Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om effektivare åtgärder mot ocker.

1962-04-26 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

ABU 1962:40, Utlåtande i anledning av väckt motion om effektivare åtgärder mot ocker.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 40 år 1962

1

Nr 40

Utlåtande i anledning av väckt motion om effektivare åtgärder

mot ocker.

I en inom andra kammaren väckt och till allmänna beredningsutskottet

hänvisad motion, 11:4, av herr Börjesson i Falköping hemställes, att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam och allsidig

utredning huruvida och på vad sätt effektivare åtgärder mot ocker vid försträckning

kan vidtagas samt om framläggande för riksdagen av det förslag,

vartill utredningen kan föranleda.

I motionen anföres bl. a., att ocker under senare år förekommit i ökad

och mycket betydande omfattning. Exempel ges på därvid betingade räntor.

En anledning till att ockerverksamheten ökat kan antagas vara kreditåtstramningen

i banker och kreditinrättningar. Någon anledning till kritik

mot nuvarande strafflagstiftning mot ocker finns knappast. Det möter

emellertid stora svårigheter att komma till rätta med ockerverksamheten,

varför frågan om effektivare åtgärder bör utredas. Motionären anför avslutningsvis

:

Utredningen bör vara allsidig och förutsättningslös. Vi vill dock som en

möjlig åtgärd framhålla, att särskilt tillstånd bör kunna krävas för rätt till

utlåning av pengar enligt annons eller annan hänvändelse till allmänheten.

Kontrollen kan lämpligen ske genom bankinspektionen. Uppgiftsskyldighet

bör övervägas för såväl långivaren som låntagaren. Vidare bör långivaren

vara skyldig att föra kontobok.

Beträffande motiveringen i övrigt får utskottet hänvisa till motionen.

Utskottet har inhämtat yttrande över motionen från riksåklagarämbetet,

Svenska bankföreningen och Sveriges advokatsamfund.

Riksåklagarämbetet anför:

Ämbetet finner det svårt att bedöma vilken effekt ett sådant kontrollsystem

kan få i kampen mot ockrarna. Det kan emellertid icke uteslutas,

att åtgärder i den av motionären antydda riktningen kunna bidraga till en

sanering av den privata lånemarknaden. Ämbetet vill därför tillstyrka bifall

till motionen.

I vissa av de utav ämbetet införskaffade yttrandena ha ifrågasatts ändringar

av de nuvarande straffbestämmelserna om ocker. Man har sålunda

funnit det böra övervägas att införa en bestämmelse om straff för kreditgivare,

som väl icke insett att låntagaren handlade under inflytande av en

ockersituation men som haft skälig anledning antaga att sådan förelåg.

Frågan om införande av straff för ocker av oaktsamhet var föremål för be
Bihang

till riksdagens protokoll 1962. 11 sand. Nr 40

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr AO år 1962

handling vid tillkomsten av 1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrott.

Man fann det då ej tillrådligt att i detta hänseende utvidga det straffbara

området. Ämbetet finner det för sin del i hög grad tveksamt, om anledning

nu föreligger att på nytt upptaga frågan om införande av straff för ocker

av oaktsamhet. I detta sammanhang må framhållas, att enligt gällande rätt

straff inträder redan vid eventuellt uppsåt. Det är sålunda tillräckligt, att

gärningsmannen räknat med möjligheten, att den andre handlade under

inflytande av en ockersituation och att gärningsmannen tillika har en sådan

inställning, att han måste antagas ha berett sig förmånen även om han

insett, att medkontrahenten låtit bestämma sig av ockersituationen.

Bankföreningen uttalar följande:

Bankföreningen känner icke närmare till, i vilken utsträckning ocker

vid försträckning förekommer. Av tidningsuppgifter och domstolsavgöranden

att döma är företeelsen emellertid icke helt sällsynt. Det är måhända

icke uteslutet att en förbättring skulle kunna åstadkommas, om någon form

av offentlig kontroll infördes över sådan yrkesmässig utlåning som direkt

tar sikte på den stora allmänheten. Ehuru det är av vikt att lojal kreditgivning

för angelägna ändamål icke försvåras genom reglerande ingrepp har

bankföreningen därför ingenting att erinra mot att en utredning av den art

motionären förordat kommer till stånd.

Advokatsamfundet avstyrker däremot motionen och anför:

Enligt motionärens uttalande kan det knappast bestridas att ockerverksamheten

ökat under senare år till följd av kreditåtstramningen i banker

och andra kreditinrättningar. Det är självfallet svårt att få säkra belägg för

riktigheten av denna uppfattning, men det är i och för sig tänkbart att kreditåtstramningen

bidragit till att skapa gynnsamma förutsättningar för ockrarnas

verksamhet.

Om skadligheten av denna verksamhet kan icke råda mer än en mening,

och styrelsen ansluter sig i detta avseende helt till de synpunkter som anförts

i motionen. Det är utan tvivel ett allmänt intresse av stor vikt att ockrarnas

verksamhet stävjas så långt detta är möjligt.

Styrelsen är benägen att instämma med motionären även därutinnan att

det ur de synpunkter varom här är fråga knappast finnes anledning att rikta

någon kritik mot nuvarande strafflagstiftning mot ocker, vare sig i fråga

om brottsbeskrivning eller straff. Strafflatituden bereder domstolarna möjlighet

att i grova fall döma till strängt straff, och att höja minimistraffet

vore enligt styrelsens uppfattning icke välbetänkt, eftersom även lindriga

fall kan förekomma.

Den väsentliga orsaken till att samhället i viss utsträckning saknar möjlighet

att komma till rätta med ockerverksamheten ligger, såsom motionären

anfört, säkerligen i svårigheten att åstadkomma bevisning, och det är

knappast möjligt att genom lagstiftningsåtgärder åstadkomma någon förbättring

i detta avseende. Från något håll har ifrågasatts den lösningen att

man skulle straffbelägga icke blott uppsåtligt kreditocker utan även vårdslöshet.

Straff skulle alltså drabba även den som icke insett men bort inse

att låntagaren befann sig i trångmål etc. Från en sådan lösning måste styrelsen

dock bestämt avråda. Den som söker lån framställer nästan alltid

sin ekonomiska situation i så fördelaktig dager som möjligt. Om det sedermera

visar sig att han i själva verket befann sig i trångmål, är det risk för

s. 3 Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 40 år 1962 3

att en domstol på alltför svaga grunder anser sig kunna konstatera att långivaren

bort inse låntagarens verkliga situation. Ur rättssäkerhetssynpunkt

kan en kriminalisering av vårdslöshet i detta fall därför icke godtagas.

De åtgärder som motionären föreslagit (tillstånd av offentlig myndighet

för rätt att utlåna pengar enligt annons eller annan hänvändelse till allmänheten,

kontroll genom bankinspektionen, uppgiftsskvldighet för såväl långivaren

som låntagaren samt skyldighet för långivaren att föra kontobok

skulle enligt styrelsens uppfattning icke vara lämpliga. De skulle å ena sidan

skapa onödiga svårigheter även för den fullt lojala låneverksamhet som förekommer

och å andra sidan vara mycket ineffektiva såsom medel i kampen

mot ockrarna. Den som icke av straffbestämmelsen mot ocker låter avhålla

sig från att begå detta brott lärer icke heller draga sig för att överträda föreskrifter

om tillstånd, tillsyn eller bokföringsskyldighet.

Till riksåklagarämbetets yttrande var fogade utlåtanden av statsäklagaren i

Stockholm, åklagarmyndigheterna i Stockholm, Göteborg och Malmö, Föreningen

Sveriges landsfogdar och Föreningen Sveriges stadsfiskaler. I nämnda

utlåtanden har anförts synpunkter såväl för som emot motionärens tanke

på åtgärder vid sidan av strafflagstiftningen mot ocker. Delade meningar

har likaså uttryckts beträffande den i motionen icke förordade åtgärden

att vidga straffområdet för ocker.

Förslaget om utredning av frågan om tillståndstvång, kontroll, uppgiftsskyldighet

o. dyl. tillstyrkes sålunda av riksåklagarämbetet, statsäklagaren

i Stockholm och åklagarmyndigheterna i Stockholm och Göteborg. Förslaget

avstyrkes av Sveriges advokatsamfund, åklagarmyndigheten i Malmö,

Föreningen Sveriges landsfogdar och Föreningen Sveriges stadsfiskaler.

Tanken på skärpning av strafflagstiftningen mot ocker biträdes, dock delvis

med vissa förbehåll, av statsäklagaren och åklagarmyndigheten i Stockholm,

som ansett att även viss oaktsamhet bör medföra straff, av åklagarmyndigheten

i Göteborg, dock med stor tveksamhet, samt av Föreningen

Sveriges stadsfiskaler, som likväl framhållit att straff vid oaktsamhet ej

vore lämpligt. Åtgärder av detta slag avstyrkes av riksåklagarämbetet och

advokatsamfundet. De övriga har icke uttalat sig i denna fråga.

I några yttranden har vidare berörts möjligheten att effektivisera kampen

mot ockrarna genom att giva polis och åklagare förbättrade resurser.

Statsäklagaren och åklagarmyndigheten i Stockholm anför sålunda att det

vore önskvärt med en intensifiering åtminstone tidvis av polis- och åklagarverksamhetens

befattning med speciellt ockerbrott. Tillgång är härvid nödvändig

till tillräcklig och specialutbildad personal. Åklagarmyndigheten i

Malmö framhåller betydelsen av en effektivare spanings- och utredningsverksamhet

och uttalar vidare att i Stockholm, Göteborg och Malmö bör utses

en kvalificerad kriminalman och helst också en taxeringsman för att

sammanföra, penetrera och sammanställa material. De bör utföra spaning,

informera åklagare och taxeringsmyndigheter och lämna råd och anvisningar

till kolleger. En sådan organisation torde även verka förebyggande

och motverka mammuträttegångarna.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 40 år 1962

Utskottet

Vid 1947 års riksdag väcktes en motion med exakt samma yrkande som

i den här föreliggande. I utskottsutlåtandena över motionen (första kammarens

första tillfälliga utskotts utlåtande nr 13 och andra kammarens

törsta tillfälliga utskotts utlåtande nr 5) anfördes bl. a. att trots att utskotten

vore medvetna om att problemet kunde visa sig svårlöst och komplicerat

de icke ville motsätta sig en utredning på området. Riksdagen beslöt

i enlighet med utskottens förslag att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa

om utredning angående åtgärder mot ocker vid försträckning och om

framläggande av de förslag som kunde föranledas härav.

Det är icke möjligt för utskottet att bilda sig någon uppfattning rörande

omfattningen av ockerverksamheten eller rörande frågan om denna under

senare tid kan ha ökat och om vilken roll förhållandena på den öppna kreditmarknaden

spelat i detta sammanhang. Det har, oavsett detta, på grund

av de uppgifter utskottet erhållit stått klart att ocker i samband med utlåningsverksamheten

är en allvarlig företeelse i dagens samhälle och att de

sociala skadorna härav är betydande. Utskottet vill starkt understryka vikten

av att frågan om möjligheterna att bekämpa denna brottsliga verksamhet

ägnas uppmärksamhet. Delade meningar synes emellertid råda om vilka

medel som kan anses mest ändamålsenliga för detta syfte. I debatten i frågan

har, såvitt utskottet kunnat finna, tre olika slag av åtgärder diskuterats.

Sålunda har i enlighet med motionens motivering framförts tanken

på att införa tillståndstvång för rätt till utlåning enligt annons eller

annan hänvändelse till allmänheten och att föreskriva viss kontroll samt

uppgiftsskyldighet, den senare gällande såväl långivare som låntagare. Vidare

har, ehuru motionären förklarat sig icke finna anledning till kritik mot

nuvarande strafflagstiftning mot ocker, i vissa remissyttranden ifrågasatts

en utvidgning av straffbarhetsområdet för ocker, väsentligen innebärande

att även ocker av oaktsamhet skulle straffbeläggas. Slutligen har framförts

förslag som syftar till att genom ökade personella resurser giva polisen och

åklagarmyndigheterna större möjligheter att uppspåra och beivra ockerbrott.

Icke heller denna fråga har behandlats i motionen.

Vad först gäller i motionen berörda slag av åtgärder får utskottet anföra

att, enligt vad utskottet erfarit, de i riksdagens skrivelse av år 1947

framförda önskemålen vid upprepade tillfällen övervägts i såväl justitiesom

finansdepartementet. Detta har lett till bl. a. att skrivelsen överlämnats

till två efter varandra verksamma utredningar, nämligen 1945 års

bankkommitté och 1949 års banklagssakkunniga. Den prövning som sålunda

skett har icke föranlett utredningarna att framlägga något förslag i

ämnet och ärendet har i slutet av år 1956 avskrivits från vidare handläggning.

Vad sålunda förekommit torde, såvitt utskottet kunnat finna, innebära

s. 5 Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr hO år 1962 5

att de i motionen angivna åtgärderna bedömts såsom icke ändamålsenliga

för syftet att förebygga ockerverksamhet. Liksom år 1947 har även i remissyttrandena

över årets motion framkommit olika meningar om önskvärdheten

och behovet av en utredning. En sadan avstyrkes direkt i ett flertal

yttranden och nu som då uttalas även i vissa av de till motionärens utredningsförslag

positiva yttrandena tveksamhet i fråga om möjligheten att

åstadkomma ett effektivt registrerings- och kontrollsystem. En viss tveksamhet

kom också till uttryck redan i de av riksdagen godkända utskottsuttalandena

år 1947.

Utskottet har för egen del vid sina överväganden i denna fråga kommit

till den uppfattningen att ett system som det av motionären antydda med

tillståndstvång, kontroll och uppgiftsskyldighet m. m. icke kan bli ett verkningsfullt

medel i kampen emot ockerverksamheten. Som advokatsamfundet

framhållit torde den som icke av straffbestämmelsen mot ocker avhåller

sig från detta brott icke heller draga sig för att överträda föreskrifter

om tillstånd, tillsyn eller bokföringsskyldighet. Systemet skulle enligt

utskottets mening innebära en ordning som icke motverkar ockerföreteelsen

men för såväl de lojala långivarna som berörda myndigheter medför

onödigt, administrativt krångel.

Med anledning av den i vissa remissyttranden berörda frågan om ändring

av de straffrättsliga reglerna i fråga om ocker, vill utskottet erinra om

att straffet för ocker under de senaste årtiondena vid ett par tillfällen väsentligt

skärpts. Ockerbestämmelserna i strafflagen har senast prövats i

samband med det för årets riksdag framlagda förslaget till brottsbalk, vari

såsom en nyhet förordats införande av ett minimistraff av sex månaders

fängelse vid grov brottslighet. Med hänsyn till att frågan så nyligen prövats

och då motionären f. ö. icke ansett gällande straffregler otillräckliga

samt vägande betänkligheter i vissa remissyttranden anförts emot en utvidgning

av straffområdet för ocker finner utskottet icke tillräckliga skäl

föreligga för en omprövning av de straffrättsliga reglerna.

Vad slutligen beträffar det tredje av de inledningsvis nämnda slagen avåtgärder,

att giva polisen och åklagarmyndigheterna ökade resurser för

uppdagande och beivrande av ockerbrott, vill utskottet framhalla, att detta

synts utskottet vara en väg som bör kunna leda till praktiska resultat.

Spörsmålet har behandlats i yttrandena av statsåklagaren i Stockholm samt

av åklagarmyndigheterna i Stockholm och Malmö. Bl. a. har sistnämnda

myndighet förordat att i de största städerna skulle inrättas en särskild

avdelning, vari skulle ingå en kvalificerad kriminalman och helst också

en taxeringsexpert, med uppgift att sammanföra, penetrera och sammanställa

material, utföra spaning och informera åklagare och taxeringsmyndigheter

m. fl. Det är utskottets mening att resurser för en utvidgad och

intensifierad polis- och åklagarverksamhet i fråga om ockerbrotten skulle

kunna få effekt inte minst när det gäller de i detta sammanhang viktigaste

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 40 år 1962

syftena, nämligen att förebygga sådana brott och att bemästra de vid denna

brottstyp särskilt påtagliga svårigheterna att frambringa tillräcklig bevisning.

Av yttrandena framgår att myndigheterna uppmärksammat spörsmålet

och utskottet förutsätter att de framförda tankegångarna kommer

att fullföljas varför någon särskild utredning i ämnet icke synes påkallad.

Utskottet får sammanfattningsvis anföra, att utskottet delar motionärens

uppfattning om ockerverksamhetens allvarliga innebörd för såväl de

enskilda individerna som för samhället och om nödvändigheten att stora

ansträngningar göres för att stävja denna brottsliga verksamhet. Utskottet

kan emellertid icke finna att den av motionären föreslagna utredningen

skulle kunna leda till effektiva åtgärder i detta syfte. Enligt utskottets mening

torde en framkomlig väg vara att förutsättningar skapas för en intensifierad

polis- och åklagarverksamhet i fråga om ockerbrotten.

Utskottet får under åberopande av vad ovan anförts hemställa,

att motion 11:4 i den mån den icke kan anses besvarad

med vad utskottet ovan anfört icke må föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 26 april 1962

På allmänna beredningsutskottets vägnar:

NANCY ERIKSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar Möller, Sörlin, Axel Emanuel Andersson'',

Hedström*, Olofsson, Hellebladh, Tage Johansson och Gunnar Pettersson,

från andra kammaren: fru Eriksson i Stockholm, herrar Jacobsson i Sala,

Hamrin i Jönköping*, fru Jäderberg, fru Thunvall, herrar Nilsson i Bästekille,

Lundmark*, Björkänge, Gustafsson i Uddevalla, Keijer*, herrar Börjesson

i Glömminge och Edlund.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering

Reservation

av herrar Axel Emanuel Andersson, Björkänge och Börjesson i Glömminge,

vilka ansett, att utskottets utlåtande bort ha följande lydelse:

Vid 1947 års — — — (lika med utskottet i första stycket)---kunde

föranledas härav. Frågan har i anledning härav prövats av två utredningar,

nämligen 1945 års bankkommitté och 1949 års banklagssakkunniga, vilka

emellertid inte framlade något förslag i ämnet.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr AO år 1962 7

Det är givetvis svårt att bilda sig en uppfattning rörande omfattningen

av ockerverksamheten. Många eller kanske t. o. m. flertalet fall av ocker

torde, såsom motionären framhållit, aldrig komma till myndigheternas kännedom.

Ifrågavarande transaktioner uppgöres oftast utan vittnen, skuldebreven

anges ofta på större belopp än det utlämnade lånebeloppet, kvitton

å transaktionerna torde sällan förekomma och klienten befinner sig ofta

i den situationen, att han ej vill ha lånehandlingen bekantgjord. Det kan

därför vara mycket svårt för myndigheterna att —- sedan misstanke om

ockerbrott uppstått —- få material för bedömning av vad som verkligen

skett. Oftast bringas ockerfall i dagen först sedan klienten kommit på obestånd

och kanske åtalats för falsarier, som föranletts av ockerbrott. Såsom

motionären framhållit finns det skäl för uppfattningen, att ockerbrott

förekommer i betydande omfattning och att denna brottsliga verksamhet

ökats under senare år. En medverkande orsak härtill kan ha varit kreditåtstramningen

i banker och andra kreditinrättningar. Många kreditsökande,

som normalt borde kunna tillgodoses med lån från bank eller annan

kreditinrättning men till följd av kreditåtstramningen inte kunnat få lån

den vägen, har vänt sig till s. k. privatdiskontörer och därvid i många fall

blivit utsatta för ocker.

Motionären har anfört exempel på de oskäligt höga räntor, som kan förekomma

i fall av grovt ocker. Enligt vad utskottet har sig bekant har det

under senare år förekommit åtal i ockerfall, där vederbörande privatdiskontör

tillgodogjort sig en ränta på 600 procent och däröver. I ett visst

fall hade privatdiskontören för ett kortfristigt lån betingat sig en ränta på

9 000 procent. Det kan hållas för sannolikt, att långivning i betydande utsträckning

sker till en ränta av 20 och upptill 50 procent. En sådan långivning

torde till stor del förmedlas genom annonser i tidningspressen. I

första hand har ockerverksamheten helt naturligt inriktats på personer,

som råkat i tillfälligt ekonomiskt nödläge och därvid inte kan ställa sådan

säkerhet, att de kan få lån på den reguljära lånemarknaden. I många sådana

fall har ockerbrottet föranlett konkurs för låntagaren. Utskottet delar

sålunda motionärens uppfattning om ockerverksamhetens allvarliga innebörd

för såväl de enskilda individerna som för samhället och om nödvändigheten

av att stora ansträngningar göres för att stävja denna brottsliga

verksamhet.

Motionen syftar till en skyndsam och allsidig utredning rörande effektivare

åtgärder mot ocker vid försträckning. Såsom motionären framhållit

möter det stora svårigheter att komma till rätta med ockerverksamheten.

Det förhållandet att ockerbrotten i så stor utsträckning inte torde uppdagas

liksom den ökade omfattning, som ockerverksamheten synes ha fått

under senare år, motiverar enligt utskottets uppfattning, att frågan upptages

till skyndsam prövning. Härför talar också de delade meningar, som

synes råda om vilka medel som kan anses mest ändamålsenliga för stäv
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr AO år 1962

jande av ockerverksamheten. Majoriteten av de remissinstanser, som yttrat

sig över motionen, har tillstyrkt utredning av frågan. Även utskottet tillstyrker

motionsyrkandet härom.

Motionären har särskilt framfört tanken på att införa tillståndstvång för

rätt till utlåning enligt annons eller annan hänvändelse till allmänheten och

på att i samband härmed föreskriva viss kontroll samt uppgiftsskyldighet,

den senare gällande såväl långivare som låntagare. I ett par remissyttranden

har ifrågasatts en utvidgning av straffbarhetsområdet för ocker. Från

vissa remissinstanser har vidare framförts förslag, som syftar till att genom

ökade personella resurser giva polisen och åklagarmyndigheterna större

möjligheter att uppspåra och beivra ockerbrott. Dessa olika alternativ bör

givetvis prövas. Andra frågor, som ytterligare bör klargöras, gäller exempelvis

vad som skall falla under strafflagstiftningen mot ocker, vilken räntesats

som skall vara att beteckna som ocker, hur bevisning skall kunna

ske beträffande utnyttjande av låntagarens trångmål och oförstånd, ockerverksamhetens

omfattning etc. Såsom motionären framhållit bör utredningen

emellertid vara allsidig och förutsättningslös.

Vissa åtgärder i motionens syfte bör kunna vidtagas utan att utredningsresultatet

avvaktas. Det gäller särskilt en utvidgad och intensifierad polis-

och åklagarverksamhet i fråga om ockerbrotten. Utskottet vill understryka

angelägenheten av att ökade resurser snarast möjligt ställes till förfogande

härför.

Utskottet får under åberopande av vad ovan anförts hemställa,

att riksdagen med bifall till motionen 11:4 måtte i skrivelse

till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam och allsidig

utredning rörande effektivare åtgärder mot ocker vid försträckning

samt om framläggande för riksdagen av de förslag,

som utredningen kan föranleda.

Emil Kihlströms Tryckeri AB Stockholm 1962

620506

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.