Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1962
1962-04-26 · 18 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 18 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1962:35, Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1962
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1962
1
Nr 35
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
angående värdering av varulager vid beskattningen.
Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen
1)
de likalydande motionerna I: 343 av herr Schött m. fl. och II: 414 av
herr Källenius m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte besluta tillägg
till anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen av innebörd att det allmänna
ändamålet med huvudreglerna för varulagervärderingen skall beaktas
jämväl vid tillämpningen av reglerna för värdesättning av byggnadsföretagens
lager av fastigheter»;
2) de likalydande motionerna 1:364 av herr Stefanson och 11:435 av
herr Kollberg m. fl., vari bl. a. hemställts, att riksdagen måtte besluta sådan
ändring av gällande skattelagstiftning att nedskrivning av varulager åter
skall medgivas till förut gällande 30 procent av bokfört värde; samt
3) de likalydande motionerna 1:461 av herr Hagberg m. fl. och 11:541
av herr Heckscher m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte antaga följande
-
Förslag
till
lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)
Härigenom förordnas, att punkt 1 av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 skall erhålla följande ändrade lydelse.
Anvisningar
till 41 §.
1. Inkomst av---särskilt stadgas.
För skattskyldig,---av följande.
Därest vinstresultatet---stadgade grunder.
Den i---nedan sägs.
Lagret vid beskattningsårets utgång må icke upptagas till lägre belopp än
trettio procent av lagrets anskaffningsvärde eller, därest återanskaffningsvärdet
å balansdagen är lägre, sistnämnda värde, i förekommande fall efter
avdrag för inkurans.
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 7 samt. Nr 35
2 Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1962
Därest värdet å lagret, beräknat till anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet
och i förekommande fall efter avdrag för inkurans, uppgår till lägre
belopp än som motsvarar medeltalet av värdena å lagren vid utgången av
de tva närmast föregående beskattningsåren (jämförelseåren), må lagret
vid beskattningsårets utgång i stället upptagas till lägst ett belopp motsvarande
förstnämnda värde å detta lager efter avdrag med sjuttio procent av
sagda medeltalsvärde. Därvid skola såsom värden å lagren vid jämförelseårens
utgång hava upptagits anskaffningsvärdena eller, därest återanskaffningsvärdena
å balansdagarna i fråga varit lägre, sistnämnda värden, i förekommande
fall efter avdrag för inkurans. Föreligger sådant fall att sjuttio
procent av nyssnämnda medeltalsvärde överstiger värdet av lagret vid beskattningsårets
utgång, må avdrag åtnjutas jämväl för det överskjutande
beloppet, därest en häremot svarande avsättning i räkenskaperna gjorts
till lagerregleringskonto. Då avdrag för sådan avsättning medgivits, skall
avsättningen återföras till beskattning nästföljande beskattningsår, därvid
frågan om avdrag för förnyad avsättning till dylikt konto får prövas enligt
bestämmelserna ovan. Ingå i lagret råvaror eller stapelvaror, må lagret av
sådana varor eller del därav upptagas till lägst sjuttio procent av värdet å
tillgångarna i fråga beräknat efter lägsta marknadspris under beskattningsåret
eller under något av de närmast föregående nio beskattningsåren.
Därest sist angivna grund för värdering av varulagret eller del därav tilllämpats,
skall vad ovan sägs om värdering med hänsyn tagen till medeltalet
av värdena å lagren vid utgången av de två närmast föregående beskattningsåren
icke gälla.
Utan avseende---vara påkallat.
Vad i---såsom skäligt.
Avdrag för---skattskyldiga angivit.
Vid bestämmande — — — eget kapital.
När fråga---skulle ifrågakommit.
Nedskrivning av---september beskattningsåret.
Vad här---årets inkomst.
Har avverkningsrätt---influtna likviden.
Om beskattningsmyndighet, — — — till beskattning.
Motsvarande gäller---års inkomstberäkning.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1962 3
Såvitt avser de likalydande motionerna 1: 364 och II: 435 upptar utskottet
i detta betänkande endast det under punkten 2 i motionernas hemställan
upptagna yrkandet. De under punkten 1 i hemställan redovisade yrkandena
behandlar utskottet i annat sammanhang.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna II: 414, II: 435 och II: 541.
Gällande bestämmelser
Genom beslut av 1955 års riksdag genomfördes ändrade regler för företagsbeskattningen.
Vad angår värderingen av tillgångar avsedda för omsättning
eller förbrukning (lager) föreskriver de nya bestämmelserna i
punkt 1 av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen att den bokföringsmässiga
värdesättningen skall godtas vid inkomstberäkningen endast under
förutsättning att den inte står i strid med särskilda, för denna beräkning
meddelade bestämmelser. Huvudregeln för varulagervärderingen är att lagret
vid beskattningsårets utgång inte må upptas till lägre belopp än 40 procent
av lagrets anskaffningsvärde vid samma tidpunkt eller, därest återanskaffningsvärdet
är lägre, sistnämnda värde. Lagret får således nedskrivas
med högst 60 procent. Från det värde, varå nedskrivningen får göras,
må först avräknas den inkurans i lagret som kan finnas å balansdagen.
Med tillämpning av endera av två supplementärregler kan i särskilda fall
lägre lagervärden än enligt huvudregeln medgivas. Enligt den ena regeln må
nedskrivningens storlek beräknas på medeltalet av lagren under de två närmast
föregående beskattningsåren, vilket i vissa fall kan leda till negativa
lagervärden. Den andra supplementärregeln innebär, att om i lagret ingår
råvaror eller stapelvaror lagret i denna del får upptas till lägst 70 procent
av ifrågavarande tillgångars lägsta marknadsvärde under en tioårsperiod.
Beträffande lagervärderingen enligt huvudregeln antogs särskilda bestämmelser
för vissa övergångsår. Lagret för beskattningsåret 1956 skulle enligt
dessa värderas till lägst 20 procent av anskaffningsvärdet och lagret för beskattningsåret
1957 till lägst 30 procent av anskaffningsvärdet. Sistnämnda
procentsats gäller även beträffande varulagervärderingen vid utgången av
beskattningsåret 1958. Från och med beskattningsåret 1959, alltså från och
med 1960 års taxering, skulle de nya bestämmelserna helt träda i kraft.
Genom lag den 13 mars 1959, nr 54, uppsköts emellertid det fulla ikraftträdandet
av 1955 års lagervärderingsregler till 1961 års taxering.
Beträffande skattskyldigs lager av fastigheter och liknande tillgångar
gäller enligt punkt 1 fjärde stycket av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagcn,
att den i räkenskaperna gjorda värdesättningen å sådana varutillgångar
skall vid inkomsttaxeringen godtagas, därest denna värdesättning
1* — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 7 samt. Nr 35
4 Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1962
icke står i strid med det i åttonde stycket av nämnda anvisningspunkt
meddelade stadgandet, att värdet å lager av nu ifrågavarande tillgångar
skall upptagas till vad som med hänsyn till risk för förlust, prisfall m. m.
framstår såsom skäligt.
I meddelande nr 2/1959 utfärdade riksskattenämnden vissa anvisningar
till ledning för taxeringsmyndigheterna beträffande värdering av byggnadsföretagens
lager av egna fastigheter m. m. Anvisningarna var avsedda att
tillämpas fr. o. m. 1959 års taxeringar och tills vidare. Med avseende på
1959—1961 års taxeringar meddelades vissa övergångsbestämmelser. Av anvisningarna
framgick vidare att riksskattenämnden avsåg att följa verkningarna
av anvisningarna samt att, sedan tillräeklig erfarenhet därom vunnits,
föranstalta om de ändringar och tillägg däri, som kunde visa sig erforderliga.
Riksskattenämnden har i enlighet härmed under hösten 1961 inhämtat
yttranden från taxeringsintendenterna i länen samt därefter berett bl. a. representanter
för Svenska Byggnadsentreprenörföreningen, Sveriges Byggmästarförbund
samt Sveriges Hantverks- och Industriorganisation tillfälle
att framföra sina synpunkter i ämnet. Därefter har nämnden den 17 januari
1962 beslutat dels att förenämnda övergångsbestämmelser skall gälla även
vid 1962 års taxering, dels att anvisningarna rörande värdesättningen vid
inkomsttaxeringen av byggnadsföretagens lager skall, med tillämpning
fr. o. m. 1963 års taxering, erhålla följande ändrade lvdelse (meddelande
1962 nr 2:3):
De anvisningar, som i det följande framläggas, äro avsedda att tillämpas
å byggnadsföretag vars verksamhet består i uppförande av byggnader, kraftverk
och liknande, byggande av vägar, järnvägar, broar, flygfält, hamnar,
bergrum och liknande samt utförande av pålnings- och schaktningsarbeten,
yttre vatten- och avloppsledningsarbeten eller anläggningar för torrläggning,
vattenreglering och liknande. De avses däremot icke vara tillämpliga å företag,
vilka utföra exempelvis värme-, sanitets-, plåtslageri-, glasmästeri-, målnings-,
elektriska installations- samt plattsättnings- och golvläggningsarbeten.
A. Byggnadsföretags lager av byggnadsmaterial av olika slag omfattas
icke av undantagsbestämmelsen i punkt 1 åttonde stycket av anvisningarna
till 41 § kommunalskattelagen. För dylika lager gälla de allmänna reglerna
för värdering av lagertillgångar.
Beträffande byggnadsföretags innehav av egna fastigheter som utgöra
lagertillgångar — obebyggda tomter, färdigställda bebyggda fastigheter och
färdigställda byggnader å ofri grund ■— bör den i räkenskaperna gjorda
värdesättningen godkännas, om värdet å fastighetsinnehavet icke understiger
det lägsta av summa anskaffningsvärden för fastigheterna eller 95 procent
av summa taxeringsvärden för fastigheterna, dock att vid tillämpning
av sistnämnda regel värdet å fastighetsinnehavet likväl icke må upptagas
under 80 procent av summa anskaffningsvärden för fastigheterna. I anskaffningsvärdet
böra inräknas — förutom köpeskillingen vid förvärvet, lagfarts
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1962
5
kostnader och eventuella rivningskostnader — allenast följande i dessa anvisningar
såsom »direkta» byggnadskostnader betecknade kostnader för ny-,
till- eller ombyggnad av fastigheten, nämligen material (såväl byggnadsmaterial
som förbrukningsmaterial), löner och ersättningar till arbetare
och arbetsledare på platsen, arkitekt-, konstruktions- och kontrollkostnader
till utomstående, anslutningsavgifter för vatten, avlopp, värme och elektricitet,
kostnader för underentreprenader, maskinhyror till utomstående samt
kostnader för lejda transporter.
I fråga om tomträttsfastigheter avses med taxeringsvärdet det taxerade
byggnadsvärdet.
Hänsyn bör vid lagervärderingen icke tagas till avdrag för den värdeminskning
som medgives å fastighetsbilaga.
Vid tillämpning av vad ovan sagts iakttages, att samma värderingsprincip
skall användas för hela beståndet av sådana fastigheter, varom nu är
fråga.
För egna fastigheter under ny-, till- eller ombyggnad bör den i räkenskaperna
gjorda värdesättningen godtagas, om värdet icke understiger 95 procent
av summan av följande kostnader för fastigheten, nämligen: köpeskillingen
vid förvärvet, lagfartskostnader, eventuella rivningskostnader och
ovan som direkta byggnadskostnader betecknade kostnader.
Har fastigheten före den aktuella ny-, till- eller ombyggnaden varit åsatt
taxeringsvärde (ej preliminärt taxeringsvärde) må fastigheten emellertid,
om därigenom en lägre värdesättning erhålles, i stället upptagas till 95 procent
av sagda taxeringsvärde samt 95 procent av de å fastigheten efter den
tidpunkt, till vilken taxeringsvärdet hänför sig, nedlagda direkta byggnadskostnaderna
inklusive eventuella rivningskostnader. Skulle fastighetens
taxeringsvärde understiga 80 procent av anskaffningsvärdet för densamma,
skall dock i stället för 95 procent av taxeringsvärdet upptagas ett belopp
motsvarande 75 procent av anskaffningsvärdet.
För innehav av sådana aktier och andelar i fastighetsbolag och fastighetsföreningar,
som utgöra lagertillgångar i byggnadsrörelsen, bör den i räkenskaperna
gjorda värdesättningen godtagas, därest värdesättningen, i vad den
grundas på bolagets eller föreningens innehav av fastigheter, skett enligt
grunder som enligt vad nyss sagts kunnat godkännas för lager av egna fastigheter
samt egna fastigheter under ny-, till- eller ombyggnad.
Den i räkenskaperna gjorda värdesättningen av lagret i dess helhet bör
godkännas, om det sammanlagda bokförda värdet å lagertillgångarna icke
understiger summan av de lägsta värden å de skilda tillgångsgrupperna,
som enligt vad ovan sagts kunnat godtagas. En lägre värdesättning av lagret
bör godkännas endast om och i den mån den skattskyldige visar, att eu
lägre värdesättning är påkallad med hänsyn till föreliggande risk för förlust
eller prisfall. Vid 1963 och 1964 års taxeringar bör emellertid, utan sådan
bevisning, en lägre värdesättning av lagret i dess helhet godkännas, dock
endast i den mån skillnaden mellan det lägsta värde å lagret i dess helhet,
som följer av en beräkning enligt förevarande anvisningar, och det bokförda
värdet å lagertillgångarna vid utgången av räkenskapsåret 1962 resp.
1963 icke överstiger 2/.i resp. Va av det skillnadsbelopp, som enligt förenämnda
övergångsbestämmelser godtagits vid 1962 års taxering.
B. Av entreprenör nedlagda kostnader för arbeten på annans fastighet
böra i princip upptagas till fulla värdet (såväl direkta som indirekta byggnadskostnader)
och reservering göras för de förlustrisker, som äro för
-
6 Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1962
bundna med entreprenadåtaganden beträffande vilka skattemässig vinstberäkning
ännu icke verkställts å balansdagen. Med direkta byggnadskostnader
avses härvid enahanda slag av kostnader, som ovan under A betecknats
som direkta kostnader. Med »indirekta» byggnadskostnader förstås i
dessa anvisningar övriga byggnadskostnader såsom t. ex. administrationskostnader,
kostnader för egna transporter, avskrivning och underhåll av
maskiner samt försäkringar och räntor.
1) Om entreprenören icke är i intressegemenskap med byggherren och
fråga icke är om byggnation på löpande räkning, bör beträffande reservering
för förlustrisker följande iakttagas.
Ha som tillgång i räkenskaperna upptagits samtliga å entreprenaderna
nedlagda kostnader — såväl direkta som indirekta — bör den i räkenskaperna
gjorda reserveringen för ovan angivna förlustrisker godtagas om reserveringen
icke överstiger summan av
a) det belopp, varmed å dessa arbeten nedlagda indirekta byggnadskostnader
upptagits som tillgång i räkenskaperna, och
b) ett belopp motsvarande antingen 10 procent av sammanlagda entreprenadsummorna
eller 15 procent av de vid beskattningsårets utgång nedlagda
direkta byggnadskostnaderna, allt såvitt avser entreprenadåtaganden
beträffande vilka skattemässig vinstberäkning ännu icke verkställts å balansdagen.
Om byggnadsföretaget — som i regel torde vara fallet — som tillgång
upptager endast de å entreprenaden nedlagda direkta kostnaderna bör, i
enlighet med vad nyss anförts, den i räkenskaperna gjorda reserveringen
godtagas om den icke överstiger här ovan under b) angivna belopp.
Reserveringen för förlustrisker kan ske antingen öppet i räkenskaperna
i form av avsättning eller genom nedskrivning av kostnaderna för pågående
arbeten.
En större reservering än ovan angivits bör godkännas endast om och i den
mån den skattskyldige visar, att en större reservering är påkallad med hänsyn
till föreliggande risk för förlust. Vid 1963 och 1964 års taxeringar bör
emellertid, utan sådan bevisning, en större reservering godkännas, dock endast
i den mån skillnaden mellan den verkliga reserveringen och den enligt
förevarande anvisningar tillåtna reserveringen vid utgången av räkenskapsåret
1962 resp. 1963 icke överstiger 2/s resp. Va av det skillnadsbelopp, som
enligt förenämnda övergångsbestämmelser godtagits vid 1962 års taxering.
Om det underlag, varå den skattskyldiges reservering i anledning av risk
för förlust å arbeten på andras fastigheter beräknas, vid utgången av visst
beskattningsår avsevärt nedgått vid jämförelse med underlagets genomsnittliga
storlek vid utgången av de två närmast föregående beskattningsåren
och denna nedgång måste antagas vara tillfällig, bör reservering vid utgången
av förstnämnda beskattningsår medgivas med högre procentsatser
än ovan angivits. Dylik höjning bör dock medgivas endast i den mån så
finnes erforderligt för att förhindra, att den skattskyldiges »normala», i
överensstämmelse med dessa anvisningar beräknade reservering framtages
till beskattning på grund av tillfällig nedgång av det underlag varå reserveringen
beräknas.
2) Om entreprenören är i intressegemenskap med byggherren (byggherren
är t. ex. ett helägt eller så gott som helägt dotterbolag till entreprenörbolaget
eller byggherren är huvudaktieägare i entreprenörbolaget), bör reserveringen
för förlustrisker i princip icke överstiga den nedvärdering som
Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1962 7
enligt den ovan under A angivna huvudregeln bör godtagas beträffande egna
fastigheter under ny-, till- eller ombyggnad. Detta innebär, att den i räkenskaperna
gjorda reserveringen bör för dylika entreprenadåtaganden godtagas,
om den icke överstiger summan av det belopp, varmed å dessa arbeten
nedlagda indirekta byggnadskostnader upptagits som tillgång i räkenskaperna,
och 5 procent av de vid beskattningsårets utgång nedlagda direkta
byggnadskostnaderna. Om reserveringen göres i form av nedskrivning
av pågående arbeten behöver entreprenören sålunda som tillgång i räkenskaperna
upptaga endast 95 procent av nedlagda direkta byggnadskostnader
inklusive eventuella rivningskostnader.
Vid 1963 och 1964 års taxeringar bör emellertid, utan särskild bevisning,
en större reservering än ovan sagts godkännas, dock endast i den mån skillnaden
mellan den verkliga reserveringen och den enligt förevarande anvisningar
tillåtna reserveringen vid utgången av räkenskapsåret 1962 resp.
1963 icke överstiger 2/ä resp. V3 av det skillnadsbelopp, som enligt förenämnda
övergångsbestämmelser godtagits vid 1962 års taxering.
3) Om entreprenören bygger på löpande räkning bör för dylika arbeten
reservering för förlustrisker icke medgivas med högre belopp än som i det
särskilda fallet visas vara erforderligt.
C. Den skattemässiga vinstberäkningen å entreprenadarbeten bör ske vid
den slutliga ekonomiska uppgörelsen, dock i regel senast ett år efter slutbesiktningen.
Om vid den tidpunkt, då vinstberäkning sker, tvist föreligger
beträffande vissa belopp, bör härav föranledd reservering godtagas.
För garantirisker beträffande sådana under B avsedda arbeten, för vilka
vinstberäkning skett, bör -— om garantitiden icke utgått senast å balansdagen
— avdrag för avsättning godkännas med
3 procent av entreprenadsumman, såvitt avser bostads- och kontorsbyggnader
av mera konventionell typ, samt
5 procent av entreprenadsumman, såvitt avser andra entreprenader.
En större reservering för garantirisker än nu angivits bör godkännas endast
om och i den mån den skattskyldige visar, att en större reservering är
påkallad med hänsyn till föreliggande risk för förlust. Vid 1963 och 1964
års taxeringar bör emellertid, utan särskild bevisning, en större reservering
godkännas, dock endast i den mån skillnaden mellan den verkliga reserveringen
och den enligt förevarande anvisningar tillåtna reserveringen
vid utgången av räkenskapsåret 1962 resp. 1963 icke överstiger 2/s resp" i/s
av det skillnadsbelopp, som enligt förenämnda övergångsbestämmelser godtagits
vid 1962 års taxering.
Frågans behandling vid tidigare års riksdagar
Förslag till de nya bestämmelserna rörande företagsbeskattningen förelädes
1955 års riksdag i proposition nr 100. Häri hade beträffande varulagervärderingen
förordats de regler, för vilka ovan redogjorts. I anledning av
propositionsförslaget yrkades i väckta motioner, att lägsta gränsen för tilllåten
nedvärdering av lagret skulle bestämmas till 30 procent. I sitt av riksdagen
godkända betänkande nr 45 avstyrkte 1955 års bevillningsutskott berörda
motioner. Utskottet anförde bl. a.
Utskottet ansluter sig för sin del till departementschefens uppfattning att
något verkligt väsentligt med en ändrad företagsbeskattning inte kan vinnas
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1962
från konjunkturpolitisk synpunkt med mindre reglerna för varulagervärderingen
skärpes. Såsom i propositionen framhålles kan redan mindre ändringar
i reglerna för beräkningen av det skattemässigt tillåtna lägsta lagervärdet
öva en betydelsefull inverkan på företagens möjligheter till likviditetsförstärkning
genom lagernedskrivningar och därmed på omfattningen av
företagens investeringar inte endast i lagertillgångar utan jämväl i maskiner,
inventarier o. d.
Den fråga varom olika meningar råder är var lägsta gränsen för tillåtet
bokfört lagervärde skall dragas. Självfallet måste här ske en avvägning mellan
å ena sidan de synpunkter av konjunkturpolitisk art, som utskottet enligt
vad i det föregående framhållits funnit tala för kraftigast möjliga åtstramning
av de permanenta värderingsreglerna, och å andra sidan behovet
av regler, som lämnar utrymme för betryggande nedskrivningar för prisfallsrisk.
Det torde inte vara möjligt att ange hur långt gående nedskrivningar
nu gällande bestämmelser medger. Som av propositionen framgår
har emellertid av mellankommunala prövningsnämnden tillämpad praxis,
enligt vilken nedskrivning i princip medges till 30 procent av lagrets lägsta
värde, kommit att under senare år i betydande utsträckning tillämpas av
näringslivet och taxeringsmyndigheterna. Enligt utskottets mening måste
det med utgångspunkt härifrån vara helt uteslutet att tillmötesgå motionsyrkandena
om en lägsta gräns vid 30 procent av lagrets anskaffningsvärde,
emedan en på så sätt bestämd gräns inte skulle medföra den från konjunkturpolitiska
synpunkter önskvärda åtstramningen i värderingsreglerna. I
själva verket skulle såsom ock departementschefen framhållit en huvudregel
enligt detta alternativ i förening med de föreslagna supplementärreglerna
i åtskilliga fall innebära ännu generösare värderingsregler än de nu i
praxis tillämpade.
Då det åter gäller att bedöma behovet av nedskrivning för prisfallsrisk
måste enligt utskottets mening starkt avseende fästas vid det förhållandet,
att beträffande sådana lagertillgångar som är underkastade den största prisfallsrisken,
nämligen rå- och stapelvaror, värderingen får ske med utgångspunkt
från lägsta marknadspriset under en tioårsperiod enligt den ena av
supplementärreglerna. Då det kan antagas, att företag med lager av tillgångar
av nyss nämnt slag kommer att tillämpa ifrågavarande supplementärregel,
vilken väl i de flesta fall torde ge det lägsta lagervärdet, kommer huvudregeln
att gälla för det stora flertalet företag med mera prisbeständiga lagertillgångar
och företag med sammansatta lager, där en prisförändring i någon
del av lagret inte i någon mera avsevärd grad påverkar det totala lagrets
värde. Läget blir alltså det att huvudregeln i det väsentliga kommer att
tillämpas av företag som har det förhållandevis minsta behovet av nedskrivning
för prisfallsrisk.
Även i motioner vid senare års riksdagar har vid flera tillfällen framställts
yrkanden om ändring av huvudregeln för varulagervärderingen så att procenttalet
för den nedre gränsen bestämmes till 30. Dessa yrkanden har avvisats
av riksdagen. Därvid har från bevillningsutskottets sida bl. a. framhållits
att utskottet i princip ansåg att huvudregeln för varulagervärderingen
inte borde medge en längre gående nedskrivning än till 40 procent av
värdet. Utskottet har uttalat den meningen att — sedan väl den erforder
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1962
9
liga uppskrivningen skett — det torde komma att visa sig att för näringslivet
i allmänhet en 60-procentig nedskrivning skulle vara tillräcklig för det
syfte nedskrivningen främst avsåg att tjäna, nämligen att medge ett betryggande
skydd mot prisfallsrisk. Det har vidare framhållits att genom särskilda
regler sörjts för att ytterligare prisfallsskydd kunde beredas företag
med särskilt priskänsliga varor.
Även frågan om ändring av övergångsbestämmelserna till den nya lagstifningen
har vid flera tillfällen varit föremål för behandling av riksdagen.
I proposition nr 27 till 1959 års riksdag föreslogs att det fulla ikraftträdandet
av 1955 års lagervärderingsregler skulle uppskjutas till 1961 års
taxering. Vidare yrkades i motionerna I: 385 och II: 460 att riksdagen måtte
uttala, att huvudregeln om värdering av varulager till lägst 30 procent av
värdet skulle gälla, så länge dåvarande konjunkturläge bestod. I sitt av riksdagen
godkända betänkande nr 17 anförde bevillningsutskottet bl. a.
Departementschefen har — i likhet med bevillningsutskottet vid 1958 års
B-riksdag — som motiv för uppskov med ikraftträdandet av huvudregeln
vid varulagervärderingen anfört skäl av konjunkturpolitisk art. Utskottet
delar departementschefens uppfattning att anpassningen till de nya reglerna
i vissa fall kan medföra påfrestningar på företagens likviditet, vilket i sin
tur kan få till följd en begränsning av ur allmän synpunkt önskvärda investeringar.
Inte minst av arbetsmarknadspolitiska skäl bör en sådan konsekvens
undvikas. Utskottet tillstyrker på grund härav att övergångstiden
före det fulla ikraftträdandet av 1955 års lagervärderingsregler förlänges
ett år. Huruvida ytterligare uppskov må befinnas erforderligt, kommer givetvis
att bero på konjunkturutvecklingen. Ställning härtill kan således inte
tas för närvarande. Emellertid förutsätter utskottet att Kungl. Maj :t med
uppmärksamhet följer utvecklingen och, om konjunkturförhållandena ger
anledning därtill, vidtar erforderliga åtgärder. Härmed anser sig utskottet
ha besvarat det i motionerna I: 385 och II: 460 framställda yrkandet.
Även vid 1960 års riksdag väcktes motioner i ämnet. Sålunda föreslogs i
motionerna I: 32 och II: 41 samt motionerna I: 279 och II: 352 att riksdagen
måtte ompröva sitt ställningstagande beträffande huvudregeln för varulagervärderingen
och därvid besluta den ändringen i kommunalskattelagens
bestämmelser, att nedskrivning finge ske till lägst 30 procent av lagrets
värde. I motionerna I: 401 och II: 505 hemställdes, att riksdagen måtte besluta
att den vid 1960 års taxering tillämpade 30-procentregeln skall gälla
tills vidare. Bevillningsutskottet, som avstyrkte bifall till motionsyrkandena,
framhöll i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 37 att de skäl, som år
1955 talade för en skärpning av reglerna för varulagervärdering, fortfarande
ägde giltighet. Enligt utskottets mening hade intet inträffat, som gav stöd
för yrkandena att den permanenta regeln borde sättas vid en lägre gräns än
40 procent av lagervärdet. Utskottet erinrade om att beträffande sådana
tillgångar, som var underkastade den största prisfallsrisken, nämligen råoch
stapelvaror, värderingen enligt en supplementärregel finge ske med
utgångspunkt från det lägsta marknadspriset under tio år. I och för sig
10 Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1962
kunde en rätt till nedskrivning till 40 procent i kombination med den nämnda
supplementärregeln anses ge utrymme för fullt betryggande nedskrivningar
för prisfallsrisk. Härtill kom ytterligare en omständighet. Ett av
de tyngst vägande skälen för att en i alla lägen betryggande nedskrivning
skall kunna ske har varit, att förluster ett år inte fått kvittas mot vinster
ett annat år. Genom lagstiftningen om förlustutjämning hade i huvudsak
denna olägenhet bortfallit, och behovet av nedskrivningsmöjligheter blev
snarast mindre än förut.
Vid 1961 års riksdag framställdes likaledes motionsyrkanden om en omprövning
av huvudregeln för varulagervärderingen vid inkomsttaxeringen,
därvid en nedskrivning till 30 procent av lagrets värde borde godkännas.
Yrkandena avslogs av riksdagen på hemställan av bevillningsutskottet i betänkande
nr 20.
Motionerna
Av innehållet i de förevarande motionerna må här återges
följande. >
I de likalydande motionerna I: 343 och II: 414, vari yrkas ändrade bestämmelser
rörande värderingen av byggnadsföretagens lager av fastigheter,
framhålles, att företagsbeskattningskommittén inte föreslog några specialregler
för de grupper av företag, för vilka huvudregeln inte kunde anses
vara i tekniskt hänseende lämpligt utformad. Kommittén avstod sålunda
från att föreslå några fixerade lägsta gränser för nedvärdering av bl. a.
byggnadsföretags lager av fastigheter. Dåvarande departementschefen fann
i propositionen nr 100 till 1955 års riksdag uppenbart, att normalreglema
för lagervärderingen inte borde gälla byggnadsföretagen. Han framhöll
samtidigt, att det knappast var möjligt att uppställa bestämda gränser för
lagernedskrivningen beträffande dylika tillgångar. Det fick enligt hans
mening ankomma på praxis att fastställa gränsen för skälig nedskrivning.
Principen borde enligt vad departementschefen vidare framhöll vara, att
en fullt betryggande täckning skulle medges för förlustrisker och att en
häremot svarande nedskrivning skulle kunna medges även utan specificerad
utredning.
I den anvisning (nr 2/1959), som riksskattenämnden utfärdat beträffande
byggnadsföretagens lager av fastigheter, har nämnden direkt anknutit till
departementschefens uttalande. En ny anvisning är nu aktuell. I de förhandlingar,
som nämnden därefter haft med berörda organisationer om
utfärdande av ny anvisning, har enligt organisationernas mening ett behov
av klarläggande av syftet med nyssnämnda formulering i kommunalskattelagen
framträtt.
Enligt motionärernas mening framstår det å ena sidan som klart, att
en annan teknisk utformning måste ges åt de regler, som skall gälla bygg
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1962 11
nadsföretagens lager av fastigheter. Å andra sidan bör icke denna omständighet
av rent teknisk natur medföra, att reglerna för byggnadsföretagen
ges en annan allmän syftning och innebörd än den som varit grundläggande
för huvudreglernas utformning. Företagsbeskattningskommitténs uttalande
ger också enligt motionärernas mening belägg för att det tekniska problemet
inte får undanskymma den målsättning som kommittén angivit. Motionärerna
förslår därför att ett tillägg fogas till anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen
av innebörd att företagsbeskattningskommitténs målsättning
för varulagervärderingsreglerna skall beaktas även vid utformningen av de
regler, som härutinnan skall gälla byggnadsföretagens lager av fastigheter.
Eftersom lagstiftaren uppdragit åt riksskattenämnden att formulera
värderingsreglerna för byggnadsföretagen är det av största vikt, att riksdagen
klargör innebörden av nämnda stadgande. Spörsmålet är nämligen
inte av den art, att det kan få sin lösning genom enstaka avgöranden i högsta
instans.
Som motivering för yrkandet att nedskrivning av varulager skall få ske
till lägst 30 procent av bokfört värde anföres i de likalydande motionerna
I: 364 och II: 435 bl. a. följande. Skärpningen av varulagervärderingsreglerna
har enligt motionärernas uppfattning utgjort en allvarlig begränsning
av företagssparandet och företagens konsolideringsmöjligheter. Särskilt
allvarlig måste den bli för många mindre företag, vilkas huvudsakliga tillgång
består av varulager. Ingenting har inträffat som ger anledning till
annan uppfattning. För att vinna en skälig övergångsanordning kan det
vara lämpligt att förfara så att nedskrivning till 35 procent medgives vid
1963 års taxering. 30-procentregeln skulle därefter gälla fr. o. m. 1964 års
taxering.
Storleken av det inkomstbortfall för statskassan som skulle uppkomma
är svårt att beräkna. Sannolikt torde bortfallet knappast komma att för
det första budgetåret överstiga några tiotal miljoner kronor. Härtill kommer
den viktiga omständigheten att ifrågavarande skattebortfall inte omedelbart
tages i anspråk för efterfrågan utan tar sig uttryck i ett ökat företagssparande.
I samhällsekonomisk mening åstadkommes en övervägande gynnsam
effekt.
I de likalydande motionerna I: 461 och II: 541 anföres i huvudsak följande.
Vid bedömandet av vilka regler som bör gälla vid inkomsttaxeringen
måste särskilt beaktas varulagrets ekonomiska karaktär för handels- och
produktionsföretag. Erfarenheten har visat att sådana företag är tvungna
att hålla sig med ett visst lager för att över huvud taget kunna bedriva sin
verksamhet. Företagen kan inte lösgöra det i lagret investerade kapitalet,
utan detta är lika hårt bundet som kapital investerat i anläggningstillgångar.
Till den del lagret har angivna karaktär brukar det benämnas normal
-
12 Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1962
lager. En uppskrivning av varulagret leder till en blott skenbar vinst, alltså
utan att företaget reellt visat en däremot svarande ökad avkastning. Den
på uppskrivningen belöpande inkomstskatten träffar sålunda icke avkastningen-inkomsten
utan företagets kapital. Detta är fallet oberoende av
om företaget i övrigt visar vinst eller förlust.
I ett läge där företagens möjligheter att skaffa kapital är starkt beskurna
blir den allmänna effekten av den i fjol framtvingade uppskrivningen
en ytterligare begränsning av företagens tillgång på kapital. Uppskrivningen
har drabbat företagen mycket ojämnt och utan hänsyn till
det enskilda företagets konkurrensläge. Detta framstår som så mycket allvarligare
som kostnadsläget inom industrien redan är mycket högt uppdrivet
i vårt land och det inom åtskilliga branscher är att vänta en skärpt
konkurrens gentemot utlandet under de närmaste åren. Uppskrivningen av
varulagret har bl. a. drabbat den mindre företagsamheten, som för närvarande
arbetar under ytterst besvärande villkor. Såväl principiella som
praktiska skäl talar enligt motionärernas mening för en återgång till de
vid 1960 års taxering gällande varulagervärderingsbestämmélserna.
Utskottet
I förevarande betänkande behandlar utskottet motionsyrkanden om ändringar
i två olika hänseenden av gällande regler rörande värdering av varulager
vid inkomstbeskattningen. Utskottet upptar till en början yrkandena
i motionerna I: 364 och II: 435 samt I: 461 och II: 541 rörande omprövning
av huvudregeln för denna värdering.
Från och med föregående års taxering tillämpas i full utsträckning de
vid 1955 års riksdag beslutade ändringarna i kommunalskattelagen rörande
värdering av varulager. Enligt den sålunda gällande huvudregeln får i
princip lagret i beskattningshänseende inte upptas till lägre belopp än 40
procent av det lägsta av lagrets anskaffnings- eller återanskaffningsvärde å
balansdagen. Med tillämpning av endera av två supplementärregler kan
dock i särskilda fall lägre lagervärden godtagas. Enligt de ursprungligen
antagna föreskrifterna skulle dessa träda i full tillämpning från och med
beskattningsåret 1959, alltså från och med 1960 års taxering. Emellertid
uppsköts det fulla ikraftträdandet av huvudregeln genom beslut av 1959
års riksdag ytterligare ett år eller till 1961 års taxering. Under mellantiden
har således de skattskyldiga, som vid den tidpunkt då reglerna antogs hade
gjort långtgående nedskrivning å varulagren, haft möjlighet att successivt
anpassa lagervärdena till de nya bestämmelserna.
I de nyssnämnda motionerna yrkas att riksdagen måtte besluta den ändringen
av huvudregeln för varulagervärderingen att nedskrivning av varulager
får ske till lägst 30 procent av lägrets värde. Därvid har i motionerna
13
Bevillningsutskottets betänkande nr 35 dr 1962
1:364 och 11:435 förordats att det fulla ikraftträdandet av en sådan bestämmelse
sker först vid 1964 års taxering och att vid 1963 års taxering tilllämpas
en övergångsbestämmelse som medger nedskrivning till lägst 35
procent av lagrets värde. I motionerna 1:461 och 11:541 föreslås däremot
ett omedelbart ikraftträdande så att den ökade nedskrivningsrätten skulle
kunna tillämpas vid årets taxering.
Utskottet vill till en början erinra om att det främsta motivet för att begränsningsregeln
rörande varulagervärderingen infördes år 1955 var att
man önskade få företagsbeskattningen utformad sa, att den bättre än vad
då var fallet kunde anpassas till en konjunkturstabiliserande ekonomisk
politik. En avvägning skedde mellan å ena sidan synpunkter av konjunkturpolitisk
art, som talade för kraftigast möjliga åtstramning av de permanenta
värderingsreglerna, och å andra sidan behovet av regler, som lämnade
utrymme för betryggande nedskrivningar för prisfallsrisk. De! anfördes
vidare, att en huvudregel, innebärande rätt till nedskrivning ända
ned till 30 procent av lagrets värde, i förening med supplementärreglerna
skulle innebära generösare värderingsregler än de, som vid tidpunkten för
lagstiftningen tillämpats i praxis, och därigenom inte heller ge den avsedda
konjunkturpolitiska effekten. Därför ansågs nödvändigt med en mindre
långtgående nedskrivning, och de alternativ som då låg närmast till hands
var nedskrivning till 40 eller 50 procent av lagrets anskaffnings- eller återanskaffningsvärde.
Med hänsyn till att i vissa speciella fall möjligen ett
fullt betryggande skydd mot prisfall inte skulle erhållas, om en nedvärdering
till 50 procent valdes, ansåg såväl föredragande departementschefen
som 1955 års bevillningsutskott att procentsatsen borde fastställas till 40.
Vid bedömningen av skäligheten i den nu gällande huvudregeln bör enligt
utskottets mening ihågkommas att den tillåtna högsta nedskrivningen med
60 procent beräknas på det värde som framkommer sedan avdrag från anskaffnings-
eller återanskaffningsvärdet i förekommande fall skett för
inkurans. I sammanhang härmed bör nämnas att inkuransavdrag enligt
särskilt stadgande schablonmässigt får ske med 5 procent av det lägsta av
nyssnämnda värden om en sådan beräkning inte framstår såsom uppenbart
opåkallad. Beträffande lagren inom vissa branscher eller hos vissa grupper
skattskyldiga äger riksskattenämnden föreskriva att inkuransavdrag får
ske med högre procenttal än nyss nämnts. Sådan föreskrift har meddelats
för ett flertal branscher inom detaljhandeln såsom textil- och skodetaljhandeln
och i vissa fall även för grosshandeln.
Enligt utskottets mening måste de nuvarande bestämmelserna för varulagervärderingen
anses för normalfallen ge ett fullt tillfredsställande skydd
mot prisfall. Ändringsyrkandena i de föreliggande motionerna rörande huvudregeln
har inte heller grundats på att så inte är fallet. Till stöd för desamma
åberopas i stället önskvärdheten att öka företagssparandet och konsolideringsmöjlighetcrna
inom näringslivet.
14 Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1962
Såsom tidigare framhållits från bevillningsutskottets sida, då frågan om
utsträckning av nedskrivningsrätten å varulager varit föremål för prövning,
är det givetvis av utomordentligt värde inte endast för företagen utan även
för det allmänna att företagen har goda möjligheter till konsolidering och
en god likviditet. Emellertid måste en avvägning ske mellan önskemålen att
beskattningsreglerna utformas så att de i största utsträckning bidrar till
företagens konsolidering och det allmännas befogade anspråk på att även
skattskyldiga, som driver rörelse, skall bidra till skatteintäkterna alltefter
sin bärkraft. Att därvid förstnämnda synpunkt såvitt gäller reglerna för
varulagervärderingen i vårt land har fått göra sig gällande i minst lika hög
grad som i jämförbara länder framgår enligt utskottets mening därav att
de svenska bestämmelserna i förevarande hänseende allmänt torde betraktas
som mycket generösa.
Utskottet vill vidare framhålla att företagsbeskattningens framtida utformning
är föremål för överväganden inom allmänna skatteberedningen,
som därvid givetvis kommer att uppmärksamma frågan i vad mån hänsyn
vid beskattningen bör tas till näringslivets behov av konsolidering och självfinansiering.
Utskottet har inte blivit övertygat om att behoven av ökad
konsolidering och förbättrad likviditet nu är av sådan styrka att riksdagen
bör frångå sina tidigare ställningstaganden till frågan om högsta tillåtna
varulagernedskrivning. Med det anförda avstyrker utskottet motionerna
1:364 och 11:435 liksom motionerna 1:461 och 11:541 i förevarande del.
Utskottet behandlar därefter det i motionerna 1:343 och 11:414 framställda
yrkandet rörande värdesättningen vid inkomsttaxeringen av byggnadsföretagens
lager av fastigheter.
Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen gäller enligt anvisningarna
till 41 § kommunalskattelagen inte den i det föregående berörda
huvudregeln för varulagervärderingen i fråga om sådana lagertillgångar
som fastigheter eller värdepapper. För lager av dylika tillgångar har en mer
begränsad nedskrivningsrätt än för andra varulagertillgångar ansetts påkallad.
På grund härav stadgas att nu ifrågavarande tillgångar skall upptas
till vad som med hänsyn till risk för förlust, prisfall m. m. framstår såsom
skäligt.
I motionerna yrkas att riksdagen måtte besluta sådant tillägg till nyssnämnda
anvisningar att det allmänna ändamålet med huvudreglerna för
varulagervärderingen skall beaktas även vid värdesättningen av lager av
fastigheter. Motionärerna anser att nu gällande bestämmelser inte ger det
utrymme för nedskrivning av ifrågavarande tillgångar som får anses önskvärt
med hänsyn till behovet av konsolidering.
Utskottet vill till en början erinra om att såväl företagsbeskattningskommittén
som föredragande departementschefen i proposition nr 100 till 1955
års riksdag ansåg att en nedvärdering enligt huvudregeln för varulagervärdesättningen
inte kunde tillåtas för lager av fastigheter, värdepapper
Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1962 15
och dylika tillgångar. Kommittén föreslog för sin del en bestämmelse av
innebörd att den i räkenskaperna gjorda värdesättningen av hithörande tillgångar
skulle godtas endast för såvitt den »med hänsyn till omständigheterna
framstår såsom skälig». I propositionen omformulerades bestämmelsen
— bl. a. på grund av framförda önskemål om att stadgandet borde förtydligas
— och erhöll den i det föregående angivna lydelsen att nu avsedda
tillgångar skulle upptas till vad som med hänsyn till risk för förlust, prisfall
m. m. framstår såsom skäligt. Det framhölls såväl av kommittén som
i propositionen att det knappast var möjligt att här uppställa bestämda
gränser för lagernedskrivningen. I stället borde överlåtas åt praxis att fastställa
gränsen för skälig nedskrivning. Det förutsattes att riksskattenämnden
skulle komma att göra vägledande uttalanden i syfte att uppnå en avsedd
och enhetlig tillämpning.
I enlighet härmed har riksskattenämnden, såsom framgår av den föregående
redogörelsen, utfärdat anvisningar till ledning för taxeringsmyndigheterna
beträffande värdesättningen vid inkomsttaxeringen av byggnadsföretagens
lager m. m. dels i meddelande 1959 nr 2 och dels nyligen i
meddelande 1962 nr 2:3. Av sistnämnda meddelande, vars huvudsakliga
innehåll redovisats i det föregående, framgår bl. a. att den i räkenskaperna
gjorda värdesättningen av byggnadsföretagens innehav av egna, i varulager
ingående fastigheter, i vad de utgöres av obebyggda tomter, färdigställda
bebyggda fastigheter eller färdiga byggnader å ofri grund, bör godkännas
om värdet av fastighetsinnehavet inte understiger det lägsta av summa anskaffningsvärden
för fastigheterna eller 95 procent av summa taxeringsvärden
för fastigheterna. Vid tillämpning av sistnämnda regel får värdet å
fastighetsinnehavet dock inte upptas under 80 procent av summa anskaffningsvärden
för fastigheterna. Beträffande egna fastigheter under ny-, tilleller
ombyggnad har lägsta gränsen bestämts till 95 procent av vissa nedlagda
kostnader eller till samma procenttal av summan av det före byggnationen
gällande taxeringsvärdet samt därefter nedlagda byggnadskostnader.
Även i detta fall gäller en ytterligare begränsningsregel om taxeringsvärdet
är exceptionellt lågt i förhållande till anskaffningsvärdet.
Lägre värdesättning än vad nu sagts må enligt riksskattenämndens anvisningar
godkännas endast om och i den mån den skattskyldige visar att en
lägre värdesättning är påkallad med hänsyn till föreliggande risk för förlust
eller prisfall. Vid 1963 och 1964 års taxeringar gäller emellertid vissa
övergångsbestämmelser, vilka i princip innebär att företag, som har sitt
lager av fastigheter bokfört i lägre värden än som enligt anvisningarna normalt
bör godkännas, får göra erforderlig uppskrivning successivt. Först
vid 1965 års taxering avses anvisningarna skola tillämpas fullt ut.
Av den nu i korthet lämnade redogörelsen för innehållet i riksskattenämndens
anvisningar på föreliggande område framgår att enligt nämndens
mening möjlighet till nedskrivning för konsolidering i princip inte före
-
16 Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1962
ligger för byggnadsföretag vad angår deras lager av fastigheter. Där anvisningen
på grund av sin generella utformning i vissa fall ändock innebär
möjlighet till en viss nedskrivning för konsolidering så är denna dock betydligt
mindre än för skattskyldiga med mer normal sammansättning av
lagret. Frågan blir då om behov kan anses föreligga att utöka berörda företags
nedskrivningsmöjligheter i detta syfte. Därvid bör till en början beaktas
att någon mera omfattande praktisk erfarenhet av 1955 års bestämmelser
i denna del hittills inte kan sägas föreligga. Visserligen utfärdade
riksskattenämnden den första anvisningen i ämnet 1959 men med hänsyn
till de då införda övergångsbestämmelserna lär någon allmän skärpning av
tillämpningen i förhållande till tidigare knappast ha skett. Inte heller 1962
års anvisning kommer — såsom nyss nämnts — att träda i kraft i full utsträckning
förrän vid 1965 års taxering. Byggnadsföretagen har härigenom
beretts en avsevärt längre tid att anpassa sig till de regler rörande varulagervärdering,
som avsetts skola gälla på grund av 1955 års riksdagsbeslut,
än förelag i allmänhet, låt vara att detta föranletts av särskilda förhållanden.
Rörande det sakliga behovet av nedskrivning för konsolidering i byggnadsföretag
bör vidare uppmärksammas att en stor del av sådant företags
lager ofta utgöres av entreprenadarbeten. På grund av dylika arbetens karaktär
av beställningsarbeten, vanligtvis till garanterade priser, är prisfallsoch
förlustriskerna för entreprenören begränsade. I stället torde riskerna
till största delen få bäras av de företag som utlagt beställningarna i fråga.
Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att man i förarbetena till
1955 års beslut rörande företagsbeskattningen övervägde att över huvud
taget inte hänföra arbeten som nedlagts å fastighet, tillhörande beställare,
till varulagertillgång för entreprenören.
Det bör vidare anmärkas att värdesättningen av egna fastigheter enligt
anvisningarna i regel får ske med utgångspunkt från det lägsta av fastigheternas
taxerings- och anskaffningsvärden. Icke sällan torde båda dessa
värden avsevärt understiga fastigheternas dagsvärden, och i varje fall torde
det ofta förhålla sig så att taxeringsvärdet är betydligt lägre än fastigheternas
aktuella värde. Riktigheten av vad nu sagts torde inte minst
framgå därav att riksskattenämnden i 1962 års anvisning ansett sig böra
insätta vissa spärregler, vartill motsvarighet saknades i 1959 års anvisningar,
för att förhindra en alltför låg värdesättning av fastighetsinnehavet.
Sålunda har erfarenheten av 1959 års anvisningar föranlett bestämmelsen
att i intet fall lägre värdesättning må godtas än som svarar mot 80 procent
av anskaffningsvärdena för de i varulagret ingående fastigheterna. I de fall
spärregeln kommer i tillämpning medges således en nedskrivning med 20
procent i förhållande till sistnämnda värden.
Utskottet vill i detta sammanhang framhålla att gällande bestämmelser
medger byggmästare och andra skattskyldiga, vilka har fastigheter som
lagertillgång, rätt att — vid sidan av ovan berörda nedskrivningsmöjlig
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1962 17
heter i inkomstkällan rörelse —- också avskriva fastigheterna i inkomstkällan
annan fastighet enligt de härför gällande reglerna under förutsättning
att fastigheterna användes i denna inkomstkälla. Denna rättighet torde ha
betydelse i sådana fall då en fastighet inte avyttras genast efter färdigställandet
utan bibehålies som förvaltningsobjekt för längre eller kortare tid.
På grundval av det för utskottet tillgängliga materialet är utskottet inte
berett att tillstyrka den av motionärerna begärda uppmjukningen av anvisningarna
till 41 § kommunalskattelagen, särskilt som den ifrågavarande
bestämmelsen gäller inte blott lager av fastigheter utan även försäkringsoch
penningförvaltande företags lager av värdepapper och liknande tillgångar.
Utskottet är emellertid inte främmande för tanken att 1955 års
bestämmelser i denna del kan behöva omprövas i belysning av gjorda erfarenheter.
För närvarande pågår genom allmänna skatteberedningen en
översyn av beskattningssystemet på den direkta beskattningens område. Då
reglerna för värdering av varulager vid inkomsttaxeringen intar en central
plats i detta system kan det förutsättas att även dessa regler kommer att
ägnas uppmärksamhet av skatteberedningen. Därvid torde även komma att
prövas i vad mån nuvarande möjligheter till nedskrivning av lager av fastigheter,
värdepapper och dylika tillgångar är otillräckliga med hänsyn till
behovet av konsolidering.
Med det anförda avstyrker utskottet motionerna 1:343 och 11:414.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) beträffande huvudregeln för varulagervärdering vid inkomsttaxering
att följande motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna 1:364 av herr Stefanson
och 11:435 av herr Kollberg m. fl., i vad de avser förevarande
fråga, samt
2) de likalydande motionerna 1:461 av herr Hagberg
m. fl. och II: 541 av herr Heckscher m. fl.,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
B) beträffande värdering vid inkomsttaxering av byggnadsföretag tillhöriga
fastigheter
att de likalydande motionerna 1: 343 av herr Schött m. fl.
och II: 414 av herr Källenius m. fl.,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 26 april 1962
På bevillningsutskottets vägnar:
JOHN ERICSSON
18 Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1962
Närvarande:
från första kammaren: herrar John Ericsson, Erik Jansson, Söderquist,
fröken Ranmark, herrar Stefanson*, Yngve Nilsson, Wärnberg, Sundin,
Wikner* och Nordenson; samt
från andra kammaren: herrar Brandt i Aspabruk, Allard, Vigelsbo*,
Engkvist, Magnusson i Borås, Rydén*, Darlin, Andersson i Essvik, Carlstein
och Larsson i Umeå*.
* Icke närvarit vid justering av betänkandet.
Reservation
av herrar Söderquist, Stefanson, Yngve Nilsson, Nordenson, Magnusson i
Borås, Rydén, Darlin och Larsson i Umeå, vilka — under åberopande av innehållet
i de likalydande motionerna 1: 364 av herr Stefanson och II: 435 av
herr Kollberg m. fl. samt de likalydande motionerna I: 461 av herr Hagberg
m. fl. och II: 541 av herr Heckscher m. fl. — ansett att utskottet beträffande
huvudregeln för varulagervärdering vid inkomsttaxering bort tillstyrka
förslaget om att medge nedskrivning av varulagret till 30 % i stället
för nuvarande 40 % och alltså bort under A hemställa,
att riksdagen måtte antaga det vid de likalydande motionerna
I: 461 och II: 541 fogade förslaget till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).
IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM St
202072
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.