Betänkande i anledning av väckta motioner om viss höjning av det skattefria bottenbeloppet vid den statliga förmögenhetsbeskattningen.
1962-02-20 · 7 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 5 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1962:14, Betänkande i anledning av väckta motioner om viss höjning av det skattefria bottenbeloppet vid den statliga förmögenhetsbeskattningen.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande nr /4 år 1962
1
Nr 14
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om viss höjning av det skattefria bottenbeloppet vid den
statliga förmögenhetsbeskattningen.
(2:a avd.)
I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna 1:64 av herr Gösta Jacobsson m. fl. samt 11:98 av herrar1 Darlin
och Nordgren har hemställts, »att riksdagen måtte besluta sådan ändring i
förordningen om statlig förmögenhetsskatt, att det skattefria bottenbeloppet
för den statliga förmögenhetsskatten höjes från 80 000 kronor till 100 000
kronor, samt att förmögenhetsskatt icke skall utgå å den del av förmögenhet,
som understiger sistnämnda belopp».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionerna framförda
yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför inte lämnas i det följande,
hänvisa till motionen I: 64.
Enligt den lydelse 10 § förordningen om statlig förmögenhetsskatt har
enligt beslut av 1957 års riksdag utgår sådan skatt beträffande fysisk person,
oskift dödsbo, utländskt bolag och vissa familjestiftelser endast för
förmögenheter överstigande 80 000 kronor. Skatten utgår enligt 11 § 1 mom.
efter en skiktskala, i vilken den lägsta skattesatsen, 5 promille, gäller för
den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger 80 000 men
icke 100 000 kronor, och den högsta skattesatsen, 18 promille, för den del
av den beskattningsbara förmögenheten som överstiger 1 000 000 kronor.
För äkta makar beräknas beskattningsbar förmögenhet gemensamt, och
skattepliktsgränsen är för dem liksom för ensamstående bestämd till 80 000
kronor. Enligt stadgande i 11 § 2 mom. skall vissa föreningar, samfund och
samfälligheter erlägga förmögenhetsskatt med en och en halv promille av
den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger 5 000 kronor.
För fysisk person och oskift dödsbo gäller en bestämmelse i 9 § enligt
vilken en reducering av förmögenhetsskatten sker vid ringa eller ingen
inkomst. Den beskattningsbara förmögenheten skall nämligen icke beräknas
högre än trettio gånger den sammanräknade nettoinkomsten, dock minst
till hälften av den skattepliktiga förmögenheten.
Den senaste höjningen av skattepliktsgränsen vid förmögenhetsbeskattningen
skedde år 1957 på förslag av arvsskattesakkunniga och betraktades
som ett provisorium i avvaktan på de sakkunnigas slutliga prövning av
B i han g till riksdagens protokoll 1962. 7 samt. Nr U
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets betänkande nr 1A år 1962
arvs- och förmögenhetsbeskattningens utformning. Genom den då vidtagna
uppräkningen från 50 000 kr. till 80 000 kr. avsågs främst att neutralisera
ver nmgarna av den höjning av fastighetstaxeringsvärdena, som kunde
oivantas genom 1957 års allmänna fastighetstaxering.
I sitt slutliga betänkande, SOU 1957:48, ansåg sig arvsskattesakkunniga
inte hora föreslå ytterligare höjning av skattepliktsgränsen vid förmögenhetsbeskattningen
an vad som provisoriskt genomförts år 1957. De sakkunniga
anförde härom bl. a.
|.rnn!!lmmIliattningSViS kan.sagas atl en hö8re skattepliktsgräns än 80 000
vronor icke synes vara motiverad vare sig med hänsyn till den allmänna socmla
och ekononnska utvecklingen eller — ännu mindre — i betraktande
av forandringarna av penningvärdet. Av vad tidigare nämnts framgår att
™T,dte nya taxermgsvärdena blivit något högre än förut antagits —
n skattephktsgrans vid 80 000 kronor likväl kommer att i väsentlig mån
m0tir/° J.derna aV taxeringsvardeshöjningen. Denna skattepliktig™^
medför befrielse från förmögenhetsskatt för sådana jordbruksfastigheter och
lorelser, som kunna anses jämförliga med arbetsredskap och liknande Vidare
bor bemarkas att redan en skattepliktsgräns vid 80 000 kronor medför
en storre skattelattnad for ägare av annan fastighet än som är motiverad
enbart med hansyn till den höjda taxeringsnivån för dylik fastighet Eu
logre skattephktsgrans skulle därför medföra ett icke motiverat gynnande
av agare till sådan fastighet liksom - i ännu högre grad -- av föSSgenhetsagare,
som ha små tillgångar placerade annorledes än i fastigheT Härjamte
bor icke bortses från det skattebortfall som skulle bliva följden av
en ytterligare höjning av skattepliktsgränsen.
I enlighet med det ovan anförda ha arvsskattesakkunniga icke funnit anledning
foresla nagon annan skattepliktsgräns vid förmö^enhetsbeskatt
ningen än 80 000 kronor. Icke heller i frågf om skatteskalani tr gthade
sakkunniga ansett tillräckliga skäl till ändring föreligga. 8 d
Frågan om förmögenhetsskattens utformning är en av de frågor som omtattas
av allmänna skatteberedningens utredningsuppdrag. I direktiven för
skattesystemutredningen anföres bl. a. följande.
bÖr Vidare uppmärksamma de frågor som sammanhänger
med beskattningen av förmögenhet och dess avkastning. Nuvarande regler
innebar i princip att förmögenhetsinkomst beskattas hårdare än arbetsinkomst
dar förmögenheten underkastas särskild beskattning. Häremot
G?lhör°eCei?r rf untf fSaS någ0n invandning- Förmögenhetsbeskattningen
tillhör emellertid de frågor som ständigt står under diskussion, och den bör
helt naturligt inga i den allmänna omprövning av beskattningen som skall
ankomma på utredningen. Bland de spörsmål på förmögenheffiÄw!
f38 °™rade.f°J11 bIlvlt föremål för diskussion kan särskilt nämnas det föfhållandet
att förmögenhetsskatten i förening med inkomstskatten på avkastningen
i vissa fall kan ta så gott som hela avkastningen i anspråk. Det
ar också ifragasatts det berättigade i att ta ut förmögenhetsskatt på förmögenhet
som ar nedlagd i produktionsmedel, t.ex. i lantbruk. Å andra sidan
har påpekats att värdestegringsvinster under nuvarande förhållanden i stor
utsträckning icke beskattas. Erinras kan bl.a. att vissa närliggande spörsmål
Bevillningsutskottets betänkande nr U år 1962 3
för närvarande prövas inom den kommitté som har att utreda frågan om
värdebeständiga lån.
I de förevarande motionerna tramhålles bl. a. att penningvärdesförsämringen
fortskridit sedan år 1957, då gällande skattepliktsgräns fastställdes.
Den torde ha uppgått till 10—15 procent. Penningvärdesförsämringen har
medfört en automatisk skärpning av förmögenhetsskatten, som därigenom
i många fall kommit att verka mycket betungande för de skattskyldiga, även
för sådana med begränsade inkomster. Därtill kommer att förmögenhetens
nominellt stegrade värde ofta icke medfört motsvarande ökning av förmögenhetens
avkastning. Att uppmärksamma är att för mindre företagare
förmögenheten till väsentlig del består av fordringar, lager och maskiner
eller fabriksfastigheter och för jordbrukarna av bl. a. kreatur och maskiner.
Kapitalet är i detta fall ett arbetsredskap; den extra skatten därpå är därför
särskilt kännbar. Förmögenhetsskatten är slutligen såsom sådan ägnad
att motverka det sparande som ur samhällets synpunkt framstår såsom
önskvärt.
De vid 1961 års höstriksdag fastställda ändrade ortsavdragen och skatteskalorna
för inkomstskatten innebar en justering, föranledd av penningvärdesförsämringen.
Skäl torde föreligga alt även vidtaga motsvarande
justering i fråga om förmögenhetsskatten. Den mest angelägna uppgiften
torde vara att höja det skattefria bottenbeloppet, lämpligen till 100 000 kronor.
Det hade i och för sig varit befogat att även vidtaga en justering av
skatteskalorna, vilka blev oförändrade vid 1957 års höjning av bottenbeloppets
storlek. En sådan justering torde emellertid icke kunna göras utan
närmare utredning, och det torde vara att utgå ifrån att sådan utredning
kommer att göras av den allmänna skatteberedningen.
Utskottet
Enligt förordningen om statlig förmögenhetsskatt utgöres för närvarande
sådan skatt av fysiska personer, oskifta dödsbon m. fl. för beskattningsbara
förmögenheter överstigande 80 000 kr. Skatten utgår efter en skiktskala,
i vilken den lägsta skattesatsen, 5 promille, gäller för den del av den beskattningsbara
förmögenheten som överstiger 80 000 men inte 100 000 kr.
I skiktet närmast däröver är skattesatsen 8 promille. Högsta skattesatsen 18
promille gäller för den del av beskattningsbar förmögenhet som överstiger
1 milj. kr.
I de förevarande motionerna yrkas höjning av det skattefria bottenbeloppct
till 100 000 kr samt beträffande förmögenheter över detta belopp
skattefrihet för den del av förmögenheten som understiger 100 000 kr. Ett
bifall till yrkandet innebär således bl. a. att förmögenhetsskatten i de lägen
den fortfarande skulle uttas sänkes med 100 kr.
Utskottet vill erinra om att den nuvarande skattepliktsgränsen, 80 000 kr,
4
Bevillningsutskottets betänkande nr li år 1962
fastställdes år 1957. Genom höjningen från den tidigare gällande gränsen,
50 000 kr, avsågs att i stort sett neutralisera verkningarna i förmögenhetsskattehänseende
av den höjning av taxeringsvärdena som kunde förväntas
genom 1957 års allmänna fastighetstaxering. Höjningen var provisorisk,
men då beslutet omprövades påföljande år i samband med den då beslutade
omläggningen av arvsbeskattningen, ansågs skäl inte föreligga att göra en
ytterligare höjning. Utskottet vill härjämte anmärka att någon ny allmän
fastighetstaxering inte ägt rum sedan år 1957 och att den taxering av detta
slag, som skulle ha skett innevarande år, genom beslut av 1960 års riksdag
uppskjutits till år 1964.
Utan närmare utredning är utskottet inte berett att på sätt motionärerna
förordat tillstyrka en generell höjning av skattepliktsgränsen vid förmögenhetsbeskattningen.
Såsom framhålles i motionerna ingår förmögenhetsskatten
i den allmänna omprövning av beskattningen som för närvarande pågår
inom den till allmänna skatteberedningen hörande skattesystemutredningen.
Givetvis kommer vid denna översyn även frågan om skattepliktsgränsens
höjd att prövas. Enligt utskottets mening bör resultatet av utredningens
arbete i denna del avvaktas innan ställning tas till de i motionerna föreslagna
lagstiftningsåtgärderna. Med det anförda avstyrker utskottet de förevarande
motionerna.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att de likalydande motionerna I: 64 av herr Gösta Jacobsson
m. fl. samt II: 98 av herrar Darlin och Nordgren om viss
höjning av det skattefria bottenbeloppet vid den statliga förmögenhetsbeskattningen
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 20 februari 1962
På bevillningsutskottets vägnar:
JOHN ERICSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar John Ericsson, Hagberg, Einar
Eriksson, Erik Jansson, Söderquist, Gustaf Elofsson, Oscar Carlsson, Stefanson,
Wärnberg och Gösta Jacobsson; samt
från andra kammaren: herrar Brandt i Aspabruk, Allard, Nilsson
i Svalöv, Kärrlander, Vigelsbo, Engkvist, Magnusson i Borås, Rydén, Andersson
i Essvik och fru Nettelbrandt.
Bevillningsutskottets betänkande nr U år 1962 5
Reservationer:
I) av herrar Hagberg, Gösta Jacobsson, Nilsson i Svalöv och Magnusson i
Borås, vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med bifall till de likalydande motionerna
1:64 av herr Gösta Jacobsson in. fl. samt 11:98 av herrar
Darlin och Nordgren måtte antaga följande
Förslag
till
förordning angående ändrad lydelse av 11 § 1 mom. förordningen den 26 juli
19i7 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt.
Härigenom förordnas, att It § 1 mom. förordningen den 26 juli 1947
om statlig förmögenhetsskatt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.
11 §.
1 mom. Statlig förmögenhetsskatt skall för fysisk person, oskift dödsbo,
utländskt bolag samt i 10 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt
omförmäld familjestiftelse utgöra:
när den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 150 000 kronor:
åtta promille av den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger
100 000 kronor, dock lägst en krona;
när den beskattningsbara förmögenheten överstiger
150 000 men icke 200 000 kr: 400 kr för 150 000 kr och 10 % av återstoden;
200 000 » » 400 000 » : 900 » » 200 000 » » 13 % » » <
400 000 » » 1 000 000 » : 3 500 » » 400 000 » » 16 %o » » •
1 000 000 kr : 13 100 » » 1 000 000 » » 18 %o » *
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1963, dock att äldre bestämmelser
alltjämt skola gälla beträffande 1963 års taxering samt beträffande
eftertaxering för 1963 eller tidigare år.
II) av herrar Gustaf Elofsson och Vigelsbo, vilka ansett, att den del av utskottets
yttrande, som börjar å s. 3 med orden »Utskottet vill erinra» och
slutar å s. 4 med orden »de förevarandc motionerna», bort ha följande lydelse:
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets betänkande nr 1A år 1962
Utskottet vilt erinra om att det nuvarande skattefria bottenbeloppet för
den statliga förmögenhetsskatten, 80 000 kronor, fastställdes redan 1957.
Sasom framhålles i de förevarande motionerna har sedan dess en fortsatt
pennmgvardeförsämring ägt rum, vilken medfört en automatisk skärpning
av förmögenhetsbeskattningen. Utskottet finner det angeläget, att denna
skatteskarpnmg elimineras. Förmögenhetsskatten ingår i den allmänna omprövning
av beskattningen, som för närvarande pågår inom den till allmänna
skatteberedningen hörande skattesystemutredningen. Utskottet vill
i sammanhanget erinra om det vid fjolårets riksdag framförda förslaget om
särskild hojmng av skattepliktsgränsen för äkta makar, förslagsvis till
120 000 kronor, om motsvarande gräns för ensamstående utgör 80 000 kronor.
Det måste enligt utskottets mening vara otillfredsställande, att förmögenhetsskatten
utgår efter samma grunder för äkta makar som ^''ensamstående.
Fn omfördelning med hänsyn till den i allmänhet lägre skattekraften
hos äkta makar bör ske i samband med den justering av skattepliktsgransen,
som penningvärdeförsämringen motiverar. Utskottet vill understryka
angelagenheten av att dessa frågor skyndsamt prövas vid den pågående
skatteöversynen, så att förslag snarast kan föreläggas riksdagen.
Utskottet vill i sammanhanget vidare framhålla vikten av att vid pågående
skatteöversyn särskild uppmärksamhet ägnas åt vissa med förmögenhetsbeskattningen
sammanhängande problem. Ett ofta framfört önskemål
ar rätt till avdrag vid inkomstbeskattningen för förmögenhetsskatten
såsom utgift for inkomstens förvärvande. Men framför allt bör uppmärksamheten
riktas på de principiella sammanhangen. Med nuvarande
regler har man utgått från att förmögenhetsinkomsten har större skattekraft
än annan inkomst, såtillvida att den som äger en förmögenhet har
mindre behov att spara för kommande tid och alltså av sin inkomst kan
avstå mera i skatt än den som måste reservera en del av inkomsten för
framtida behov. Härmed beskattas även förmögenhet, som inte lämnar avkastning.
Även om det i vissa avseenden finns skäl för en sådan bedömning
av skattekraften, kan den enligt utskottets mening inte godtagas som någon
mera generell regel. Det måste sålunda anses oriktigt, att den som för kommande
hd bygger upp ett sparande i exempelvis bank eller eget företag skall
drabbas av en hårdare beskattning än den som får sin trygghet garanterad
genom exempelvis ATP-försäkringen. I den mån beskattningen drabbar förmögenhet,
som inte lämnar avkastning, blir det i realiteten antingen en
högre beskattning av vederbörandes arbetsinkomst eller en förtäring av kapital,
med vilket han arbetar i näringslivet. Sistnämnda förhållanden kan
sägas utgöra problem särskilt för jordbruk och andra mindre företag. Från
nämnda utgångspunkter framstår de gällande reglerna för förmögenhetsbeskattningen
som föråldrade och oförenliga med principen om skatt efter
bärkraft. En sådan omläggning av beskattningen av förmögenhet och förmögenhetsinkomst
måste enligt utskottets mening ske, att skatten uttages
Bevillningsutskottets betänkande nr li år 1962
7
endast på den verkliga avkastningen. Utskottet vill understryka angelägenheten
av att dessa synpunkter tillgodoses vid den pågående översynen av
skattesystemet.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.