Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående landsbygdens avfolkning och angående vissa landsbygds problem.

1962-11-14 · 18 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 18 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

ABU 1962:52, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående landsbygdens avfolkning och angående vissa landsbygds problem.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 52 år 1962

1

Nr 52

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående landsbygdens

avfolkning och angående vissa landsbygds problem.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet hänvisade motionerna

I: 196 av herr Widén och II: 243 av herr Jönsson i Ingemarsgården hemställes,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening måtte

framföra

att avfolkningsproblemen i vissa landsdelar och kommuner är av den natur

och av den räckvidd, att de tarvar största uppmärksamhet,

att Kungl. Maj:t därför i utredningar, som har samband med avfolkningens

följder, fäster uppmärksamhet vid att vid utredningen skall beaktas

de problem, som avfolkningen medför,

att 1958 års skatteutjämningskommitté får uppdrag att särskilt undersöka

följderna av det vikande befolkningsunderlaget i vissa kommuner och

framlägga de förslag som kan anses påkallade för att skattebördan i dessa

kommuner inte ytterligare skall påskynda avfolkningen.

I motion 1: 500 av herr Torsten Andersson m.fl., vilken motion likaledes

hänvisats till utskottet, föreslås, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse

till Kungl. Maj :t hemställa om att de i motionen berörda problemställningarna

måtte bli föremål för utredning och att förslag måtte framläggas för

riksdagen i enlighet med motionens syfte.

Utskottet har upptagit motionerna till samtidig behandling.

I motionerna I: 196 och II: 243 framhålles, att omstruktureringen i vårt

näringsliv medfört bl. a. att invånarantalet i ett stort antal landskommuner

befinner sig i ständigt sjunkande. Som exempel nämnes Jämtlands län.

Gjorda prognoser tyder på att avfolkningen där kommer att fortsätta. Åldersgruppen

15—40 år omfattar i avfolkningskommunerna en mindre del

av befolkningen än i övriga delar av riket, medan däremot åldersgruppen

över 65 år visar en högre siffra än landet i övrigt, ökningen av antalet

skattekronor per invånare är i dessa avfolkningskommuner väsentligt mindre

än genomsnittet för rikets landsbygd.

Orsakerna till denna utveckling anges vara dels jord- och skogsbrukets

1—4184 62 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 11 samt. Nr 52

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 52 år 1962

rationalisering och dels att näringslivet i dessa kommuner är mycket ensidigt.

En kommun med vikande befolknings- och skatteunderlag får svårt att

tylla de uppgifter, som normalt åvilar en kommun. Framförda önskemål

om ett mera differentierat lokalt näringsliv genom industriell verksamhet

torde visserligen icke vara helt realistiska, men företagarföreningarna har

sina givna uppgifter och bör stödjas.

I motion I: 500 framhålles likaledes den pågående avfolkningen i vissa

delar av landet. Stora, glest befolkade landsbygdsområden måste innebära

vådor från beredskaps- och försvarssynpunkt. Redan nu råder brist på reservarbetskraft.

Skogsbruket lider redan i viss mån brist på arbetskraft.

Brukarna av de mindre jordbruksenheterna i skogsbygderna har att svara

för skogsbrukets behov av arbetskraft för huggning och körning. Hästen har

en väsentlig uppgift och bl. a. därför krävs en bit jord och lämpliga byggnader.

Samhället måste gripa in för att få till stånd bättre förhållanden. Åtgärder

som hittills vidtagits har inte alla gånger utformats och tillämpats så,

att man kan säga att de fyller sin verkliga uppgift. Så är exempelvis icke

fallet med lånegarantien till jordbruket, där det alltid kräves borgen. Stödjordbrukets

lämplighet som bosättningsplats beaktas ej i tillräcklig utsträckning.

I fråga om egnahemsbyggandet kan man iakttaga en påfallande restriktivitet.

Behovsprövningen för erhållande av bidrag till exempelvis vatten

och avlopp synes vara för hård. Många tycker dessutom att tillvägagångssättet

är för besvärligt.

Hela frågekomplexet är av den vikt, att det bör närmare studeras antingen

av någon nu sittande utredning eller av en särskilt tillsatt sådan.

Beträffande motiveringen i övrigt får utskottet hänvisa till motionerna

I: 196 och I: 500.

Utskottet har inhämtat yttrande från arbetsmarknadsstyrelsen, länsstyrelserna

i Östergötlands, Gotlands, Blekinge, Jämtlands och Norrbottens

län, Landsorganisationen (LO) och Riksförbundet Landsbygdens folk

(RLF).

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller, att folkminskningen i vissa trakter

är en följd av strukturförändringarna inom näringslivet. På en ort får man

brist på arbetstillfällen, men på en annan brist på arbetskraft. Man söker

bemästra problemet genom att stimulera arbetskraftens rörlighet och genom

att förlägga nya företag till områden med brist på sysselsättning. Alla kommuner

har dock ej förutsättningar som lokaliseringsplats för industriföretag.

Vid val av lokaliseringsort eftersträvas att välja sådana orter som är

s. 3 Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 52 år 1962 3

av stor betydelse för glesbygden från servicesynpunkt. Styrelsen har därför

gjort en tätortsklassificering och regional indelning av landet. Styrelsen

följer kontinuerligt sysselsättnings- och befolkningsutvecklingen samt serviceutrustningens

utbyggnad i dessa centra och regioner. Styrelsen understryker

vidare betydelsen av företagarföreningarna och det statliga stödet

till hantverk och småindustri.

Styrelsen hänvisar slutligen till att frågan om näringslivets lokalisering

är föremål för utredning och att hithörande frågor jämväl skall beaktas av

bostadsbyggnadsutredningen. Även andra utredningar sysslar med dessa

problem.

Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller vikten av att landsbygdens

kommunikationsproblem noga beaktas. Företagarföreningarna är i stort

behov av en kraftig personell och organisatorisk upprustning. De medel

som ställs till dessa föreningars förfogande för direkt långivning bör kraftigt

ökas. Samhället bör bedriva en konstruktiv och handlingskraftig politik

syftande till en mera harmonisk samhällsutveckling. Kommunindelningsreformen

gör snabba och genomgripande åtgärder angelägna.

I fråga om lånegarantien från lantbruksnämndernas sida synes denna

fråga vara av så begränsad räckvidd, att en översyn bör kunna ske inom

lantbruksstyrelsen. Frågan om upprustning av landsbygdens bostäder för

att minska bostadsbristen i tätorter bör prövas i samband med frågan om

upprustning av det äldre bostadsbeståndet över huvud taget. Viktigast är

emellertid att kommunerna i större utsträckning tar initiativ och biträder

ägare till äldre fastigheter med förslag till upprustningsåtgärder.

Länsstyrelsen i Gotlands län uttalar först den meningen, att det vore

önskvärt att genom lokaliseringspolitiska åtgärder av mera ingripande slag

än som hittills praktiserats motverka den pågående koncentrationen och

folkanhopningen till vissa begränsade områden. Särskilt för Gotland gör

sig skäl av försvarspolitisk natur därvid starkt gällande.

I fråga om lånegarantien anför länsstyrelsen att en återgång till mera

generösa lånevillkor givetvis skulle öka statens förlustrisker och betvivlar

att man därmed skulle göra vare sig jordbruksnäringen eller den enskilde

någon tjänst åtminstone för Gotlands vidkommande. I fråga om stödjordbrukens

bostäder är erfarenheten den, att den tekniska standarden är så

låg hos dessa bostäder, att kostnaden för förvärv och upprustning obetydligt

understiger kostnaden för nyproduktion. Även om det för gemene man

skulle te sig tilltalande att kunna utkvittera ett väl tilltaget bidrag utan

direkt insyn från långivaren, torde en sådan förenklad procedur icke enbart

vara till gagn för ombyggnads- och förbättringsverksamheten. Kravet

på ritningar och arbetsbeskrivningar — ofta i mycket enkelt utförande —

medför att sökanden tvingas att göra klart för sig arten och omfattningen

av arbetena. Ett byggande utan egentlig plan medför oftast sämre resultat

och högre kostnader. Någon särskild restriktivitet utöver normal prövning

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 52 år 1962

av låntagarens ekonomiska förutsättningar och tomtplatsens allmänna lämplighet

förekommer icke.

Någon särskild utredning är ej påkallad. Eventuell jämkning på enstaka

punkter synes kunna behandlas av redan verksamma utredningar utan

särskild påstötning.

Länsstyrelsen i Blekinge län anför att för länets del efter kommunalreformen

svårigheterna att lösa de på kommunerna ankommande uppgifterna

eller att erbjuda den service, som medborgarna har rätt att ställa anspråk

på, icke blir allvarligare än att de kan bemästras. En aktiv näringspolitik

har förts, och skogs- och skärgårdsbygden har gjorts attraktiv för tätortsbefolkningen.

Den negativa befolkningsutvecklingen synes f. ö. nu ha vänt

inom länet.

I fråga om den statliga lånegarantien anför länsstyrelsen, att gällande

lånegarantiregler är tämligen liberala. Huruvida ytterligare lättnader erfordras

torde få prövas i samband med de förslag som 1960 års jordbruksutredning

och andra pågående utredningar kan komma att framlägga. I

fråga om egnahemsbyggandet anser länsstyrelsen att länsbostadsnämnden

i länet näppeligen kan lastas för restriktivitet. Inom länet har en omfattande

verksamhet för restaurering och modernisering av äldre bostäder bedrivits.

Länsstyrelsen hänvisar slutligen till att omfattningen och formerna för den

statliga bostadsförbättringsverksamheten torde komma att utredas.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser som självfallet, att samhället icke

rimligen kan föra sin jordbrukspolitik med den utgångspunkten att småbrukarna

skall sitta kvar på sina fastigheter och stå till förfogande som

reservarbetskraft oavsett möjligheten för dem att få sin utkomst inom

orten. Det måste också vara värdefullt i en krissituation att ej alltför mycken

arbetskraft är bunden vid arbetskrävande småbruk. Inom skogsnäringen

sysselsättes i allt mindre grad småbrukarna med huggning och skogskörslor.

I utpräglade landsbygsområden får man räkna med en av rationaliseringen

inom jordbruket och skogsbruket orsakad fortsatt folkminskning.

Enda möjligheten att i någon mån häva denna avfolkning torde vara en

ökad industrialisering, men det synes uteslutet att varje avfolkningskommun

skulle kunna få en sådan nylokalisering av industrier att avfolkningen

bromsas. Det överskott på arbetskraft, som finnes inom landet,

skulle möjligen kunna utnyttjas genom att växande industriföretag förläde

filialfabriker till servicemässigt väl rustade tätorter i områden med sådant

överskott. En fortsatt expansion av turistnäringarna kan också bidra till

att avhjälpa avfolkningsproblemet. En effektiv skatteutjämning är en nödvändig

förutsättning.

Vid länsstyrelsen pågår sedan år 1960 en av Kungl. Maj :t anbefalld utredning

rörande länets näringsliv och befolkningsutveckling samt därmed sammanhängande

frågor. Denna utredning beräknas bli färdigställd vid årsskiftet

1962/63.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 52 år 1962

5

Länsstyrelsen bestrider att tillämpningen av garantilånebestämmelserna

skulle vara alltför sträng inom länet. Egnahemslån synes snarast ha lämnats

alltför generöst, eftersom ett flertal statligt belånade fastigheter försålts

exekutivt. Några andra låneformer än de s. k. förbättringslånen torde

för länets del ej behövas. Möjligen skulle en särskild form av statlig lånegaranti

vara motiverad för dem som icke nu kan uppbringa lån för övertagande

av i och för sig goda bostäder på avvecklade jordbruksfastigheter.

Dessa detaljfrågor anser länsstyrelsen emellertid icke vara av sådan karaktär

att särskild utredning behövs. Däremot tillstyrker länsstyrelsen en mera

allmän utredning.

Länsstyrelsen i Norrbottens län vitsordar, att de i motionerna berörda

problemen är aktuella icke minst för Norrbottens län, men hänvisar till de

utredningar, som redan pågår inom 1960 års jordbruksutredning, bostadsutredningen

och kommittén för näringslivets lokalisering.

LO hänvisar likaledes till att de berörda frågorna är föremål för omfattande

utredningar inom lokaliseringsutredningen, 1960 års jordbruksutredning

och en rad andra kommittéer. Något ytterligare utredningsinitiativ förefaller

icke erforderligt.

RLF hänvisar i sitt yttrande till det handlingsprogram, som antogs vid

organisationens förbundsstämma år 1961. RLF finner det därför utomordentligt

angeläget att de berörda problemställningarna blir uppmärksammade,

vilket till dels torde komma att ske genom 1960 års jordbruksutredning.

Givetvis bör en samordning ske av det utredningsmaterial som i olika sammanhang

kommer fram. Förbundet anser sig icke kunna bedöma om en

särskild utredning är erforderlig. F. ö. hänvisar RLF till den inom Jämtlands

län pågående utredningen och understryker betydelsen av en effektiv

kommunal skatteutjämning.

Lantbruksstyrelsen har efter samråd med jordbruksutredningen utarbetat

och i augusti 1962 till chefen för jordbruksdepartementet överlämnat

en promemoria med förslag till vissa författningsändringar rörande lånegarantigivningen

till jordbrukare m. m. En i promemorian gjord sammanfattning

av förslagens innebörd har följande lydelse.

A. Jordbruksegnahemskungörelsen

Enligt förslagen skulle

1) ändamålet med jordbruksegnahemsverksamheten vidgas,

2) beskaffenheten hos de brukningsenheter, som skall kunna förvärvas

med stöd av statlig garanti, anges på sådant sält, att full överensstämmelse

ernås med rationaliseringskungörelsens bestämmelser,

3) möjlighet öppnas att bevilja lånegaranti för driftslån i samband med

ändamålsenliga arealutvidgningar av alla slag, (nu endast möjligt i

samband med yttre rationalisering genom förvärv av tillskottsjord),

4) driftslån i ökad utsträckning kunna beviljas i samband med övergång

från ett mindre till ett större jordbruk,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 52 år 1962

5) möjlighet öppnas att bevilja enskild medlem i sammanslutning för gemensam

animalieproduktion driftslån till insats i sammanslutningen,

6) ändamålet med de nuvarande driftslånen för övergång till eller startande

av specialproduktion vidgas till att avse genomförande av mera genomgripande

driftsomläggning,

7) maximibeloppet för driftslån höjas från 20 000 kronor till normalt

40 000 kronor och i undantagsfall till 50 000 kronor,

8) ökning av amorteringstidens längd ur vissa synpunkter vara önskvärd.

Med hänsyn till frågans art föreslår lantbruksstyrelsen dock inte annan

ändring av de nuvarande reglerna än att — i anslutning till förslaget

under p. 7 ovan — längsta tillåtna amorteringstiden för driftslån

ökas till 20 år,

9) bestämmelsen rörande anstånd med erläggande av ränta under högst

två år på jordbruksegnahemslån och driftslån slopas,

10) äldre jordbruksegnahemslån kunna få övertagas om den belånade fastigheten

inköpes för rationaliseringsändamål.

B. Rationaliseringskungörelsen

Enligt förslaget skulle möjligheterna vidgas att bevilja lånegaranti för

yttre rationalisering även viss tid efter förvärv av tillskottsmark.

C. Jordbruksegnahemskungörelsen och rationaliseringskungörelsen

Bestämmelserna rörande säkerhet för garantilån bör tillämpas på sådant

sätt, att låntagaren så vitt möjligt kan utnyttja möjligheterna till bottenkredit.

Frågan behandlas av lantbruksstyrelsen i utarbetade men ännu

icke utsända anvisningar till lantbruksnämnderna. Några ytterligare åtgärder

erfordras icke för närvarande.

D. Stödlånebestämmelserna

Några ändringar i bestämmelserna rörande stödlånen föreslås ej med hänsyn

till att gällande låneregler m. m. synes ge låneförvaltaren tillräckliga

möjligheter att medge amorteringslättnader.

Utskottet

I motionerna I: 196 och II: 243 hemställes om ett uttalande av riksdagen,

varigenom bl. a. uppmärksamheten fästes på de avfolkningsproblem som gör

sig gällande i vissa landsdelar. Det föreslås vidare att 1958 års skatteutjämningskommitté

får uppdrag att undersöka följderna av det i vissa kommuner

vikande befolkningsunderlaget och framlägga förslag till motverkande

av denna företeelse. I motion I: 500 hemställes om utredning beträffande

vissa i motionen berörda problem som sammanhänger med avfolkningen

i vissa kommuner.

Den industriella utvecklingen kännetecknas av bl. a. omfattande och ofta

snabbt skeende strukturförändringar. Detta medför att sysselsättningen

minskar inom vissa näringar och ökar inom andra. I områden med tillbakagående

näringsgrenar uppstår överskott på arbetskraft och i områden

med expansivt näringsliv uppkommer brist på arbetskraft. Den tekniska

utvecklingen och rationaliseringsverksamheten medför också i många fall

s. 7 Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 52 År 1962 7

att arbetskraftsbehovet minskar — utvecklingen inom skogsbruket är ett

talande exempel härpå. Man torde få räkna med att den här antydda utvecklingen

inom näringslivet kommer att fortgå. Den hårdnande konkurrensen

och de särskilda förutsättningar som kan komma att uppstå i samband

med en eventuell integration på europamarknaden kan för vissa områden

av näringslivet öka behovet av rationell drift i stora enheter.

De mycket svårlösta sysselsättningsproblem som sedan länge föreligger,

särskilt i glesbygder, där näringslivet är för litet eller icke alls differentierat,

torde sålunda få än större räckvidd under den närmaste framtiden.

Utskottet har vid skilda tillfällen, exempelvis i sina utlåtanden nr 15 år

1958, nr 3 och 4 år 1959 samt nr 8, 10, 23 och 24 år 1960, behandlat olika

spörsmål av betydelse för näringslivet i glesbygderna och har därvid understrukit

vikten av att dessa problem ägnas den största uppmärksamhet. Utskottet

vill nu ytterligare betona nödvändigheten härav och vill samtidigt

konstatera att en livlig och omfattande verksamhet pågår för att komma

till rätta med de olika frågorna på området.

Principen om den fulla sysselsättningen är av grundläggande betydelse

för arbetsmarknadspolitiken. Förverkligandet av den fulla sysselsättningen

förutsätter i rådande läge bl. a. att spörsmålet om arbetskraftens rörlighet

och lösandet av de därmed sammanhängande problemen ägnas ett intensivt

intresse samtidigt som de lokaliseringspolitiska spörsmålen i övrigt

måste beaktas. Dessa frågor är också f. n. föremål för en synnerligen livlig,

allmän debatt och behandlas också genom olika, pågående utredningar,

exempelvis arbetsmarknadsutredningen, utredningen beträffande näringslivets

lokalisering och bostadsbyggnadsutredningen. Väsentliga uppgifter i

bl. a. det praktiska arbetet ligger på arbetsmarknadsstyrelsen, som främst

fungerar som rådgivande organ i lokaliseringsfrågor och i denna verksamhet

samarbetar med de fackämbetsverk som svarar för särskilda frågor

såsom kommunikationerna, byggnadsverksamheten, undervisningen, sjukvården

och socialvården ävensom med de lokala statliga och kommunala

organen samt näringslivet och företagarföreningarna. En inom arbetsmarknadsstyrelsen

i februari 1962 upprättad promemoria, vari lämnas en redogörelse

för utvecklingen på området och för riktlinjer m. m. i styrelsens

lokaliseringsverksamhet, är som bilaga fogad till detta utlåtande.

Utskottet vill också fästa uppmärksamhet på den avsevärda aktivitet

som, särskilt under senare år, förekommit på många håll på länsstyrelseplanet,

i nära samarbete med kommuner och näringsliv. Länsstyrelsernas

uppgifter i förevarande sammanhang och frågan om lämplig organisation

för uppgifternas handhavande ingår i det utredningsuppdrag som lämnats

till den år 1961 tillkallade länsförvaltningsutredningen.

Utskottet har i övrigt, med hänsyn till att utredningar pågår beträffande

i dessa sammanhang grundläggande frågor, icke ansett sig böra här gå närmare

in på de olika spörsmålen utan vill endast framföra vissa allmänna

synpunkter.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 52 år 1962

Det synes som om man i strävandena att lösa förevarande problem f. n.

går fram efter två huvudlinjer, den ena innebärande ett överförande av

arbetskraft från över- till underskottsområden och, efter omskolning i mån

av behov, från en verksamhet till en annan samt den andra att genom lokaliseringspolitiska

åtgärder stimulera företag att etablera sig på orter,

som har svårigheter att bereda sin befolkning sysselsättning. Såvitt utskottet

kunnat bedöma skulle det för detta arbete vara synnerligen värdefullt

om ett program kunde uppgöras för lokaliseringspolitiken. Ett sådant program

torde f. ö. på längre sikt vara nödvändigt om vi skall nå full effekt

i strävandena att åstadkomma en struktur i olika hänseenden, bl. a. geografiskt,

för vårt näringsliv som motsvarar utvecklingens krav i fråga om konkurrenskraft

samtidigt som de olägenheter och risker vilka inte minst från

beredskapssynpunkt kan följa av att en bygd blir avfolkad så långt möjligt

undvikas. Utskottet inser att upprättandet av ett dylikt program måste bygga

på ett allsidigt utredningsmaterial. Med hänsyn bl. a. härtill bör de resultat

som kommer att framläggas av de nu sittande stora utredningarna avvaktas.

Utskottet vill i det följande i anknytning till i motionerna upptagna spörsmål

något beröra de uppdrag som lämnats vissa av de nu verksamma utredningarna

på området.

Det siffermässiga utredningsmaterial som på senare tid framkommit beträffande

befolkningsstrukturens utveckling i vårt land bestyrker, att avfolkningen

för skilda delar av vårt land fått mycket allvarliga proportioner.

I direktiven för utredningen om näringslivets lokalisering anföres också

att det dominerande problemet självfallet är utflyttningen från landsbygden.

Nedläggningen av industriföretag kan ofta skapa svåra lokala problem

som kräver lokaliseringspolitiska insatser. Lokaliseringsfrågorna har även

betydelse från försvarssynpunkt. Det framhålles också att näringslivets lokalisering

är av avgörande betydelse för bostadsbyggandet och bebyggelseplaneringen.

Samarbete skall ske med bostadsbyggnadsutredningen. Härav

framgår, att utredningen behandlar frågor av grundläggande betydelse för

de i motionerna upptagna spörsmålen. Detsamma kan sägas om arbetsmarknadsutredningen

som har att bl. a. pröva frågor om sysselsättningsskapande

åtgärder och om lokala sysselsättningsproblem och vidare skall uppmärksamma

frågor som aktualiseras av strukturförändringarna i näringslivet.

Utskottet har erfarit alt jämväl lokaliseringsfrågorna kommer i beaktande

vid fullgörandet av det uppdrag som lagts på bostadsbyggnadsutredningen.

De i motionerna upptagna bostadsfrågorna kommer sålunda att bli

belysta från de synpunkter motionärerna företräder.

I motionerna I: 196 och 11:243 har bl. a. yrkats att 1958 års skatteutjämningskommitté

skulle få i uppdrag att undersöka följderna av det vikande

befolkningsunderlaget i vissa kommuner och föreslå åtgärder så att

skattebördan icke ytterligare påskyndar avfolkningen. Utskottet vill erinra

om att Kungl. Maj :t genom förslag till årets riksdag, vilket icke förelåg

s. 9 Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 52 år 1962 9

när motionerna väcktes, förordat höjning av det ursprungligen föreslagna

anslaget till Bidrag till skattetyngda kommuner m. m. från 16,5 till 40 miljoner

kr. för budgetåret 1962/63, varjämte anslaget i fortsättningen förutsättes

bliva 60 miljoner kr. per år. Utskottet har vidare erfarit att spörsmålet

anses ligga helt i linje med nyssnämnda kommittés uppdrag, varför

det prövas av denna. I prop. nr 111 till årets riksdag, har meddelats att

frågan beräknas komma att föreläggas 1964 års riksdag.

I motionerna har, enligt utskottets mening med rätta, understrukits betydelsen

på många orter av företagarföreningarnas arbete. Utskottet vill i

denna fråga framhålla att en utredning inom kort kommer att tillsättas

i syfte att bl. a. skapa ökade möjligheter för företagarföreningarna till en

effektiv insats, vilket bör medföra ökade möjligheter för nyetablering av

företag på orter med sysselsättningssvårigheter.

I motion I: 500 har upptagits vissa frågor som särskilt berör jordbrukets

problem i förevarande sammanhang. 1960 års jodbruksutredning, som skall

framlägga förslag rörande riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken

m. m., skall enligt sina direktiv beakta de befolkningspolitiska och sociala

aspekterna och härvid samråda med lokaliseringsutredningen. Vid övervägandena

om olika landsdelars behov och förutsättningar skall hänsyn

tagas till beredskapsfrågan.

Med anledning av vad motionärerna anfört angående vissa svårigheter

för jordbrukare att erhålla garantilån m. m. vill utskottet hänvisa till att

lantbruksstyrelsen som ovan nämnts (sid. 5) i augusti 1962 till chefen för

jordbruksdepartementet ingivit en efter samråd med jordbruksutredningen

upprättad promemoria med förslag till vissa författningsändringar rörande

lånegarantigivningen till jordbrukare m. m. Enligt förslagen skulle bl. a.

ändamålet med jordbruksegnahemsverksamheten vidgas samt vissa förbättringar

ske i fråga om möjligheterna att erhålla lån och beträffande lånevillkoren.

Utskottet får sammanfattningsvis anföra att utskottet genom bl. a. kontakt

med företrädare för arbetsmarknadsstyrelsen, därvid redogörelse lämnats

för verkets arbete på förevarande område, kommit till den uppfattningen

att de av motionärerna upptagna spörsmålen nu ägnas mycket stor

uppmärksamhet. Detta torde även framgå av ovan lämnade uppgifter om

vissa av de större utredningarna av olika frågor på detta område. Utskottet

anser i likhet med motionärerna att de problem som äger samband med

tendenserna till avfolkning av vissa områden i vårt land har en vidsträckt

och allvarlig innebörd. Enligt utskottets mening kan man emellertid mot

bakgrunden av det praktiska arbete som nu bedrives och den omfattande

utredningsverksamheten knappast räkna med att motionernas syfte skulle

vara betjänt av att ytterligare utredningar tillsättes. Utskottet finner emellertid

angeläget, att de resultat som framkommer genom utredningsarbetet

och genom erfarenheterna i den praktiska verksamheten så snart ske kan

leder till åtgärder.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 52 år 1962

Utskottet hemställer,

att riksdagen i anledning av de likalydande motionerna

I: 196 och II: 243 samt motion I: 500 i skrivelse till Kungl.

Maj:t giver till känna vad utskottet ovan anfört.

Stockholm den 14 november 1962

På allmänna beredningsutskottets vägnar:

NANCY ERIKSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar Carl Albert Anderson*, Nestrup, Sörlin,

Söderberg, Axel Emanuel Andersson, Hedström, Olofsson, Hellebladh,

Ringaby, Widén, Tage Johansson och Schött;

från andra kammaren: fru Eriksson i Stockholm, herrar Jacobsson i

Sala, Svensson i Kungälv, fru Thunvall, herrar Carlsson i Huskvarna, Nilsson

i Bästekille, Lundmark, Björkänge, Haglund, Källstad, Magnusson i

Nennesholm och Edlund*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 52 år 1962

11

Bilaga

Lokaliseringspolitik och lokaliseringsplanering

(PM upprättad inom arbetsmarknadsstyrelsen)

Strukturförändringar inom det svenska näringslivet och dess inverkan på

näringslivets lokalisering

Inom näringslivet pågår betydande strukturförändringar. Sysselsättningen

inom jordbruket har sedan decennier tillbaka minskat kraftigt och

minskningen uppgår till ca 3 % per år. Avverkningarna i skogen ökar visserligen

men betydande rationaliseringar håller arbetskraftsbehovet tillbaka.

Man raknar med att snart vara nere i en arbetskraftsåtgång av 0,4 dagsverten

per avverkad skogskubikmeter. Mellan 1952 och 1959 minskade antalet

inkomsttagare inom jordbruk, skogsbruk och fiske med 118 000 personer.

Stad,S”ä^Sarna hade däremot en ökning med 283 000 inkomsttagare,

varav 130 000 inom allmän förvaltning och fria yrken, 112 000 inom handeln,

49 000 inom egentlig industri och 34 000 inom byggnadsverksamheten.

Husligt arbete hade en minskning med 30 000 inkomsttagare. Sysselsättningen

inom industrien fortsätter att öka men ökningstakten var under

1950-talet mindre än under 1940-talet. Många industrigrenar har dock sysselsättningsminskning.

Inom textil- och beklädnadsindustrien minskade antalet

anställda mellan 1950 och 1959 med 25 000 personer, inom träindustrien

med 6 000, inom jord- och stenindustrien med 4 000 och inom sko- och

läderindustrien med 2 000 personer. Malmbrytning och metallindustri ökade

sysselsättningen med 50 000, pappers- och massaindustrien med 6 000

samt den kemisk-tekniska industrien med 5 000 personer. Massaindustrien

har byggts ut kraftigt i hela landet och kapacitetsutnyttjandet har ökat

bl. a. till följd av övergång till kontinuerlig drift. Betydande rationaliseringar

har genomförts, vilket minskat arbetskraftsbehovet. I södra Sverige,

där det finns stora outnyttjade virkestillgångar, har byggts eller är under

byggnad fem nya massaindustrier med en sammanlagd kapacitet av 1/3

miljon ton massa. Råvarutrymmet för en fördubbling av denna kapacitet

finns liksom planer för massaindustriens utbyggnad till denna kapacitet.

Råvarutillgångarna räcker också till för en betydande ökning av produktionen

vid befintliga massaindustrier i norra Sverige. Under 4-årsperioden 1961

till 1964 kommer, om nu kända planer förverkligas, kapaciteten att öka i

hela landet med 1,5 miljoner ton. Järnbruken har under 1950-talet ökat

sin kapacitet liksom sysselsättning väsentligt. I Oxelösund har ett nytt

valsverk uppförts och fullt utbyggt kommer detta att sysselsätta 2 500 personer.

På kemisk-tekniska området har nyligen beslutats lokalisering av

en petrokemisk industri till Stenungsund, som beräknas ge arbete åt omkring

500 personer. Sysselsättningen ökar kraftigt inom servicenäringarna,

bl. a. handel, sjukvård och skolväsendet behöver ständigt mera arbetskraft.

I fråga om samfärdseln är sysselsättningsexpansionen ringa bl. a. till följd

av rationaliseringar inom järnvägs- och telekommunikationerna.

Strukturförändringarnas återverkningar på arbetsmarknaden är olika i

olika delar av landet. I de landsdelar, där de från sysselsättningssynpunkt

tillbakagåendc näringsgrenarna och industribranscherna har stor omfattning

föreligger överskott på arbetskraft, medan man har underskott på and
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 52 år 1962

ra håll. Relativt sett är sysselsättningsökningen inom stadsnäringarna inte

större i storstadsregionerna än genomsnittligt i riket. Av den totala ökningen

mellan 1952 och 1959 av antalet inkomsttagare svarade dock Stockholms

stad och de tre storstadslänen för mer än hälften. Kraftig ökning har

även de utpräglade malmbrytnings- och metallindustrilänen, främst Norrbottens,

Västmanlands och Kopparbergs län. Textil- och beklädnadsindustriens

tillbakagång har satt spår efter sig i de län, där denna industrigren

har stor omfattning främst i Älvsborgs och Östergötlands län. Sysselsättningsminskningen

och den ringa nyetableringen i denna bransch har

också försvårat strävandena att förbättra den kvinnliga sysselsättningen i

orter, där tung industri dominerar.

Arbetsmarknaden påverkas också av den naturliga ökningen i de arbetsföra

åldrarna. Den höga nativiteten i Norrbottens län gör, att det där föreligger

arbetskraftsöverskott, trots att man har en både relativt och absolut

sett mycket kraltig sysselsättningsökning. För landet i dess helhet har nativiteten

minskat och med hänsyn härtill och till ålderssammansättningen i

övrigt har man att för 1960- och 1970-talen räkna med mindre ökning av

de arbetsföra åldrarna än tidigare.

Stor arbetskraftsutflyttning äger rum från Norrlandslänen och från länen

i sydöstra Sverige. Under perioden 1951—60 uppgick nettoutflyttningen

från de fem norrlandslänen till ca 32 000 personer och från sex län i sydöstra

Sverige till ca 42 000 personer. Den största nettoutflyttningen hade

Kristianstads län i Skåne med ca 12 000 personer och därefter följde Jämtlands

län med 11 000 personer. Endast storstadslänen samt Uppsala, Södermanlands,

Örebro, Värmlands, Kopparbergs och Västmanlands län hade

under 1950-talet nettoinflyttning. Av nettoinflyttningen kommer 78 % på

storstadslänen. I en del län har arbetskraftsutflyttningen lett till folkminskning.

Under första hälften av 1950-talet gällde detta endast Gotlands och

Blekinge län men under senare hälften har även Kronobergs, Kalmar,

Kristianstads, Västernorrlands och Jämtlands län haft folkminskning och

under enstaka år även Östergötlands, Skaraborgs, Gävleborgs och Västerbottens

län. Befolkningsutvecklingen påverkas också av den minskade nativiteten,

varför det inte behöver vara fråga om en lika påtaglig försämring

av sysselsättningen.

En av arbetsmarknadsverkets uppgifter är att söka bemästra de problem,

som uppstår på arbetsmarknaden i samband med strukturförändringarna

i näringslivet. Det viktigaste medlet är därvid att stimulera arbetskraftens

rörlighet såväl geografiskt som yrkesmässigt. Men en annan

möjlighet är att söka förlägga de nya företagen till platser där arbetskraften

finns eller flytta företag från områden med arbetskraftsbrist till områden

med överskott på arbetskraft. Samhällets åtgärder i dessa avseenden

svarar också arbetsmarknadsverket för. Principiellt synes inga delade meningar

råda om det förnuftiga i att flytta företagen till arbetskraften i stället

för tvärtom.

I stor utsträckning kommer sysselsättningsökningen på befintliga företag

men en undersökning som arbetsmarknadsstyrelsen gjort visar, att det

är fråga om en betydande ökning, vid de nytillkomna företagen. Undersökningen

omfattar under perioden 1946—59 nyetablerade företag, som 1959

hade minst 25 anställda med undantag för företag i de tre storstäderna och

deras förortsområden. Den visar, att ca 600 sådana företag etablerats och

att de tillsammans sysselsatte ca 50 000 personer, över hälften av de an
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 52 år 1962

13

ställda kommer på metallindustrien. Ca hälften av företagen har flyttat från

en kommun till en annan eller är filialer till företag på annan plats. Ett

100-tal av dessa med ca 13 000 anställda utgör flyttningar från eller filialbildningar

till företag i de Ire storstäderna. Som skäl till valet av lokaliseringsplats

har ca 2/3 av företagarna uppgivit tillgången på arbetskraft. Som

andra lokaliseringsfaktor har angivits tillgång på ledig industrilokal och

i tredje hand kommunikationerna. Även serviceutrustningens betydelse som

lokaliseringsfaktor har påtalats. För många av de nyetablerade företagen har

möjligheterna att välja lokaliseringsplats varit begränsade, bl. a. med hänsyn

till läge i förhållande till råvarutillgångar och avsättningsmarknader,

men för en stor del torde ha funnits valmöjligheter. I stor utsträckning har

valts en även från allmänna lokaliseringssynpunkter lämplig lokaliseringsplats

men det finns också fall, där det allmännas synpunkter skulle bättre

ha blivit tillgodosedda vid ett annat ortsval, utan att detta behövt innebära

någon företagsekonomisk försämring.

Lokaliseringspolitiken

Den politik, som från samhällets sida bedrives i syfte att påverka enskilda

företags förläggning till områden med svagt näringsliv, har i Sverige

främst formen av rådgivnings- och upplysningsverksamhet. Man försöker

emellertid också vidtaga positiva åtgärder för att öka dessa områdens attraktivitet

från lokaliseringssynpunkt t. ex. genom förbättring av kommunikationsleder

eller av den allmänna serviceutrustningen. Ett annat viktigt lokaliseringsmedel

är det statliga stödet åt hantverk och småindustri.

Rådgivningsverksamheten handhaves av arbetsmarknadsverket och sker

i intimt samarbete med Industriens produktionsråd, som är ett för Svenska

arbetsgivareföreningen och Sveriges Industriförbund gemensamt organ, som

bl. a. handhar lokaliseringsfrågor. Byggnadstillståndslagen utnyttjades fram

till 1959 för att åstadkomma en från samhällets synpunkt ändamålsenlig

lokalisering av företag men nämnda år slopades den centrala byggnadstillståndsgivningen.

I den rådgivningsverksamhet, som bedrives av arbetsmarknadsverket

lämnas förslag på orter, som fyller de krav företagarna ställt på lokaliseringsplatsen

och som även ur allmänna synpunkter är lämpade och i behov

av en förstärkning av näringslivet. 1 stor utsträckning har förts frani

orter och områden med ensidigt sammansatt näringsliv eller vars näringsliv

domineras av från sysselsättningssynpunkt tillhakagående näringsgrenar.

Områden som drabbats av företagsnedläggelser har ägnats särskild

uppmärksamhet och detta gäller naturligtvis speciellt om ett ortens näringsliv

dominerande företag nedlagts. Erfarenheterna har visat, att det i de

flesta fall genom aktiva lokliseringsinsatser gått att läka de sår, som uppstått

i samband med sådana nedläggelser. Ofta har den ersättningsindustri, som

orten fått, inneburit en uppryckning av ortens näringsliv. Tillgången på lediga

industrilokaler har därvid visat sig vara eu mycket betydelsefull lokaliseringsfaktor.

Vissa statliga industriföretag t. ex. LKAB, Luleå Järnverk, Statens skogsindustrier

har lokaliserats och utvidgats bl. a. med hänsyn till önskemålen

att förbättra försörjningsmöjligheterna i Norrland. Sysselsättningsökningen

vid nämnda tre företags anläggningar i Norrbottens län har mellan 1946

och 1959 ökat med 6 000 personer.

Även frågan om ämbetsverkens lokalisering är aktuell. År 1957 tillsattes

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 52 år 1962

Iokaliseringsutredningen rörande statlig verksamhet med uppdrag att undersöka

möjligheterna att lokalisera statliga ämbetsverk och annan statlig

verksamhet till orter utanför Stockholmsområdet. Utredningen har till en

början undersökt sådana statliga företag, vars verksamhet är relativt specialbetonad

och endast i mindre grad behöver samarbeta med andra statliga

myndigheter och organ. Förslag har framlagts angående lokaliseringen

av bl. a. statens centrala frökontrollanstalt, statens växtskyddsanstalt, AB

Tipstjänst, Svenska Penninglotteriet AB, Försvarets 1''abriksstyrelse, Arméns

intendenturförråd, Stockholms tygstations signalverkstad samt ett par

militära staber. Sammanlagt sysselsätter dessa ca 1 000 personer, vartill

kommer ca 450 deltidsanställda. I en del fall har statsmakterna fattat beslut

angående utflyttning från Stockholm, medan i andra fall ytterligare

utredningar pågår. Nyligen har utredningen föreslagit, att det planerade

socialförsäkringsverket med 850 anställda förlägges till ort utanför stockholmsområdet.

Utredningen har också framfört synpunkter på högskolornas

lokalisering och föreslagit en decentralisering från Stockholmsområdet. Nu

undersökes en större grupp av ämbetsverk, bl. a. militära, som har ett

starkt behov av kontakter sinsemellan och därför måste lokaliseras till

samma ort eller i varje fall till orter, soin inte ligger längre ifrån varandra

än att dagliga personliga kontakter kan upprätthållas.

Inom lokaliseringspolitiken har alltmer den uppfattningen gjort sig gällande

att det är nödvändigt att satsa på vissa orter, som har förutsättningar

att lämna den service, som företagarna fäster avseende vid då de väljer lokaliseringsplats

och som människorna fäster avseende vid, då de väljer

bosättningort. Företagen är då de väljer lokaliseringsplats mycket servicemedvetna,

hl. a. fäster de avseende vid kommunikationer, yrkesutbildningsmöjligheter,

allmänbildande skolor och sjukvård. Genom att förbättra denna

serviceutrustning i orter och områden som är i behov av en förstärkning

av näringslivet ökar deras attraktivitet. Arbetsmarknadsstyrelsen har i uppdrag

att uppmärksamt följa verksamheten inom olika områden av samhällslivet

ur lokaliseringssynpunkt.

Statsmakterna har särskilt framhållit att kommunikationspolitiken kan

bedrivas med särskilt hänsynstagande till de områden i landet, där det av

samhälleliga synpunkter anses motiverat att stimulera näringslivets utveckling.

Bland frågor som i detta sammanhang har betydelse från lokaliseringssynpunkt

är järnvägarnas taxepolitik och organiserandet av samtrafik

mellan järnväg och landsväg, samt upprättande av planer för vägbyggandet.

Av intresse i sistnämnda avseende är den 1957 upprättade riksvägplanen

omfattande 13 900 km riksvägar.

Det ökade innehavet av motorfordon har lett till en minskning av persontrafiken

med de allmänna kommunikationerna. Statens järnvägar gör

stora förluster på de trafiksvaga bandelarna och ett omfattande nedläggande

av sådana handelar pågår. I en plan för undersökning av trafiksvaga

handelar har statens järnvägar upptagit 91 bandelar med en sammanlagd

längd av 3 919 km. Arbetsmarknadsstyrelsen är representerad i en delegation,

som bildats på initiativ av statens järnvägar för att lösa trafikfrågor,

vilka uppstår i samband med järnvägsnedläggelser. Det minskade trafikunderlaget

har också medfört indragningar av bussturer och busslinjer.

Busslinjelängden utgjorde 1957 110 300 km varefter följt en minskning till

104 800 km eller med 5 % fram till 1960. I vissa län har minskningen varit

mycket större t. ex. 24 % i Kopparbergs län och 22 % i Kalmar län. Där
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 52 år 1962

15

emot har den reguljära inrikestrafiken med flyg väsentligt utbyggts under

senare år. Ett 20-tal orter i landet är nu inlemmade i det inrikes flygnätet.

Ett intimt samarbete äger rum mellan arbetsmarknadsstyrelsen och skolmyndigheterna

i frågor, som gäller skolornas utbyggnad och lokalisering.

Ett stort antal orter har under senare år fått yrkesskolor, allmänna gymnasier,

handelsgymnasier och tekniska gymnasier. Frågan om lokaliseringen

av den 9-åriga folkskolans högstadium är en annan aktuell fråga.

Inom sjukvården ligger också en del organisationsfrågor med lokaliseringspolitisk

anknytning i stöpsleven. Fler provinsialläkartjänster skall inrättas

men avsikten är inte att inrätta fler distrikt utan att öka antalet läkare

i distrikten och inrätta två- eller flerläkarstationer. Nyligen har statsmakterna

tagit ställning till regionsjukvården. Det har beslutats att inrätta

regionsjukhus på 7 platser i landet för regioner med ca 1 miljon invånare.

Vid regionsjukhusen skall inrättas sådana sjukvårdsspecialiteter för

vilka länslasaretten inte har tillräckligt befolkningsunderlag.

Statligt stöd åt hantverk och småindustri är elt annat medel att stärka

näringslivet i områden, som är i behov därav. Denna verksamhet handhaves

av kommerskollegium och företagarföreningarna, som nu finns i samtliga

län. Staten lånar amorteringsfritt pengar till företagarföreningarna som i

sin tur lånar ut dessa till hantverk och småindustri. Sammanlagt har staten

fram till 1 juli 1961 lånat ut ca 77 miljoner kr. till företagarföreningarna,

som också erhåller visst bidrag till förvaltningkostnader och till täckande

av förluster på utlåningsverksamheten. Företagarföreningarnas utlåningsmöjligheter

till varje företag är begränsade till 50 000 kronor och i vissa

fall 75 000 kronor. När det gäller större lånebehov har staten möjligheter

att teckna lånegarantier åt hantverk och småindustri för lån i öppna marknaden.

Denna verksamhet skötes av kommerskollegium men ärendena utreds

av företagarföreningarna. Sedan 1955 och fram till 1 juli 1961 har statlig

lånegaranti tecknats för ca 112 miljoner kr. Garantiramen för budgetåret

1961—62 utgör 45 miljoner kr. Arbetsmarknadsverket yttrar sig regelbundet

över ärenden av detta slag och beaktar därvid lokaliseringssynpunkterna.

Tidigare har funnits en mängd andra utlåningsfonder men dessa har

nu sammanslagits till en gemensam utlåningsfond.

Företagarföreningarna i länen är organiserade som ekonomiska föreningar,

som medlemmar ingår företag, kommuner, landsting och enskilda

personer. Styrelsens ordförande är i regel landshövdingen. Den löpande verksamheten

handhas av heltidsanställd personal. Verksamheten består inte bara

av kreditverksamhet utan även en allmän utredningsverksamhet i fråga om

t. ex. rationalisering, projektering, inköp och försäljning. Sammanlagt är

ett 100-tal personer anställda vid företagarföreningarna, varav ca 40 utgöres

av kontorspersonal och resten av konsulenter i regel med teknisk utbildning.

Ilela frågan om näringslivets lokalisering är nu på nytt föremål för en

utredning. Socialministern tillsatte 1959 en utredning med uppgift att utreda

och framlägga förslag rörande den statliga lokaliseringsverksamheten.

I direktiven för utredningen framhålles hl. a., alt möjligheterna och lämpligheten

att genom olika positiva åtgärder stimulera företag att etablera

sig på orter, där detta från samhällets synpunkt anses angeläget, hör prövas.

Även frågan om att genom lagstiftning påverka näringslivets lokalisering

skall undersökas. I utredningsuppdraget ingår även att framlägga förslag

angående lokaliseringsverksamhetens organisation.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 52 år 1962

Lokaliserings planering

Inom lokaliseringspolitiken har som tidigare nämnts alltmer den uppfattningen

gjort sig gällande, att det är nödvändigt att satsa på vissa orter,

som har förutsättningar att lämna den service, som företagarna fäster avseende

vid då de väljer lokaliseringsplats och i vilka det är möjligt att rekrytera

den erforderliga arbetskraften. Det är i regel höga anspråk företagaren

ställer på lokaliseringsorten. Det måste finnas goda kommunikationsleder,

tillgång på elkraft, industriområden och bostäder, sjukvårdsanläggningar

och skolor av olika slag. Allt detta kräver stora statliga kommunala

och enskilda investeringar. De flesta serviceanläggningar behöver också etl

visst minsta befolkningsunderlag. Det är otänkbart att alla landets tätorter

skall kunna upprustas till en sådan standard att de accepteras från lokaliseringssynpunkt.

För att närmare klargöra vilka orter man bör satsa på i lokaliseringssammanhang

har arbetsmarknadsstyrelsen gjort en tätortsklassificering och

en regional indelning av landet. De orter som bedömts bli mest aktuella i

lokaliseringssammanhang har indelats i A-, B- och C-centra. Klassificeringen

har gjorts med utgångspunkt från den serviceutrustning orterna har

och det befolkningsunderlag orten kan räkna med, varvid hänsyn tagits till

inte bara folkmängden i själva tätorten utan också till befolkningen, som bor

i närheten av orten och som från servicesynpunkt är spontant inriktad mot

denna eller har närmare och bättre kommunikationer dit än till någon annan

ort av samma klass. A-regionerna har ett befolkningsunderlag på minst

30 000 personer. Den folkrikaste A-regionen är Stockholmsregionen med

över 1 miljon invånare.

Även till ytvidden är regionerna olika. Avstånden mellan A-centra varierar

således väsentligt. I södra och mellersta Sverige kan avståndet mellan

två A-centra vara så kort som 2 å 3 mil, men i det inre av Norrland

är det betydligt större. Det genomsnittliga vägavståndet mellan samtliga

A-centra, vars regioner gränsar till varandra, är 74 km i hela riket, 124 km

i Norrland och 62 km i landet i övrigt. Genomsnittliga högsta avståndet i

södra och mellersta Sverige till ett A-centrum är således ca 3 mil. Några

bestämda krav på centras serviceutrustning har inte ställts. Den erfarenheten

har gjorts, att ett befolkningsunderlag på minst 30 000 personer räcker

till för flertalet av de serviceanläggningar, som företagare och deras

anställda fäster avseende vid. I dessa orter finns en fullständig uppsättning

detaljhandelsföretag, lasarett, gymnasium, yrkesskolor etc. Dessa centra

ligger nästan undantagslöst vid normalspårig järnväg, är vägknut för riksvägar

och utpräglade busscentra. A-centra har i regel spontant service-inflytande

i regionen, som också är ortens rekryteringsområde i fråga om

arbetskraft.

Det erforderliga befolkningsunderlaget för en B-region är 15 000 och för

en C-region 7 500 personer. B-centra har bl. a. apotek, sjukstuga och realskola

och C-centra hl. a. läkare och filialapotek. Till C-centra kommer merendels

enhetsskolans högstadium att förläggas. A-centra bedöms bli mest

attraktiva när det gäller lokalisering av stora företag, medan B- och Ccentra

har goda möjligheter att göra sig gällande, när det är fråga om lokalisering

av medelstora och små företag.

För A-regionerna har sammanställts en del statistiskt material som visar

befolknings- och sysselsättningsutvecklingen. Detta har redovisats i Befolkning

och näringsliv (1958) och Samhällsservice och lokaliseringsverk
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 52 dr 1962

17

samhet (1960). Sistnämnda bok innehåller också en redogörelse för de

samhälleliga verksamhetsgrenar, som har betydelse i lokaliseringssammanhang,

t. ex. kommunikationer, skolväsende, sjukvård samt stöd åt hantverk

och småindustri. En översyn av den regionala indelningen har gjorts under

1960. Enligt denna har landet indelats i 91 A-regioner, 152 B-regioner och

ca 300 C-regioner. A- och B-regionernas avgränsning har redovisats på en

befolkningskarta i skala 1:500 000 samt i Arbetsmarknadsstyrelsens regionindelning

1961, A- och B-regioner (1961). I ett antal meddelanden har under

1961 och 1962 redovisats statistiskt material för regionerna, t. ex. befolkningsutveckling,

arbetslöshet och inkomstförhållanden.

Arbetsmarknadsstyrelsen gör också mera ingående regionala lokaliseringsutredningar.

Dessa syftar till att klarlägga var produktions- och serviceföretag

bör lokaliseras och vilka åtgärder, som kan vidtagas för att underlätta

den önskade lokaliseringen. Utredningarna belyser produktionsoch

serviceföretagens nuvarande lokalisering samt innehåller en prognos

angående befolknings- och sysselsättningsutvecklingen. Sådana utredningar

har färdigställts för Skaraborgs län (1959), Kronobergs län (1959), Kalmar

län (1960), Hallands län (1960), Östergötlands län (1961) och Kopparbergs

län (1961). Utredning pågår i Norrbottens och Västerbottens län. En lokaliseringsutredning

kommer också alt utföras för Värmlands län. Därutöver

har styrelsen gjort ett stort antal regionala utredningar i samband med

aktuella lokaliseringslån. I samarbete med arbetsmarknadsstyrelsen utför

länsstyrelsen liknande utredning i Jämtlands län. Länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län har i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen gjort en

utredning angående näringslivet i Bohuslän och dess utvecklingsmöjligheter.

I flera andra län bl. a. i skånelänen och Örebro län pågår utredningar

med lokaliseringspolitisk anknytning i landstingens regi. Dessa har i allt

högre grad börjat intressera sig för lokaliseringsfrågor och frågor som gäller

näringslivets lokalisering.

Behovet av samhällsvetenskapligt utbildad personal knuten till länsstyrelserna

har sedan många år tillbaka påtalats från olika håll. Under senaste

åren har flertalet län erhållit sådana tjänstemän med uppgift att vara länsstyrelsen

och andra länsorgan behjälpliga med samhällsplaneringsfrågor.

Till inrikesdepartementet har knutits en expertgrupp med uppgift att utgöra

länsstyrelsernas rådgivande nämnd i sådana frågor.

Införandet av den 9-åriga folkskolan har nödvändiggjort en omfattande

planeringsverksamhet från skolmyndigheternas sida. En viktig fråga

är därvid lokaliseringen av denna skolas högstadium, alltså de tre högsta

klasserna. Detta högstadium kräver med nuvarande nativitet ett befolkningsunderlag

av minst 6 000 personer. Många kommuner har inte tillräckligt

underlag härför utan ett samarbete mellan olika kommuner blir

nödvändigt.

Bl. a. skolfrågan har aktualiserat en ny kommunindelning. Vid koinmunretormen

1952 sattes 3 000 invånare som önskvärd gräns för kommunernas

folkmängd. Folkmängden i många kommuner har sedan dess minskat och

376 av landets 1 031 kommuner har mindre än 3 000 invånare. Endast 155

kommuner har över 8 000 invånare. En särskild utredning — indelningssakkunniga,

tillsatt inom inrikesdepartementet har framlagt ed betänkande

med principer för en ny kommunindelning. Kommunerna skall liksom arbetsmarknadsstyrelsens

regioner byggas upp kring centralorter med ett

välutvecklat näringsliv och en god serviceutrustning. De sakkunniga före
-

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 52 år 1962

slår vidare, att riktpunkten för det lägsta befolkningstalet, som en kommun

bör hålla 1975, sättes till 8 000 invånare. I vissa fall skall dock ett lägre

befolkningstal kunna godtagas. Under 1961 kommer — under förutsättning

att riksdagen godkänner de föreslagna principerna — inrikesdepartementet

att utfärda närmare direktiv i fråga om kommunplaneringen och uppdraga

åt länsstyrelserna att upprätta stomplaner för kommunblock. Sammanslagningen

är avsedd att ske på frivillighetens väg. För att underlätta samarbetet

mellan kommunerna i ett block innan sammanslagningen kommit till

stånd föreslår de sakkunniga, att ett samarbetsorgan skall inrättas. Frivillig

kommunalsammanslagning har redan genomförts på en del håll och

utredningar därom pågår också i stor utsträckning.

Förändringar i näringslivets lokalisering har lett till att länen numera

inte på samma sätt som under gångna tider framstår som naturligt avgränsade

enheter. Mest påtagligt är detta beträffande Stockholms- och Göteborgsregionerna,

som omfattar delar av flera olika län. Utredningar om

länsindelningen pågår. Flera andra regionala indelningsfrågor är aktuella i

landet t. ex. indelningen i provinisialläkaredistrikt, sjukvårdsregioner, polis-

och landsfiskalsdistrikt, lantmäteridistrikt och postdistrikt.

Sthlm 1962. K L Beckmans Tryckerier AB

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1962:392 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj ris proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 29 november 191^6 s. 3 i texten