Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa om ändrade grunder för bestämning av beskattningsvärde vid uttagande av energiskatt på detaljdistribuerad kraft

1962-02-22 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1962:19, Skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa om ändrade grunder för bestämning av beskattningsvärde vid uttagande av energiskatt på detaljdistribuerad kraft

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1962

1

Nr 19

Bevillningsutskottets betänkande i anledning, av väckta motioner

angående vissa ändringar i förordningen om allmän

energiskatt.

(1 :a avd.)

Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta

av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna 1:466 av herrar Mattsson och Torsten Andersson

samt 11:546 av herrar Nilsson i Tvärålund och Larsson i Borrby,

vari hemställts, »att riksdagen måtte besluta om sådan ändring i energiskatteförordningen,

1) att egenproducerad kraft, som alstras genom förbränning av vedbränsle

ej blir föremål för beskattning,

2) att gränsen för borgerlig förbrukning höjes från 40 000 kilowattimmar

till 100 000 kilowattimmar per driftställe,

att vederbörande utskott måtte utarbeta härför erforderligt förslag till författningsändring

samt

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla, att energiskattens

omläggning till fast avgift per kilowattimme blir föremål för skyndsam

prövning i enlighet med vad i motionerna anförts»; och

II) motion 11:191 av herr Eriksson i Bäckmora m. fl., vari hemställts, »att

riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa om ändrade grunder

för bestämning av beskattningsvärde vid uttagande av energiskatt på detaljdistribuerad

kraft (elskatt)».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda

yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,

hänvisa till motionerna 1:466, 11:546 och 11:191.

Gällande bestämmelser

Beskattningen av elektrisk kraft regleras genom förordningen den 31 maj

1957 om allmän energiskatt, vilken förordning, såvitt gäller elkraft, trädde

i stället för elskatteförordningen av den 1 juni 1951. Med undantag för kraft,

som används av kommunikationsföretag för bandrift och liknande ändamål,

är i princip all kraftförbrukning inom landet beskattad enligt energiskatteförordningen.

Ikraftträdandet av denna förordning medförde en utvidgning

av beskattningsområdet så till vida att detalj förbrukningen av elkraft,

som varit skattefri sedan 1952, åter beskattades.

Bihang till riksdagens protokoll 1962. 7 samt. Nr 19

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1962

För elektrisk kraft, som förbrukas i industriell rörelse med en förbrukning

av mer än 40 000 kilowattimmar för driftställe och beskattningsår (1

juli—30 juni) utgår skatten med 10 procent av kraftens beskattningsvärde.

För övrig kraft höjdes energiskatten genom beslut av 1958 års A-riksdag

från 5 procent till 7 procent av kraftens beskattningsvärde. Under denna

skattesats faller elektrisk kraft, som detalj distribueras för borgerliga behov,

dvs. hushålls-, jordbruks- och yrkeskonsumtionen, samt kraftförbrukningen

för gatubelysning m. m. Beskattningsvärdet är enligt energiskatteförordningen

i princip lika med summan av de avgifter, som förbrukaren har att

erlägga för kraften.

Skatten för elektrisk kraft erlägges av den som förbrukat kraften. Är förbrukaren

producent av kraften inlevererar han själv skatten till statsverket.

Övriga kraftförbrukare erlägger skatten till kraftleverantören samtidigt med

kraftavgifterna, varefter kraftleverantören har att redovisa och inbetala

skatten till statsverket. För energiskatten på elektrisk kraft är kontrollstyrelsen

beskattningsmyndighet.

Enligt 46 § förordningen den 3 april 1959 (nr 92) om förfarandet vid viss

konsumtionsbeskattning äger Kungl. Maj :t eller den myndighet Kungl.

Maj :t förordnar, när synnerliga skäl därtill äro, medgiva befrielse från eller

återbetalning av skatt.

Frågans tidigare behandling

I en inom finansdepartementet upprättad promemoria angående en allmän

energibeskattning, som låg till grund för 1957 års riksdagsbeslut i ämnet,

förordades en styckeskatt för den borgerliga förbrukningen. I remissyttrandena

över förslaget från de remissinstanser, som representerade distributionsintressena,

nämligen vattenfallsstyrelsen och elverksföreningen, föreslogs

emellertid en värdeskatt med hänsyn till att en dylik skatteform vore

mindre tariffrubbande och därjämte enklare ur uppbörds- och redovisningssynpunkt.

I proposition nr 175 till 1957 års riksdag anförde departementschefen

bl. a. följande.

De önskemål som sålunda uttalats av distributörerna bör enligt min mening

beaktas. Jag förordar fördenskull, att skatten å elektrisk kraft, som

detalj distribueras, uttages såsom värdeskatt. Vid mitt ställningstagande på

denna punkt har jag särskilt tagit fasta på elverksföreningens uttalande, att

kraftavgifterna för olika grupper av förbrukare numera är i hög grad utjämnade.

Möjlighet bör dock, såsom också framhålles av vattenfallsstyrelsen

och elverksföreningen, öppnas för kontrollstyrelsen att förordna om

styckeskatt i fall där en värdebeskattning med hänsyn till särskilda förhållanden

skulle erbjuda tekniska svårigheter. Framställning bör i dylika

fall göras av vederbörande distributör och skattesatsen bör avvägas efter

det genomsnittliga priset för detaljdistributionen.

I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 47 anslöt sig bevillningsut
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1962

3

skottet till förslaget i propositionen, att skatten å elektrisk kraft, som distribueras

för såväl borgerlig som industriell förbrukning, skulle uttagas

såsom en värdeskatt.

I de likalydande motionerna 1:153 och 11:187 vid 1958 års riksdag anfördes,

att den ursprungligen avsedda skattebelastningen på borgerlig kraft

hade ökat på grund av höjda taxor. Därför yrkades att sådana direktiv måtte

utfärdas för skattens beräkning att densamma inte drabbade detaljabonnenterna

med högre belopp än som ursprungligen avsetts.

Bevillningsutskottet, som behandlade motionerna i sitt av 1958 års A-riksdag

godkända betänkande nr 30, anförde härom följande.

Den i motionerna påtalade konsekvensen av skattens utformning skulle i

och för sig kunna undvikas om man övergår till att beräkna skatten per kilowattimme

i stället för procentuellt. Vid tillkomsten av energiskatteförordningen

prövades ingående vilken av dessa båda beräkningsgrunder som borde

väljas. Det befanns därvid att fördelarna med en procentuell skatt övervägde.

Utskottet finner inte anledning att nu inta en ändrad ståndpunkt och

kan därför inte tillstyrka motionerna.

Vid 1959 års riksdag yrkades i de likalydande motionerna 1:297 och

11:367, att den nuvarande värdeskatten å 7 procent av de avgifter, som förbrukaren

har att erlägga för kraften, skulle ersättas av en styckeskatt å

1 öre per kilowattimme. I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 26

anförde bevillningsutskottet bl. a. följande.

1 motsats till vad motionärerna anfört torde en värdeskatt för ett flertal

elverk och andra distributörer, nämligen de med maskinell debitering av

avgifterna, vara att föredraga ur debiterings- och kontrollsynpunkt och en

genomgripande omläggning av skattesystemet skulle för dessa kraftdistributörers

del medföra betydande kostnader och besvär. Inräknas skatten i

kraftpriset, vilken metod, enligt vad som upplysts, tillämpas av många distributörer,

medför debiteringen av värdeskatten inte något som helst extra

arbete för distributören och det totala skattebelopp, som skall redovisas,

erhålles i en enda uträkning såsom en procentandel av totalt debiterade avgifter.

Om den nuvarande värdeskatten å 7 procent ersättes av en styckeskatt

å 1 öre per kilowattimme, skulle detta dessutom medföra en skattehöjning

för abonnenter såväl på landsbygden som i tätorterna. Utskottet vill

vidare framhålla, att vid energiskatteförordningens tillkomst år 1957 noga

övervägdes vilket beskattningssystem, som var mest ändamålsenligt. Den

vid föregående års riksdag genomförda höjningen av skattesatsen med två

procent är inte av sådan storlek, att den kan påverka det tidigare ställningstagandet

i frågan. Utskottet anser sig därför inte kunna tillstyrka bifall till

de likalydande motionerna 1:297 och 11:367.

I de likalydande motionerna 1:34 och 11:45 vid 1960 års riksdag framställdes

yrkande av samma innebörd som i förenämnda motioner vid 1959

års riksdag. Bevillningsutskottet fann i sitt av riksdagen godkända betänkande

nr 73 icke anledning att frånträda den ståndpunkt som föregående

års riksdag intagit i frågan.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1962

Vidare framställdes i de likalydande motionerna 1:199 och 11:248 yrkande

om att, därest den allmänna varuskatten skulle bibehållas, riksdagen

måtte besluta att energiskatten för den s. k. borgerliga elkraftförbrukningen

skulle avvecklas.

I anledning härav anförde bevillningsutskottet i ovannämnda betänkande

nr 73 bl. a. följande.

När den allmänna energiskatten infördes fr. o. m. den 1 juli 1957 motiverades

detta med de betydande investeringsbehoven på energiområdet, bl. a. innefattande

upprustning av landsbygdens elnät. Under en femårsperiod uppskattades

investeringskostnaderna för statens del till cirka 600 milj. kr. I

årets statsverksproposition har bruttoinkomsten av energiskatten på elektrisk

kraft för borgerlig förbrukning för budgetåret 1960/61 beräknats till

90,5 milj. kr. Ett slopande av energiskatten på detalj distribuerad kraft skulle

med hänsyn till storleken av skattebortfallet äventyra finansieringen av det

investeringsprogram för energiförsörjningen, om vilket principbeslut fattades

vid 1957 års riksdag och vars genomförande får anses synnerligen angeläget.

Av det anförda framgår att utskottet inte kan tillstyrka bifall till yrkandet

i de likalydande motionerna 1:199 och 11:248 om avveckling av energiskatten

på elektrisk kraft för borgerlig förbrukning.

I de likalydande motionerna 1:32 och 11:55 vid 1961 års riksdag framställdes

yrkanden av samma innebörd som i de förenämnda motionerna

1:277 och 11:367 vid 1959 års riksdag och 1:34 och 11:45 vid 1960 års riksdag.

Bevillningsutskottet fann i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 26

icke anledning frångå den ståndpunkt, som riksdagen under de senaste åren

intagit i frågan. Utskottet fann det emellertid angeläget att nedsättning av

skatten sker i sådana fall, där kraftpriset på grund av specifika förhållanden

är särskilt högt och skattebelastningen därigenom blivit större än vad som

kan anses normalt för landet i övrigt.

Vidare framställdes vid 1961 års riksdag i de likalydande motionerna 1:255

och 11:213 yrkande om att egenproducerad kraft, som alstras genom förbränning

av vedbränsle ej skulle bli föremål för beskattning och att skatt

för industriell förbrukning skulle erläggas endast om den årliga förbrukningen

översteg 100 000 kilowattimmar per driftställe. I anledning härav anförde

bevillningsutskottet beträffande frågan om skattebefrielse för viss

kraftproduktion.

Enligt 2 § energiskatteförordningen utgår inte energiskatt för inhemska

fasta bränslen och inte heller för elektrisk kraft, som framställes av producent,

vilken förfogar över en installerad generatoreffekt av mindre än 50

kilowatt och inte yrkesmässigt distribuerar elektrisk kraft. Distribution av

elektrisk kraft anses såsom yrkesmässig enligt 6 § kungörelsen med tillämpningsföreskrifter

till energiskatteförordningen, om den sker över distributionsnät

med anslutning av flera än 10 förbrukare eller om den distribuerade

kraften utgör mer än 20 000 kilowattimmar per år.

Den ovan återgivna undantagsbestämmelsen för i huvudsak egenproducerad

kraft torde främst ha tillkommit av praktiska skäl, enär det ansetts

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1962

5

medföra svårigheter att i dylika fall kontrollera och uppmäta energiförbrukningen.

Vid större förbrukning föreligger enligt utskottets mening inte skäl

att undantaga egenproducerad kraft från beskattning. Därtill kommer svårigheterna

att vid distribution av egenproducerad kraft till andra konsumenter

särskilja denna kraft från annan kraft, som konsumenterna förbrukar.

Av anförda skäl kan utskottet inte tillstyrka ändrad lagstiftning härutinnan.

Beträffande den i de sistnämnda motionerna väckta frågan om höjning

av gränsen för industriell kraftförbrukning från enligt energiskatteförordningen

gällande 40 000 till 100 000 kilowattimmar för driftställe under helt

beskattningsår anförde utskottet.

Ett bifall till förslaget i motionerna skulle innebära att ett betydligt större

antal företagare än för närvarande finge erlägga energiskatt efter den lägre

skattesatsen. Detta skulle otvivelaktigt medföra ett icke oväsentligt skattebortfall.

Man torde heller inte kunna bortse ifrån att en ny gränsdragning

medför vissa rubbningar i konkurrensförhållandena olika företag emellan.

Utskottet är därför inte berett att tillstyrka ändrad lagstiftning i berörda

hänseende.

Utöver nämnda motioner hänvisades till utskottet vid 1961 års riksdag de

likalydande motionerna 1:466 och 11:570 vari hemställdes, att riksdagen

måtte besluta, att energiskatten på elektrisk kraft fr. o. m. den 1 juli 1961

måtte sänkas till hälften. Beträffande denna fråga anförde utskottet i sitt

av riksdagen godkända betänkande nr 26.

I årets statsverksproposition beräknas nettoinkomsten av energiskatt på

såväl industriell som borgerlig förbrukning av elektrisk kraft för budgetåret

1961/62 till omkring 152 milj. kr. En sänkning av skatten till hälften skulle

således medföra ett årligt skattebortfall på ca 76 milj. kronor.

De spörsmål, som behandlas i motionerna, är av betydande räckvidd och

sammanhänger med det problemkomplex, som företagsskatteutredningen har

att ta ställning till vid sina överväganden rörande den framtida företagsbeskattningen.

Det har nämligen i direktiven för utredningen förutsatts, att

denna skall undersöka vilka verkningar beskattningssystemet kan väntas få

bl. a. i fråga om prisutvecklingen, konkurrensförhållandena olika företag

och branscher emellan och i förhållande till utlandet samt i fråga om tänkbara

strukturförändringar inom näringslivet. Med hänsyn härtill anser sig

utskottet inte böra tillstyrka bifall till de likalydande motionerna 1:466 och

11:570.

Motionerna

Som motivering för yrkandena i de likalydande motionerna 1:466 och

11:546 anföres bl. a.

Vad först beträffar den egenproducerade kraften bör uppmärksammas att

den svenska trä- och sågverksindustrien ofta har egenproduktion av elektrisk

kraft. Därvid tillvaratas sågavfall, såsom bark, spån m. m. Från nationalekonomisk

synpunkt måste det anses riktigt att så sker, och energibeskattningen

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1962

kan redan av det skälet ifrågasättas. Motiveringen för energibeskattningen är

att skapa resurser för utbyggnad av landets kraftresurser. Detta utgör ett

skäl att undanta egenproduktion av nämnt slag från beskattningen, emedan

de nuvarande kraftresurserna inte utnyttjas av dem som har dylik egenproduktion.

Ett måhända ännu starkare skäl utgörs av omständigheten att vedbränslen,

som är den primära energikällan vid denna egenproduktion, inte omfattas

av energibeskattningen. Om det vid en trä- eller sågverksindustri produceras

egen energi genom ångmaskin, eldad med nämnda avfallsprodukter,

och överföringen till företagets maskiner sker mekaniskt, t. ex. genom lindrift,

utgår följaktligen inte energiskatt. Motionärerna förordar därför, att

energiskatteförordningen ändras så att egenproducerad elektrisk kraft inte

beskattas, om kraften alstras genom förbränning av vedbränsle.

Vad energibeskattningen av industriellt förbrukad elektrisk kraft beträffar

bör den gällande gränsen 40 000 kilowattimmar årlig förbrukning höjas.

Till följd av taxesättning m. in. har nämligen energibeskattningen relativt

sett blivit tyngre för de mindre företagen. Beskattningsvärdet utgörs nämligen

av samtliga debiterade avgifter, således även de fasta avgifterna, som

för mindre företag utgör en större andel av kraftkostnaderna än för större

företag. För sådana mindre företag blir inte endast den egentliga kraftkostnaden

utan också energiskatten särskilt oförmånlig.

En för de mindre företagen mera rättvis ordning skulle erhållas, om den

nämnda gränsen för borgerlig förbrukning höjdes. Motionärerna förordar

därför, att gränsen för borgerlig förbrukning höjs från nuvarande 40 000

kilowattimmar per år till 100 000 kilowattimmar per år.

Av innehållet i motion 11:191 må här återges följande.

Med anledning av att någon enhetlig eltariff inte existerar medför uttagandet

av elskatten såsom värdeskatt, att abonnenter som betalar höga elavgifter

även får betala en hög elskatt. Då tarifferna på landsbygden i regel

är högre än i städer och andra tätorter medför detta, att elabonnenterna på

landsbygden får betala den högsta elskatten. Denna uppenbara orättvisa

borde kunna helt elimineras om elskatten i stället uttogs som en styckeskatt

med t. ex. 1 öre/kWh. I de relativt få fall som lågspänd elkraft försäljes

efter specialtariffer med mycket låga energiavgifter och en styckeskatt skulle

kunna medföra en högre skattebelastning än den nuvarande värdeskatten

efter 7 %, borde det vara möjligt att med stöd av gällande förordning medgiva,

att elskatten alltjämt uttages som en värdeskatt.

Om en allmän övergång från värdeskatt till styckeskatt å lågspänd elkraft

icke omedelbart kan genomföras, borde en gradvis utjämning av elskatten

mellan landsbygd och tätorter kunna åstadkommas genom att beskattningsvärdet

endast beräknas efter den i de olika eltaxorna ingående energiavgiften.

Visserligen uttages energiavgifter av olika storlek inom eldistributions
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1962

7

företagen på landsbygden och i tätorterna, men dessa avgifter uppvisar

dock mindre variationer än de grundavgifter som förekommer.

I en till beredningsutskottet hänvisad motion 1:508 (likalydande med

motion 11:589) har herrar Mattsson och Andersson under åberopande av

vad som anförts i motion 1:466 hemställt, att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj :t måtte anhålla, att frågan om mindre företags försörjning med elektrisk

energi och den allmänna taxesättningen där blir föremål för skyndsam

prövning i enlighet med vad i ovannämnda motion anförts.

Utskottet

Utskottet behandlar till en början de yrkanden, som framställts angående

en omläggning av energiskatten från nuvarande system med värdeskatt

till ett system med styckeskatt.

I de likalydande motionerna 1:466 och 11:546 har bl. a yrkats en omläggning

av energiskatten till fast avgift per kilowattimme och i motionen

11:191 har hemställts om ändrade grunder för bestämmande av beskattningsvärdet

vid uttagande av energiskatt på detalj distribuerad kraft.

I sistnämnda motion föreslås härvid i första hand en omläggning av skatten

till fast avgift per kilowattimme, och, därest en omedelbar övergång

till styckeskatt å lågspänd kraft icke kan genomföras, att beskattningsvärdet

endast beräknas efter de i de olika eltaxorna ingående energiavgifterna.

Till stöd för yrkandena har i motionerna anförts, att nuvarande system

med värdeskatt dels medför en hårdare skattebelastning för landsbygden

än för tätorterna och dels att priset på den elektriska energin och därmed

även skatten är högst varierande mellan t. ex. små och stora företag.

Utskottet vill till en början erinra om att skatt å elkraft för borgerlig

förbrukning uttagits sedan år 1957. I samband med införandet prövades

ingående efter vilket system skatten lämpligen borde uttas. Vad angår det

system som nu förordas i motionerna med en fast avgift per kilowattimme,

förelåg viss praktisk erfarenhet rörande dess lämplighet. Tidigare hade nämligen

under en begränsad period, budgetåret 1951/52, skatt uttagits å detaljdistribuerad

elkraft därvid man följt ett sådant system. Under denna

period utgick sålunda skatten som en styckeskatt med 1 öre per kilowatttimme.

På grund av de därvid gjorda erfarenheterna valde statsmakterna

att 1957 utforma skatten som en värdeskatt. Skälen härtill var främst att

denna skatteform ansågs vara mindre tariffrubbande samt enklare ur uppbörds-

och redovisningssynpunkt. Skattesatsen fastställdes till 5 procent

av kraftens beskattningsvärde, vilket värde motsvarar summan av de avgifter,

som förbrukaren har att erlägga för kraften. Genom beslut av 1958

års A-riksdag höjdes skattesatsen till 7 procent. 1957 års beslut har se
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1962

nare omprövats av riksdagen vid flera tillfällen på grund av väckta motioner

av samma innebörd som de nu förevarande. Riksdagen har emeilertid

avvisat motionsyrkandena under hänvisning till att frågan ingående prövats

i samband med energiskattens införande och att skillnaden i skattebelastningen

mellan landsbygd och tätorter inte är av nämnvärd betydelse.

Enligt utskottets mening föreligger inte heller nu anledning för riksdagen

att frånträda 1957 års riksdags ståndpunkt beträffande sättet för energiskattens

uttagande. I detta sammanhang vill utskottet dock erinra om

föreskriften i 15 § 2 mom. energiskatteförordningen, enligt vilken kontrollstyrelsen

äger medgiva förbrukare inom distributionsområde med onormalt

höga kraftavgifter eller anslutningsavgifter nedsättning av skalten.

Beträffande det i motionen 11:191 alternativt framställda yrkandet att

beskattningsvärdet skulle bestämmas inte som nu med utgångspunkt från

de totala avgifter, som erläggs för kraften, utan med utgångspunkt från

de rörliga avgifterna, anser sig utskottet böra framhålla, att de skattskyldiga

— med hänsyn till svårigheterna att bestämma hur stor del av kostnaden

som skall anses motsvara fast resp. rörlig avgift —- efter en sådan

övergång kan påverka skattens storlek genom minskning av de rörliga avgifterna

och en motsvarande ökning av de fasta avgifterna.

Av det anförda framgår att utskottet inte ansett sig kunna biträda de

önskemål om omläggning av metod för skattens uttagande, som uttalas i

de likalydande motionerna 1:466 och 11:546 samt i motionen 11:191.

I de likalydande motionerna 1:466 och 11:546 yrkas även sådan ändring

i energiskatteförordningen att elektrisk kraft, som alstras genom förbränning

av vedbränsle, inte blir föremål för beskattning. Motionärerna har

bl. a framhållit, att om den genom förbränning av vedbränslet alstrade

energin tillvaratages genom mekanisk överföring via ångmaskin utgår icke

skatt. Skatt utgår däremot om den alstrade energin omvandlas till elektrisk

kraft.

Det i motionerna framställda yrkandet och skälen för skattebefrielse

överensstämmer helt med det yrkande och de skäl, som anfördes i de likalydande

motionerna 1:255 och 11:213 vid 1961 års riksdag. I sitt av riksdagen

godkända betänkande nr 26 fann utskottet icke skäl tillstyrka det

då framställda yrkandet. Utskottet hänvisade därvid bl. a. till svårigheterna

att vid distribution av den kraft, varom här är fråga, särskilja denna

kraft från annan distribuerad kraft.

I de förevarande motionerna har inte förebragts några nya skäl, som

kan föranleda ett frånträdande av den ståndpunkt, som riksdagen tidigare

intagit i frågan. Utskottet anser sig på grund härav icke kunna biträda

det i förevarande motioner framförda önskemålet om skattebefrielse

för elektrisk kraft, som alstras genom förbränning av vedbränsle.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1962

9

Enligt energiskatteförordningen beskattas industriell kraftförbrukning

efter 10 procent av kraftens beskattningsvärde om den årliga förbrukningen

överstiger 40 000 kilowattimmar per driftställe. Uppgår förbrukningen

däremot till högst 40 000 kilowattimmar utgår skatten efter 7 procent av

beskattningsvärdet.

I motionerna 1:466 och 11:546 har även framställts yrkande om att nyssnämnda

gränstal skall höjas till 100 000 kilowattimmar. En sådan ändring

anser motionärerna motiverad av att energiskatt på elektrisk kraft på grund

av taxesättning blivit relativt sett mera betungande för de mindre företagen

än för de större.

I enlighet med vad utskottet anfört i betänkande nr 26 år 1961 finner

utskottet — med hänsyn till det skattebortfall och de rubbade konkurrensförhållanden,

som skulle uppstå därest gränsen för industriell förbrukning

höjes — sig icke kunna tillstyrka ändrad lagstiftning i förevarande

hänseende.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:466 av herrar Mattsson

och Torsten Andersson samt 11:546 av herrar Nilsson i

Tvärålund och Larsson i Borrby, ävensom

2) motionen 11:191 av herr Eriksson i Bäckmora m. fl.,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 22 februari 1962

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson, Erik Jansson, Söderquist,

fröken Ranmark, Oscar Carlsson, Stefanson, Yngve Nilsson, Wärnberg,

Sundin och Nordenson; samt

från andra kammaren: herrar Brandt i Aspabruk, Allard, Engkvist,

Magnusson i Borås, Rydén, Darlin, Andersson i Essvik, Eriksson i

Bäckmora, Carlstein och Larsson i Umeå.

Reservation

av herrar Sundin och Eriksson i Bäckmora, vilka ansett att utskottets yttrande

och hemställan bort ha följande lydelse:

»Utskottet behandlar ----- (= utskottet s. 7 rad 10 uppifrån — rad

16 nedifrån)--- — stora företag.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1962

Utskottet vill till en början erinra om att skatt å elkraft för borgerlig

förbrukning uttagits sedan 1957. I samband med införandet övervägdes

efter vilket system skatten lämpligen borde uttas. Vad angår det system

som nu förordas i motionerna med en fast avgift per kilowattimme förelåg

viss praktisk erfarenhet rörande dess lämplighet. Tidigare hade nämligen

under en begränsad period, budgetåret 1951/52, skatt uttagits å detaljdistribuerad

elkraft, därvid man följt ett sådant system. Under denna

period utgick sålunda skatten som en styckeskatt med 1 öre per kilowattimme.

I den departementspromemoria, som låg till grund för riksdagsbeslutet

1957, förordades, att skatten å elektrisk kraft för borgerligt

bruk skulle utgå med visst belopp för kilowattimme (styckeskatt). Med

de mellan olika delar av landet ganska varierande elpriserna kunde det,

framhölls det i promemorian, inte vara lämpligt, att de debiterade elkraftavgifterna

lades till grund för skattens bestämmande. En värdeskatt skulle

medföra, att redan förut höga kraftavgifter, exempelvis på landsbygden,

skulle stiga mera än kraftavgifterna å de orter, där kraften av olika omständigheter

kunnat hållas billig. Statsmakterna beslutade dock att utforma

skatten som en värdeskatt.

De erfarenheter, som sedan vunnits från elbeskattningen, har bekräftat,

att värdeskatten såsom framhölls i den nämnda promemorian medför en

orättvis skatteskärpning främst för landsbygden. Såsom uttalats i motionerna

bör denna orättvisa kunna elimineras genom en omläggning till

styckeskatt. Utskottet delar därför uppfattningen, att en sådan omläggning

av energiskatten å elkraft skyndsamt bör prövas. I de relativt fä fall,

då lågspänd elkraft försäljes efter specialtariffer med mycket låga energiavgifter

och en styckeskatt skulle kunna medföra en högre skattebelastning

än den nuvarande värdeskatten efter 7 procent, bör det såsom

framhållits av motionärerna vara möjligt att med stöd av gällande förordning

medgiva, att energiskatten alltjämt uttages som värdeskatt.

Om en allmän övergång från värdeskatt till styckeskatt å lågspänd elkraft

inte kan genomföras omedelbart, bör enligt motionen 11:191 en första

utjämning av elskatten mellan landsbygd och tätorter kunna åstadkommas

genom att beskattningsvärdet beräknas endast efter den i de olika eltaxorna

ingående energiavgiften. Utskottet anser, att under i motionen angivna

förutsättningar en sådan omläggning bör alternativt övervägas under ett

övergångsskede.

Av det anförda framgår att utskottet biträder de önskemål om omläggning

av metoden för skattens uttagande, som uttalats i de likalydande motionerna

1:466 och 11:546 samt i motionen 11:191.

I de — —• — (= utskottet s. 8 rad 19 — rad 13 nedifrån) — — —

elektrisk kraft.

Motiveringen för energibeskattningen är att densamma skall skapa resurser

för utbyggnad av kraftförsörjningen. Härvid har dock vedbränsle

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1962

11

undantagits från beskattning. Om det vid en trä- eller sågverksindustri

produceras egen energi genom ångmaskin, eldad med t. ex. sågavfall, och

överföringen till företagets maskiner sker mekaniskt, t. ex. genom lindrift,

utgår sålunda inte energiskatt. Om ångmaskinen däremot driver en generator

som alstrar elektrisk ström, vilken överföres till företagets maskiner,

skall energiskatt utgå. Utskottet delar motionärernas uppfattning, att energiskatteförordningen

bör ändras, så att egenproducerad elektrisk kraft inte

beskattas, om kraften alstras genom förbränning av vedbränsle.

Enligt energiskatteförordningen---(= utskottet s. 9 rad 1 — rad

10 uppifrån)---de större.

En för de mindre företagen mera rättvis ordning skulle erhållas, om den

nämnda gränsen för borgerlig förbrukning höjdes på sätt som föreslagits

i motionerna. Utskottet tillstyrker sålunda, att gränsen för borgerlig förbrukning

höjes från nuvarande 40 000 kilowattimmar per år till 100 000 kilowattimmar

per år.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

I. att riksdagen med bifall till de likalydande motionerna

1:466 av herrar Mattsson och Torsten Andersson samt

11:546 av herrar Nilsson i Tvärålund och Larsson i Borrby

måtte antaga följande

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 74 § 1 inom.

förordningen den 31 maj 1957 (nr 262) om allmän

energiskatt.

Härigenom förordnas, att 14 § 1 mom. förordningen

den 31 maj 1957 om allmän energiskatt skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

14 §.

1 mom. Skatten utgår

a) för elektrisk kraft, som förbrukas i industriell rörelse

med en förbrukning av mer än 100 000 kilowattimmar

för driftställe under helt beskattningsår, med tio procent

av kraftens beskattningsvärde och

b) för annan---kraftens beskattningsvärde.

Såsom driftställe---huvudsak gemensam.

Med beskattningsår---30 juni.

Beskattningsvärdet är---icke skatt.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1962

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1962.

II. att riksdagen måtte

a) med bifall till motionen 11:191 av herr Eriksson i

Bäckmora m. fl. och de likalydande motionerna

1:466 av herrar Mattsson och Torsten Andersson samt

11:546 av herrar Nilsson i Tvärålund och Larsson i

Borrby i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om prövning

angående ändrade grunder för bestämning av

beskattningsvärdet vid uttagande av energiskatt på

detalj distribuerad elkraft i enlighet med vad utskottet

anfört;

b) i anledning av de likalydande motionerna 1:466 av

herrar Mattsson och Torsten Andersson samt 11:546

av herrar Nilsson i Tvärålund och Larsson i Borrby

i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om prövning

rörande undantagande från energibeskattningen av

egenproducerad elkraft, som alstras genom förbränning

av vedbränsle, i enlighet med vad utskottet

anfört.»

in J''-!>?* J t»-»''

Emil Kihlströms Tryckeri AB Stockholm 1962

620219

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.