt mycket större än aktiviteten och bildningsintresset
på något annat estetiskt område. Det starka inslaget av ungdo m
i denna musikaktivitet synes oss ytterligare framhäva betydelsen av att
detta det svenska folkets musikintresse verkligen tas till vara och utvecklas.
2. Motionärernas förslag om upprättandet med statligt stöd av en rikskonsertorganisation
för musiklivet i nära anknytning till folkbildningsarbetet,
folkrörelserna och musikverksamheten överallt i landet är ett utomordentligt
fruktbart förslag, vars förverkligande skulle kunna få enorm betydelse
för hela det svenska musiklivet. Man behöver bara påminna om vad
Riksteatern, som är en motsvarande organisation på teaterlivets område, betytt
för att utveckla och höja teaterintresset i landet, inte minst bland ungdomen.
Under nuvarande förhållanden förekommer någorlunda regelbunden konsertverksamhet
av konstnärlig halt endast i de allra största städerna, medan
landet i övrigt mycket sporadiskt eller över huvud taget inte alls har
möjlighet att lyssna till levande musik. De orkesterföreningar, som existerar,
kan genom enstaka turnéer besöka endast den närmaste omgivningen.
Solister och kammarmusiker, som är mera lättrörliga enheter än de stora
symfoniorkestrarna, har å andra sidan stora svårigheter att på egen hand
3
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 16 år 1962
och utan någon central planering organisera regelbunden konsertverksamhet
av mera riksomfattande karaktär.
3. Den konsertverksamhet i skolorna på lektionstid, som motionärerna
föreslår att rikskonsertverksamheten även skall innefatta, syns oss utomordentligt
betydelsefull. Sådana skolkonserter skulle på orter som inte äger
någon fast konsertinstitution — vilket som bekant är regeln — ge eleverna
möjlighet att få kontakt med levande musik, framförd av högt kvalificerade
tonkonstnärer, vilket är en förutsättning för all musikfostran. Även för
musiklärarnas del skulle personlig kontakt med turnerande tonkonstnärer
kunna innebära stor stimulans.
4. Flertalet solistiskt utbildade svenska tonkonstnärer kan endast i ringa
utsträckning finna arbets- och utkomstmöjligheter inom det nuvarande
svenska konsertväsendet. Efter en mycket lång, ofta från barndomen bedriven
utbildning, fullbordad vid musikhögskolan eller därmed jämförlig läroanstalt,
nödgas många av dessa instrumental- och sångsolister på grund av
bristande arbets- och utkomstmöjligheter söka sitt levebröd på andra områden.
Enbart från musikhögskolans solistklasser utexamineras årligen ca
ett 40-tal instrumental- och sångsolister. Denna utbildning ter sig, även
från statens synpunkt, alltför dyrbar med tanke på bristen på arbetsuppgifter
för de färdigutbildade tonkonstnärerna.
5. Regeringarna i Sverige, Norge och Finland — den danska regeringen
har utfäst sig att följa exemplet — beviljar statliga anslag till nordiskt musiksamarbete.
Den svenska regeringen har för ändamålet tillsatt en statlig
nämnd för nordiskt musiksamarbete (ordförande professor Seve Ljunginan).
Nämndens verksamhet försvåras emellertid av de rådande bristerna
inom det svenska konsertväsendet. Dessa svårigheter påtalades av nämnden
i en skrivelse till Kungl. Maj :t av den 20/11 1961, där det bl. a. hette:
»Nämnden vill i detta sammanhang även peka på de stora svårigheter, som
för närvarande föreligger för de flesta artister att få konserter arrangerade,
vare sig det gäller i hendandet eller i de nordiska grannländerna. Nämnden
saknar för egen del alla möjligheter att biträda vid förmedling av arrangemang.
»
6. Rikskonsertverksamhet är sedan ett år tillbaka med statligt stöd igångsatt
i Norge. Nordiskt solistråd för utövande tonkonstnärer, som är ett samarbetsorgan
för de nordiska ländernas instrumental- och sångsolister samt
dirigenter, har i en skrivelse av den 18/2 1962 till Nordiska kulturkommissionen
understrukit »att den nordiska musikutväxlingen skulle i hög grad
befrämjas, om alla nordiska länder hade sina självständiga rikskonsertorganisationer.
För närvarande har endast Norge en dylik organisation».
Sammanfattningsvis vill Svenska tonkonstnärsförbundet ge uttryck åt
sin helhjärtade uppskattning av och sitt oförbehållsamma instämmande i
det förslag, som herrar Lindkvist och Arvidson framfört i sin motion. Förslaget
om inrättandet av en statlig konsertbyrå med syfte att bygga upp en
rikskonsertorganisation i nära anknytning till folkbildningsorganisationerna,
folkrörelserna och den livaktiga musikverksamheten runt om i landet, är
enligt vår mening ett av de mest betydelsefulla och konstruktiva förslag för
främjande av det svenska musiklivet, som framlagts sedan den stora musikutredningens
betänkande offentliggjordes. Det är vår livliga förhoppning
att det skall vinna riksdagens stöd.
Själva behovet av en statlig konsertbyrå är till fyllest utrett i musikutredningens
betänkande »Musikliv i Sverige» (SOU 1954:2, kap. IV, s. 149--
4 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 16 år 1962
158), där man dock avstod från ett detaljerat organisationsförslag för konsertbyrån
med hänvisning till den utredning om de statliga företagsformerna,
som då var under arbete. Sistnämnda utredning har emellertid icke
behandlat frågan. Den utredning, varom herrar Lindkvist och Arvidson nu
hemställer, bör alltså kunna begränsas till en snabbutredning om konsertbyråns
organisation och budget för det första verksamhetsåret. Det är vår
förhoppning att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer om en sådan
begränsad snabbutredning, som gör det möjligt att snarast igångsätta
den svenska rikskonsertverksamheten.
Svenska tonkonstnärsförbundet vill slutligen framföra som sin bestämda
åsikt, att de uppgifter, som kommer att åvila den planerade konsertbyrån,
är av oerhört stor betydelse för svenskt musikliv även med tanke på den
rådgivande och planerande verksamheten i fråga om programmens utformning,
turnéernas, uppläggning och genomförande, solisternas lämplighet för
olika uppgifter m. in. Därför är det oss angeläget att få framföra önskemålet,
att i ledningen för konsertbyrån måtte placeras personer som med administrativa,
organisatoriska och merkantila förtjänster förenar musikalisk
yrkesutbildning, levande kontakt med svenskt och utländskt musikliv, samt
vidsträckt personkännedom i fråga om både konsertinstitutioner och seriösa
artister.
Gottfrid Boon-sällskapet ansluter sig helt till förslaget om inrättande av
en statlig konsertbyrå.
Sammanslutningen är, anför sällskapet, relativt nybildad och rent ideell
samt består huvudsakligen av pianister och pianopedagoger. Dess syfte är
bl. a. att medverka till att bredda fältet för inusikkulturen i landet, särskilt
då med avseende på pianospel och pianoundervisning. Det är därför sällskapet
synnerligen angeläget att lämna sitt oreserverade stöd åt de initiativ
som tages i avsikt att öka arbetsmöjligheterna för den vanligen så vanlottade
grupp bland solister och kammarmusiker som pianisterna utgör. För
den enskildes konstnärliga mognad och för utvecklingen av den från kultursynpunkt
betydelsefulla solistverksamheten måste de arbetsmöjligheter
som på detta sätt kunde beredas, anses vara en absolut nödvändighet.
Utskottet
I 1947 års musikutrednings betänkande »Musikliv i Sverige» (SOU
1954: 2) framlades bl. a. förslag om inrättande av ett statligt förmedlingsorgan
för förmedling av tonkonstnärer och arrangemang av konserter in. in.
Utredningen anförde som motiv för förslaget bl. a. att konsertväsendet var
bristfälligt och ineffektivt och att brist förelåg på arbetsuppgifter och engagemangsmöjligheter
för svenska, vid musikhögskolan utbildade solister.
Utredningen framförde i övrigt åtskilliga synpunkter i frågan och angav
riktlinjer för förmedlingsorganets uppbyggnad och verksamhet. Något
mera detaljerat förslag till organisation ansåg sig utredningen emellertid
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 16 år 1962 5
icke böra utarbeta, då frågan härom lämpligen borde upptagas av den då
verksamma utredningen beträffande de statliga företagsformerna. Utredningen
framhöll också bl. a. att förslaget vore möjligt att genomföra helt
oberoende av musikutredningens förslag på andra områden av musiklivet.
Spörsmålet har emellertid icke upptagits av utredningen om de statliga företagsformerna,
som numera avslutat sitt arbete.
Utskottet hyser för egen del den meningen att ökade möjligheter för vårt
folk att få höra god, levande musik i olika former är ett betydelsefullt led i
den fostran till bättre förståelse för musikaliska värden som väl alla finner
önskvärd. Det är också angeläget att de som redan har vilja och förmåga
att tillgodogöra sig sådan musik får tillfälle härtill. Såvitt utskottet kunnat
bedöma har utvecklingen efter det musikutredningen avgivit sitt betänkande
accentuerat behovet av åtgärder för att tillgodose dessa ändåmål. Ett starkt
ökat musikintresse har kunnat iakttagas, bl. a. inom folkbildningsorganisationerna.
Staten har genom ökad stipendiegivning till musikstuderande
gjort det möjligt för ett vidgat antal att erhålla högre musikalisk utbildning.
Den kraftiga expansionen i fråga om radio, TV och grammofon har, samtidigt
som den stimulerat till ökat musikintresse, medfört särskilda svårigheter
för många, även högt kvalificerade, utövare av levande musik att få
ee konserter. Bristerna i den nuvarande situationen framträder med särskild
o
påtaglighet på platser utanför de större tätorterna. Det är en angelägen
kulturuppgift för det allmänna att med lämpliga medel söka få till stånd ett
rikare konsertliv med en väsentligt större spridning till olika delar av landet
än som hittills varit möjligt. För detta syfte vore det, såvitt utskottet
kunnat bedöma, av värde att liksom redan är fallet inom riksteatern äga
tillgång till dels en på lokala publikorganisationer grundad riksorganisation
och dels ett centralt förmedlingsorgan. Det må erinras om att riksteatern
består av en samling lokala organisationer eller teaterföreningar, vilka har
till uppgift att organisera de föreställningar som produceras och förmedlas
av den centrala organisationen. För att åstadkomma en motsvarande ordning
på musiklivets område kräves initiativ och ekonomiska insatser från
statens sida.
Utskottet ansluter sig i allt väsentligt till de synpunkter i förevarande
fråga som anförts i motionen och yttrandena över densamma och som ligger
helt i linje med musikutredningens förslag samt vill tillstyrka att en utredning
av de i motionen upptagna frågorna kommer till stånd. Med hänsyn
till bl. a. att ett grundläggande material redan framlagts av musikutredningen
finner utskottet icke påkallat att här föreslå några direktiv för utredningen.
Utskottet får sålunda under åberopande av vad ovan anförts hemställa,
att riksdagen i anledning av motion 11:625 i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhåller om en utredning av frågan om
6 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 16 år 1962
inrättande med statligt stöd av en konsertbyrå och en därtill
knuten riksorganisation för konsertverksamhet.
Stockholm den 21 mars 1962
På allmänna beredningsutskottets vägnar:
NANCY ERIKSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar Carl Albert Anderson*, Möller,
Nestrup*, Sörlin*, Kaijser, Söderberg*, Axel Emanuel Andersson, Hedström,
Olofsson*, Widén*, Tage Johansson och Schött;
från andra kammaren, fru Eriksson i Stockholm, herrar Jacobsson
i Sala* och Hamrin i Jönköping, fru Jäderberg, herr Svensson i Kungälv*,
fru Thunvall, herrar Nilsson i Bästekille, Lundmark*, Björkänge, Börjesson
i Glömminge, Berglund och Edlund.
* Ej närvarande vid utl&tandets jnstering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1962:167 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ;proposition angående anslag till skog shög skolan för budgetåret 1962/63 jämte i ämnet väckta motioner. a1 i texten