Sök i Ratio Lex

Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1962

1962-04-26 · 18 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 18 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1962:35, Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1962

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1962

1

Nr 35

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

angående värdering av varulager vid beskattningen.

Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta,

av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen
1)

de likalydande motionerna I: 343 av herr Schött m. fl. och II: 414 av

herr Källenius m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte besluta tillägg

till anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen av innebörd att det allmänna

ändamålet med huvudreglerna för varulagervärderingen skall beaktas

jämväl vid tillämpningen av reglerna för värdesättning av byggnadsföretagens

lager av fastigheter»;

2) de likalydande motionerna 1:364 av herr Stefanson och 11:435 av

herr Kollberg m. fl., vari bl. a. hemställts, att riksdagen måtte besluta sådan

ändring av gällande skattelagstiftning att nedskrivning av varulager åter

skall medgivas till förut gällande 30 procent av bokfört värde; samt

3) de likalydande motionerna 1:461 av herr Hagberg m. fl. och 11:541

av herr Heckscher m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte antaga följande
-

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att punkt 1 av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen

den 28 september 1928 skall erhålla följande ändrade lydelse.

Anvisningar

till 41 §.

1. Inkomst av---särskilt stadgas.

För skattskyldig,---av följande.

Därest vinstresultatet---stadgade grunder.

Den i---nedan sägs.

Lagret vid beskattningsårets utgång må icke upptagas till lägre belopp än

trettio procent av lagrets anskaffningsvärde eller, därest återanskaffningsvärdet

å balansdagen är lägre, sistnämnda värde, i förekommande fall efter

avdrag för inkurans.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 7 samt. Nr 35

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1962

Därest värdet å lagret, beräknat till anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet

och i förekommande fall efter avdrag för inkurans, uppgår till lägre

belopp än som motsvarar medeltalet av värdena å lagren vid utgången av

de tva närmast föregående beskattningsåren (jämförelseåren), må lagret

vid beskattningsårets utgång i stället upptagas till lägst ett belopp motsvarande

förstnämnda värde å detta lager efter avdrag med sjuttio procent av

sagda medeltalsvärde. Därvid skola såsom värden å lagren vid jämförelseårens

utgång hava upptagits anskaffningsvärdena eller, därest återanskaffningsvärdena

å balansdagarna i fråga varit lägre, sistnämnda värden, i förekommande

fall efter avdrag för inkurans. Föreligger sådant fall att sjuttio

procent av nyssnämnda medeltalsvärde överstiger värdet av lagret vid beskattningsårets

utgång, må avdrag åtnjutas jämväl för det överskjutande

beloppet, därest en häremot svarande avsättning i räkenskaperna gjorts

till lagerregleringskonto. Då avdrag för sådan avsättning medgivits, skall

avsättningen återföras till beskattning nästföljande beskattningsår, därvid

frågan om avdrag för förnyad avsättning till dylikt konto får prövas enligt

bestämmelserna ovan. Ingå i lagret råvaror eller stapelvaror, må lagret av

sådana varor eller del därav upptagas till lägst sjuttio procent av värdet å

tillgångarna i fråga beräknat efter lägsta marknadspris under beskattningsåret

eller under något av de närmast föregående nio beskattningsåren.

Därest sist angivna grund för värdering av varulagret eller del därav tilllämpats,

skall vad ovan sägs om värdering med hänsyn tagen till medeltalet

av värdena å lagren vid utgången av de två närmast föregående beskattningsåren

icke gälla.

Utan avseende---vara påkallat.

Vad i---såsom skäligt.

Avdrag för---skattskyldiga angivit.

Vid bestämmande — — — eget kapital.

När fråga---skulle ifrågakommit.

Nedskrivning av---september beskattningsåret.

Vad här---årets inkomst.

Har avverkningsrätt---influtna likviden.

Om beskattningsmyndighet, — — — till beskattning.

Motsvarande gäller---års inkomstberäkning.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1962 3

Såvitt avser de likalydande motionerna 1: 364 och II: 435 upptar utskottet

i detta betänkande endast det under punkten 2 i motionernas hemställan

upptagna yrkandet. De under punkten 1 i hemställan redovisade yrkandena

behandlar utskottet i annat sammanhang.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda

yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,

hänvisa till motionerna II: 414, II: 435 och II: 541.

Gällande bestämmelser

Genom beslut av 1955 års riksdag genomfördes ändrade regler för företagsbeskattningen.

Vad angår värderingen av tillgångar avsedda för omsättning

eller förbrukning (lager) föreskriver de nya bestämmelserna i

punkt 1 av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen att den bokföringsmässiga

värdesättningen skall godtas vid inkomstberäkningen endast under

förutsättning att den inte står i strid med särskilda, för denna beräkning

meddelade bestämmelser. Huvudregeln för varulagervärderingen är att lagret

vid beskattningsårets utgång inte må upptas till lägre belopp än 40 procent

av lagrets anskaffningsvärde vid samma tidpunkt eller, därest återanskaffningsvärdet

är lägre, sistnämnda värde. Lagret får således nedskrivas

med högst 60 procent. Från det värde, varå nedskrivningen får göras,

må först avräknas den inkurans i lagret som kan finnas å balansdagen.

Med tillämpning av endera av två supplementärregler kan i särskilda fall

lägre lagervärden än enligt huvudregeln medgivas. Enligt den ena regeln må

nedskrivningens storlek beräknas på medeltalet av lagren under de två närmast

föregående beskattningsåren, vilket i vissa fall kan leda till negativa

lagervärden. Den andra supplementärregeln innebär, att om i lagret ingår

råvaror eller stapelvaror lagret i denna del får upptas till lägst 70 procent

av ifrågavarande tillgångars lägsta marknadsvärde under en tioårsperiod.

Beträffande lagervärderingen enligt huvudregeln antogs särskilda bestämmelser

för vissa övergångsår. Lagret för beskattningsåret 1956 skulle enligt

dessa värderas till lägst 20 procent av anskaffningsvärdet och lagret för beskattningsåret

1957 till lägst 30 procent av anskaffningsvärdet. Sistnämnda

procentsats gäller även beträffande varulagervärderingen vid utgången av

beskattningsåret 1958. Från och med beskattningsåret 1959, alltså från och

med 1960 års taxering, skulle de nya bestämmelserna helt träda i kraft.

Genom lag den 13 mars 1959, nr 54, uppsköts emellertid det fulla ikraftträdandet

av 1955 års lagervärderingsregler till 1961 års taxering.

Beträffande skattskyldigs lager av fastigheter och liknande tillgångar

gäller enligt punkt 1 fjärde stycket av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagcn,

att den i räkenskaperna gjorda värdesättningen å sådana varutillgångar

skall vid inkomsttaxeringen godtagas, därest denna värdesättning

1* — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 7 samt. Nr 35

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1962

icke står i strid med det i åttonde stycket av nämnda anvisningspunkt

meddelade stadgandet, att värdet å lager av nu ifrågavarande tillgångar

skall upptagas till vad som med hänsyn till risk för förlust, prisfall m. m.

framstår såsom skäligt.

I meddelande nr 2/1959 utfärdade riksskattenämnden vissa anvisningar

till ledning för taxeringsmyndigheterna beträffande värdering av byggnadsföretagens

lager av egna fastigheter m. m. Anvisningarna var avsedda att

tillämpas fr. o. m. 1959 års taxeringar och tills vidare. Med avseende på

1959—1961 års taxeringar meddelades vissa övergångsbestämmelser. Av anvisningarna

framgick vidare att riksskattenämnden avsåg att följa verkningarna

av anvisningarna samt att, sedan tillräeklig erfarenhet därom vunnits,

föranstalta om de ändringar och tillägg däri, som kunde visa sig erforderliga.

Riksskattenämnden har i enlighet härmed under hösten 1961 inhämtat

yttranden från taxeringsintendenterna i länen samt därefter berett bl. a. representanter

för Svenska Byggnadsentreprenörföreningen, Sveriges Byggmästarförbund

samt Sveriges Hantverks- och Industriorganisation tillfälle

att framföra sina synpunkter i ämnet. Därefter har nämnden den 17 januari

1962 beslutat dels att förenämnda övergångsbestämmelser skall gälla även

vid 1962 års taxering, dels att anvisningarna rörande värdesättningen vid

inkomsttaxeringen av byggnadsföretagens lager skall, med tillämpning

fr. o. m. 1963 års taxering, erhålla följande ändrade lvdelse (meddelande

1962 nr 2:3):

De anvisningar, som i det följande framläggas, äro avsedda att tillämpas

å byggnadsföretag vars verksamhet består i uppförande av byggnader, kraftverk

och liknande, byggande av vägar, järnvägar, broar, flygfält, hamnar,

bergrum och liknande samt utförande av pålnings- och schaktningsarbeten,

yttre vatten- och avloppsledningsarbeten eller anläggningar för torrläggning,

vattenreglering och liknande. De avses däremot icke vara tillämpliga å företag,

vilka utföra exempelvis värme-, sanitets-, plåtslageri-, glasmästeri-, målnings-,

elektriska installations- samt plattsättnings- och golvläggningsarbeten.

A. Byggnadsföretags lager av byggnadsmaterial av olika slag omfattas

icke av undantagsbestämmelsen i punkt 1 åttonde stycket av anvisningarna

till 41 § kommunalskattelagen. För dylika lager gälla de allmänna reglerna

för värdering av lagertillgångar.

Beträffande byggnadsföretags innehav av egna fastigheter som utgöra

lagertillgångar — obebyggda tomter, färdigställda bebyggda fastigheter och

färdigställda byggnader å ofri grund ■— bör den i räkenskaperna gjorda

värdesättningen godkännas, om värdet å fastighetsinnehavet icke understiger

det lägsta av summa anskaffningsvärden för fastigheterna eller 95 procent

av summa taxeringsvärden för fastigheterna, dock att vid tillämpning

av sistnämnda regel värdet å fastighetsinnehavet likväl icke må upptagas

under 80 procent av summa anskaffningsvärden för fastigheterna. I anskaffningsvärdet

böra inräknas — förutom köpeskillingen vid förvärvet, lagfarts
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1962

5

kostnader och eventuella rivningskostnader — allenast följande i dessa anvisningar

såsom »direkta» byggnadskostnader betecknade kostnader för ny-,

till- eller ombyggnad av fastigheten, nämligen material (såväl byggnadsmaterial

som förbrukningsmaterial), löner och ersättningar till arbetare

och arbetsledare på platsen, arkitekt-, konstruktions- och kontrollkostnader

till utomstående, anslutningsavgifter för vatten, avlopp, värme och elektricitet,

kostnader för underentreprenader, maskinhyror till utomstående samt

kostnader för lejda transporter.

I fråga om tomträttsfastigheter avses med taxeringsvärdet det taxerade

byggnadsvärdet.

Hänsyn bör vid lagervärderingen icke tagas till avdrag för den värdeminskning

som medgives å fastighetsbilaga.

Vid tillämpning av vad ovan sagts iakttages, att samma värderingsprincip

skall användas för hela beståndet av sådana fastigheter, varom nu är

fråga.

För egna fastigheter under ny-, till- eller ombyggnad bör den i räkenskaperna

gjorda värdesättningen godtagas, om värdet icke understiger 95 procent

av summan av följande kostnader för fastigheten, nämligen: köpeskillingen

vid förvärvet, lagfartskostnader, eventuella rivningskostnader och

ovan som direkta byggnadskostnader betecknade kostnader.

Har fastigheten före den aktuella ny-, till- eller ombyggnaden varit åsatt

taxeringsvärde (ej preliminärt taxeringsvärde) må fastigheten emellertid,

om därigenom en lägre värdesättning erhålles, i stället upptagas till 95 procent

av sagda taxeringsvärde samt 95 procent av de å fastigheten efter den

tidpunkt, till vilken taxeringsvärdet hänför sig, nedlagda direkta byggnadskostnaderna

inklusive eventuella rivningskostnader. Skulle fastighetens

taxeringsvärde understiga 80 procent av anskaffningsvärdet för densamma,

skall dock i stället för 95 procent av taxeringsvärdet upptagas ett belopp

motsvarande 75 procent av anskaffningsvärdet.

För innehav av sådana aktier och andelar i fastighetsbolag och fastighetsföreningar,

som utgöra lagertillgångar i byggnadsrörelsen, bör den i räkenskaperna

gjorda värdesättningen godtagas, därest värdesättningen, i vad den

grundas på bolagets eller föreningens innehav av fastigheter, skett enligt

grunder som enligt vad nyss sagts kunnat godkännas för lager av egna fastigheter

samt egna fastigheter under ny-, till- eller ombyggnad.

Den i räkenskaperna gjorda värdesättningen av lagret i dess helhet bör

godkännas, om det sammanlagda bokförda värdet å lagertillgångarna icke

understiger summan av de lägsta värden å de skilda tillgångsgrupperna,

som enligt vad ovan sagts kunnat godtagas. En lägre värdesättning av lagret

bör godkännas endast om och i den mån den skattskyldige visar, att eu

lägre värdesättning är påkallad med hänsyn till föreliggande risk för förlust

eller prisfall. Vid 1963 och 1964 års taxeringar bör emellertid, utan sådan

bevisning, en lägre värdesättning av lagret i dess helhet godkännas, dock

endast i den mån skillnaden mellan det lägsta värde å lagret i dess helhet,

som följer av en beräkning enligt förevarande anvisningar, och det bokförda

värdet å lagertillgångarna vid utgången av räkenskapsåret 1962 resp.

1963 icke överstiger 2/.i resp. Va av det skillnadsbelopp, som enligt förenämnda

övergångsbestämmelser godtagits vid 1962 års taxering.

B. Av entreprenör nedlagda kostnader för arbeten på annans fastighet

böra i princip upptagas till fulla värdet (såväl direkta som indirekta byggnadskostnader)

och reservering göras för de förlustrisker, som äro för
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1962

bundna med entreprenadåtaganden beträffande vilka skattemässig vinstberäkning

ännu icke verkställts å balansdagen. Med direkta byggnadskostnader

avses härvid enahanda slag av kostnader, som ovan under A betecknats

som direkta kostnader. Med »indirekta» byggnadskostnader förstås i

dessa anvisningar övriga byggnadskostnader såsom t. ex. administrationskostnader,

kostnader för egna transporter, avskrivning och underhåll av

maskiner samt försäkringar och räntor.

1) Om entreprenören icke är i intressegemenskap med byggherren och

fråga icke är om byggnation på löpande räkning, bör beträffande reservering

för förlustrisker följande iakttagas.

Ha som tillgång i räkenskaperna upptagits samtliga å entreprenaderna

nedlagda kostnader — såväl direkta som indirekta — bör den i räkenskaperna

gjorda reserveringen för ovan angivna förlustrisker godtagas om reserveringen

icke överstiger summan av

a) det belopp, varmed å dessa arbeten nedlagda indirekta byggnadskostnader

upptagits som tillgång i räkenskaperna, och

b) ett belopp motsvarande antingen 10 procent av sammanlagda entreprenadsummorna

eller 15 procent av de vid beskattningsårets utgång nedlagda

direkta byggnadskostnaderna, allt såvitt avser entreprenadåtaganden

beträffande vilka skattemässig vinstberäkning ännu icke verkställts å balansdagen.

Om byggnadsföretaget — som i regel torde vara fallet — som tillgång

upptager endast de å entreprenaden nedlagda direkta kostnaderna bör, i

enlighet med vad nyss anförts, den i räkenskaperna gjorda reserveringen

godtagas om den icke överstiger här ovan under b) angivna belopp.

Reserveringen för förlustrisker kan ske antingen öppet i räkenskaperna

i form av avsättning eller genom nedskrivning av kostnaderna för pågående

arbeten.

En större reservering än ovan angivits bör godkännas endast om och i den

mån den skattskyldige visar, att en större reservering är påkallad med hänsyn

till föreliggande risk för förlust. Vid 1963 och 1964 års taxeringar bör

emellertid, utan sådan bevisning, en större reservering godkännas, dock endast

i den mån skillnaden mellan den verkliga reserveringen och den enligt

förevarande anvisningar tillåtna reserveringen vid utgången av räkenskapsåret

1962 resp. 1963 icke överstiger 2/s resp. Va av det skillnadsbelopp, som

enligt förenämnda övergångsbestämmelser godtagits vid 1962 års taxering.

Om det underlag, varå den skattskyldiges reservering i anledning av risk

för förlust å arbeten på andras fastigheter beräknas, vid utgången av visst

beskattningsår avsevärt nedgått vid jämförelse med underlagets genomsnittliga

storlek vid utgången av de två närmast föregående beskattningsåren

och denna nedgång måste antagas vara tillfällig, bör reservering vid utgången

av förstnämnda beskattningsår medgivas med högre procentsatser

än ovan angivits. Dylik höjning bör dock medgivas endast i den mån så

finnes erforderligt för att förhindra, att den skattskyldiges »normala», i

överensstämmelse med dessa anvisningar beräknade reservering framtages

till beskattning på grund av tillfällig nedgång av det underlag varå reserveringen

beräknas.

2) Om entreprenören är i intressegemenskap med byggherren (byggherren

är t. ex. ett helägt eller så gott som helägt dotterbolag till entreprenörbolaget

eller byggherren är huvudaktieägare i entreprenörbolaget), bör reserveringen

för förlustrisker i princip icke överstiga den nedvärdering som

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1962 7

enligt den ovan under A angivna huvudregeln bör godtagas beträffande egna

fastigheter under ny-, till- eller ombyggnad. Detta innebär, att den i räkenskaperna

gjorda reserveringen bör för dylika entreprenadåtaganden godtagas,

om den icke överstiger summan av det belopp, varmed å dessa arbeten

nedlagda indirekta byggnadskostnader upptagits som tillgång i räkenskaperna,

och 5 procent av de vid beskattningsårets utgång nedlagda direkta

byggnadskostnaderna. Om reserveringen göres i form av nedskrivning

av pågående arbeten behöver entreprenören sålunda som tillgång i räkenskaperna

upptaga endast 95 procent av nedlagda direkta byggnadskostnader

inklusive eventuella rivningskostnader.

Vid 1963 och 1964 års taxeringar bör emellertid, utan särskild bevisning,

en större reservering än ovan sagts godkännas, dock endast i den mån skillnaden

mellan den verkliga reserveringen och den enligt förevarande anvisningar

tillåtna reserveringen vid utgången av räkenskapsåret 1962 resp.

1963 icke överstiger 2/ä resp. V3 av det skillnadsbelopp, som enligt förenämnda

övergångsbestämmelser godtagits vid 1962 års taxering.

3) Om entreprenören bygger på löpande räkning bör för dylika arbeten

reservering för förlustrisker icke medgivas med högre belopp än som i det

särskilda fallet visas vara erforderligt.

C. Den skattemässiga vinstberäkningen å entreprenadarbeten bör ske vid

den slutliga ekonomiska uppgörelsen, dock i regel senast ett år efter slutbesiktningen.

Om vid den tidpunkt, då vinstberäkning sker, tvist föreligger

beträffande vissa belopp, bör härav föranledd reservering godtagas.

För garantirisker beträffande sådana under B avsedda arbeten, för vilka

vinstberäkning skett, bör -— om garantitiden icke utgått senast å balansdagen

— avdrag för avsättning godkännas med

3 procent av entreprenadsumman, såvitt avser bostads- och kontorsbyggnader

av mera konventionell typ, samt

5 procent av entreprenadsumman, såvitt avser andra entreprenader.

En större reservering för garantirisker än nu angivits bör godkännas endast

om och i den mån den skattskyldige visar, att en större reservering är

påkallad med hänsyn till föreliggande risk för förlust. Vid 1963 och 1964

års taxeringar bör emellertid, utan särskild bevisning, en större reservering

godkännas, dock endast i den mån skillnaden mellan den verkliga reserveringen

och den enligt förevarande anvisningar tillåtna reserveringen

vid utgången av räkenskapsåret 1962 resp. 1963 icke överstiger 2/s resp" i/s

av det skillnadsbelopp, som enligt förenämnda övergångsbestämmelser godtagits

vid 1962 års taxering.

Frågans behandling vid tidigare års riksdagar

Förslag till de nya bestämmelserna rörande företagsbeskattningen förelädes

1955 års riksdag i proposition nr 100. Häri hade beträffande varulagervärderingen

förordats de regler, för vilka ovan redogjorts. I anledning av

propositionsförslaget yrkades i väckta motioner, att lägsta gränsen för tilllåten

nedvärdering av lagret skulle bestämmas till 30 procent. I sitt av riksdagen

godkända betänkande nr 45 avstyrkte 1955 års bevillningsutskott berörda

motioner. Utskottet anförde bl. a.

Utskottet ansluter sig för sin del till departementschefens uppfattning att

något verkligt väsentligt med en ändrad företagsbeskattning inte kan vinnas

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1962

från konjunkturpolitisk synpunkt med mindre reglerna för varulagervärderingen

skärpes. Såsom i propositionen framhålles kan redan mindre ändringar

i reglerna för beräkningen av det skattemässigt tillåtna lägsta lagervärdet

öva en betydelsefull inverkan på företagens möjligheter till likviditetsförstärkning

genom lagernedskrivningar och därmed på omfattningen av

företagens investeringar inte endast i lagertillgångar utan jämväl i maskiner,

inventarier o. d.

Den fråga varom olika meningar råder är var lägsta gränsen för tillåtet

bokfört lagervärde skall dragas. Självfallet måste här ske en avvägning mellan

å ena sidan de synpunkter av konjunkturpolitisk art, som utskottet enligt

vad i det föregående framhållits funnit tala för kraftigast möjliga åtstramning

av de permanenta värderingsreglerna, och å andra sidan behovet

av regler, som lämnar utrymme för betryggande nedskrivningar för prisfallsrisk.

Det torde inte vara möjligt att ange hur långt gående nedskrivningar

nu gällande bestämmelser medger. Som av propositionen framgår

har emellertid av mellankommunala prövningsnämnden tillämpad praxis,

enligt vilken nedskrivning i princip medges till 30 procent av lagrets lägsta

värde, kommit att under senare år i betydande utsträckning tillämpas av

näringslivet och taxeringsmyndigheterna. Enligt utskottets mening måste

det med utgångspunkt härifrån vara helt uteslutet att tillmötesgå motionsyrkandena

om en lägsta gräns vid 30 procent av lagrets anskaffningsvärde,

emedan en på så sätt bestämd gräns inte skulle medföra den från konjunkturpolitiska

synpunkter önskvärda åtstramningen i värderingsreglerna. I

själva verket skulle såsom ock departementschefen framhållit en huvudregel

enligt detta alternativ i förening med de föreslagna supplementärreglerna

i åtskilliga fall innebära ännu generösare värderingsregler än de nu i

praxis tillämpade.

Då det åter gäller att bedöma behovet av nedskrivning för prisfallsrisk

måste enligt utskottets mening starkt avseende fästas vid det förhållandet,

att beträffande sådana lagertillgångar som är underkastade den största prisfallsrisken,

nämligen rå- och stapelvaror, värderingen får ske med utgångspunkt

från lägsta marknadspriset under en tioårsperiod enligt den ena av

supplementärreglerna. Då det kan antagas, att företag med lager av tillgångar

av nyss nämnt slag kommer att tillämpa ifrågavarande supplementärregel,

vilken väl i de flesta fall torde ge det lägsta lagervärdet, kommer huvudregeln

att gälla för det stora flertalet företag med mera prisbeständiga lagertillgångar

och företag med sammansatta lager, där en prisförändring i någon

del av lagret inte i någon mera avsevärd grad påverkar det totala lagrets

värde. Läget blir alltså det att huvudregeln i det väsentliga kommer att

tillämpas av företag som har det förhållandevis minsta behovet av nedskrivning

för prisfallsrisk.

Även i motioner vid senare års riksdagar har vid flera tillfällen framställts

yrkanden om ändring av huvudregeln för varulagervärderingen så att procenttalet

för den nedre gränsen bestämmes till 30. Dessa yrkanden har avvisats

av riksdagen. Därvid har från bevillningsutskottets sida bl. a. framhållits

att utskottet i princip ansåg att huvudregeln för varulagervärderingen

inte borde medge en längre gående nedskrivning än till 40 procent av

värdet. Utskottet har uttalat den meningen att — sedan väl den erforder
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1962

9

liga uppskrivningen skett — det torde komma att visa sig att för näringslivet

i allmänhet en 60-procentig nedskrivning skulle vara tillräcklig för det

syfte nedskrivningen främst avsåg att tjäna, nämligen att medge ett betryggande

skydd mot prisfallsrisk. Det har vidare framhållits att genom särskilda

regler sörjts för att ytterligare prisfallsskydd kunde beredas företag

med särskilt priskänsliga varor.

Även frågan om ändring av övergångsbestämmelserna till den nya lagstifningen

har vid flera tillfällen varit föremål för behandling av riksdagen.

I proposition nr 27 till 1959 års riksdag föreslogs att det fulla ikraftträdandet

av 1955 års lagervärderingsregler skulle uppskjutas till 1961 års

taxering. Vidare yrkades i motionerna I: 385 och II: 460 att riksdagen måtte

uttala, att huvudregeln om värdering av varulager till lägst 30 procent av

värdet skulle gälla, så länge dåvarande konjunkturläge bestod. I sitt av riksdagen

godkända betänkande nr 17 anförde bevillningsutskottet bl. a.

Departementschefen har — i likhet med bevillningsutskottet vid 1958 års

B-riksdag — som motiv för uppskov med ikraftträdandet av huvudregeln

vid varulagervärderingen anfört skäl av konjunkturpolitisk art. Utskottet

delar departementschefens uppfattning att anpassningen till de nya reglerna

i vissa fall kan medföra påfrestningar på företagens likviditet, vilket i sin

tur kan få till följd en begränsning av ur allmän synpunkt önskvärda investeringar.

Inte minst av arbetsmarknadspolitiska skäl bör en sådan konsekvens

undvikas. Utskottet tillstyrker på grund härav att övergångstiden

före det fulla ikraftträdandet av 1955 års lagervärderingsregler förlänges

ett år. Huruvida ytterligare uppskov må befinnas erforderligt, kommer givetvis

att bero på konjunkturutvecklingen. Ställning härtill kan således inte

tas för närvarande. Emellertid förutsätter utskottet att Kungl. Maj :t med

uppmärksamhet följer utvecklingen och, om konjunkturförhållandena ger

anledning därtill, vidtar erforderliga åtgärder. Härmed anser sig utskottet

ha besvarat det i motionerna I: 385 och II: 460 framställda yrkandet.

Även vid 1960 års riksdag väcktes motioner i ämnet. Sålunda föreslogs i

motionerna I: 32 och II: 41 samt motionerna I: 279 och II: 352 att riksdagen

måtte ompröva sitt ställningstagande beträffande huvudregeln för varulagervärderingen

och därvid besluta den ändringen i kommunalskattelagens

bestämmelser, att nedskrivning finge ske till lägst 30 procent av lagrets

värde. I motionerna I: 401 och II: 505 hemställdes, att riksdagen måtte besluta

att den vid 1960 års taxering tillämpade 30-procentregeln skall gälla

tills vidare. Bevillningsutskottet, som avstyrkte bifall till motionsyrkandena,

framhöll i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 37 att de skäl, som år

1955 talade för en skärpning av reglerna för varulagervärdering, fortfarande

ägde giltighet. Enligt utskottets mening hade intet inträffat, som gav stöd

för yrkandena att den permanenta regeln borde sättas vid en lägre gräns än

40 procent av lagervärdet. Utskottet erinrade om att beträffande sådana

tillgångar, som var underkastade den största prisfallsrisken, nämligen råoch

stapelvaror, värderingen enligt en supplementärregel finge ske med

utgångspunkt från det lägsta marknadspriset under tio år. I och för sig

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1962

kunde en rätt till nedskrivning till 40 procent i kombination med den nämnda

supplementärregeln anses ge utrymme för fullt betryggande nedskrivningar

för prisfallsrisk. Härtill kom ytterligare en omständighet. Ett av

de tyngst vägande skälen för att en i alla lägen betryggande nedskrivning

skall kunna ske har varit, att förluster ett år inte fått kvittas mot vinster

ett annat år. Genom lagstiftningen om förlustutjämning hade i huvudsak

denna olägenhet bortfallit, och behovet av nedskrivningsmöjligheter blev

snarast mindre än förut.

Vid 1961 års riksdag framställdes likaledes motionsyrkanden om en omprövning

av huvudregeln för varulagervärderingen vid inkomsttaxeringen,

därvid en nedskrivning till 30 procent av lagrets värde borde godkännas.

Yrkandena avslogs av riksdagen på hemställan av bevillningsutskottet i betänkande

nr 20.

Motionerna

Av innehållet i de förevarande motionerna må här återges

följande. >

I de likalydande motionerna I: 343 och II: 414, vari yrkas ändrade bestämmelser

rörande värderingen av byggnadsföretagens lager av fastigheter,

framhålles, att företagsbeskattningskommittén inte föreslog några specialregler

för de grupper av företag, för vilka huvudregeln inte kunde anses

vara i tekniskt hänseende lämpligt utformad. Kommittén avstod sålunda

från att föreslå några fixerade lägsta gränser för nedvärdering av bl. a.

byggnadsföretags lager av fastigheter. Dåvarande departementschefen fann

i propositionen nr 100 till 1955 års riksdag uppenbart, att normalreglema

för lagervärderingen inte borde gälla byggnadsföretagen. Han framhöll

samtidigt, att det knappast var möjligt att uppställa bestämda gränser för

lagernedskrivningen beträffande dylika tillgångar. Det fick enligt hans

mening ankomma på praxis att fastställa gränsen för skälig nedskrivning.

Principen borde enligt vad departementschefen vidare framhöll vara, att

en fullt betryggande täckning skulle medges för förlustrisker och att en

häremot svarande nedskrivning skulle kunna medges även utan specificerad

utredning.

I den anvisning (nr 2/1959), som riksskattenämnden utfärdat beträffande

byggnadsföretagens lager av fastigheter, har nämnden direkt anknutit till

departementschefens uttalande. En ny anvisning är nu aktuell. I de förhandlingar,

som nämnden därefter haft med berörda organisationer om

utfärdande av ny anvisning, har enligt organisationernas mening ett behov

av klarläggande av syftet med nyssnämnda formulering i kommunalskattelagen

framträtt.

Enligt motionärernas mening framstår det å ena sidan som klart, att

en annan teknisk utformning måste ges åt de regler, som skall gälla bygg
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1962 11

nadsföretagens lager av fastigheter. Å andra sidan bör icke denna omständighet

av rent teknisk natur medföra, att reglerna för byggnadsföretagen

ges en annan allmän syftning och innebörd än den som varit grundläggande

för huvudreglernas utformning. Företagsbeskattningskommitténs uttalande

ger också enligt motionärernas mening belägg för att det tekniska problemet

inte får undanskymma den målsättning som kommittén angivit. Motionärerna

förslår därför att ett tillägg fogas till anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen

av innebörd att företagsbeskattningskommitténs målsättning

för varulagervärderingsreglerna skall beaktas även vid utformningen av de

regler, som härutinnan skall gälla byggnadsföretagens lager av fastigheter.

Eftersom lagstiftaren uppdragit åt riksskattenämnden att formulera

värderingsreglerna för byggnadsföretagen är det av största vikt, att riksdagen

klargör innebörden av nämnda stadgande. Spörsmålet är nämligen

inte av den art, att det kan få sin lösning genom enstaka avgöranden i högsta

instans.

Som motivering för yrkandet att nedskrivning av varulager skall få ske

till lägst 30 procent av bokfört värde anföres i de likalydande motionerna

I: 364 och II: 435 bl. a. följande. Skärpningen av varulagervärderingsreglerna

har enligt motionärernas uppfattning utgjort en allvarlig begränsning

av företagssparandet och företagens konsolideringsmöjligheter. Särskilt

allvarlig måste den bli för många mindre företag, vilkas huvudsakliga tillgång

består av varulager. Ingenting har inträffat som ger anledning till

annan uppfattning. För att vinna en skälig övergångsanordning kan det

vara lämpligt att förfara så att nedskrivning till 35 procent medgives vid

1963 års taxering. 30-procentregeln skulle därefter gälla fr. o. m. 1964 års

taxering.

Storleken av det inkomstbortfall för statskassan som skulle uppkomma

är svårt att beräkna. Sannolikt torde bortfallet knappast komma att för

det första budgetåret överstiga några tiotal miljoner kronor. Härtill kommer

den viktiga omständigheten att ifrågavarande skattebortfall inte omedelbart

tages i anspråk för efterfrågan utan tar sig uttryck i ett ökat företagssparande.

I samhällsekonomisk mening åstadkommes en övervägande gynnsam

effekt.

I de likalydande motionerna I: 461 och II: 541 anföres i huvudsak följande.

Vid bedömandet av vilka regler som bör gälla vid inkomsttaxeringen

måste särskilt beaktas varulagrets ekonomiska karaktär för handels- och

produktionsföretag. Erfarenheten har visat att sådana företag är tvungna

att hålla sig med ett visst lager för att över huvud taget kunna bedriva sin

verksamhet. Företagen kan inte lösgöra det i lagret investerade kapitalet,

utan detta är lika hårt bundet som kapital investerat i anläggningstillgångar.

Till den del lagret har angivna karaktär brukar det benämnas normal
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1962

lager. En uppskrivning av varulagret leder till en blott skenbar vinst, alltså

utan att företaget reellt visat en däremot svarande ökad avkastning. Den

på uppskrivningen belöpande inkomstskatten träffar sålunda icke avkastningen-inkomsten

utan företagets kapital. Detta är fallet oberoende av

om företaget i övrigt visar vinst eller förlust.

I ett läge där företagens möjligheter att skaffa kapital är starkt beskurna

blir den allmänna effekten av den i fjol framtvingade uppskrivningen

en ytterligare begränsning av företagens tillgång på kapital. Uppskrivningen

har drabbat företagen mycket ojämnt och utan hänsyn till

det enskilda företagets konkurrensläge. Detta framstår som så mycket allvarligare

som kostnadsläget inom industrien redan är mycket högt uppdrivet

i vårt land och det inom åtskilliga branscher är att vänta en skärpt

konkurrens gentemot utlandet under de närmaste åren. Uppskrivningen av

varulagret har bl. a. drabbat den mindre företagsamheten, som för närvarande

arbetar under ytterst besvärande villkor. Såväl principiella som

praktiska skäl talar enligt motionärernas mening för en återgång till de

vid 1960 års taxering gällande varulagervärderingsbestämmélserna.

Utskottet

I förevarande betänkande behandlar utskottet motionsyrkanden om ändringar

i två olika hänseenden av gällande regler rörande värdering av varulager

vid inkomstbeskattningen. Utskottet upptar till en början yrkandena

i motionerna I: 364 och II: 435 samt I: 461 och II: 541 rörande omprövning

av huvudregeln för denna värdering.

Från och med föregående års taxering tillämpas i full utsträckning de

vid 1955 års riksdag beslutade ändringarna i kommunalskattelagen rörande

värdering av varulager. Enligt den sålunda gällande huvudregeln får i

princip lagret i beskattningshänseende inte upptas till lägre belopp än 40

procent av det lägsta av lagrets anskaffnings- eller återanskaffningsvärde å

balansdagen. Med tillämpning av endera av två supplementärregler kan

dock i särskilda fall lägre lagervärden godtagas. Enligt de ursprungligen

antagna föreskrifterna skulle dessa träda i full tillämpning från och med

beskattningsåret 1959, alltså från och med 1960 års taxering. Emellertid

uppsköts det fulla ikraftträdandet av huvudregeln genom beslut av 1959

års riksdag ytterligare ett år eller till 1961 års taxering. Under mellantiden

har således de skattskyldiga, som vid den tidpunkt då reglerna antogs hade

gjort långtgående nedskrivning å varulagren, haft möjlighet att successivt

anpassa lagervärdena till de nya bestämmelserna.

I de nyssnämnda motionerna yrkas att riksdagen måtte besluta den ändringen

av huvudregeln för varulagervärderingen att nedskrivning av varulager

får ske till lägst 30 procent av lägrets värde. Därvid har i motionerna

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Bevillningsutskottets betänkande nr 35 dr 1962

1:364 och 11:435 förordats att det fulla ikraftträdandet av en sådan bestämmelse

sker först vid 1964 års taxering och att vid 1963 års taxering tilllämpas

en övergångsbestämmelse som medger nedskrivning till lägst 35

procent av lagrets värde. I motionerna 1:461 och 11:541 föreslås däremot

ett omedelbart ikraftträdande så att den ökade nedskrivningsrätten skulle

kunna tillämpas vid årets taxering.

Utskottet vill till en början erinra om att det främsta motivet för att begränsningsregeln

rörande varulagervärderingen infördes år 1955 var att

man önskade få företagsbeskattningen utformad sa, att den bättre än vad

då var fallet kunde anpassas till en konjunkturstabiliserande ekonomisk

politik. En avvägning skedde mellan å ena sidan synpunkter av konjunkturpolitisk

art, som talade för kraftigast möjliga åtstramning av de permanenta

värderingsreglerna, och å andra sidan behovet av regler, som lämnade

utrymme för betryggande nedskrivningar för prisfallsrisk. De! anfördes

vidare, att en huvudregel, innebärande rätt till nedskrivning ända

ned till 30 procent av lagrets värde, i förening med supplementärreglerna

skulle innebära generösare värderingsregler än de, som vid tidpunkten för

lagstiftningen tillämpats i praxis, och därigenom inte heller ge den avsedda

konjunkturpolitiska effekten. Därför ansågs nödvändigt med en mindre

långtgående nedskrivning, och de alternativ som då låg närmast till hands

var nedskrivning till 40 eller 50 procent av lagrets anskaffnings- eller återanskaffningsvärde.

Med hänsyn till att i vissa speciella fall möjligen ett

fullt betryggande skydd mot prisfall inte skulle erhållas, om en nedvärdering

till 50 procent valdes, ansåg såväl föredragande departementschefen

som 1955 års bevillningsutskott att procentsatsen borde fastställas till 40.

Vid bedömningen av skäligheten i den nu gällande huvudregeln bör enligt

utskottets mening ihågkommas att den tillåtna högsta nedskrivningen med

60 procent beräknas på det värde som framkommer sedan avdrag från anskaffnings-

eller återanskaffningsvärdet i förekommande fall skett för

inkurans. I sammanhang härmed bör nämnas att inkuransavdrag enligt

särskilt stadgande schablonmässigt får ske med 5 procent av det lägsta av

nyssnämnda värden om en sådan beräkning inte framstår såsom uppenbart

opåkallad. Beträffande lagren inom vissa branscher eller hos vissa grupper

skattskyldiga äger riksskattenämnden föreskriva att inkuransavdrag får

ske med högre procenttal än nyss nämnts. Sådan föreskrift har meddelats

för ett flertal branscher inom detaljhandeln såsom textil- och skodetaljhandeln

och i vissa fall även för grosshandeln.

Enligt utskottets mening måste de nuvarande bestämmelserna för varulagervärderingen

anses för normalfallen ge ett fullt tillfredsställande skydd

mot prisfall. Ändringsyrkandena i de föreliggande motionerna rörande huvudregeln

har inte heller grundats på att så inte är fallet. Till stöd för desamma

åberopas i stället önskvärdheten att öka företagssparandet och konsolideringsmöjlighetcrna

inom näringslivet.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1962

Såsom tidigare framhållits från bevillningsutskottets sida, då frågan om

utsträckning av nedskrivningsrätten å varulager varit föremål för prövning,

är det givetvis av utomordentligt värde inte endast för företagen utan även

för det allmänna att företagen har goda möjligheter till konsolidering och

en god likviditet. Emellertid måste en avvägning ske mellan önskemålen att

beskattningsreglerna utformas så att de i största utsträckning bidrar till

företagens konsolidering och det allmännas befogade anspråk på att även

skattskyldiga, som driver rörelse, skall bidra till skatteintäkterna alltefter

sin bärkraft. Att därvid förstnämnda synpunkt såvitt gäller reglerna för

varulagervärderingen i vårt land har fått göra sig gällande i minst lika hög

grad som i jämförbara länder framgår enligt utskottets mening därav att

de svenska bestämmelserna i förevarande hänseende allmänt torde betraktas

som mycket generösa.

Utskottet vill vidare framhålla att företagsbeskattningens framtida utformning

är föremål för överväganden inom allmänna skatteberedningen,

som därvid givetvis kommer att uppmärksamma frågan i vad mån hänsyn

vid beskattningen bör tas till näringslivets behov av konsolidering och självfinansiering.

Utskottet har inte blivit övertygat om att behoven av ökad

konsolidering och förbättrad likviditet nu är av sådan styrka att riksdagen

bör frångå sina tidigare ställningstaganden till frågan om högsta tillåtna

varulagernedskrivning. Med det anförda avstyrker utskottet motionerna

1:364 och 11:435 liksom motionerna 1:461 och 11:541 i förevarande del.

Utskottet behandlar därefter det i motionerna 1:343 och 11:414 framställda

yrkandet rörande värdesättningen vid inkomsttaxeringen av byggnadsföretagens

lager av fastigheter.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen gäller enligt anvisningarna

till 41 § kommunalskattelagen inte den i det föregående berörda

huvudregeln för varulagervärderingen i fråga om sådana lagertillgångar

som fastigheter eller värdepapper. För lager av dylika tillgångar har en mer

begränsad nedskrivningsrätt än för andra varulagertillgångar ansetts påkallad.

På grund härav stadgas att nu ifrågavarande tillgångar skall upptas

till vad som med hänsyn till risk för förlust, prisfall m. m. framstår såsom

skäligt.

I motionerna yrkas att riksdagen måtte besluta sådant tillägg till nyssnämnda

anvisningar att det allmänna ändamålet med huvudreglerna för

varulagervärderingen skall beaktas även vid värdesättningen av lager av

fastigheter. Motionärerna anser att nu gällande bestämmelser inte ger det

utrymme för nedskrivning av ifrågavarande tillgångar som får anses önskvärt

med hänsyn till behovet av konsolidering.

Utskottet vill till en början erinra om att såväl företagsbeskattningskommittén

som föredragande departementschefen i proposition nr 100 till 1955

års riksdag ansåg att en nedvärdering enligt huvudregeln för varulagervärdesättningen

inte kunde tillåtas för lager av fastigheter, värdepapper

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1962 15

och dylika tillgångar. Kommittén föreslog för sin del en bestämmelse av

innebörd att den i räkenskaperna gjorda värdesättningen av hithörande tillgångar

skulle godtas endast för såvitt den »med hänsyn till omständigheterna

framstår såsom skälig». I propositionen omformulerades bestämmelsen

— bl. a. på grund av framförda önskemål om att stadgandet borde förtydligas

— och erhöll den i det föregående angivna lydelsen att nu avsedda

tillgångar skulle upptas till vad som med hänsyn till risk för förlust, prisfall

m. m. framstår såsom skäligt. Det framhölls såväl av kommittén som

i propositionen att det knappast var möjligt att här uppställa bestämda

gränser för lagernedskrivningen. I stället borde överlåtas åt praxis att fastställa

gränsen för skälig nedskrivning. Det förutsattes att riksskattenämnden

skulle komma att göra vägledande uttalanden i syfte att uppnå en avsedd

och enhetlig tillämpning.

I enlighet härmed har riksskattenämnden, såsom framgår av den föregående

redogörelsen, utfärdat anvisningar till ledning för taxeringsmyndigheterna

beträffande värdesättningen vid inkomsttaxeringen av byggnadsföretagens

lager m. m. dels i meddelande 1959 nr 2 och dels nyligen i

meddelande 1962 nr 2:3. Av sistnämnda meddelande, vars huvudsakliga

innehåll redovisats i det föregående, framgår bl. a. att den i räkenskaperna

gjorda värdesättningen av byggnadsföretagens innehav av egna, i varulager

ingående fastigheter, i vad de utgöres av obebyggda tomter, färdigställda

bebyggda fastigheter eller färdiga byggnader å ofri grund, bör godkännas

om värdet av fastighetsinnehavet inte understiger det lägsta av summa anskaffningsvärden

för fastigheterna eller 95 procent av summa taxeringsvärden

för fastigheterna. Vid tillämpning av sistnämnda regel får värdet å

fastighetsinnehavet dock inte upptas under 80 procent av summa anskaffningsvärden

för fastigheterna. Beträffande egna fastigheter under ny-, tilleller

ombyggnad har lägsta gränsen bestämts till 95 procent av vissa nedlagda

kostnader eller till samma procenttal av summan av det före byggnationen

gällande taxeringsvärdet samt därefter nedlagda byggnadskostnader.

Även i detta fall gäller en ytterligare begränsningsregel om taxeringsvärdet

är exceptionellt lågt i förhållande till anskaffningsvärdet.

Lägre värdesättning än vad nu sagts må enligt riksskattenämndens anvisningar

godkännas endast om och i den mån den skattskyldige visar att en

lägre värdesättning är påkallad med hänsyn till föreliggande risk för förlust

eller prisfall. Vid 1963 och 1964 års taxeringar gäller emellertid vissa

övergångsbestämmelser, vilka i princip innebär att företag, som har sitt

lager av fastigheter bokfört i lägre värden än som enligt anvisningarna normalt

bör godkännas, får göra erforderlig uppskrivning successivt. Först

vid 1965 års taxering avses anvisningarna skola tillämpas fullt ut.

Av den nu i korthet lämnade redogörelsen för innehållet i riksskattenämndens

anvisningar på föreliggande område framgår att enligt nämndens

mening möjlighet till nedskrivning för konsolidering i princip inte före
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1962

ligger för byggnadsföretag vad angår deras lager av fastigheter. Där anvisningen

på grund av sin generella utformning i vissa fall ändock innebär

möjlighet till en viss nedskrivning för konsolidering så är denna dock betydligt

mindre än för skattskyldiga med mer normal sammansättning av

lagret. Frågan blir då om behov kan anses föreligga att utöka berörda företags

nedskrivningsmöjligheter i detta syfte. Därvid bör till en början beaktas

att någon mera omfattande praktisk erfarenhet av 1955 års bestämmelser

i denna del hittills inte kan sägas föreligga. Visserligen utfärdade

riksskattenämnden den första anvisningen i ämnet 1959 men med hänsyn

till de då införda övergångsbestämmelserna lär någon allmän skärpning av

tillämpningen i förhållande till tidigare knappast ha skett. Inte heller 1962

års anvisning kommer — såsom nyss nämnts — att träda i kraft i full utsträckning

förrän vid 1965 års taxering. Byggnadsföretagen har härigenom

beretts en avsevärt längre tid att anpassa sig till de regler rörande varulagervärdering,

som avsetts skola gälla på grund av 1955 års riksdagsbeslut,

än förelag i allmänhet, låt vara att detta föranletts av särskilda förhållanden.

Rörande det sakliga behovet av nedskrivning för konsolidering i byggnadsföretag

bör vidare uppmärksammas att en stor del av sådant företags

lager ofta utgöres av entreprenadarbeten. På grund av dylika arbetens karaktär

av beställningsarbeten, vanligtvis till garanterade priser, är prisfallsoch

förlustriskerna för entreprenören begränsade. I stället torde riskerna

till största delen få bäras av de företag som utlagt beställningarna i fråga.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att man i förarbetena till

1955 års beslut rörande företagsbeskattningen övervägde att över huvud

taget inte hänföra arbeten som nedlagts å fastighet, tillhörande beställare,

till varulagertillgång för entreprenören.

Det bör vidare anmärkas att värdesättningen av egna fastigheter enligt

anvisningarna i regel får ske med utgångspunkt från det lägsta av fastigheternas

taxerings- och anskaffningsvärden. Icke sällan torde båda dessa

värden avsevärt understiga fastigheternas dagsvärden, och i varje fall torde

det ofta förhålla sig så att taxeringsvärdet är betydligt lägre än fastigheternas

aktuella värde. Riktigheten av vad nu sagts torde inte minst

framgå därav att riksskattenämnden i 1962 års anvisning ansett sig böra

insätta vissa spärregler, vartill motsvarighet saknades i 1959 års anvisningar,

för att förhindra en alltför låg värdesättning av fastighetsinnehavet.

Sålunda har erfarenheten av 1959 års anvisningar föranlett bestämmelsen

att i intet fall lägre värdesättning må godtas än som svarar mot 80 procent

av anskaffningsvärdena för de i varulagret ingående fastigheterna. I de fall

spärregeln kommer i tillämpning medges således en nedskrivning med 20

procent i förhållande till sistnämnda värden.

Utskottet vill i detta sammanhang framhålla att gällande bestämmelser

medger byggmästare och andra skattskyldiga, vilka har fastigheter som

lagertillgång, rätt att — vid sidan av ovan berörda nedskrivningsmöjlig
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1962 17

heter i inkomstkällan rörelse —- också avskriva fastigheterna i inkomstkällan

annan fastighet enligt de härför gällande reglerna under förutsättning

att fastigheterna användes i denna inkomstkälla. Denna rättighet torde ha

betydelse i sådana fall då en fastighet inte avyttras genast efter färdigställandet

utan bibehålies som förvaltningsobjekt för längre eller kortare tid.

På grundval av det för utskottet tillgängliga materialet är utskottet inte

berett att tillstyrka den av motionärerna begärda uppmjukningen av anvisningarna

till 41 § kommunalskattelagen, särskilt som den ifrågavarande

bestämmelsen gäller inte blott lager av fastigheter utan även försäkringsoch

penningförvaltande företags lager av värdepapper och liknande tillgångar.

Utskottet är emellertid inte främmande för tanken att 1955 års

bestämmelser i denna del kan behöva omprövas i belysning av gjorda erfarenheter.

För närvarande pågår genom allmänna skatteberedningen en

översyn av beskattningssystemet på den direkta beskattningens område. Då

reglerna för värdering av varulager vid inkomsttaxeringen intar en central

plats i detta system kan det förutsättas att även dessa regler kommer att

ägnas uppmärksamhet av skatteberedningen. Därvid torde även komma att

prövas i vad mån nuvarande möjligheter till nedskrivning av lager av fastigheter,

värdepapper och dylika tillgångar är otillräckliga med hänsyn till

behovet av konsolidering.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna 1:343 och 11:414.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) beträffande huvudregeln för varulagervärdering vid inkomsttaxering

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:364 av herr Stefanson

och 11:435 av herr Kollberg m. fl., i vad de avser förevarande

fråga, samt

2) de likalydande motionerna 1:461 av herr Hagberg

m. fl. och II: 541 av herr Heckscher m. fl.,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

B) beträffande värdering vid inkomsttaxering av byggnadsföretag tillhöriga

fastigheter

att de likalydande motionerna 1: 343 av herr Schött m. fl.

och II: 414 av herr Källenius m. fl.,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 26 april 1962

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1962

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson, Erik Jansson, Söderquist,

fröken Ranmark, herrar Stefanson*, Yngve Nilsson, Wärnberg, Sundin,

Wikner* och Nordenson; samt

från andra kammaren: herrar Brandt i Aspabruk, Allard, Vigelsbo*,

Engkvist, Magnusson i Borås, Rydén*, Darlin, Andersson i Essvik, Carlstein

och Larsson i Umeå*.

* Icke närvarit vid justering av betänkandet.

Reservation

av herrar Söderquist, Stefanson, Yngve Nilsson, Nordenson, Magnusson i

Borås, Rydén, Darlin och Larsson i Umeå, vilka — under åberopande av innehållet

i de likalydande motionerna 1: 364 av herr Stefanson och II: 435 av

herr Kollberg m. fl. samt de likalydande motionerna I: 461 av herr Hagberg

m. fl. och II: 541 av herr Heckscher m. fl. — ansett att utskottet beträffande

huvudregeln för varulagervärdering vid inkomsttaxering bort tillstyrka

förslaget om att medge nedskrivning av varulagret till 30 % i stället

för nuvarande 40 % och alltså bort under A hemställa,

att riksdagen måtte antaga det vid de likalydande motionerna

I: 461 och II: 541 fogade förslaget till lag om ändring

i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM St

202072

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.