Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckta motioner om ökat rättsskydd för den enskilde i skatteärenden.

1962-04-26 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1962:43, Betänkande i anledning av väckta motioner om ökat rättsskydd för den enskilde i skatteärenden.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 43 år 1962

1

Nr 43

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner om ökat

rättsskydd för den enskilde i skatteärenden.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande motionerna

1:516 av herr Per-Olof Hanson och II:628 av fröken Elmén m. fl. har hemställts,

”att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära utredning och förslag

till riksdagen om lämpliga vägar att stärka den enskildes rättssäkerhet i taxeringsproceduren”.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionerna framförda yrkandet,

får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa till motionen

11:628.

I enlighet med Kungl. Maj:ts bemyndigande den 2 mars 1962 har chefen för

justitiedepartementet tillkallat särskilda sakkunniga för utredning av frågan om den

administrativa rättsskipningens omfattning och organisation. I direktiven för utredningen

erinras om att ett omfattande reformarbete sedan ett tiotal år tillbaka pågått

inom förvaltningens och förvaltningsrättskipningens områden. Detta arbete har i en

del fall kommit dithän att utarbetade förslag framlagts. Som exempel anges bl. a. betänkandet

med förslag till kompetensfördelning mellan Kungl. Maj :t i statsrådet och

regeringsrätten (SOU 1959 :4) och betänkandet med förslag till lag om socialdomstol

(SOU 1960:19). Vidare anför departementschefen rörande den nu tillsatta utredningens

arbetsuppgifter bl. a. följande.

Vid denna utredning möter till en början problemet om den administrativa jurisdiktionens

räckvidd. Problemet har både en kvantitativ och en kvalitativ sida. I kvantitativt

hänseende gäller problemet vilka grupper av förvaltningsärenden som bör

hänföras till domstolsmässig kontroll. Det torde härvid vara klart, att det icke annat

än i rena undantagsfall bör ifrågakomma att avlyfta den judiciella kontrollen i de

förvaltningsärenden, där sådan kontroll nu är anordnad. Vid utredningen bör å andra

sidan icke upptagas till övervägande att införa generell möjlighet till domstolsmässig

överprövning av administrativa avgöranden. Vilka ärendegrupper, som bör

vara hänförda till den judiciella kontrollen, får avgöras genom en avvägning mellan

den enskildes rättsskyddsbehov och det allmännas intresse av att de administrativa

organen äger den rörelsefrihet, som fordras för att förvaltningen skall kunna fungera

snabbt, effektivt och ändamålsenligt. Vid behandlingen av denna fråga kan ledning

hämtas i de förslag, som framlagts i det förut omnämnda betänkandet rörande kompetensfördelningen

mellan Kungl. Maj :t i statsrådet och regeringsrätten, samt de

Bihang till riksdagens protokoll 1962. 7 saml. Nr 43

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 43 år 1962

över betänkandet avgivna remissvaren. I kvalitativt hänseende gäller problemet, huruvida

den judiciella kontrollen i de därunder inbegripna ärendegrupperna bör begränsas

till förvaltningsavgörandenas rättsenlighet eller — bortsett från s. k. kommunalbesvär

— jämväl avse deras ändamålsenlighet. Såsom riksdagen vid ställningstagande

till motionsledes framförda yrkanden rörande det administrativa rättsskyddet upprepade

gånger understrukit, möter uppenbara svårigheter att beträffande förvaltningsavgöranden

av statlig natur uppdraga en för rättstillämpningen praktikabel

gränslinje mellan rättsfrågor och lämplighetsfrågor. Det måste också vara förenat

med åtskilliga praktiska olägenheter att låta skilda sidoordnade myndigheter ur olika

synpunkter överpröva ett och samma beslut. Med hänsyn härtill torde som ett riktmärke

för utredningen böra uppställas, att den judiciella kontrollen över förvaltning

av statlig natur i enlighet med den hos oss hävdvunna ordningen bör vara allsidig i de

ärenden, där den skall förekomma.

Vad härefter angår den administrativa rättskipningens organisation har riksdagen

vid flerfaldiga tillfällen som sin uppfattning tillkännagivit, att några mera genomgripande

principiella förändringar av rättsskyddssystemet icke bör övervägas utan att

önskvärda reformer på det administrativa rättsskyddets område så långt möjligt bör

åvägabringas inom det nuvarande systemets ram. I överensstämmelse härmed bör utredningen

utgå ifrån att någon förskjutning av gränslinjen mellan de allmänna domstolarnas

kompetensområde, å ena, samt de administrativa myndigheternas och domstolarnas

behörighetsområde, å andra sidan, icke skall åvägabringas.

En viktig organisatorisk fråga utgör spörsmålet om den högsta förvaltningsdomstolens

ställning och arbetsuppgifter. För närvarande företer regeringsrättens arbetsuppgifter

stora kvalitativa variationer. På dess handläggning ankommer icke blott

mål, vilkas avgörande är av betydelse för enhetlig lagtolkning och rättstillämpning

eller som eljest är av kvalificerad natur, utan även numerärt betydande grupper av

enklare mål. En sådan ordning är tvivelsutan ägnad att medföra olägenheter i skilda

hänseenden. De högt kvalificerade domarkrafter, varav en domstol med prejudikatbildande

funktion måste bestå, kommer med denna ordning lätt att alltför mycket

tagas i anspråk för mera rutinbetonade göromål. Vid starkare anhopning av enklare

mål löper arbetet med dessa risk att inkräkta på domstolens möjligheter att genom

omsorgsfull prejudikatbildning vägleda rättstillämpningen och sörja för enhetlighet

och fasthet i lagtolkningen. Med hänsyn härtill bör en huvudlinje i utredningens arbete

vara att söka åvägabringa en sådan förändring av regeringsrättens ställning, att

dess prejudikatbildande funktion kommer att framstå såsom domstolens dominerande

uppgift. Om detta mål skall kunna vinnas, är det ofrånkomligt att minska regeringsrättens

arbetsvolym. Detta är för övrigt påkallat även av det skälet, att regeringsrätten

nu besväras av en avsevärd arbetsbalans med betydande försening med vissa

måls avgörande som följd. Detta förhållande kan visserligen i och för sig avhjälpas

genom en ytterligare utökning av regeringsrättens ledamotsantal. Såsom från vissa

håll påpekats under remissbehandlingen av betänkandet rörande kompetensfördelning

mellan Kungl. Maj: t i statsrådet och regeringsrätten är emellertid en sådan

åtgärd ägnad att reducera domstolens förmåga att svara för enhet och konsekvens i

rättstillämpningen. En sådan åtgärd är därför föga förenlig med målsättningen för

den nu förordade utredningen.

När det gäller att finna vägar att nedbringa regeringsrättens arbetsbörda, har utredningen

att pröva olika till buds stående metoder. Sannolikt lärer det bliva erforderligt

att samtidigt gå fram efter olika handlingslinjer. En möjlighet är att helt avföra

vissa målgrupper från regeringsrättens kompetensområde för slutlig prövning av

annat organ på förvaltningsrättskipningens område. I somliga fall kan det härvid

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 43 år 1962

3

förefalla lämpligt att i likhet med vad som nyligen skett beträffande nöjesskattemålen

låta förvaltningsdomstol på lägre nivå fungera som slutinstans för målgruppen i fråga.

En reform i sådan riktning kan exempelvis synas ligga nära till hands, när det gäller

mål, där den rättsliga prövningen typiskt sett är av relativt okomplicerad natur eller

saken rör jämförelsevis bagatellartade ting. I andra fall kan det vara värt att närmare

pröva tanken att förlägga den domstolsmässiga kontrollen i mål, som utskiftas

från regeringsrättens kompetensområde, till judiciella organ utanför det ordinarie

instanssystemet, t. ex. organ av den typ ungdomsfängelsenämnden, interneringsnämnden

och den i brottsbalken föreslagna kriminalvårdsnämnden representerar. Utöver

möjligheten att helt befria regeringsrätten från vissa grupper av mål står den utvägen

till buds att i överensstämmelse med vad som skett beträffande vissa taxeringsmål

göra rätten att få talan prövad av högsta förvaltningsdomstolen beroende av särskilda

villkor. Härvid måste dock uppmärksammas, att regeringsrätten på åtskilliga områden

fungerar som enda domstolsinstans. I den mån nämnda utväg finnes böra utnyttjas

på sådant område, kan det med hänsyn härtill ifrågakomma att där tillskapa

en domstolsinstans på lägre nivå. Detta kan ske antingen i den formen, att domstolsorgan,

som nu i huvudsak fullgör uppgiften såsom mellaninstans under regeringsrätten,

efter erforderlig utbyggnad tilldelas motsvarande uppgift på nya förvaltningsområden

eller på så sätt att nya domstolsorgan inrättas på mellaninstansplanet eller

att myndighet, som nu fullgör förvaltande uppgifter, vid handläggning av vissa grupper

av ärenden organiseras i sådana former, att den kommer att intaga ställning av

förvaltningsdomstol. Det sagda må vara tillräckligt för att ge en antydan om att en

avlastning av regeringsrättens arbetsbörda kan över hela fältet aktualisera frågan,

hur domstolsorganisationen på den administrativa rättskipningens område bör vara

beskaffad, och utredningen bör därför vara oförhindrad att granska detta spörsmål

i hela dess vidd.

Vid utredningen bör vidare övervägas i vad mån den administrativa rättskipningens

organisation kan komma att påverkas av sådana reformer eller reformförslag,

som från rättsskyddssynpunkt syftar till ändringar i själva förvaltningsförfarandet.

Hit hör exempelvis frågor om ökad muntlig handläggning i förvaltningsprocessen och

om bevisupptagning samt andra spörsmål, som omfattas av besvärssakkunnigas uppdrag.

Däremot bör vid utredningen icke upptagas spörsmålet, hur myndigheter i sin

förvaltande funktion bör vara organiserade. Jag vill erinra om att härutinnan pågår

särskilda utredningar på skilda områden. Sålunda har länsförvaltningsutredningen i

uppdrag att utreda frågor om länsstyrelsernas organisation, om inordning av nu fristående

organ i länsstyrelserna, om lekmannamedverkan i länsstyrelserna m. m. Ej

heller bör utredningen ingå i prövning av de frågor, som faller inom sinnessjuklagstiftningskommitténs

uppdrag. Vad gäller de centrala förvaltningsmyndigheterna och

motsvarande organ får i vanlig ordning övervägas i vad mån organisatoriska ändringar

påkallas vid eventuella reformer beträffande förvaltningsförfarandet.

Vid den av mig förordade utredningen bör givetvis nära kontakt och samråd eftersträvas

med samtliga de utredningar, som redan igångsatts på hithörande och angränsande

områden. Härvid ifrågakommer i första hand de utredningar, som jag

i det föregående har omnämnt.

Slutligen bör utredningen närmare ange de statsfinansiella konsekvenserna av sina

förslag.

Med hänsyn till den nuvarande arbetssituationen i regeringsrätten är det önskvärt

att åtgärder, även om de skulle vara av mera begränsad natur, snarast möjligt vidtages

för att minska måltillströmningcn dit. I den mån det visar sig möjligt att utan

avvaktan på det slutliga utredningsresultatet framlägga förslag till partiella reformer

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 43 år 1962

i denna riktning, bör detta därför ske. Framlägges sådant förslag, kan det vara lämpligt,

att utredningen därvid i korthet redovisar de principer, efter vilka den avser att

slutligt lösa sitt uppdrag.

Som motivering för yrkandet i de förevarande motionerna anföres i huvudsak följande.

Problemet att inom taxeringsorganisationens ram nå ökade garantier för bevakande

av den enskildes rätt har ännu inte fått en tillfredsställande lösning, även om

vissa reformer härvidlag redan genomförts. Enligt motionärernas mening bör det

inledda reformarbetet på denna punkt fortsätta. Olika vägar synes då böra övervägas.

Med hänsyn till den grundläggande betydelse för taxeringsarbetet, som taxeringen i

första instans utgör, synes det i första hand böra prövas att redan i denna instans

stärka rättsgarantierna. Det bör inskjutas att taxeringsnämnd numera har rätt att utse

en ledamot för särskild granskning av självdeklarationerna. Avsikten med detta stadgande

har varit att en ledamot av nämnden skulle kunna biträda ordföranden och

kronoombudet i den förberedande granskningen. Det synes naturligt att anknyta till

detta stadgande och i taxeringsförordningen föreskriva, att nämnden skall inom sig

utse en ledamot med särskild uppgift att bevaka deklarantens rätt vid den förberedande

granskning, som ordföranden och kronoombudet har att företa. Det kan också

övervägas att till nämnden knyta särskild ledamot med uppgift att bevaka deklarantens

rätt.

De regler som gäller för taxeringsnämndens kommunikationer med den enskilde

deklaranten bör överses i syfte att öka deklarantens möjligheter att förse nämnden

med ytterligare information och material för sin taxering, när anledning till avvikelse

yppas vid den förberedande granskningen.

En annan väg — som i och för sig inte behöver hindra ovan skisserade reformer

inom taxeringsnämndens ram — är att till länsstyrelsen knyta ett särskilt ombud med

uppgift att bevaka den enskildes rättssäkerhet i taxeringsförfarandet.

Vid sidan härom bör det övervägas att stärka beskattningsmyndigheternas möjligheter

att sprida saklig upplysning och meddela praktiska råd i deklarationsfrågor.

Härigenom kan också de enskildas rättsliga ställning stärkas.

Utskottet

Under det senaste decenniet har frågan om den enskildes rättsskydd i bl. a. taxeringsprocessen

varit föremål för uppmärksamhet i skilda sammanhang. Samtidigt med

att åtgärder i olika hänseenden vidtagits för att förstärka effektiviteten i taxeringsarbetet

har också en rad beslut fattats i syfte att förbättra den skattskyldiges ställning

i taxeringsprocessen. Här må blott erinras om vissa viktigare sådana beslut. Till en

början må framhållas inrättandet av riksskattenämnden, som trädde i verksamhet år

1951. Nämnden har bl. a. till uppgift att genom rådgivande och vägledande verksamhet

främja en riktig och likformig taxering. Inte minst betydelsefull för de skattskyl
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 43 år 1962

5

digas möjligheter att beakta de skattemässiga konsekvenserna av olika transaktioner

torde ha varit den i samband med tillkomsten av riksskattenämnden tillskapade rätten

för de skattskyldiga att erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor. Därigenom har

tillfälle i stor utsträckning beretts de skattskyldiga att före vidtagande av en viss

åtgärd på ett bindande sätt få denna skatterättsligt bedömd — något som torde utnyttjas

i tämligen stor omfattning.

Vidare må nämnas att den reform av taxeringsväsendet som beslöts år 1956 hade

till målsättning att effektivisera taxeringsarbetet och att öka de skattskyldigas rättsskydd

i taxeringsprocessen. Senare vidtagna ändringar i taxeringsförordningen har

skett från samma utgångspunkter. Reformarbetet har bl. a. resulterat i en avsevärd

personalförstärkning såväl kvalitativt som kvantitativt i fråga om taxeringsorganisationen.

Syftet har härvid varit att i ökad utsträckning anförtro arbetet med granskning

av självdeklarationer åt särskilt utbildad personal. Inte minst har avsetts att intensifiera

granskningen av svårkontrollerbara deklarationer. Utskottet vill i samband

härmed framhålla att även åtgärder i denna riktning tillgodoser ett viktigt rättssäkerhetsintresse.

Det bör nämligen ihågkommas att i den enskildes krav på rättssäkerhet

ligger att andra skattskyldigas taxering likaväl som hans egen blir så riktig som möjligt.

Vad gäller de genom 1956 års riksdagsbeslut vidtagna åtgärderna i direkt syfte att

höja den enskildes rättsskydd kan framhållas prövningsnämndernas förändring från

att tidigare ha varit på en gång besvärsprövande instanser och beskattningsnämnder

av samma typ som taxeringsnämnderna till att i princip bli renodlade besvärsinstanser.

Åtgärden vidtogs i syfte att stärka allmänhetens förtroende för prövningsnämnderna

och hade bl. a. den konsekvensen att taxeringsintendenten och den skattskyidige

blev likaberättigade parter i processen inför nämnden. Prövningsnämndernas tidigare

granskningsskyldighet och initiativrätt bortföll, dock med ett i förevarande sammanhang

betydelsefullt undantag. Med den tidigare gällande ordningen hade prövningsnämnderna

möjlighet att sänka taxeringar även utan att yrkande härom framförts.

Även om taxeringsintendenterna — i likhet med vad tidigare gällt — kunde förutsättas

vara verksamma även till de skattskyldigas förmån i enlighet med den allmänna

målsättningen att taxeringen skall vara i möjligaste måtto rättvis och likformig, ansågs

det likväl vara en ytterligare rättssäkerhetsgaranti att prövningsnämnderna ägde rätt

att åsätta en lägre och riktigare taxering än som yrkats av någon av parterna. I den

nya taxeringsförordningen inskrevs med hänsyn härtill en sådan rättighet ehuru den

principiellt sett strider mot prövningsnämndernas nya karaktär av enbart domstol.

Utskottet vill ytterligare erinra om att ny stadga för kammarrätten utfärdades år

1959. Därvid gavs —- inte minst i syfte att stärka den enskildes rättssäkerhet — tämligen

detaljerade bestämmelser om förfarandet vid måls och ärendes handläggning.

Bestämmelserna innefattade ökade möjligheter till muntlig handläggning, bl. a. skall

i regel sådan handläggning äga rum om enskild part begär det. Vidare må nämnas

att kammarrätten i stadgan uttryckligen ålagts att i sina utslag ange de skäl, på vilka

avgörandet grundas.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 43 år 1962

I detta sammanhang bör också understrykas de bestämmelser av liknande innebörd,

som meddelats i taxeringsförordningen beträffande prövningsnämnder och

taxeringsnämnder. Sålunda stadgas i 69 § att då självdeklaration inte blivit följd vid

taxering så skall taxeringsnämnden skriftligen underrätta den skattskyldige om i vilka

hänseenden avvikelse skett och om skälen härför. Likaså skall enligt 92 § prövningsnämnds

beslut innehålla skälen för besluten. Bestämmelser har vidare meddelats om

rätt för skattskyldig att företräda personligen inför taxeringsnämnden (61 § 4 mom.)

samt att begära muntlig handläggning inför prövningsnämnden (80 §).

Av stor betydelse för den skattskyldiges rättsskydd i samband med taxeringen är

också bestämmelserna om s. k. kommunicering med den skattskyldige. I 65 § taxeringsförordningen

stadgas att den skattskyldige, om hinder inte föreligger, skall beredas

tillfälle att yttra sig där anledning förekommer att åsätta honom taxering med

avvikelse från självdeklaration. Bestämmelsen är en konsekvens av den s. k. kontradiktoriska

princip som gäller för skatteprocess såväl som vid processer inför de allmänna

domstolarna. Det må erinras om att bevillningsutskottet i samband med behandlingen

år 1956 av det då framlagda förslaget till taxeringsförordning understrukit att

innebörden av ifrågavarande stadgande är att den skattskyldige regelmässigt skall beredas

tillfälle yttra sig. Bestämmelsen kan således åberopas för underlåtenhet att höra

den skattskyldige endast om ett verkligt hinder föreligger. För handläggning inför

prövningsnämnden och kammarrätten lämnas bestämmelser om kommunicering med

den skattskyldige i 77 och 97 §§ taxeringsförordningen.

Utskottet har velat lämna den förestående exemplifierade redogörelsen för att i

korthet antyda innehållet i sådana nu gällande bestämmelser, som tar sikte på att

tillgodose den enskildes rättsskydd. Bestämmelserna har tillkommit under senare år,

antingen som nyheter, såsom t. ex. regeln rörande prövningsnämndernas ställning som

domstol, eller som påbyggnad eller förbättring av tidigare förefintliga bestämmelser,

sasom i fråga om reglerna rörande muntliga förhandlingar och kommunicering med

den skattskyldige.

I de förevarande motionerna framhålles att det inledda reformarbetet i syfte att

förbättra den enskildes rättsskydd bör fortsätta. Motionerna utmynnar i en begäran

om skrivelse till Kungl. Maj :t med anhållan om utredning i ifrågavarande avseende

och om förslag till riksdagen rörande lämpliga åtgärder i detta syfte.

Motionärerna synes främst inrikta sig på förhållandena vid taxering i första instans.

Därvid har uppmärksamheten särskilt fästs på tre olika möjligheter att förbättra rättsskyddet.

Enligt motionärernas mening bör sålunda övervägas en bestämmelse av innebörd

att taxeringsnämnden inom sig skall utse en ledamot med särskild uppgift att

bevaka deklarantens rätt vid granskningsarbetet. I anslutning därtill framkastas tanken

att knyta ett särskilt ombud till länsstyrelsen med liknande uppgift. Vidare bör

det övervägas att stärka beskattningsmyndigheternas möjligheter att sprida saklig

upplysning och meddela praktiska råd i deklarationsfrågor. Slutligen bör enligt mo
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 43 år 1962

7

tionärernas mening de regler som gäller nämndens skyldighet att kommunicera med

den skattskyldige överses.

Utskottet vill med anledning av vad motionärerna anfört till en början erinra om

den ovan antydda, allmänna målsättningen för taxeringsarbetet. Enligt 1 § taxeringsförordningen

skall taxeringarna enligt inkomst- och förmögenhetsskatteförfattningarna

ske i överensstämmelse med skatteförfattningarna och så att de blir i möjligaste

måtto likformiga och rättvisa. Det åligger taxeringsnämndsordförandena och taxeringsassistenterna

att utöva kontroll till ledning för en noggrann och tillförlitlig taxering.

För att ytterligare markera taxeringsnämndens och dess ledamöters i princip

opartiska ställning vid togs i samband med genomförandet av 1956 års taxeringsreform

den ändringen i fråga om kronoombudets uppgifter att den tidigare särskilt

inskrivna skyldigheten för honom att tillvarata kronans rätt utgick.

Det kan således konstateras att granskningen i taxeringsnämnd skall ske objektivt

med beaktande av såväl de skattskyldigas som det allmännas behöriga intressen. I den

handledning för arbetet i taxeringsnämnd som utgivits av riksskattenämnden har i enlighet

härmed särskilt understrukits att rättelse i förekommande fall även skall ske

till den skattskyldiges fördel. Det torde vara allmänt bekant att sådana rättelser faktiskt

också sker i stor utsträckning. Såsom utskottet ovan framhållit har även taxeringsintendenterna

ålagts att vara verksamma till den skattskyldiges förmån.

Gentemot förslaget att utse en ledamot att särskilt tillvarata den skattskyldiges rätt

kan invändas att en sådan åtgärd är ägnad att försvaga övriga ledamöters opartiska

ställning. I viss mån kan således förslaget sägas motverka sitt syfte.

Vad beträffar önskemålen om upplysningsverksamhet delar utskottet motionärernas

uppfattning, att det för ett gott taxeringsresultat är nödvändigt att de skattskyldiga

äger insikter i deklarationsförfarandet och känner till åtminstone det elementära

innehållet i skattelagstiftningen. Detta förutsätter att en generell upplysningsverksamhet

äger rum. Härutinnan må erinras om att statsverket sedan gammalt kostnadsfritt

tillhandahåller särskilda upplysningsbroschyrer i syfte att orientera de skattskyldiga

om gällande skattebestämmelser. För närvarande utges bl. a. en broschyr med deklarationsupplysningar

för enskild person och oskift dödsbo samt en annan med motsvarande

upplysningar för juridiska personer. Broschyrerna är avsedda att komplettera

de i deklarationsblanketterna inskrivna anvisningarna till ledning för fullgörandet

av deklarationsskyldigheten. Upplysningsverksamhet bedrives också på annat sätt av

olika taxeringsmyndigheter, varjämte näringsorganisationer, tidningar, banker m. fl.

lämnar information med olika medel. Härutöver föreligger behov av individuell vägledning.

I taxeringsnämndsordförandes skyldigheter ingår att lämna deklarationseller

uppgiftsskyldig de upplysningar, som finnes erforderliga för deklarations- eller

uppgiftsskyldighetens fullgörande, och denna upplysningskälla torde utnyttjas i stor

utsträckning. Vidare brukar de skattskyldiga redan nu erhålla råd och upplysningar

av personal på länsstyrelser, häradsskrivarkontor m. m. På sina håll har denna upplysningsverksamhet

fått sådant omfång att tidvis särskilda befattningshavare avdelats

för ändamålet. I detta sammanhang vill utskottet i likhet med 1961 års bevillnings
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 43 år 1962

utskott, som i betänkande nr 50 behandlade bl. a. hithörande frågor, understryka angelägenheten

av att — där så inte redan skett — lämpliga åtgärder vidtas för att ge

allmänheten vägledning. Det kan även erinras om den inledningsvis antydda möjligheten

för skattskyldig som så önskar att erhålla bindande förhandsbesked i beskattningsfrågor

hos riksskattenämnden.

Beträffande taxeringsnämndens skriftväxling med de skattskyldiga framgår av det

föregående att gällande taxeringsförordning redan innehåller bestämmelser härutinnan.

Enligt utskottets mening torde dessa bestämmelser, rätt tillämpade, få anses

tillfredsställande ur rättsskyddssynpunkt. Numera torde också förståelsen ha blivit allmän

hos taxeringsnämndens ledamöter för att den skattskyldige i princip alltid bör

beredas tillfälle att yttra sig i frågor rörande hans taxering. Det bör anmärkas att detta

spörsmål sedan länge ägnats särskild uppmärksamhet av justitieombudsmannen i

syfte att understryka behovet av kommunicering med de skattskyldiga samt främja

en riktig och av lagstiftaren åsyftad tillämpning av de förutnämnda bestämmelserna

i ämnet. Tilläggas må, att justitieombudsmannen, såsom framgår av ämbetsberättelsen

till årets riksdag, i december 1961 gjort framställning till Kungl. Maj :t om

lagstiftningsåtgärd för vinnande av ökat administrativt rättsskydd genom införande

av allmän föreskrift om skyldighet i vissa fall för förvaltningsmyndigheter att före

ärendes avgörande lämna enskild part tillfälle att yttra sig. Framställningen får ses

mot bakgrunden av att ett flertal författningar rörande förvaltningsförfarandet —

i motsats till taxeringsförordningen — saknar närmare föreskrifter om kommunicering

med enskild part av införskaffat utredningsmaterial. I detta sammanhang vill

utskottet erinra om att justitieombudsmannen i december 1960 i skrivelse till Kungl.

Maj :t framlagt förslag om införande av en allmän regel om principiell skyldighet för

förvaltningsmyndigheter att lämna beslutsmotivering.

Det bör uppmärksammas att ett noggrant iakttagande av skyldigheten att bereda

den skattskyldige tillfälle att yttra sig i frågor rörande hans taxering liksom av skyldigheten

att ange skälen för beslut om avvikelse från självdeklaration föranleder en betydande

arbetsbelastning för taxeringsnämndens deklarationsgranskande ledamöter.

Ett behörigt fullgörande av dessa och andra, berörda ledamöter åliggande skyldigheter

förutsätter att till ledamöter i taxeringsnämnderna utses ansvarskännande och

kunniga personer. Med hänsyn till att således frågan om den enskildes rättsskydd inför

taxeringsnämnden inte minst är beroende av att de personer, som har att granska

avgivna självdeklarationer, är kvalificerade för uppdraget, är det givetvis angeläget

att de ekonomiska villkoren för sådana taxeringsnämndsordförande och kronoombud,

som fullgör uppdragen på fritid, sättes så att personer, som besitter de önskvärda

egenskaperna, också är villiga att åta sig uppdragen.

För att förtroendet hos allmänheten för taxeringsnämndernas arbete skall kunna

upprätthållas finner utskottet i likhet med motionärerna nödvändigt att den enskilde

har känslan av att han äger det rättsskydd, varpå han rimligen kan göra anspråk. Av

vad utskottet ovan anfört torde framgå, att utskottet — åtminstone i de avseenden

som berörts i de förevarande motionerna — anser gällande bestämmelser ägnade att

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 43 år 1962

9

ge sådant rättsskydd. I stort sett torde också taxeringsförfarandet fungera på ett med

hänsyn till den enskildes rättsskydd tillfredsställande sätt. Det sagda innebär inte att

i vissa undantagsfall rättsskyddsintresset kan ha blivit otillbörligt åsidosatt. Inte heller

vill utskottet göra gällande att inte den enskildes rättsskydd i taxeringsprocessen kan

ytterligare förstärkas. Utskottet vill således i och för sig inte motsätta sig att lämpliga

åtgärder vidtas i syfte att förbättra rättsskyddet i taxeringsprocessen. Emellertid pågår

för närvarande inom besvärssakkunniga utredning rörande förvaltningsprocessen

och förslag från de sakkunnigas sida till allmän lag rörande förvaltningsförfarandet

i alla instanser torde vara att emotse under innevarande år. Vidare må nämnas att

justitieombudsmannens förutnämnda förslag rörande en allmän regel om skyldighet

för förvaltningsmyndigheterna att lämna beslutsmotivering efter remissbehandling,

vid vilken ett stort antal myndigheter avgivit yttrande, för närvarande är föremål för

Kungl. Maj:ts prövning. Så är även förhållandet med justitieombudsmannens i december

1961 avlåtna skrivelse rörande skyldighet att kommunicera utredningsmaterial

med enskild part. Slutligen bör framhållas att rättsskyddssynpunkter även torde

komma att beaktas av den nyligen tillsatta, i det föregående närmare berörda utredningen

rörande frågan om den administrativa rättsskipningens omfattning och organisation.

Enligt utskottets mening föreligger med hänsyn till vad nu anförts knappast

behov av den av motionärerna begärda utredningen. I varje fall bör resultatet av det

sålunda bedrivna utredningsarbetet avvaktas innan ytterligare en utredning i ämnet

igångsättes. Utskottet anser sig på grund härav inte böra tillstyrka skrivelseyrkandet

i motionerna 1: 516 och II: 628.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna I: 516 av herr Per-Olof Hanson

och II: 628 av fröken Elmén m. fl. om ökat rättsskydd för den enskilde

i skatteärenden icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 26 april 1962

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 43 år 1962

Närvarande:

från första kammaren : herrar John Ericsson, Hagberg, Einar Eriksson*,

Söderquist, fröken Ranmark, herrar Gustaf Elofsson* Oscar Carlsson, Stefanson*

Wärnberg och Gösta Jacobsson; samt

från andra kammaren : herrar Brandt i Aspabruk, Allard, Gustafson i Göteborg*,

Nilsson i Svalöv, Kärrlander, Vigelsbo*, Engkvist, Christenson i Malmö,

Andersson i Essvik och Björkman*.

*) Icke närvarit vid justering av betänkandet.

Reservation

av herrar Hagberg, Söderquist, Gustaf Elof sson, Stefanson, Gösta Jacobsson, Gustafson

i Göteborg, Nilsson i Svalöv, Vigelsbo, Christenson i Malmö, och Björkman, vilka

ansett att utskottet bort anföra och hemställa följande.

I de förevarande motionerna har yrkats att riksdagen måtte hos Kungl. Maj: t begära

utredning och förslag till riksdagen om lämpliga vägar att stärka den enskildes

rättssäkerhet i taxeringsproceduren. Motionärerna har inledningsvis erinrat om det

utrednings- och reformarbete på taxeringsområdet som efter hemställan av 1950 års

riksdag bedrivits under senare år. Men även om förbättringar under senare år vidtagits

i skilda hänseenden i syfte att stärka taxeringsarbetets effektivitet, varigenom

också en förstärkning av rättsgarantierna till den skattskyldiges förmån i vissa avseenden

vunnits •—■ i första hand syftar utskottet härvid på prövningsnämndens ändrade

ställning —• så kan inte det reformarbete, som sålunda inletts, härmed anses avslutat.

Utan tvekan återstår ytterligare att göra för att nå ett ökat rättsskydd för den enskilde

i skattetaxeringsprocessen. Motionärerna har för sin del pekat på olika vägar. Dessa

tar sikte dels på att stärka rättsskyddet i första instans — genom att en ledamot inom

taxeringsnämnden utses med särskild uppgift att bevaka deklaranternas rätt vid den

förberedande granskningen eller att ett särskilt ombud med uppgift att bevaka den

enskildes rätt i taxeringsprocessen knytes till länsstyrelsen — och dels på en förstärkning

av beskattningsmyndigheternas möjligheter att sprida saklig upplysning och meddela

praktiska råd i deklarationsfrågor. Motionärerna förordar vidare en översyn av

de regler som gäller för taxeringsnämndens kommunikationer med den enskilde deklaranten

för att öka deklarantens möjligheter att förse nämnden med ytterligare information

och material för sin taxering, när anledning yppas till avvikelse vid den

förberedande granskningen.

Utskottet delar motionärernas uppfattning och tillstyrker därför att den föreslagna

utredningen kommer till stånd. Det reformarbete på taxeringsområdet, som hittills

skett som en följd av 1950 års riksdags beslut, bör nu fortsätta och fullföljas med en

förstärkning av rättsskyddsgarantierna. Som en allmän synpunkt vill utskottet tillfoga

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 43 år 1962

11

att beskattningens totalt sett ökade omfång givetvis skärper angelägenheten av att

skapa betryggande garantier för att den enskilde deklaranten vederfares rättvisa vid

beskattningen.

Utskottet hemställer således

att riksdagen med bifall till motionerna 1: 516 av herr Per-Olof

Hanson och II: 628 av fröken Elmén m. fl. måtte i skrivelse till

Kungl. Maj: t begära utredning och förslag till riksdagen om lämpliga

vägar att stärka den enskildes rättssäkerhet i taxeringsproceduren.

Aktiebolaget

R. W. Statlanders boktr., Sthlm 1962.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.