Utlåtande i anledning av väckta motioner angående landsbygdens avfolkning och angående vissa landsbygds problem.
1962-11-14 · 18 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 18 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
ABU 1962:52, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående landsbygdens avfolkning och angående vissa landsbygds problem.
Dokumentets text
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 52 år 1962
1
Nr 52
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående landsbygdens
avfolkning och angående vissa landsbygds problem.
I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet hänvisade motionerna
I: 196 av herr Widén och II: 243 av herr Jönsson i Ingemarsgården hemställes,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening måtte
framföra
att avfolkningsproblemen i vissa landsdelar och kommuner är av den natur
och av den räckvidd, att de tarvar största uppmärksamhet,
att Kungl. Maj:t därför i utredningar, som har samband med avfolkningens
följder, fäster uppmärksamhet vid att vid utredningen skall beaktas
de problem, som avfolkningen medför,
att 1958 års skatteutjämningskommitté får uppdrag att särskilt undersöka
följderna av det vikande befolkningsunderlaget i vissa kommuner och
framlägga de förslag som kan anses påkallade för att skattebördan i dessa
kommuner inte ytterligare skall påskynda avfolkningen.
I motion 1: 500 av herr Torsten Andersson m.fl., vilken motion likaledes
hänvisats till utskottet, föreslås, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om att de i motionen berörda problemställningarna
måtte bli föremål för utredning och att förslag måtte framläggas för
riksdagen i enlighet med motionens syfte.
Utskottet har upptagit motionerna till samtidig behandling.
I motionerna I: 196 och II: 243 framhålles, att omstruktureringen i vårt
näringsliv medfört bl. a. att invånarantalet i ett stort antal landskommuner
befinner sig i ständigt sjunkande. Som exempel nämnes Jämtlands län.
Gjorda prognoser tyder på att avfolkningen där kommer att fortsätta. Åldersgruppen
15—40 år omfattar i avfolkningskommunerna en mindre del
av befolkningen än i övriga delar av riket, medan däremot åldersgruppen
över 65 år visar en högre siffra än landet i övrigt, ökningen av antalet
skattekronor per invånare är i dessa avfolkningskommuner väsentligt mindre
än genomsnittet för rikets landsbygd.
Orsakerna till denna utveckling anges vara dels jord- och skogsbrukets
1—4184 62 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 11 samt. Nr 52
2 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 52 år 1962
rationalisering och dels att näringslivet i dessa kommuner är mycket ensidigt.
En kommun med vikande befolknings- och skatteunderlag får svårt att
tylla de uppgifter, som normalt åvilar en kommun. Framförda önskemål
om ett mera differentierat lokalt näringsliv genom industriell verksamhet
torde visserligen icke vara helt realistiska, men företagarföreningarna har
sina givna uppgifter och bör stödjas.
I motion I: 500 framhålles likaledes den pågående avfolkningen i vissa
delar av landet. Stora, glest befolkade landsbygdsområden måste innebära
vådor från beredskaps- och försvarssynpunkt. Redan nu råder brist på reservarbetskraft.
Skogsbruket lider redan i viss mån brist på arbetskraft.
Brukarna av de mindre jordbruksenheterna i skogsbygderna har att svara
för skogsbrukets behov av arbetskraft för huggning och körning. Hästen har
en väsentlig uppgift och bl. a. därför krävs en bit jord och lämpliga byggnader.
Samhället måste gripa in för att få till stånd bättre förhållanden. Åtgärder
som hittills vidtagits har inte alla gånger utformats och tillämpats så,
att man kan säga att de fyller sin verkliga uppgift. Så är exempelvis icke
fallet med lånegarantien till jordbruket, där det alltid kräves borgen. Stödjordbrukets
lämplighet som bosättningsplats beaktas ej i tillräcklig utsträckning.
I fråga om egnahemsbyggandet kan man iakttaga en påfallande restriktivitet.
Behovsprövningen för erhållande av bidrag till exempelvis vatten
och avlopp synes vara för hård. Många tycker dessutom att tillvägagångssättet
är för besvärligt.
Hela frågekomplexet är av den vikt, att det bör närmare studeras antingen
av någon nu sittande utredning eller av en särskilt tillsatt sådan.
Beträffande motiveringen i övrigt får utskottet hänvisa till motionerna
I: 196 och I: 500.
Utskottet har inhämtat yttrande från arbetsmarknadsstyrelsen, länsstyrelserna
i Östergötlands, Gotlands, Blekinge, Jämtlands och Norrbottens
län, Landsorganisationen (LO) och Riksförbundet Landsbygdens folk
(RLF).
Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller, att folkminskningen i vissa trakter
är en följd av strukturförändringarna inom näringslivet. På en ort får man
brist på arbetstillfällen, men på en annan brist på arbetskraft. Man söker
bemästra problemet genom att stimulera arbetskraftens rörlighet och genom
att förlägga nya företag till områden med brist på sysselsättning. Alla kommuner
har dock ej förutsättningar som lokaliseringsplats för industriföretag.
Vid val av lokaliseringsort eftersträvas att välja sådana orter som är
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 52 år 1962 3
av stor betydelse för glesbygden från servicesynpunkt. Styrelsen har därför
gjort en tätortsklassificering och regional indelning av landet. Styrelsen
följer kontinuerligt sysselsättnings- och befolkningsutvecklingen samt serviceutrustningens
utbyggnad i dessa centra och regioner. Styrelsen understryker
vidare betydelsen av företagarföreningarna och det statliga stödet
till hantverk och småindustri.
Styrelsen hänvisar slutligen till att frågan om näringslivets lokalisering
är föremål för utredning och att hithörande frågor jämväl skall beaktas av
bostadsbyggnadsutredningen. Även andra utredningar sysslar med dessa
problem.
Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller vikten av att landsbygdens
kommunikationsproblem noga beaktas. Företagarföreningarna är i stort
behov av en kraftig personell och organisatorisk upprustning. De medel
som ställs till dessa föreningars förfogande för direkt långivning bör kraftigt
ökas. Samhället bör bedriva en konstruktiv och handlingskraftig politik
syftande till en mera harmonisk samhällsutveckling. Kommunindelningsreformen
gör snabba och genomgripande åtgärder angelägna.
I fråga om lånegarantien från lantbruksnämndernas sida synes denna
fråga vara av så begränsad räckvidd, att en översyn bör kunna ske inom
lantbruksstyrelsen. Frågan om upprustning av landsbygdens bostäder för
att minska bostadsbristen i tätorter bör prövas i samband med frågan om
upprustning av det äldre bostadsbeståndet över huvud taget. Viktigast är
emellertid att kommunerna i större utsträckning tar initiativ och biträder
ägare till äldre fastigheter med förslag till upprustningsåtgärder.
Länsstyrelsen i Gotlands län uttalar först den meningen, att det vore
önskvärt att genom lokaliseringspolitiska åtgärder av mera ingripande slag
än som hittills praktiserats motverka den pågående koncentrationen och
folkanhopningen till vissa begränsade områden. Särskilt för Gotland gör
sig skäl av försvarspolitisk natur därvid starkt gällande.
I fråga om lånegarantien anför länsstyrelsen att en återgång till mera
generösa lånevillkor givetvis skulle öka statens förlustrisker och betvivlar
att man därmed skulle göra vare sig jordbruksnäringen eller den enskilde
någon tjänst åtminstone för Gotlands vidkommande. I fråga om stödjordbrukens
bostäder är erfarenheten den, att den tekniska standarden är så
låg hos dessa bostäder, att kostnaden för förvärv och upprustning obetydligt
understiger kostnaden för nyproduktion. Även om det för gemene man
skulle te sig tilltalande att kunna utkvittera ett väl tilltaget bidrag utan
direkt insyn från långivaren, torde en sådan förenklad procedur icke enbart
vara till gagn för ombyggnads- och förbättringsverksamheten. Kravet
på ritningar och arbetsbeskrivningar — ofta i mycket enkelt utförande —
medför att sökanden tvingas att göra klart för sig arten och omfattningen
av arbetena. Ett byggande utan egentlig plan medför oftast sämre resultat
och högre kostnader. Någon särskild restriktivitet utöver normal prövning
4 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 52 år 1962
av låntagarens ekonomiska förutsättningar och tomtplatsens allmänna lämplighet
förekommer icke.
Någon särskild utredning är ej påkallad. Eventuell jämkning på enstaka
punkter synes kunna behandlas av redan verksamma utredningar utan
särskild påstötning.
Länsstyrelsen i Blekinge län anför att för länets del efter kommunalreformen
svårigheterna att lösa de på kommunerna ankommande uppgifterna
eller att erbjuda den service, som medborgarna har rätt att ställa anspråk
på, icke blir allvarligare än att de kan bemästras. En aktiv näringspolitik
har förts, och skogs- och skärgårdsbygden har gjorts attraktiv för tätortsbefolkningen.
Den negativa befolkningsutvecklingen synes f. ö. nu ha vänt
inom länet.
I fråga om den statliga lånegarantien anför länsstyrelsen, att gällande
lånegarantiregler är tämligen liberala. Huruvida ytterligare lättnader erfordras
torde få prövas i samband med de förslag som 1960 års jordbruksutredning
och andra pågående utredningar kan komma att framlägga. I
fråga om egnahemsbyggandet anser länsstyrelsen att länsbostadsnämnden
i länet näppeligen kan lastas för restriktivitet. Inom länet har en omfattande
verksamhet för restaurering och modernisering av äldre bostäder bedrivits.
Länsstyrelsen hänvisar slutligen till att omfattningen och formerna för den
statliga bostadsförbättringsverksamheten torde komma att utredas.
Länsstyrelsen i Jämtlands län anser som självfallet, att samhället icke
rimligen kan föra sin jordbrukspolitik med den utgångspunkten att småbrukarna
skall sitta kvar på sina fastigheter och stå till förfogande som
reservarbetskraft oavsett möjligheten för dem att få sin utkomst inom
orten. Det måste också vara värdefullt i en krissituation att ej alltför mycken
arbetskraft är bunden vid arbetskrävande småbruk. Inom skogsnäringen
sysselsättes i allt mindre grad småbrukarna med huggning och skogskörslor.
I utpräglade landsbygsområden får man räkna med en av rationaliseringen
inom jordbruket och skogsbruket orsakad fortsatt folkminskning.
Enda möjligheten att i någon mån häva denna avfolkning torde vara en
ökad industrialisering, men det synes uteslutet att varje avfolkningskommun
skulle kunna få en sådan nylokalisering av industrier att avfolkningen
bromsas. Det överskott på arbetskraft, som finnes inom landet,
skulle möjligen kunna utnyttjas genom att växande industriföretag förläde
filialfabriker till servicemässigt väl rustade tätorter i områden med sådant
överskott. En fortsatt expansion av turistnäringarna kan också bidra till
att avhjälpa avfolkningsproblemet. En effektiv skatteutjämning är en nödvändig
förutsättning.
Vid länsstyrelsen pågår sedan år 1960 en av Kungl. Maj :t anbefalld utredning
rörande länets näringsliv och befolkningsutveckling samt därmed sammanhängande
frågor. Denna utredning beräknas bli färdigställd vid årsskiftet
1962/63.
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 52 år 1962
5
Länsstyrelsen bestrider att tillämpningen av garantilånebestämmelserna
skulle vara alltför sträng inom länet. Egnahemslån synes snarast ha lämnats
alltför generöst, eftersom ett flertal statligt belånade fastigheter försålts
exekutivt. Några andra låneformer än de s. k. förbättringslånen torde
för länets del ej behövas. Möjligen skulle en särskild form av statlig lånegaranti
vara motiverad för dem som icke nu kan uppbringa lån för övertagande
av i och för sig goda bostäder på avvecklade jordbruksfastigheter.
Dessa detaljfrågor anser länsstyrelsen emellertid icke vara av sådan karaktär
att särskild utredning behövs. Däremot tillstyrker länsstyrelsen en mera
allmän utredning.
Länsstyrelsen i Norrbottens län vitsordar, att de i motionerna berörda
problemen är aktuella icke minst för Norrbottens län, men hänvisar till de
utredningar, som redan pågår inom 1960 års jordbruksutredning, bostadsutredningen
och kommittén för näringslivets lokalisering.
LO hänvisar likaledes till att de berörda frågorna är föremål för omfattande
utredningar inom lokaliseringsutredningen, 1960 års jordbruksutredning
och en rad andra kommittéer. Något ytterligare utredningsinitiativ förefaller
icke erforderligt.
RLF hänvisar i sitt yttrande till det handlingsprogram, som antogs vid
organisationens förbundsstämma år 1961. RLF finner det därför utomordentligt
angeläget att de berörda problemställningarna blir uppmärksammade,
vilket till dels torde komma att ske genom 1960 års jordbruksutredning.
Givetvis bör en samordning ske av det utredningsmaterial som i olika sammanhang
kommer fram. Förbundet anser sig icke kunna bedöma om en
särskild utredning är erforderlig. F. ö. hänvisar RLF till den inom Jämtlands
län pågående utredningen och understryker betydelsen av en effektiv
kommunal skatteutjämning.
Lantbruksstyrelsen har efter samråd med jordbruksutredningen utarbetat
och i augusti 1962 till chefen för jordbruksdepartementet överlämnat
en promemoria med förslag till vissa författningsändringar rörande lånegarantigivningen
till jordbrukare m. m. En i promemorian gjord sammanfattning
av förslagens innebörd har följande lydelse.
A. Jordbruksegnahemskungörelsen
Enligt förslagen skulle
1) ändamålet med jordbruksegnahemsverksamheten vidgas,
2) beskaffenheten hos de brukningsenheter, som skall kunna förvärvas
med stöd av statlig garanti, anges på sådant sält, att full överensstämmelse
ernås med rationaliseringskungörelsens bestämmelser,
3) möjlighet öppnas att bevilja lånegaranti för driftslån i samband med
ändamålsenliga arealutvidgningar av alla slag, (nu endast möjligt i
samband med yttre rationalisering genom förvärv av tillskottsjord),
4) driftslån i ökad utsträckning kunna beviljas i samband med övergång
från ett mindre till ett större jordbruk,
6
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 52 år 1962
5) möjlighet öppnas att bevilja enskild medlem i sammanslutning för gemensam
animalieproduktion driftslån till insats i sammanslutningen,
6) ändamålet med de nuvarande driftslånen för övergång till eller startande
av specialproduktion vidgas till att avse genomförande av mera genomgripande
driftsomläggning,
7) maximibeloppet för driftslån höjas från 20 000 kronor till normalt
40 000 kronor och i undantagsfall till 50 000 kronor,
8) ökning av amorteringstidens längd ur vissa synpunkter vara önskvärd.
Med hänsyn till frågans art föreslår lantbruksstyrelsen dock inte annan
ändring av de nuvarande reglerna än att — i anslutning till förslaget
under p. 7 ovan — längsta tillåtna amorteringstiden för driftslån
ökas till 20 år,
9) bestämmelsen rörande anstånd med erläggande av ränta under högst
två år på jordbruksegnahemslån och driftslån slopas,
10) äldre jordbruksegnahemslån kunna få övertagas om den belånade fastigheten
inköpes för rationaliseringsändamål.
B. Rationaliseringskungörelsen
Enligt förslaget skulle möjligheterna vidgas att bevilja lånegaranti för
yttre rationalisering även viss tid efter förvärv av tillskottsmark.
C. Jordbruksegnahemskungörelsen och rationaliseringskungörelsen
Bestämmelserna rörande säkerhet för garantilån bör tillämpas på sådant
sätt, att låntagaren så vitt möjligt kan utnyttja möjligheterna till bottenkredit.
Frågan behandlas av lantbruksstyrelsen i utarbetade men ännu
icke utsända anvisningar till lantbruksnämnderna. Några ytterligare åtgärder
erfordras icke för närvarande.
D. Stödlånebestämmelserna
Några ändringar i bestämmelserna rörande stödlånen föreslås ej med hänsyn
till att gällande låneregler m. m. synes ge låneförvaltaren tillräckliga
möjligheter att medge amorteringslättnader.
Utskottet
I motionerna I: 196 och II: 243 hemställes om ett uttalande av riksdagen,
varigenom bl. a. uppmärksamheten fästes på de avfolkningsproblem som gör
sig gällande i vissa landsdelar. Det föreslås vidare att 1958 års skatteutjämningskommitté
får uppdrag att undersöka följderna av det i vissa kommuner
vikande befolkningsunderlaget och framlägga förslag till motverkande
av denna företeelse. I motion I: 500 hemställes om utredning beträffande
vissa i motionen berörda problem som sammanhänger med avfolkningen
i vissa kommuner.
Den industriella utvecklingen kännetecknas av bl. a. omfattande och ofta
snabbt skeende strukturförändringar. Detta medför att sysselsättningen
minskar inom vissa näringar och ökar inom andra. I områden med tillbakagående
näringsgrenar uppstår överskott på arbetskraft och i områden
med expansivt näringsliv uppkommer brist på arbetskraft. Den tekniska
utvecklingen och rationaliseringsverksamheten medför också i många fall
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 52 År 1962 7
att arbetskraftsbehovet minskar — utvecklingen inom skogsbruket är ett
talande exempel härpå. Man torde få räkna med att den här antydda utvecklingen
inom näringslivet kommer att fortgå. Den hårdnande konkurrensen
och de särskilda förutsättningar som kan komma att uppstå i samband
med en eventuell integration på europamarknaden kan för vissa områden
av näringslivet öka behovet av rationell drift i stora enheter.
De mycket svårlösta sysselsättningsproblem som sedan länge föreligger,
särskilt i glesbygder, där näringslivet är för litet eller icke alls differentierat,
torde sålunda få än större räckvidd under den närmaste framtiden.
Utskottet har vid skilda tillfällen, exempelvis i sina utlåtanden nr 15 år
1958, nr 3 och 4 år 1959 samt nr 8, 10, 23 och 24 år 1960, behandlat olika
spörsmål av betydelse för näringslivet i glesbygderna och har därvid understrukit
vikten av att dessa problem ägnas den största uppmärksamhet. Utskottet
vill nu ytterligare betona nödvändigheten härav och vill samtidigt
konstatera att en livlig och omfattande verksamhet pågår för att komma
till rätta med de olika frågorna på området.
Principen om den fulla sysselsättningen är av grundläggande betydelse
för arbetsmarknadspolitiken. Förverkligandet av den fulla sysselsättningen
förutsätter i rådande läge bl. a. att spörsmålet om arbetskraftens rörlighet
och lösandet av de därmed sammanhängande problemen ägnas ett intensivt
intresse samtidigt som de lokaliseringspolitiska spörsmålen i övrigt
måste beaktas. Dessa frågor är också f. n. föremål för en synnerligen livlig,
allmän debatt och behandlas också genom olika, pågående utredningar,
exempelvis arbetsmarknadsutredningen, utredningen beträffande näringslivets
lokalisering och bostadsbyggnadsutredningen. Väsentliga uppgifter i
bl. a. det praktiska arbetet ligger på arbetsmarknadsstyrelsen, som främst
fungerar som rådgivande organ i lokaliseringsfrågor och i denna verksamhet
samarbetar med de fackämbetsverk som svarar för särskilda frågor
såsom kommunikationerna, byggnadsverksamheten, undervisningen, sjukvården
och socialvården ävensom med de lokala statliga och kommunala
organen samt näringslivet och företagarföreningarna. En inom arbetsmarknadsstyrelsen
i februari 1962 upprättad promemoria, vari lämnas en redogörelse
för utvecklingen på området och för riktlinjer m. m. i styrelsens
lokaliseringsverksamhet, är som bilaga fogad till detta utlåtande.
Utskottet vill också fästa uppmärksamhet på den avsevärda aktivitet
som, särskilt under senare år, förekommit på många håll på länsstyrelseplanet,
i nära samarbete med kommuner och näringsliv. Länsstyrelsernas
uppgifter i förevarande sammanhang och frågan om lämplig organisation
för uppgifternas handhavande ingår i det utredningsuppdrag som lämnats
till den år 1961 tillkallade länsförvaltningsutredningen.
Utskottet har i övrigt, med hänsyn till att utredningar pågår beträffande
i dessa sammanhang grundläggande frågor, icke ansett sig böra här gå närmare
in på de olika spörsmålen utan vill endast framföra vissa allmänna
synpunkter.
8 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 52 år 1962
Det synes som om man i strävandena att lösa förevarande problem f. n.
går fram efter två huvudlinjer, den ena innebärande ett överförande av
arbetskraft från över- till underskottsområden och, efter omskolning i mån
av behov, från en verksamhet till en annan samt den andra att genom lokaliseringspolitiska
åtgärder stimulera företag att etablera sig på orter,
som har svårigheter att bereda sin befolkning sysselsättning. Såvitt utskottet
kunnat bedöma skulle det för detta arbete vara synnerligen värdefullt
om ett program kunde uppgöras för lokaliseringspolitiken. Ett sådant program
torde f. ö. på längre sikt vara nödvändigt om vi skall nå full effekt
i strävandena att åstadkomma en struktur i olika hänseenden, bl. a. geografiskt,
för vårt näringsliv som motsvarar utvecklingens krav i fråga om konkurrenskraft
samtidigt som de olägenheter och risker vilka inte minst från
beredskapssynpunkt kan följa av att en bygd blir avfolkad så långt möjligt
undvikas. Utskottet inser att upprättandet av ett dylikt program måste bygga
på ett allsidigt utredningsmaterial. Med hänsyn bl. a. härtill bör de resultat
som kommer att framläggas av de nu sittande stora utredningarna avvaktas.
Utskottet vill i det följande i anknytning till i motionerna upptagna spörsmål
något beröra de uppdrag som lämnats vissa av de nu verksamma utredningarna
på området.
Det siffermässiga utredningsmaterial som på senare tid framkommit beträffande
befolkningsstrukturens utveckling i vårt land bestyrker, att avfolkningen
för skilda delar av vårt land fått mycket allvarliga proportioner.
I direktiven för utredningen om näringslivets lokalisering anföres också
att det dominerande problemet självfallet är utflyttningen från landsbygden.
Nedläggningen av industriföretag kan ofta skapa svåra lokala problem
som kräver lokaliseringspolitiska insatser. Lokaliseringsfrågorna har även
betydelse från försvarssynpunkt. Det framhålles också att näringslivets lokalisering
är av avgörande betydelse för bostadsbyggandet och bebyggelseplaneringen.
Samarbete skall ske med bostadsbyggnadsutredningen. Härav
framgår, att utredningen behandlar frågor av grundläggande betydelse för
de i motionerna upptagna spörsmålen. Detsamma kan sägas om arbetsmarknadsutredningen
som har att bl. a. pröva frågor om sysselsättningsskapande
åtgärder och om lokala sysselsättningsproblem och vidare skall uppmärksamma
frågor som aktualiseras av strukturförändringarna i näringslivet.
Utskottet har erfarit alt jämväl lokaliseringsfrågorna kommer i beaktande
vid fullgörandet av det uppdrag som lagts på bostadsbyggnadsutredningen.
De i motionerna upptagna bostadsfrågorna kommer sålunda att bli
belysta från de synpunkter motionärerna företräder.
I motionerna I: 196 och 11:243 har bl. a. yrkats att 1958 års skatteutjämningskommitté
skulle få i uppdrag att undersöka följderna av det vikande
befolkningsunderlaget i vissa kommuner och föreslå åtgärder så att
skattebördan icke ytterligare påskyndar avfolkningen. Utskottet vill erinra
om att Kungl. Maj :t genom förslag till årets riksdag, vilket icke förelåg
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 52 år 1962 9
när motionerna väcktes, förordat höjning av det ursprungligen föreslagna
anslaget till Bidrag till skattetyngda kommuner m. m. från 16,5 till 40 miljoner
kr. för budgetåret 1962/63, varjämte anslaget i fortsättningen förutsättes
bliva 60 miljoner kr. per år. Utskottet har vidare erfarit att spörsmålet
anses ligga helt i linje med nyssnämnda kommittés uppdrag, varför
det prövas av denna. I prop. nr 111 till årets riksdag, har meddelats att
frågan beräknas komma att föreläggas 1964 års riksdag.
I motionerna har, enligt utskottets mening med rätta, understrukits betydelsen
på många orter av företagarföreningarnas arbete. Utskottet vill i
denna fråga framhålla att en utredning inom kort kommer att tillsättas
i syfte att bl. a. skapa ökade möjligheter för företagarföreningarna till en
effektiv insats, vilket bör medföra ökade möjligheter för nyetablering av
företag på orter med sysselsättningssvårigheter.
I motion I: 500 har upptagits vissa frågor som särskilt berör jordbrukets
problem i förevarande sammanhang. 1960 års jodbruksutredning, som skall
framlägga förslag rörande riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken
m. m., skall enligt sina direktiv beakta de befolkningspolitiska och sociala
aspekterna och härvid samråda med lokaliseringsutredningen. Vid övervägandena
om olika landsdelars behov och förutsättningar skall hänsyn
tagas till beredskapsfrågan.
Med anledning av vad motionärerna anfört angående vissa svårigheter
för jordbrukare att erhålla garantilån m. m. vill utskottet hänvisa till att
lantbruksstyrelsen som ovan nämnts (sid. 5) i augusti 1962 till chefen för
jordbruksdepartementet ingivit en efter samråd med jordbruksutredningen
upprättad promemoria med förslag till vissa författningsändringar rörande
lånegarantigivningen till jordbrukare m. m. Enligt förslagen skulle bl. a.
ändamålet med jordbruksegnahemsverksamheten vidgas samt vissa förbättringar
ske i fråga om möjligheterna att erhålla lån och beträffande lånevillkoren.
Utskottet får sammanfattningsvis anföra att utskottet genom bl. a. kontakt
med företrädare för arbetsmarknadsstyrelsen, därvid redogörelse lämnats
för verkets arbete på förevarande område, kommit till den uppfattningen
att de av motionärerna upptagna spörsmålen nu ägnas mycket stor
uppmärksamhet. Detta torde även framgå av ovan lämnade uppgifter om
vissa av de större utredningarna av olika frågor på detta område. Utskottet
anser i likhet med motionärerna att de problem som äger samband med
tendenserna till avfolkning av vissa områden i vårt land har en vidsträckt
och allvarlig innebörd. Enligt utskottets mening kan man emellertid mot
bakgrunden av det praktiska arbete som nu bedrives och den omfattande
utredningsverksamheten knappast räkna med att motionernas syfte skulle
vara betjänt av att ytterligare utredningar tillsättes. Utskottet finner emellertid
angeläget, att de resultat som framkommer genom utredningsarbetet
och genom erfarenheterna i den praktiska verksamheten så snart ske kan
leder till åtgärder.
10
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 52 år 1962
Utskottet hemställer,
att riksdagen i anledning av de likalydande motionerna
I: 196 och II: 243 samt motion I: 500 i skrivelse till Kungl.
Maj:t giver till känna vad utskottet ovan anfört.
Stockholm den 14 november 1962
På allmänna beredningsutskottets vägnar:
NANCY ERIKSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar Carl Albert Anderson*, Nestrup, Sörlin,
Söderberg, Axel Emanuel Andersson, Hedström, Olofsson, Hellebladh,
Ringaby, Widén, Tage Johansson och Schött;
från andra kammaren: fru Eriksson i Stockholm, herrar Jacobsson i
Sala, Svensson i Kungälv, fru Thunvall, herrar Carlsson i Huskvarna, Nilsson
i Bästekille, Lundmark, Björkänge, Haglund, Källstad, Magnusson i
Nennesholm och Edlund*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 52 år 1962
11
Bilaga
Lokaliseringspolitik och lokaliseringsplanering
(PM upprättad inom arbetsmarknadsstyrelsen)
Strukturförändringar inom det svenska näringslivet och dess inverkan på
näringslivets lokalisering
Inom näringslivet pågår betydande strukturförändringar. Sysselsättningen
inom jordbruket har sedan decennier tillbaka minskat kraftigt och
minskningen uppgår till ca 3 % per år. Avverkningarna i skogen ökar visserligen
men betydande rationaliseringar håller arbetskraftsbehovet tillbaka.
Man raknar med att snart vara nere i en arbetskraftsåtgång av 0,4 dagsverten
per avverkad skogskubikmeter. Mellan 1952 och 1959 minskade antalet
inkomsttagare inom jordbruk, skogsbruk och fiske med 118 000 personer.
Stad,S”ä^Sarna hade däremot en ökning med 283 000 inkomsttagare,
varav 130 000 inom allmän förvaltning och fria yrken, 112 000 inom handeln,
49 000 inom egentlig industri och 34 000 inom byggnadsverksamheten.
Husligt arbete hade en minskning med 30 000 inkomsttagare. Sysselsättningen
inom industrien fortsätter att öka men ökningstakten var under
1950-talet mindre än under 1940-talet. Många industrigrenar har dock sysselsättningsminskning.
Inom textil- och beklädnadsindustrien minskade antalet
anställda mellan 1950 och 1959 med 25 000 personer, inom träindustrien
med 6 000, inom jord- och stenindustrien med 4 000 och inom sko- och
läderindustrien med 2 000 personer. Malmbrytning och metallindustri ökade
sysselsättningen med 50 000, pappers- och massaindustrien med 6 000
samt den kemisk-tekniska industrien med 5 000 personer. Massaindustrien
har byggts ut kraftigt i hela landet och kapacitetsutnyttjandet har ökat
bl. a. till följd av övergång till kontinuerlig drift. Betydande rationaliseringar
har genomförts, vilket minskat arbetskraftsbehovet. I södra Sverige,
där det finns stora outnyttjade virkestillgångar, har byggts eller är under
byggnad fem nya massaindustrier med en sammanlagd kapacitet av 1/3
miljon ton massa. Råvarutrymmet för en fördubbling av denna kapacitet
finns liksom planer för massaindustriens utbyggnad till denna kapacitet.
Råvarutillgångarna räcker också till för en betydande ökning av produktionen
vid befintliga massaindustrier i norra Sverige. Under 4-årsperioden 1961
till 1964 kommer, om nu kända planer förverkligas, kapaciteten att öka i
hela landet med 1,5 miljoner ton. Järnbruken har under 1950-talet ökat
sin kapacitet liksom sysselsättning väsentligt. I Oxelösund har ett nytt
valsverk uppförts och fullt utbyggt kommer detta att sysselsätta 2 500 personer.
På kemisk-tekniska området har nyligen beslutats lokalisering av
en petrokemisk industri till Stenungsund, som beräknas ge arbete åt omkring
500 personer. Sysselsättningen ökar kraftigt inom servicenäringarna,
bl. a. handel, sjukvård och skolväsendet behöver ständigt mera arbetskraft.
I fråga om samfärdseln är sysselsättningsexpansionen ringa bl. a. till följd
av rationaliseringar inom järnvägs- och telekommunikationerna.
Strukturförändringarnas återverkningar på arbetsmarknaden är olika i
olika delar av landet. I de landsdelar, där de från sysselsättningssynpunkt
tillbakagåendc näringsgrenarna och industribranscherna har stor omfattning
föreligger överskott på arbetskraft, medan man har underskott på and
-
12 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 52 år 1962
ra håll. Relativt sett är sysselsättningsökningen inom stadsnäringarna inte
större i storstadsregionerna än genomsnittligt i riket. Av den totala ökningen
mellan 1952 och 1959 av antalet inkomsttagare svarade dock Stockholms
stad och de tre storstadslänen för mer än hälften. Kraftig ökning har
även de utpräglade malmbrytnings- och metallindustrilänen, främst Norrbottens,
Västmanlands och Kopparbergs län. Textil- och beklädnadsindustriens
tillbakagång har satt spår efter sig i de län, där denna industrigren
har stor omfattning främst i Älvsborgs och Östergötlands län. Sysselsättningsminskningen
och den ringa nyetableringen i denna bransch har
också försvårat strävandena att förbättra den kvinnliga sysselsättningen i
orter, där tung industri dominerar.
Arbetsmarknaden påverkas också av den naturliga ökningen i de arbetsföra
åldrarna. Den höga nativiteten i Norrbottens län gör, att det där föreligger
arbetskraftsöverskott, trots att man har en både relativt och absolut
sett mycket kraltig sysselsättningsökning. För landet i dess helhet har nativiteten
minskat och med hänsyn härtill och till ålderssammansättningen i
övrigt har man att för 1960- och 1970-talen räkna med mindre ökning av
de arbetsföra åldrarna än tidigare.
Stor arbetskraftsutflyttning äger rum från Norrlandslänen och från länen
i sydöstra Sverige. Under perioden 1951—60 uppgick nettoutflyttningen
från de fem norrlandslänen till ca 32 000 personer och från sex län i sydöstra
Sverige till ca 42 000 personer. Den största nettoutflyttningen hade
Kristianstads län i Skåne med ca 12 000 personer och därefter följde Jämtlands
län med 11 000 personer. Endast storstadslänen samt Uppsala, Södermanlands,
Örebro, Värmlands, Kopparbergs och Västmanlands län hade
under 1950-talet nettoinflyttning. Av nettoinflyttningen kommer 78 % på
storstadslänen. I en del län har arbetskraftsutflyttningen lett till folkminskning.
Under första hälften av 1950-talet gällde detta endast Gotlands och
Blekinge län men under senare hälften har även Kronobergs, Kalmar,
Kristianstads, Västernorrlands och Jämtlands län haft folkminskning och
under enstaka år även Östergötlands, Skaraborgs, Gävleborgs och Västerbottens
län. Befolkningsutvecklingen påverkas också av den minskade nativiteten,
varför det inte behöver vara fråga om en lika påtaglig försämring
av sysselsättningen.
En av arbetsmarknadsverkets uppgifter är att söka bemästra de problem,
som uppstår på arbetsmarknaden i samband med strukturförändringarna
i näringslivet. Det viktigaste medlet är därvid att stimulera arbetskraftens
rörlighet såväl geografiskt som yrkesmässigt. Men en annan
möjlighet är att söka förlägga de nya företagen till platser där arbetskraften
finns eller flytta företag från områden med arbetskraftsbrist till områden
med överskott på arbetskraft. Samhällets åtgärder i dessa avseenden
svarar också arbetsmarknadsverket för. Principiellt synes inga delade meningar
råda om det förnuftiga i att flytta företagen till arbetskraften i stället
för tvärtom.
I stor utsträckning kommer sysselsättningsökningen på befintliga företag
men en undersökning som arbetsmarknadsstyrelsen gjort visar, att det
är fråga om en betydande ökning, vid de nytillkomna företagen. Undersökningen
omfattar under perioden 1946—59 nyetablerade företag, som 1959
hade minst 25 anställda med undantag för företag i de tre storstäderna och
deras förortsområden. Den visar, att ca 600 sådana företag etablerats och
att de tillsammans sysselsatte ca 50 000 personer, över hälften av de an
-
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 52 år 1962
13
ställda kommer på metallindustrien. Ca hälften av företagen har flyttat från
en kommun till en annan eller är filialer till företag på annan plats. Ett
100-tal av dessa med ca 13 000 anställda utgör flyttningar från eller filialbildningar
till företag i de Ire storstäderna. Som skäl till valet av lokaliseringsplats
har ca 2/3 av företagarna uppgivit tillgången på arbetskraft. Som
andra lokaliseringsfaktor har angivits tillgång på ledig industrilokal och
i tredje hand kommunikationerna. Även serviceutrustningens betydelse som
lokaliseringsfaktor har påtalats. För många av de nyetablerade företagen har
möjligheterna att välja lokaliseringsplats varit begränsade, bl. a. med hänsyn
till läge i förhållande till råvarutillgångar och avsättningsmarknader,
men för en stor del torde ha funnits valmöjligheter. I stor utsträckning har
valts en även från allmänna lokaliseringssynpunkter lämplig lokaliseringsplats
men det finns också fall, där det allmännas synpunkter skulle bättre
ha blivit tillgodosedda vid ett annat ortsval, utan att detta behövt innebära
någon företagsekonomisk försämring.
Lokaliseringspolitiken
Den politik, som från samhällets sida bedrives i syfte att påverka enskilda
företags förläggning till områden med svagt näringsliv, har i Sverige
främst formen av rådgivnings- och upplysningsverksamhet. Man försöker
emellertid också vidtaga positiva åtgärder för att öka dessa områdens attraktivitet
från lokaliseringssynpunkt t. ex. genom förbättring av kommunikationsleder
eller av den allmänna serviceutrustningen. Ett annat viktigt lokaliseringsmedel
är det statliga stödet åt hantverk och småindustri.
Rådgivningsverksamheten handhaves av arbetsmarknadsverket och sker
i intimt samarbete med Industriens produktionsråd, som är ett för Svenska
arbetsgivareföreningen och Sveriges Industriförbund gemensamt organ, som
bl. a. handhar lokaliseringsfrågor. Byggnadstillståndslagen utnyttjades fram
till 1959 för att åstadkomma en från samhällets synpunkt ändamålsenlig
lokalisering av företag men nämnda år slopades den centrala byggnadstillståndsgivningen.
I den rådgivningsverksamhet, som bedrives av arbetsmarknadsverket
lämnas förslag på orter, som fyller de krav företagarna ställt på lokaliseringsplatsen
och som även ur allmänna synpunkter är lämpade och i behov
av en förstärkning av näringslivet. 1 stor utsträckning har förts frani
orter och områden med ensidigt sammansatt näringsliv eller vars näringsliv
domineras av från sysselsättningssynpunkt tillhakagående näringsgrenar.
Områden som drabbats av företagsnedläggelser har ägnats särskild
uppmärksamhet och detta gäller naturligtvis speciellt om ett ortens näringsliv
dominerande företag nedlagts. Erfarenheterna har visat, att det i de
flesta fall genom aktiva lokliseringsinsatser gått att läka de sår, som uppstått
i samband med sådana nedläggelser. Ofta har den ersättningsindustri, som
orten fått, inneburit en uppryckning av ortens näringsliv. Tillgången på lediga
industrilokaler har därvid visat sig vara eu mycket betydelsefull lokaliseringsfaktor.
Vissa statliga industriföretag t. ex. LKAB, Luleå Järnverk, Statens skogsindustrier
har lokaliserats och utvidgats bl. a. med hänsyn till önskemålen
att förbättra försörjningsmöjligheterna i Norrland. Sysselsättningsökningen
vid nämnda tre företags anläggningar i Norrbottens län har mellan 1946
och 1959 ökat med 6 000 personer.
Även frågan om ämbetsverkens lokalisering är aktuell. År 1957 tillsattes
14 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 52 år 1962
Iokaliseringsutredningen rörande statlig verksamhet med uppdrag att undersöka
möjligheterna att lokalisera statliga ämbetsverk och annan statlig
verksamhet till orter utanför Stockholmsområdet. Utredningen har till en
början undersökt sådana statliga företag, vars verksamhet är relativt specialbetonad
och endast i mindre grad behöver samarbeta med andra statliga
myndigheter och organ. Förslag har framlagts angående lokaliseringen
av bl. a. statens centrala frökontrollanstalt, statens växtskyddsanstalt, AB
Tipstjänst, Svenska Penninglotteriet AB, Försvarets 1''abriksstyrelse, Arméns
intendenturförråd, Stockholms tygstations signalverkstad samt ett par
militära staber. Sammanlagt sysselsätter dessa ca 1 000 personer, vartill
kommer ca 450 deltidsanställda. I en del fall har statsmakterna fattat beslut
angående utflyttning från Stockholm, medan i andra fall ytterligare
utredningar pågår. Nyligen har utredningen föreslagit, att det planerade
socialförsäkringsverket med 850 anställda förlägges till ort utanför stockholmsområdet.
Utredningen har också framfört synpunkter på högskolornas
lokalisering och föreslagit en decentralisering från Stockholmsområdet. Nu
undersökes en större grupp av ämbetsverk, bl. a. militära, som har ett
starkt behov av kontakter sinsemellan och därför måste lokaliseras till
samma ort eller i varje fall till orter, soin inte ligger längre ifrån varandra
än att dagliga personliga kontakter kan upprätthållas.
Inom lokaliseringspolitiken har alltmer den uppfattningen gjort sig gällande
att det är nödvändigt att satsa på vissa orter, som har förutsättningar
att lämna den service, som företagarna fäster avseende vid då de väljer lokaliseringsplats
och som människorna fäster avseende vid, då de väljer
bosättningort. Företagen är då de väljer lokaliseringsplats mycket servicemedvetna,
hl. a. fäster de avseende vid kommunikationer, yrkesutbildningsmöjligheter,
allmänbildande skolor och sjukvård. Genom att förbättra denna
serviceutrustning i orter och områden som är i behov av en förstärkning
av näringslivet ökar deras attraktivitet. Arbetsmarknadsstyrelsen har i uppdrag
att uppmärksamt följa verksamheten inom olika områden av samhällslivet
ur lokaliseringssynpunkt.
Statsmakterna har särskilt framhållit att kommunikationspolitiken kan
bedrivas med särskilt hänsynstagande till de områden i landet, där det av
samhälleliga synpunkter anses motiverat att stimulera näringslivets utveckling.
Bland frågor som i detta sammanhang har betydelse från lokaliseringssynpunkt
är järnvägarnas taxepolitik och organiserandet av samtrafik
mellan järnväg och landsväg, samt upprättande av planer för vägbyggandet.
Av intresse i sistnämnda avseende är den 1957 upprättade riksvägplanen
omfattande 13 900 km riksvägar.
Det ökade innehavet av motorfordon har lett till en minskning av persontrafiken
med de allmänna kommunikationerna. Statens järnvägar gör
stora förluster på de trafiksvaga bandelarna och ett omfattande nedläggande
av sådana handelar pågår. I en plan för undersökning av trafiksvaga
handelar har statens järnvägar upptagit 91 bandelar med en sammanlagd
längd av 3 919 km. Arbetsmarknadsstyrelsen är representerad i en delegation,
som bildats på initiativ av statens järnvägar för att lösa trafikfrågor,
vilka uppstår i samband med järnvägsnedläggelser. Det minskade trafikunderlaget
har också medfört indragningar av bussturer och busslinjer.
Busslinjelängden utgjorde 1957 110 300 km varefter följt en minskning till
104 800 km eller med 5 % fram till 1960. I vissa län har minskningen varit
mycket större t. ex. 24 % i Kopparbergs län och 22 % i Kalmar län. Där
-
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 52 år 1962
15
emot har den reguljära inrikestrafiken med flyg väsentligt utbyggts under
senare år. Ett 20-tal orter i landet är nu inlemmade i det inrikes flygnätet.
Ett intimt samarbete äger rum mellan arbetsmarknadsstyrelsen och skolmyndigheterna
i frågor, som gäller skolornas utbyggnad och lokalisering.
Ett stort antal orter har under senare år fått yrkesskolor, allmänna gymnasier,
handelsgymnasier och tekniska gymnasier. Frågan om lokaliseringen
av den 9-åriga folkskolans högstadium är en annan aktuell fråga.
Inom sjukvården ligger också en del organisationsfrågor med lokaliseringspolitisk
anknytning i stöpsleven. Fler provinsialläkartjänster skall inrättas
men avsikten är inte att inrätta fler distrikt utan att öka antalet läkare
i distrikten och inrätta två- eller flerläkarstationer. Nyligen har statsmakterna
tagit ställning till regionsjukvården. Det har beslutats att inrätta
regionsjukhus på 7 platser i landet för regioner med ca 1 miljon invånare.
Vid regionsjukhusen skall inrättas sådana sjukvårdsspecialiteter för
vilka länslasaretten inte har tillräckligt befolkningsunderlag.
Statligt stöd åt hantverk och småindustri är elt annat medel att stärka
näringslivet i områden, som är i behov därav. Denna verksamhet handhaves
av kommerskollegium och företagarföreningarna, som nu finns i samtliga
län. Staten lånar amorteringsfritt pengar till företagarföreningarna som i
sin tur lånar ut dessa till hantverk och småindustri. Sammanlagt har staten
fram till 1 juli 1961 lånat ut ca 77 miljoner kr. till företagarföreningarna,
som också erhåller visst bidrag till förvaltningkostnader och till täckande
av förluster på utlåningsverksamheten. Företagarföreningarnas utlåningsmöjligheter
till varje företag är begränsade till 50 000 kronor och i vissa
fall 75 000 kronor. När det gäller större lånebehov har staten möjligheter
att teckna lånegarantier åt hantverk och småindustri för lån i öppna marknaden.
Denna verksamhet skötes av kommerskollegium men ärendena utreds
av företagarföreningarna. Sedan 1955 och fram till 1 juli 1961 har statlig
lånegaranti tecknats för ca 112 miljoner kr. Garantiramen för budgetåret
1961—62 utgör 45 miljoner kr. Arbetsmarknadsverket yttrar sig regelbundet
över ärenden av detta slag och beaktar därvid lokaliseringssynpunkterna.
Tidigare har funnits en mängd andra utlåningsfonder men dessa har
nu sammanslagits till en gemensam utlåningsfond.
Företagarföreningarna i länen är organiserade som ekonomiska föreningar,
som medlemmar ingår företag, kommuner, landsting och enskilda
personer. Styrelsens ordförande är i regel landshövdingen. Den löpande verksamheten
handhas av heltidsanställd personal. Verksamheten består inte bara
av kreditverksamhet utan även en allmän utredningsverksamhet i fråga om
t. ex. rationalisering, projektering, inköp och försäljning. Sammanlagt är
ett 100-tal personer anställda vid företagarföreningarna, varav ca 40 utgöres
av kontorspersonal och resten av konsulenter i regel med teknisk utbildning.
Ilela frågan om näringslivets lokalisering är nu på nytt föremål för en
utredning. Socialministern tillsatte 1959 en utredning med uppgift att utreda
och framlägga förslag rörande den statliga lokaliseringsverksamheten.
I direktiven för utredningen framhålles hl. a., alt möjligheterna och lämpligheten
att genom olika positiva åtgärder stimulera företag att etablera
sig på orter, där detta från samhällets synpunkt anses angeläget, hör prövas.
Även frågan om att genom lagstiftning påverka näringslivets lokalisering
skall undersökas. I utredningsuppdraget ingår även att framlägga förslag
angående lokaliseringsverksamhetens organisation.
16 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 52 år 1962
Lokaliserings planering
Inom lokaliseringspolitiken har som tidigare nämnts alltmer den uppfattningen
gjort sig gällande, att det är nödvändigt att satsa på vissa orter,
som har förutsättningar att lämna den service, som företagarna fäster avseende
vid då de väljer lokaliseringsplats och i vilka det är möjligt att rekrytera
den erforderliga arbetskraften. Det är i regel höga anspråk företagaren
ställer på lokaliseringsorten. Det måste finnas goda kommunikationsleder,
tillgång på elkraft, industriområden och bostäder, sjukvårdsanläggningar
och skolor av olika slag. Allt detta kräver stora statliga kommunala
och enskilda investeringar. De flesta serviceanläggningar behöver också etl
visst minsta befolkningsunderlag. Det är otänkbart att alla landets tätorter
skall kunna upprustas till en sådan standard att de accepteras från lokaliseringssynpunkt.
För att närmare klargöra vilka orter man bör satsa på i lokaliseringssammanhang
har arbetsmarknadsstyrelsen gjort en tätortsklassificering och
en regional indelning av landet. De orter som bedömts bli mest aktuella i
lokaliseringssammanhang har indelats i A-, B- och C-centra. Klassificeringen
har gjorts med utgångspunkt från den serviceutrustning orterna har
och det befolkningsunderlag orten kan räkna med, varvid hänsyn tagits till
inte bara folkmängden i själva tätorten utan också till befolkningen, som bor
i närheten av orten och som från servicesynpunkt är spontant inriktad mot
denna eller har närmare och bättre kommunikationer dit än till någon annan
ort av samma klass. A-regionerna har ett befolkningsunderlag på minst
30 000 personer. Den folkrikaste A-regionen är Stockholmsregionen med
över 1 miljon invånare.
Även till ytvidden är regionerna olika. Avstånden mellan A-centra varierar
således väsentligt. I södra och mellersta Sverige kan avståndet mellan
två A-centra vara så kort som 2 å 3 mil, men i det inre av Norrland
är det betydligt större. Det genomsnittliga vägavståndet mellan samtliga
A-centra, vars regioner gränsar till varandra, är 74 km i hela riket, 124 km
i Norrland och 62 km i landet i övrigt. Genomsnittliga högsta avståndet i
södra och mellersta Sverige till ett A-centrum är således ca 3 mil. Några
bestämda krav på centras serviceutrustning har inte ställts. Den erfarenheten
har gjorts, att ett befolkningsunderlag på minst 30 000 personer räcker
till för flertalet av de serviceanläggningar, som företagare och deras
anställda fäster avseende vid. I dessa orter finns en fullständig uppsättning
detaljhandelsföretag, lasarett, gymnasium, yrkesskolor etc. Dessa centra
ligger nästan undantagslöst vid normalspårig järnväg, är vägknut för riksvägar
och utpräglade busscentra. A-centra har i regel spontant service-inflytande
i regionen, som också är ortens rekryteringsområde i fråga om
arbetskraft.
Det erforderliga befolkningsunderlaget för en B-region är 15 000 och för
en C-region 7 500 personer. B-centra har bl. a. apotek, sjukstuga och realskola
och C-centra hl. a. läkare och filialapotek. Till C-centra kommer merendels
enhetsskolans högstadium att förläggas. A-centra bedöms bli mest
attraktiva när det gäller lokalisering av stora företag, medan B- och Ccentra
har goda möjligheter att göra sig gällande, när det är fråga om lokalisering
av medelstora och små företag.
För A-regionerna har sammanställts en del statistiskt material som visar
befolknings- och sysselsättningsutvecklingen. Detta har redovisats i Befolkning
och näringsliv (1958) och Samhällsservice och lokaliseringsverk
-
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 52 dr 1962
17
samhet (1960). Sistnämnda bok innehåller också en redogörelse för de
samhälleliga verksamhetsgrenar, som har betydelse i lokaliseringssammanhang,
t. ex. kommunikationer, skolväsende, sjukvård samt stöd åt hantverk
och småindustri. En översyn av den regionala indelningen har gjorts under
1960. Enligt denna har landet indelats i 91 A-regioner, 152 B-regioner och
ca 300 C-regioner. A- och B-regionernas avgränsning har redovisats på en
befolkningskarta i skala 1:500 000 samt i Arbetsmarknadsstyrelsens regionindelning
1961, A- och B-regioner (1961). I ett antal meddelanden har under
1961 och 1962 redovisats statistiskt material för regionerna, t. ex. befolkningsutveckling,
arbetslöshet och inkomstförhållanden.
Arbetsmarknadsstyrelsen gör också mera ingående regionala lokaliseringsutredningar.
Dessa syftar till att klarlägga var produktions- och serviceföretag
bör lokaliseras och vilka åtgärder, som kan vidtagas för att underlätta
den önskade lokaliseringen. Utredningarna belyser produktionsoch
serviceföretagens nuvarande lokalisering samt innehåller en prognos
angående befolknings- och sysselsättningsutvecklingen. Sådana utredningar
har färdigställts för Skaraborgs län (1959), Kronobergs län (1959), Kalmar
län (1960), Hallands län (1960), Östergötlands län (1961) och Kopparbergs
län (1961). Utredning pågår i Norrbottens och Västerbottens län. En lokaliseringsutredning
kommer också alt utföras för Värmlands län. Därutöver
har styrelsen gjort ett stort antal regionala utredningar i samband med
aktuella lokaliseringslån. I samarbete med arbetsmarknadsstyrelsen utför
länsstyrelsen liknande utredning i Jämtlands län. Länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län har i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen gjort en
utredning angående näringslivet i Bohuslän och dess utvecklingsmöjligheter.
I flera andra län bl. a. i skånelänen och Örebro län pågår utredningar
med lokaliseringspolitisk anknytning i landstingens regi. Dessa har i allt
högre grad börjat intressera sig för lokaliseringsfrågor och frågor som gäller
näringslivets lokalisering.
Behovet av samhällsvetenskapligt utbildad personal knuten till länsstyrelserna
har sedan många år tillbaka påtalats från olika håll. Under senaste
åren har flertalet län erhållit sådana tjänstemän med uppgift att vara länsstyrelsen
och andra länsorgan behjälpliga med samhällsplaneringsfrågor.
Till inrikesdepartementet har knutits en expertgrupp med uppgift att utgöra
länsstyrelsernas rådgivande nämnd i sådana frågor.
Införandet av den 9-åriga folkskolan har nödvändiggjort en omfattande
planeringsverksamhet från skolmyndigheternas sida. En viktig fråga
är därvid lokaliseringen av denna skolas högstadium, alltså de tre högsta
klasserna. Detta högstadium kräver med nuvarande nativitet ett befolkningsunderlag
av minst 6 000 personer. Många kommuner har inte tillräckligt
underlag härför utan ett samarbete mellan olika kommuner blir
nödvändigt.
Bl. a. skolfrågan har aktualiserat en ny kommunindelning. Vid koinmunretormen
1952 sattes 3 000 invånare som önskvärd gräns för kommunernas
folkmängd. Folkmängden i många kommuner har sedan dess minskat och
376 av landets 1 031 kommuner har mindre än 3 000 invånare. Endast 155
kommuner har över 8 000 invånare. En särskild utredning — indelningssakkunniga,
tillsatt inom inrikesdepartementet har framlagt ed betänkande
med principer för en ny kommunindelning. Kommunerna skall liksom arbetsmarknadsstyrelsens
regioner byggas upp kring centralorter med ett
välutvecklat näringsliv och en god serviceutrustning. De sakkunniga före
-
18 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 52 år 1962
slår vidare, att riktpunkten för det lägsta befolkningstalet, som en kommun
bör hålla 1975, sättes till 8 000 invånare. I vissa fall skall dock ett lägre
befolkningstal kunna godtagas. Under 1961 kommer — under förutsättning
att riksdagen godkänner de föreslagna principerna — inrikesdepartementet
att utfärda närmare direktiv i fråga om kommunplaneringen och uppdraga
åt länsstyrelserna att upprätta stomplaner för kommunblock. Sammanslagningen
är avsedd att ske på frivillighetens väg. För att underlätta samarbetet
mellan kommunerna i ett block innan sammanslagningen kommit till
stånd föreslår de sakkunniga, att ett samarbetsorgan skall inrättas. Frivillig
kommunalsammanslagning har redan genomförts på en del håll och
utredningar därom pågår också i stor utsträckning.
Förändringar i näringslivets lokalisering har lett till att länen numera
inte på samma sätt som under gångna tider framstår som naturligt avgränsade
enheter. Mest påtagligt är detta beträffande Stockholms- och Göteborgsregionerna,
som omfattar delar av flera olika län. Utredningar om
länsindelningen pågår. Flera andra regionala indelningsfrågor är aktuella i
landet t. ex. indelningen i provinisialläkaredistrikt, sjukvårdsregioner, polis-
och landsfiskalsdistrikt, lantmäteridistrikt och postdistrikt.
Sthlm 1962. K L Beckmans Tryckerier AB
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1962:392 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj ris proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 29 november 191^6 s. 3 i texten